Vi föräldrar

Jaha, hur kan jag sammanfatta den senaste veckan utan att låta som ledarskribenten på Vi föräldrar? Det kanske inte låter sig göras helt enkelt, det kanske blir rätt sötsliskigt hur jag än vänder och vrider på det här kära vänner men om det är nån gång som en lätt bitter man i yngre medelåldern äger rätten att söta till tonen så är det väl som nybliven pappa till ett tvåbent mirakel antar jag.

Fakta i målet är att allt har gått oförskämt bra, nästan för bra för jag sitter bara och väntar på the catch som måste dyka upp snart. Inez äter och skiter som en maskin, är alldeles på tok för snäll mest hela tiden utom härom natten när Stina hade käkat nåt skumt och dom båda fick ont i magen. Sönerna har också tagit syrran till sina hjärtan vilket känns oerhört bra och viktigt som fan. Om inte hela familjen funkar ihop som en enhet så kommer jag att få magsår ganska snart.

När jag ser tillbaka på förlossningen så minns jag egentligen bara att det gick så otroligt fort och att jag åkte dit med bara en prilla i snusdosan. Man fokuserar på rätt konstiga saker i ovana situationer. Stina förvandlades inte alls till ett monster utan var hövlig och stark som en oxe genom hela processen. Du som varit med om det vet säkert vad jag pratar om när jag säger att kvinnan förvandlas till urkraften förkroppsligad under förlossningen, själv stod jag bredvid och sa töntiga saker som ”Det är bra, du fixar det här..” och ”Ett litet knyck till nu bara..”. Det var förstås en overklig och mycket stark upplevelse, och nu, först nu, vet jag vad alla snackar om. När mina söner föddes för drygt tolv år sen var jag 25 bast och allt blev bara kaos. Det mesta som kunde gå snett gjorde det, och jag njöt inte ett jävla dugg av att bli farsa den gången. Det är kanske en skam att säga det men icke desto mindre sant, att det den gången var oro mer än glädje som präglade hela tillställningen. Med Inez har det varit njutbart från första sekunden, dels beroende på att allt gått bra och dels också (måste jag tro) att jag är en mognare och mer erfaren människa idag. Jag tycker själv att jag haft gott om energi över för att vara ett bra stöd åt Stina, vilket hon också säger, och min roll känns värdefull. Samtidigt kryper en gnutta dåligt samvete fram ur gömmorna när jag tänker tillbaka på sönernas födsel. Då var allt svart och jag orkade inte vara ett lika bra stöd. Jämförelsen är oundviklig när man hamnar på samma ställe med samma dofter och samma ljud, minnena forsade över mig som en vårflod när jag klev in på BB. Den här gången med en välmående liten dotter och en kvinna som en kvart efter förlossningen började prata om att göra det igen. Livskraft är bara förnamnet, den kvinnan är omänsklig! Med norra europas högsta smärttröskel tar hon sig an en förlossning som om det vore en förrätt och jag kan bara stå bredvid och beundra kraftpaketet. Magiskt!

Och visst är det så som alla säger, den här första tiden lever man i en kärleksfull bubbla och allt utanför är oviktigt. Saker som ni helt naturligt ägnar er åt dessa dagar, vad vet jag.. mellandagsrea och planering inför nyårsafton kanske, passerar mig spårlöst. Igår frågade en polare vad vi ska göra på nyår och jag svarade sanningsenligt att jag inte har en jävla aning och inte bryr mig heller. Vad spelar det för roll när jag har allt som betyder något i min lilla bubbla? Tids nog, det lovar jag, kommer vi att tröttna på kokongen och bryta oss ut. Stina före mig tror jag, hon är mer beroende av omvärlden. Det är nog en mycket bra egenskap för en nybliven mamma, att vilja ta sig ur bubblan. Annars, kan du tro, blir man både smågalen och dum i huvudet.

Vi går mest och småjollrar hela dagarna, beter oss precis så där som vi tidigare inte kunde förstå varför småbarnsföräldrar gör. Fånigt liksom, men det får vara så. Ord kan definitivt inte beskriva hur tacksam jag är för att allt har gått så bra. Tro mig, jag är som sagt inte bortskämd med krångelfria födslar. Som den känslomänniska jag är har jag gråtit många glädjetårar senaste veckan och det behövs inte mycket för att dra igång tårkanalerna. Senast igår kväll när nyheten om Tommy Sandlins bortgång nådde mig, rest in peace, såna där postuma hyllningar klarar jag inte av i ett sånt här läge.

Det är härligt att leva i ett känsligare tillstånd, som om livet har multiplicerats med två. Förändringar av alla de slag för det goda med sig att den tidigare tillvaron kan mätas i relation till något nytt. Jag är trebarnsfar nu, det är stort som fan. Trebarnsfar.. känn på den suckers, haha! Herr Salcin, du vet vad jag pratar om. Det känns som jag har byggt ett imperium av kärlek, och vi är starka nu. Strength in numbers, värsta possyt. So big up dudes and dudettes, alla ni som stöttat och gratulerat här inne. Det känns skitbra att ha er i ryggen ska ni veta! Ingen nämnd ingen glömd. Nu ska jag med glädje torka skit.

Kort rapport från sjunde himlen

Slinker in här lite snabbt och säger tack till alla, det känns faktiskt i hjärtetrakten när så många bryr sig om oss. Tack! Inez hälsar, haha! Jag börjar redan bli en superdryg småbarnsförälder, naturligtvis hälsar hon inte för hon bara äter, skiter och sover utom några få minuter varje dag då hon tittar sig omkring och tar in omvärlden genom sina stora mandelformade ögon. Och skriva kan jag inte heller göra för det skulle bara bli fåniga grejer just nu. Jag lovar dock att återkomma så titta gärna in om några dagar igen. Tills dess får ni ha det så bra, och god fortsättning eller vad man säger mellan jul och nyår (kan aldrig lära mig det där).

I can' take my eyes off you

Världen bästa Inez, född fredag 22/12 klockan 05.55.
Alla mår bra, Stina är en hjälte!

God Jul på er alla!

Spik i foten

Familjens hälsotillstånd känns för tillfället lika instabilt som E6:an i Bohuslän. S kan knappt gå längre, Bebban trycker på ischiasnerven och hon har skitont mest hela tiden. Morsan hälsade på igår och berättade att hon inte heller mår bra, förhöjt blodtryck och mer mediciner. Och så har vi brorsan då, käre bror. Han är tydligen så utarbetad efter allt slit med det där kråkslottet dom köpt utanför stan att han svimmade på stående fot med hammaren i näven häromdagen. Jodå, killen dröp i backen och slog i hakan, sen när han skulle ringa sjukan kunde han inte hålla i luren för tummen hade fastnat mitt i handflatan. Han mår bättre nu iaf, men vi är tydligen oroliga för honom, enligt min mamma.

Hon sår ofta dessa frön av oro, min mamma martyrdrottningen, och jagar upp farsan som har ännu högre blodtryck. Farsan försöker verka lugn utåt men vi vet alla att innanför den där stelt leende fasaden skenar pulsen iväg. Min mamma är den typen av människa som, om man säger till henne att man mår dåligt, alltid drar fram en story från back in the days då hon minsann mådde ännu sämre. Det är hennes märkliga sätt att trösta, genom att förringa din smärta och alltid påstå att hon har haft det värst så blir det uppenbart (för henne) att du ändå har det rätt bra. Det är lite spik i foten-varning över hennes beteende, eller den engelska varianten ”Luxury!” som Monte Python lanserade i en sketch på 70-talet. Klart irriterande för den som mår dåligt och söker sympatier, men vi som känner henne är förstås vana. Hon är omtänksam, inte tu tal om det, men omtänksamheten tar sig märkliga uttryck ibland.

Min far är också omtänksam, ganska exakt på samma sätt som jag själv. Liten vilset irrar vi omkring i svåra anfall av vanmakt när våra nära och kära mår dåligt. Han, liksom jag, erbjuder sina tjänster ungefär tre gånger i minuten och kan nog till slut upplevas som ganska påfrestande när han ska fluffa kudden eller hämta vatten eller badda pannan. Jag har helt uppenbart ärvt min fars flockvårdande gener, slår ofta en järnring runt min familj när inre kriser hotar och tar på mig ansvaret att rida ut i stormen med dragen lans. Jag är, på gott och ont, en familjeman i mitt innersta väsen. Lika euforiskt glad som jag är när familjen mår bra och skratten ekar genom huset med målade fondväggar, lika irriterad, sur, förbannad, orolig eller ledsen är jag när det går grus i maskineriet.

Att jämföra mitt känsloliv före och efter barnafödande är ungefär som att jämföra en svartvit teve med en hi definiton flatscreen teve med 258 miljoner färger. Jag vill absolut inte förringa era känsloliv, ni som inte har barn, men det är så jag upplever det i min lilla värld. Alla känslor blir upphöjda till minst fyra när mina barn är med i bilden, och ett av mina barn ligger just nu i en mage och gör livet surt för kvinnan i mitt liv. Det känns tveeggat, vi vet inte om vi ska läxa upp henne det första vi gör när hon kommer ut eller om vi, mer traditionellt, bara ska ta henne till våra hjärtan. Om jag vill få S att skratta hämningslöst mitt i all smärta drar jag storyn om hur hon får en psykos efter förlossningen och fasadklättrar upp på sjukhusets tak med bebban på ryggen som en chimpansunge och sen sitter där under hovrande helikoptrar och kräver att få prata med landstingsdirektören, Filippa Reinfeldt och Denzel Washington. Utan inbördes ordning och utan egentligen anledning, under en psykos gör man ibland svårförklarliga saker. Hon skrattar iaf när jag drar den, det är huvudsaken. Vi lutar också åt att döpa ungen till Ischias, för vi har länge letat efter ett passande namn som börjar på I.

Twilight zone a la deutschland

Har du någonsin handlat på Liedl? Befinner sig ditt Liedl också i en Twilight zone? Jag gillar denna matvarukedja av två orsaker: Billig öl och billigt godis. Jag ogillar den av flera anledningar, vilkas tyngd tydligen inte kan väga upp den billiga ölen och godiset eftersom jag verkar återkomma med jämna mellanrum, men så här är det iaf. Varje gång jag går där förundras jag allra mest av två saker. Dels är det klientelet, alltså mina fellow consumers. Det är alltid människor som jag aldrig sett förut, märkliga människor som hasar sig fram i konstiga kläder och med ansiktsuttryck som skulle få en zombie att framstå som Lill-Babs på uppåttjack. Det verkar vara ljusskygga varelser som har funnit en fristad i denna tyska butik, somliga är så pass ljusskygga att dom inte har handlat kläder sedan mitten av 80-talet att döma av deras stentvättade jeans. Och nej, det är inte nya jeans så här i 80-tals modets revival, jag ser skillnad. Den andra grejen jag förundras över är varubandens konstruktion. Före kassorna finns ett onormalt långt varuband, mycket längre än på Konsum eller ICA, efter kassan dock finns inget varuband alls. Bara en liten yta på en halv kvadratmeter som snabbt fylls upp av staplade varor. Ganska snart sitter kassörskan med varor i knäet samtidigt som hon (det har alltid varit en hon hittills) försöker dra nya varor förbi streckkodsläsaren. Det brukar inte funka så bra. What’s the deal with that? Om jag jobbade där skulle jag vara ursinnig. Om man är två som handlar tillsammans kan ju den ena packa kassarna under tiden men som ensamhandlare ställs man alltså inför utmaningen att packa kassar samtidigt som man lägger upp varor på det jättelånga bandet. Det blir ett jävla spring ska jag säga, dessutom alltid under ackompanjemang av kassörskans irriterade suckar.

Sett från lite avstånd, inte mitt uppe i det, fascineras jag egentligen av såna här uppenbart bristfälliga konstruktioner. Ena halvan av mig vill göra en ritning på stående fot och snällt men bestämt lämna över dom uppenbara förbättringarna till närmsta chef. Andra halvan av mig finner ro och tröst i dessa små oaser av ineffektivitet och bristande kompetens i en värld som allt snabbare tas över av otroligt väl genomtänkta processer och konstruktioner. Ta IKEA till exempel, där varje varuhus är så snusförnuftigt konstruerat och uppstyrt att man bara vill spränga skiten. Det är också väldigt ironiskt att just en tysk matvarukedja bjuder på dessa små skavanker och ogenomtänkta upplägg, annars brukar man förknippa det landet med just infernalisk effektivitet och slavisk disciplin. Det är faktiskt något sött över Liedls felaktigt konstruerade kassor, ungefär som barns teckningar där armar och ben sitter direkt på huvudet. Man ska aldrig säga åt ett barn som ritat en sån teckning att det är fel, och jag lutar åt att inte säga något åt Liedl heller. Tids nog lär dom väl förstå att det inte funkar så bra, men till dess njuter jag av de tyskättade skavankerna i lagom dos. På avstånd.

Årets match

Igår var det dags för årets match, våra tolv- och trettonåriga illbattingar skulle få chansen att tvåla dit sina föräldrar i innebandy. Vi har kört den här matchen varje år sen kidsen började lira för fem år sen, och för varje år får vi föräldrar förstås allt svårare att hänga med. Inför den här matchen märktes äkta oro i föräldraleden, många misstänkte att vår vanligtvis starka känsla för fair play nog fick stryka på foten en smula för att slippa förödmjukelse ute på planen. Vi lånade in målvakten från 92-laget, vilket kidsen tog med ro. Vi ställde stabile Roffe Lassgård på backen, vilken barnen (med Roffes son i spetsen) bara hånskrattade åt. Stämningen minuterna innan face off var visserligen skämtsam men man kunde tydligt skönja en sammanbiten spänning under ytan på samtliga spelare. Det här är viktiga grejer för kidsen, och somliga av papporna. Våra tre, fyra första byten gick bra, vi hade nog med ork för att hålla jämna steg med illbattingarna och tog också rättvist ledningen genom ett snyggt anfall som avslutades med skott i öppet mål. Mitt första byte var jag riktigt nöjd med, jag snuvade bollen av lagets stjärna Alex ett par gånger, vilket han inte är van vid, och agerade stabilt bakåt. Fick fram en drömpassning till en morsa som sumpade öppet mål och tryckte till Andreas som hade lovat att märka mig inför matchen (killen väger nog sina modiga 70 pannor iaf). Nöjd med min insats bytte jag efter några minuter, sen började raset. Småttingarna fick igång sitt patenterade passningsspel och surrade som beryktade bålgetingar runt vår kasse medan vi såg allt tröttare ut. Trots att vi var 20 spelare i vårt lag var det vissa som fortfarande flåsade betänkligt när dom klev IN på planen. Jag lovar och svär att varenda förälder gjorde sitt yttersta, men vi blev utspelade efter noter. Siffrorna hölls ändå nere hyfsat men det var enbart tack vare vår duktige målvakt. Jag lyckades få till en assist i slutet av matchen men det var en ren slump, en rensning som hamnade på bladet hos en pappa som inte hade orkat jobba hem. Mina lår brände av mjölksyra och småtting efter småtting hånade mig öppet när dom sprang förbi mig utan större ansträngning. Jag hade nog gärna tryckt till dom om jag bara hunnit ifatt men dom små fjäderlätta kropparna seglade ifrån mig som vore dom japanska racingbilar försedda med lustgas. I denna liknelse var jag inget mer än en gammal sunkig jänkare som gick på fyra burkar, tung och trög i vändningarna. Så kidsen vann välförtjänt och husfriden är intakt. Jag skulle ljuga om jag sa att det här inte svider en aning, men du som ännu inte är förälder kanske inte förstår exakt hur mycket man ibland måste bjuda på i den rollen. Prestige och dylika lyxvaror är inte en option förstår du, det är bara att bita ihop när kidsen dansar segerdans och hånar. Förhoppningsvis kan man konservera lusten till revansch och få utlopp nästa gång man lirar med kollegorna på jobbet. Den där dryga jävla säljaren ska få smaka blod, det kan du lita på.

Vi lekte också gömma nyckeln när jag var liten men inte var det nån som skrev böcker om det inte

Jag har inte läst boken, känner mig avigt inställd till den måste jag erkänna, men igår såg jag iaf filmen. Jag pratar om DaVinci-koden, detta spektakel. Väl förtrogen med väntans olidliga tyngd passade jag på att rafsa åt mig ett gäng filmer när jag var hos syrran i helgen, och längst ner i kassen låg den alltså. Let’s see what the fuzz is all about tänkte jag och placerade S i liggande soffläge och mig själv i skönaste fåtöljen. Play.

Men låt mig först säga att jag på inget sätt förhåller mig objektiv till denna produktflora som utgörs av Dan Browns samlade verk om rebusar och fågel fisk eller mittemellan-gåtor, ingalunda. Ända sedan boken seglade upp på hitlistorna har jag hållit mig långt ifrån den och klentroget genomlidit alla hyllningar som den fått bland kollegor, vänner och t o m främlingar på stan. Ett tag gick det inte ens att vara på ett café eller i en bar utan att tvingas höra den förfärliga repliken ”Har du läst DaVinci-koden?” Hade man inte läst den var man antingen ett kulturelitistiskt svin eller bara dum i huvudet, men jag tyckte jag var varken eller. Jag vet bara att få böcker har prackats på mig så till den milda grad som denna, men jag höll iaf ut, och efter ett tag som kändes som en evighet falnade äntligen hypen.

Det känns som filmen inte alls nådde samma hypenivå som boken, vilket jag så här i efterhand mycket väl kan förstå för den som hypar en sån film är inte vid sina sinnens fulla bruk. Själva produktionen, inklusive skådespelarinsatser, manus, regi, ljussättning, ljud, the works, håller inte högre klass än en genomsnittlig Beck-rulle. I detta avseende håller filmen alltså normal svensk klass, och det är allt annat än smickrande för en jätterulle från over there. Om det är nånting regissörer som Ron Howard brukar vara bra på så är det ändå allt det där runt omkring, förmågan att i sann amerikansk anda göra något bombastiskt av i stort sett vad som helst är storsläggan i en annars ganska tom verktygslåda. I normala fall brukar väl the special effects department får ungefär åtti procent av budgeten i en amerikansk film där orden ”äventyr” och ”spänning” används i reklamen, men här finns inga specialeffekter att luta sig emot och detta faktum har alltså resulterat i en film som Kjell Sundvall med extremt mager budget nästan kunde ha överträffat.

Det är fantastiskt dåligt, nu fick jag säga det och jag behöver inte ens ljuga en smula när jag säger så, vilket jag var rädd för att behöva göra. Jag trodde att den skulle vara dålig men den var sämre än jag någonsin kunde ana. Vilken oerhört stapplig dialog, sickna oengagerade skådisar, vilket totalt slöseri med talang. Audrey Tatou var ju fullkomligt bedårande i ”Amelie från Montmartre” men här är hon urkass. Ian McKellen är ju för fan en HJÄLTE som nu, tack vare mr ”jag var en gång med i samma teveserie som Fonzie”, på ålderns höst tvingas jobba hårt för att återupprätta sitt rykte som karaktärsskådis av rang. Jean Renos roll ska vi bara inte prata om, det är tur för honom att jag bär Enzo Molinari i ljust minne fortfarande. SKRÄP! Den enda som kommer undan utan att få knäskålarna inslagna är mr Hanks själv, och det beror enbart på att han varken är bättre eller sämre än vanligt. Han är bara Tom Hanks, och hans jobb var redan klart när han skrev på kontraktet.

Storyn då, ja hujedamej. Man kan lugnt säga att sägner om tempelriddare, frimurare, Opus schmopus och Jesu Kristi blodlinje i Graalform inte är min pilsner, speciellt inte med gregorianska manskörer som soundtrack. Så oerhört förutsägbart från början till slut. När det finns så mycket att lära av historien, sånt som faktiskt har hänt, känns dessa fabler bara som välfinansierade sagor för vuxna, komplett med produktplacering. Vad ska vi lära oss av den här historien? Att det kanske finns en levande släkting till Jesus som går bland oss? Jag vet inte ens om jag skulle bry mig om det visade sig vara jag. Att Maria Magdalena i själva verket var Jesus fru? Jaha.. ja han var ju ändå bara människa, höhö. Jag är inte kristen så jag tar inte illa upp, jag är heller inte intresserad av att peka finger åt bokstavstroende katoliker och hånskratta åt deras blinda tro på en bluff, få saker intresserar mig mindre. Så vad ska jag göra med den här informationen? Va?

Här finns förstås gott om utrymme för den klassiska repliken ”Boken var bättre än filmen” och det hoppas jag innerligt att den är, för er skull. För om den är lika dålig som filmen, ja då svajar hela min tro på mänskligheten, då vet jag inte om jag vill föda fler barn till den här världen. Det är filmer som denna, mina damer och herrar, som befäster min tro på statligt finansierad kultur. Vi måste balansera upp den här skiten, now dig.

My whole being is boosted by your love

Jag har fått många fina komplimanger och stöttande ord här inne senaste tiden, och jag vet inte om jag kan förklara hur bra det känns. För jag är inte så bra på det där att ta emot komplimanger nämligen, blir mest torr i munnen och avig. Men ni ska veta, alla ni som boostar, att det värmer mitt hjärta så in i helvete. Tack!

On that note vill jag bara avge en kort lägesrapport. Bebban is still in her house, hon sköt nåt skrämselskott igår men vi är fortfarande inte på BB. Jag jobbar hemifrån idag bara för att vara alert, S bakar julgodis och stånkar. Alldeles nyss satt hon framför datorn (den andra datorn) och sa att hon kanske skulle kunna ta ett par utvärderingar när hon ändå går här och bara väntar. Jag skrattade och tänkte att omgivningens förväntningar kan vara ett gissel, speciellt när den förväntar sig att en rastlös arbetsnarkoman bara ska det lugnt och samla krafter och strunta i jobbet. S använder sig själv av exponering i behandlingen av sina patienter, det är en grundpelare inom KBT, nu får hon sanna mina ord smaka på sin egen medicin. Men hon mår bättre idag iaf, och därmed också jag.

Kliv inte ner i gropen Fredrik!

Det här är en sent påkommen reaktion (recension) på Fredrik Lindströms programserie ”Världens modernaste land” som startade förra veckan. Först vill jag säga att jag gillar honom. Har läst och roats av ett par böcker och svalt det mesta av hans tv-produktion med hull och hår och när jag säger gillar så är det verkligen i underkant när det gäller Peter Englund. Men det kändes som fett med waste of talent när dessa två välutbildade och vältaliga herrar diskuterade saker som man normalt hör hårfrisörskor i glesbygden kallprata om. Inget ont om hårfrisörskor men det är allmänt känt att dom är mästare på triviala samtalsämnen, det behövs på något sätt i deras yrke. Att svensken är si och så, och kan det bero på avstånden och visst är vi rätt kyliga men hjärtliga ändå, när det verkligen behövs? Ja, vi kanske är så men att upprepa uttjatade sanningar känns inte som fullgott underlag för en hel programserie. Visst kryddar Lindström smakfullt till och från, både med historiska och populärkulturella referenser, men i det stora hela är det frisörsnack vi får lyssna på. Dessutom håller jag med Annaa Mattsson när hon säger att människor i andra länder minsann inte står och socialiserar med främlingar på busshållplatser dom heller, inte dom länder jag har åkt buss i iaf, så källkritiken kan verkligen ifrågasättas.

Jag kan titta och lyssna på Fredrik Lindström ganska länge innan jag tröttnar, hade det varit någon annan hade jag kapat det här vid fotknölarna. Jag antar också att det kommer att lyfta, att det här första avsnittet var tvunget att kratta gången och rapa upp dom kända fördomar vi ändå har om oss själva. Och som sagt, han kommer undan med det tack vare sin back log, men inte hur länge som helst. Och herr Englund är nog snäll som ställer upp, och kanske lite bortkollrad av herr Lindströms väloljade munläder och tidigare produktioner han också, för nog är jag säker på att Englund har mycket mer att ge.

Generellt sett är jag allergisk mot igenkänningsteve, igenkänningsböcker och igenkänningsfilmer. Ta firma Hannes Holm och storebror Herngren till exempel, vars filmer alltid utgår ifrån väl inkletade fördomar om oss själva. Det är enkla trick som kan funka en gång men att bygga en hel karriär på det är bara slött och inställsamt. ”Här kommer en ny film från Hannes & Måns, det är något roligt om sånt som ni redan känner till och som bara kommer att befästa era fördomar så att ni kan fortsätta prata på fikarasterna om hur allting är och alltid kommer att vara och ni slipper som vanligt tänka själva och behöver inte lämna era invanda tankemönster en endaste millimeter, thank you very much det blir åtti spänn”. Jodå, det låter sig med fog hävdas att Hannes & Måns knappast är dom filmskapare som kan förväntas lyfta våra själar till en ny och underbart okänd nivå, men jag hoppas ändå innerligt att herr Lindström inte kliver ner i den gropen. Han hör inte hemma där.

Kom ut ikväll

Jag går omkring med en bubbelpool i mellangärdet. Inte fjärilar, nej det här är något som jäser och pyser. Det är nervositet, anspänning, väntan och otålighet som gör bubblorna, och jag måste erkänna att jag är lite överraskad av den kraftiga effekten. En vecka över tiden nu, Bebban vägrar komma ut. Kanske har hon hört min röst under alla dessa månader i magen, gjort en bedömning och kommit fram till better the devil you know. Föga anar hon säkert att staying power is not an option, hon får inte stanna där inne. S är trött, skör och urless, på gränsen till gråt hela tiden. Jag är trött, skör och skenstark, stöttar så gott jag kan men känner den jobbigaste av alla jobbiga känslor: vanmakt. Jag ser hur jobbigt hon har det men står utanför och kan inte göra så mycket. Även om jag vet, jag om någon borde veta, att det finns långt värre saker som kan hända en gravid kvinna än att gå en vecka över tiden, så är obehaget så verkligt som det kan bli. ”Bara några dagar till nu, sen springer du som en nyfödd kalv på grönbete” tröstar jag lite lamt. Vi båda vet att nuet inte är den stora utmaningen, det är det som komma skall som kräver mirakulösa krafter i hennes redan slitna kropp. Det är detta som oroar mig. När den starkaste människan jag känner börjar vackla så skakas jag i mina grundvalar, men jag får inte visa det. Min roll är att stötta, besinningslöst och villkorslöst. Jag är rädd att jag inte är så bra på det, jag drar mig undan ibland. Det är hon som är den starka av oss, men nu ska jag ta den rollen. Som test betraktat är det här förstås oerhört väldesignat. Två otåliga människor som vi är, tvingas utstå väntan och förvärkar utdragna över flera dagar. Förr eller senare får man för sina synder, det är väl så. Men mest av allt längtar jag efter att få träffa henne, hålla om henne, börja det nya livet med henne. Kom ut ikväll, jag väntar i varje hörn av ditt kommande liv.

(det här är) en sång, till alla dom..

(Jag tänkte den här tanken när jag var ute och joggade igår kväll, tror jag måste fullfölja den här och nu)

Det är inte kärleken du behöver tro på, det är människan som står framför dig. Kärleken är ett mål, en vision, en föreställning om en tillvaro och en känsla som bara existerar i ditt huvud. Människan är farkosten som tar dig dit. Att tro på ett mål men inte på vägen dit är helt lönlöst, lika dumt som att älska alperna men aldrig åka dit. Åk dit. Hoppa in. Gör det. När du säger att du slutat tro på kärleken är det egentligen människan du menar. Du har slutat tro på människan. Om du hittar en människa som är bra, börja tro. Dra undan slöjorna för dina ögon, dra in luften i dina lungor. Det kommer aldrig aldrig att bli som du tror att du vill ha det, det kommer att bli något annat. Så släpp sargkanten och öppna för fan dina sinnen innan du fryser fast vid föreställningen om en illusion. Gör det nu.

Blogg.. bok.. good God yall.. what is it good for.. absolutely nothin’ say it again..

Jag måste få klarhet i en grej som jag har funderat mycket på. Varför vill folk ge ut sina bloggar i bokform? Är det bara för att föda superegot inom sig? Joru serru, här ser du en som har gett ut en boook serru! För mig är det obegripligt, att göra om ett interaktivt forum till bok kan ju bara göra saken sämre, eller? Don’t get me wrong, jag skulle gärna skriva en bok men det här.. det här är ju fan ingen bok heller. För några veckor sedan ryckte jag till på ett föräldragruppsmöte när en bibliotekarie var på besök och skulle rekommendera bra böcker som handlade om barn och föräldraskap. En av böckerna var ”Hemliga pappan”, den bok som ni alla vet började som en blogg. Problemet för mig som är väl förtrogen med bloggvärlden var att jag omedelbart avfärdade boken som nonsens. Det där är ju bara en blogg, inte en bok. Ta bort skiten. Det är väl förstås dumt att tänka så, dumt och fördomsfullt. Men jag tänkte så, den boken började på kraftigt minus pga sitt ursprung och det kommer att krävas mycket övertalning innan jag går iväg och lånar den, vilket förmodligen inte var författarens avsikt. Egentligen är väl det precis vad jag borde göra, läsa boken, så jag vet vad jag pratar om i fortsättningen. Men det jag tills vidare alltså påstår är att en blogg är bra på det en blogg ska vara bra på, dvs interaktivitet och kommunikation. En blogg kan också ge en hint om att någon är bra på att skriva, då kan den personen få skriva en bok tycker jag. Inte en blogg i pappersform. Om jag vill ha en sån så kan jag ju skriva ut min blogg själv, designa nåt snyggt omslag och skriva förord (”Jag vill tacka min arbetsgivare som har sponsrat den här bloggen i alla år utan att ha en susning om det”). Fast det är klart, då kan jag ju inte få författarstöd och bli inbjuden till bokmässan och få sitta vid det RIKTIGA bordet istället för bloggbarnbordet där det serveras kall pastasallad och äppeljuice. Skulle du vilja ge ut din blogg som bok? Jag bara undrar.

Peter Englund

Jag kan inte nog rekommendera denna blogg till er som vill bli förförda av historia, intelligens och vackert språk. Läs med fördel herr Englunds rapport från Nobelmiddan. Han var ju där. Klart han var där.

Power to the people

Åhh… det kommer att bli så härligt smetigt det här. Förslagen på låtar till vår korprockbandsspelning i vår börjar komma in. Det verkar som bandets medlemmar har endast en gemensam nämnare att samlas runt, powerrock från 80-talet. Se här på hittills inkomna förslag.

Phenomena – Still the night
Cutting Crew – (I just) Died in your arms
Whitesnake – Hit and run
Talisman – I’ll be waiting

Jag ville slänga in “Girls girls girls” med Motley Crue också men nån sa att där gick gränsen. Det är bara sååå slemmigt det här och just därför tror jag att det kommer att funka. Åt h-e med prestige och konstnärligt uttryck, här gäller det bara att dra på gain och chorus och imitera pudlar för glatta livet.

Hon är en astronaut

Jag går omkring som en annan Fuglesang och bara väntar och väntar, befarar att den här nivån av mental förberedelse bara går att hålla en viss tid. Allt är bra, det växer fint i magen å så, men kom UT nån gång då! Igår kväll var jag övertygad om att nåt var på gång, magen var stenhård och S stönade ibland på ett sätt som jag inte hört henne göra förut. Av denna anledning sov jag oroligt, vaknade många gånger och tittade på henne men status är fucking quo. Väcktes av pipet precis när ett gäng fotbollshuliganer kom springande emot mig med basebollträn (nu råkade dom vara AIK-are i drömmen men jag vet att det finns andra supportrar som är jättejättedumma i huvudet också) och känslan av att precis ha kommit undan med livet i behåll höll i sig över frukosten. Sönerna pladdrade på som vanligt, vet inte var dom har fått sitt excellenta morgonhumör ifrån, medan jag mest stirrade in i fondväggen. Drack den sista slurken te (the?) framför teven efter att sönerna stuckit till skolan. Det fortsätter regna på västkusten, ett regn som lika gärna skulle kunna vara sponsrat av Aftonbladets klimathotskampanj. Väldigt vältajmat får man ju säga, kanske lite för tajmat. Kan det vara uppgjort det här? Det finns förresten en rymdkoppling mellan mig och Bebban. 1969, det år jag föddes, första människan på månen - 2006, om hon behagar komma ut i år, första svennen i rymden. Hon ska bli astronaut, big up!

presömnhjärnspratt

Varje kväll innan jag somnar får jag en låt i huvudet. Inte samma låt varje gång och sällan en favorit. Låten är aldrig rätt där i huvudet, den hackas upp och blir orytmisk. Ungefär var fjärde eller femte takt försvinner och plötsligt kan refrängen bryta in mitt i en vers. Tänk dig att du har ett kassettband som någon klippt bort små snuttar ur och sedan tejpat ihop igen, så låter det. Det är som att min hjärna gör revolt mot realtiden, som att mina otåliga synapser inte har tid att vänta på ”en två tre fyr fem sex sju ått” utan snabbspolar framåt lite då och då. Framåt till vad kan man fråga sig. The end? Detta orytmiska inferno eskalerar till en punkt då jag tvingas slå mig själv i pannan för att stoppa bandet. Det fanns en tid då jag trodde att detta betydde sinnessjukdom. Lika övertygad om mental ohälsa var jag dom gånger mitt huvud dånade som om ett godståg for rakt igenom det strax innan sömnen inträdde. Nu vet jag, har jag övertygad mig själv om, att hjärnan spelar mig lustiga spratt när den kopplar på det autonoma nervsystemet. En roddig jävel till hjärna är det.

You lucky bastard

Jag brukar säga att jag aldrig har tur, men igår fick jag en p-bot. Jaha, det var ju otur tänker man. Men det skulle visa sig att jag har HAFT tur, ända sen i mitten av maj faktiskt. I mitten av maj köpte jag nämligen en ny bil, och som en sann samvetsgrann ögontjänare till medborgare valde jag en miljöbil, för då är man en lite bättre människa. Jag var nästan helt övertygad om att min hemkommun erbjuder gratis parkering för miljöbilar, vissa kommuner gör ju det, och sättet jag testade detta på var att helt sonika parkera bilen längs kommunens gator och ge fan i att lösa biljett. Efter ett par veckor utan p-bot var jag övertygad om att Gävle kommun erbjöd mig gratis parkering, så det var ju bara att köra på. Det dröjde alltså ända till igår, nästan sju månader, innan jag fick en p-bot. Men inte ens detta kunde rubba min övertygelse, p-lisan måste förstås ha gjort fel som lappade min miljöbil. Så jag ringde och kollade, vilket skulle visa sig vara lika svårt som en myndighetsfobisk person kan tänka sig. Ringer man numret som står på p-boten hamnar man hos polisen. Polisen kopplar en vidare till en tant som inte har en aning om miljöbilar får parkera gratis. Tanten ger en ett nummer till kommunens trafikenhetstjosanhejsan nånting som har telefontid mellan nio och elva. Trafikenhetstjosanhejsan svarade till slut och lät meddela att jag hade fel. ”Det är på gång liksom men du vet det tar ett tag innan såna där beslut har gått genom alla instanser”. Tell me about it. Jag upplyste trafikenhetstjosanhejsan om att jag har parkerat utan att lösa biljett ända sen i maj, och då sa människan i luren att jag borde köpa en trisslott. Sen frågade hon efter mitt namn och då sa jag att det kan vi ta en annan gång. Det lönar sig alltså att inte betala p-avgiften. Det lönar sig fett. Visa inte den här texten för era barn.

Hello.. Björklund

Skolminister Jan Björklund sitter i morgontevesoffan på fyran och blir närapå utmanövrerad av en helt vanlig gymnasietjej. Hon går på en elevstyrd skola, Björklund vill avskaffa såna. Han börjar bolla med ord och försöker manövrera bort tjejen. ”Elever ska ha inflytande med inte fatta besluten..”, men tjejen ger sig inte och försöker göra honom uppmärksam på fördelarna med en skola där eleverna får ta ett större ansvar för verksamheten. Hon berättar hur mycket hon har lärt sig, hur hon har växt med uppgiften och hur ansvaret sprider sig genom korridorerna och skapar en bättre stämning i skolan. Jag sitter i soffan och tänker ”Vad är problemet? Vad är PROBLEMET?” Jag fattar fortfarande inte vad problemet är. Björklund talar om otydlig ansvarsfördelning, att en grupp elever inte kan ställas till svars för besluten (läs, man kan sparka en rektor men inte elever). Men Jan gosse lilla, dom sitter ju i en styrelse och en styrelse kan alltid ställas till svars för sina beslut, så har det alltid varit. Eller vill du ta bort det också? Då får du fanimej skriva om grundlagen.

Jag fattar heller inte varför en politiker som representerar ett parti vars främsta slagord är "Valfrihet!" ägnar all sin vakna tid åt att TA BORT valmöjligheter. Den som ville välja en elevstyrd skola kan nu inte göra det Jan. Dom kan inte det för du tycker inte att det funkar. Eleverna tycker att det funkar men shit.. vad vet dom va Janne?

Jag önskar att du, Jan Björklund, för en gångs skull kunde vara ärlig i din retorik. Säg som det är, du vill ha så lite som möjligt att göra med elever som har åsikter, elever som engagerar sig, elever som vill påverka sin arbetssituation. Det blir så jobbigt när så många ska vara med och bestämma, eller hur? Precis som Littorin vill minska fackens inflytande på arbetsmarknaden så vill du minska elevers och elevorganisationers inflytande i skolan. Men Littorin säger inte att han vill ha bort facken, och du säger inte att du vill ha bort eleverna, ni bara fattar beslut på beslut som får exakt dom konsekvenserna. Jag känner igen all er retorik från näringslivet, jag vet att ett ord som "tydlighet" i det här sammanhanget inte betyder något annat än toppstyrning. Bort med alla roddiga pajaser som inte fattar nåt, låt proffsen sköta det här. Seså, plats!

Det är den här dolda agendan som förr eller senare alltid dyker upp bakom en högerregering, och varje gång den dyker upp får jag intrycket att politikerna ifråga inte vågar stå för den i klart dagsljus. Tell it to my face, or don’t say anything at all.

Ja varsågod belackare, berätta nu för mig om sossarnas dolda agenda. Jag vet att ni vill, att det kliar i fingrarna på er. Men innan ni sätter igång, tänk på att jag inte automatiskt representerar SAP bara för att jag kritiserar alliansen. Jag kanske t o m kommer att hålla med er, var beredda på det.

Lite nervöst pladder

Det är bara att kapitulera och inse, jag får inget vettigt gjort alls. Vi hade datum igår, bebban vill inte komma ut så nu är det övertid som gäller. Vad jag gnäller över vet jag inte egentligen, det är ju inte jag som tvingas bära omkring på paketet, men det är nervöst det här. Sönerna vill förresten inte veta könet, så berätta inget om du träffar dom.

Vad ska Sigge bloggvärldsblogga om idag? Sig själv? ”Här hittar du andra som bloggar om Sigge och Kobra”. Jag såg litegrann av programmet, det var lite igenkännande roligt när bekanta bloggnamn flimrade förbi och jag tänkte ”tänk om min dyker upp? Hihi..” men sen dök samma gamla vanliga röst upp i mitt huvud och sa ”Skärp dig för fan!” Han verkade rätt soft och trevlig men också tråkig och påklistrat introvert den där Sigge, ganska lik min bror fast utan glimten i ögat. Kobra valde att betrakta bloggvärlden som en gigantisk samling dagböcker, vilket det kanske är för dom allra flesta men för mig är det kort och gott ett forum, en community. Utan möjligheten till kommunikation via kommentarerna skulle jag troligen lägga av inom en vecka. Jag är här för att få feedback, på mina texter och mina åsikter. Vad tyckte du om den och den texten, vad tycker du i den här och den här frågan, etc. Det är ganska långt ifrån dagbok, även om det finns såna inslag också. Jag skulle nog ha problem med att vara brutalärlig med mitt privatliv här inne, är helt enkelt inte en sån kille. Det är ju visserligen sånt som säljer, vilket förklarar min relativt sett lilla läsarskala men hellre en mindre skala engagerade och medvetna läsare än en stor och slapp massa.. ja.. det finns säkert liknelser att göra här. Jag tjänar ju ändå inga pengar på det här så vad tjänar man på att ha många läsare? Jodå, du vet och jag vet, att det handlar om egoboosting. Det vill jag ha, nästan jämt, men det kanske är bra för mig att inte alltid få det. Jag ville bara säga det också, i ett anfall av plötslig sentimentalitet, att jag gillar er allihop.

Till slut lite gnäll. Varför ett band som gång på gång på gång låter exakt som Elton John gjorde i mitten av 80-talet säljer så in i h-e med plattor övergår som vanligt mitt enkla förstånd. Det var inte bra då (faktum är att stora delar av musikvärlden slutligen vände Elton ryggen när han gav ifrån sig käcka låtar som ”I’m still standing”) och det är fanimej inte bra nu, men Scissor Sisters har på nåt märkligt sätt givit upprättelse åt hans 80-tal och det skänker ju ändå någon slags tröst till en människa som själv gärna skulle vilja få upprättelse för den epoken. Om nu någon kunde göra musik som låter exakt som Marillion eller Saga eller Rainbow och sälja utav bara h-e så skulle det kännas lite bättre att vara jag. Can’t see why not, det är fan inte sämre än ”I’m still standing” iaf. (Lyssna på Scissors senaste och jämför, det är samma låt!)

Vill du bära den här kostnaden då?

Kanske beror det på att universitetsvärlden är så främmande för mig att jag reagerar på sånt här och börjar hojta om silande av mygg och sånt, kanske är det så, men med ”kulturen ska bära sig själv ekonomiskt-debatten” färsk i minnet tycker jag att följande fakta bär relevans i sammanhanget.

Jag känner en kille som doktorerar på KTH. Och låt mig nu säga direkt att forskning är bra, människor som ägnar sitt engagemang åt, i det här fallet, tekniska landvinningar bör naturligtvis hyllas som dom hjältar dom är. Men ser du, det finns tydligen en baksida av det här som jag tills för några veckor sedan var lyckligt omedveten om. Den här killen har nämligen allt mer börjat vädra sitt missnöje över hur ineffektiv den här verksamheten är, och hur mycket det slösas med skattepengar. I början tänkte jag inte så mycket på det, jag menar lite svinn får man ju räkna med i en kreativ miljö liksom. Men det senaste exemplet, och det här är bara ETT exempel, fick faktiskt håret på mina spensliga armar att resa sig i agg. Killen berättade om ett nätverk som har existerat i tre år utan att prestera ett jäkla dugg. Man står tydligen fortfarande och stampar på punkt ett från första protokollet. Jag vet hur det är med nätverk, har mycket erfarenhet av det från näringslivet, och det är erkänt svårt att få snurr på skiten. Det som också är legio inom näringslivet är att nätverk inte får kosta pengar, det är snudd på fritid som får offras för att nätverka med likasinnade. Man kan tycka vad man vill om det, så är bakgrunden iaf. Men det här nätverket, det på KTH som inte har gjort ett skit, kan utan vidare insyn tydligen äska pengar för att ställa till med konferens (läs fest) till den facila kostnaden av hundratusen spänn. Hundra laxar mina damer och herrar, för EN fest, till ingen jävla nytta dessutom (säger KTH-källan själv, och jag har ingen anledning att misstro honom).

Det här är som sagt bara ett exempel på missbruk av våra skattepengar inom universitetsvärlden, och jag är alldeles övertygad om att det finns många fler. Att döma av min polares berättelser kan man utan att blinka påstå att den här verksamheten kunde effektiviseras med minst 30 %, troligen 50. Så illa verkar det faktiskt vara. Någon samordning existerar inte överhuvudtaget, det är ”var man för sig” som han säger. Själv är han så trött på skiten att han vill dra därifrån så fort det bara går, så fort en öppning dyker upp.

Jag tycker det är tragiskt om en så pass fin juvel i universitetskronan som KTH ändå är bedriver sin verksamhet så slappt och slött att dom elever och doktorander som verkligen har ambitioner och vill arbeta smart för att uppnå sina mål helt enkelt tröttnar på skiten och drar därifrån. Dom negativa konsekvenserna är minst sagt potentiellt katastrofala för ett land som slår sig för bröstet och skryter om satsningar på forskning och universitetsutbildning. För att inte tala om hur mycket skattemedel som bara slösas bort i ren lättja, för det är precis vad det är när man bedriver en stor och kostsam verksamhet på ett ineffektivt sätt.

Jag vet inte hur stor del av KTH:s budget som finansieras av näringslivet men det borde rimligtvis vara en ganska stor del eftersom mycket av vinsten kommer näringslivet till godo. Det borde också rimligtvis ligga i finansiärernas intresse, statliga såväl som privata, att kritiskt granska den här verksamheten. Om inte annat så behöver människorna i den här skyddade verkstan förstå att sånt där skit inte flyger utanför universitetsväggarna.

Du kanske undrar vad det här har med kulturdebatten att göra? Svaret är ingenting, förutom att det är samma plånbok vi pratar om, och jag tror att vi ganska lätt kan komma fram till att det silas mygg och sväljs kameler här nånstans.

A tribute to recent keyword activity

Tony Stigsson befann sig i Malmö, på jakt efter lite kul porr. Dragen åt det tidelagska hållet som han var hade annonsen i tidningen fångat hans intresse. ”Gillar du djur? Kom till husdjursmässan i Malmö i helgen!” Eggad av sina fantasier där ömsom marsvin, ömsom border terriers figurerade, drev han planlöst omkring på stadens gator med en stadig erektion i brallan. Det var fortfarande bara fredag, nästan ett dygn kvar innan husdjursmässan skulle slå upp sina portar. Helt uppe i sina egna smutsiga tankar märkte Tony alldeles för sent att han hade klivit rakt in i Sverigedemokraternas torgmöte. ”Framtidsvision i Sverige” läste han på en affisch som föreställde en mörkhårig kille i 30-års åldern med ett brett flin och en blå slips. Killen på affischen höll tal från ett podium mitt på torget, ungefär 30-40 personer stod och lyssnade. Tony dröjde kvar en stund, han hade på känn att några riktiga porrkännare kunde gömma sig i folksamlingen. Med uppdragen krage på trenchcoaten och med ytterst diskret röst försökte han fånga en killes uppmärksamhet genom att väsa ”psst.. hörru.. killen.. psst” åt hans håll. Killen hörde ingenting, inte förrän Tony skrek ”HÖRRU!” åt honom märkte han nåt. ”Va?” ”Jo hörru.. jag undrar.. vet du var man kan hitta lite kul porr i den här stan?” ”Kultor?” ”nej nej NEJ!” väste Tony så högt att killen på podiet hajade till. ”Kul PORR sa jag.. PORR!” ”Jaha.. jaja, det var nåt annat det!” sa killen och sken upp. ”Nå?” sa Stigsson. ”Jo, jag kan ge dig ett nummer till ett gäng gamla damer som vill knulla om du vill, dom bor inte långt härifrån”. ”Gamla damer?” sa Tony, märkbart besviken, ”nämen va fan killen, jag kan lika gärna lyssna på ett avslappningsband för barn, det där är inte min pilsner serru. Näe.. jag snackar om djur.. fattaru?” ”Djur?” ”Ja, djur” ”Jaha.. men DU! Det är husdjursmässa imorron, där finns det säkert djur som hamnar högt på din matteskala.. höhö.. om du fattar dubbelmeningen liksom. Matte å husse liksom..” Killen såg nöjd ut. ”Ja jag fattar dubbelmeningen men det var inte ett jäkla dugg roligt ska du veta” sa Tony. ”Jag har koll på den där jävla mässan, det är ju därför jag har åkt hit för i h-e, men jag behöver nåt NU. Fattaru?” Killen började gnida sin haka och såg sig omkring lite nervöst, som om han tänkte säga något mycket hemligt till Tony. Tony å sin sida märkte detta och började vädra morgonluft. ”Kom igen killen, jag vet att du har nåt åt mig!” manade han på. ”Jo.. ehh.. det finns en grej..” ”Ja? JA?” ”.. men det är inte helt ofarligt serru, man kan trilla dit vettu” ”Vadå trilla dit? Vad menar du?” ”Jo.. jag kan fixa en grej åt dig alltså.. en grej som du bara kommer att baxna av, men det finns en hake..” ”Jaha? Vadå för hake?” ”Jo.. just det där jag sa.. man kan trilla dit” ”Men nu får du väl för fan säga vad det är istället för att svamla så in i h-e!” röt Stigsson med sin allra myndigaste överstestämma. ”Okej okej, jag ska fixa det här. Möt mig här om 45 minuter, och ha tretusen spänn i kontanter med dig” ”Tretusen? Jäklar.. this better be good” ”Det kan du ge dig faen på!” sa killen på bredaste skånska. Tony sökte upp närmaste bankomat, tog ut sina tretusen spänn och väntade sen otåligt i en port där han hade full uppsikt över torget. Sverigedemokraternas torgmöte var över och folket skingrades, efter en dryg halvtimme var torget helt tomt. Tony var kissnödig men vågade inte lämna torget för en endaste sekund, rädd att missa killens ”grej”. Orden ekade i hans huvud, ”Man kan trilla dit..”, vad menade killen egentligen? Trilla dit som i att bli beroende, eller åka fast eller vadå? Skymningen började falla och det blev lite kyligt där i porten. Frusen och kissnödig, ett tillstånd som i normala fall gjorde honom tillräckligt vansinnig för att åtminstone sparka sönder en papperskorg eller skrika könsord åt förbipasserande flanörer. Men inte den här gången, för nu var han spänd av förväntan och kåt som en liten iller. Efter drygt 47 minuter, Tony hade kollen på sitt armbandsur, såg han en skum silhuett närma sig från andra sidan torget. Den kom mot honom och stannade mitt på torget. Skymningen hade fallit så pass mycket att han fortfarande inte kunde vad det var, men vad det än var så var det stort och hade minst fyra ben. Han hörde en bekant röst väsa från silhuettens håll, ”psst.. hörru.. killen.. kom hit killen..” Tony klev försiktigt ur portens skyddande mörker bara för att olyckligt hamna i det flödande ljuset från en gatulykta. Instinktivt tog han tre snabba steg åt höger för att undkomma det avslöjande ljuset, en grej för tretusen spänn med minst fyra ben var helt säkert inte laglig så här gällde diskretion. Han närmade sig silhuetten med kisande ögon och på ungefär tio meters håll såg han vad det var för märklig konstellation som hade samlats där på torget. Där stod killen som han hade pratat med tidigare, framför en kamel. Bakom kamelen stod en dvärg klädd i sarong och sandaler och höll en fotboll under sin högra arm. ”Fotboll.. dvärg.. kamel.. herregud..” tänkte Tony och vacklade till av ren och skär kåthet. ”Haru kosingen? Visa kosingen” väste killen när Tony stannade några meter från honom för att beundra kamelen. Det luktade fränt av kamelpiss och dvärgen nös tre gånger. ”Jaja.. jag har kosingen.. här” Tony räckte över tre tusenlappar till killen som snabbt stoppade ner dom i ena jeansfickan. ”Ja här har du då” sa han och lämnade över tömmarna till Tony, ”men fan ta dig om du trillar dit, jag säger bara det” ”Nej nej.. jag ska inte trilla dit.. inte trilla..” Tony var alldeles omtöcknad av kåthet, i hans huvud dånade blodtrycket som ett vattenfall. ”Ja.. hejpåre då” sa killen och pep snabbt iväg över torget. Kvar stod Tony med en kamel och en dvärg med en fotboll. Han hade läst om det här på Internet, läst om det och fantiserat och runkat som en vilde men aldrig trott att den här dagen skulle komma. Men här stod han nu, och han var alldeles övertygad om att han skulle trilla dit men det gav han blanka fan i.

Alla möjliga vägar leder hit

Som så många andra roar jag mig ibland med att kolla hur folk har hittat hit. Spionprogramvaran Statcounter är alldeles förträfflig ur detta avseende. Här är några smakprov på senaste tidens sökningar som lett några stackare hit.

”gamla damer som vill knulla”
”trilla dit”
”framtidsvision i sverige”
”tony stigsson”
”kul porr”
”avslappningsband barn”
”matte skala”

Som en hyllning till er läsare tänkte jag nu skriva en historia där samtliga dessa sökningar finns med i texten. Återkommer snarast.

Tillräckligt gammal för att prata pensionsförsäkring?

Ett sånt reportage som det om David Sandström i Musikbyrån i fredags kunde en gång i tiden göra mig avundsjuk och extremt sugen på att bara dra från hela skiten. Ett litet kreativt kollektiv samlat i ett ödsligt hus, vin och cigaretter på ett campingbord och helt okej inspelningsfaciliteter. Jodå, det var förstås drömmen en gång i tiden. Där skulle ju JAG sitta och värka fram fantastiska låtar som skulle få publiken att avguda mig, det var ju så det var tänkt. Men så tänker jag inte längre. När jag i fredags, nyligen hemkommen från en kvällstripp till IKEA, hörde herr Sandström krysta fram förklaringar om hur han var ett med gitarren och att musiken alltid hade varit det enda som betydde något tänkte jag bara ”Gud vilket dravel”. Vilka jobbiga typer det måste vara, så jävla insmickrande mot varandra så där som bara musiker och skådisar kan vara. Smickra in your face, dolk in your rygg.

Vid 37 års ålder har jag övergivit drömmen om att bli avgudad på en scen, och egentligen skedde det nog långt tidigare. Jag kan fortfarande tänka tanken att det är jag som sjunger och hänför världen när jag lyssnar på Ryan Adams eller någon annan manlig artist vars röst kunde tillhöra mig i en perfekt värld, men innan andra refrängen hinner ljuda brukar jag säga åt mig själv att lägga av med sånt jävla trams. Inte minst om det råkar vara ”Sweet illusions” jag nynnar till, för det är ju precis vad det är. Jäkligt bra låt men det är faktiskt inte jag som har skrivit den. Reality check, mr thirtysomething.

Det här låter väl förstås trist och det kanske det är, like I give a shit. Om sanningen ska fram är det bara skönt att slippa bygga sitt själsliga fundament på luftslott och istället vila mot något som kan kallas verkligt. Verkliga saker är visserligen läskiga på det sättet att dom kan försvinna, så det krävs lite mer mod för att lita på the real shit, men belöningen är stor. Drömmen får gärna vara kvar bara den håller sig på mattan, iklär sig sin rätta skepnad som krydda och inte bitterbränsle.

Jag är oerhört tacksam för att det finns människor som David Sandström och David Fridlund och en jäkla massa andra som fullföljer sina drömmar, som tror på något och fortsätter driva trots stora hinder. Utan såna människor skulle vi alla vara fattiga som kyrkråttor när icke-monetära valutor ska räknas samman, dessutom föder dom andra drömmar i andra människors huvuden, vilket väl kan kallas en god spiral antar jag, bra grejer. Så jag har kommit fram till att jag gärna vill fortsätta vara deras konsument men jag tror jag skippar dokumentärerna framöver. Det blir bara larvigt att försöka identifiera sig med dom samtidigt som jag fyller i ansökan om pensionsförsäkring.

Missnöjd tv-licensbetalare

Nu börjar ådern i tinningen att pulsera oroväckande hårt igen. Jag har tittat på teve, och jag vet att jag borde låta bli men va fan jag betalar ju tv-licensen så jag tycker att jag måste bevaka min investering ibland. Har sett de senaste två avsnitten av ”Söderlund & Bie” på SVT och undrar lite försynt vem som har gett den här människan pengar för att åka runt och skriva plattityder på lappar. Yes people, jag är övertygad om att samtliga inblandade har goda intentioner men det är faktiskt ett jäkla slöseri med licenspengar för att komma fram till inget nytt under solen. Söderlund åker runt och pratar med par för att få svar på frågor som ”Hur räddar man sexlivet som småbarnsförälder?” och ”Hur uppnår man jämställdhet i förhållandet?” Viktiga frågor på min ära, och det där naivistiska greppet kanske funkar för somliga men för mig blir det en evig upprepning av oerhört gamla slutsatser. Söderlund skriver små tips på lappar som hon visar oss. Det kan stå ”Prata med varandra!” eller ”Våga bli arg!” eller ”Ha fasta rutiner!” No shit Sherlock.

Det som egentligen irriterar mig är själva grunden för allt resonemang i samtliga program, nämligen en cementerad föreställning om att män är si och kvinnor är så i ett förhållande. Alltid är vi likadana, precis så som vi alltid har framställts, och utifrån det ska Söderlund berätta hur vi löser upp knutarna. Den stora frågan som Söderlund själv verkar gå omkring och fundera på är hur båda föräldrarna kan fortsätta göra karriär när man har tre barn under fem år, och jag undrar mest varför dom skaffade barn från första början men det är ju en annan debatt.

Allt det här blåser förbi mitt huvud på ungefär femtusen meters höjd eftersom jag inte passar in i deras mall. Och ta det här för vad det är nu då, en beskrivning av mitt föräldraskap de senaste tio åren. Jag har varit både mamman och pappan förstår du, jag har gjort allt det där som de stackars paren i serien inte ens klarar av att göra tillsammans. Jag har städat, lagat mat, handlat, hängt tvätt, diskat, torkat bajs och snor och spyor, stannat hemma från jobbet med sjuka barn, skolat in på dagis, skolat in på skola, haft ändlösa samtal med skolpersonal, lekt i pulkabacken, skjutsat till träningar, hjälpt till med läxorna, lagat punka på alla cyklar, bytt till vinterdäck, ”spikat upp tavlor”, julhandlat, skruvat ihop IKEA-möbler, oljat in verandan, klippt gräs och ansat häcken, installerat datorer, tröstat, skällt, uppmuntrat och sovit för lite. Ja visst är jag duktig, men ska sanningen fram så är det inte så märkvärdigt egentligen. Inte ur ett historiskt perspektiv.

”Jävla suckers, sluta gnäll!” tänker jag och konstaterar att livet som ensamstående förälder skulle behöva belysas i sammanhanget för att skänka lite välbehövlig distans åt dessa gnällspikar. Sen lugnar jag ner mig och inser att tvåsamheten naturligtvis presenterar andra problem som singelföräldern aldrig ställs inför, och det handlar just om samspelet i relationen. Så jag vänder mig till S, min sambo som jag alldeles snart kommer att börja samspela med som förälder, och frågar henne om hon tycker att det är bra, men det tycker hon inte.. alls. Tillbaka till ruta ett alltså, det är ett program som inte fyller någon funktion. Inte för oss iaf.

Jag vet inte, det är väl kanske vissa problem och utmaningar man ställs inför som mediakåt trebarnsmamma boende på södermalm som inte är applicerbara på en singelfarsa i Gävle med tredje ungen på väg med en annan kvinna, det får man liksom respektera, men att använda dagispedagogik på vuxna är sällan lyckat. Att rabbla gamla plattityder som om det var världens nya grej man kommit på kan inte heller väcka min nyfikenhet. Så jag är ledsen Söderlund, det här funkar bara inte. Det enda jag fann intressant i programmet var att killen, alltså herr Bie, heter Nanok i förnamn, och det i sin tur beror enbart på att jag gillar Frank Zappa. Coolt namn killen, hur fick du det? Is it from rubbin’ that yellow snow or what?

Kill your darlings

Jag brukade också måla bilder av kärleken, ville veta exakt hur den skulle se ut och vilka ömhetsbetygelser som skulle vara dess bevis. Nu har jag den, jag lovar att jag har den, men den ser inte riktigt ut som i mina bilder. Det tog ett tag att skruva om fantasierna till verklighet, att sudda ut det som ändå bara var fabricerat av min egen hjärna och saknade relevans när köttet och blodet stod framför mig. Ett tag trodde jag att det var fel bara för att det inte stämde med mina bilder men det visade sig vara tvärtom. För det är ju så, när krutröken har lagt sig, att verkligheten är liksom the real shit och mina bilder var bara fiktion. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här, eller jo.. så här. Kill your darlings, för dessa darlings (bilder, förväntningar, drömmar om kroppar i skedformation etc) var för mig just det som stod i vägen för det som var äkta och betydde mest. Jag var jävligt nära att missa hela skiten bara för det, och det hade varit jävligt tragiskt.

It’s a…

Nu sitter jag på ny och åtråvärd information som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. En jäkla potatis till att vara het är det. Jag fick den igår och jag tvekade först men sa till slut att jag ville veta. När jag hade fått den ångrade jag mig nästan, för det kändes konstigt att veta. Det tog liksom udden av spänningen en aning, det som tidigare kunde vara antingen eller är nu det ena. Men jag kunde ju inte låta bli, vi kunde inte låta bli. Ställda inför möjligheten att se in i framtiden var vi chanslösa. Det är klart vi vill se in i framtiden, det är klart att vi är nyfikna. Det viktigaste var ändå att allt ser okej ut, för vi hade ju varit spända och nervösa ända sen i fredags då barnmorskan sa att kurvan hade dippat och att det måste kollas upp. Allt är alltså okej, hon verkar må bra där inne.

Jag har fortfarande ingen koll på mode, jag har inte det, men det var så här det blev iaf

Jag glömde ju säga det. Den där festen jag gick på, när jag var nykter alltså, den hade 80-tals tema. Maskerad och teman är alltid roligt iofs men mina förberedelser var inte optimala, det blev inte bättre än att jag på förmiddagen samma dag åkte hem till morsan och farsan för att rota i källaren efter mitt solkiga förflutna. Den källaren är visserligen en guldgruva, jag har hittat outfits för både 60- och 70-tals fester där förut, men 80-tal hade jag på känn skulle bli lite knepigare. Tidsbristen var en faktor också. Ganska snabbt hittade jag iaf pärlan, själva huvudobjektet som jag ville bygga hela stassen runt, nämligen min gamla vita dubbelknäppta kyparkavaj. Den syns inte så bra på bilden men tro mig, den ÄR 80-talet i en väldigt koncentrerad form. Till detta behövdes egentligen inte så mycket, ett linne under och en löst hängande slips var inga problem att uppbringa men nedanför midjan blev det svårare att hitta lämpliga kandidater. Jag letade visserligen fram mina gamla vita jeans, komplett med en autentisk fläck på högra byxbenet från den gången jag plankade över staketet till folkets park, men det fanns ett problem. Alltså, jag är inte fet, det vet jag, men jag var tydligen ännu mycket smalare back in the days. Det fattades en del i midjan, eller rättare sagt, det var för mycket midja och för lite byxa. Typ en decimeter. Jösses.. jag måste har varit byggd som en tändsticka på den tiden, inte konstigt att man åkte på stryk några gånger. Efter att ha provat sju andra par byxor som var lika trånga fann jag som så många gånger förr en kreativ lösning. Jag fick helt enkelt klippa upp dom vita jeansen i sidorna. Jag klippte upp och vek ner, vilket resulterade i ett par högst dugliga brallor i cheap monday-stil. Det var ju visserligen just den där höga midjan som var kännetecknande för 80-talsstilen men vad fan skulle jag göra? Tiden rann ut, det fick bli så. Ett par sköna loafers med tofsar hade förstås varit pricken över i:t men jag slängde alla såna reliker under grungeperioden (vilket för övrigt var en grym och skoningslös uppgörelse med allt flams som hade med 80-talet att göra, som vi också, i dessa tider av recycling, ser nu när grungen återigen ska sudda ut 80-talsglamouren, fashion really bores me sometimes you know), så ett par adidas sneakers modell vintage fick duga. Den allmänna reaktionen var att min stass var ett kliv uppåt från min 2006-stil, vilket väl säkert säger mer om mig än om 80-talsmodet. Men det var ganska roligt iaf.

Store stygge Stigge

I sann NHL-anda har Sportbladet bestämt sig för att hylla gamla hockeyhjältar, lite hall of fame-stuk så där. Det tycker jag är en bra idé, speciellt som Lars Nylin hittills har visat god smak i valet av legendarer. Visserligen har han bara skrivit om tre brynäsare än så länge (Krobbe Lundberg, Mats Näslund och Stigge Salming) men det lär bli många fler innan serien är över. Namn som Börje Salming, Tord Lundström, Wille Löfqvist och Lars-Göran ”Virvelvinden från Vuollerim” Nilsson, bara för att nämna några, lär bli svåra att undvika i berömmelsehallen. Dessutom är det ju aldrig fel att blicka bakåt om man är brynäsare, eftersom föreningens storhetsperiod tog slut för dryga 25 år sen.

Den här veckan handlar det just om Stigge Salming, Börjes smågalne storebror. Jag växte upp med dom här killarna, kanske inte som idoler direkt eftersom jag inte var en typisk hockeykille men alla kände ju till bröderna Salming och dom var kungar i stan, inget snack om den saken. Börje drog som bekant tidigt till NHL, redan 1973, så jag har inga minnen av honom i Brynäs, men han kom hem på somrarna och körde omkring i sin blåa jeep. Hans svärföräldrar bodde 150 meter från vårt hus så jag såg honom ganska ofta, och vi småkillar var förstås starstruck som aldrig förr när vi för vilken gång i ordningen ringde på dörren och bad om autograf. Han var rätt schysst också, BJ.

Men brodern Stig var en annan historia. Stig var man rädd för, hans namn nämndes alltid med respekt och föräldrar hotade sina barn med ”Ät upp maten annars kommer Stig och tar dig!” Stigge brukade hämta sina barn hos en av våra grannar, dom var dagbarn där. Alla Brynässpelare körde omkring i senapsgula Opel Ascona av senaste årsmodell, state of the art på den tiden, och Stigge körde alltid ända fram till dörren. Det fick man egentligen inte göra, min pappa muttrade ganska ofta om det där ”jävla åkandet inne på gården” men ingen vågade förstås säga till honom. Då kunde man få the evil eye, och sen var man liksom rökt. Ingen ville bli ovän med Stig, inte ens min pappa som hade ett inte helt oävet evil eye själv.

För den som inte är infödd Gävlebo är det nog svårt att förstå exakt hur stor den här 70-tals generationen av brynäsare är. 70-talets upplaga av Brynäs IF är och förblir kungar i den här stan, och det kan ju tyckas vara lite töntigt. Det är nog också svårt för en utomstående, speciellt ni som är födda och uppväxta i storstäder, att förstå varför en trist och tråkig liten stad vårdar sina gamla hjältar så ömt. Varför vi i så stor utsträckning lever i det förflutna när nuet borde pocka på all vår uppmärksamhet. Men det är så här det funkar, en tillräckligt liten stad som Gävle söker hela tiden sin identitet och sin plats i den stora världen. En stad som t ex Stockholm behöver inte sukta efter uppmärksamhet, den får allt ljus den behöver och mer därtill, men Gävle.. herregud.. vi är ju tjejen som aldrig blir uppbjuden, killen med taskig hy, en syfilis i rymden. Så vi behöver våra gamla hjältar för att morska upp oss i nuet, allt som kan ingjuta självkänsla och identitet i våra sargade glesbygdssjälar är av godo. Därför pratar vi mer än gärna om det förflutna i allmänhet och Stig i synnerhet. För vad som än händer så hade vi iaf Stig, och Stig muckade med Phil Esposito, för Stig backade inte för någon.

Don't go to bed with a five on your head

Det är ett sedan tidigare känt faktum att Bloggportalen nånstans efter vägen bestämde sig för att min och andras bloggar ska kunna betygsättas. Detta har gjort mitt liv till ett levande helvete. Jag ligger nämligen farligt nära likgiltighetens betyg, en femma på en tiogradig skala. Just nu har jag 4.8 och ju fler läsare jag får desto sämre betyg får jag visserligen, men det är en klen tröst eftersom det bara hackar upp eller ner en tiondel åt gången. Om det nu ska vara betyg, era jävla bloggportalsfascister, så vill jag antingen ha ett eller tio. Man vill ju för fan beröra. Så hör upp nu läsare, om du tänker betygsätta mig så förbjuder jag dig att sätta något annat än ett eller tio. Ge mig inte en femma, snälla.. INTE EN FEMMA!

Instamatic for your ears

När jag var sjutton år gammal åkte jag till Kos med några kompisar. Det var trevligt, vi söp mycket och så men jag var mest nykär och längtade hem. Men mer om det en annan gång, det här ska nämligen bara bli en liten liknelse. Jo förstår du, en dag hyrde jag en motorcykel och åkte upp på ett berg, jag var ute efter lite storslagna vyer. Väl på toppen parkerade jag hojen och blickade ut över nejden. Storslaget var det, grandiost och vackert. Jag slet fram min Kodak instamatic (en sån där med engångsblixtar) och började randomknäppa ut över den grekiska ön. Det var ju så hänförande det här och jag ville verkligen visa alla där hemma vad jag hade sett. Väl hemma framkallade jag bilderna och blev förstås besviken. Bilderna visade inte alls dessa storslagna vyer utan bara nåt platt och väldigt tråkigt. Kameran hade inte lyckats fånga djupet och omfånget som mina ögon hade registrerat, vilket vem som helst hade kunnat tala om för mig förstås men jag var ensam där uppe på berget och det där med fotografi var inte min starka gren.

Jag påmindes om den här händelsen häromdagen när jag hörde Coldplay på radion. Det är samma grej nämligen. Jag förstår att deras musik vill vara storslagen, grandios och vacker. Jag förstår att det ska finnas kontraster där vars syfte är att skänka djup. Den mesiga rösten som ibland väser och ibland ska ta i, trummor som ibland spelar hårt och ibland lite lösare, gitarrer som vill sprattla till och nå sina crescendon, svävande syntar som ska göra att allt lyfter till just den där storslagna nivån. Jag förstår allt det här, det gör jag. Men när musiken når mina öron så blir det som att titta på bilderna från Kos. Det blir platt och tråkigt, utan vare sig omfång eller djup. Med tanke på alla enhälliga hyllningar som bandet hela tiden åtnjuter så kanske det är fel på mina öron, can’t rule this out, men det är så här jag känner. Skillnaden mot Kos-bilderna är att jag inte har någon verklig upplevelse att jämföra med. Coldplay har aldrig berört mig, inte så som bergen och dalarna och himlen och havet gjorde den där gången. I do believe I am beyond this salvation.

Sprrrrit? Mer sprrrrit?

Att gå nykter på en fest där övriga deltagare krökar på ordentligt leder ofelbart till tanken ”Åh herrregud.. blir jag så där när jag dricker??” Att på nära håll och med skärpta sinnen följa det allmänmänskliga förfallet i spritens kölvatten är både intressant och skrämmande, mest skrämmande kanske. Människor som i början av festen är synnerligen artiga och ställer dom rätta frågorna om jobb, boende och bebisen förvandlas efter ett par timmars alkoholintag till antingen gapflabbande väderkvarnar utan finmotorik eller bittra monster som försöker lassa över all den djupa orättvisa dom upplevt i hela sitt liv på dig, just dig. Du som är nykter, du ska nu få höra varför han hatar människor som är nyktra på fest, och varför han hatar människor som håller tal, och varför han hatar människor som i största allmänhet inte är som han.

Det är inte första gången jag går nykter på fest. För ett antal år sedan, som nybliven singel, genomgick jag en fas där jag var övertygad om att mina nyktra och skärpta sinnen var det enda som kunde rädda mig i den här vansinniga världen. Också då fick jag en hel del skit för mitt val, det var ju liksom alldeles åt h-e att jag som ”för en gångs skull hade chansen att festa loss ordentligt” valde en nykter tillvaro, och vem trodde jag att jag var egentligen? Så gick tongångarna, pöbeln är inte snäll mot avvikande beteenden och att välja nykterhet i ett samhälle som har indoktrinerats med spritromantik sen urminnes tider är mer avvikande än det mesta. Många tolkar det också som ett sätt att vara lite förmer än andra, vilket gör mig förbannad på riktigt. Att inte respektera andras val och värderingar är en ful sida av mänskligheten som ofta visar sig i dessa rus. Du känner säkert igen glåporden ”Vad i h-e är det med dig då?” eller ”Va fan kom igen och var som folk nu!” om du någon gång har lagt dig i torrdockan frivilligt.

Stora delar av befolkningen kan helt enkelt inte festa och ha roligt utan sprit, och det kan jag tycka är tragiskt. Mycket tragiskt. Nu låter det säkert som jag har kommit till en ny insikt om mänskligheten efter att ha gått nykter på EN fest, men som sagt, jag har haft dessa funderingar sedan länge. Det ska också sägas att långt ifrån alla människor blir dryga, dumma och elaka på fyllan, det finns många som håller stilen och bara blir lite gladare än vanligt, men tillräckligt många byter personlighet till det sämre för att jag ska utnämna sprit till en demonisk drog.

Innan du anklagar mig för att klirra glas inifrån ska jag erkänna att jag har supit en hel del i mina dagar. Precis som vilken modern människa som helst som inte svurit sin trohet till IOGT/NTO eller av någon annan anledning valt att vara nykterist har jag svirat runt ordentligt och haft mycket roligt på kuppen också. Jag frågar mig ibland om vi hade kunnat ha lika roligt utan sprit, jag och mina kompisar, om alla var nyktra liksom. Svaret är, tyvärr och högst troligen, nej. Vi är så pass indoktrinerade med denna spritromantik, så pass övertygade om att någon slags drog behövs för att dra skiljelinjen mellan vardag och fest, att den nyktra festen helt enkelt har blivit en negation. Man är liksom inte kompisar på riktigt om man aldrig har varit riktigt packade tillsammans. Man har liksom inte roligt på riktigt om man inte bedövar bort dom övre lagren av Jaget och bereder plats åt några till vardags slumrande monster som kanske, kanske inte, får löpa fritt. Om inte ett monster, vad annars i en 40-årings kropp kan skrika ”VISA PATTARNA!” till en kvinna som bara försöker hålla ett tal?

Det var just där och då som tanken dök upp, ”Åh herrregud.. blir jag så där när jag dricker??” Och jag kom fram till att nej, det blir jag inte. Men bara tanken på att det kanske skulle kunna hända var nog för att allvarligt överväga ett liv i evig nykterhet. Vissa människor ruvar på inget annat än små, elaka svin i sina dunkla vrår, och det verkar som att vår demoniska drog alltid har nyckeln till den dörren som aldrig borde låsas upp. Men, säger du, om svinen finns där inne så måste dom väl någon gång få komma ut? Svaret på den frågan är ”Ja, välj den terapiform som du tror mest på men låt för i h-e mig och för allt i världen tjejen som försökte hålla tal vara ifred”.

Du som känner mig, du som har och säkerligen kommer att festa med mig, kommer tvivelsutan att påminna mig om den här texten i framtiden och hävda att jag är en hycklare. Jag tycker du ska göra det, påminn mig och dig själv om den här texten. Vi kan fortsätta diskussionen då och se vad vi kommer fram till. I något slags svinhögt filosofiskt perspektiv är vi alla hycklare, syndare eller vad du vill kalla det, och diskussionen kommer kanske i hygglig kompromissanda att handla om damage control (vi kan inte stoppa det, typ, men låt oss se till av vi håller oss hyfsat i skinnet). Ska jag säga åt dig om du går över gränsen? Ska du säga åt mig? Vi får väl se. Om det blir som jag tror så kommer vi att fastna i tjäbbel om var gränsen går och vem som bestämmer det, någon kommer att nämna individens ansvar versus överförmyndarfasoner och sen kastar vi säkert in lite politik där också och till slut har vi glömt vad det var vi skulle snacka om från början. Men du vet, kanske leder det ändå till något. Skål.

The next universe is only a ten minute drive away

Jag fastnade i ett telefonmöte på jobbet så jag blev lite sen till dagens extrainkallade föräldragruppmöte. Med andan i halsen och rosig om kinderna sprang jag rätt in i en annan dimension, ett parallellt universum klätt i plysch och sammet. Från ”ZAP ZAP VEM TAR DET HÄR?!” ena sekunden till Gunsan med vattenfärger och världens lägsta samtalstempo i nästa. Åhh.. det kryper i kroppen, man sitter och hoppar på stolen. ”Ja.. hörni.. nu tänkte jag.. att.. ehh.. ni ska få.. ehh.. MÅLA!” Jodå, det är sant. Sex vuxna människor på blankaste dagtid, alla ditsprungna i all hast från sina arbeten (utom S som är ledig nu) tvingades måla med vattenfärger. Jaja, det är väl lika bra att ge sig i kast med skiten då, kanske blir tanten tyst då iaf tänkte jag. Mennejdåserru, hon blev inte tyst. Hon fortsatte pladdra på om hur det var när hon fick sitt första barn och hur länge ungarna kan skratta åt en enkel streckgubbe och Gud vet allt, så jag var till slut tvungen att säga åt henne att hålla tyst så jag kunde koncentrera mig på den marockanska natthimlen som jag just då målade. Då blev det lite konstig stämning. Jag vill inte påstå att jag och S är så jävla unika och speciella, men alla andra målade ballonger eller röda stugor med vita knutar eller blommor och sånt när vi målade svarta, gistna skepp på ett stormigt hav med en olycksbådande mörk himmel i bakgrunden. Ett stjärnfall fick symbolisera något slags hopp, och det var fanimej det roligaste idag när tanterna skulle försöka tolka teckningen och säga något positivt om den. Jag är säker på att åtminstone tanten från öppna förskolan gjorde en ”anteckning” i sin lilla bok när vi hade gått därifrån. Föräldrar som väntar barn ska måla solar och stugor och blommor, inte gistna skepp mot mörka skyar. Det kan dom gott ha, mystanterna. Jag gillar verkligen inte att bli behandlad som en femåring, det ska ni veta. Men ska jag vara helt ärlig så var det faktiskt rätt roligt att måla och konstverket blev inte alls dumt heller. Vi kallade skapelsen ”Slör” och signerade den. Jag kanske lottar ut den här på bloggen i någon framtida tävling, så håll utkik. Tjolahopp för fan, det är ju kul det här.

Till en vän

När exakt fick du det här påfrestande behovet att förenkla världen? Vilka hemska upplevelser sammankopplade med tragiska mekanismer ligger bakom din frivilliga vandring i trånga gångar, långt bortom fri sikt? Du säger hur det är och sveper med armen över hela vårt kända universum, som om kunskap skulle göra dig sjuk. Du förklarar för mig hur världen är, hur livet är, hur jag själv är, och jag begriper inte ett ord. Du är den minst begåvade människan jag känner men själv tror du att du äger en profets gåva. Ja du är sannerligen inte begåvad med mycket, allra minst självinsikt. Om du bara en gång kunde säga ”jag vet inte”, men du tror att du måste veta allting så du förpestar din omgivning med pinsamma chansningar som i en oupplyst värld en gång i tiden kunde skaka massorna. Jag stod i massorna då, men inte nu. Jag ser igenom det där nu. Någon har kört ner så mycket skit halsen på dig att du ännu inte, vid snart 40 års ålder, har lyckats rensa luftrören så att frisk luft kan nå dina lungor och syresätta din arresterade hjärna. Kanske var det din pappa, jag har aldrig träffat honom. Jag vet inte om jag ska ge dig ett kok stryk eller be dig dra åt helvete eller fortsätta prata med dig. Det har hittills inte lett någon vart, i flera år har jag försökt men mina ord blåser förbi din bepansrade skalle som jetplan på låg höjd. Det jävligaste är att du verkar klara dig bra på att vara en insnöad skitstövel. Du tjänar bra, har fru och barn och någonstans där innanför köttpannan tror du väl säkert att du är lycklig. Men din lycka förutsätter lögnen, så du håller sanningen borta med näbbar och klor. Den sanning som följer med sunt ifrågasättande och fri sikt, inte den sanning som sitter instängd i den mörka källaren som har ersatt ditt förnuft, den skulle förstöra allting. Utan självcensur raseras ditt skrytbygge på bråkdelen av en sekund. Jag undrar så om du uppfattar tomheten som ekar i ditt huvud, och jag undrar varför jag fortfarande bryr mig. Det kanske vore bättre om du bara drog åt helvete.

Vad du inte visste om fotboll

Om man bara bortser från dom enorma moraliska aspekterna så måste yrkesmördare vara det perfekta yrket. Jomenvisst, tänk efter. Yrkesmördaren njuter av det bästa från två världar. Å ena sidan har du ett yrke som är 100 % målinriktat. Målet är, så att säga, otroligt tydligt och vägen dit är inte intressant för någon annan än du själv. Du behöver inte redovisa dina metoder för någon eller avge statusrapport efter vägen, du får improvisera fram kluriga lösningar (som du aldrig behöver dokumentera) för att lösa snabbt uppkomna problem och du kan arbeta självständigt utan en massa idiotiska chefer som lägger sig i. Som en striker. Som Ruud van Nistelrooy fast med gevärskula istället för boll. Och du slipper dessutom ställa upp på idiotiska reklamkampanjer. Å andra sidan får du säkert resa mycket och se världen, träffa fascinerande människor, bo på lyxiga men diskreta hotell där inga onödiga frågor ställs och samtidigt bli riktigt hög på adrenalin i det där avgörande ögonblicket. Du behöver inte tänka politiskt heller, du frilansar och den som betalar bäst får nyttja dina tjänster. Du bör i själva verket passa dig för att ansluta dig till någon slags makthavare. Det är krångligt det där med agenter och dubbelagenter förstår du, man vet aldrig vem man kan lita på. Som frilansare kan du bara lita på dig själv och du behöver ingen annan så det duger gott. Du är liksom kapitalismens allra skarpaste spjutspets förkroppsligad – ingen politik, ingen moral, bara rätt pröjs och leverera tjänsten. Som.. Ruud van Nistelrooy fast med gevärskula istället för boll.. igen alltså. Det är som jag alltid har sagt, skillnaden mellan en yrkesmördare och ett fotbollsproffs är egentligen väldigt liten.

You're messing with my head mr Conrad

Referens, referens, ge mig en referens. Är jag vild och vacker eller hämmad och innesluten? Jag vet fan inte, ibland vet jag inte ens detta. Somliga säger, när dom säger något om mig, att jag är passionerad och hetlevrad. Andra säger, med huvudet på sned, att jag är teoretisk och vänlig, att jag inte kan döda flugor eller nåt sånt. Det är fel, jag dödar flugor. Jag tänker också våldsamma tankar ibland, drömmer om hämnd och att slå folk på käften. Men jag gör det aldrig. När jag tvekar så gör jag det ordentligt, som nu, som inför ett fallskärmshopp i dimma. Jag gör allt ordentligt. Sover ordentligt, äter ordentligt, super ordentligt, skäller ordentligt, skrattar ordentligt. Rejält alltså, inte korrekt. Men korrekt är jag också, tydligen. Korrekt och avkännande, anpassar mig så att alla ska trivas. Tills det slår över, då blir jag hård. Ibland vet jag inte varför det slår över, det bara händer. Kanske lagrar jag för mycket skit, kanske borde jag öppna upp nya kanaler så jag slipper ta ut min egen frustration på andra. Ändå, visst är det allmänmänskligt det här? Visst känner du igen dig? Jag är den minst egoistiske och den mest egoistiske personen i samma kropp, och avståndet emellan dessa motsatser är skrämmande litet. För det är just det som skrämmer, det korta avståndet, att det går så snabbt. Mörker och ljus, jag bär det inom mig, sammanflätat som hår, men ljuset måste segra. Hur ska jag bära ljuset vidare? Vad är det egentligen jag tror på? Vad i h-e är min farkost? Du är vad du gör eller du är dina tankar eller du är vad andra säger att du är? Arbete ger identitet, eftermäle och rykte. Jag måste visa något, det var alldeles för länge sen jag visade något. Av det jag gör, det jag har kommit att bli, det jag vill bli. Skapa ett arv, besegra förlorade drömmar och gläds åt vunna krig, ignorera den stillhet jag inte bad om. Jag duger inte som jag är, ingen gör det. Det är bara nonsens att påstå något sådant. Jag måste hela tiden utvecklas, aldrig stagnera, bara fortsätta producera. Arbeta, forma livet, agera, delta, påverka, tyck, tänk, tro, gör. Ljus.

But seriously

Föräldragrupp igår igen. Temat för kvällen var smärtlindring och avslappning, ett populärt tema bland dom fem förstföderskorna i gruppen. Det är väl förresten kanske dags att jag presenterar dom fem kvinnorna, vi har ju liksom nästan blivit familj vid det här laget. Det är alltså blyga tjejen som inte säger flaska ett, blyga tjejen som inte säger flaska två, tjejen som verkar vara blyg men som nog egentligen bara är lite svalt tillbakadragen, tjejen som pladdrar på ganska nervöst men charmigt hela tiden samt min tjej, som jag absolut inte kan kategorisera på detta snäva och fördomsfulla sätt för hur skulle det se ut? Gruppen består också förstås av fem killar, det kunde varit färre men knappast fler, samt en knipslug dalkulla till barnmorska som lotsar oss igenom dessa smått bisarra möten. Hon är den typen av barnmorska som utan att darra på manschetten kan titta mig rakt i ögonen och säga ”Man måste förstå Maths, att det kan dröja kanske ända upp till ett ÅR innan kvinnan får tillbaka sexlusten efter en graviditet!” Hon är skitbra på ett ganska knepigt sätt, ett jäkla naturbarn är vad hon är. Igår gick hon runt och knådade oss allihop i ryggslutet, så vi ska veta exakt var man sätter in knytnäven för att lindra smärtan när värkarna trycker på.

Efter den obligatoriska fikapausen (påminn mig förresten i slutet av veckan om att jag är skyldig mödravården tjugo spänn, jag har ju aldrig kontanter på mig) var det dags att lägga sig på bruna dynor på golvet och lyssna på ett avslappningsband, fast det var väl egentligen en skiva. Flashback till lilla bibblan i skolan igen, men jag tallade FÖRSTÅS INTE på tjejer och det var heller inte Fleetwood Mac som stod för musiken. Det var istället nån salig gegga till synthesizersörja som dröp ur högtalarna, kan ha varit Yes gamle bitterfarbror Rick Wakeman, jag vet att han har gjort sånt där. Hur som helst, avslappning är ju trevligt och välbehövligt för oss alla moderna och på gränsen till sönderstressade människor. Inte tu tal om det. Dock var det här ett band som speciellt riktade sig till gravida kvinnor, vilket naturbarnet förklarade lite kryptiskt innan hon tryckte på play genom att säga ”Ja ni killar får väl ta till er vad ni kan av det här.” Och jag måste erkänna att det var lite svårt att ta till sig vissa delar, speciellt när den överdrivet släpiga kvinnorösten på skivan sa saker som ”Du känner hur ditt underliv slappnar av..” och ”hur mår din livmoder idag?”. Det var t o m svårt att hålla sig för skratt, för det har liksom spridit sig en lite nervös och fnittrig jargong mellan oss killar i gruppen. Det är ju rätt typiskt faktiskt, vi killar brukar ofta bonda genom humor, speciellt i knepiga lägen där vi känner oss i underläge och inte i fokus. Vi ska naturligtvis inte vara i fokus i en sån här grupp men vissa av oss.. ehh.. försöker ju patetiskt nog stjäla strålkastarljuset ändå ibland. Men jag försöker faktiskt behärska mig och dom blyga tjejerna ett och två hjälper till bra genom att kasta mörka blickar på mig, för att inte tala om min egen, i sammanhanget okategoriserade flickvän.

Så jag låg där och tvingade mig själv att ta ut låten som spelades, bara för att förhindra ett gapskratt, och det var ju inte speciellt avancerade saker direkt. Fem ackord i melodin, nåt slags stick som upprepas några gånger, och jag bestämde mig för att låten gick i C. Inte för att jag egentligen vet sånt, jag har inte absolut gehör, men en gång prickade jag in tre tonarter rätt på samma kväll och ända sen dess har jag trott att jag på en bra dag kan fixa sånt där.

När rösten på bandet sa åt oss att öppna ögonen så gjorde jag det och stirrade då rakt in i min flickvän som låg och tittade på mig. Det hela kändes ganska romantiskt och fint ända tills hon började viska ”du sov din rackare.. jag såg dig.. erkänn!”, varpå jag var tvungen att bedyra min oskuld och sen blev det lite pajkastning.

(Ibland är jag nästan pinsamt övertydlig i mitt uppbyggande inför crescendot, i det här fallet en snusförnurtig konklusion, men här kommer det iaf.)

Trumvirvel: Humor är farkosten som hela tiden tar vårt förhållande framåt. Humor, mina vänner, tänk på det. Det funkar för oss och kanske skulle det funka för er också. Jag vet inte, jag tycker bara att det verkar bli så jäkla A-L-L-V-A-R-L-I-G-T så fort det handlar om romantiska relationer. Allvarligt och svååårt. Jaja, det är svårt, men för Guds skull.. ha lite humor så går det lite lättare. Det är som att smörja 5-56 på en rostig skruv, det lossnar. Och ja, jag vet att jag hade allt annat än distans till det här förhållandet för drygt ett år sen, men jag välkomnar er att lära av mina misstag. Lite distans, mycket humor, it's the shit.

Eat it

Jag såg dom på håll. Vi sneglade lite på varandra jag och killen medan våra respektive gravida flickvänner var fullt upptagna med det folk faktiskt är där för att göra, där inne på ICA Maxi, dom letade matvaror. Hans tjej såg ut att vara ungefär lika höggravid som min, ungefär lika koncentrerad på att gå på ett sätt som minimerade obehaget från magen och ungefär lika likgiltig inför omvärldens förundrade blickar. För folk tittar på gravida kvinnor, det kan ni tro. Dom blänger, länge och ogenerat. Jag med min överdrivna perceptionsförmåga kan bli lite irriterad på alla blängande idioter men Stina skiter fullkomligt i det, hon har som sagt viktigare saker att tänka på. Som att ta sig fram. Vårt försök att sätta nytt personbästa inne på den gigantiska affären grusades av breda, långsamma människor och mina synapser som helt enkelt inte fungerade. Alldeles säkert en bieffekt av det jag beskrev i förra inlägget. Jag kunde inte ens komma igår var ketchupen fanns, och det borde jag fanimej ha lagrat i reptilhjärnan så jävla många gånger som jag har köpt ketchup där inne. Till slut hamnade vi iaf i samma kassa jag och den andra killen, jag bakom honom. Hans tjej var lika bortblåst som min, men jag förstod nog var hon höll hus. Det skulle visa sig att jag fick rätt, det enda rätt jag hade under hela helgen, för precis när jag skulle börja lägga upp mina varor på bandet kom hans tjej vaggande med en skitstor godispåse i näven. Strax därefter kom min tjej vaggande med en chokladkaka modell ”den största som marabou tillverkar” och en bunke glass. Den andra killen sa ”jaja.. godis ja..”, sen tittade han på Stina som höll sin fångst i ett krampaktigt grepp och till slut landade blicken på mig. Och det var en blick som sa allt. Den sa att han tyckte det var lite jobbigt att hans tjej hela tiden köpte godis, inte för att hon åt utan för att han också åt, och man äter inte så mycket godis ostraffat vid den här åldern. Han var nog ungefär lika gammal som jag, ge och ta ett par år. Att åka med i förfallet är inte kul, och nu menar jag inte att min sambo har blivit sunkig, fet och ful för hon är ju gravid och det är det allra heligaste och vackraste tillståndet av dom alla (och ni får läsa in mycket ironi ni vill i det där, det kommer ni säkert att göra, men det finns ingen ironi där). Grejen är den, vilket den här killen och jag båda vet, att en kvinnas graviditet mer än något annat kan avslöja en mans svaga karaktär. Kort sagt, när min gamla stenhårda coach nu sitter och mumsar choklad och glass kväll efter kväll istället för att piska på mig i löparspåret, vilket hon rimligtvis inte kan förväntas klara av med den magen, så har min träning och självdisciplin farit helt åt skogen. Det var det jag såg i killens ögon, hans vikande självdisciplin och därpå följande förfall, och det var en sorgsen blick. Ty det är så att den skengravide mannen känner allt annat än stolthet över sin egen graviditet.

Irresponsible, that’s what you are

Julfest med jobbet i fredags. Via snaps, öl, vin, whiskey och en allt för kaxig attityd efter att klarat mig undan montesumas baksmällehämnd förra gången jag krökade gick jag in den ack så välbekanta kaskadvomeringsdöden dagen efter. Jepp. Jag sumpade resan till U-sala, S fick ta tåget själv och var väl så där lagom glad över det. Men det allvarligaste var förstås att jag, i detta stand by-läge som ändå råder två veckor före beräknad dag för nedkomst, går och snedtänder så till med milda grad att jag spyr till klockan nio kvällen efter. Jag har sagt det förr, jag är definitivt ingen sjöbuse när det kommer till att tåla sprit, vilket förstås borde föranleda ett mycket större mått av försiktighet i det här läget.

Jag skämdes som den hund jag är, det ska gudarna veta, men det blir ju inte bättre av det. Jag fick en välförtjänt skopa ovett av min sambo när jag till slut lyckades ta mig till U-sala igår, och det var när hon sa det som jag bara ville sjunka genom jorden. ”Vad hade hänt om värkarna satt in och jag var tvungen att åka till BB? Skulle du sitta där bredvid mig och kräkas då?” Jag förstod då vad mitt stora svek bestod i, att jag hade lämnat henne totalt ensam i ett väldigt utsatt läge. Det duger inte. Min naturliga reaktion, som jag säkert delar med många människor, var att försöka kompensera min blunder med överdriven vänlighet och fina tjänster, men efter att ha sett hennes ansiktsuttryck förstod jag genast att total och omedelbar kapitulation var det enda rätta. Även där finns en gräns att beakta, det funkar ju inte heller att gå runt och slå sig i ansiktet och kalla sig själva ”jävla byracka” hur länge som helst, men jag svor vid allt jag tror på att jag förstod hennes reaktion och att jag hade låtit förnuftet besegras av dunklare makter.

Om det här hänger ihop eller inte ska jag låta vara osagt, men jag började iaf läsa ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad igår kväll. Det där var sista gången jag krökade innan Bebban ser dagens ljus, var så säkra.

Gamla hjältar dör nästan aldrig

När jag var liten pilt, runt tio elva bast så där, var Bryan Ferry min stora idol. Andra piltar i min klass lyssnade på Noice eller Gyllene Tider men jag gick runt i mina gråa manchesterbyxor och nynnade på ”Love is the drug” med Roxy Music. Jag var hopplöst otrendig, både klädmässigt och i mitt musikval, men jag var en pilt som sket fullkomligt i det.

Jag fascinerades å det grövsta och det var nog inte så mycket musiken som Bryans utstrålning som attraherade mig. Alltid välklädd, och då menar jag riktigt välklädd i vit smoking och fluga, med oljig lugg och en cigg i mungipan. Han var fulsnygg på ett sätt som en 11-årig grabb egentligen inte borde kunna uppfatta. Men det gjorde jag, jag var väldigt receptiv på den tiden. När jag några år senare hamnade i bögfunderingar (am I straight or gay, som Ola Salo så to the point uttrycker det) var Bryan en av dom män som snurrade allra mest i mitt huvud. Jag trodde alltså under en period att jag var bög och att Bryan var den jag ville ligga med. Så här efteråt kan jag ju lägga ihop pusselbitarna och ser då att han var androgyn, och att det troligen var detta som attraherade mig. Jag sprang ju inte direkt och dreglade efter Sean Connery eller Frank Andersson. Nej, i Bryan fanns både ett överdrivet machoego och en kvinnlig sida, nästan skygg som Greta Garbo, i en och samma person.

Jag kände mig besläktad med Bryan där jag svassade runt på skolgården i mina dassiga brallor, och han väckte förstås också fåfängan i mig. Om jag ville bli som honom så dög inte gråa manchesterbyxor alls, inte heller sweatshirts med bilar på. I ett nafs där nån gång i femman gick jag alltså från mammas lilla gullegull i oömma kläder till en ung man med känsla för stil, det var hur jag själv såg på saken iaf, och började rota bland farsans gamla kläder. Jag hittade myggjagare, vitskjortor, kavajer och slipsar men allt var förstås fem nummer för stort för den tanige lille unge mannen med känsla för stil. Så jag bönade och bad, morsan vände på barnbidraget några gånger och till slut fick jag iaf ett par rutiga byxor som jag haft ögonen på en längre tid. Dom var skitinne, men det var nog fortfarande inte jag. Det var något som fattades. Jag gick tillbaka till farsans klädkammare och tvingade till mig myggjagarna, med dubbla strumpor kunde jag iaf ta mig till skolan utan att tappa dom och väl på plats i plugget briljerade jag med mina anrika skodon. Jag kompletterade outfiten med en gammal filthatt, också farsans, jag måste ha sett ut som en liten gubbe men jag var stolt för jag var fin.

Missförstå mig inte, jag gillade musiken, men den var just bara ett soundtrack till Bryans skådespel, av sekundär betydelse. Roxy Music utan Bryan Ferry skulle inte vara något alls utöver ett vanligt band med en för pop något ovanlig sättning. Det blev också så att Bryan gick vidare med sin solokarriär och bandet somnade in. Att döma av vad dom presterade på slutet hade dom redan somnat, en platta som t ex Avalon är avslappningsmusik väl i klass med Fleetwos Mac’s gamla Albatross (som vi alltid fick lyssna på när vi låg på golvet i lilla bibblan och hade avslappning, vilket för övrigt var ett utmärkt tillfälle att klämma på tjejer). Bryans solokarriär har väl egentligen inte heller lämnat några större spår efter sig hos mig. Min fascination gick över i samma veva som bögnojjan släppte men vissa låtar väcker fortfarande något drömskt i min blick. ”Love is the drug” har jag redan nämnt, rökaren ”Let’s stick together” är en annan och ”Same old scene” har ett romantiskt skimmer som är magiskt, det är nåt med pianot. Bryan sjöng alltid som en drogad dandy, hela tiden på gränsen till patetisk men aldrig på fel sida, och den absoluta höjdpunkten nås i covern av John Lennons ”Jealous guy”.

Farbror tycker helt enkelt att sådan musik inte görs längre. Farbror längtar ibland tillbaka till tiden då rutiga byxor var skitinne.