måndag, december 31, 2007

Third World - Now That We've Found Love

Får jag, så här på årets sista dag, bjuda på lite dansrytmer kanske? Det här är sån där plastreggae som reggaepolisen hatar men jag är ju bara en middleage white trash dude så jag behöver inte bry mig om vad dom säger. Låten är förstås en cover, originalet framfördes av O'Jays. Brassa på den här låten ikväll när du är lite rusig på champagne och försök sitta still. My bet is you will shake that ass.

Gott Nytt År!

fredag, december 28, 2007

DEEP PURPLE - LAZY - LIVE 1972

Ja hörni ungdomar, en rocklåt KAN vara 10.34 lång och en trummis SKA alltid köra med bar överkropp. Om vi bara låtsas för ett ögonblick att året som just nu håller på att ta slut heter 1972 istället för 2007 så är dessa fakta helt i sin ordning.

torsdag, december 27, 2007

Kom å kom i stugan in

Julefriden kom sent och väl maskerad i år. Åtminstone om man med julefrid menar att ligga och löka på soffan och proppa käften full med godis, glögg och julöl, för det gjorde jag inte förrän igår kväll (annandagen). Ju äldre jag blir, desto tydligare känner jag att det här lökandet på soffor är en aktivitet som inte alls passar mitt kynne. Av passivitet och understimulans blir jag bara grinig och tvär, jag behöver aktivitet för att hålla mig på rätt köl. Allting pekar på att jag kommer att sluta mina dagar som en grinig gubbe som stupar med yxan i hand, i full färd med att fixa något som inte fungerar som det ska.

Vi har alltså haft fullt upp under julhelgen, vilket är helt logiskt. Med ett stort hus följer nämligen ansvaret att bjuda många människor till kalas och fester, så vi tryckte in tjugoåtta pers på lilla I:s födelsedag och femton pers på julafton två dagar senare. Min och S familj förenades för första gången på allvar och det var en sällsynt lyckad union, åtminstone så vitt jag kunde se från min plats vid diskbänken.

Någon frågade mig häromdagen vad jag hade önskat mig i julklapp, och mitt svar blev något som Carola eller valfri tossa kunde ha svarat. Jag sa nämligen att min önskan redan hade gått i uppfyllelse i och med att alla skulle fira jul tillsammans i vårt hus. Det var förstås ett töntigt svar, något som min ene son påminde mig om senare, men då har jag väl gått och blivit en tönt då. En tönt som känner att julefriden det här året handlade väldigt mycket om gemenskapens värme och väldigt lite om inaktivitet på en soffa.

Gott slut! (Eller vad säger man egentligen?)

måndag, december 17, 2007

Skolan som affärsidé

Hör och häpna, men jag tycker faktiskt att Moderaterna framstod som rentav vettiga här om veckan när man annonserade sin utredning som ska omvärdera partiets vårdpolitik. Det har varit för mycket fokus på ägandeformer och för lite fokus på patienternas behov, konstaterade utredningens ordförande Filippa Reinfeldt, och jag kan bara hålla med. Och även om utredningen i sig mycket väl kan resultera i en tandlös skrivbordsprodukt så tror jag ändå att det kan bli en snöboll som får fortsätta rulla. När ett parti som tidigare helt besinningslöst har ropat på privatisering av vården gör en sådan här markering så måste nämligen övriga partier i riksdagen lyssna, inte minst Moderaternas allianskompisar.

Nästa naturliga steg borde rimligtvis bli att riksdagen tillsätter en liknande utredning om vår skolpolitik, där samma skeva fokus har fått råda i ett antal år. Förstå mig rätt nu, jag är ingalunda en tossig gammelkommunist som sätter sig på tvären vid varje försök till att minska statens inflytande i vårt samhälle. Jag kan förstå att man inte ens behöver vara en galen marknadsliberal för att se fördelar med ökad konkurrens inom skolan, men det finns en massa människor där ute som verkar tro att ökad konkurrens är svaret på alla problem i samhället och då behöver man faktiskt förstå och belysa dom nackdelar som följer med avregleringen.

För att rent konkret visa er vad jag pratar om kan jag berätta om den skola där mina söner går på högstadiet. Det är en kommunal skola vars verksamhet sträcker sig från förskola till högstadiet. Denna skola har sedan ett par år tillbaka tre olika spår i sin undervisning: kultur/media, idrott/hälsa samt naturkunskap/teknik. På en direkt fråga varför man valt denna väg svarar rektorn att det är för att möta konkurrensen från friskolor. Så långt allt väl, den ökade konkurrensen bidrar här alltså till ett nytänkande och en vilja att förändra invanda mönster.

Men när man tittar lite närmare på verksamheten märker man ganska snart att dessa förändringar har lett till nya problem, problem som skolans ledning inte var beredd på har det visat sig. Indelningen i spår ligger nämligen också till grund för klassindelningen, vilket för åttorna har resulterat i klasser med mycket skev könsfördelning. En klass med tjugotre tjejer och två killar är, som lärarna uttrycker saken, svårbemästrad. Vis av erfarenheten valde man då vid nästa årskulls inträde att ta mer hänsyn till könsfördelning, vilket istället innebar att många elever inte fick sina förstahandsval. Det är bara att inse, skillnaden mellan idrott/hälsa och kultur/media kunde knappast vara större för en idrottstokig trettonåring. Att tvingas spela teater istället för innebandy kan kanske stärka elevens motivation i undantagsfall, men motsatsen har visat sig vara betydligt vanligare.

Naturligtvis finns det lösningar på dessa problem, man skulle t ex kunna skippa klassindelningen efter spårval, men medan X antal kommunala skolor experimenterar med sin verksamhet är det ett antal årskullar som får sota för det.

I denna nya konkurrensutsatta situation saknar helt enkelt dom kommunala skolorna kompetens. Att mina söners skola inte har satt upp tydliga mål med sin verksamhet, man har inte förtydligat exakt vad man vill uppnå med sina spårval utan bara i panik försökt möta konkurrensen, det är ett av många exempel på denna brist på kompetens. Man har kvar samma personal som då skolan var en isolerad kommunal verksamhet, och man har heller inte haft möjlighet att anställa den nödvändiga kompetensen eftersom ramarna är mycket stramare än dom någonsin varit förut.

Det här kan man tycka är orättvist att skylla på skolreformen och ägandeformer, dom får väl skylla sig själva om dom inte pallar trycket så att säga, men i min värld är det politikernas ansvar att, när dom gör sådana grundläggande förändringar, se till att alla spelare på denna nya marknad får spela på lika villkor.

För dom gamla kommunala skolorna innebär detta kanske att kunna rekrytera personal som förstår den här nya affärssidan av verksamheten, medan det för dom nya friskolorna kanske innebär att inte kunna slinka undan dom krav som ställs på dom.

Det finns uppenbart ett antal omställningsproblem här som kommunala skolor får dras med och som friskolorna slipper. Omställning av kompetens är ett sådant, ansvaret för geografisk täckning är ett annat. När konkurrensen om eleverna ökar så minskar behovet av lokaler för kommunala skolor, ändå måste man se till att täcka ett visst geografiskt område vilket oftast leder till halvtomma och därför icke vinstbringande skolor.

Så låt oss en gång för alla konstatera att konkurrensen på denna marknad ingalunda är rättvis och lika för alla.

Det finns också en rad farhågor runt friskolornas verksamhet som lyfts fram i den politiska debatten, av vilka följande är rätt intressanta enligt min mening:

Ägaren kan lägga sig i undervisningens innehåll. Till exempel, låt säga att ett industriföretag startar en grundskola, kanske på en liten ort där denna industri dominerar arbetsmarknaden. Det vore inte helt osannolikt att detta företag skulle vilja lägga sig i undervisningens innehåll för att försäkra sig om att dom får return on investment den dagen dom små telningarna går ut skolan. Att styra innehållet i en gymnasieskolas utbildning är en sak, där har eleven ändå gjort ett val, men grundskolan måste ha samma grundläroplan oavsett ägandeform.

Ägaren justerar elevernas betyg för att höja sitt marknadsvärde. Det här har vi redan sett hända på ett antal skolor, rektorer som går över huvudet på ämneslärare och höjer eleverna betyg för att bättra på skolans anseende.

Ägaren vill trimma verksamheten. Rent konkret kan det här betyda att det blir lite si och så med sådana stödfunktioner som kuratorer, skolsköterskor, specialpedagoger och städpersonal. Dessutom har detta trimmande redan, i sann marknadsliberal anda, smittat av sig på dom kommunala skolorna som även dom tenderar att lägga ut dessa tjänster på entreprenad. Man hyr sina lokaler av en fastighetsägare och man köper in matlagning, servering samt städning från externa företag. (Ett lysande exempel på vad detta misch masch av inblandade företag kan leda till finns även det i sönernas skola, runt förskolan finns nämligen en taggig häck som föräldrarna i skolrådet har försökt bli av med i TRE ÅR utan att lyckas och jag tror knappast detta hade kunnat hända på min 70-talsskola där vaktmästare Kulan Jonsson hade råkoll på hela skolgården.)

Dessa farhågor kan vara befogade eller överdrivna, och för att ta reda på hur landet ligger behöver man utreda och bevaka denna verksamhet mycket noga. Men att avreglering och privatisering leder till MER byråkrati och kontroll, inte mindre, är dock en bister verklighet som mycket få marknadsliberaler vill kännas vid.

Det finns för- och nackdelar med allt här i livet, så enkelt är det, och det gäller att inte stirra sig blind på vare sig det ena eller det andra. Men hur väl elevers behov möts med den ena eller den andra modellen, eller kanske den tredje som inte finns än, det måste ändå gå att mäta på ett rimligt rättvist sätt. Så gör det nu politiker, ta konsekvensen av era beslut och tillsätt utredningar så det står härliga till! Ni har redan bestämt att privata företag ska få leka skola i vårt land, och den naturliga konsekvensen av detta beslut är att våra skattepengar måste gå till att kontrollera att dom sköter sitt jobb. Man kan tycka att våra skattepengar borde användas till något vettigare som att, vad vet jag, öka personaltätheten i skolan eller rusta gamla slitna lokaler, men nu har ni ju satt oss i den här båten så varsågod att ro den i land.

onsdag, december 12, 2007

Föräldranoja

Följande text innehåller tre nyckelord: Golv, dotter och jordnöt.

Rummet där jag sitter och skriver mina texter har ett golv gjort av ett konstigt material vars ytskikt skulle kunna kallas det perfekta jordnötskamouflaget. Om man tappar en jordnöt på det golvet så tar det helt enkelt en jävla tid att hitta den.

Varför är detta ett problem, tänker du. Jo, så här är det. Jag är en man med ganska få laster, vill jag påstå, jag klarar mig utan det mesta bara jag får snus. Jag hörde förresten om en tjomme på radion häromdagen som hade varit så DUKTIG eftersom han hade slutat snusa när hans tjej blev gravid. Tjejen snusade också, och blev förstås tvungen att sluta, så killen sympatislutade med henne och detta tyckte hon var så FINT att hon skrev ett brev till Christer i P3 eller vad fan det var och berömde honom å det grövsta. Ja ja JA, det är sant att jag befunnit mig i exakt samma situation med valde att fan i helvete heller sluta snusa över min döda kropp. S blev gravid, hon var storsnusare, och tvingades såklart gå igenom en jävla massa frossbrytningar innan skiten var ur kroppen. Och det är väl bara att krypa till korset och erkänna, säga som det är. Jag har snusat sen jag var tretton, idag är jag trettiåtta, och det ska mer till än en unge och sympati för modern ifråga för att få mig att lägga undan dosan. Tydligen.

Tillbaka till golvet och jordnötterna.

En annan last, dock inte så svår som snuset, är just jordnötter. Jag säger bara det, håll dom borta från mig för tar jag en så tar jag ett kilo. Så här sitter jag och råkar ha hittat en påse med min favoritbaljväxt i skafferiet, och alla som ätit jordnötter vet att man tar en näve och tappar då och då en nöt golvet. Hittills har jag, min extrema försiktighet till trots, tappat tre jordnötter på golvet och tvingats krypa ner till golvperspektiv för att se nötjäveln sticka upp över ytan, om du förstår hur jag menar. Uppifrån syns den inte, den syns bara inte! Det är som att tappa ett glas vatten i en swimmingpool, its’ gone for good.

Hittills har jag avhandlat två av tre nyckelord, och här kommer då det tredje: dotter. Lilla I, aka den mänskliga dammsugaren, sveper nämligen över dessa golv med kirurgisk precision och stor sugkraft, och man behöver inte tillhöra civilförsvarsförbundet för att förstå vad som kan hända när en ettåring får tag på en jordnöt. Den kan fastna, visst serru, och detta är varje förälders största fasa. SÄTTA I HALSEN! DEN TYSTA DÖDEN, som det kallas, enligt den kvinnliga instruktören från just civilförsvarsförbundet. Den tysta döden.. usch fy fan.

Och det som skulle kännas så oerhört jävla skitvidrigt OM (Gud förbjude) lilla I satte en jordnöt i halsen och råkade ut för något som jag här inte tänker skriva, det är att en man från polisen eller sjukhuset eller vem det nu kan vara, kommer att ställa frågan varför i h-e det låg en jordnöt på golvet där en ettåring kryper omkring och då måste jag berätta att det beror på att jag, om jag inte hålls borta från dom, äter en och sen ett kilo. Och någonstans efter vägen blir jag så glupsk och besatt att jag slutar lägga märke till dom dödliga små bomber som en efter en faller till marken och göms i det perfekta kamouflaget, det måste jag också berätta, kanske i en domstol, och hela historien kommer att bli så oerhört tragisk att jag blir tvungen att ta livet av mig så fort tillfället yppar sig.

Så jag antar att jag har gott på fötterna när jag påstår att nästa renoveringsprojekt borde bli att byta golv i källaren.

tisdag, december 11, 2007

Dokumentärer, lögner och videoband

Var det någon som orkade se klart dokumentären om Michael Moore på svt igår? Själv stängde jag av efter 45 minuter, eftersom jag blev alldeles yr av alla fakta som en gång kastats ut i etern av herr Moore i hans filmer och som nu kastades tillbaka i ansiktet på mig, inte som fakta utan som påstådda lögner.

Man ville visa att Michael Moore manipulerar fakta, att han ändrar kronologin för att passa hans syfte, att han visar händelser utanför sin kontext, händelser som därför får en helt annan innebörd. Framför allt verkade det här programmet vilja visa att dokumentärkungen i fråga är en skitstövel som lider av storhetsvansinne och schizofreni.

Man har alltså valt att vända allt som Michael Moore påstår om George Bush mot honom själv, och det är här någonstans som jag börjar tröttna för det känns lite väl utstuderat.

För att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv tror jag man behöver förstå ett och annat om formatet dokumentärfilm. För det första, den som gör en dokumentär gör det för att man har en åsikt som man vill underbygga med fakta. Man kan visa saker som faktiskt har hänt, ord som faktiskt har uttalats, men man har alltid en åsikt om det och man väljer en presentation som passar. Den åsikten är INTE fakta, den är politik, propaganda eller vad du vill kalla det.

För det andra, en dokumentärfilm behöver till viss del kläs i lånta fjädrar för att ens komma upp på biografen i staden där du bor. Det räcker inte med fakta, det måste vara underhållande också. Och det är förstås där, i skarven mellan fakta och underhållning, som trovärdigheten sätts på spel.

För det tredje, den dokumentärfilmare som inte delar sin publik i två läger lär knappast vinna guldpalmen i Cannes. Inget väcker mer uppmärksamhet än älska/hata-syndromet, se bara på alla dokusåpor. Michael Moore skulle inte ha någon karriär om inte Bush fanns, så enkelt är det ju.

Och om vi ska vara ärliga, vi som inte gillar Bush, så tenderar vi att svälja allt Michael Moore säger med hull och hår. Jag vet inte ens om vi bryr oss så värst mycket om sanningshalten, huvudsaken är att någon med lite makt försöker få bort karln. Hos dom som gillar Bush väcker detta förstås istället hat, karln ljuger ju och ställer till! Och jag förstår dom, för även jag är ju en anhängare av den absoluta och rena sanningen. Åtminstone när det passar mina syften, annars vete fan..

Så där sitter vi TV-tittare i våra soffor och ska nu tro på att Michael Moore är en manipulerande skitstövel som bara bryr sig om sin egen karriär. Vilka ändamål helgar dessa medel, undrar man. Personligen skulle jag vara beredd att gå ganska långt för att bli av med Bush. Om det betyder att låta en schizofren dokumentärfilmare som drivs av egen vinning få böja på sanningen och krydda med humor för att nå en stor publik är jag ännu så länge inte helt säker på.

Att killen skulle vara en stor skitstövel har jag inga problem med, han får vara hur wacko och egocentrisk han vill så länge han gör det jag tror att han gör, alltså försöker bli av med Bush. Men det är ju det där med sanningen som skaver. Man vill gärna kunna tro på någon, man vill ha en bad guy och en good guy och det står skrivet i stjärnorna att Bush är as bad as they come. Och det må så vara att Moore inte är as good as they say, att han är en lika manipulerande, lika stor skitstövel som Bush. Och om det är så, och vi fortfarande väljer att tro på honom, så kan vi väl en gång för alla konstatera att det som skiljer den Gode från den Onde inte är metoderna med vilka man vill nå sitt mål, utan bara målet i sig. Detta är, som ni säkert förstår, en otroligt farlig slutsats eftersom det betyder att vad som helst kan hända på vägen fram till något som vi inte vet utan bara tror.

Sådant blundade för metoder, sådan solblindhet inför målet, är exakt det som gjorde nazism, fascism och kommunism möjlig.

Sanna mina ord, det är stora saker i görningen. Men det som till slut gjorde att jag slog av efter 45 minuter var nog bara den där känslan av att alla på något sätt dras ner till samma låga nivå när det handlar om politik. För att bli av med en lögnare måste man ljuga själv, det verkar vara kontentan. Och jag som trodde att lögnen ska med sanning bekämpas, Gud så naiv jag måste vara då.

lördag, december 08, 2007

Å Thåström å jag, å Thåström å jag..

Medan spacklet torkar kan jag lika gärna sätta mig här och skriva att jag väntar på att spacklet ska torka. Det är källarens duschrum som för närvarande genomgår renovering, och vilken renovering sen! Det blir faktiskt skitsnyggt, med svart/vit-rutigt golv, vitt kakel och lite grått och blått på det. Detta lilla sketna rum på sex komma fem kvadrat har jag lagt ner mer svett, möda och besvär på än samtliga projekt i hela mitt liv sammantaget. Att det ska vara så jävla stökigt med våtrum, jag förstår inte.

Men jag står där och spacklar och slipar och målar och har den här gången åtminstone haft den goda smaken att förse mig själv med musik. Jag slet med mig några skivor på måfå, bl a en av de senaste årens mest underskattade svenska skivor, Thåströms ”Skebokvarnsv. 209”. Jag som aldrig någonsin, varken under Ebba-perioden, Rymdimperiet-perioden eller Imperiet-perioden, har haft mycket till övers för den mannen finner mig plötsligt smått förälskad i karln när han väser ”Det var vi som var the Haters för en dag”. Helt plötsligt slår han an en nerv som väldigt få artister lyckats hitta i min kropp, och för det ska han ha dagens ros den gode Joakim.

Eftersom sömnen den senaste tiden har legat långt under socialstyrelsens rekommendationer tenderar jag att somna så fort jag inte har något för händerna. Alldeles nyss till exempel, när jag tappade tråden i texten för några sekunder, var jag nära att falla ihop över skrivbordet. Så det är väl lika bra att går och brygger en balja kaffe och fortsätter med arbetet, det ska vara fint och färdigt till imorgon när S och lilla I kommer tillbaka från Uppsala hade jag tänkt.

Så ta det lugnt nu, ni som ska ut och festa ikväll. Det är en dag imorgon också, en dag då jag förväntas skutta upp vid åttatiden och skjutsa sönerna till innebandymatchen. I’m the original family man I am, och det är jag jävligt stolt över ska ni veta. Jag tror iofs att det har framgått redan tidigare, men det skadar fan inte att damma av ryggraden ibland.

tisdag, december 04, 2007

Isolation weeks

Jag håller kanske på att bli galen nu, men exakt hur långt jag har kvar till den gränsen är inte lätt att veta. Det är aldrig lätt att veta, plötsligt bara händer det, man blir galen.

Anledningen till min misstanke är en ofrivillig husarrest som pågått i två veckor nu. Lilla I har nämligen varit magsjuk, rätt rejält också, så där så man blir orolig. Det ska du veta, att för en småbarnsförälder finns få saker som är värre än när barnet ifråga inte får behålla maten. Ingen näring leder som bekant till uttorkning och sedermera döden, om man vill vara lite melodramatisk. Nu händer ju inte sånt i det här landet för vi har en utmärkt sjukvård, vill jag påstå. Åtminstone för småttingar. Vi har varit dit ett par gånger under de senaste två veckorna, senast i söndags när det kom.. nej.. ni vill inte veta vad som kom i blöjan.

Naturligtvis sunkar man till sig rätt rejält under en sån här vända, det kan vem som helst förstå. Man är uppe kanske sex-sju gånger varje natt och slutar efter ett tag att bry sig om små fläckar av bajs på kläderna. Man sitter där och äter frukost och hittar en bajsfläck på sin tröja, man säger ”jaha” och äter vidare på sin macka med den tomma blicken fäst i väggen mittemot. Ibland duschar man och byter kläder, och varje gång man duschar känns det som att vattenstrålarna påminner en om världen utanför. Man vaknar till liksom, och det är en obehaglig känsla. Jag vill stanna här inne med bajset, det har blivit så tryggt med bajset.

Jag SMS-ar mat- och bajsrapporter till S varje dag när hon är på jobbet och vi har blivit precis så insnöade som bara småbarnsföräldrar med sjuka barn kan bli.

Utan att på något sätt falla ner i en grop av självömkan vill jag ändå att ni tycker lite synd om mig, men förstås mycket mer synd om lilla I som har uppenbart svårt att förstå varför magen ska bete sig så där konstigt. Hon är tapper den lilla rackarn, och det är faktiskt jag också. Imorse t ex gick jag rakt in i kylskåpet, hårt så det small, för det är sånt man kan göra när motoriken börjar svikta. Men inte gnällde jag för det inte, nejdå. Jag sa bara ”jaha” och justerade kursen tretton grader norrut, mot diskhon. Kära gamla diskho, så bra vi lärt känna varandra nu. För att inte tala om skötbordet, we´re like this (håller upp två korsade fingrar).

Ibland har jag i ren desperation tagit mig ut ur huset med påhittat ärende, bara för att inte bli helt världsfrånvänd. I fredags t ex fick lilla I följa med till Musikbörsen och lämna in Stratocastern på service. Vi fick vänta utanför affären en stund eftersom vi var tidiga, varpå en kvinna som också stod och väntade log mot lilla I och sa ”Men så söt man kan vara då!” Då svarade jag ”Söt och jävligt magsjuk”, sen var vi av med den tanten.

Under de stunder då jag ändå får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, dvs när I har somnat och innan jag själv har somnat, tänker jag ibland att jag ändå har den där förmågan till dagdrömmeri som troligen räddade en och annan jude i koncentrationslägren. Ni får ursäkta den drastiska liknelsen men jag läser en bok om andra världskriget och saker och ting vävs ihop till en grå och formlös massa när sömnbristen tar vid. Var min tillvaro slutar och böckernas börjar är inte alltid lätt att överblicka. Jag kan skärma bort lukten, känslan och oron för en stund och färdas långt bort i tanken, en egenskap som jag tror jag förfinade när jag gjorde lumpen för länge sedan. Jag minns speciellt en episod när jag var sjuk och satt lutad mot ett träd i skogen med gasmask på mig, det var väl gasövning antar jag. Jag var otroligt trött och mådde illa, så pass trött att illamåendet inte bekom mig det minsta. När jag kände spyan komma lyfte jag bara helt lätt på gasmasken och lät det komma, sen drömde jag vidare. Man omsluts av ett töcken och det enda som förmår tränga igenom är dom signaler som man själv har bestämt är prioriterade. När lilla I skriker aktiveras systemet, annars är det energisparläge som gäller.

Hur jag lyckades skriva denna text vet jag inte riktigt, det borde inte gå, men jag antar att ”vi” ändå är på bättringsvägen. Det finns annat än sömn som kan ge energi, t ex frånvaron av kletig avföring under några timmar. Hoppet väcks, snart kan vi kanske strosa i naturen igen. Jag hoppas det, för så vitt jag vet är inte heroin chic en stil som är inne längre.

Peace out

torsdag, november 29, 2007

Låtlista efterlyses

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att jag och några kompisar satte ihop ett band i våras och deltog i en lokal musiktävling. Man kan gott kalla det en korpserie för musiker om man vill, nothing fancy bara roligt. Den röda tråden den gången var hårdrock a la åttital, nu letar vi efter en ny röd tråd för nästa års uppföljare och det är här du kommer in i bilden. Hjälp oss att hitta tråden, kom med förslag på låtar! Vi har en kvart på scen (fifteen minutes of fame) så det handlar om max fyra låtar, och dessa får gärna höra samman på något sätt. Ett tema, en genre, kanske t o m en och samma artist, vad vet jag.

Några fakta som kan hjälpa er på traven: Vår sättning är trummor, bas, två gitarrer, keyboard och sång. Kanske får vi med oss en körtjej denna gång, men det är inte klart än. Försök att undvika uppenbara cover-favoriter som Whiskey in the jar, Tush, Highway to hell eller Staten och kapitalet, eftersom något av dom andra bandet högst troligen kommer att spela såna låtar. Det ska vara låtar som folk känner igen, men ändå inte dom allra vanligast förekommande i dylika sammanhang, okej?

Jag skulle vara evigt tacksam för er hjälp, jag vet att ni är ett antal musikfantaster där ute som läser denna blogg. Tackar allra ödmjukast på förhand!

tisdag, november 27, 2007

Drömfabrikens restprodukter

(Det här skulle bli en kommentar till en kommentar hos Moisthlm, men det blev ett inlägg istället.)

Med din beskrivning av enkel kärlek håller jag helt klart med dig, sådan enkel kärlek som vi matas med i media är för enkla människor. Eller lata människor kanske? Människor som inte orkar leta reda på sin egen definition av kärlek, sina egna riktiga behov, sina egna drömmar. Men enkel behöver inte betyda banal eller konventionell eller karikatyrer, den kan vara självklar på ett annat sätt. Fast jag förstår vad du menar.

Den bild av kärlek som förmedlas i romantiska komedier ETCETERA ETCETERA ETCETERA har också lämnat drivor av vilsna och desillusionerade människor bakom sig, som ett berg av pjäxor utanför en after ski. Människor som tror att det ska vara så där i verkligheten, i mer än femton minuter alltså. Det finns människor, jag lovar, som ägnar hela sina liv åt att jaga denna fabricerade drömvärld och dör så otroligt sorgsna och ensamma fastän någon kanske fanns där hela tiden som inte ville något hellre än att ge all sin kärlek och se vad det kunde leda till. All min kärlek borde betyda mer än den oftast får göra, förstår du?

Drömfabrikens restprodukter, du ser dom överallt. Tjejer som t ex fäster större vikt vid killens hångelkunskaper än hans förmåga att hålla löften. Killar som fäster större vikt vid tjejens hår än hennes drömmar, ambitioner och behov. Med såna prioriteringar är det inte konstigt att folk går omkring och påstår sig ha tappat tron på kärleken till höger och vänster. Dom har tappat tron på något, den saken är klar, men det dom trodde på, kan det ens finnas i verkligheten? Den där pirrande känslan som ska hålla i sig, det där suget som forsar genom kroppen varje gång du ser henne, om så än på långt avstånd, kan sånt förväntas vara för evigt?

Drömmen om evig lycka i varje enskild sekund är en strålande affärsidé som väldigt många människor tjänar väldigt mycket pengar på. Motljuset, Stråkkvartetten och det Charmiga Leendet har ersatt Fadern, Sonen och den Helige Anden i vår nya fina konsumtionsvärld, för någonting måste vi ju tro på. ”Jag tror på Kärleken!” utbrister någon med drömsk blick, och menar då George Clooney på film. Den känslan är till salu, och vi köper den gång på gång. Ensam mamma söker, finner och tröttnar. Bonde söker fru och finner fem fel.

Så när allt kommer omkring kanske ingen är fullt så enkel att man kan ta den där kärleken som vi matas med i media och flytta den till sin verklighet rakt av? Det verkar iaf finnas gott om exempel på att så skulle kunna vara fallet.

onsdag, november 21, 2007

Dave the comedian

Musikaliskt passerade Foo Fighters sitt zenith redan 1997 med plattan "The colour and the shape", men dom gör fortfarande jäkligt roliga videos som rekommenderas varmt.

torsdag, november 15, 2007

S to the TIN to the A

Vi sitter i familjegruppen och ska diskutera gränsdragningar, sju vuxna och fem barn. Socionomtanten som leder samtalet ställer frågan ”Hur vill ni att era barn ska bli?” och jag sträcker utan längre betänketid armarna mot min sambo och säger ”Som Stina!” En annan mamma i gruppen, som lärt känna min sambo ganska bra det senaste året, tittar en stund på mig och säger sen ”Ja, då säger jag också det, som Stina”. Min sambo rodnar och muttrar ”Men va fan nu då..” men hon ler brett där under luggen, jag ser det.

En halv dag senare ligger vi i sängen när vågen sköljer över mig igen. Det går inte att hålla tillbaka orden längre, så jag säger dom. Jag säger ”Jag älskar dig som fan, jag gör verkligen det, och jag är inte full nu” (förra gången jag sa det var jag rejält packad). Jag vet inte om hon rodnar, det är mörkt i rummet, men mina fingrar känner att hon ler.

Jag har aldrig känt så här förut. Jag har aldrig känt att det hela tiden blir bättre, att varje svacka leder till en ny och högre platå, att känslorna gräver sig djupare och djupare och att jag skulle dö om hon försvann. Bokstavligen dö.

Och den här kärleken är också befriad från rosaskimrande ludd i form av gullegull och presenter och blommor, sånt skit som jag faktiskt inte riktigt klarar av. Jodå, jag köper presenter ibland, men det är en hårfin skillnad mellan ärlig uppvaktning och köpmannatraditioner. Förstår du, man köper gelehjärtan på Alla hjärtans dag och åker på spa på bröllopsdagen och sånt. Köpmannatraditioner.

Nej, vår kärlek manifesterar sig med djupare och långt mer ärliga uttryck som (nu blir det floskler men så här är det) respekt, hänsyn och omtanke. Jag tänker oftast ett varv till, jag sväljer och försöker sätta mig in i hennes situation för jag vill vara den bästa människa hon någonsin mött. Vad ger man en människa som är trött? Man ger henne vila. Vad ger man en människa som har blivit utskälld på jobbet? Man ger henne stöd och tröst. Vad ger man en människa som har tråkigt? Man ger henne humor. Man ger eftersom man (jag) får så jäkla mycket mer tillbaka. Jag försöker komma ikapp men det går aldrig riktigt, så bra är hon.

Jag vill vara bäst i hennes ögon, jag är så fruktansvärt jävla säker på det. Och om den känslan inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Jag vet att jag idealiserar nu, sätter henne på piedestal och så, men du anar inte hur skönt det är att göra det. Jag vill sätta upp henne där, inte för att göra henne onåbar för mig utan för att ni ska se henne. Jag är så förbannat stolt, skriv upp det!

måndag, november 12, 2007

Steve Vai - Tender Surrender

Ja mer fel än så här kan det inte bli. En överteatralisk, överpretentiös Steve Vai med kavaj och utan skjorta spelar över så det bara skvätter billig champagne efter väggarna. Men herregud, ve och fasa, någonstans djupt inom mig finns fortfarande en liten pojke som önskar att han kunde behandla en gitarr på det här sättet. Det här är djupt skämmigt för mig, make no mistake about it, men jag drömmer ibland om att det är jag som står där (fast jag skulle åtminstone ha en skjorta på mig) och krämar den absolut sista skiten ur en strata. Ja fy fan vad jobbigt det är när man bestämt sig för att berätta pinsamma sanningar. Vad är din pinsamma sanning? Berätta nu!

måndag, november 05, 2007

Att göra en Schenström (dvs bli packad)

Ja så har det då hänt igen, jag har kryssat längs med och tvärs över Skånegatan och blivit berusad. Det hände i lördags och David valde den här gången att även dokumentera mitt tillstånd. Min fylla finns alltså att beskåda på hans blogg idag, och det står jag för. Jag står alltid för mina fyllor, dom kommer faktiskt rätt sällan nu för tiden. Trevligt som fan hade vi iaf, Kunken var också med men försvann under mystiska förhållanden från Berlin. Huruvida han faktiskt sa hejdå eller bara försvann utan avsked är nog ingen av oss kapabel att avgöra, men jag vill minnas att klassikern ”Jag ska bara ta en nypa luft..” var det sista han sa innan försvinnandet. Till vårt försvar vill jag ändå framlägga att ingen av oss hade krisberedskapsjouren denna kväll, vilket hädanefter kan bli allas vår förträffliga ursäkt efter allt för blöta kvällar.

Så ett förtydligande runt det här med den oundvikliga ghettofieringen av Sjöstaden, som jag tydligen tog upp i lördags. Jag tänkte så här va, att allt ser likadant ut där i Sjöstaden, och oavsett om området betraktas som hyfsat exklusivt och vackert idag så brukar områden med likriktad design förr eller senare bli ghetto. Vad jag tydligen har underskattat är den typiske söderkisens oförmåga att färdas i västerled, således flyttar den som idag bor på östra Södermalm hellre söderut än västerut för Hornstull är enligt säkra källor djävulens boning för den som helst tar sin öl i Sofo-distriktet. Ja, som lantis ska jag väl inte ha någon åsikt överhuvudtaget i frågan, min trovärdighet är lägre än Glocalnet, men bara för sakens skull så håller jag fast vid min på fyllan utstakade linje.

Större delen av gårdagen gick alltså åt till att göra snabba analyser av hälsoläget från sängen. Vid halvnio-draget öppnade jag ena ögat och konstaterade att skallen bankade och rummet inte riktigt ville stå still, vid halvtolv var jag på rätt väg och vid tvåtiden fann jag det för gott att kliva ur halmen på något ostadiga ben. Ett fåtal timmar senare befann jag mig bakom ratten på väg hem till Gävle och önskade mer än någonsin att min sambo hade körkort.

Under tiden som jag har sovit bort min bakfylla har dottern tagit stora steg i sin utveckling, vilket förstås känns som ett smärre hån på ett sätt (själv har jag ju tagit några steg bakåt, varje fylla är en minipsykos eller hur var det nu?) men lik förbannat är det skitkul att se henne krypa omkring i hela huset och rota i alla papperskorgar. På det stora hela beter hon sig allt mer som en hund. När jag gör i ordning hennes mat sitter hon vid mina fötter och gläfser och det här rotandet bland sopor påminner ju också rätt mycket om en byrackas rastlösa letande efter begagnad mat. Speaking of which, hon borde nog få riktig mat nu.

torsdag, november 01, 2007

Fifteen minutes of perfection

Solen flödar så gott den kan från en blekblå novemberhimmel. Den gör ett bra jobb idag, och jag bestämmer mig för att ta en promenad in till centrum. Jag går nästan aldrig dit, 99 gånger av 100 väljer jag grusvägen i skogen, men idag har jag siktet inställt på billiga böcker på Åhléns. Lilla I betraktar som vanlig sin omgivning med upphöjt lugnt, hon är aldrig så nöjd som när hon får åka vagn.

Efter en knapp halvtimme kommer vi fram och tar rulltrappan ner till bokavdelningen. Värmen slår emot oss där nere, förmodligen har man räknat med mycket kallare utetemperatur så här års och missat att vädret fortfarande leker höst. Jag knäpper upp våra kläder och skrider till verket, det tar mig inte mer än fem minuter att skramla ihop Zadie Smith, Vladimir Nabokov och John Irving. Jag känner igen kvinnan i kassan som mamman till en av mina gamla klasskompisar, hon skiner upp som en sol när jag presenterar mig. Visst minns hon mig, jag som alltid var så trevlig och artig.

På vägen därifrån kollar jag klockan, den är 12.25. Lunchtid alltså. Jag drar mig till minnes att S befinner sig på konferens på konserthuset och styr kosan dit. Med fjäderlätta steg släntrar jag in mot konserthusets lunchrestaurang och möter min gravida och aldrig så vackra S. Lilla I bärs snabbt bort till en trånande tants famn medan jag snor åt mig en gratis kopp kaffe och småpratar med S kollegor. Jag får höra att lilla I är sötare än socker och att jag ser ut att vara i fin form, vilket jag tar emot med ett förnöjt hummande.

På vägen hem hittar jag en tjuga på marken och tänker att nu har någon bestämt sig för att lägga grädde på mitt mos ordentligt. Det finns olika sorters lyckliga stunder, alltifrån euforiska konsertupplevelser till gudomliga förlossningar, men att hitta en tjuga en sådan här dag, när allt redan är så perfekt som det kan vara, framstår snarast som det vore skrivet i ett manus. Inte för att jag börjar böla där jag står med tjugan i handen, men jag ser mig misstänksam omkring och väntar mig nästan se ett filmteam gömt bakom en husknut. Strax därefter somnar lilla I och jag ökar på takten. Väl hemma bestämmer jag mig för att ägna en kvart åt att skriva ett inlägg, och nu är den kvarten slut.

måndag, oktober 29, 2007

Ängslan, ta någon annans hand

Sönerna är hemma hela dagen för dom har höstlov. En av dom spelar X-Box och den andre sitter framför datorn och spelar WoW. Själv sitter jag naturligtvis framför min dator och skriver den här texten, vad skulle jag annars göra? Dom här texterna skriver ju inte direkt sig själva, om nu någon trodde det. Det här är tjugohundratalet i ett nötskal, vi sitter framför varsin skärm. Jag och sönerna är tämligen skärmberoende, det är bara att inse, medan sambon däremot är mer åt bokhållet. Ja, jag har faktiskt läst ganska mycket själv senaste tiden, se bara här ett axplock av höstens bokskörd:

Fantomerna – Klas Östergren
Patient 67 – Dennis Lehane
Mörker, ta min hand – Dennis Lehane
Gregorius – Bengt Ohlsson

Av att läsa andra bloggar har jag förstått att vissa par spenderar största delen av sin fritid framför varsin skärm. I somliga bloggar kan man t ex läsa att tjejen som skriver bloggen sitter och tittar på sin kille när han skriver i sin blogg, sen kan man tänka sig att dom läser varandras bloggar för att kolla läget, vilket ju känns rätt märkligt när man tänker efter.

Men det jag ville säga var egentligen inte att det finns märkliga människor där ute, för det vet ni redan. Jag ville heller inte säga att jag är skärmberoende, för om något så har dom senaste två månaderna bevisat att så knappast är fallet. Här sitter jag egentligen bara vid dom sällsynta tillfällen då lilla I sover middag och jag inte ägnar mig åt något slags hushållsarbete. Nej, jag ville istället tala om att jag har blivit mer av en läsare än en skribent på gamla dar. Skribent är förstås en titel som jag inte innehar, men du fattar att jag menar skribent i min egen blogg va? Här har ekat mellan glesa inlägg senaste tiden, och detta är bara resultatet av en fullt naturlig utveckling vill jag påstå. Varför skriva om man inte har något vettigt att berätta? Nej, just det. Läser andras bloggar gör jag inte heller i någon större utsträckning, där har böckerna tagit över rollen som skyfflare av input. Det finns så många bra böcker hörni, visst då?! Jajamen.

Så missuppfatta mig inte nu kära vänner, för jag gillar er allihop, men det är rätt skönt att ta en paus från bloggvärlden ett tag. Det känns inte lika ängsligt som när jag försökte hänga med och haka på hela tiden, om ni förstår vad jag menar.

Och apropå sambon, som innehar initialen S och fortfarande vill vara anonym, så kommer hon ibland hem från jobbet och ondgör sig över fenomenet Facebook. Jag brukar säga nåt i stil med ”Ja vad jag kan förstå så tycker alla att Facebook är asjobbigt men ingen törs kliva ur skiten, så du är knappast ensam där”. Naturligtvis har jag svårt att dölja stoltheten över att jag själv lyckats stå utanför detta vuxendagis. Och stolt är jag för det känns absolut som jag inom en snar framtid kommer att vara en sån person som kan säga ”Ja vad var det jag sa?” till alla som till slut kommit på att sånt där bjäfs hör hemma på ungdomsgårdar och därför skäms för att dom trillade dit så enkelt. Visserligen visar historien med all önskvärd tydlighet att personer som säger ”Ja vad var det jag sa?” aldrig får den revansch dom så hett efterlängtar, dom får snarare vistas i utkanten av alla sociala sammankomster (som parmiddagar, inflyttningsfester, barhäng, releaseparties, after work, försittningar och eftergäddor) eftersom ingen gillar en besserwisser. Men rätt, det kommer jag att få. Den här gången är jag säker, om ett år är ni inte så stolta över era Facebook-dagar mina vänner. Men det är okej, jag lovar att inte gnida in det i era ansikten. Bara jag får säga ”Ja vad var det jag sa?” en endaste gång så blir jag nöjd.

Men nog med detta tomma prat, ni har bättre saker att göra. Som att leta nya vänner på Facebook va? Fniss fniss..

måndag, oktober 22, 2007

Vilnius 17-20/10


Så länge jag tittar ner i barnvagnen på lilla I kunde jag lika gärna vara ute på en av mina dagliga promenader hemmavid, men när jag tittar upp befinner jag mig istället utanför det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius. På långt håll syns inget som vittnar om den terror som ända fram till 1991 pågick i denna skräckens boning, men där jag nu står ser jag att varje grundsten har ett namn och ett årtal ingraverat. Det är namnen på Litauer som fallit offer för ockupationsmakten, och det mest skrämmande är att dom flesta av årtalen härrör sig från efter andra världskriget.

Inuti byggnaden finns idag ett museum som berättar historien om Litauens blodiga och skräckfyllda efterkrigstid. Där finns förvånansvärt många fotografier från partisankriget (1944-1953), en till synes väldokumenterad frihetskamp som utspelade sig i skogarna. Tiotusentals Litauer från alla håll av landet samlade en gerillaarmé som höll Sovjet stången i nio år men som till slut fick se sig besegrad. Därefter vidtog tvångsdeporteringarna till Sibirien, hela familjer som hämtades mitt i natten och sattes på godståg mot okänd destination, samtidigt som den riskfyllda motståndsrörelsen hela tiden pågick på hemmaplan.

Mitt i staden, längs den idag populära gågatan Gedimino, pågick från 1954 till 1991 förhör, tortyr, fängslande av oskyldiga människor och avrättningar i detta hus vars källare är en fruktansvärd skräckkabinett. Där finns isoleringsceller, förhörsrum med vadderade väggar och tvångströjor, vattenisolering (en cell vars golv kunde vattenfyllas för att bättre skynda på fångens medgörlighet) och ett djupt inbäddat källarvalv där avrättningarna skedde. Man går runt där och tror inte sina ögon och ryser av genuint obehag, men fram till för endast 16 år sedan var det en grym verklighet. Om du någon gång åker till Vilnius så måste du gå på KGB-museet, det är en order!

Vilnius är för övrigt en vacker och prydlig stad, att strosa längs turiststråken i gamla stan ger snarare en känsla av Wien än Warszawa. Vilniusborna är synnerligen elegant klädda och håller en nivå av artighet som många storstadsbor borde ta efter. Två gånger fick vi t ex biljetter av medresenärer på bussen när chauffören vägrade sälja åt oss. Visserligen kostar en biljett knappt fyra kronor men ändå, det skulle vara i Stockholm det! Det är som att man förenas mot varje tecken på överförmynderi, och just busschaufförer i forna östeuropa verkar utgöra dom sista spillrorna av ockupationsmaktens allt annat än serviceinriktade attityd.

Lite utanför staden, där vi av någon anledning alltid hamnar på våra resor, ser det istället ut som på bilden (utsikten från vårt hotellfönster). Och det säger sig självt när man tänker efter. Att köpa nya kläder tar inte lång stund, men att bygga nya bostäder åt alla människor som bor i dessa vidsträckta gråa områden av betongskog tar lite längre tid och Vilniusborna har hittills bara haft 16 år på sig. Och egentligen är jag glad att min sambo alltid ser till att vi hamnar på hotellen som ligger minst en mil utanför turiststråken (alltid norr om den obligatoriska floden också), för utan dessa intryck från förorterna och alla bussresor där man skaver axel med the locals skulle reseupplevelsen vara så mycket fattigare.

Så där har du det, Vilnius är väl värt ett besök. Åh.. jag glömde säga det, en stor stark kostar 13-14 spänn och maten är både billig och god. På caféerna kan man gott kosta på sig en avec till kaffet också, det kostar bara någon tia extra och värmer gott i oktoberkylan.

måndag, oktober 15, 2007

Happy Mondays

Det är måndag morgon. Klockan är 07.15 och trots att lilla I sover tungt bredvid mig i dubbelsängen, någon gång under natten har jag flyttat henne hit, väljer jag att kliva upp och hålla sönerna sällskap vid frukostbordet. Kroppen är öm och stel efter gårdagens hårda röjningsarbete, men det är en skön smärta för den påminner mig om arbetet jag lägger ner för att vi ska ha det bra. Sönerna sitter redan till bords, sina morgonrutiner sköter dom redan bättre än jag någonsin har gjort. E brukar vara den som kliver upp först, han ställer alltid sitt alarm några minuter tidigare än sin bror. Nästan varje morgon duschar han, och vi vuxna vill förstås tro att hans hygieniver beror på ett nyväckt intresse för flickor (en gång duschade han fyra gånger på samma dag). Efter duschen dukar han fram frukosten och vid det laget brukar hans bror komma släntrande ner från sitt rum på övervåningen. Oftast sitter dom ganska tysta mittemot varandra, tröttheten slår hårt mot deras i vanliga fall väloljade munläder, men den här morgonen är dom inbegripna i ett samtal om något som jag har svårt att uppfatta när jag kliver ut i köket från vårt sovrum. Jag frågar om dom sovit gott och får hummande svar innan jag i vanlig ordning styr stegen mot kaffebryggaren. S står i duschen, hon äter alltid medhavd frukost på jobbet som hon gör i ordning kvällen innan, allt för att hinna sova några minuter längre. Hennes morgonrutiner påminner mest om mina egna när jag var tonåring, med den skillnaden att hon inte brukar försova sig.

Efter att ha pussat, kramat och vinkat av alla som ska iväg häller jag upp en kopp kaffe och sätter mig med tidningen vid köksbordet. Jag låter det alltid stå och ryka ett tag innan jag dricker, jag är musbränd i munnen som min far skulle säga. Efter några minuter hör jag en bekant liten röst inifrån sovrummet, den utsövda dotters glada joller är precis raka motsatsen till henne trötta protestskrik. Jag svänger upp sovrumsdörren och möts som vanlig av ett stort leende. När jag sträcker armarna mot henne gör hon samma sak, hon har börjat med det på sista tiden. Vi sitter tillsammans vid köksbordet och äter vår frukost medan solen börjar stråla genom fönstret. Ivrig att komma ut i friska luften sveper jag allt för varmt kaffe och matar lilla I lite för snabbt, hon protesterar genom att spotta ut gröten på bordet och jag besinnar mig. Solen kommer inte att försvinna innan lunch, inte idag.

Efter tjugo minuters promenad ringer min mor på mobilen för att kontrollera att jag verkligen är ute i det vackra vädret. Hon berättar sen kort om sina upplevelser från Warszawa, och hur märkligt det var att hon befann sig där precis på dagen ett år efter att jag och S var där. Hennes intryck av staden stämmer helt överens med mina. Den märkliga blandningen av gammalt och nytt där gamla ruckel står och förfaller mellan toppmoderna skyskrapor och Porschar står parkerade bredvid bilar som ser ut att ha stått övergivna på en åker i många år. Hon kan inte heller förklara varför hon finner staden så oemotståndlig, och vi kommer överens om att det varken låter sig eller behöver förklaras.

Något senare möter jag en äldre man, troligen pensionär, längs motionsspåret där vi går. Han hejar först, sen stannar han och tittar på lilla I. Jag stannar också, det skulle kännas väldigt oförskämt att bara ignorera honom. Mannen spricker upp i ett brett leende, pekar på barnvagnen och säger ”Där har hon det bra!”, och jag svarar ”Ja, jag också”. Sen svalnar hans leende och hans blick förändras, det ser nästan ut som han blir sorgsen, och han säger ”Dom följer med en genom hela livet, dom där små liven”. Jag svarar något artigt och väljer att gå vidare, inte för att mannen kändes oberäknelig på något sätt men jag fick en känsla av att mötet med oss väckte bitterljuva minnen. Jag läser alltid in för mycket i främlingar jag möter, det kallas stoff tror jag.

På vägen hem somnar lilla I och jag fäller ner ryggstödet på vagnen och fäller upp suffletten så att hon slipper få solen i ögonen. Det är alltid lite tråkigare att promenera när hon sover. Hennes små lyckotjut så fort hon får syn på en fågel eller hennes lystna blick när vi passerar ett dagis och hon hör andra barns röster är kryddorna som lyfter mina rundor till en nivå belägen högt över vanlig motion. När hon sover känns det som jag bara knuffar onödig extravikt framför mig, därför snabbar jag som vanligt på stegen i förhoppning om att hinna hem och skriva några rader innan hon vaknar. När jag passerar sönernas gamla skola möter jag dock en syn som får mig att sänka tempot. Från skolgården kommer nämligen två killar i 10-årsåldern gående, och den ene killen håller sin arm om den andres axlar som om han försöker trösta honom. Jag finner synen så sällsynt och vacker att jag vill stanna och föreviga den på bild, men jag har ingen kamera med mig. Varför har jag aldrig kameran med mig? Jag måste tänka på det nästa gång.

Väl hemma kollar jag brevlådan och kör in vagnen genom garaget, precis som vanligt. Lilla I sover vidare tillräckligt länge, ska det visa sig, för att jag ska hinna skriva klart den här texten.

torsdag, oktober 11, 2007

Jag minns mitt 80-tal

”Ja jag bara ääälskaaar 80-tal!” säger Idol-Ola när han intervjuas på teve och jag undrar vad han egentligen menar med 80-tal. Menar han ett årtiondes samlade musikproduktion, vilket måste erkännas är rätt svårt att överblicka, eller menar han det sound som nu lanseras som en rättvis spegling av hur populärmusik lät back in the days? Troligen menar han det senare, vilket gör mig en smula irriterad. Folk häver överhuvudtaget ur sig horribla generaliseringar när det gäller musik utan att egentligen ha en susning om vad dom pratar om, och jag påstår inte att jag vet allt men jag var åtminstone med då när det begav sig och kan därför presentera viss bevisbörda i frågan.

Så det var nu imorse faktiskt som jag tog med mig lilla I ner i det kalla garaget för att börja leta efter mina gamla vinylskivor. Jag stod där och tänkte ”Nu ska han fan få sitt 80-tal den där Idol-Ola” och blev förstås omåttligt sentimental på kuppen. Om inte garaget var så förbannat kallt efter nattens minusgrader hade jag väl stått där än och förlorat mig i gamla ungdomsminnen.

Mycket kan förstås sägas om detta årtiondes musikproduktion, alla har sina egna favoriter och jag tänker inte ta det från A till Ö på något sätt för då riskerar jag att missa just din favorit. Men om man utgår ifrån min skivback (det hette så då och jag förvarar faktiskt ett urval av vinylplattorna i en orange gammal plastback som en gång i tiden troligen var avsedd för ölflaskor) så kan man dra vissa övergripande slutsatser.

Första slutsatsen jag drar är att första hälften av detta årtionde präglades av en brittvåg, även kallad New Romantics. Där hittar vi sidenband istället för skärp, svårt spacklade unga män och påfallande ofta saxofoner. Band som Duran Duran, Simple Minds, Human League, Spandau Ballet och Ultravox är förstås självskrivna storsäljare i detta kapitel, men även lite mer udda fåglar som Adam & the ants, A flock of seagulls, Bow Wow Wow, Bananarama, ABC och Heaven 17 bör nämnas (jag påminner återigen om att det är min skivback som utgör ramen för spaningen). Här kunde en ung man i sina gryende tonår finna gott om androgyna idoler, kanske är det därför jag aldrig har gillat hiphopens störtlöjliga machoattityd. Jag uppfostrades av taniga och bleka men ack så vackra unga män från Storbritannien som verkade härstamma i rakt nedstigande led från litteraturens romantiska era.

Andra slutsatsen jag drar är att 80-talets andra hälft präglades av comebackande åldringar som hade peakat under 60- och 70-talet, och här stod ingen androgynitet att finna på mils avstånd. Nej, här snackar vi om bredbenta män med skägg. Män som Eric Clapton, Phil Collins (okej, Face Value kom i början av 80-talet men glöm inte bort att han runt 87 var en demonproducent, väl i klass med dagens Timbaland), Steve Winwood (och när Idol-Ola säger att han gillar Toto-soundet i sin låt Nathalie så menar han egentligen Winwood-soundet), George Harrison, Tom Petty, Willy DeVille, Roy Orbison och varför inte allas vår Bob Dylan som även han fick lite svårt att fäktas mot ungtupparna där i början av årtiondet men som kom tillbaka. Dom förenade sig dessa gubbar, startade supergrupper och höll varandra om ryggen, allt för att ta tillbaka herraväldet över skivköparna. Mig vann dom, som synes, eftersom min skivsamling innehåller en onormalt hög halt av comebackande gubbar.

Vid sidan av detta spottade USA ur sig sina sedvanliga superstjärnor (Michael Jackson, Madonna, Springsteen) och britterna hade även dom sina Ullevi-fyllande artister (Bowie, U2). Sen har vi hiphopen, den omstylade rockabillyn, pudelrocken, svartrocken (ja man säger väl Goth idag förstås), reggaen och säkert något mer som jag glömt, så vad är det egentligen Idol-Ola och alla andra menar när dom säger att dom älskar 80-tal? Hur kan man sammanfatta allt detta spretiga i ett enda ord, 80-tal, och komma undan med det som om man pratade om en färg? "Ja jag bara ääälskaaar svart!”

Jodå, det går förstås alldeles utmärkt att göra så när preskriptionstiden har gått ut. Och för 80-talets del gjorde den väl det någon gång runt millenieskiftet, efter det var det bara att friskt vågat kasta sig ut i musikdebatten och använda termen ”80-tal” och låta alla andäktiga lyssnare förstå att man har hittat själva essensen, själva hjärtat i ett årtiondes samlade musikproduktion. Precis som vi, då på 80-talet, slarvigt slängde oss med termen ”50-tal”. Och 50-tal var väldigt inne på 80-talet, det ska ni veta ungar.

Men när jag sitter där i mitt vardagsrum med några dammiga vinylare och försöker hitta den röda tråden i mitt 80-tal så låter det sig faktiskt inte göras. Steel Pulse och Mike Oldfield åtskiljs av en ocean, och samtidigt som jag begriper detta så inser jag också att det här nog inte låter sig förklaras så lätt för den som inte var med då. Det kan nog lätt bli för mig som det blev för morsan, när hon skulle förklara 50-talets musikaliska mångfald för mig. ”Men snälla vän, då fanns ju BÅDE Elvis och Tommy Steele!”

tisdag, oktober 09, 2007

Monstret har visat sig igen

En ung kille blir ihjälsparkad utanför en fest, hur kunde det hända? För att förstå det behöver vi kanske gå till oss själva och börja gräva lite djupare än vi normalt gör när vi läser rubriker i kvällstidningar.

Djupt där inne, hävdar nämligen jag, bär vi alla på ett självförakt. För att kunna hysa självförakt behöver man dela upp sin egen person i två olika skepnader: En primitiv skepnad som tänker och agerar på impuls, och en mer förnuftsdriven och eftertänksam skepnad som betraktar och oftast fördömer det den primitiva skepnaden gör. Det är där självföraktet kommer in, när vi betraktar en del av oss själva som något vi inte vill veta av, som ett monster som bor inom oss men som vi ägnar en livstid åt att försöka vräka. Det lyckas sällan, men dom flesta av oss lyckas ändå hålla monstret i så pass strama tyglar att vi för det mesta klarar av att umgås med andra människor i möblerade rum. Att försöka förstå monstret är det däremot få av oss som mäktar med.

Självföraktet klarar inte av att förhindra monstrets tankar eller handlingar, bara fördöma dom i efterhand. Dess mekanismer är inte konstruktiva, dom är bara resultatet av tidigare skeenden. Självföraktet kan också påverkas och förstärkas av yttre faktorer, så som andras handlingar. Speciellt dom vi älskar från födseln, dom som planterat ett beroende i våra gener. Det där kan kännas lite orättvist, att somliga människor tvingas älska föräldrar som kanske är några av dom elakaste människorna som går i ett par skor. Somliga har t ex en polismördare till pappa, en polismördare som sitter i fängelse och som inte får kramas pga säkerhetsskäl. Men det finns också oerhört elaka föräldrar vars brott inte syns lika tydligt. Kanske finns dom även i dom så kallade fina familjerna som dom förhatliga sextonåringarna tillhör, och det är där någonstans som en skräckvision börjar växa fram. En vision om ett evigt kretslopp som föder nya monster, ett kretslopp som struntar helt i vilken socialklass du råkar tillhöra.

Så tillbaka till ursprungsfrågan, hur kunde det hända? Man tänker en första tanke om hur det är möjligt, sen tänker man nästa tanke om vad man själv egentligen är kapabel till. Tänk på det nu, vad du egentligen är kapabel till. Kan du döda? Klart du kan, i blint raseri kan vem som helst döda. Inte nödvändigtvis med avsikten att döda men resultatet blir lik förbannat det samma om du slår tillräckligt hårt och tillräckligt länge. Pulsen slutar slå. Så vad kan väcka ditt blinda raseri? Att någon våldtar ditt barn? Att någon mördar din mamma? Att någon lemlästar din hund? Kan du ärligt talat förneka att det skulle kunna hända? I såna fall vill jag hävda att du ljuger för dig själv.

Skillnaden mellan ”dom” och ”oss” är inte vår våldskapacitet, vi har alla ungefär samma high score i denna kategori. Och innan du säger att jag har fel vill jag att du går till ditt självförakt och läser igenom tidigare protokoll, tänk på alla gånger det har svartnat för dina ögon av ilska, alla gånger som den omöjliga men ändå lockande tanken har dykt upp: Tanken på att ta någon annans liv. Hittar du inga såna protokollförda stunder av blint raseri är du bara att gratulera, du är bevisligen en ängel och kommer att belönas rikligt i ditt nästa liv. I detta liv är vi tyvärr alldeles för dåliga på att uppmärksamma änglar.

Nej, skillnaden för dom allra flesta av oss ligger väl snarare i vad som kan tänkas väcka vårt blinda raseri, hur långt vi har till den där gränsen bortom vilken det inte finns någon återvändo. I fallet med sextonåringarna som förvandlades till monster var det kanske något, i våra ögon, trivialt som triggade igång processen. Kanske en situation som många av oss har varit med om och lyckats bemästra, trots att tanken kanske fanns där. Du är full, han tafsar på din tjej, du borde fan döda den jäveln. Vad vet jag. Du samlade iaf inte ihop ett possy, du jagade inte ner killen som ett djur, du sparkade inte ihjäl honom. Du försökte inte ens, men om du hade gjort det, hade du kunnat förutse vad som skulle hända? Eller skulle det bli självföraktet som i efterhand fick betrakta och fördöma det som inträffat? Precis som vårt kollektiva förakt nu betraktar och fördömer dessa sextonåringar. Vårt förakt som inte heller mäktar med att vara konstruktivt utan bara delar ut straffet, allt medan vårt självförakt lurar i mörkret.

Dessa pojkar tillgrep en nivå av brutalitet som möjligen kunde vara begriplig hos en man som sett sin familj slaktas och nu ger sig på mördaren, men som under dessa till synes triviala omständigheter ter sig fullständigt obegriplig. Jag vet inte varför det blev så, kanske vet dom inte själva det heller. Jag vet bara att deras väg fram till blint raseri för ett ögonblick blev alldeles för kort, och det är detta vi finner så obegripligt och bestialiskt.

fredag, oktober 05, 2007

Uppdatering

Nej men hörni, jag är faktiskt inte 37 längre för jag fyllde 38 igår. En aktningsvärd ålder vid vilken man kanske hade tänkt sig ha genomfört ett antal storverk, och det har jag ju också fast ur den mindre skalan. Jag talar förstås om min familj, och kanske arbetet som jag och farsan idag har lagt ner på att röja bort resterna efter den gigantiska jävla jättegranen på vår tomt som skogshuggaren Örjan sågade ner i förrgår. Denna gran verkar ha varit hatad av i stort sett hela gatan, för under röjningsarbetet har granne efter granne kommit förbi och berättat hur bra det är att skiten är borta. Ingen av dom erbjöd sig dock att hjälpa till, lata jävlar. Ni som bor i Gävle kanske inser storheten i vårt arbete om jag säger att pjäsen ifråga hade platsat som julgran på stortorget. Det är stort det, jag fyllde ett par containrar på återvinningen med grenar stora som träd och nu har jag ont i hela kroppen men det är en skön smärta. Jag har sagt det förr, att arbeta med kroppen är en lisa för själen.

Men det här med att fylla år är ju inte så hett längre, inte vid den här åldern, men jag kan ändå inte låta bli att summera livet den fjärde oktober varje år. Det brukar gå ganska fort, för jag snabbspolar i ärlighetens namn en hel del. Men det jag brukar komma fram till, mer övergripande liksom, är att mitt liv går att dela in i perioder då det inte händer ett jävla skit på ganska länge och perioder då precis allt händer på en gång. Dom senaste två åren har varit intensiva och helt fantastiska, det måste t o m en född pessimist som jag erkänna. Kärleken i mitt liv, ett helt jävla hus, pappa igen och jäklar vilket bygge vi har startat jag och S. Och jag tror att en del människor i vår omgivning har ryckts med av bara farten också, eller så är det jag som ser på världen med nya ögon men jag tycker att många verkar må fan så mycket bättre än dom gjorde för ett par år sen.

För att göra en lång historia kort, årets summering av mitt liv är nog ta mig fan den bästa i världshistorien. Och det mina vänner, vill inte säga lite det.

Big up! Nu tar vi helg.

onsdag, oktober 03, 2007

POW! En röd tröja rakt i ansiktet på regimen (not)

The swedish way: Åh.. jag blir så heligt förbannad så jag tror jag sätter på mig en röd tröja idag. Där fick dom så dom teg!

Är det inte väldigt svenskt det här med att visa sitt stöd genom att gå till jobbet med en röd tröja på sig som skymtar fram där under kavajen? Fin gest liksom, men den lär knappast uppmärksammas i CNN, BBC eller Deutsche Welle. Om vi tycker att det är så otroligt upprörande det som händer där borta i Burma, varför går vi inte ut på gatorna och protesterar då? Man ur huse, en lång ringlande orm av upprörda och solidariska människor som visar sin avsky skulle garanterat uppmärksammas i internationell press och kanske t o m nå ända fram till den styrande juntan där borta.

Den bistra sanningen är att vi har slutat protestera i det här landet. Vi låter alla bara köra över oss där vi sitter i köket och muttrar var och en för oss själva (kanske iklädda röda tröjor), vare sig det är finansminister Borg, den Burmesiska juntan eller fifflande investeringsbolag som väckt vår irritation. Jag tänkte på det här härom kvällen när jag tittade på den förträffliga serien ”Upp till kamp” på SVT. Det var avsnittet som avhandlade 70-talet, med husockupationer, vilda strejker och viva la revolution i var och varannan buske. Man kan tycka att åsikterna var naiva och att gesterna var överdrivna, men man samlades och förenades runt saker som man tyckte betydde något och som faktiskt gjorde det också, sett ur ett demokratiskt perspektiv. Ett land med en stark folklig opinion, med innevånare som engagerar sig och tar sin demokratiska roll på allvar, har mycket större chans att hålla demokratin levande och vital. Och det, mina vänner, kan jag garantera att vi även i fortsättningen behöver i allra högsta grad.

Detta har tidigare varit vårt adelsmärke men så icke längre. Idag samlas vi runt kvällskurser i libanesisk matlagning, trädgårdsodling och salsadans, vilket säkert är jättekul och otroligt bra på alla sätt och vis för den enskilde individen men för demokratin i vårt land gör det varken till eller från. Och jag är inte ett dugg bättre än du, för jag har också slutat demonstrera. Jag skriver arga inlägg på den här lilla skitbloggen ibland men who gives a fuck liksom.

Så okej, jag bar inte ens en röd tröja förra veckan och till mitt försvar skulle jag kunna anföra det faktum att på den skogspromenad jag gick, enda gången jag var utanför huset på hela dagen, så mötte jag inte en enda levande själ. Ingen ville veta vilken färg jag hade på tröjan så att säga. Men den egentliga orsaken till att min tröja var grå är att jag tycker det är en jävligt lam och meningslös gest som inte hjälper det frihetstörstande folket i Burma ett jävla dugg, utan bara på ett ganska skitnödigt sätt talar om för min närmaste omgivning att jag fortfarande anser mig vara en god människa.

Här ser ni en som inte gillar diktaturer, liksom.

Och det är väl kanske fint att svenska folket vill reda ut dessa självklarheter för varandra allt medan juntan i Burma skjuter sönder motståndet, fint för oss men helt betydelselöst för dom.

Men då säger du att det är väl ändå bättre än att inte göra någonting alls, och jag svarar att det beror helt på vilka slutsatser du drar av Operation Röda Tröjan. Om du tänker ”Vi gjorde så gott vi kunde, vi tog på oss röda tröjor men det hjälpte inte den här gången” så är det fan bättre att inte göra någonting alls. För om man tror att det där är ett skarpt instrument med vilket vi kan få världens diktaturer att lyssna på oss så är risken att vi för evig framtid låter dom riktigt skarpa instrumenten vila tryggt i verktygslådan klart överhängande.

Om du däremot inser att det var en symbolhandling som betydde mest för dig själv och den bild av dig som du vill visa upp för omvärlden så kan jag låta det passera. Ett utslag av fåfänga med en världspolitisk touch, ungefär som när fröken Sverige-kandidaterna svarar ”Fred på jorden” på frågan ”Vad önskar du dig mest av allt?” Det är en väldigt fin men fruktlös tanke vars avsaknad av handling är själva problemet.

Och tänk om den där röda tröjan du tog på dig förra veckan var gjord av barnarbetare i Bangladesh? Vad blir då egentligen summan av dina demokratiska välgärningar? Bara som ett exempel liksom.

måndag, oktober 01, 2007

Ryan Adams - Come pick me up

Vilka jävla låtar han gör. Vilket jävla band han har. Vilken jävla skitunge han är.

Fyra veckor in i det sociala experimentet

Det är när jag säger saker som ”Inte sparka pappa på pitten igen nu, det gör så jävla ont förstår du” till lilla I som jag undrar vem jag egentligen kommer att vara när den här föräldraledigheten är över i februari. Jag har ända från början sett fram emot den här pausen från mitt ordinarie liv av två anledningar: Dels en mycket högre närvaro i familjen, dels det sociala experiment det innebär att byta vardag under ett halvår.

Min ökade närvaro i familjen är jag hittills väldigt nöjd med. Tajmingen är dessutom perfekt eftersom min ledighet har sammanfallit med sönernas högstadieentré, en tid då dom (iaf enligt min mening) behöver allt stöd dom kan få för att klara av övergången från barndom till ungdom utan bestående men. På eftermiddagarna när dom kommer hem från plugget fikar vi och tar hand om läxorna, på kvällarna när tankarna börjar formuleras i deras huvuden finns jag där och kan bolla idéer. Jag ser också familjen utvecklas och ta form, relationen mellan sönerna och lilla I växer sig starkare för varje dag och hon älskar att bara vara med dom när jag hänger tvätt eller tar en dusch. Familjen är en stark struktur, när den funkar finns det inget som slår känslan.

Vad som händer i mitt eget huvud är lite svårare att vara hundra procent positiv till. Jag ska inte sticka under stol med att jag börjar bli något av en eremit, på gott och ont. På gott därför att min fokus på lilla I är skarp, den här lilla sparvungen kommer inte hökarna åt i första taget. På ont därför att.. ja.. det kan ni nog själva föreställa er vilka negativa konsekvenser ett eremitliv har i ett samhälle där social kompetens är nyckeln till allt. Det jag behöver tro på för att hålla mig lugn är min förmåga att skruva tillbaka den gamla skallen när det behövs. Vad är det för mode, frågar man sig själv, och hittar sen förmodligen rätt.

Mina sociala kontakter utanför familjen har inskränkt sig till ett antal hantverkare, kassörskorna på ICA samt en och annan polare som får sällsynta besök. När jag väl träffar någon jag känner blåser jag min täckmantel omedelbart och börjar pladdra som attan, ungefär faktiskt som eremiten i Monty Python’s ”Life of Brian”, ni vet han som hade suttit i en grop i sjutton år och inte sagt ett jota innan Brian ramlade ner i gropen och landade på hans fot.

Det här pendelartade humöret var jag till viss del beredd på, men drömmarna har kommit som en överraskning. Jag drömmer nämligen ganska ofta mardrömmar, i den meningen att jag vaknar kallsvettig och rädd. I natt var det spökerier och en mordbrännande bloggkollega som var i farten. Jo David, det var faktiskt du som hade träffat en psychobrud och brände ner mitt sommarställe men ta det inte personligt är du snäll. Shit mannen, jag var så jävla rädd för dig när jag vaknade vid tretiden i natt. Det var nästan så jag ville ringa dig bara för att kolla att du fortfarande är snäll.

Det är fritt fram för drömtydning här alltså, min egen amatörmässiga teori går ut på att mitt kontrollbehov har accelererat och oron som då hålls i strama tyglar får sitt utlopp under natten istället. Nånting måste ju ändå hända i skallen när man byter vardag så här, och än så länge verkar dom största effekterna ta sig uttryck i mina drömmar.

söndag, september 30, 2007

Patti Smith - Because the night

Patti Smith har däremot aldrig varit överskattad, inte heller killen som var med och skrev den här låten (Bruce Springsteen).

lördag, september 29, 2007

Sveriges fem mest överskattade

Det här kan mycket väl bli ett koncept som jag återkommer till i framtiden, att lista Sveriges fem mest överskattade inom valfri kategori. Man har ju behov av att gnälla av sig ibland va, gudarna ska veta att man gör det lite då och då när man kör bil, fikar, äter middag eller tittar på teve. Som vanligt kan ni byta ut ordet ”man” mot ordet ”jag” i ovanstående text. Hur som jävla helst, idag har jag bestämt mig för att bitcha över svensktillverkad populärmusik. Kategorin är alltså ”Sveriges fem mest överskattade band/artister” och jag väljer att utelämna uppenbara sitting ducks som diverse musikalartister, diverse schlagerartister och Mando Diao.

På femte plats hittar vi The Tough Alliance, även kallade TTA i förkortad form (det tog mig en lång tid innan jag fattade det). Detta band låter som Howard Jones gjorde 1985, och jag har aldrig gillat Howard Jones. Dom ligger femma här för att dom inte är skitdåliga eller av någon annan anledning irriterar mig nämnvärt, dom är helt enkelt bara grovt överskattade. Jag hade t o m kunnat tycka att dom är helt okej om inte hela nöjeseliten sög av dom hela tiden. Det är ju förstås inte bandets fel att deras fans har dålig musiksmak, men jag tycker ändå att dom någon gång kunde komma ut i kvällspressen och säga ”Besinna er människor, så bra är vi faktiskt inte”. Det vore klädsamt.

På fjärde plats placerar jag en synnerligen hypad syskonduo som kallar sig The Knife och som även dom verkar ha lyssnat för mycket på käre Howard back in the days (lyssna på Heartbeats och jämför med Howards New Song). Det är överhuvudtaget en deprimerande tanke att den största influensen till dagens överhypade svenska musikunder är denne halvfigur som firade vissa triumfer under 80-talets första hälft. Jag lovar er, om ni lyssnar på Howards grejer från 83 så kommer ni också att bli lika deprimerade som jag när ni ser denna koppling. Hur fan kunde det bli så?! Musikaliskt lirar the Knife i samma tråkiga division som TTA, men dom är dessutom extremt deprimerande och förtjänar därför fjärdeplatsen.

På tredje plats fläskar jag utan att tveka in Petter. Okej, jag är ingen stor konsument av rapmusik men i mina öron rappar han sämre än Markoolio. Du som tycker att jag har fel får gärna peka ut Petters förtjänster, för jag fattar verkligen inte varför det är bra. Sen är jag så jävla otroligt trött på det där machojiddrandet som han kör med. Jag var först, jag är störst, jag vek inte ner mig när det blåste, jag har rysk kaviar på mitt fat, yada yada yada. Jahadu Petter, du har haft det tufft du. Mmm.. Det är kul att det går bra för dig killen, verkligen, jag må vara sur men missunnsam är jag faktiskt inte. Men lyssna nu killen, lyssna noga, kan du verkligen inte hitta på något annat att rappa om än ATT det går bra hela tiden? Du är ju för fan som en sån där skrävelgubbe som glider in på macken med sin merca, lägger en tjock plånbok på disken och säger ”FAAN va dyrt det har blivit med bensin, snart får man väl sälja kärringen om man ska ha råd med sommarhuset i Spanien, höhö”. Ingen gillar såna gubbar Petter, ingen. Inom rapmusikens kraftigt föråldrade hierarki bereds fortfarande plats för artister som påstås vara pionjärer inom genren men som har passerat zenit för länge sen, och detta är enda anledningen till att Petter fortfarande får ge ut skivor.

På andra plats hittar vi bandet som aldrig verkar tröttna på att låta som jobbigt gnälliga tonåringar, trots att dom vid det här laget måste ha en snittålder på minst 45 bast. Jag talar förstås om Kent, hujedamej vad jag rös till av obehag nu. Jag vet inte hur det är att växa upp i Eskilstuna, och efter att ha hört Jocke Bergs evinnerliga satans gnäll i drygt femton år vill jag nog inte veta heller. Det verkar vara ett öde värre än döden, och även om jag i goda stunder kan uppbåda ett uns av medlidande för dessa pojkar så måste jag ändå rikta en uppmaning till Eskilstunas samlade befolkning: Ni skapade detta monster, ni ansvarar för det, så se nu till att dräpa det en gång för alla så att vi slipper skicka bleka tonåringar med ristade armar till psykakuten i fortsättningen. OKEJ?!

På första plats, still number one, tronar en artist vars placering på denna lista knappast kan komma som en överraskning för den som följt min blogg senaste året. Örebros stolthet, pengabrorsan, the moneyfuckingbrother. Jag ska erkänna en sak, även om det sitter långt inne. Första gången jag hörde Moneybrother tyckte jag det var.. ehh… rätt okej. Han sjöng Reconsider me och jag tänkte ”Oj, en Springsteen-låt med Joe Strummer på sång, kul grej”. Sen kom en till låt och jag tänkte ”Oj, han kör samma grej igen.. inte helt genomtänkt kanske”. Sen kom en till, och en till, och en till, och resten vet ni. Det är ALLTID en Springsteen-låt och han sjunger ALLTID som Joe Strummer, och det gör mig så förbannad att den minst originella artist som kommit fram i vårt land under de senaste tjugo åren är samma artist som gång efter gång hyllas av musikjournalister för sin originalitet. Jag påstår inte att det är fel att låta sig influeras av sina idoler, men för jösse namn det finns gränser. Hos tullen finns ett stort lager med konfiskerade piratprodukter som folk försökt smuggla in i landet. På detta lager borde även Moneybrothers samlade verk förvaras.

fredag, september 28, 2007

tisdag, september 25, 2007

Konsten att gestalta en tom konsumkasse

Jag lyssnar på P1 och hör en uppspelt kulturrecensent yva sig över Persbrandts åstadkommanden i en Tjechov-pjäs. Det måste vara svårt, menar hon, att gestalta denna levande döda varelse, denna behållare av ord utan känslor, som en tom konsumkasse. Jaha, tänker jag, det är minimalismen som firar triumfer igen. Vill du se minimalism, kära kulturrecensent, ska du möta mig vid frukostbordet efter en natt med lite och konstant avbruten sömn. Där snackar vi tom konsumkasse for real.

För övrigt hyllar jag vädret, som hamnat i ett tillstånd nära det man kallar brittsommar. Detta tillstånd främjar våra dagliga promenader, minst sagt. I allt för rena löparskor återupptäcker jag min gamla hemstad som jag egentligen aldrig har flyttat ifrån men som jag lämnade i sticket någon gång i slutet av 90-talet. Stockholm lockade, Södermalm i synnerhet. Inför möjligheten att spendera nära på varannan vecka i goda vänners sällskap och omhuldad av söders värme stod sig hemstaden slätt. Jag drog, och såg mig aldrig om. Mitt hem var bara ett hotell, mitt riktiga hem befann sig istället på östra Södermalm. Detta trots att sovplatsen bestod av en alldeles för kort tvåmanssoffa som inte alls klarade av att hysa mina 184 centimeter i fullt utsträckt längd, och som därför gjorde att jag sov i fosterställning under ett antal år. Om det var soffan eller mitt mentala tillstånd som gjorde detta ska jag väl egentligen låta vara osagt, men på soffan fanns iaf inget annat val.

Återupptäcka hemstaden var det ja, eller snarare omgivningarna runt omkring. Skogen, grusvägarna och stigarna. Dofterna, färgerna och tystnaden. Och alla minnen förstås, dessa ofrånkomliga möten med det förflutna. Somliga välkomna, andra inte. Att växa upp är att lämna bitterljuva spår efter sig, som slemspår efter en snigel. Och bor man kvar i samma stad, ja då kommer man förr eller senare att hitta den där parkbänken där man ristade in några väl valda ord, den där stigen där man var så rädd i mörkret eller den där stenen som var så stor då och så liten nu.

Det kallas väl sentimentalitet, detta tillfälliga frosseri som jag tycker mig kunna kosta på mig just precis nu. Jämfört med min normala lön är föräldrapenningen nämligen skral, det ska ni veta, så det gäller att hitta så många gratisnöjen som möjligt. Och med en tämligen skränig dotter i åtanke rankar jag just nu skogens tredimensionella tystnad som det allra mest prisvärda av gratisnöjena. Prova vetja, man blir liksom fin i sinnet.

onsdag, september 19, 2007

A day in a life

Jag tror ta mig tusan att jag är på väg mot version 3.0 av mig själv, med glada och raska steg dessutom. Den som inte tror mig anmodas här att ta del av min vittnesbörd som jag med lagom nördig litterär referens kan kalla ”En dag i Maths Enocssons liv” (Solsjenitsyn you know, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”). Men här lovar jag mer än jag kan hålla, för ni får hålla tillgodo med en halv dag.

Jag vaknar av mig själv klockan 09.25. Bredvid mig ligger lilla I och snusar, hon har de senaste dygnen valt att somna sent och vakna framåt förmiddagen, en dygnsrytm som jag har förstått är ganska ovanlig för en niomånaders baby. Att sova en hel natt är dock fortfarande något som hon inte mäktar med, men de nattliga seanserna stör mig inte nämnvärt. Jag kliver upp och tar på mig samma kläder som jag burit de senaste tre dagarna, vem ska bry sig om jag luktar svett? Efter att ha laddat kaffebryggaren (alltid tre koppar) hör jag välbekanta ljud inifrån sovrummet. Hon har vaknat, och som alltid när hon är utsövd ler hon när jag kommer in i rummet. Jag tar med mig dottern ut i köket och låter henne ta del av dom vanliga sysslorna: Koka vatten till gröten, duka fram frukosten, leta fram en duglig skiva att lyssna till. Idag blev det Nina Simone.

Jag inbillar mig att hon känner trygghet i rutinerna, men man går ofta på känn som småbarnsförälder. Evigt pladdrande om vad jag gör, när jag gör det, hasar jag runt med lilla I på armen och låter vädret utanför fönstret bestämma att idag blir dagen då vi ska gå till biblioteket. Lilla I å sin sida verkar ha bestämt sig för att idag blir en sån dag då hon beter sig hyfsat förutsägbart, vilket i praktiken betyder att hon äter upp nästan all gröt och bajsar (ja förlåt men det är sånt här allt handlar om nu för tiden) mellan frukosten och promenaden. Med alla koppar kaffe i magen tar jag en dusch med öppen dörr, så att lilla I kan se var jag är. Jag har lagt fram rena kläder på sängen och huttrar en aning när min nakna och fuktiga kropp möter rumstemperaturen som håller 19,6 grader. Jag ägnar en tanke åt fjärrvärmecentralen nere i källaren, kanske är det dags att skruva upp temperaturen nu. Kanske är det höst nu. Dagarna värmer fortfarande vårt hus men nätternas kyla gör sig allt mer påmind.

Med alla kläderna på, två tröjor idag, snörar jag på mig mina nya löparskor och klär på lilla I som spretar med allt hon kan spreta med. Även detta beteende är förutsägbart. Jag promenerar alltid i löparskorna, även om det ser töntigt ut, för alla andra skor gör min rygg öm. Mina ben är olika långa, det var en kotknackare som upptäckte det för ganska många år sedan men jag har aldrig gjort något åt det. Och med det menar jag inte att jag borde ha försökt förlänga mitt ena ben, för det går inte, jag har bara inte använt några korrigerande hjälpmedel.

Vi tar en liten omväg till biblioteket, vädret nästan kräver det, och jag betraktar förmiddagens urval av människor. Pensionärer, skolkande ungdomar och mammor med barnvagnar. Ingen pappa syns till idag, men jag har sett några förut. Väl framme vid den litterära oasen, som för övrigt ligger insprängd i ett ödsligt och nyrestaurerat förortscentrum, läser jag en lapp på dörren. ”Utförsäljning av gallrade böcker, 5 kr styck” står det. Efter att ha hämtat ut gratisboken som var själva anledningen till vårt besök, en gåva till lilla I från primärvården, börjar jag bläddra bland titlarna som är till salu. Det är alltså onsdag förmiddag och jag bläddrar bland böcker man kan köpa för fem kronor styck, samtidigt som min dotter sitter och trallar för sig själv i sin barnvagn. Just där stannar jag upp och försöker ta in exakt hur bra jag har det, och kommer fram till att nivån är svårslagen. För ynka tjugo kronor köper jag En alldaglig flicka (Arthur Miller), Masjenka (Vladimir Nabokov), En dåres försvarstal (Strindberg) och Djävulsträdet (Jerzy Kosinski) och känner mig så där nöjd med mig själv som jag alltid gör när jag gjort ett klipp.

På vägen hem somnar lilla I, och jag ser min chans att skriva när vi kommer hem och hon fortfarande slumrar. Jag sätter mig ner vid datorn och börjar skriva den här texten men blir avbruten av telefonen efter bara några minuter. Motvilligt lyfter jag luren efter tre signaler och hör min sons röst, han frågar när vi ska ses. Det tar några sekunder innan jag minns att jag har lovat att följa med honom till tandläkaren idag. ”Vi ses där utanför, fem i halv” säger jag, samtidigt som jag slänger en blick på köksklockan och inser att texten får vänta.

Tandläkarmottagningen ligger i samma förortscentrum som biblioteket, men det blir ingen omväg den här gången. Min vana trogen anländer jag fem minuter före avtalad tid, och tar chansen att betrakta min omgivning innan sonen dyker upp. Jag ser en gumma med rullator komma gående över vägen, en inte helt ovanlig syn i dessa kvarter. På håll får hon syn på killen med den gigantiska hunden som sitter ungefär tjugo meter till höger om oss, varpå hon stannar mitt i vägen och ropar ”Är det en grann danjås?” till killen. ”Danois för helvete” mumlar jag och lilla I vaknar strax innan sonen anländer, exakt på avtalad tid och cyklande utan händer på styret. Vi morsar på varandra och går in. Han får komma in nästan direkt och är borta ungefär en halvtimme, när han kommer tillbaka visar han mig två stift som dom limmat fast på tänderna och en påse gummisnoddar. Snodden ska sitta i munnen, fasthakad i de två stiften, och binder således ihop över- och underkäken på ett märkligt sätt. Han verkar inte helt nöjd med arrangemanget men lyckas ändå få dit snodden efter ett otal försök.

Hela vägen hem tränar han på att cykla på bakhjulet, han börjar bli ganska duktig nu. Ett par gånger lossnar gummisnodden i hans mun, då säger han ”Men fan”, sen pillar han dit den igen och cyklar vidare. Vid dagens andra hemkomst fixar jag lunch åt lilla I medan sonen underhåller henne, vilket han gör bättre än någon annan. Hon skrattar så hon kiknar, jag vet inte vad det är han gör men han gör det bra. Efter en kvart kommer den andra sonen hem, rusar genom köket och hinner bara säga ”Hej.. bajsnödig” innan toadörren slår igen. ”Sätt på nån musik!” ropar han inifrån toaletten.

(Det finns förstås en fortsättning på den här dagen och den har varit god, det kan jag säga nu klockan 19.57, men jag hinner inte skriva om det.)

måndag, september 17, 2007

En ny lek


På bilden ser du lilla I leka "Titta det ringer" när chefen försöker få tag på mig.

onsdag, september 12, 2007

Här kommer det där sliskiga som jag varnade er för

Jag hinner inte reagera, ser det inte komma. Jag sitter vid frukostbordet och ger lilla I gröt, precis som jag gör varje morgon. Min beredskap är inställd på att förhindra olyckor, se till att hon inte stoppar något farligt i munnen eller försöker klättra ur stolen. Men min beredskap för att stå emot Damien är låg, nästintill obefintlig ska det visa sig.

Inte kunde jag veta det, att något tydligen finns kvar där i mig. Jag tänker inte ens tanken när jag går och hämtar skivan, sätter i den i CD:n och trycker play. Inte ens när första låten startar känner jag något, det är bara som vilken skiva som helst.

Se nu bara till att hon inte sätter något i halsen, och gröten den ska ätas.

Andra låten har jag ju aldrig gillat så den skippar jag förbi, under tiden drar lilla I av sig ena strumpan. Men sen kommer den, ”The blower’s daughter”, och jag börjar plötsligt storgråta. Som på en given signal börjar tårarna bara spruta ur mig och jag slår armarna runt min förvånade dotter och ropar hennes namn. Gång på gång gör jag det, och gråten bara accelererar. Jag vrålar snart ut mina känslor, det är som att någon har öppnat en bur där en stark, vacker och farlig varelse har suttit inlåst länge. Lilla I blir rädd så jag lyfter upp henne, sätter henne i mitt knä och håller om henne så hårt att hon börjar slingra sig för att komma loss. Jag bölar, snyftar, hulkar, snoret rinner och lilla I har mina tårar i sin panna. Jag säger ”Pappa älskar dig så mycket.. älskade lilla vän” och vi gungar fram och tillbaka på stolen, precis så där som man ser dom göra på film när en mamma ska trösta sitt barn. Fast det är tvärtom för oss, det är lilla I som tröstar mig. Kanske några minuter går, jag vet egentligen inte, men då lugnar jag iaf ner mig. Vi sitter och tittar på hennes vänstra fot som hon vickar fram och tillbaka, det är den som är strumplös. Hennes ansikte är en enda sörja av gröt utspädd med mina tårar och hon ler när jag pussar henne på näsan. Jag blir lugn, så lugn att jag nästan ramlar av stolen, och jag har aldrig varit lyckligare än just nu.

tisdag, september 11, 2007

Easy Tiger

Att vara hemma med ett litet barn har visat sig vara den minst gynnsamma miljön för att skriva. När hon är vaken kräver hon all uppmärksamhet och när hon sover, vilket hon inte gör så värst ofta, så finns det hundra andra saker att göra. Som att t ex städa, duscha, läsa tidningen, hänga tvätt eller ta en power nap. Jag klagar inte, jag bara förklarar läget. Så ni som har vant er vid minst ett inlägg per dag här inne får vänja om er, jag kommer inte att kunna hålla den hastigheten.

Och det är väl kanske lika bra, för i ärlighetens namn har jag under en tid känt mig som bloggens motsvarighet till Ryan Adams. Dvs väldigt produktiv men utan urskiljning. Fast å andra sidan (å herregud ni vill väl ändå inte lyssna på mina inre röster) så har det varit själva syftet med bloggen, att bara vräka ut det som dyker upp och inte låta det passera alla filter som jag alltid, så länge jag kan minnas, har burit med mig. Detta har tveklöst varit en befriande känsla. Och om man tänker efter, varför skulle jag egentligen recensera, refusera eller censurera mig själv? Varför skulle någon av oss göra det? Det finns tillräckligt många andra som håller på med sånt. Det blir ju liksom lite mer intressant också när man vräker ur sig saker.

Så det är väl mitt tips så här strax innan I vaknar igen. Ut med skiten bara, låt det flöda. En del grejer får man ångra men det är faktiskt inte så farligt det heller. Det ska vara högt i tak, som Reinfeldt brukar säga.

PS.
Lilla I har smulat sönder mina Koss-hörlurar, är det någon som vet var man kan få tag på nya såna där skumgummimuffar?

söndag, september 09, 2007

Hoppa Tolgfors! Suck it!

Att alliansen skulle få problem med att hålla sin regering intakt under en hel mandatperiod var på förhand ingen högoddsare, men att dom största stridigheterna skulle stå inom Moderaterna är kanske lite mer förvånande. Ja, ursäkta mitt föga originella upplägg men den här funderingen kan jag bara inte släppa.

Har Reinfeldt gått för långt i det han själv kallar ”uppoffringar” men som gamla stammens moderater (de otroligt få som kan tänkas lyssna på Frank Zappa dvs) snarare kanske kallar ”I’ll do anything for fifty bucks?”

För att ta över makten var vart och ett av dom borgerliga partierna beredda till vissa uppoffringar, detta gjorde man ingen hemlighet av. Och det är inga små uppoffringar vi pratar om, har det visat sig. Folkpartiet har möjligen gått i bräschen genom att driva en allt annat än liberal politik utan att byta namn men inte långt efter kommer Moderaterna som nu tummar på försvarsbudgeten, vilket för bara några år sedan var lika osannolikt som att sossarna skulle försvaga arbetsrätten. Och just det, arbetet med att försvaga arbetsrätten leds numer av Centerpartiet, som för några år sedan hoppade av samarbetet med sossarna för att dom ville skära i försvarsbudgeten.

Ni börjar kanske ana vilken soppa svensk politik har blivit nu när ideologi till syvende och sist verkar ha kastats ut genom fönstret till förmån för en effektiv.. vad var det nu.. jobbpolitik var det va?

Att ingen Fp-minister har hoppat av bör nog tolkas som att dom samtliga tillhör samma falang inom partiet, snarare än att det råder total enighet om den valda politiken. Denna tes stärks förstås av det faktum att den tidigare högra handen Björklund nu tar över hela kroppen, som tidigare beboddes av den mumlande.. ehh.. vad heter han nu igen.. Leijonborg! Och tacka fasen för att Björklund kommer att framstå som tydligare, han artikulerar ju fantastiskt fint den mannen, vilket sannerligen inte kan sägas om hans företrädare. Mindre mummel blir det alltså, men inte ett dugg mer liberalism.

Sen det här med att moderaterna har tappat tre ministrar kan man lätt dra för stora växlar av. Dom två första åkte ju dit på grund av alldeles för dålig research och deras fiffel kan inte med bästa vilja i världen påstås tyda på någon slags politisk oenighet. Tvärtom, alla fifflar ju. Dom där två var bara lite dummare än genomsnittet. Försvarsministerns avhopp däremot är en klassisk och snortydlig, om jag får uttrycka mig så pubertalt (jag försöker vända mig till yngre läsare) spricka mellan en ministers syn på sitt eget ansvarsområde och ekonomichefens.. förlåt.. finansministerns syn på fördelningen av hela budgeten.

Att dessa två herrar inte lyckats snacka ihop sig är förstås ett stort nederlag för Reinfeldt. Att det går så långt som till ett avhopp pga inre stridigheter är väldigt ovanligt, men när det händer så är oftast en finansminister inblandad. Finansministern har ju alltid varit statsministerns högra hand i varje svensk regering, och den nuvarande ämbetsinnehavaren utgör definitivt inget undantag. Uttrycket ”ler och långhalm” ligger inte långt från tungan när man vill beskriva relationen mellan Babyface och Svansmannen. Det är nästan så man kan se dom små telningarna sälja saft och anarkistisk litteratur efter gatorna där ute i Täby på 70-talet.

Men så har vi det här med retorik, eller semantik, eller på vanlig svenska, skitsnack. För när statsministern tillfrågas huruvida försvarsministerns avhopp inte är ett tecken på en splittrad och därför också försvagad regeringen så svarar han förstås att det här inte alls är ett tecken på svaghet utan bara bevis på att det råder högt i tak. Alla får ha sin åsikt liksom, men i slutändan är det ekonomichefen och VD.n som bestämmer. Jojo, jag tror att alla som kommit i närheten av det här spelet på sitt jobb känner igen den unkna doften.

Firma Sverige AB styrs med exakt samma målbilder och metoder som vilket aktiebolag som helst. Visst finns det formulerade värdegrunder som man ibland, när det passar, hänvisar till. Här bryr vi oss om personalen, och så jävla vidare du vet vad jag pratar om. Men när ekonomichefen är med på informationsmötet, ja då vet man att här ska det skäras och då tas ingen hänsyn till värdegrunder.

Exakt samma maktspel som denna regering nu visat sig vara kapabel till kan du också hitta i bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Det är allianser inom alliansen, om du förstår, och den som sätter sina egna värderingar och sin egen stolthet framför ”laget” bör veta var dörren finns. Och du vet vad jag pratar om här också, har chefen sagt att vi ska skära fjorton procent på kostnaderna så är det du som får tala om för personalen att fruktkorgarna ryker och gör du inte det så är du ingen lagspelare.

Det Odenberg har gjort, vilket jag faktiskt beundrar honom för trots skillnaderna i vår syn på politik, är att han har vägrat tala om för personalen att fruktkorgarna ryker. Han har lyssnat mer till sin egen övertygelse än chefens order, och det går faktiskt att skönja spår av civilkurage där. Något jag faktiskt inte trodde jag skulle få se hos en moderat politiker men hey, you proved me wrong mister. Good on ya!

Men som kund till firma Sverige AB har man ju förstås inte så mycket att säga till om. Man kan stå där och applådera Odenberg ett tag, men sen inser man att dom bara stoppar dit någon annan människa, en så kallad lagspelare, och så är man tillbaka på ruta ett igen. Det här handlar förstås inte om försvarspolitiken heller, för i själva sakfrågan håller jag snarare med finansministern, men det gör mig lik förbannat ledsen när jag inser att det jag sett och inte gillat inom näringslivet, dessa bastuklubbar och sugandet av rätt penis, nu också gäller inom politiken. Kanske har det varit så ett tag, kanske var det självaste Göran Persson som startade den här trenden, men att alliansen väljer att fortsätta i samma fotspår upplever jag som klart störande. Eller ”segt” som mina söner skulle ha uttryckt saken.

Och jag är ledsen Tolgfors men en sån som du, en sån som hoppar på minsta kommando och hjälper cheferna att täcka över alla sprickor (and thanks for the big christmas bonus mr Babyface, the wife says hi) och tar sina karriärkliv med hjälp av andra människors misslyckanden eftersom du själv aldrig är förstavalet, en riktig lagspelare som du alltså, en sån kallar jag för kuksugare. Ursäkta språkbruket, men just den symboliken är fortfarande oöverträffad i min vokabulär.

torsdag, september 06, 2007

Pappaskämt

Vi ska åka till Vilnius i oktober. Jag, S och lilla I ska ut och flyga igen minsann, en trevlig födelsedagspresent till mig från S och svärmor. Och då tänkte jag direkt på ett skämt man kunde dra där borta, för jag är ju bra på skämt. Så tänk så här, jag och S träffar ett annat svenskt turistpar på hotellet. Vi har varit där en dag, dom har precis checkat in. Vi hör ju att dom pratar svenska och tar förstås kontakt, för såna är vi. Trevliga och sociala. Sen när vi har pratat ett tag, tipsat om en restaurang i gamla stan och sånt där, så gör det andra paret tecken för att dom ska gå till sitt rum. Kvinnan i paret säger "Nämen Gud, vad fint då.." och drar sig i vänstra örsnibben, och då vet man att konversationen är över. Jag och S ska inte upp till vårt rum riktigt än för vi hade tänkt ta en stänkare i baren. Ja, jag hade tänkt det, för S är ju så jävla gravid igen så hon får dricka cola light, trots att man bevisligen blir dum i huvudet av lightläsk. Så det sista jag säger till det andra paret innan dom går till hissen blir det här skämtet. Håll i er nu.

"Vilnius nåt så finns vi i baren."

Så kom inte här och säg att jag har blivit slö i skallen av att gå hemma med lilla I, för jag är som ni kan se lika skarp som alltid.

tisdag, september 04, 2007

Brev till tränarna och övriga föräldrar i Runstens 93-lag

Igår fick jag en av mina fördomar mot ungdomsidrott besannad. Jag blev nämligen uppringd av vår innebandytränare som berättade att ”dom” hade bestämt att mina söner ska byta lag. Från 93-laget till 94-laget. ”Dom” betyder tränarteamen från båda dessa lag. Och på min fråga om dom inte hade funderat på att ta med föräldrarna i diskussionen som ledde fram till beslutet att skilja mina söner från sina polare som dom haft i fem år, som dom slitit tillsammans med i motgång och medgång, på den frågan svarade tränaren kort och gott ”nej”.

Anledningen till detta beslut, så som jag fick den berättad för mig för första gången igår, är att flera ”tongivande killar” har bytt till andra lag eftersom dom ser chansen till framgång som allt för liten med så många knattar (dvs 94-or) i laget. Tränarteamet å sin sida har gått som katter kring het gröt i den här frågan i ett par år, och till slut valde man en snabb och feg väg ut. Man valde att bara fatta beslutet, utan att låta vare sig föräldrar eller barnen ifråga komma till tals, och fick ett lämpligt beslutsunderlag i form av avhoppade stjärnspelare.

Pragmatikern i mig säger att det här var väl lika bra. Mina söner ska inte spela i ett lag där dom inte längre är välkomna, där dom ses som en belastning trots sitt idoga slit under fem säsonger. Idealisten i mig vill skrika åt dom här tränarna att dom är dumma i huvudet, att dom behandlar barn helt respektlöst och otroligt fegt.

Tränaren, som till viss del har hamnat between a rock and a hard place, medgav att det hade skötts rätt klantigt. Och visst, dom är inte direkt utbildade psykologer eller pedagoger dom här ungdomstränarna. Det finns många skräckexempel, många sämre än han, men faktum kvarstår att när barnen blir tretton bast så är det tydligen och helt plötsligt elitregler som gäller istället för ”alla får vara med”, vilket det var fram till förra säsongen. Det här ska man tydligen bara acceptera som förälder, man ska spela med i spelet. Men jag vägrar att spela med i det spelet, jag tror t o m att det kan vara helt förödande att bara lägga sig ner och acceptera den här typen av behandling.

Ett kompisgäng som hängt ihop under fem säsonger är nu splittrat, bara för att några tongivande spelare ville vinna oftare och utsåg fem killar till syndabockar bara för att dom är ett år yngre. Detta, tillsammans med en feg tränarduo, har fått mig att tvivla på idrottens så kallade fostrande. Att göra ditt bästa är inte gott nog, du måste prestera på en viss nivå (som för övrigt bedöms subjektivt av två tränare vars egna söner spelar i laget) annars åker du ut. Redan när du är tretton år.

Det här gör mig ledsen, men tyvärr inte speciellt förvånad. Jag har som sagt känt trycket under ett par säsonger, från vissa föräldrar och från tränarna. Att långsamt men säkert se dessa ideal vittra sönder, från åttaårsåldern när allt är lek och kamratskapen är det viktigaste, till trettonårsåldern när allt istället handlar om att vinna till varje pris, har gjort mig ledsen och besviken. Jag kan inte göra något åt det här, förutom att tala om hur jag känner och det gör jag nu.

Förhoppningsvis blir det här en bra lösning, och jag ska göra allt jag kan för att stötta mina söner i deras nya lag, men jag måste erkänna att jag inte längre är lika stolt över det här laget och den här föreningen. Inte lika stolt som jag var förut, när vi alla fick vara kompisar i med- och motgång. Och det står jag för, det ska ni ha väldigt klart för er.