Say it in broken english

I still think I'm pretty OK but I'm obviously out of the loop.

Male bonding family style

Jag har lyssnat på P3 igen. Farsan och jag har tapetserat hela helgen och radion stod på, i sann hantverkaranda lyssnar vi alltså på skval när vi arbetar. Dock inte reklamradio, aldrig reklamradio. Med anledning av denna maratonlyssning på kanalen som påstår sig ta temperaturen på populärkulturen vill jag utbrista i följande bittra rop: Nu får det vara nog med snällpop!

Det är Hello Saferide och Raymond och Maria till höger och vänster and I’m so sick of it! Alltid det där jävla handklappet också, klapp-klapp, klapp, det kompet borde förbjudas. Jag irriterar mig så in i bomben på att Saferide-tjejen sjunger med bred, amerikansk accent också, det låter skittöntigt Den där musiktrenden måste bara närma sig sitt oåterkalleliga slut alldeles snart, annars vet jag inte vad jag gör.

När jag brottades med räddningstapeten som mest (det var oftast en ojämn kamp i tapetens favör, jag vet inte om du har meckat med såna prylar men det är inte nån vanlig tapet, jäkligt bånglig) sneglade jag på farsan för att se om en liknande irritation över musikutbudet möjligen steg i honom också, men han var lugn som en filbunke och hundra procent koncentrerad på arbetet. Jag vet inte om det var begynnande senilitet eller selektiv hörsel som gjorde att han ignorerade skvalet, för gudarna ska veta att den mannen har haft åsikter om musik i sina dar.

För honom har det varit visa för nästan hela slanten. Gärna Dan Andersson-tolkningar men också en hel del Cornelis. Själv är han väldigt musikalisk, mer än han vill erkänna. Han sjunger i kör och gör det bra, min far är en eftertraktad tenor som titt som tätt får erbjudanden av traktens körer. Under min uppväxt försökte han inte ens förstå min musiksmak, vilket hedrar honom. Däremot blev han väldigt förtjust när jag sålde crosshojen och köpte gitarr för pengarna, kanske för att han då slapp skjutsa mig till grusgropar iofs men han var nog också stolt.

Han är stolt över mig, jag vet det. Vi har haft våra duster, speciellt under mina tonår förstås, men det har aldrig rått någon som helst tvivel om denna stolthet. På nåt sätt har jag alltid känt mig som juvelen i farsans krona, trots att jag har en äldre bror som stoltserar med meriter både inom idrott och konsten att snickra ihop ett hus från grunden.

Han är duktig min bror. Duktig, trevlig och ta mig fan ädel som en riddare. När vi växte upp fick jag vänja mig vid att traktens alla tjejer dreglade efter min hunkiga brorsa. Han var jävligt populär hos brudarna helt enkelt, vilket jag inte var i samma utsträckning. Det fanns en tid då jag var avundsjuk på honom, en tid då mitt bräckliga självförtroende hade jublat åt den uppmärksamhet som han åtnjöt. Idag är jag inte lika säker på att det hade varit allena saliggörande. I något som säkert låter som en efterkonstruktion kan jag hävda att dom barriärer jag tvingades ta mig över och dom krig jag tvingades utkämpa formade mig till precis det rätta virket. Men det kan som sagt vara rent nonsens det här.

Jag älskar iaf min bror och det har aldrig varit någon rivalitet mellan oss, förmodligen för att vi är så olika. Kanske känner han sig också som juvelen i farsans krona, det kan ju vara så. I såna fall är farsan ett geni. Det måste ju vara den optimala egenskapen hos en förälder, att få alla barnen att känna sig allra mest värdefulla.

Hur syrran känner runt det här vet jag inte men jag misstänker att hon nog har en mer kluven relation till farsan. I ärlighetens namn var han en ganska grabbig pappa när jag var liten, det var mycket klassisk male bonding på fotbollsplanen eller i gör-det-själv-hallen på OK-macken där vi mekade med Forden. Hon var aldrig med i den bondingen och när jag tänker efter så vet jag inte alls hur hon ser på den där tiden. Om hon tycker att han inte engagerade sig i hennes liv tillräckligt eller om hon sket fullkomligt i det. Det enda hon har sagt till mig är att hon fick en jäkla massa förmaningar från farsan som jag och brorsan slapp. Han var en ganska orolig förälder till en av världshistoriens mest skötsamma tonårsdöttrar.

Jag vet inte exakt hur jag gick från P3 till syrrans tonårstid men det finns säkert en röd tråd här nånstans. Huvudsaken är ändå att mitt budskap nått fram. Alltså, snällpopen måste döden dö inom en väldigt snar framtid.

Pennalisten

Skolminister Jan Björklund går på offensiven. Tiden är kommen för honom att sätta sin prägel, eller kanske prygel, på våra elevers vardag. Han har väntat på det här i flera år, hans irritation över stöket har accelererat i jämn och hög fart och aldrig förr har han varit så övertygad om att han har rätt. Fast han egentligen har fel.

Det ska bli ordning och reda. Det SKA bli ordning och reda, därmed basta! You know the drill, beslagta elevers mobiler i upp till en vecka, kvarsittning på gymnasiet, håll för i h-e käften så vi kan jobba här nu va. Det får vara slut på daltandet nu. Okej okej okej Janne, jag fattar grejen. Jag har gjort lumpen så jag känner igen din taktik. Du vill bryta ner Sveriges alla elever för att sen bygga upp dom igen enligt den mall som du tycker är den rätta, och du verkar ta mig fan tro att du kan ro i land med det också. Du verkar faktiskt lida av storhetsvansinne. Varför du påstår att du är folkpartist förstår jag inte heller, när det borde stå konservativ gammelmoderat under ditt namn.

Ordföranden för Lärarnas Riksförbund undrar vad som ska hända med dom elever som du skickar ut ur klassrummet, vem fångar upp dom? Den yrkesgrupp vars talan du säger dig föra undrar vad i h-e du håller på med Jan. Borde inte det vara en väckarklocka? Borde du inte försöka tala om detta för oss Jan?

Bakom varje bad cop måste det finnas en good cop, om man har valt den formen av retorik. Annars blir budskapet bara hot och mörker. Janne är tveklöst the bad cop i den här föreställningen, han hotar och ryter. Allt har tydligen bara gått åt h-e sen 1985 då skollagen ändrades till en mildare och, i många människors ögon, modernare form av fostran. Nu vill Jan ta oss tillbaka till en svunnen tid. En tid där läraren ska bli åtlydd, där respekt ska baseras mer på rädsla och hot än ömsesidig förståelse. Av det som jag och många med mig tror allra mest på, dvs positiv förstärkning, syns inte ett spår i Jannes politik.

Med Jannes politik blir dessutom lärarna väktare istället för pedagoger och det kommer i allra högsta grad att gå ut över kvalitén på undervisningen. För alla elever Jan, inte bara dom du vill köra ut ur klassrummet. Så länge han inte levererar ett konstruktivt budskap som komplement till sina hot är det svårt att se någon annan utveckling och då tror jag minsann att det går käpprätt åt fel håll.

Det som grämer mig allra mest är att sossarna har öppnat dörren för den här mannen, och dom har gjort det genom att misslyckas med sin skolpolitik. Ända sedan mina söner började i skolan för sex år sedan har jag känt att skolan bedriver en verksamhet som man inte klarar av att ta ansvar för. Man lägger över mer ansvar på eleven med individuella utvecklingsplaner och låter eleven styra sitt schema i ganska stor utsträckning. När det här funkar, vilket det ändå gör för dom allra flesta elever, så blir det riktigt bra. Men när det inte funkar står personalen handfallen. Det är som om dom sidorna i manualen saknas. När en elev inte klarar av att ta sitt ansvar och faller ur ramen inleds en evigt lång härva av möten som har allt annat än eleven i fokus. På dessa möten, tro mig, pratas det allra mest om såna saker som Janne pratar om. Arbetsro, respekt för läraren, individens plats i gruppen. Man grottar ner sig i sitt problemsökande så till den milda grad att en förälder inte kan känna sig annat än totalt misslyckad som fostrare. Detta, mina vänner, är som ni kanske förstår det allra sämsta alternativet. Så till vida har Janne rätt, nånting måste göras.

Tyvärr ser jag bara fortsatt och eskalerande problemorientering i Jannes utspel. Genom att hela tiden fokusera på det som är fel och inte funkar och aldrig nämna en endaste konstruktiv idé för att motivera tillbaka en endaste liten stökig elev på spår igen så fattar jag faktiskt inte hur Janne tänker sig att skolan ska bli en plats där alla kan lära sig det dom behöver för att ta sig vidare i livet. Jag ser inte det Janne. Din skolpolitik, så långt du har förklarat den hittills, syftar i mina ögon endast till att dumpa ballasten så att skeppet kan segla vidare i god fart med dom duktiga eleverna. Så att vi hamnar högre upp i statistiken igen. Så att folk i andra länder inte skrattar oss åt. Se så dumma svenskarna är, dom har ingen ordning på sina ungar dom inte.

Egentligen tycker jag att skolfrågorna är alldeles för viktiga för att hanteras av politiker. I politikens eviga dragkamp mellan rött och blått måste oppositionen säga att allt är åt h-e för att rättfärdiga sin egen politk, oavsett vem som sitter vid makten. Skolan vinner förstås inte på en sån dragkamp. Skolan vinner på en konsekvent linje med elevens bästa i fokus men i politikens maktspel tas inga hänsyn till elever, och politiker är faktiskt inga pedagoger heller så varför ska dom sitta på dessa beslut?

Det är naturligtvis ingen slump att Janne, som är fd yrkesmilitär, talar sig varm om disciplinära åtgärder i skolan. Det är så det funkar i det militära, det är den verklighet han känner till. Allt är inte åt h-e med hans bild av skolans verklighet heller, vi är många som håller om att det inte fungerar bra, men det största problemet med hans politik är det som inte finns där. Var finns det positiva, konstruktiva budskapet? Var finns lösningarna? Det räcker inte att peka med hela handen och tro att en skärpt straffskala i skolan kommer att lösa problemen. Skärpta straffskalor löser aldrig problemen, dom förstärker problemen och bidrar till segregation mellan dom som kan och dom som inte kan följa reglerna. Och läs mina läppar nu herr Björklund. Oförmåga att följa uppsatta regler beror sällan på faktorer som individen själv kan påverka, det behövs stöd. Speciellt om individen är ett barn.

Men du vill straffa individen, du vill straffa barnen, så att dom duktiga kan segla vidare och ta oss uppåt i statistiken. Och du kommer säkert att lyckas med den statistiken, för med statistik kan man som bekant klä lögnen i respektabel skrud.

Jag är rädd för dig Jan Björklund. Jag är rädd för vad du kan ställa till med. Och förväxla inte min rädsla med respekt, för det är det minsta jag känner för dig. Så fort du vänder ryggen till kommer jag att kasta ett sudd i nacken på dig, du väcker verkligen den obstinate längst-bak-i-klassen-killen i mig. Det är nämligen den effekt som din pennalism får på oss som har lärt oss att regler faktiskt kan och många gånger bör ifrågasättas. När du kör över oss gör vi tvärtom mot vad du vill, det kallas civilt motstånd och jag tror du får vänja dig vid det ett bra tag framöver.

Förvirring som bloggtips

Jag läser alltid det här ordet på engelska i mitt huvud, det låter som "sajtrånmaffin".

Jag trodde rätt länge att den här killen hette Arlemalm i efternamn (han trodde att jag hette Mattias).

Det här utläste jag tidigare som "Moi sthlm", alltså "Jag sthlm", sen förstod jag att det var "Mo i sthlm". Kändes annars som en rätt skön hybris om en människa tror att hon är Stockholm.

Hur fan uttalar man egentligen frankincense?

Jag är fortfarande osäker på om den här killen heter Goesta eller Eric.

Samtliga dessa bloggar är läsvärda men har också på ett eller annat sätt förvirrat mig.

Det är ju fan bara en blogg

Metabloggandet börjar ta fart igen. Bloggare bloggar om sitt bloggande, uttrycker tvivel och hotar att lägga av. Det verkar finnas en livscykel i det här med att blogga menar somliga, i början är det bra för man har mycket att säga men sen sinar källan. Dom flesta av oss som vardagsbloggar i någon slags dagboksform verkar ha ungefär samma strategi och upplägg. Vi bloggar mest om det som händer i våra privata liv, våra nästan innersta tankar, och kryddar ibland med något vi snappat upp i kvällspressen. Det är en dagbok varvad med lite samhällskritik helt enkelt, så verkar det funka för mig iaf och jag känner igen mönstret i rätt många bloggar.

Somliga förståsigpåare säger nu att det är just dessa bloggar som har nått sin peak och kommer att dö ut, medan dom mer temainriktade överlever. Det låter väl iofs rimligt, en dagbok som sträcker sig över flera år är troligen inte den mest stimulerande läsning man kan hitta och det är heller inte lätt att hålla ångan uppe så länge. Många verkar dessutom leva i villfarelsen att riktigt bra och brännande vardagsbloggstoff bara kan produceras av den som lider, gärna som en halvalkad konstnär, och det är klart.. en intrikat frågeställning infinner sig förstås om man tror på den tesen. En frågeställning som säkert mången kreatör genom åren har stått inför: Ska jag låta bli att försöka ta mig ur mitt lidande för att bevara kreativiteten eller ska jag offra det brännheta stoffet till förmån för ett bättre och behagligare liv?

Om man tror på den här romantiserade bilden av vad som krävs för att vara kreativ så får bloggen en närapå livsavgörande betydelse och personligen tycker jag väl att det är lite väl mycket liv och nerv att hänga upp på ett sånt forum. Varje man och kvinna får naturligtvis ha sin syn på sin egen blogg, om du anser att din kreativitet står och faller med vad du presterar här inne så får du gärna tycka det. Själv har jag en lite annan syn på saken. För det första tror jag inte alls på tesen om den lidande konstnären. Det går alldeles utmärkt att skriva när jag mår bra, mitt välmående har ingen större inverkan på min produktivitet. Om sen den som läser föredrar mörka stycken av svårmod framför frierier i skinnsoffor eller gullepluttande om bebisar så beror det kanske främst på att läsaren söker allierade i sitt upplevda mörker. Igenkänning är ordet, det är så vi kommer överens. Den som mår dåligt söker stöd, den som mår bra lever fint i sin egen bubbla. På så sätt upplever vi kanske att mörka stycken av svårmod helt enkelt ger oss mer än hurtiga skrifter om hur bra skribenten mår. Mer stöd till vårt eget svårmod, mer igenkänning i en tid då det verkligen behövs. Vi vill nog veta att andra också mår dåligt när vi själva gör det. Det är också möjligt att svårmodet har en välgörande effekt rent estetiskt, att det helt enkelt blir snyggare. Själv lyssnar jag t ex nästan uteslutande på mollmusik, jag upplever den som vackrare än durdito, och det kanske är samma med texter.

Men bloggen har, borde iaf ha, en dimension som musiken inte har, om vi nu håller fast ett tag till vid den jämförelsen. Musik vill gärna förföra, vara vacker och svepa iväg lyssnaren till en annan värld. Det kan bloggtexter också göra, men om du tror att du kan producera såna texter dagligen så blir det nog svårt, troligen övermäktigt för dom allra flesta av oss. Musiken talar till dig men den svarar inte på tilltal. Det vi har här inne däremot, är ett forum för kommunikation. Jag skriver något, du kan kommentera, och kanske lär vi oss något båda två. Det finns alltså en kommunikation, ett upplysande, ett utbyte. För mig är detta det mest intressanta med bloggen och jag tycker det vore synd att kasta bort det bara för att man börjar må bra, bara för att den tidigare svärtan jag använde i mina texter inte längre är applicerbar på mitt liv, eller för att jag av någon annan anledning inte längre anser att jag har något att förmedla till er.

Jag tror faktiskt att jag tänker köra på så länge det här utbytet ändå finns, eftersom jag tror på att ni kan lära mig nya saker. Låt vara att jag själv kanske anser att den litterära kvalitén på det jag producerar börjar svaja, eller att ni anser att det inte längre är intressant att läsa om hur bra jag mår, men jag är beredd att ta den smällen. Det här är ingen bok, det är inte mitt livsverk. Det är ju fan bara en blogg.

Helt tjugohundratvå

Bilder från det förflutna flimrar förbi. Det är inte så jäkla länge sen egentligen, tjugohundratvå, men ändå en helt annan och lyckligtvis passerad värld. Jag kan samla upp den perioden av mitt liv med floskler som "berg- och dalbana" eller "något jag var tvungen att gå igenom" om jag vill men det är egentligen helt onödigt. Det är ett passerat skede som har lett mig dit jag är idag.
Så tack, gångna år. Tack för att ni ändå hjälpte mig framåt fastän det just då inte kändes speciellt konstruktivt alls.

Farligt begär

Jag läste i tidningen imorse om en 32-årig man i vår stad som fällts i tingsrätten för våldtäkt. Mannen har överklagat domen och här är, enligt tidningen iaf, bakgrunden till detta.

Mannen hade ett förhållande med en tjej som var fjorton år, nästan femton. Båda påstod sig vara kära i varandra, båda påstod att dom hade ett förhållande. Tjejens föräldrar vittnade om att mannen flera gånger hade sovit över i deras hus och dom hade även hört att paret haft sex. Mannen hade påstått att han var 23 år gammal, inte 32, och dessutom undanhållit att han hade fru och ett barn. Tjejen å sin sida hade också ljugit om sin ålder, hon hade påstått att hon var arton och det är enligt tidningen oklart om mannen förstod att hon bara var fjorton.
Enligt den nya skärpta lagen betraktas det alltid som våldtäkt om man har sex med någon som är under femton år. Enda undantaget är om fjortonåringen ifråga är nästan femton och det hela kan betraktas som ett förhållande. Alltså omständigheter som borde kunna vara applicerbara på detta fall, enligt artikeln.

Man kan tycka att en sån här snubbe är en riktig idiot som förtjänar sina två år i fängelse, och det är sannerligen upp till var och en av oss att ha såna åsikter. Men jag tycker ändå att det här luktar lite konstigt. Jag förstår att den här skärpta lagen syftar till att skydda unga människor i situationer som dom själva kanske inte kan kontrollera, men låter det ändå inte lite konstigt att kalla sånt här våldtäkt? Hur kan det vara våldtäkt när båda är med på det? Sexuellt utnyttjande av minderårig är det tvivelsutan, och du kanske anser att det här är hårklyverier och att det är bättre att ta i ordentligt för att stämma i bäcken osv men va fan.. jag tänker så här. Vad händer normalt med begrepp som missbrukas? Dom brukar urvattnas va? Det finns inget våld i en kärleksakt mellan två älskande, sen kan man tycka att en 32-åring som ligger med en fjortis hemma hos mamma och pappa borde springa långt därifrån. Uppenbarligen tyckte inte fjortisens föräldrar att han borde dra därifrån, men det är en annan historia.

Med risk för att bli utskälld så tycker jag att det luktar moralpanik om det här, och om jag ställer en ny fråga så kanske du också ser det i ett annat ljus. Vad ska man göra med två fjortisar som ligger med varandra? Ska båda fällas för våldtäkt då? Eller ska flickan skonas? Den här lagen blir ganska svårbegriplig i detta ljus.
Det står helt klart för mig att den här 32-åringen inte hade rent mjöl i påsen, speciellt som han dessutom bedrog sin hustru, och ett straff ska han högst troligen ha men.. våldtäkt?
Vi ska skydda våra barn, och lagen måste hjälpa oss med detta så långt det bara går, men hur en domstol kan titta på en fjortonårig tjej som frivilligt haft sex med en man som hon betraktar som sin pojkvän och påstå att hon blivit våldtagen är faktiskt en aning svårsmält. Bär i minnet nu att jag baserar mitt resonemang i just detta rättsfall enbart på vad jag läst i tidningen, det kan ju finnas andra omständigheter som inte framkommit i artikeln.

I bakgrunden lurar också ett ämne som vi alltid har svårt att diskutera, nämligen barns sexualitet. Vi har satt den där gränsen på femton år, och innan dess kan det väl möjligen vara okej att gnida muttan mot en stolpe för en liten tjej, fast även det känns skämmigt att prata om för dom flesta föräldrar. Sen fyller flicksnärtan eller pojkvaskern femton bast och då får dom plötsligt släppa sina sexuellt frustrerade hästar fria. Denna vulkan av svårbegripligt begär som fram till denna magiska dag har hållits i strama tyglar av skärpt lagstiftning. Don’t get me wrong people, genom lagboken kan man och bör man förtydliga med all önskvärd tydlighet vad samhället, dvs vi själva, anser om lagbrott i allmänhet och sexualbrott mot minderåriga i synnerhet. Men det finns en annan poäng här. Väldigt många unga människor går omkring med ”en vrålande lust i brallan” och jag undrar just vilken effekt denna moralpanik får på deras syn på sex.
Jag inser också att denna lag i första hand är till för att skydda minderåriga från övergrepp utförda av ”överåriga”, men så länge samhället inte kompletterar dessa skärpta lagar med bättre sexualundervisning i skolorna så tror jag att det här kan få en ovälkommen effekt, nämligen att ytterligare bidra till att försvåra för barn och ungdomar att ha en naturlig och ta mig fan vettig syn på sex.

Det kanske inte lagen i sig som är den stora missen, det kanske är alla tabun som ställer till det mest, men jag tycker nog att en lag som kallar all sexuell aktivitet hos människor under femton år för våldtäkt bidrar rätt rejält till att förstärka dessa tabun.
Alltså, mer information och mindre moralpanik tack.

En man för alla smaker

Första träffen med föräldragruppen igår. För dig som inte vet så består en föräldragrupp av blivande föräldrar (no shit) som ska ha barn ungefär samtidigt och som bor i rimlig närhet av varandra. Tanken är dels att mödravården ska ge nödvändig information till dessa nervösa framtida parenteser, dels att vi i gruppen kanske kan bonda och hitta nya kompisar som befinner sig i samma situation.
Själva bondingdelen inleddes förstås med att vi skulle presentera oss själva, och gärna tala om vad vi gillar att göra på fritiden också för det blir ju lite mer personligt då. Jag satt sist i kön och kunde på så sätt lyssna in samtliga övriga deltagares presentationer innan jag gjorde finfin reklam för mig själv.
Första blivande pappan berättade att hans stora passion var att köra sin crosscykel. Andra blivande pappan berättade att hans stora passion var musik och att spela med sitt band. Tredje blivande pappan berättade att hans stora passion var sport. Baserat på denna information, och i en möjligtvis något överhettad male bonding-iver, lät min presentation så här.

”Ja hej på er allihopa! Jag heter Maths och jag har (tittar på första pappan) kört cross och (tittar på andra pappan) spelat i band och (tittar på tredje pappan) nog fasen ska ni se att jag gillar sport också!”

Efter en sekunds total tystnad bröt Stina ut i ett asgarv och replikerade ”Ja du är då fan en man för alla smaker du!” Ingen annan skrattade, dom var väl kanske lite nervösa.

Efter ungefär en timmes teorigenomgång av en födsels olika skeden (tydligen är det exakt samma sak som att åka vasaloppet) var det dags för fikapaus. Barnmorskan talade om för oss att vi under fikat gärna fick hitta på ett namn på gruppen. Hon berättade att det fanns andra grupper som hette sånt som solgruppen och hoppgruppen, fast det där lät ju lite töntigt tyckte några av oss. ”Vi borde heta nåt oväntat” sa nån. ”Vad sägs om döööden?” sa jag, med en sån där teatralisk röst som i ”Sjunde inseglet”. Stina tittade på mig med en blick som jag sett förut, den blicken som säger ”Stäng nu av din käft innan det här barkar helt åt h-e”. Ingen skrattade då heller, och det kan man ju förstå. Vette fan vad jag fick det där ifrån.

Efter fikat fick vi se en film om för tidigt födda barn, och rent psykologiskt kändes det väl sådär halvsmart med tanke på att fyra av fem blivande morsor i rummet befinner sig ett ganska kritiskt skede av graviditeten. Stina som är i 34:e veckan är mer home safe. Det är helt enkelt inte kul att som blivande förälder se en sån film, men antagligen nödvändigt. När filmen var slut blev det tyst ett tag. Barnmorskan försökte hitta rew-knappen på videon och vi fipplade med det där ett tag innan en mamma i gruppen sa ”Ja hörni.. då får vi se om alla är med nästa gång eller om någon redan har fått sitt barn!” Jag antar att det låg välvilja bakom dom orden men jag är rädd att oron istället steg ungefär 110 % i rummet. Barnmorskan, som var fullt medveten om att ett sånt scenario inte vore speciellt bra med tanke på den film vi just sett, såg rätt häpen ut ett tag innan hon hämtade sig och sa ”Ja det får vi verkligen inte hoppas!” Mamman som hade sagt det där rodnade och såg väldigt skyldig ut. Vi förstod alla att hon bara ville väl och vi försökte nog trösta tyst med väl avvägda leenden. Det blir ju fel ibland, det får man förstå. Man bör nog också förstå att en samling blivande föräldrar som just sett en film om för tidigt födda barn är människor som befinner sig ganska nära ett temporärt sammanbrott, men jag tror hon har hajat det nu.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det var rätt stelt och konstlat överlag men att idén verkar rätt bra. Jag tror vi kan bonda rätt okej med åtminstone ett av dom där paren, och tack vare min fina presentation borde vi (tycker åtminstone jag själv) vara hett villebråd bland dom andra deltagarna i gruppen. What’s there not to like, som jag brukar säga. Ska väl vara den där kommentaren om dööden då kanske, men om dom hänger upp sig på såna smågrejer är dom ändå inget för oss.

Lucid dreaming

Jag och en kompis, jag vet inte vem, sitter i baksätet på en bil som jagas av en skenande långtradare. Vi är skitskraja. Det är vinter och vi färdas på en smal väg kantad av höga snödrivor och tät skog. Långtradaren prejar oss av vägen och bilen hamnar på taket, jag hänger upp och ner i bilbältet och paniken skenar. Vi lyckas ta oss ur bilen. Föraren, också okänd, sitter fastklämd och vi hinner inte få ut honom innan långtradaren mosar bilen till skrot. Vi börjar springa genom skogen och kommer snart fram till ett öppet fält. På andra sidan fältet, ungefär hundra meter bort, ser vi en trälucka i en snödriva. Vi springer dit och försöker få upp luckan. Min okände kompis kämpar med låset och jag hör långtradaren närma sig bakom oss. Jag knuffar undan kompisen och börjar sparka på luckan. Till slut får jag upp den men rummet där innanför är fyllt till bredden av staplad ved, vi kan inte gömma oss där. Bakom oss närmar sig långtradaren, ljudet ökar konstant i styrka. Vi står som paralyserade och tittar på veden när plötsligt en tant kommer bakifrån och springer mellan oss. Hon är klädd i beige kappa och röd pillerburksmössa och håller ett stort samurajsvärd framför sig, som om hon springer ut i strid. Tanten springer rakt in i snödrivan och försvinner. Sen kommer en till likadan tant, hon bara dyker upp ur tomma intet på den öppna planen. Även hon springer in i snödrivan och försvinner. Jag plockar upp ett samurajsvärd som ligger på marken och springer bort mot skogsbrynet, passerar ett dike där barn utklädda till soldater från andra världskriget ligger och skjuter på varandra och kommer så småningom upp på vägen igen. Jag springer så fort jag orkar, hela tiden med det enorma svärdet framför mig. Vägen smalnar av och skogen runt omkring mig tätnar. Det börjar nu bli sommar och i skymningsljuset ser jag en ljuskälla längre fram på vägen. När jag kommer närmare ser jag att det är en liten flicka som står mitt på vägen med ett ljussvärd i handen. Hon ler på ett elakt sätt. Jag springer rakt mot flickan varvid hon lyfter upp svärdet, redo att försvara sig mot min attack. Sen vaknar jag.

Jag skulle verkligen vilja ha en tolkning på den här drömmen. Barnen kan jag förstå, men tanterna med svärden?

För övrigt

Vi satt där i en brun rätt hiskelig skinnsoffa, jag och min flickvän. Stämningen var lite låg, Stina kände sig skärrad efter ett samtal med min kollega som fyllde femti, vars fest vi befann oss på. Kollegan hade langat iväg en drapa om hur många tjejer jag strulade med förut, innan jag träffade Stina, och hur harmonisk jag verkar nu när Stina finns i mitt liv. Det var knappast det där med hur harmonisk jag är som fångade Stinas uppmärksamhet och försatte henne i det smått skärrade tillståndet, det var förstås det där om alla tjejer, åh herreGUUUD hur många det var, som jag strulade med förut. Kollegan överdrev och Stina kanske förstärkte, för det var faktiskt inget nytt under solen, jag har verkligen berättat allt om mitt tidigare liv. Men att få allt i ansiktet så där på en gång är förstås inte roligt ändå, det kan jag förstå. Så vi satt där och var för ovanlighetens skull lite frostiga.
Att jag sen sa det jag sa kan man säkert tolka som ett brutalt ämnesbyte, alternativt fyllesnack, men jag lovar på heder och samvete att dessa tolkningar är inkorrekta. För det jag sa menade jag, som jag aldrig menat något förut, och jag var faktiskt inte det minsta full. Det enda jag ångrar är att den bruna skinnsoffan som utgjorde bakgrund till Stinas förvånade ansikte vid detta historiska tillfälle var illa vald, för jag kommer att minnas den bilden så länge jag lever. Det var ett sånt ögonblick, ett sånt som etsar sig fast. Det blir lätt så när man stirrar sin flickvän rakt i ögonen och säger ”Och för övrigt tycker jag att vi borde gifta oss”.

50-års gädda

Man brukar ju gråta på bröllop sägs det, såna tillställningar rättfärdigar snyftande och rinnande näsor hos den mest råbarkade av skogshuggare. Men att en 50-års fest skulle fylla tårkanalerna i den omfattning som skedde i helgen var klart oväntat.
Festobjektet ifråga är en kollega och god vän till mig, och jag hade nog på känn att en såpass varm och omtänksam människa som hon är kunde innebära ett och annat känslosamt tal vid middagen. Det blev nu istället en orgie i kärleksförklaringar som, efter ett par glas vin åtminstone, var oerhört svår att värja sig emot.
Den äkta maken öppnade stenhårt och la ribban högt med sitt tal om förnyade löften och en ring som skulle symbolisera en förening som varar livet ut. Där åkte ett ganska stort antal näsdukar upp ur handväskor, jag däremot lyckades värja mig. Min alkoholkonsumtion var fortfarande på den nivån där jag kan förväxla kärlek med trams. Men sen var det igång, den ena känslosamma hyllningen efter den andra. Jag försökte stirra ner i portvinssåsen ett tag för att byta fokus men omgiven av snyftande kvinnor och, mittemot mig, en tårögd polisman i 100-kilos klassen var det svårt att hålla emot.
Pricken över i:t, the grande finale som slutligen fick floder av gråt att forsa över borden, var när festobjektets 16-åriga styvdotter ställde sig upp. Hon harklade sig och levererade sen ett tal som fick oss alla att bryta ihop. Alla visste hur det låg till, att det hade varit många konflikter och svårt där mellan styvmamman och tonåringen genom åren, men nu stod hon alltså där och sa exakt dom orden som varje styvmamma förmodligen helst av allt vill höra, ”Du är min andra mamma och jag älskar faktiskt dig”. Jävla tonåring, fy fan vad jag grät (jag hade druckit minst tre glas vin vid det laget dock).

För övrigt har jag varit så jäkla social i helgen att jag nu helst av allt vill sitta inlåst i en garderob och läsa tidningen. Parmiddag hemma hos oss i fredags (ja, vi eldade i spisen), lunch med svärföräldrar i lördags, sen festen lördag kväll och igår fika med kompis i Uppsala. Detta kan med fog sägas vara raka motsatsen till många helger, allt för många helger, som jag genomlevt i mitt tidigare liv. Jag ska inte klaga, människan är en social varelse och jag är inget undantag från den regeln. Men du vet hur det är, ibland kan det bli för mycket av det inte alltid självvalda goda.

Jag väljer att avrunda med en högst personlig reflektion: Alkohol verkar sätta ordentlig fart på min ämnesomsättning. Så nu vet du det.

Sanning eller kånka

En skandals livscykel ser alltid likadan ut. Först ska det grävas. Sen ska det hängas ut. Sen ska vi tycka att det är förfärligt. Sen ska någon ta konsekvenserna. Sen ska vi tycka att det börjar bli lite väl överdrivet. Sen ska vi glömma alltihop fast kvar sitter kanske ett spår av något som inte fanns där innan. Det där spåret av något är intressant, det ska vi följa upp snart.

Det spelar ingen roll om det är en sosse som super eller en moderat som inte tar reda på sin egen skit. Skandaltillverkningen är lika för alla och på så sätt djupt demokratisk, låt vara iklädd sunkig och illaluktande skrud. För låt oss vara ärliga nu, varken du eller jag vill nog bjuda hem drevet på middag.
Fast vi tycker väl ändå att det är bra att drevet finns där och nosar upp skiten, bara dom kunde ägna sig åt viktiga saker och inte trams. Så tycker vi nu i den här fasen av skandalens livscykel, nu när den i princip är över. Men kvar står drevet och petar på liket med sina pinnar och deras överdrivna fascination för ett politiskt road kill gör oss lite illamående. ”Nej nu får dom ge sig med det där!” kan man få höra vid fikabordet eller på stan.

Men drevet känner inga gränser, iaf inte dom gränser som medelsvensken känner. Jag kan inte låta bli att tycka om att drevet saknar gränser. Jag tycker nog att det ska vara så.
Någon pratar om att drevet förlorar folkets förtroende i samma takt som politikerna dom avslöjar, men denne någon tänker då inte på att drevet inte alls är beroende av folkets förtroende i samma utsträckning som en handelsminister. Låt vara att vi förfäras över hetsjakterna ibland, men nog fan läser vi om det ändå. Vi kan inte låta bli, och detta vet drevet så väl. Dom vet att gränsen egentligen ligger så mycket längre fram än vi läsare påstår. Dom vet att det funkar, varje gång.

Dom vet också att djupt inom svensken sitter ett antal stereotyper fastklistrade med spottloskor från våra förfäder. Det är därför sossar åker dit på supa och slåss medan moderater åker dit på olagliga pigor. Sossar är alltså på någon nivå fortfarande förknippade med råa ociviliserade hamnbusar medan moderater är halvfascistiska svin som inte drar sig för att utnyttja små tanter från Polen. Varför skulle tidningarna annars alltid leta i hamnen efter sossen och i taxeringskalendern efter moderaten?
Drevet odlar klasskampen och vårdar den ömt i sina skrikande rubriker, och det är inte svårt att förstå varför. Drevet vill ha en kamp med tydliga fiender, för det säljer. Klasskampen säljer och vi sväljer. Eller hur?
Och visst fan är det billiga knep, inte alls svårt att sätta fyr under den pannan inte. Och drevet gillar enkla sanningar, där ödslas ingen tid på invecklade förklaringsmodeller eller beslutsunderlag. Det är endast så kallade fakta som presenteras, analyserna får di lärde stå för.

Dom flesta av oss anser nog att vi hyfsat bra klarar av att se igenom dessa snabbt presenterade enkla sanningar. Vi är lite mer tänkande människor som säger ”Riktigt så enkelt är det inte” och sen börjar vi analysera. Kanske ungefär som jag gör nu. Man ser ju igenom sånt där, för man är ju inte dum.
Men så har vi det där med spåret av något som sitter kvar när rubrikerna har tystnat. Kanhända blir du, din oantastliga visdom till trots, en smula mer benägen att luta dig mot dom gamla, med spottet från dina förfäder fastklistrade, stereotyperna, som gror långt där inne i det allra mörkaste hörnet av det mentala rum som utgör dina samlade erfarenheter. Kanhända blir det så när rubrikerna har tystnat, och jag vet vem som tjänar mest på det men jag vet inte ens om det är fel. Vi kanske ska ha det så. Vi kanske behöver den lagindelningen för att inte helt tappa fotfästet och gå vilse i en möjlig värld där allting helt plötsligt skulle vara inte fullt så enkelt.

Jag vet inte, jag fick bara en känsla av att vi borde ha kommit längre år 2006. Och egentligen vet jag inte ens om drevet visar upp sanningen eller om dom bara, genom att leta i hamnen efter sossar och i taxeringskalendern efter moderaten, blåser liv i gamla vanföreställningar som borde ha begravts för länge sen och som ligger ganska långt ifrån det som di lärde i sina efteranalyser kommer fram till borde vara den verkliga sanningen. Det är inte lätt när man inte ens vet om man borde vara förbannad eller inte.

Watching the detectives

Dagen efter att jag skrev det här i bloggen skrev Aftonbladet det här sin blaska. Stöld eller en tillfällighet?
Det är på tapeten nu det här med att blaskorna snor nyheter från bloggar och sen inte erkänner det. Och det är självklart att journalister läser bloggar för att hitta uppslag, vilket är bra, dom vore ju bra dumma annars. Men om dom tror att dom kan sno grejer från mig utan att ange källan så tror dom fel. Eller gör dom det förresten? Kan jag på något sätt upphovsrättsskydda innehållet i min blogg? Någon som vet?

Kulturministerironi

Avslöjandena att avgående kulturminstern Cecilia Schmucko schmocko slarvat med tv-licensen har startat en lavin av plötsligt betalningsvilliga licensskolkare av aldrig skådat slag. Tack vare denna rabiata public service-motståndare har Radiotjänst i Kiruna nu mer pengar än nånsin. Det tycker jag är skön ironi.
Jag tycker dom ska ta dit Ernst och styla om fikarummet för pengarna.

Burn motherfucker burn

Jag har fått upp ögonen för den öppna spisen i vardagsrummet. Det är roligt att elda, lite för roligt. Det bor en liten pyroman i ganska många av oss, det tror jag bestämt. Eldslågor är vackra att titta på, vackra och levande och lite farliga. Dom slickar murstocken som smygande hyenor och jag blir lite upphetsad av det där. Ehum.. nåväl.

Igår fixade jag en sweet deal med en jobbarkompis, vilket i praktiken innebar att jag åkte iväg med tre soppåsar i bilen och kom tillbaka med ca en kubik brädstumpar och bråte som jag kan elda i öppna spisen. Det är en historia av viss längd det här, men låt mig bara förklara soppåsarna med att vi glömde att ställa fram sopkärlen vid hämtningen i fredags morse. Dom ska stå på anvisad plats med ca en halv meters mellanrum, annars skiter sopgubbarna i att tömma kärlen. Det är nästan inte sant vilka nya och märkliga villaproblem jag har fått senaste tiden, men skit samma.

Jag började elda vid åttasnåret och ägnade tydligen brasan överdriven och komisk uppmärksamhet eftersom Stina låg och vred sig i svåra skrattattacker i soffan. Jag tyckte väl inte att det var så jäkla roligt ändå, men det är roligt att hon har roligt. Dessutom var jag som sagt alldeles för upptagen med brasan, det är viktigt att få en bra brasa.
Hon fortsatte att skratta. ”Va fan är det?” ”Kommer du ihåg den där sketchen.. han.. va heter han..” ”Vadå?” ”Han som eldade upp hela radhuset i öppna spisen.”
Jo visst fan minns jag den sketchen, det var Johan Rheborg i.. var det Percy tårar? Han började bryta loss dörrkarmar efter ett tag, allt för att hålla brasan vid liv. Till slut hade hela radhuset åkt in i spisen.
Och nu åker jag alltså kors och tvärs över stan för att hämta brädstumpar så jag kan elda i min spis. Jag förstår kopplingen, den är rolig faktiskt. Men jag vill bara säga till Stina, som aldrig läser här, och alla andra, att jag har det här under kontroll. Dessutom är vårt hus byggt av sten och betong, så i värsta fall är det ändå bara inredningen som går upp i rök.

Du som äger den där speciella intelligensen som gör att man kan förutse framtida händelser, en sån intelligens som t ex alla börsanalytiker och politiker önskar att dom hade, lägger nu kanske ihop ett och ett. Precis som jag gör. Har du kommit fram till samma möjliga scenario som jag? Att jag inom kort kommer att elda sopor i öppna spisen? I såna fall är du inte alls dum.

Not now Kato

Stina är inspector Clouseau och jag är Kato. Jag har blivit instruerad att angripa henne vid varje givet tillfälle. Jag smyger som en katt uppför trappor, gömmer mig bakom möbler och ålar mig fram på golven. Allt för att överraska och överfalla. Varje gång jag pekar på henne med fingret först vinner jag, varje gång hon upptäcker mig vinner hon. Jag lever mig in i rollen mer och mer, använder allt mer extrema metoder. Igår lyckades jag komma inom en meters avstånd innan hon upptäckte mig. Hon tittade på teve på övervåningen, jag kröp bakom matgruppen. Jag är en sniper. Jag är tränad att sova behind enemy lines för jag kan sova ljudlöst med ett öga öppet. Ingen smyger sig på mig. You can’t snipe a sniper. I åratal har jag drillats i konsten att ljudlöst lämna ett barns säng. Jag kan reglera min egen hjärtrytm med tankevilja. Jag är fullt och färdigt utbildad för tjänstgöring i lämpligt swat team, bara det att min utbildning till största delen har skett i hemmet.

Never underestimate a småbarnsförälder.

En budget för de som har jobb

Vår nye finansminister, mannen med hästsvansen (jag har själv haft hästsvans så jag ska inte kasta sten i glashus, men jag vill poängtera att det var när grungen stod på topp), har promenerat med nådiga luntan och lär enligt Aftonbladet ha sagt "Det här är en budget framför allt för de som jobbar". And it all makes sense suddenly.
Nya moderaterna har profilerat sig som Sveriges nya arbetarparti. Föga anade jag att dom menade ett parti för dom som redan arbetar. Dom som redan har jobb. Fast inkomst. Gärna över tretti papp i månaden för då blir skattesänkningen som störst. Fattade ni det? Är det jag som är dum?

Fast vadå, jag borde väl inte klaga. Jag tillhör ju vinnarna. Visst fan serru. Jag tjänar över tretti papp i månaden. Sitter med villa. vi har ju barn också, flera stycken. Och Stina tjänar också bra, och vi vill båda jobba vidare på våra karriärer när tid ges så sänkt skatt på hushållsnära tjänster borde passa oss som handen i handsken. Så varför gläds jag inte? Varför är jag inte nöjd med att JAG får mer pengar i MIN plånbok? Jodu, det ska du få veta nu käre vän. För att jag är en obotlig pessimist som vet att när som helst kan hela skiten gå åt h-e. Genom en tragisk olycka som gör mig till förtidspensionär (den figurerar oftast i mina jobbiga fantasier om mitt eget personliga armageddon), ett dråpslag på jobbet eller kanske t o m en hittills väl fördold alkoholistgen som dyker upp som gubben i lådan en torsdag förmiddag i januari.
Allt kan gå åt h-e, och det har också gått åt h-e genom åren för rätt många människor i vårt land. Och när det går åt h-e, för mig eller vem som helst, så vill jag att det ska finnas ett nät som fångar upp mig.
Jag är en lyckligt lottad jävel som aldrig har behövt använda skyddsnätet, det ska medges. Jag är rimligt begåvad och kan föra min egen talan ganska bra, men jag anser också att en hel del tur har spelat in. Tur och tillfälligheter, och det finns många långt mer begåvade och ambitiösa människor som har det mycket sämre än jag. Tro mig, det är sant. Jag är ödmjuk inför detta faktum.

Så kom inte här och påstå att du sitter säkert, att du aldrig kommer att behöva det där nätet för det vet du inte ett skit om. Du har, precis som jag, klarat biffen rätt bra men du måste också inse att krafter som verkar långt utanför din kontroll kan ställa allt på ända när som helst. Om du har otur blir det så. Hittills har du haft tur. Som jag. Det här är alltså en budget för dom som har tur. Låt oss vara överens om det.

Babyface says, I have a cunning plan

(Jag vill nästan inte beröra det här tröttsamma ministertjafset. Egentligen vill jag bara luta mig tillbaka och säga ”vad var det jag sa” nu men okej, det kliar lite för mycket i fingrarna just idag.)

Det finns ett antal möjliga slutsatser man kan dra efter senaste tidens ministerskandaler. Märk väl, det är inte jag personligen som upphöjer det inträffade till skandalnivå, jag bara lånar ordet från den evigt grävande kvällspressen.
Tillbaka till slutsatserna. En som jag själv vill lyfta fram, och som är så där lagom hätsk och fördomsfull, är att det verkar vara svårt att hitta tio moderater med ett hyfsat fläckfritt förflutet dessa dagar. Tio nymoderater alltså. Anledningen till detta, vill jag mena, är inte att moderater är osedvanligt slarviga. Nej, det handlar om ideologiska ståndpunkter.
Att inte betala tv-avgiften på 16 år är en ideologisk ståndpunkt. Kanske inte när du och jag gör det, vi vill bara snåla lite (fast jag har faktiskt alltid betalat min tv-avgift) men när en minister visar upp denna ovilja att bidra till the survival of public service så blir det ideologi.
Att låta en bulvan på Cayman Islands stå för sommarhuset är inte heller slarv. Det är en handling som säger att den personen inte vill gå med på det skattetryck som råder i landet och är beredd att gå ganska långt för att slippa det. En handling som återigen blir ideologi när personen ifråga blir minister.

Är det att betrakta som en skandal när två personer som blir utsedda till ministrar i en borgerlig regering har en historia av personliga protester, i form av att inte följa uppsatta regler, mot den sittande regeringens politik? Nej, kanske inte om man ser det så.
Vad är det då som gör det till skandalmaterial? Jag skulle tro att ordet vi söker är girighet va? En av dödssynderna helt enkelt. En girighet som avslöjar sig än mer i ministrarnas bortförklaringar än i deras handlingar.
Att som fru Borelius påstå att det var alldeles för knapert i kassan för att betala vita barnflickor är förstås mind blowing för åtminstone 98 % av befolkningen. Om hon istället hade sagt som det troligen var, att hon fanimej inte går med på att betala skatt för tjänster som hon, enligt sin egen övertygelse, tycker borde slippa denna pålaga, ja då hade hon åtminstone varit ärlig. Men du vet lika väl som jag att ett sånt uttalande vore omöjligt. Det vore att gå emot den politik som hon säger sig företräda, alltså politiskt självmord. Frågan är, med facit i hand, om inte det hade varit ett lindrigare straff ändå. Nu går hon till historien som en typisk borgarbracka med ostiliga fuskfasoner som dessutom verkar vara obegripligt ointelligent om hon trodde att pressen skulle missa dessa uppenbara stick-i-ögonen-på-98-%-av-befolkningen-fasoner. Girig och dum som tåget, knappast den profil som moderaternas PR-konsult hade valt åt henne. Men hennes kompisar på franska rivieran tycker nog om henne ändå. Hon är säkert en bra värdinna på cocktailpartys. Dessutom kan hon skriva en bok om det här och tjäna ännu mer pengar, samt försöka rentvå sitt namn. Jag ser fram emot den boken.

Kulturministerns hantering av sin skandal tycker jag är om möjligt ännu märkligare. Hon borde inte behöva sväva på målet, hon borde faktiskt kunna backa upp sin historia med den åsikt som står skriven i hennes panna i neon. Hon gillar inte public service. Hon tycker inte att vi ska ha sånt. Därför har hon inte betalat. Istället blev det även där en fråga om girighet, alternativt slarv, två föga smickrande egenskaper för en folkvald.

Men nu är det en gång för alla så att dessa två fuskande tanter lyder under Babyface, och Babyface har sagt att hans nya moderater inte beter sig som gamla moderater. Möjligen har han i all sin alliansiver glömt att rensa upp i det egna träsket, möjligen är det nästan t o m lite synd om honom just nu, fast ändå inte. Jag är säker på att en retoriker av hans rang kan vända detta till sin fördel, för jag vet iaf hur jag skulle vända på steken.
Om jag var Babyface (märklig tanke) skulle jag förstås rentvå mig själv genom att erkänna en smått naiv men också hedervärd process vid tillsättningen av ministrarna. Han kollade nämligen inte upp dessa tanter, han överlät troligen detta till deras egna samveten. Verkligen naivt men åhhh så nymoderatiskt. Att lita på folk är ju en fin egenskap, alltså är han lite naiv men fin. Jodå, han klarar sig galant ur den här härvan. Du ska få se att han kanske redan i Aktuellts kvällssändning kommer med den här förklaringen.

Med konspirationsglasögonen på kan man nästan misstänka att det här var uppgjort. Att tanterna var utvalda syndabockar i den utrensning inom sitt eget parti som Babyface kanske håller på med. Möjligen går jag lite för långt nu men tänk efter.. han är ju fan inte dum den karln. Skulle han verkligen sätta dit girigbuk, dessutom dum som tåget, som handelsminister utan att kolla upp henne? Va? Fundera på det.
För övrigt kan jag konstatera att jag hade fel när jag befarade att flerpartiregeringen skulle få svårt att dra åt samma håll när väl valet var vunnet och respektive partis fotfolk skulle få chansen att vädra sina hjärtefrågor. Det är inte dom olika partierna som har svårt att dra åt samma håll, det är moderaterna.
Vi är alltså inte ens framme vid min ursprungliga farhåga än, och jag vill påstå att det finns all anledning att känna oro inför framtiden.

Let it grow

”Vi” är i trettioandra graviditetsveckan. Stina läser en sida på nätet där man kan följa fostrets utveckling för varje ny vecka. Följande sägs bl a om vecka trettiotvå.

” Du ökar nu i vikt, snabbare än i något annat skede av graviditeten. Kanske förvånas du över hur stor din mage kan bli.”

Jo, kanske förvånas hon över just detta för jag hör henne ibland gå och muttra där hemma. ”Fan vilket jävla lardigt lardass till fetto jag är..”. Till saken hör att hon är en av dom slankaste människor genom världshistorien som någonsin befunnit sig i graviditetsvecka trettiotvå, vilket jag också har sagt till henne, men relativt hennes ogravida tillstånd är hon förstås rätt klumpig nu. För en människa som tidigare sprang en mil varje morgon innan jobbet, som drack sjömän under bordet och avstyrde bråk mellan druckna tungviktare på ren rutin är förstås det gravida tillståndet något av en fotboja. Som blivande pappa bör man plocka upp såna signaler, bolla med dom ett tag för att slutligen inse att man inte kan göra så jävla mycket åt saken. Men ändå.

Det ska mycket till för att rubba hennes psyke, hon går rak som en fura genom situationer där i princip alla andra jag känner skulle vika ner sig i fosterställning och ropa på mamma. Men det här är nog en prövning vars effekter hon knappast kunde föreställa sig. Att vara orörlig är för henne ett straff likställt med, gissar jag, isoleringscell. En kropp och en själ som tidigare alltid har tagit udden av problemen med en rask löprunda på tolv kilometer måste nu hitta nya ventiler, för en sak ska vi alla ha klart för oss, att ringa bästa kompisen och prata om, runt och kring alla upplevda problem har aldrig varit hennes melodi. Hon är inte problemorienterad, hon är lösningsorienterad. Man löser inga problem genom att ständigt upprepa dom, menar hon, man löser dom genom att angripa dom. Jag har mer och mer kommit att hålla med henne.

Hon är alltså inte fet, hon är gravid. Och en osedvanligt vacker gravid kvinna är hon. Men när jag säger sånt måttar hon sparkar mot mitt spensliga arsle och skojar bort det, fast jag vet att hon gillar det. Jag kan också förstå att självbilden har svårt att hänga med när magen sväller med allt raskare hastighet. Häromdagen t ex hittade jag henne stånkande i sovrummet när hon försökte få på sig sina cheap Mondays. Det gick ju så där ärligt talat. Men det är lite sött också, fast det får jag inte säga till henne för då åker jag på en jävla tjottablängare.

Det jag nu svamlar om, och egentligen kanske försöker förklara för mig själv i första hand, är att jag behöver vara förberedd på det mesta från och med nu. Den människa som jag betraktar som världens rakaste fura kommer att behöva mycket stöd, på det sätt jag nu klarar av att ge stöd, och hon är fanimej inte den som ber om det. Det gäller att se, försöka förekomma och vara beredd på en ibland ovillig mottagare. Ungefär som att hjälpa Pippi Långstrump att bära en byrå upp på vinden, om du förstår. Det är högst osannolikt att Pippi skulle behöva bärhjälp men sannolikhetsläran är ej längre applicerbar. Man får fråga, och kanske får man bara en grymtning till svar, men nog fan är det så att tiden då ärmar bör kavlas upp är här.

Kollektivtrafikexponering

Följande kedja av kollektivtrafikresor är för mig löjligt hisnande (jag genomförde den igår).

Spårvagn-buss-buss-flyg-buss-buss

Det beror inte på att jag har bacillskräck eller anser mig vara för fin för att frakta min kropp med kollektiva transportmedel. Tvärtom. När jag väl sitter där på bussen finner jag stor tillfredställelse i att betrakta mina medresenärer och fantisera om deras livsöden. Problemet jag har med kollektivtrafik är det slutgiltiga och oåterkalleliga i en avgång. Med andra ord, när en buss har gått så har den gått. Värst är det med flyg och tåg. Jag har en papperslapp som berättigar mig till en resa med just det tåget eller flyget som går just vid den tidpunkt som lappen anger. Missar jag den avgången så blir det jobbigt. Jag får påslag.

Denna oro i kombination med tidspessimism gör att jag inte är samspelt med en enda tidtabell på denna jord. En gång tog jag faktiskt fel tåg för att jag var för tidigt ute. Min biljett gällde inte för det tåget utan för det tåg som avgick en kvart senare. Dom kunde förstås inte kasta av mig men det var pinsamt. Speciellt som min biljett gällde X2000 och tåget jag hoppade på var ett gammalt lusigt tåg som kostade hälften så mycket att åka med.

Det fina i kråksången är att jag har flyttat ihop med en människa som är precis tvärtom. Jag fattar inte hur hon är ihopskruvad, fast filbunkar har väl inga skruvar förstås. Hon bara glider runt, var som helst i världen, och lyckas alltid ta sig dit hon har för avsikt att komma utan att kolla en endaste liten tidtabell i förväg. Hon säger saker som ”Det borde gå bussar” eller ”Det brukar ordna sig” och såna uttalanden gör mig naturligtvis inte ett dugg lugnare. När vi reser tillsammans uppstår alltså en intressant kollision. Jag springer omkring och frågar folk om buss 175 verkligen går till flygplatsen, lägger upp tidplaner med gott om luft (för bussen kan ju få punka eller nåt) medan hon sitter lugnt och tittar på. Vi kompromissar egentligen hela tiden. Jag försöker vara lite coolare än jag är och hon försöker engagera sig i saker som hon aldrig har sett som ett problem under alla sina ensamresor runt halva jordklotet. Jag däremot kan få påslag om jag ska ta bussen från jobbet ner till stan. I min egen hemstad. Jag har sjukliga symptom, hon vilar sig mot tunga erfarenheter.

När vi kom fram till Uppsala igår, efter allt som kunde ha gått snett men inte gjorde det, kände jag mig lite duktigare och en erfarenhet rikare. Problemet är bara att jag inte kommer att ha någon nytta av denna erfarenhet nästa gång jag ska resa kollektivt. Herregud, så mycket som jag har rest kollektivt borde jag ha lärt mig att slappna av tycker man. Men nej då.

Kanske är det med mig och kollektivtrafik som det är med Stina och tekniska prylar. Självförtroendet inom området vill aldrig riktigt lyfta till den nivå där oron låter sig besegras av tron på den egna förmågan. Jag är helt enkelt, av ovan angivna skäl, helt värdelös på att åka kollektivt. Och du som känner mig det minsta lilla anar förmodligen var skon klämmer som mest. Brist på kontroll. Det är inte jag som flyger flygplanet, det är inte jag som kör bussen, spårvagnen eller tåget. Om det var jag som körde allt så kunde aldrig en buss åka utan mig. Så är det ju.

Men det är bara att inse orimligheten i detta upplägg. Världen skulle stanna om jag körde alla kollektiva färdmedel. Så jag försöker faktiskt anpassa mig. Lyfta mig till den rätta nivån. Tack vare min sambos enträgna exponering tror jag också att jag kan nå dit en vacker dag. Då kommer jag att vara en ännu lite friare människa, vilket jag sannerligen ser fram emot.

Warszawa från tionde våningen

Busschauffören kör med eld i baken från flygplatsen in till stan. Enligt vår nye vän som vi träffade på busshållplatsen är han troligen rätt full. Vår nye vän är ganska mystisk men vänlig, han svarar artigt på våra frågor om staden och talar om för oss vilken spårvagn vi ska ta och att vi ska passa oss för ficktjuvar. Mystisk blir han när vi frågar vad han gör där och varför han pratar så bra svenska. Han säger att han bor i Sverige, på lite olika ställen, och dessutom har en lägenhet i Spanien. På frågan varför han lämnade Polen en gång i tiden blir hans blick mörk och kall. ”Det var krig i Polen då. 1982 flydde alla härifrån”. Så vi pratar inte mer om det.

När vi närmar oss stadens centrum ser jag på håll en massiv och olycksbådande byggnad som får mig att rysa av obehag. I toppen sitter en belyst klocka, så jag frågar vår nye vän om det där är rådhuset. Han börjar muttra något på polska, en annan man på bussen ger sig också in i konversationen och vi förstår ingenting. Byggnaden visar sig vara av sällsynt kontroversiell karaktär. Den uppfördes av ingen mindre än Stalin själv, som plåster på såren för dom hårt prövade Warszawaborna.
Dom verkar hata det där olycksaliga kråkslottet så vi pratar inte mer om det heller.

Det är mörkt, regnigt och ganska kallt när vi kliver av bussen i centrum. Precis som jag hade föreställt mig det hela. Vi väntar på spårvagnen som ska ta oss över floden Wisla till den östra sidan där vårt hotell ska ligga. Några ungdomar står i grupp och samtalar ganska lågmält. Lite längre bort, oskyddade från regnet, står tre tanter i huckle på rad. Dom står som statyer, till synes helt obesvärade av regnet. Min finkalibrerade observationsförmåga går på högvarv, som den alltid gör i nya miljöer.

Ett kort utdrag från mina tidiga observationer:
Bussarna luktar diesel så som dieseln luktade när jag var liten.
Asfalten har en högre halt tjära i sig än vi är vana vid här i Sverige. Det gör att den blir väldigt hal i regn.
Människor röker, hela tiden och överallt.
Bilparken i Warszawa är minst lika modern som i Stockholm, med undantag för en och annan Fiat 126 som studsar mellan filerna som en pingisboll på hjul. Så små bilar finns inte i Sverige.
Det polska språket låter i mina öron som ett evigt väsande och sluddrande med konsonanter, jag kan omöjligt urskilja ett enda ord av vad ungdomarna bredvid mig säger.
Det är lördag kväll men ingen verkar vara full.

Vår nye vän väntar med oss ett tag men bestämmer sig sedan för att ta en buss åt det håll han ska. Vi tackar honom för hjälpen och i samma sekund som han försvinner bakom gathörnet känner jag en bekant domning i mina armar. Det är min kropp som talar om för mig att jag nu inte har kontroll längre. Min kropp reagerar på förlorad kontroll som ett samhälle reagerar på krig. Första fasen innebär chock, därav domningen i armarna. Min hjärna upphör däremot aldrig med sina försök att återta kontrollen.

Vi hoppar på den spårvagn som vi tror är rätt, försöker få kontakt med föraren men det visar sig vara omöjligt. En kille i 25-års åldern tittar på vårt papper och bekräftar att vi befinner oss på rätt spårvagn, vi ska hoppa av när vi ser ett stort Mercedes-märke på en byggnad till höger. Mina armar återgår till full vigör.
Vi ser så småningom ett VW-märke på en byggnad till höger och utgår ifrån att killen tog fel på bilmärke. Vi kliver av på Wspólna Droga, som hållplatsen heter, korsar en stor boulevard som skär genom en kompakt grå massa av betong och ser så småningom silhuetten av vårt hotell torna upp sig i månskenet. Sovjetiska arméofficerare hade smält in perfekt i bilden men dom finns inte kvar längre.

Vi checkar in och tar hissen upp till vårt rum på tionde våningen. Korridoren påminner mer än något annat om ett häkte med sina tunga järndörrar och smutsvita betongväggar. På vägen dit hade vi skämtat om hur det skulle se ut. Jag tyckte att det borde vara bruna heltäckningsmattor med svårförklarliga fläckar i rummet för att hålla öststatskänslan intakt. När jag tänder lyset i rummet kan jag konstatera att det ser ut precis så. Brun heltäckningsmatta och en stor fläck precis innanför dörren. I ett försök att pigga upp inredningen, som i allt övrigt består av smutsvita betongväggar, har man målat några trälister i en turkos färg som du svårligen ens kan föreställa dig. Denna turkosa färg skulle senare visa sig representera en ädelsten som är flitigt förekommande i stadens många kyrkor.

Morgonen efter vaknar jag vid niotiden av att städerskorna slamrar med sina dammsugare ute i korridoren. Städerskorna röker. Jag drar undan gardinerna, som bara nästan har samma turkosa nyans som trälisterna, och blickar ut över två världar.
Kvarteren närmast hotellet ser ut som en svartvit film om andra världskriget. Fallfärdiga betonghus med skotthål, rostiga järnstaket med rullad taggtråd som omgärdar en rivningstomt där folk lite då och då verkar ha slängt in sina soppåsar. I horisonten däremot tornar moderna skyskrapor upp sig med sina glasade fasader och stora reklamskyltar på taken. Ericsson. Konica. H&M. Precis som i vilken modern storstad som helst. En vy som vittnar om plötslig och snabb förändring. Minst femtio år av arkitektur saknas i bilden.

Efter en rimligt normal frukost ger vi oss ut i dessa två världar som senare visar sig vara tre. Den tredje världen, som rent kronologiskt är den första och därför hädanefter kommer att benämnas första världen, består av gamla stan med omnejd. Det vill säga tiden före krig och kommunism. Vi får veta att få byggnader egentligen finns kvar från den tiden, det mesta har byggts upp från sönderbombade ruiner. Gamla stan är som gamla stan brukar vara. Gemytlig och full av kullerstensgränder. Det som mest skiljer den från exempelvis Stockholms gamla stan är kyrkorna. Dom är många, så många att flera av dom ligger vägg i vägg med varandra. Det blåser kallt och en dubbel espresso visar sig vara en helt vanlig kaffe.

Den andra världen är byggd av kommunisterna efter andra världskriget. Jag behöver nog inte förklara arkitekturen för er i detalj, jag tror ni förstår. Det är robust, fult och sett i historiens ljus skräckinjagande byggnader vi pratar om.

Den tredje världen är den som ser ut som vilken modern stad som helst. Utländska intressen heter det, inte minst svenska, har efter Polens frigörelse 1989 hittat en massa fina affärsmöjligheter där borta. Alltså har man byggt hus för att få plats med sina kontor, och dessa inglasade symboler för framgång och utveckling ligger inte sällan insprängda mellan de sunkiga kommunisthusen. Den nya och gamla världen vägg i vägg. Kapitalet och kommunismen.

På ett sätt består alltså Warszawas stadsarkitektur av en provkarta över olika statsskicks skrud. Grå betong är kommunism. Glasfasad är kapitalism. Det går att göra ungefär samma liknelse med befolkningen, om man är en smula generell. Krum tant med huckle är kommunism. Färgglad ungdom med Ipod och mobiltelefoner är kapitalism.
Både kommunismen och kapitalismen har kommit till Warszawa och påstått sig vara räddaren i nöden. Folket har trott på än det ena, än det andra. I mitten står han som jag uppfattar som den typiske Warszawabon. Han som sett båda världarna. Han som inte är imponerad av något han sett. Han som är ganska bitter längst där inne men inte kan låta bli att vara vänlig och tillmötesgående när jag frågar honom var kungens park ligger. Warszawaborna är överlag vänliga och kanske beror det på att dom tvingats gå igenom så mycket skit. Tids nog kanske dom också överlastas av I-landsproblem och blir bittra och upptagna så där som vi är men än så länge verkar dom vara befriade från dessa olater.

Warszawa har alltså funnit en plats i mitt hjärta, jag rekommenderar ett besök.

Bildt schmildt snart gräver dom väl upp Anders Björk också

Calle Bildt blir utrikesminister. Ganska väntat med tanke på hans meriter men oväntat med tanke på hans tidigare beef med Babyface Reinfeldt (det är mycket ..ldt på slutet nu för tiden). Det måste ha inneburit en viss prestigeförlust för Babyface när han insåg att Bildt till slut var det enda gångbara namnet.

För mig är Bildt en kvarleva från den tiden då blått var blått och rött var rött. En östermalmsstreber som under sin tid som partiledare mognade betänkligt framför tv-kamerorna. Jag är så gammal så jag minns hur han var i början. Den där dryga von oben-stilen som retade gallfeber på min far var en fin krydda i vår tv-soffa. Sedan dess har politiker blivit medietränade in absurdum och alla beter sig i stort sett likadant. Strömlinjeformningen är total men så var det inte back in the days. Om du råkar se en politisk debatt från 80-talet eller början av 90-talet slås du snart av hur hård och bitsk tonen kunde vara, något som helt saknas idag. Speciellt om Palme var med i debatten, han var sällsynt och stilfullt brutal. Idag är det förstås ingen slump att uttrycket ”politiskt korrekt” består av just dom två orden men på Calles tid var politiker långt ifrån korrekta. Höjdpunkten var förstås dom tv-sända KU-förhören efter Olof Palmes död, den s k Ebbe Carlsson-affären. Där satt Anders Björk och läxade upp en totalt oborstad Carl Lidbom medan ordföranden knaprade lugnande piller. Det var underhållning på allra högsta nivå och som 17-åring satt jag där och tänkte att det här med politik kanske inte är så jävla tråkigt ändå. Men idag.. zzzz.

Vi lider av koncensussjuka i det här landet och det märks oerhört tydligt på våra politiker. Att det nu blir en alliansregering som utgör den allra yttersta trubbiga spetsen på koncensusspjutet känns bara som en helt naturlig utveckling på tristessen. Nu pratar jag alltså inte om politiska sakfrågor utan endast dramaturgi. Jag upplever att politiker idag är alldeles för rädda för hur dom ska uppfattas där ute i stugorna. Som ett resultat av detta blir dom fega och tar helt enkelt inte i så att vi hoppar till i soffan. Fast det är exakt det dom borde göra. Det som gemene tv-tittare kommer ihåg bäst från debatter är förstås när någon politiker vid ett sällsynt tillfälle ballar ur en smula och tappar masken. När en gnutta äkta känslor bryter igenom fasaden som, i Leijonborgs fall, är stylad av Camilla Thulin så blir det intressant. Och bara då.

Mot bakgrund av detta känns faktiskt Calle Bildt (och jag trodde aldrig att jag skulle säga detta om honom) som en potentiellt frisk fläkt. Kanske kan han bidra med lite old school tjurighet, lite bitska von oben-fasoner, lite ”nu ska pappa Bildt visa var skåpet ska stå”. Jag ser fram emot debatter med Bildt och Jan Eliasson. Två män som, deras partimotsatser till trots, kunde vara två stenar från samma block. Om dessa två herrar dyker upp i rutan kommer jag att hyssja barnen och skruva upp ljudet, i övrigt har jag inga som helst kommentarer till den nya regeringen. Detta tänker jag, som Gunnar Sträng kanske kunde ha sagt, inte ens bevärdiga med en kommentar.

Okej okej kej kej, ta å titta på mej mej mej

Jag fyllde år igår. Trettisju jävla bast. ”Det kan man inte tro” sa min flickvän i ett försök att vara hygglig. ”Max trettitvå skulle jag säga”. Hon är inte direkt objektiv om man säger så. Jag ser inte ung ut, har aldrig gjort det, men jag säger det nu så har jag det sagt. Jag känner mig tammefan som arton fortfarande. Speciellt när jag är packad.

(På allmän begäran, här kommer ett nytt stycke.)

På födelsedagens morgon vaknade jag i ett hotellrum i Linköping med en man i sängen bredvid. Han sjöng för mig med skrovlig röst. Jag var ohyggligt trött, inte så mycket beroende på att vi hade druckit öl och vin kvällen före utan mer på att mannen ifråga förvandlas till en jukebox med märkliga ljud nattetid. Först snarkar han, sen gnisslar han tänder innan han börjar prata i sömnen. Lösryckta fragment från tidigare samtal under dagen levereras med sluddrig röst och jag ligger där och finner mig själv vara nervös för att han ska börja snacka om nåt som jag egentligen inte borde få veta. Vi är visserligen rätt goda kamrater jukeboxen och jag men också arbetskamrater och vissa saker kan ju vara känsliga. Vad vet jag, ”mycket extremt avvikande sexuella beteenden” kanske? Inget känsligt kom upp, inte så länge jag var vaken iaf.

(Nytt stycke igen.)

När man ligger där och lyssnar på en ljudlig sovare infinner sig förstås tankar. Förr om åren, inte allt för länge sedan, blev jag alltid skitirriterad på folk som snarkade i mitt rum. Det kunde gå till handgripligheter. Nu för tiden verkar jag äga en högre toleransnivå. Inte bara mot snarkare utan generellt. Det är väl nåt vuxet över det där förstås, men jag vet vad som är den största bidragande orsaken till mitt fina lugn. Det är S. Min flickvän. Stina alltså. Hon heter så. Dels är det förstås bra att hon finns, men det är också rackarns fint att det är just hon som finns i mitt liv för hon är så bra för mig. Jag älskar henne av en massa anledningar. Många av dom anledningarna, nej.. en del av dom, trodde jag i yngre år inte var av särskilt stor vikt. Som t ex att hon inte hakar upp sig på skitsaker. Eller att hon säger ”DO IT!” istället för ”Guuuud va jobbigt!” varje gång hon, vi eller jag står inför ett beslut. Eller att hon verkligen anstränger sig för att ge tillbaka varje gång jag har skrämt skiten ur henne istället för att tycka att jag är barnslig. Eller att hon sparkar på mig istället för att sucka högt om hon tycker att jag borde skärpa till mig. Man kan gott dra slutsatsen att jag har fallit för en vuxen människa. Det har jag, hon är vuxen och mogen och någon som får mig att växa. Hon och jag tillsammans är så mycket större än Maths plus Stina. Det där kan jag inte förklara bättre, det bara är så. Vi har roligt tillsammans och vi fixar allt skit som dyker upp efter vägen. Vi siktar på att vara bra, för att citera den där killen i ”100 Höjdare” härom kvällen. Jimmy Bölja. Vilken jäkla lirare.

Och pratar man om en kille som Jimmy Bölja kommer man osökt in på cynism. Alltså att man borde anstränga sig så mycket man bara kan för att göra sig av med sin cynism. Jag borde göra det, och jag försöker. Cynism leder inte till något bra. Inget konstruktivt kan komma ut av att vara cynisk. Dessutom tror jag att man (jag) missar en jävla massa bra saker om man går runt och cynar. Det enda som är grejen med att vara cynisk är att det är förbannat roligt och beroendeframkallande. Det är som att pilla i sår eller inte kunna låta bli att spola varmt vatten på händerna när man har eksem som kliar enormt skönt när man gör det men som sen blir sju resor värre. Ja där blev det lite personligt. Det är så, man kan inte låta bli. Men jag säger nu att jag måste försöka låta bli att vara cynisk. För det är dumt och insnöat. Så får det bli. Att vara trettisju bast och göra sig av med cynism är fan ett konststycke men om det är nån som klarar av det så är det jag.

Mentions of me around the world

Ibland hittar jag nya bloggar som länkar till min blogg och jag blir lika förtjust varje gång. Det går ju inte att förneka, att bli länkad till är det tydligaste tecknet på att den personen gillar det jag skriver. Ibland blir jag också förbryllad när jag hittar länkar till min blogg på lite oväntade ställen. Det är egentligen ännu roligare att hitta ”mig” hos en 18-årig tjej i Varberg, för det betyder ju att jag når människor som jag inte alls trodde att jag kunde nå. Men tanken svindlar.. kan det alltså pratas om min blogg på en gymnasiehåltimme i Varberg? Skumt. I vår superkontrollerade elektroniska community där det mesta kan spåras via statcounter och dylika tjänster finns få gömställen för den som vill vara blyg alternativt vara en anonym idiot. Det är väl sannerligen på gott och ont säger jag, och seglar upp i floskeltoppen. Den nya formen av elektronisk onani, dvs att googla sig själv, ger ju också liknande fakta. Jag erkänner, jag har gjort det. Fler än en gång. Det var inte så skönt faktiskt, orgasmen uteblev. Men jag har uppenbarligen det här behovet att veta vem som gillar mig, och det är väl fan djupt allmänmänskligt egentligen. Man känner sig lite needy, man googlar på sig själv, man hittar länkar och blir glad. Och för att avrunda på ett fullkomligt politiskt korrekt men faktiskt ändå ärligt sätt här nu så vill jag säga så här. Jag bryr mig inte om bloggtoppar och sånt. Folk får gärna hålla på med det om dom tycker att det känns bra att vara någon form av storsäljare (vilket jag sannerligen inte är) men själv blir jag faktiskt som allra mest stolt när ”jag” dyker upp som länk hos er. Det känns så jävla mycket mer personligt helt enkelt. Som att ni helt och fullt står för att ni gillar det jag skriver. Not gonna cry now.. tack!

Låt oss bara inte bli ett sånt par som döljer sina riktiga problem med utemöbler, inredningsbestyr och parmiddagar

Jag måste erkänna att jag ibland trevar mig fram för att hitta den rätta vägen i det här nya livet. Jag tror att S också gör det. Hon borde göra det. För henne är omställningen ännu större. Från globetrottande partypingla, snudd på arbetsnarkoman, till blivande mamma i stort hus. I en annan stad dessutom. Vi trevar ibland, så är det. Jag tänker inte ens försöka ge sken av att det här går på räls hela tiden. Ingenting går på räls i mitt liv, åtminstone ingenting som blir hyfsat bestående. Den största risken som jag löper, och jag är ingalunda ensam om detta, är slentrian som kryper sig på. Jepp, this has to be the disease for you. Folksjukdomen nummer ett för par. Jamen du vet hur det är. Man slöar till, hittar inte den rätta avvägningen mellan soffan och äventyr och vips så är man fet, lat och rätt ointressant. T o m för en själv. Det positiva med att vara osäkert nykär är att man också är jävligt intresserad av sin partner, ur alla aspekter liksom, och dessutom vill imponera lite. Jag säger för fan inte att jag är ointresserad av S men dom stora pusselbitarna är ändå på plats. Sen övergår den kreativa skaparprocessen till nån slags förvaltningsfas, om det går som det inte ska alltså, och allting riskerar att dö. Sen träffar hon Stefan, som verkligen ser henne och bekräftar henne. Stefan är allt det jag inte är, eller det jag var i början men inte är nu längre. Hon tittar på mig ibland och tänker att jag inte är samma människa som i början. Hon drömmer om mig ibland, den personen jag var när vi träffades, och aldrig är det samma människa som hon vaknar upp bredvid. Så kan det ju gå, jag vet det. Been there. Fast jag minns inte vad han hette och det är skit desamma. Andra kruxet i sammanhanget har du precis fått ta del av. Det kruxet som innebär att man flyttar över historiska parhändelser till att bli ett hot i nutiden. En nutid som inte går att jämföra, som inte innehåller samma människa. Ju. Kärlek och förhållanden får ducka för en massa annan skit när pilarna har träffat oss som är något till åren komna och som har tidigare erfarenheter i bagaget. Open up the trunk. There’s nothing in my trunk man. Oh yes there is. “Man är ju så jävla luttrad” som någon med mig samtida person sa en gång. Så det gäller fan att kämpa på om man vill ha både soffa och äventyr. Slappa ett tag men var beredd att när som helst packa minimalt och dra till Warzawa. Fyra dagar helt utan parmiddagar, gräsklippning, chipsskålar framför Idol och pizza på en söndag fast man inte ens är bakis. Vi drar på lördag.

Draaamapedagooog

Vi var på 40-års fest i helgen. Det är trevligt med fest, gratis mat och sånt. Don’t get me wrong. Men du vet hur det är, ibland får en fest en viss särprägel, inte sällan beroende på en tillräckligt stor och homogen subgrupp inom den stora gruppen. Den här gången var det dramapedagoger som satte prägeln. Festobjektet ifråga samt större delen av festkommittén hörde till detta skrå och man kan lugnt säga att dom märktes. Först och främst tänker jag på den överpeppade toastmastern. Killen gjorde alla hittills kända fel som en toastmaster kan göra. Han pratade alldeles för mycket om sig själv, bröt in och påkallade allas uppmärksamhet vid absolut fel tillfällen (dvs varje gång stämningen äntligen började lossna från hans krampaktiga grepp och folk faktiskt lyckades prata med varandra) och uppvisade hela tiden ett kontrollbehov lika stort som hålet i ozonlagret. Dessutom, har jag fått höra senare, projicerade han sitt kontrollbehov på festobjektet under kvällens gång genom att flera gånger väsa åt henne ”Var inte så jävla kontrollerande. Släpp taget. Det är faktiskt JAG som är toastmaster”. Kort sagt, anlita inte honom. Hans märkliga beteende har kanske inte så mycket med hans yrkesval att göra, det ska sägas. Det vore extremt fördomsfullt av mig att påstå något sådant. Men gruppbeteendet, där hittar vi godsakerna. Det hela blir nämligen väldigt paradoxalt när man betraktar deras beteende med icke dramapedagogögon. Paradoxen är följande. Man kan gott anta att syftet med deras lekar, brandtal och kramövningar är att få alla att känna sig som en del av gruppen, men resultatet blir förstås det motsatta. Alla som inte är dramapedagoger, som inte är med i deras klubb som har gått på Västberga, känner sig helt och totalt utanför gemenskapen. När t ex tre av dom stämmer upp i sång (”den här brukade vi sjunga på västberga.. den går så här.. peace and love.. love and peace.. bla bla bla..) och sen drämmer till med en skön canon i slutet, ja då är alieneringen i lokalen fullkomlig. Vi andra står och fånglor på trion och vet helt enkelt inte vilken fot vi ska stå på. Det börjar klia på hela kroppen. Vilka oerhört påfrestande små rackare minsann. Jag hade tagit till orda (inte kastat ett glas David) om det inte vore för att jag hade fått en synnerligen prekär bordsplacering. Min bordsdam var nämligen toastmasterns flickvän. Jag såg i hennes tindrande ögon att hon såg upp till honom, tyckte att han var jätteduktig (för alla vi som var där vet ju att han inte alltid har haft det så lätt, det är ju tack vare sin dramapedagogutbildning som han idag kan stå och prata så där avslappnat inför folk. Vi vet ju det för han talade om det för oss. Jättelänge.) och t o m en elak jävel som jag fick hålla tunga för tand och låta hela skiten slajda. Efter ännu ett av hans alldeles för långa tal som i stort sett handlade om honom själv var jag tvungen att gå på muggen som svar på hans flickväns förväntansfulla min. Hon tyckte nog att jag skulle berömma honom när hon såg på mig på det där sättet men jag är ledsen folks. Jag kunde bara inte förmå mig att säga ett enda gott ord om karln. Han var hemsk. Så jag gick på muggen och svor av mig, bara för att när jag kom ut därifrån få ett spelkort i handen och tvingas delta i frivilliga lekar igen. När sista leken äntligen var avklarad uppmanades folk att dansa. Vid det laget var dock alla icke dramapedagoger förbannat trötta på spektaklet och begav sig till baren istället. Tillströmningen till dansgolvet hjälptes inte heller av dom två stackars sjuttonåringar som skulle stå för musiken. En kille på akustisk gitarr och en tjej på sång, dom gjorde så gott dom kunde men låt oss vara ärliga nu. Det är inte så jävla inspirerande att dansa till en blek trubadur-version av ”Proud Mary”. För att det ska funka behövs en jävla massa sprit. För att dricka en jävla massa sprit behövs tid. Tid som nu inte fanns. Tid som gick åt till att leka lekar. Men det var helt okej käk.