Till en vän

När exakt fick du det här påfrestande behovet att förenkla världen? Vilka hemska upplevelser sammankopplade med tragiska mekanismer ligger bakom din frivilliga vandring i trånga gångar, långt bortom fri sikt? Du säger hur det är och sveper med armen över hela vårt kända universum, som om kunskap skulle göra dig sjuk. Du förklarar för mig hur världen är, hur livet är, hur jag själv är, och jag begriper inte ett ord. Du är den minst begåvade människan jag känner men själv tror du att du äger en profets gåva. Ja du är sannerligen inte begåvad med mycket, allra minst självinsikt. Om du bara en gång kunde säga ”jag vet inte”, men du tror att du måste veta allting så du förpestar din omgivning med pinsamma chansningar som i en oupplyst värld en gång i tiden kunde skaka massorna. Jag stod i massorna då, men inte nu. Jag ser igenom det där nu. Någon har kört ner så mycket skit halsen på dig att du ännu inte, vid snart 40 års ålder, har lyckats rensa luftrören så att frisk luft kan nå dina lungor och syresätta din arresterade hjärna. Kanske var det din pappa, jag har aldrig träffat honom. Jag vet inte om jag ska ge dig ett kok stryk eller be dig dra åt helvete eller fortsätta prata med dig. Det har hittills inte lett någon vart, i flera år har jag försökt men mina ord blåser förbi din bepansrade skalle som jetplan på låg höjd. Det jävligaste är att du verkar klara dig bra på att vara en insnöad skitstövel. Du tjänar bra, har fru och barn och någonstans där innanför köttpannan tror du väl säkert att du är lycklig. Men din lycka förutsätter lögnen, så du håller sanningen borta med näbbar och klor. Den sanning som följer med sunt ifrågasättande och fri sikt, inte den sanning som sitter instängd i den mörka källaren som har ersatt ditt förnuft, den skulle förstöra allting. Utan självcensur raseras ditt skrytbygge på bråkdelen av en sekund. Jag undrar så om du uppfattar tomheten som ekar i ditt huvud, och jag undrar varför jag fortfarande bryr mig. Det kanske vore bättre om du bara drog åt helvete.

Vad du inte visste om fotboll

Om man bara bortser från dom enorma moraliska aspekterna så måste yrkesmördare vara det perfekta yrket. Jomenvisst, tänk efter. Yrkesmördaren njuter av det bästa från två världar. Å ena sidan har du ett yrke som är 100 % målinriktat. Målet är, så att säga, otroligt tydligt och vägen dit är inte intressant för någon annan än du själv. Du behöver inte redovisa dina metoder för någon eller avge statusrapport efter vägen, du får improvisera fram kluriga lösningar (som du aldrig behöver dokumentera) för att lösa snabbt uppkomna problem och du kan arbeta självständigt utan en massa idiotiska chefer som lägger sig i. Som en striker. Som Ruud van Nistelrooy fast med gevärskula istället för boll. Och du slipper dessutom ställa upp på idiotiska reklamkampanjer. Å andra sidan får du säkert resa mycket och se världen, träffa fascinerande människor, bo på lyxiga men diskreta hotell där inga onödiga frågor ställs och samtidigt bli riktigt hög på adrenalin i det där avgörande ögonblicket. Du behöver inte tänka politiskt heller, du frilansar och den som betalar bäst får nyttja dina tjänster. Du bör i själva verket passa dig för att ansluta dig till någon slags makthavare. Det är krångligt det där med agenter och dubbelagenter förstår du, man vet aldrig vem man kan lita på. Som frilansare kan du bara lita på dig själv och du behöver ingen annan så det duger gott. Du är liksom kapitalismens allra skarpaste spjutspets förkroppsligad – ingen politik, ingen moral, bara rätt pröjs och leverera tjänsten. Som.. Ruud van Nistelrooy fast med gevärskula istället för boll.. igen alltså. Det är som jag alltid har sagt, skillnaden mellan en yrkesmördare och ett fotbollsproffs är egentligen väldigt liten.

You're messing with my head mr Conrad

Referens, referens, ge mig en referens. Är jag vild och vacker eller hämmad och innesluten? Jag vet fan inte, ibland vet jag inte ens detta. Somliga säger, när dom säger något om mig, att jag är passionerad och hetlevrad. Andra säger, med huvudet på sned, att jag är teoretisk och vänlig, att jag inte kan döda flugor eller nåt sånt. Det är fel, jag dödar flugor. Jag tänker också våldsamma tankar ibland, drömmer om hämnd och att slå folk på käften. Men jag gör det aldrig. När jag tvekar så gör jag det ordentligt, som nu, som inför ett fallskärmshopp i dimma. Jag gör allt ordentligt. Sover ordentligt, äter ordentligt, super ordentligt, skäller ordentligt, skrattar ordentligt. Rejält alltså, inte korrekt. Men korrekt är jag också, tydligen. Korrekt och avkännande, anpassar mig så att alla ska trivas. Tills det slår över, då blir jag hård. Ibland vet jag inte varför det slår över, det bara händer. Kanske lagrar jag för mycket skit, kanske borde jag öppna upp nya kanaler så jag slipper ta ut min egen frustration på andra. Ändå, visst är det allmänmänskligt det här? Visst känner du igen dig? Jag är den minst egoistiske och den mest egoistiske personen i samma kropp, och avståndet emellan dessa motsatser är skrämmande litet. För det är just det som skrämmer, det korta avståndet, att det går så snabbt. Mörker och ljus, jag bär det inom mig, sammanflätat som hår, men ljuset måste segra. Hur ska jag bära ljuset vidare? Vad är det egentligen jag tror på? Vad i h-e är min farkost? Du är vad du gör eller du är dina tankar eller du är vad andra säger att du är? Arbete ger identitet, eftermäle och rykte. Jag måste visa något, det var alldeles för länge sen jag visade något. Av det jag gör, det jag har kommit att bli, det jag vill bli. Skapa ett arv, besegra förlorade drömmar och gläds åt vunna krig, ignorera den stillhet jag inte bad om. Jag duger inte som jag är, ingen gör det. Det är bara nonsens att påstå något sådant. Jag måste hela tiden utvecklas, aldrig stagnera, bara fortsätta producera. Arbeta, forma livet, agera, delta, påverka, tyck, tänk, tro, gör. Ljus.

But seriously

Föräldragrupp igår igen. Temat för kvällen var smärtlindring och avslappning, ett populärt tema bland dom fem förstföderskorna i gruppen. Det är väl förresten kanske dags att jag presenterar dom fem kvinnorna, vi har ju liksom nästan blivit familj vid det här laget. Det är alltså blyga tjejen som inte säger flaska ett, blyga tjejen som inte säger flaska två, tjejen som verkar vara blyg men som nog egentligen bara är lite svalt tillbakadragen, tjejen som pladdrar på ganska nervöst men charmigt hela tiden samt min tjej, som jag absolut inte kan kategorisera på detta snäva och fördomsfulla sätt för hur skulle det se ut? Gruppen består också förstås av fem killar, det kunde varit färre men knappast fler, samt en knipslug dalkulla till barnmorska som lotsar oss igenom dessa smått bisarra möten. Hon är den typen av barnmorska som utan att darra på manschetten kan titta mig rakt i ögonen och säga ”Man måste förstå Maths, att det kan dröja kanske ända upp till ett ÅR innan kvinnan får tillbaka sexlusten efter en graviditet!” Hon är skitbra på ett ganska knepigt sätt, ett jäkla naturbarn är vad hon är. Igår gick hon runt och knådade oss allihop i ryggslutet, så vi ska veta exakt var man sätter in knytnäven för att lindra smärtan när värkarna trycker på.

Efter den obligatoriska fikapausen (påminn mig förresten i slutet av veckan om att jag är skyldig mödravården tjugo spänn, jag har ju aldrig kontanter på mig) var det dags att lägga sig på bruna dynor på golvet och lyssna på ett avslappningsband, fast det var väl egentligen en skiva. Flashback till lilla bibblan i skolan igen, men jag tallade FÖRSTÅS INTE på tjejer och det var heller inte Fleetwood Mac som stod för musiken. Det var istället nån salig gegga till synthesizersörja som dröp ur högtalarna, kan ha varit Yes gamle bitterfarbror Rick Wakeman, jag vet att han har gjort sånt där. Hur som helst, avslappning är ju trevligt och välbehövligt för oss alla moderna och på gränsen till sönderstressade människor. Inte tu tal om det. Dock var det här ett band som speciellt riktade sig till gravida kvinnor, vilket naturbarnet förklarade lite kryptiskt innan hon tryckte på play genom att säga ”Ja ni killar får väl ta till er vad ni kan av det här.” Och jag måste erkänna att det var lite svårt att ta till sig vissa delar, speciellt när den överdrivet släpiga kvinnorösten på skivan sa saker som ”Du känner hur ditt underliv slappnar av..” och ”hur mår din livmoder idag?”. Det var t o m svårt att hålla sig för skratt, för det har liksom spridit sig en lite nervös och fnittrig jargong mellan oss killar i gruppen. Det är ju rätt typiskt faktiskt, vi killar brukar ofta bonda genom humor, speciellt i knepiga lägen där vi känner oss i underläge och inte i fokus. Vi ska naturligtvis inte vara i fokus i en sån här grupp men vissa av oss.. ehh.. försöker ju patetiskt nog stjäla strålkastarljuset ändå ibland. Men jag försöker faktiskt behärska mig och dom blyga tjejerna ett och två hjälper till bra genom att kasta mörka blickar på mig, för att inte tala om min egen, i sammanhanget okategoriserade flickvän.

Så jag låg där och tvingade mig själv att ta ut låten som spelades, bara för att förhindra ett gapskratt, och det var ju inte speciellt avancerade saker direkt. Fem ackord i melodin, nåt slags stick som upprepas några gånger, och jag bestämde mig för att låten gick i C. Inte för att jag egentligen vet sånt, jag har inte absolut gehör, men en gång prickade jag in tre tonarter rätt på samma kväll och ända sen dess har jag trott att jag på en bra dag kan fixa sånt där.

När rösten på bandet sa åt oss att öppna ögonen så gjorde jag det och stirrade då rakt in i min flickvän som låg och tittade på mig. Det hela kändes ganska romantiskt och fint ända tills hon började viska ”du sov din rackare.. jag såg dig.. erkänn!”, varpå jag var tvungen att bedyra min oskuld och sen blev det lite pajkastning.

(Ibland är jag nästan pinsamt övertydlig i mitt uppbyggande inför crescendot, i det här fallet en snusförnurtig konklusion, men här kommer det iaf.)

Trumvirvel: Humor är farkosten som hela tiden tar vårt förhållande framåt. Humor, mina vänner, tänk på det. Det funkar för oss och kanske skulle det funka för er också. Jag vet inte, jag tycker bara att det verkar bli så jäkla A-L-L-V-A-R-L-I-G-T så fort det handlar om romantiska relationer. Allvarligt och svååårt. Jaja, det är svårt, men för Guds skull.. ha lite humor så går det lite lättare. Det är som att smörja 5-56 på en rostig skruv, det lossnar. Och ja, jag vet att jag hade allt annat än distans till det här förhållandet för drygt ett år sen, men jag välkomnar er att lära av mina misstag. Lite distans, mycket humor, it's the shit.

Eat it

Jag såg dom på håll. Vi sneglade lite på varandra jag och killen medan våra respektive gravida flickvänner var fullt upptagna med det folk faktiskt är där för att göra, där inne på ICA Maxi, dom letade matvaror. Hans tjej såg ut att vara ungefär lika höggravid som min, ungefär lika koncentrerad på att gå på ett sätt som minimerade obehaget från magen och ungefär lika likgiltig inför omvärldens förundrade blickar. För folk tittar på gravida kvinnor, det kan ni tro. Dom blänger, länge och ogenerat. Jag med min överdrivna perceptionsförmåga kan bli lite irriterad på alla blängande idioter men Stina skiter fullkomligt i det, hon har som sagt viktigare saker att tänka på. Som att ta sig fram. Vårt försök att sätta nytt personbästa inne på den gigantiska affären grusades av breda, långsamma människor och mina synapser som helt enkelt inte fungerade. Alldeles säkert en bieffekt av det jag beskrev i förra inlägget. Jag kunde inte ens komma igår var ketchupen fanns, och det borde jag fanimej ha lagrat i reptilhjärnan så jävla många gånger som jag har köpt ketchup där inne. Till slut hamnade vi iaf i samma kassa jag och den andra killen, jag bakom honom. Hans tjej var lika bortblåst som min, men jag förstod nog var hon höll hus. Det skulle visa sig att jag fick rätt, det enda rätt jag hade under hela helgen, för precis när jag skulle börja lägga upp mina varor på bandet kom hans tjej vaggande med en skitstor godispåse i näven. Strax därefter kom min tjej vaggande med en chokladkaka modell ”den största som marabou tillverkar” och en bunke glass. Den andra killen sa ”jaja.. godis ja..”, sen tittade han på Stina som höll sin fångst i ett krampaktigt grepp och till slut landade blicken på mig. Och det var en blick som sa allt. Den sa att han tyckte det var lite jobbigt att hans tjej hela tiden köpte godis, inte för att hon åt utan för att han också åt, och man äter inte så mycket godis ostraffat vid den här åldern. Han var nog ungefär lika gammal som jag, ge och ta ett par år. Att åka med i förfallet är inte kul, och nu menar jag inte att min sambo har blivit sunkig, fet och ful för hon är ju gravid och det är det allra heligaste och vackraste tillståndet av dom alla (och ni får läsa in mycket ironi ni vill i det där, det kommer ni säkert att göra, men det finns ingen ironi där). Grejen är den, vilket den här killen och jag båda vet, att en kvinnas graviditet mer än något annat kan avslöja en mans svaga karaktär. Kort sagt, när min gamla stenhårda coach nu sitter och mumsar choklad och glass kväll efter kväll istället för att piska på mig i löparspåret, vilket hon rimligtvis inte kan förväntas klara av med den magen, så har min träning och självdisciplin farit helt åt skogen. Det var det jag såg i killens ögon, hans vikande självdisciplin och därpå följande förfall, och det var en sorgsen blick. Ty det är så att den skengravide mannen känner allt annat än stolthet över sin egen graviditet.

Irresponsible, that’s what you are

Julfest med jobbet i fredags. Via snaps, öl, vin, whiskey och en allt för kaxig attityd efter att klarat mig undan montesumas baksmällehämnd förra gången jag krökade gick jag in den ack så välbekanta kaskadvomeringsdöden dagen efter. Jepp. Jag sumpade resan till U-sala, S fick ta tåget själv och var väl så där lagom glad över det. Men det allvarligaste var förstås att jag, i detta stand by-läge som ändå råder två veckor före beräknad dag för nedkomst, går och snedtänder så till med milda grad att jag spyr till klockan nio kvällen efter. Jag har sagt det förr, jag är definitivt ingen sjöbuse när det kommer till att tåla sprit, vilket förstås borde föranleda ett mycket större mått av försiktighet i det här läget.

Jag skämdes som den hund jag är, det ska gudarna veta, men det blir ju inte bättre av det. Jag fick en välförtjänt skopa ovett av min sambo när jag till slut lyckades ta mig till U-sala igår, och det var när hon sa det som jag bara ville sjunka genom jorden. ”Vad hade hänt om värkarna satt in och jag var tvungen att åka till BB? Skulle du sitta där bredvid mig och kräkas då?” Jag förstod då vad mitt stora svek bestod i, att jag hade lämnat henne totalt ensam i ett väldigt utsatt läge. Det duger inte. Min naturliga reaktion, som jag säkert delar med många människor, var att försöka kompensera min blunder med överdriven vänlighet och fina tjänster, men efter att ha sett hennes ansiktsuttryck förstod jag genast att total och omedelbar kapitulation var det enda rätta. Även där finns en gräns att beakta, det funkar ju inte heller att gå runt och slå sig i ansiktet och kalla sig själva ”jävla byracka” hur länge som helst, men jag svor vid allt jag tror på att jag förstod hennes reaktion och att jag hade låtit förnuftet besegras av dunklare makter.

Om det här hänger ihop eller inte ska jag låta vara osagt, men jag började iaf läsa ”Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad igår kväll. Det där var sista gången jag krökade innan Bebban ser dagens ljus, var så säkra.

Gamla hjältar dör nästan aldrig

När jag var liten pilt, runt tio elva bast så där, var Bryan Ferry min stora idol. Andra piltar i min klass lyssnade på Noice eller Gyllene Tider men jag gick runt i mina gråa manchesterbyxor och nynnade på ”Love is the drug” med Roxy Music. Jag var hopplöst otrendig, både klädmässigt och i mitt musikval, men jag var en pilt som sket fullkomligt i det.

Jag fascinerades å det grövsta och det var nog inte så mycket musiken som Bryans utstrålning som attraherade mig. Alltid välklädd, och då menar jag riktigt välklädd i vit smoking och fluga, med oljig lugg och en cigg i mungipan. Han var fulsnygg på ett sätt som en 11-årig grabb egentligen inte borde kunna uppfatta. Men det gjorde jag, jag var väldigt receptiv på den tiden. När jag några år senare hamnade i bögfunderingar (am I straight or gay, som Ola Salo så to the point uttrycker det) var Bryan en av dom män som snurrade allra mest i mitt huvud. Jag trodde alltså under en period att jag var bög och att Bryan var den jag ville ligga med. Så här efteråt kan jag ju lägga ihop pusselbitarna och ser då att han var androgyn, och att det troligen var detta som attraherade mig. Jag sprang ju inte direkt och dreglade efter Sean Connery eller Frank Andersson. Nej, i Bryan fanns både ett överdrivet machoego och en kvinnlig sida, nästan skygg som Greta Garbo, i en och samma person.

Jag kände mig besläktad med Bryan där jag svassade runt på skolgården i mina dassiga brallor, och han väckte förstås också fåfängan i mig. Om jag ville bli som honom så dög inte gråa manchesterbyxor alls, inte heller sweatshirts med bilar på. I ett nafs där nån gång i femman gick jag alltså från mammas lilla gullegull i oömma kläder till en ung man med känsla för stil, det var hur jag själv såg på saken iaf, och började rota bland farsans gamla kläder. Jag hittade myggjagare, vitskjortor, kavajer och slipsar men allt var förstås fem nummer för stort för den tanige lille unge mannen med känsla för stil. Så jag bönade och bad, morsan vände på barnbidraget några gånger och till slut fick jag iaf ett par rutiga byxor som jag haft ögonen på en längre tid. Dom var skitinne, men det var nog fortfarande inte jag. Det var något som fattades. Jag gick tillbaka till farsans klädkammare och tvingade till mig myggjagarna, med dubbla strumpor kunde jag iaf ta mig till skolan utan att tappa dom och väl på plats i plugget briljerade jag med mina anrika skodon. Jag kompletterade outfiten med en gammal filthatt, också farsans, jag måste ha sett ut som en liten gubbe men jag var stolt för jag var fin.

Missförstå mig inte, jag gillade musiken, men den var just bara ett soundtrack till Bryans skådespel, av sekundär betydelse. Roxy Music utan Bryan Ferry skulle inte vara något alls utöver ett vanligt band med en för pop något ovanlig sättning. Det blev också så att Bryan gick vidare med sin solokarriär och bandet somnade in. Att döma av vad dom presterade på slutet hade dom redan somnat, en platta som t ex Avalon är avslappningsmusik väl i klass med Fleetwos Mac’s gamla Albatross (som vi alltid fick lyssna på när vi låg på golvet i lilla bibblan och hade avslappning, vilket för övrigt var ett utmärkt tillfälle att klämma på tjejer). Bryans solokarriär har väl egentligen inte heller lämnat några större spår efter sig hos mig. Min fascination gick över i samma veva som bögnojjan släppte men vissa låtar väcker fortfarande något drömskt i min blick. ”Love is the drug” har jag redan nämnt, rökaren ”Let’s stick together” är en annan och ”Same old scene” har ett romantiskt skimmer som är magiskt, det är nåt med pianot. Bryan sjöng alltid som en drogad dandy, hela tiden på gränsen till patetisk men aldrig på fel sida, och den absoluta höjdpunkten nås i covern av John Lennons ”Jealous guy”.

Farbror tycker helt enkelt att sådan musik inte görs längre. Farbror längtar ibland tillbaka till tiden då rutiga byxor var skitinne.

Porr porr porr är det då rakt inte

Ni känner säkert till det här redan. Gudrun Schyman har slagit in världens öppnaste dörr och kritiserat H&M’s underklädeskampanj, hon säger att det är light-porr, och någon kvinna som heter Petra Östergren (feminist och författare) har i sin tur kritiserat Gudrun. Petra tycker att Gudrun borde uppdatera sin syn på porr, att Gudrun bara underblåser ett fenomen som kallas horstigmat och som patriarkatet har hittat på.

Kul att ni diskuterar porr offentligt, det kan nog behövas tror jag, tyvärr är ni båda inne på fel spår. Det här har inget med porr att göra, det har fortfarande med skönhetsideal att göra. Ett skönhetsideal som enligt all tillgänglig forskning bidrar till ätstörningar bland kvinnor, främst yngre sådana. Jag tror inte att kvinnor typiskt blir kåta när dom går förbi H&M’s bilder, jag tror att dom typiskt drar in magen och får lite ångest. Men jag kan ha fel, jag har ju snopp.

Nyckelord cykelpump

Det är inte ofta jag står framför en spegel naken och kollar, verkligen kollar, hur jag ser ut, men nu har det hänt. Efter denna okulära besiktning kan jag konstatera att min kropp har genomgått någon slags fundamental förändring som ändå är svår att sätta fingret på. Inte så att jag har blivit fet direkt, det kan jag inte påstå. Visst har något kilo letat sig in runt magtrakten, speciellt eftersom min löpträning har legat i träda ett par månader, men den delen av kroppen förändras ständigt fram och tillbaka så det är jag van vid. Näe, det är något genomgående, all over the body, som har hänt. Jag har alltid varit en tanig pojke strax över medellängd, en kroppskonstitution som under det muskelfixerade åttitalet gav mig visst komplex men jag har på äldre dar lärt mig gilla den. Man kan säga att jag har en kroppstyp som åldras med hyfsad värdighet, och det är jag väldigt glad för. Utan att bli för kroppsfixerad här kan jag bara konstatera att jag under hela mitt vuxna liv har sluppit bekymra mig över saker som många andra bekymrar sig över. Men nu då, vad är det som har hänt? Det är nån slags stadga, nån slags satthet i muskulaturen. Som om musklerna har satt sig till ro på en brygga och inte vill bli störda. Jag jämförde häromdagen vår högste chefs kropp med en järndildo, och min är definitivt inte sån. Mer som en.. ehh.. öhh.. strävhårig tax? Jo, så är det. Konturerna suddas ut, jag är inte lika kantig längre. Det är som att någon har stoppat en cykelpump i mitt arsle och ytterst försiktigt pumpat några gånger, inte mycket, bara så att kroppens totala volym har ökat med en millimeter runt om. Fattar du? Gud vad jag har tråkigt.

Intimacy through bitching

Har jag berättat om målarn? Det är en rolig jävel. Vi har lärt känna varandra nu de senaste två veckorna eftersom jag har lämnat in alla våra köksluckor och lådor till honom för målning. Gubben är 68 bast, har dubbla knäproteser och kallar mig Matte. Det har han gjort redan från början. Idag ringde han och lät meddela att ”skiten är färdig”, snabbare än han hade lovat och dessutom till ett rabatterat pris. En vanlig människa, två vanliga människor, hade nöjt sig med ett ganska snabbt telefonsamtal för att klara av den här saken men vi började jiddra skit, som vanligt.

Målarn: HALLÅ MATTE, DET ÄR KALLE!
Jag: HALLÅ KALLE!
Målarn: Du.. skiten är färdig vettu.
Jag: Nää.. säger du? Dra arslet i gruset
Målarn: Ja det skulle jag gärna göra för jag har hemorrojder.
Jag: Du också?
Målarn: Javisst.
Jag: Men du sitter väl inte på arslet hela dagarna?
Målarn: Jodå.
Jag: Jaha. Det hade man inte trott.
Målarn: Vi säger tretusen för det där du.
Jag: Men vi sa ju treåetthalvt förra gången?
Målarn: Jomen det har blivit billigare.
Jag: Fan va schysst!
Målarn: Ja va fan. Bli inte blödig nu.
Jag: Nänä, förlåt.
Målarn: När fick du hemorrojder då?
Jag: Minns inte, det var längesen.
Målarn: Kärringen har satt upp julgardinerna där hemma. Fan va mysigt det blev du!
Jag: Ja det är mysigt med jul.
Målarn: Man blir så jävla glad!
Jag: Ja.
Målarn: När kommer du då?
Jag: Snart. Ska fixa kosing bara.
Målarn: Tretusen kostar det, inte mer.
Jag: It’s a done deal.
Målarn: Va?
Jag: Äh.
Målarn: Håll käft.
Jag: Hejdå.
Målarn: Jaja.

Jag älskar såna här gubbar, jag vill ta med honom hem.

We’re puttin’ the band together

Vi är några killar på jobbet som har bestämt oss för att sätta ihop ett band. Vi ska lira i vår nån gång, det är nån slags tävling som heter företagsrocken. Typ som en korpserie i musik, mycket mustigt och anti-musiksnobberi på min ära. Needless to say kände jag starka tvivel innan jag till slut accepterade. Jag, ett kontrollfreak och något av en perfektionist, ska underkasta mig ett kollektiv som mycket väl på demokratisk väg (bandröstning) kan komma fram till att vi köra nån gammal Toto-låt. Man kan gott misstänka det om man tittar på bandets sammansättning. Basisten är en gammal fusionsnubbe, keybordist och sångare är hängivna fans av band som Dream Theater och åker gladeligen runt halva Sverige för att se gamla stötar som Glenn Hughes uppträda. A for effort men inte min pilsner direkt. Trummisen är en polare till mig och vi är iaf på hyfsat samma våglängd. Men jag har satt vissa villkor, inget jävla Toto och absolut inte Jump med Van Halen, såvida jag inte får arra om den i tretakt. Det kunde vara mitt tema, tretakt. Fast det är svårt att göra om fyrtakt till tretakt, jag kan få jobba halva vintern med tre låtar bara för att komma fram till att bandet inte fixar det så det får jag väl steka antar jag. Fast det är en kul idé ändå.

Men frågan återstår, va fan ska vi spela? Det ska vara hyfsat enkelt och catchy, och passa en hårdrocksröst. Jag vet, det rimmar inte direkt. Jag gick igenom lite gamla plattor i helgen och funderade runt Weezer, Iggy Pop & the Stooges, Hellacopters eller (om jag kan få ta över sångmicken för ett spår iaf) min personliga favorit ”Doing the omoralisk schlagerfestival” med Sillstryparn. Fan, det är svårt. Har du några förslag?

Engelska skolan, där finns det dörrar

Jag läste en insändare i lokaltidningen idag, den var skriven av en tjej som går i nionde klass på engelska skolan här i Gävle. Engelska skolan är en friskola som har profilerat sig med strikta ordningsregler och, naturligtvis, undervisning på engelska. Exempel på ordningsregler som skiljer sig från kommunala skolan är en dress code som förbjuder tjejer att visa BH-band, troskanter eller naken hud i magtrakten. Killar får inte visa kalsongerna heller, eller bära keps inomhus. Dessa regler har förstås blivit ganska kontroversiella, inte minst bland eleverna själva. Det har förekommit åtminstone två reportage i lokalblaskorna, både den oberoende liberala och den oberoende socialdemokratiska, där elever på skolan har uttryckt missnöje över klädreglementet. Somliga tycker att det här är rena petitesser, andra ser det som grovt kränkande. Personligen ser jag väl inte direkt syftet med reglerna, och jag vet att jag skulle få svårt att införa dom på mina egna tolvåringar. Det skulle nog kännas rätt knepigt helt enkelt, kanske t o m kränkande. Elevernas missnöje till trots så har skolan åtminstone tidigare varit väldigt populär. Det har varit kö för att komma in och skolans rykte har, inte minst bland föräldrar, varit gott. Lite ordning och reda är precis vad ungarna behöver, osv. Ja, du känner säkert igen tongångarna.

Det som oroade mig mest i tjejens insändare var dock inte klädreglerna. Nej, det som fick mitt blod att rusa lite snabbare var när hon skrev om vad en lärare kunde säga till henne när hon kritiserade något som hon tyckte var fel. En lärare på en friskola idag, 2006, kan alltså säga så här till en elev.

”Då kanske det här inte är rätt skola för dig. Du vet var dörren är.”

Var det någon som sa valfrihet? Grejen är ju den, att en lärare på en kommunal skola varken kan eller får säga sånt här, för den kommunala skolan har en plikt att ta emot alla som vill gå där. Man får inte kasta ut elever från skolan och jag kan inte låta bli att tycka att det är en bra regel. Friskolorna däremot kan välja och vraka bland utbudet av elever, på premisser som ibland känns mer än lovligt grumliga. Dom kan dessutom slänga ut elever, på grunder som dom själva får hitta på, och dessa elever slussas förstås tillbaka till good old kommunala skolan som måste ta emot dom. Mind you, skolpengen för eleven ifråga behåller friskolan.

Jag är övertygad om att dom flesta friskolor sköter det här på ett bra sätt, alla dom flesta inblandade har elevens bästa för ögonen trots ekonomiska incitament som kan sätta käppar i hjulet för såna visioner. Men om friskolor agerar som engelska skolan har gjort i det här fallet så blir det bara tokfel. Det blir elitism. Det blir diskriminering. Det blir, törs jag säga, så lågt i tak att en sån friskola till slut producerar likformade robotar istället för fritänkande, självständiga elever som står väl rustade inför vuxenlivet. Det blir synd om eleverna då, och det blir synd om kommunala skolan som får tillbaka alla rejects från friskolorna som inte tolererar oliktänkande elever. Ordning och reda, bra arbetsmiljö, det är självklart viktiga grejer, men på bekostnad av demokrati??

Hur är det här tänkt att fungera? Vad finns det för kontrollorgan för att förhindra att friskolorna agerar så här? You tell me. Jag kunde ju förstås maila skolminister Björklund och fråga men han har inte svarat på mitt förra mail så jag tror att jag får ta reda på det själv.

”Min mustasch luktar fortfarande av din pung din jävel!”

Citatet i rubriken är hämtat från filmen ”Borat”, som jag sent omsider såg igår kväll, och kan mycket väl vara en av filmhistoriens bästa repliker. Det är Borat som säger det till sin producent Azamat Bagatov när han återfinner honom i Los Angeles, några dagar efter ett legendariskt nakenslagsmål på ett hotellrum mellan dessa två herrar (därav punglukten i mustaschen). Orsaken till slagsmålet är att Azamat ligger naken på sängen och tajar till Borats baywatch-tidning när Borat kommer ut från duschen. Borat blir skitförbannad eftersom han har blivit kär i Pamela Anderson och ska åka till LA för att leta upp henne (och försöka fånga henne i en bröllopssäck, ska det visa sig). Därefter följer då detta nakenslagsmål som är bland det värsta jag sett på film. Med ”värsta” menar jag både roligaste och mest skrämmande, att se en fet, naken dvärg sitta på en annan mans ansikte är inte direkt lättsmält.

Sasha Baron Cohen är i mina ögon ett komiskt geni som gör det komiker allt för sällan gör, han testar gränser. Han gör det också väldigt snyggt och smart, så pass smart att flera recensenter är övertygade om att han faktiskt har lurat alla amerikaner som vädrar sina fördomar i filmen, vilket jag finner helt orimligt. Han lyckas förstås krypa under skinnet på dessa amerikaner och avslöjar deras fördomar och skeva världsbild. Knappast ett nytt tema, knappast ett nytt grepp heller att låta en ”utomjording” stå för dessa avslöjanden. Men som sagt, han gör det oerhört smart och snyggt. Se filmen gott folk.

Bära bära kostnad, vem ska kostnad bära?

Det talas mycket om att bära sina kostnader i det alliansstyrda Sverige. A-kassan ska bära sina kostnader, kulturen ska bära sina kostnader, du som individ ska bära dina jävla kostnader osv. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det här rätt glasklart. Om man t ex gör jämförelsen med en affärsverksamhet, vilken som helst, så tas en produkt som inte ens kan bära sina kostnader snabbt ur hyllorna. Helst ska den förstå ge ett visst täckningsbidrag, men den kan faktiskt få hänga kvar ändå av olika skäl. Det kan t ex vara en produkt som har ett högt symbolvärde för företaget, som t ex en specifik bilmodell inom en koncern som inte ger vinst av egen kraft men som ändå lockar köpare till billigare bilar inom samma koncern.

Av detta resonemang kan vi dra slutsatsen att värde faktiskt kan mätas i andra valutor än rena pengar. Jag har redan nämnt symbolvärde, vilket inte minst inom politiken borde, jag säger borde, kunna vara en värdefull valuta. Ta t ex det här med A-kassan. För en socialdemokratisk regering är en A-kassa med rimlig avgift respektive ersättningsnivå en produkt med högt symbolvärde, därför har man låtit detta system ”gå med förlust” om du så vill, eftersom man har sett andra vinster än bara dom som kan mätas inom ramen för just det systemets ekonomiska kalkyl. Alliansen däremot ser på detta system ur ett annat och, kan jag tycka, snävare perspektiv. Systemet ska av egen kraft bära sina kostnader, för så fungerar liksom en marknadsekonomi. För alliansen är helt enkelt inte A-kassan en produkt med högt symbolvärde.

Resultatet av politikers syn på symbolvärden kan mycket väl kallas fördelningspolitik. Alltså, vissa system bär kostnader för andra system, det fördelas utefter vilka som anses kunna bära mer än sina egna kostnader. Det blir lite politik for dummies här men det är iaf ungefär så jag ser det, grovt förenklat. Egentligen handlar alltihop bara om hur man mäter saker och ting, vilket kanske låter orimligt korkat men jag ska resonera vidare så kanske du förstår.

(Om du för övrigt vill få en snabb och bra inblick i konsekvenserna av A-kasseförändringarna tycker jag att du ska läsa Ullis utmärka inlägg i frågan.)

Sen har det också pratats mycket om kulturpolitik senaste tiden, inte minst här i bloggvärlden. Debatten har i princip kokats ner till frågan ”Ska en författare få bidrag av staten för att sitta på kammaren och slöa i x antal år för att slutligen, förhoppningsvis, lyckas få ur sig en bok som på sin höjd 500 personer köper?”, vilket förstås är en oerhört grov förenkling av hur staten finansierar vår kultur. Jag måste erkänna att jag känner mig inte så lite förbryllad av den här debatten. Jag har inte gått i clinch med de marknadsliberala skribentera, vet heller inte om det är nån idé för här möts olika ideologier, olika prioriteringar, och jag misstänker att vi till slut ändå bara kommer fram till att vi tycker olika i frågan. End of discussion. Men jag vill ändå fråga följande, sen när började vi anse att kultur är något vars värde vi kan mäta i enbart pengar? Är det inte en helt absurd tanke att varje bok, varje teaterpjäs, varje dansföreställning, ja varje kulturyttring du kan komma på, ska bära sina egna kostnader i kronor och ören när det värde som kulturen GER oss mäts i allt annat än kronor och ören? Är inte det helt fel sida i balansräkningen liksom? Tänk efter nu, för det här är viktigt. Om du har sett en riktigt bra film eller läst en riktigt bra bok, skit samma om det är en deckare av Marklund eller Birros senaste diktsamling, vad exakt är det du har fått ut av den? En upplevelse? Kanske en verklighetsflykt? Insikt? Tröst? Stöd? Styrka? Mod? Kunskap? Nåt åt det hållet brukar det väl vara. Säg mig då, käre kostnadsbärare, exakt hur ska du översätta dessa värden till kronor och ören för att ens kunna konstatera om boken ifråga har burit sina kostnader? Jag ser inte hur du ska klara av det faktiskt.

Visst, vi har produktionskostnad plus marknadsföring på kreditsidan och försäljningsintäkt på debetsidan, så långt är det hela väldigt simpelt och det är väl ungefär så långt som marknadsliberalernas lönsamhetskalkyler sträcker sig, men dom andra intäkterna då? Har du ens stannat upp och tänkt på vad vårt samhälle hade gått miste om ifråga om rikedom (välj valfri valuta) om inte alla dom böcker som skrivits med statliga bidrag hade sett dagens ljus? För att inte tala om kostnadsbesparingar. Herregud, detta måste ju vara en jättepost! All utebliven skadegörelse för att någon satt hemma och läste istället, all utebliven misshandel för att någon hade läst en bok och kommit till insikt, all utebliven.. nämen fan varför ska jag ens behöva ge exempel??

EN HEL BEFOLKNING SOM BLVIT KLOKARE, SNÄLLARE, MER ÖDMJUK OCH MINDRE INSKRÄNKT TACK VARE KULTUR, HUR MYCKET ÄR DET VÄRT I JÄVLA KRONOR OCH ÖREN?!

Suck.. Även med marknadsliberalernas egna kalkyler skulle det alltså gå att påvisa fler intäkter och fler kostnadsbesparingar, om man bara tog hänsyn till ett antal fler faktorer vid uträkningen. Det behöver inte ens bli en ideologisk fråga, det kan få fortsätta vara en ekonomisk fråga men då kräver jag att alla intäkter och kostnader ska kopplas till produkten ifråga och redovisas. Problemet är bara att detta inte är så lätt, och alliansen är dessutom inte intresserade av att göra det eftersom man anser att försäljningsintäkt är den enda intäkt som är intressant, för en bok såväl som för toapapper. Alltså BLIR det en ideologisk fråga och en ideologisk fråga i en värld som bara mäter intäkter i kronor och ören.. well, you do the math.

Slutligen vill jag bara säga att vi, dvs konsumenterna, inte har den blekaste aning om vad som är bäst för oss, och jag vill inte höra ett smack om elitism nu. För när du säger att Liza Marklund har si och så många läsare och att det därför inte kan vara bara skit så missar du hela poängen. Liza Marklund ja, hon har en relativt hög försäljningsintäkt, och med alliansens snäva kalkyl så vinner hon förstås varje gång. Men du förstår, vi konsumenter kan lika lite som någon annan se in i framtiden och veta hur en bok (den boken som nu kanske aldrig blir skriven) kommer att påverka oss när vi läst ut den. Eller hur? Personligen gillar jag kultur som utmanar mig och får mig att tänka i nya banor, som lär mig nya saker, kanske får mig att se på något ur ett nytt perspektiv eller se på något nytt ur ett gammalt perspektiv. You know the shit. En författare kan inte veta sånt här på förhand, inte jag heller, det bara händer, om man har tur. Alltså måste man chansa och tro att en bok kan bli en produkt som, med alla intäkter och kostnader inräknade, blir en riktig vinnare. Grejen är bara den att marknaden chansar aldrig. Tro mig, det finns ungefär en biljard bevis på detta.

Säkra kort alltså, Liza och gänget med försäljningsintäkterna kommer förstås att överleva och det är bara att gratulera. Och varför inte? Dom har samma existensberättigande som alla andra, precis samma. Liza och gänget är inte problemet, problemet är ju alla som nu inte kommer att få bidra till samhällets totala ekonomi längre. Och det kommer att bli ett gigantiskt problem, för i ett samhälle där kulturskymning råder stiger kostnaderna by the fucking minute. Var så jävla säker. Så innan du pratar om kostnadsbärare inom kulturen med mig, visa mig din kalkyl är du snäll. Om ditt enda intäktsslag är försäljningsintäkt så kan vi lika gärna prata om vädret.

Epic.. it was epic I tell you

Nu har det hänt. Mannen som tror att han är Elvis reinkarnerad, dvs min granne, har tagit kontakt och det känns som om jag har rört vid E.T’s finger. Det var en helt vanlig lördag kväll förstår du, vi hade nästan slumrat in framför teven när det ringde käckt på dörren. Pling-plong, pling-plong. Två tryckningar, det brukar betyda någon jag känner, troligen en polare, kanske på väg till krogen med tanke på kvällens ganska sena timme. En rumlare som stannat till för en jamare och lite snack. Men det var ingen halvfull polare, det var han. Elvis, eller Bengt som han egentligen heter i jordelivet. Man har ju hoppats många gånger att han skulle komma över, och man har förstått redan från början att ett pling-plong på hans dörr aldrig var ett alternativ för han är skygg som ett rådjur och dessutom sägs det att gräsmattan kan vara minerad. Jag har sett honom gå där i konstiga spår, aldrig rakt fram liksom. Så jag öppnade dörren och fick se en varelse så vacker och ståtlig att jag nästan blåstes tillbaka in i vardagsrummet av hans utstrålning. Jag ska försöka förklara, återge, men det är svårt, jag darrar när jag skriver det här. Nerifrån och upp då, here goes.

På fötterna ett par boots, såklart. Svarta med vita broderingar, med nyputsad tåhätta i skinande metall. Mörkbruna skinnbyxor med fransar, utanpå bootsen, inte instoppade. Ett brett svart bälte med ett spänne i form av en erekterad kobra. Han har koll. En glansig och lagom uppknäppt skjorta med ett nedtonat skrikigt mönster. Du vet en sån skjorta som, om man tittar på den från nära håll, gör dig yr och lätt illamående. Ovanpå det en skinnpaj, svart, också med fransar och en massa fastsydda märken. Jag såg bl a Cheva-loggan och HD-loggan. Kronan på verket var en svart Stetsonhatt, en äkta Stetson, med några instoppade indianfjädrar på höger sida. Denna underbara varelse stod där och plirade på mig genom ett par gulfärgade Ray Ban’s och jag tänkte ”Gud vad vacker han är!” Vi stod tysta ett tag, jag i ren beundran och han troligen i någon slags mikrokoma. Bakom honom på vägen såg jag deras bil stå, den sunkiga vardagsbilen, inte den snygga Camaron. I bilen satt hans kvinna, jag såg inte hennes ansikte, bara pekfingret och långfingret på hennes högra hand som trummade mot ratten. Elvis, Bengt, harklade sig och ungefär följande konversation följde. (Läs Elvis repliker med svår amerikansk brytning, det är så han pratar. Jag ljuger inte).

Elvis: Hallå granne!
Jag: Häpåre!
Elvis: Jag har en björk.. den är stor.. ligger här på gatan.. du eldar va?
Jag: Nja.. vi eldar i öppna spisen ibland men det går ju inte åt så mycket ved till sånt vettu.
Elvis: Ta den! Jag vill att du ska ha den granne.. björken.. fin ved.
Jag: Jo.. ja.. jäkligt schysst av dig granne men jag vet inte.. den är väldigt stor.. man skulle nog behöva en motorsåg. Har du en motorsåg?
Elvis: Nej för fan!
Jag: Då blir det svårt. Du får nog baxa iväg den där till återvinningen, säg till om du behöver hjälp.
Elvis: Vad heter du granne? Vad heter du?
Jag (känner mig som en skolpojke): Jag heter Maths. Det heter jag. Maths.
Elvis (smakar på ordet): Maths.. Maths.. hmm.. det bodde en läkare här förut. Mycket trevlig.
Jag: Ja, jag köpte huset av honom.
Elvis: Före det var det Sundström. Inte mycket till karl.
Jag: Nähä.
Elvis: Men före det.. åhh.. vad hette han.. han var kriminaltekniker.. bra kille.
Jag: Jaha.
Elvis: Bra kille..
Jag (nervös): Det är en fin bil du har! Camaron.. den är fin!

Elvis tog här min hand, såg ut som en stolt far och klappade så hårt på översidan av min högerhand, som han höll i ett järngrepp, att den blev alldeles röd. Han sa ingenting. Vi stod där några sekunder, fastlåsta i en väldigt udda men otroligt varm manlig vänskap och jag försökte komma på något att säga men hann inte innan Elvis kvinna startade bilen. Ljudet från Mazdan bröt förtrollningen, Elvis släppte taget om min hand och sa att han var tvungen att gå. Jag sa åt honom att ta hand om sig och att han kunde höra av sig om han behövde hjälp med björken. På vägen ner för min trappa, med ryggen mot mig, höll han upp höger hand som ett okej. Hans kvinna väntade, vår tid var ute.

Jag stängde dörren och gick tillbaka till vardagsrummet där min familj väntade andäktigt. ”Hur var det?” frågade Stina. ”Det var.. fint” svarade jag. ”Vad fin han var” sa ene sonen. Ja, han var fin. Fin och riktigt jäkla väck i kolan, det är vår granne det.

moderate moderat moder strul

Jag ville bara säga att jag tydligen hade ett antal kommentarer undanstoppade i cyberrymden som jag inte sett förrän nu. Jag trodde jag hade koll på bloggen men så var inte fallet. En av kommentarerna var från Sara som tackade för trevligt frukostsällskap (nån gång i september) och jag kan bara säga detsamma, tack du!

PS.
Skivan har jag lyssnat på. Den har, även om det inte riktigt är min pilsner rakt igenom, klara kvalitéer. Du kommer med lite kluriga lösningar och skönt märkliga ljudbilder, det gillar jag. Ta gärna ut svängarna ännu mer. Lycka till!

Birro for kulturminister

Ja Marcus Birro, jag är med på det här.

And this is what we’ve come to, sentimental fools

Det är inte fel att känna sig lite vemodig och sentimental ibland, hell, jag lyssnar t ex just nu på ”Dolphins cry” med Live och det är enbart av sentimentala skäl. Men att som TV4 starta en hel tevekanal som endast vänder sig till sentimentala idioter, vars tablå endast innehåller saker som Baretta, Kojak, Miami Vice och (hujedamej) Dallas, är inget annat än straffbart. Borde vara. Okej för en och annan walk down memory lane, men att bomba befolkningen med inte bara skit utan gammal skit som alla redan vet är skit eftersom dom har sett allt för länge sen (om du inte tror mig så ta t ex en flukt på Dallas, that shit didn’t stand the test of time you know) kan bara betyda två saker. Nummer ett, det finns en alldeles för stor målgrupp som köper det här. Nummer två, Sveriges äckligaste tv-imperium är inte sena att tjäna kosing på dessa svagsinta, retarderade medborgare. Jag likställer det med att sälja en 77-ans Opel Kadett till en utvecklingsstörd. Det var skit redan från början och den som köper det vet inte ens att han inte behöver det. Kapitalism i sin puraste form, tjäna nya pengar på gammal skit. The worst kind of recycling folks, don’t buy it. Kräv mer än så här.

Bruce Hornsby summerar helgen

Ahh.. ljuva Södermalm. Att då och då få återse och uppleva mitt förra halvtidshem har för mig blivit en drog. Inte ens det novembertypiska vädret kunde förstöra upplevelsen i helgen, jag var alldeles för nöjd för att bry mig om såna futtigheter. Jag och Stina tog med oss hennes mamma från Uppsala och gled in via södertunneln upp till medis vid lunchtid i lördags. Vid rusningstrafik kör jag alltid vägen via gamla stan, jag hittar nästan överallt, men i lördags var trafiken gles. Vi ackorderade in oss hos brodern/sonen i familjen, fikade på citronmuffins (ingen koppling till bloggen ifråga) och styrde upp dagens planer. En kyrkogård på Kungsholmen skulle besökas, mat skulle ätas och öl skulle drickas, gärna i sällskap med goda vänner. Så, en minnestund på kyrkogården och en indisk middag senare befann vi oss på Pet Sounds bar på Skånegatan. Jag har varit där endast ett fåtal gånger, men tror mig redan kunna säga att källaren är klart att föredra framför övervåningen. Åtminstone om DJ-en inte spelar techno med inslag av afrikanska rytmer och synnerligen irriterande sopransaxofoner, vilket var fallet i lördags (kanske missade jag nån skylt som skvallrade om detta udda musikval) men mitt goda humör segrade även i denna batalj. David dök upp efter en kvart, lika cool, världsvan och trevlig som vanligt. Han säger det nog bäst själv när han konstaterar att vi är riktiga polare trots att vi bara har träffats tre gånger IRL (se där, en doft av dejtingsajter). Till min stora förvåning och glädje klarade jag av att dricka 7-8 storstark utan att ropa i den stora vita telefonen dagen efter, inte för att det tufft eller så, eller ens ett grumligt självändamål att dricka så många öl som möjligt, men om man har kaskadvomerat så många gånger som jag har gjort i mina dar så är varje spyfri bakfylla en skänk från ovan. Det känns också väldigt mycket trevligare att slippa sånt beteende när man sover över hos andra, en kräkpojke i gästsängen brukar inte bli en återkommande gäst.

En weekend på söder blir för mig en märklig blandning av vitaminkick och walk down memory lane. Ungefär som när man återser sin barndoms kvarter och förundras över hur liten den där stenen som man klättrade på som barn egentligen är. Jag vandrar i gamla kvarter, runt Björns trädgård, bort mot Tjärhovsplan, sneddar upp mot Vitabergsparken och småler när alla minnen sköljer över mig. Här har vi haft mycket roligt. Jag passerar gator som för evigt har etsat sitt namn i mitt hjärta, Bondegatan, Skånegatan, Erstagatan, och inser att hela historien som vanligt härstammar från en ren slump. Om inte min bästa polare hade fått lägenhet på Bondegatan för fem år sen så hade kanske dessa romantiserade kvarter aldrig nått mitt hjärta. Så mycket beror på slump för en sån som inte tror på ödet. Det är så mycket som bara råkar hända, så många avgörande möten som man kunde gått miste om, när slumpen är i spel. Egentligen är det bara gator, hus, träd och buskar, precis som i vilken annan stad som helst, och kanske hade Örebro eller Norrköping varit föremålet för min vurm om polaren hade valt att flytta dit, men nånting säger mig att det är något alldeles speciellt med dessa kvarter. Det är nog historien, det måste vara så. Stockholm i mitt hjärta, och där stannar du.

Så vi sitter på Bondegatan och avskedsfikar söndag kväll, och en så pass oväntad one hit wonder som ”The way it is” med Bruce Hornsby and the range får summera helgens alla intryck. ”That’s just the way it is, some things will never change”. Jag minns den från när det begav sig, 1986. Tjugo år senare sitter vi och syr ihop säcken, vi var med då och vi är med nu, alltid tillsammans. Så vadå om killen flyttar till en annan stad, till kvarter som har blivit mitt andra hem, det har ju bara givit mig ännu mera liv, kärlek och visdom. Så tack Lars, du gamle trogne vapendragare, för att du tog mig dit en gång i tiden. För när jag pratar om Södermalm, så pratar jag om tio procent stad och nittio procent du. Så är det bara, och det kommer aldrig att förändras.

T.G.I.F

Man vet att det är fredag när man kan få höra en sån här konversation på arbetsplatsen.

Kollega A: Hur jobbade folk för 150 år sen?
Kollega B: Vet inte, dom dokumenterade ju aldrig skiten.
Kollega A: Vem vet, dom kanske jobbade skitsmart?
Kollega B: Vem vet, det kanske fanns knappnålsstora mp3-spelare för fem miljarder år sen?
Kollega A: Vem vet, det kanske sitter en snubbe i en atom i ditt öra och skriver ner allt vi säger nu?
Kollega B: Vem vet, jag kanske har ett universum i mina brallor?


(Trogna läsare av bloggen vet nog vem kollega B är)

Ut med studiecirklarna och in med golfen

Det talas om systemskifte. Det sägs att sådant hänt förut, att under dom få och korta perioder borgarna sitter vid makten så passar man på att göra förändringar som sedan inte går att göra ogjorda. Det framskymtar också ibland, bland vissa vetare av olika slag, att dessa systemskiften inte alltid är ovälkomna hos sossarna heller. Som att blockpolitiken fungerar som en slags symbios där båda sidor egentligen samarbetar på ett hemligt plan. Fascinerande tanke för konspirationshjärnan att ta tag i visserligen men i mina ögon ändå rätt långsökt än så länge. Men okej, jag kör vidare ett tag till så får vi se om vi kommer fram till nåt vettigt.

Det borgarna gör nu är att försöka sudda ut allt som kan tänkas påminna befolkningen om det socialdemokratiska styret. Man gör det noggrant och på bred front, allt som sossarna har stått för ska bort och ersättas med nya värderingar. För det är värderingar vi pratar om, och ideologier, i stora och små format. Exempel bör givas exakt just nu, så här kommer några.

Studieförbunden ska bort, det är en alldeles för partinära verksamhet enligt borgarna.
Public Service ska bort, bara tanken att låta staten bestämma vad vi ska se på teve är det rödaste av röda skynken för valfrihetsmaffian.
Klassiska rikemanssporter som golf, ridning, segling och utförsåkning (nåja) ska bli avdragsgilla som motion. Tidigare har det bara varit typiska arbetarsporter, om det finns något som heter så, som varit avdragsgilla, typ fotboll, innebandy, badminton.
A-kassan.. ja ni vet vad som händer med den.

Det här är borgarnas enda chans att sätta en prägel på vårt samhälle som varar längre än en mandatperiod. Genom att ställa om så många tunga system som möjligt på dessa fyra år, system som sossarna inte kan ställa tillbaka eftersom det skulle kosta för mycket, så kommer den borgerliga politiken till viss del att leva kvar även när sossarna tar tillbaka makten. Förutsatt också att väljarna i lämplig takt glömmer bort det som var tidigare, vilket vi faktiskt verkar ha en tendens att göra.

Det kan förstås slå bakut för borgarna det här, det är lätt att tolka deras beteende som ”allt som sossarna är för är vi emot” och med ett sånt beteende riskerar man att förlora den trovärdighet man ändå hade bland väljarna när man gick till val. Men jag tror att Reinfeldt & co är slugare än så, jag tror att dom ser den här chansen till systemskifte, precis som varje borgerlig regering genom historien har gjort, och satsar långsiktigt på kort tid, om ni förstår vad jag menar.

Men det räcker inte med att ställa om system, man måste förändra våra attityder också, vårt synsätt. Och det är stora grejer vi pratar om, att sudda ut stämplar är inte något man gör i en handvändning, men dom har faktiskt gjort det förut. Det här med golfen och ridningen t ex är förstås inget stort systemskifte men väl en stor symbolfråga som påverkar just våra attityder. Det är allmänt känt att stora delar av befolkningen fortfarande betraktar dessa fritidsaktiviteter som en få förunnad lyx, men den stämpeln vill Babyface få bort. Varför? Jo, för att om vi alla blir som han, tycker som han, känner som han, gör samma saker på fritiden som han, så har han så mycket större chans att sitta kvar där han sitter nu. Det finns ett antal såna här åsikter och värderingar bland vår befolkning som härstammar från ett historiskt arbetarperspektiv, från en tid då borgare var hjärtlösa svin och arbetare var fattiga hjältar, och du behöver knappast vara statsvetare för att inse att vår sittande regering vill få oss att glömma denna historia, eftersom den framställer deras gäng i ett föga smickrande ljus. Så hur gör man bäst detta? Jo, troligen genom att sudda ut gränserna och göra oss till dom. Du spelar ju också golf, alltså är du en sån som jag, säger Babyface.

Vi är alltså alla golfare i det nya alliansstyrda Sverige, och det kan tyckas löjligt att låta sporten golf klä skott för hela avvecklingen av arbetarhistorien i vårt land men fan vet om det inte faktiskt är så. Jag tror och fan vet, det brukar vara så. Frågan är vad sossarna tycker.

Jeff Buckley - Everybody here wants you

Here's some Jeff candy for y'all.

The information highway is a sure way to something probably unknown

Helle Klein har länkat till min blogg, det var för att jag skrev om Israels bombning i Gaza. Det går att utläsa ett beteende bakom raderna i bloggvärlden, om man lägger ihop ett å ett samt använder spionverktyg som t ex statcounter. Det hela handlar om nyckelord, för det är nyckelord som sökmotorerna använder sig av. Det är ett smart sätt att hitta information på, men det kan också leda till ett förändrat innehåll i gemene blogg. Kort sagt, om du vill bli läst av många, om du vill ha uppmärksamhet, se då till att skriva om det som alla andra också skriver om. Sökmotorerna letar nämligen efter dom vanligaste och mest aktuella orden, i fallet med Helle Klein och jag var det troligen ”Gaza” och ”Israel” som poppade upp på ett antal sökmotorer. Detta är grundläggande teorier inom informationsvetenskap, inget hokus pokus här inte. Om man trycker ut information, push, så går man längs den stora motorvägen, precis i mitten av vägen, och det blir väldigt mainstream. Det fungerar precis likadant som svensktoppen eller schlagerfestivalen, alltså ge folk det folk vill ha.

Men det fina med internet, ja hela jävla poängen med internet faktiskt, är att man kan vända på steken. Man kan alltså hämta information, pull. Vanligast via Google att döma av träffarna som min statcounter registrerar. Häromdagen var det t ex någon som hittade till min blogg via sökorden ”att elda i öppen spis” vilket jag förstås fann mycket roande (ett annat exempel är att varje gång jag skriver ”Goesta” så hittar han hit, vi får se om det funkar den här gången också). Det kan vara just mycket roande att läsa vilka sökningar folk har gjort för att hitta hit, det är nog inte bara jag som roar mig med sånt, men i ett vidare perspektiv har jag vissa funderingar runt det här. (Jag kommer att mässa ett tag nu, ni som inte gillar det kan sluta läsa här.)

Själva grundbulten för it-revolutionen är just det här med push and pull. Att kategorisera sin information så att sökmotorerna hittar den, för att sen.. ja, vad gör man sen? Jo, den nya dimension som öppnats upp mha den nya tekniken kallas nischning. Exemplet som oftast användes i internets barndom var en tidning för fotfetischister. Den vände sig bara till just denna målgrupp, och den blev en stor succé tack vare nätet. Den hade aldrig klarat sig utan nätet, för folk går inte in i affärer och köper en sån tidning. Och finns den inte i affärerna så vet folk inte att den finns, och där kommer nätet in i bilden. På internet kunde nämligen denna publikation hitta fram till en väldig stor andel av sin målgrupp, nära 100 % faktiskt, och fotentusiaster världen över kunde i finfin anonymitet beställa sin tidning och njuta av vrister, fotvalv och tår. En nisch på min ära, som gjorde ett antal personer obscent rika.

Ställt mot denna bakgrund är det alltså inte så konstigt att en sökmotor som Google, som egentligen bara är lite javakod, kan inbringa ett pris på x antal miljarder. Det är inte koden man köper, det är alla människor som använder den. Människor i grupp = målgrupp. Vi tillhör alla ett antal målgrupper, det är så kapitalet ser på oss, och aldrig blir det så tydligt som på nätet. Så fort du vill in nånstans, i ett nytt forum av nåt slag, förväntas du svara på frågor om vad du är intresserad av. Kapitalet frågar oss vad vi möjligen kan tänkas vilja köpa av dom, för när dom vet det kan dom pusha en massa information vår väg, information som vi har sagt oss vara intresserade av. Kanalen finns ju där, många av oss betalar ju för bövelen flera hundra i månaden för att få använda den.

Nätet är ett roligt ställe minsann, för här samsas allting. Allra värsta superkapitalismen använder samma informationskanal som dom grupperingar som vill störta den, och vice versa. Vi har samlat allting här, gjort oss beroende av det här nätet, vilket förstås gör oss väldigt sårbara. Vad skulle hända om internet helt plötsligt bara inte fanns en dag? Det kan du gärna fundera på ett tag, kanske börjar ditt huvud snurra vad det lider.

Sen har vi det här med censur och diktatur, där det mest kända exemplet är Kina. Nämnda Google fick en beställning av dom styrande i Kina, på en version av sin programvara som censurerade bort viss, för dom styrande, känslig information. Google sa inte nej, och detta är förstås en av dom största skandalerna i nätets historia som det talas förvånansvärt tyst om. Denna anekdot vittnar också om en skiftande maktbalans. Om företag som äger sökmotorer kan och vill bestämma vilken sanning du ska få se, oavsett om du är kines eller infödd Säfflebo, så får man nog säga att dessa företag har stor makt. Mycket större makt än vad som rimligtvis kan sägas vara nyttigt för samhället. Visst är det så att censur finns lite här och där och vanligtvis är det staten som ligger bakom, så också i fallet med den kinesiska Googleversionen där den kinesiska staten var beställaren, men du vet.. i min mun smakar det väldigt illa när företag kan sälja ut sanningen till the highest bidder.

Sån är jag, idealist säger somliga, men det var iaf roligt att Helle Klein hittade min blogg.. tihi.

”The horror.. the horror..”

Igår såg jag om Apocalypse now redux, och en magisk jävel till film är det. Ljudeffekterna, fotot, skådespelarinsatserna, storyn, budskapet, musiken, allt är på topp. Jag har kommit på att jag gillar filmer där det finns en farkost av nåt slag som rent fysiskt bär handlingen framåt. I Francis Ford Coppolas mästerverk är det en båt, i första Matrixfilmen (Laurence Fishburne är med där också) är det en svävare, i otaliga roadmovies är det bilar. Den här båten driver handlingen framåt i ungefär sju knop, en lagom hastighet, på sin väl avgränsade färd längs floden. Ju närmare sin slutdestination båten kommer, desto mer tar den oss bort ifrån själva kriget och närmare djupt mänskliga frågor. Det finns ett tema, dualitet. Alla människor är två människor, en som dödar och en som älskar. Marlon Brandos karaktär överste Kurtz är den mörka demonen som i filmens slut förkroppsligar detta tema och får oss alla att tvivla på oss själva. Jag sitter i fåtöljen, lika blown away som första gången jag såg filmen, och undrar än en gång om jag skulle vara kapabel att döda. Svaret är fortfarande detsamma, under vissa omständigheter tveklöst ja.

Hello Israel, you are not exactly trying to make me like you

Israel har bombat Gaza och dödat civila igen. 19 stycken strök med den här gången, varav åtta var kvinnor och barn. Häromdagen sköt dom ner marscherande palestinska kvinnor. Obeväpnade kvinnor. Jag vet inte ens om jag orkar ge mig in i debatt om den här konflikten, i mina ögon den mest svårbegripliga konflikten av dom alla. Så fort någon kritiserar Israel för att meja ner civila (och varje gång säger Israel ungefär ”hoppsan”) så kontrar någon annan med att säga ”Men Palestinierna då! Dom har ju självmordsbombare ju!” och det hela landar tamejfan på sandlådenivå varje gång. Jag förstår inte det här. Jag kommer nog aldrig att förstå det. Jag vet bara att allt är så fel som det kan bli när man bombar civila bostäder och skjuter ner obeväpnade kvinnor. Jag är äcklad.

En framtidsvision: Hordistriktet Sverige

Vad är Sverige känt för? Vad är Sverige bra på? Forskning säger du kanske, eller ingenjörskonst, eller pop, eller mode och design? En gång i tiden var vi ett industriland av rang, det är vi inte längre. Industri är inte längre grejen, den marknad som industrin kan sälja varor på är för länge sedan mättad och världen, eller iaf den rika delen av världen (den som kan betala för sig) har vridit sin överkonsumtion flera varv runt sin egen axel. Nej, det nya magiska som räddar nationers ekonomier är tjänster, och Sverige har förstått att så är fallet. Enligt svenskt näringsliv svarar den varuproducerande sektorn (industri) för 30 % av vår BNP, medan den privata tjänstesektorn har växt till 48 % av BNP. Det är alltså inte malmgruvorna i norr, skogarna i småland eller Volvo som utgör ryggraden i vår ekonomi längre, det är något som kallas tjänsteproduktion. Det finns förstås många olika sorters tjänster, allt ifrån advokater till hemhjälp eller varför inte folk som pimpar din ride, men gemensamt för dom alla är att dom finns till för att du och jag inte kan eller vill göra det dom gör.

Dom flesta förståsigpåare är överens om att den här utvecklingen kommer att fortsätta ett bra tag framöver. Visst, vi behöver fortfarande industri som tillverkar toapapper, järnbalkar och bilar, men tillväxten finns inom tjänstesektorn. Så vad ska då Sverige satsa på för att hålla sig på fötterna de närmaste, säg, femtio åren? Jo, här blir det lite knepigt ser du. Grejen är nämligen den att även om vi verkar ha rätt kompetens och kynne för att producera tjänster så är det en sak som är tokfel i sammanhanget, och det är vårt löneläge. Låt mig illustrera detta med ett enkelt exempel.

Lönekostnaderna för en svensk dataprogrammerare är i genomsnitt sex gånger högre än för en indisk dito. Sex gånger högre mina damer och herrar, det är stor skillnad det. För priset av en svensk får du alltså sex indier, så svensken måste troligen vara jävligt mycket bättre än indiern för att försvara den skillnaden i pris. Problemet är att han inte är så mycket bättre, han är knappast bättre alls. Houston we have a problem alltså.

Fenomenet att lägga ut tillverkning i låglöneländer är ingalunda nytt, industrin har ägnat sig åt detta i många år. Du känner säkert till att några av våra mest prominenta företag, som t ex H&M, har hamnat i härvor som inbegriper barnarbete och sånt läskigt genom åren. Skillnaden nu, när vi lägger ut tjänsteproduktion i låglöneländer, är att indierna, polackerna och portugiserna (jodå, portugisen kostar hälften så mycket som svensken) inte är barn som syr t-shirts, dom är välutbildade och synnerligen smarta karriärmänniskor som drivs av en vilja att utveckla sig själva och sina respektive länders ekonomier till en nivå där dom inte längre befinner sig på affärsvärldens bakgator. Dom har visioner som sträcker sig mycket längre än bara mat för dagen, dom vill inget annat än att bli bäst helt enkelt. Personligen tror jag att dom har valt rätt väg för att nå dit.

Så vad gör Sverige? Jo, jag kan citera min egen koncern-vd för att illustrera Sveriges ståndpunkt i frågan, jag tror det sammanfattar det hela ganska bra. Han sa så här på frågan ”Vad ska vi i Sverige göra då när indierna gör allt jobb åt oss?”

”I Sverige ska vi ha kvar dom roliga jobben.”

Jaha. Jaså. Säger du det. Det ligger inte så lite von oben-attityd och inbilskhet bakom ett sånt uttalande. I Sverige är vi lite mer värda, i Sverige ska vi jobba med roliga saker och låta indierna göra skitjobbet. Exakt vad som är roligt att jobba med framgick inte av den där utfrågningen, men jag antar att han syftar på lite glassigare prylar än att programmera kod. I det här fallet kan det t ex handla om projektledare, systemdesigners, säljare eller middle management.

Den här attityden hos företagsledare, kombinerat med den yngre generationens falnande intresse för att få skit under naglarna (jag vet att jag låter som en farbror nu) tror jag kan skicka det här landet rätt ner i ett låglöneträsk snabbare än du hinner säga ”hushållsnära tjänster”. Om vi tror att vi i det här landet kan glassa runt och jobba med roliga saker och slippa skitgörat, så fort nåt suger så skickar vi det till Indien typ, så tror vi alldeles galet. För Indien, sanna mina ord, kommer inte att vara ett låglöneland så värst länge till. Indien är nämligen det land i världen som satsar mest på utbildning och dom använder Sverige, och andra ignorerande I-länder, för att finansiera sin satsning. Dessutom lär man sig väldigt mycket om hur saker och ting fungerar längs vägen, så bli inte förvånad om rollerna är ombytta inom tio, kanske femton år. Indien är då ett höglöneland som skickar skitgörat till Sverige, för i Sverige har man helt missat det där med att utbilda sig och hänga med i utvecklingen. Man har ju haft dom roliga jobben, man har liksom inte behövt bry sig. Voila, clean my toilet swede.

Och jag ber dig nu att rikta din uppmärksamhet mot inledningen av texten igen, vad är Sverige bra på? Jo, i många andras ögon är vi bra på en speciell sak: Utvikningstjejer. Det är sant. Vi producerar fler såna per capita än dom flesta andra länder. Det verkar också vara en tjänst som förvånansvärt många unga tjejer kan tänka sig att leverera, tydligen tre av tio enligt någon undersökning som publicerades i teve häromdagen. Där verkar det alltså finnas både tillgång och efterfrågan. Det finns säkert fler såna, visserligen moraliskt tvivelaktiga, sektorer som vi kan växa i, men jag antar att rätt många av er håller med mig om att det inte riktigt känns som en vettig framtidsvision.

Det här jag pratar om kallas globalisering, eller wild goose chase gone totally bezerk, och det finns inte mycket vi kan göra för att hejda det. Vad vi kan göra dock, anser jag, är att dra ner en smula på prestigen och inse att vi är utsatta för konkurrens från hörn av världen som vi tills för bara några år sedan trodde bara dög till att sy t-shirts. The times they are a-changing, och vi borde nog försöka hänga med.

Jag har ingen tydlig och färdig lösning på problemet, för det här är faktiskt ganska komplext, inte minst när man betänker vår egen pigdebatt osv, men jag är åtminstone övertygad om att vi begår det allra största misstaget om vi underskattar konkurrensen. Då är risken stor att Sverige om femtio år är ett låglöneland som är mest känt för billiga horor, älgjaktsafaris och korrumperade snutar. De flesta länder som vi idag betraktar som sunkiga och illa skötta har någon gång under historien haft en storhetsperiod, sen har nånting gått snett för dom. Är Sveriges storhetsperiod på upphällningen? You tell me. Jag vet bara att det inte finns plats för hur många programledare, stylister och glamourmodeller som helst, nån jävel måste faktiskt göra skitjobbet.

Böglobbyn

Var det nån som såg Böglobbyn på SVT igår kväll? Var det nån som förstod något överhuvudtaget? Inslaget om parken i Göteborg där bögar hade cruisat sen 50-talet kändes märkligt som fan. Grejen var den att kommunen hade lagt en frisbeegolfbana just där bögarna brukar ligga i skogen och knulla, så nu var bögarna arga och frisbeegolfarna förbryllade. I mina ögon framställdes bögar här som sexgalningar som inte ens kan hålla sig från att ragga upp okända män på lunchen och pippa i buskarna. Och man behöver dessutom en park för att utöva sin hobby, något annat verkar inte duga. Jag menar.. okej.. folk får väl knulla i parker bäst dom vill, jag bryr mig faktiskt inte, men om en grupp människor lägger beslag på en offentlig miljö och säger att här får ingen annan vara för här i skogen ska vi knulla och då vill vi vara ifred, och dessutom har mage att bli förbannade när kommunen väljer att använda den offentliga miljön för en aktivitet som är något mer typisk för just den miljön, dvs frisbeegolf, ja då börjar jag undra hur dessa bögar är ihopskruvade. Alltså.. deal with it! Eller menar bögarna på fullaste allvar att parkförvaltningen ska ta mer hänsyn till människor som vill knulla med okända utomhus än vem som helst som vill utöva motion i form av frisbeegolf? Nej, skärp er nu. Det finns klubbar för såna aktiviteter. Och om det är själva naturen som lockar så kryllar det här landet av orörd och fantastiskt knullvänlig skog som ni kan använda. Fast det är klart, då hinner ni nog inte med en snabbis på lunchen förstås. Bummer dudes. Jag förstod inte ens om det var ironi eller allvar, så dum är jag.

Era jävla hycklare

För mindre än ett år sedan drev tidningen Expressen en hård kampanj för att sänka bensinskatten i Sverige. Man kunde t o m beställa sköna bumper stickers med texten ”SÄNK SKATTEN PÅ BENSIN!”, flankerad av tidningens symbol. Saker och ting eskalerade i våras när bensinpriset steg över tolv kronor, vanligt folk hade inte längre råd att köra bil hette det. Expressen var den tidning som slog hårdast på stora bensinskattetrumman, man visste att frågan engagerade många svenskar och varför inte låta dessa missnöjda bensinkonsumenter göra gratis reklam för tidningen, så slår vi två flugor (getingar) i en smäll. Kan tänka mig att tidningens ledningsgrupp var särdeles nöjd med den kampanjen.

I nådens år 2006 vänder dock kampanjvindarna snabbt. Nu, efter Tony Blairs redovisning av rapporten om klimatförändringar, är det istället Rädda Världen som gäller och Expressen hakar förstås på tåget. ”GÖR NÅGOT NU!” braskar löpsedlarna och bilder av lagom sorgsna barn ska få oss att tänka om. Isbjörnarna svälter, glaciärer försvinner och Afrika blir snart en enda stor öken. Kort sagt, Armageddon är nära och det står CO2 i monstrets panna.

Är det bara jag som ser en stor intressekonflikt mellan dessa två kampanjer? Ska man kunna ropa på sänkta bensinskatter för att några månader senare driva rädda-världen-kampanjer, när en så stor del av klimatförändringarna har kopplats till just bilarnas avgaser, och komma undan med det? Jag tycker inte det. Jag tycker någon borde ge den där tidningen en reprimand. Expressen har visserligen inte vågat sticka ut klimathakan lika långt som kollegan Aftonbladet har gjort så nånstans där inne på redaktionen verkar det ändå finnas ett uns av samvete och självrannsakan. Men det man istället gör är förstås att gräva fram ”forskare” som hävdar att kopplingen mellan sänkt bensinskatt och försämrad miljö är överdriven. Det går alltid att hitta såna forskare.

Problemet med det här är att det fortfarande finns läsare som tror på det som står i deras tidning. Och frågan uppstår, den som Di Leva väckte för länge sen, vem ska man tro på? När den ena säger si och den andra så, då måste vi kanske gräva förbi dessa tidningars sanningar och ta reda på hur det egentligen ligger till och hur många av oss orkar göra det? Näe, inte många. Man kan också fråga sig vad vi ska med tidningar till om dom ändå bara vrider och vänder på sanningen hela tiden. När det lyser igenom så tydligt att Expressen t ex måste avdramatisera bilarnas inverkan på miljön bara för att dom drev den där kampanjen tidigare, då blir det en soppa som luktar jäv lång väg.

Jag kanske är gammalmodig men jag tycker att nyhetstidningar ska förmedla nyheter, inte driva kampanjer. Det är visserligen lättköpt reklam men varje gång dom gör det så målar dom in sig ännu mer i ett hörn där sanningen blir mer och mer beskuren. Vi sa ju det där i våras, då kan vi knappast säga det här nu. Skillnaden mellan att förmedla information och uttrycka åsikter kan tyckas vara hårfin för dig och mig, men för en nyhetstidning vilar en avgrund mellan dessa två uttrycksformer. Det borde åtminstone göra det, men i fallet Expressen hoppade man nog över den där avgrunden utan att tänka sig för. Dom såg en tacksam målgrupp, dvs missnöjda bilförare, som dom kunde vinna över på sin sida. Dom fick sin målgrupp, massor av bilförare susar omkring med tidningens bumper sticker på chevan. Grattis Expressen. Men nu gapar ni över för stora stycken om ni tror att dom miljömedvetna läsarna ska köra omkring, förmodligen i miljöbilar då, med nya bumper stickers med texten ”EXPRESSEN RÄDDAR VÄRLDEN (och lägre bensinskatt har faktiskt inget med ökat miljöhot att göra, sådeså)!” That shit ain’t gonna fly, getingjävel.

BTW Jan Björklund..

.. så har du inte svarat på det här som jag mailade till dig förra veckan.

Svara Björklund, do it!

Du får komma nu lilla vän, jag är redo för dig

Nu har vi köpt barnvagn och skötbord, skruvat ihop spjälsängen, målat och inrett barnkammaren och allt känns jävligt skumt och jävligt bra på samma gång. Jävligt skumt för att det påminner mig om en svunnen och inte helt rosenskimrande tid. Jag gick nästan under förra gången jag blev pappa och jag skulle ljuga om jag sa att mina tidigare upplevelser aldrig kommer tillbaka och spökar ibland. Men det känns också jävligt bra när jag tittar på Stina och inser att det här har helt andra förutsättningar att bli bra.

Du känner mig va? Du vet att jag sällan unnar mig själv att njuta av stunden. Men jag gör det i små doser, och jag har blivit bättre på det. Som när jag inte kan låta bli att kika in i barnkammaren innan jag går och lägger mig. Sängen står förstås än så länge tom men i min fantasi fyller jag på med ett litet sovande knytte. Knyttet drar ibland en sån där suck i sömnen som gör att man nästan börjar gråta av lycka. Ett knytte. En bebis. En liten människa, från mig och Stina. Där ska knyttet ligga, i rummet som jag gjort i ordning med svett och kärlek. Oron finns där också, det kan gå åt h-e, Det kan det alltid göra i min värld, men låt nu för Guds skull dom tankarna ge vika för ljuset och.. ja.. tron.

Jag har aldrig förr jobbat så hårt för någonting. Dagar, kvällar och halva nätter med målarpenslar och verktyg i händerna. Nästan manisk i min iver att bli klar, göra något bra, göra rätt. Det handlar om självkänsla, och jag har valt den här vägen för att bygga upp den. Kärleken sitter inte i färgen på väggarna men i arbetet bakom. Vad du och andra tycker om det bryr jag mig inte om, det handlar om min egen känsla, och det känns bra. Jag är, för ovanlighetens skull, stolt över mig själv.

(I ain't too proud to watch) Idol 2006

Jag ska vara pinsamt ärlig nu. Jag följer Idol. Nästan slaviskt. Jag ringer inte och röstar, där går en gräns, men jag kan bli uppriktigt förbryllad och smått upprörd när t ex Danny röstas ut och plantan Johan får vara kvar. Danny har potential, han kan verkligen bli en Idol och det kanske han blir ändå, jag tror nog det, medan Johan är, som Kishti säger, bäst när han inte sjunger alls. Det kanske också räcker för att bli Idol, vad vet jag.

Jag har t o m gått så långt att jag till frukosten morgonen efter utröstningen lanserar teorier om varför det gick som det gick. I fallet Danny är jag övertygad om att tonårsbrudarna, alldeles för många av dom, stödröstade på Johan för att hålla honom kvar och alla glömde Danny. Alla trodde att han skulle klara sig ändå, och nu sitter dom där och ångrar sitt misstag. Hoppas jag iaf. Han hade ju iaf star quality den pojken, Johan däremot ser ut och beter sig som han har rymt från ett ungdomsfängelse. Återigen kanske detta är sånt som funkar, och återigen är jag inte rätt man att avgöra detta.

Annars verkar Markus vara den stora favoriten i stugorna, den där helyllenorrlandskillen som, likt Daniel härom året, går rakt in i stugorna och rör om i hjärtan hos både mamma, pappa och barn. Men jag förstår inte hypen. På sin höjd kan jag se honom sjunga i ett dansband, och visst verkar han trevlig på sitt typiska ”vi är så trygga vi killar i norrland-sätt”, men jag går inte på sånt dravel. Jag lyssnar på vad som kommer ur hans mun och det imponerar inte på mig. En IKEA-rocker som drar till med Lenny Kravitz när han ska vara tuff kommer inte långt i min bok. När han så stämde upp i en av Oasis sämsta låtar någonsin i fredags (”Don’t look back in anger”) fick han äntligen lite rättmätig kritik. Att göra covers på Oasis-låtar är lika dumt som att ge sig på AC/DC. Bröderna Gallagher har trumpeter till röster, lika svåra att matcha som Bon Scotts legendariska pipa (ingen jämförelse i övrigt), så vem som helst som försöker sig på deras låtar framstår som lam och tunn. Så också allas vår norrlandscasanova i fredags.

Nu tror jag iofs att han går och vinner, för det verkar ju vara ett vinnande folkligt koncept det där att vara lite lagom farlig men ändå norrländskt trygg. Snygg-Erik har utvecklats bäst av samtliga (ja ni ser att jag verkligen hänger med!) men saknar den folkliga tonen, Cissi har nått sin maxnivå för länge sen och Felicia är duktig men saknar utstrålning. Och Johan.. ja.. om han vinner så eldar jag upp kåken. Det finns alltså ingen konkurrens kvar nu när Linda och Danny åkt ut. Så det blir som det alltid blir, Marcus kommer att åka på Sverige-turnéer och bli jämförd med andra helyllesnubbar som Skifs, Tommy Nilsson och tofsen från Sorsele medan Danny kommer att samarbeta med superheta producenter, dyka upp på MTV och krossa hjärtan världen över. Vår egen Justin Timberlake, just you wait and see.

”Folk bajsar på vägen”

Vi har sett det förr, stockholmarnas totala förvirring inför snö. Nu har det tydligen hänt igen och jag är ledsen 08-or, jag förstår att det är jobbigt att bo i en stad som inte är rustad för det klimat vi lever i, med bilister som inte klarar halkkörning, men att folk går ut och bajsar på essingeleden lät faktiskt väldigt roligt. Afrika har sina svältkatastrofer, sydostasien har tsunamis, amerikanska västkusten har jordbävningar. Stockholm har fem centimeter snö. 5.0 på richterskalan, minst.

Bland skrällar och snödrivor

Snödrivorna är pyntade med gröna löv, en ovanlig syn som vittnar om höstens hastiga förlopp. Det är vinter i Gävle, helt plötsligt och utan prut. Jag går omkring i mitt hus och känner på elementen, värmen infinner sig men alldeles för långsamt. Ett gammalt hus har egenheter, sånt får man räkna med. Man får också räkna med att de flesta egenheter visar sig på vintern. Att huset står pall tvivlar jag inte på, det har stått pall sen 1940, men värmen kan det nog bli lite si och så med antar jag. Under tiden hasar jag runt i min nya morgonrock och känner mig som en riktig hemmansägare. Kanske borde jag börja röka pipa?

Jag har jobbat hemifrån i två dagar nu och hittar nya dimensioner i huset. Det här är ett förbannat trivsamt hus ska ni veta, jag vill nog bo här så länge det går. Just nu sitter jag i källaren, i det rum som kallas gästrum/kontor. Strax till vänster om mig har jag ett stort gammal element som sannerligen inte snålar med värmen. Här nere har vi det bra. I hela kåken finns nätverkskabel dragen, vilket känns rätt lyxigt trots att det trådlösa alternativet egentligen är smidigare. Tvärs över korridoren sitter sönerna i källarens andra inredda rum, det s k röda rummet som har inretts med gitarrer, en säng, en dator och back dropen som killarna gjort på syslöjden pryder ena väggen. Deras band heter dream breakers, fast det verkar ligga på is just nu. Själv har jag inte rört en gitarr på flera veckor nu, det känns bara som jag har glömt bort dom i villervallan. Alla nya intryck som jag fortfarande tar in, efter drygt tre månader i huset, har gått ut över musicerandet. Det är inte direkt någon som lider av denna musikaliska frånvaro, inte ens jag själv. Jag är ingen bra gitarrist men själva spelandet har iaf tidigare fyllt någon slags terapeutisk funktion. Kanske behöver jag inte den terapin längre.

Jag har också förstått att jag gillar det här med home improvement. Jag gillar att fixa och jag verkar dessutom vara rätt bra på det. Detta är, för dom som känner mig sedan tidigare, en skräll. Jag bjuder på skrällar nu för tiden, det känns spännande och bra.

Det grämer mig dock att Springsteen spelade i Globen i min frånvaro häromdagen. Jag har aldrig sett honom live och jag vill nog göra det innan han, eller jag, dör. Dom som vet allt hävdar säkert att tiden för länge sen är förbi då Bruce stod på topp men jag vet inte.. det verkar som han fortfarande kan bjuda på en sprakande show. Dom som känner mig sedan tidigare vet att även detta är en skräll. Få människor har snackat så mycket skit om Bruce genom åren som jag. Jag tyckte han var världens mest överskattade artist, att han bara brölade och saknade all förfining. Eftersom han fortfarande låter ungefär likadant som han alltid gjort måste det vara jag som har förändrats. Riktigt hur vet jag inte, jag vet bara att hans musik helt plötsligt började funka för några år sedan.

För en man som förr om åren gärna skrev saker i sten är dessa förändringar inget mindre än små och välgörande mirakel. Livet blir liksom lite enklare att leva när man inser att det går att ändra sig, att det ändå finns en utveckling som inte stannar av efter en viss ålder. Jag har börjat lära mig att lära mig saker. På riktigt alltså, inte bara i teorin. It’s my own personal hallelujah moment.