Meningen med livet

Sambon har drabbats av någon slags magåkomma, jag vill nästan inte ta ordet ”magsjuka” i min mun för jag blir extremt hypokondrisk av det ordet. Det vore inte bra om jag åkte dit på det där nu, vi har ju fan spelning ikväll. Så jag sitter här och försöker tänka på allt annat än magsjuka, ignorerar alla bubbeltendenser i magen, inbillade eller verkliga (det inbillade är lika verkligt som det verkliga så det spelar egentligen ingen roll), och kommer att tänka på meningen med livet. Någon gång ska man ju tänka på det också, liksom. En fråga som i sin övergripande form känns väldigt svävande och vag, nästintill ointressant, men som i livets små brännpunkter kan väckas till liv och få en skön revival. Att diskutera den frågan utan att befinna sig i en situation där den naturligt kan appliceras (typ en helt vanlig torsdagskväll när du sitter i soffan och kollar på Aktuellt, utan att något annat händer), är tämligen meningslöst. Men i livets brännpunkter, och det här är en sån, är den allt och lite till. Jag medger att det inte är en historisk, alltigenom livsavgörande brännpunkt jag befinner mig i just idag, men den är tillräckligt stor för att väcka frågan. För här sitter jag och ber till makter jag inte tror på, ber att dom ska låta mig vara frisk åtminstone en dag till så jag får ställa mig på scenen ikväll. Jag vill inte att livets gilla gång, som idag bjuder mig en höjdpunkt, ska hindras i sin framfart. Inte idag. Det vore för jävligt, för att inte säga åt helvete för dålig humor hos den högre makt jag inte tror på, om mitt livs gilla gång skulle förhindras just idag. Och i detta livsbejakande gnäll hittar jag ett svar på frågan ”Vad är meningen med livet?”, och svaret är ”att få leva det”. Synnerligen högtravande och samtidigt banalt så det förslår. Men det går inte att förneka, nu när jag är så här banal och otroligt generell, att jag har en poäng. Meningen med livet, ditt och mitt, är att få njuta av brännpunkterna, höjdpunkterna, och sen minnas dom och njuta av minnena. Meningen med livet är också att göra analysen baserad på tidigare erfarenheter och ta sig vidare till nästa nivå. Att utvecklas, inte bara knarka på samma ställe. Det måste alltid finnas tid för analys, den reflekterande människan får inte dö för då dör mänskligheten. Jag gillar analys, kanske lite för mycket för mitt eget bästa, men just idag är jag beredd att blint konvertera till vilken religion som helst om den bara kan hjälpa mig att hålla montesumas hämnd borta, helst för evigt men åtminstone i 24 timmar till. Idag är jag inte en rationellt tänkande modern människa, idag är jag ett sektoffer i vardande. Snälla snälla, låt mig få göra det här. Låt mig få njuta av den här höjdpunkten så lovar jag att kräkas som en hund imorgon, om det är vad min yet to be found överhet kräver av mig. Ave Maria, insha’ Allah, whatever.

Får man säga nåt om Zlatan nu?

Får man tycka att killen inte levererar i landslaget? Att han inte har gjort det på väldigt länge (senaste målet oktober 2005), att hans VM var ett skämt, att han inte spelar med hjärtat? I sitt klubblag spelar han med hjärtat, det var ju kul för Inter då. I landslaget spelar han som en påse nötter och det beror på, hävdar jag, att han inte är speciellt intresserad av hur det går för laget. För i helvete, Nordirland! Han borde kunna snurra upp dom där kolgruvepojkarna så till den milda grad att dom till slut inte ens minns om dom är katoliker eller protestanter, men han gör det inte. Han orkar liksom inte, det blir bara lite halvdant petande med bollen och jag blir förbannad. Även om spelsystemet inte passar honom, även om Elmander springer åt fel håll och Svensson slår bollen på spelaren istället för ytan så kan käre lille kelgrisen Zlatan avgöra en sån här match alldeles på egen hand. Om han bara vill. Om det dessutom är så, och detta är förstås bara spekulationer från min sida, att hans medverkan i startelvan skapar missämja och oro i laget så kan man verkligen fundera över vad vi ska med honom till. Det ska vara nåt alldeles extra jävla skitbra han bidrar med till det priset, men han bidrar inte med ett jävla skit. Så jag är trött på Zlatan, trött på allt kelande med gullegrisen. Låt honom briljera där borta i Inter, där allt är anpassat till honom, där han tycker det är ballt och roligt att spela, och låt forwards som bevisligen kan och vill göra mål i landslaget spela istället. För det är faktiskt så, om du inte har förstått det än, att en forward är till för att göra mål. Allbäck gör mål, David Healy gör uppenbarligen mål på varje chans han får, DET är vad jag kallar en toppforward. Men Zlatan lyckas inte ens prestera när allt är upplagt på silverfat. Han hade chansen att ta revansch mot Nordirland, ett lag vars backlinje knappt skulle platsa i Gefle IF, men nejdå. Nu var det inte bara Zlatan som var dålig, det ska medges. Svensson gjorde EN bra grej, finten och passningen till Alexandersson som nickade fram till Elmander vid målet. Källström, var han med? Chippen, who? Att våra internationella stjärnor ständigt underpresterar i landslaget säger mig en och endast en sak: dom är inte motiverade. Om Boorken var förbundskapten i fotboll hade han bänkat hela högen och satt in hungriga juniorer, sen hade lyxputtarna fått kämpa för att ta tillbaka sina platser. Det är alldeles för mesig inställning till dessa stjärnor, dom får komma och gå hur dom vill och leva på gamla meriter. Nä bort med skiten, jag ser mycket hellre tio hungriga medelmåttor (typ Nordirland) som kämpar för sitt lag än en Zlatan som är upptagen med att fixa frillan vid ena hörnflaggan. Patetiskt. Och Lagerbäck ska avgå, han sitter i knäet på dessa så kallade stjärnor. Jag blir förbannad, hör ni det?!

The opposite of human nature

Låt oss prata en stund om anusblekning. Men först, låt oss bara ställa oss själva frågan, varför? Och den självklara följdfrågan, kommer denna märkliga företeelse från gayvärlden? Om svaret på den frågan är ja borde anusblekning rimligtvis ha funnits ett tag, vilket man som lekman inte riktigt håller med om. Som lekman känner man tvärtom att detta är en ganska ny företeelse. Det kan iofs bero på att tekniken är ny, att människorna (ganska få av dom, får man hoppas) i alla tider har velat bleka sina anus men inte kunnat uppfylla denna dröm tills någon läkare, och vilken märklig människa DET måste vara, kom på den rätta tekniken. I will devote my medical work to bleaching of the anus, I’m a doctor yes I am. Om svaret däremot är nej, vilket lekmannen nog i de allra flesta fall styrker, finns det då snarare en koppling mellan blekta slutmuskler och allt oftare förekommande heterosexuellt analsex i porrfilmer? Och om så är fallet, kan man då dra slutsatsen att detta hål, som alla vet används primärt för att leverera nummer två, åt det andra hållet så att säga, bleks för att betraktaren, användaren, eller vad man ska säga, så lite som möjligt ska påminnas om hålets primära syfte? Bajs är brunt, om detta råder inga tvivel. Och yttermera, om så är fallet, är heteromän (som vill knulla kvinnor i pruppen) mer bajsfobiska än gaymän? Ett skönhetsideal som går ut på att skapa ett fotonegativ av den mänskliga kroppen, allt som normalt är blekt ska vara brunt och allt som normalt är brunt ska vara blekt, kan det verkligen vara vettigt det? Håller vi på att förvandla oss själva till våra raka motsatser? What is the origin of this insane insanity, I ask. Människan är ett märkligt djur.

Ordförande Persson

Föga originellt val av ämne idag men jag måste bara snudda vid det. Dokumentärserien alltså, där Persson har sagt både det ena och det andra, spridit ris och ros, men framför allt visat sig vara mänsklig. Och jag håller med flera andra bloggare som ställer sig en aning frågande till medias och sakkunnigas kritik mot Perssons öppenhjärtiga ton, för är det inte just det här vi har efterfrågat alla dom gånger vi beskyllt politiker för att vara för PK, för benägna att gömma sig bakom korrekta och med finaste sandpapperet slipade fasader? Jag tycker det är helt underbart att få se en annan sida av en statsminister, som i det här fallet råkar vara Göran Persson. Även en annan sida av politiken, en sida som känns köttig, ärlig och raka motsatsen till skenheliga och minutiöst uppställda fasader. Jag skulle gärna se ett likadant upplägg med Fredrik Reinfeldt när han kliver av, men nånting säger mig att hans finkalibrerade imagefabrik aldrig skulle tillåta ett så pass icke-populistiskt tilltag.

Jag undrar också, som en rackarns flundra, vad Persson har för syfte med det hela. Somliga vill ju låta påskina att han inte har tänkt till, att resultatet inte blivit det han ville och att han nu ångrar allting. Jag skulle inte tro det. Inte han inte. Det vore väldigt märkligt om de var så, för det skulle betyda att karln helt plötsligt har blivit otroligt dålig i sin paradgren: konsekvensanalys. Nog förstod han konsekvenserna? Nog har han har fått se resultatet och godkänt det? Persson själv sneglar på Tage Erlanders memoarer och säger, kanske i ena mungipan, att han velat göra något liknande fast i teve. Resultatet blev kanske något mer svårkontrollerat än Erlanders bok, det blir gärna så när fler dimensioner än bara skriven text ska bedömas, men nog fasen hade han en idé om vad han ville uppnå och jag tror att det landade hyfsat nära avsedd skärningspunkt. Jag tror nämligen han ville säga något stort om politiken och hur det är att vara statsminister. Något om hur det är att vara människan bakom all denna makt, all denna mediebevakning, all denna stress och framför allt, allt detta blytunga ansvar. Han har velat säga det så till den milda grad att han är beredd att göra sig ovän med många människor och dessutom ta risken att, för all överskådlig framtid, betraktas som en naiv tokstolle. För det är vad vissa verkar tycka nu, och den reaktionen kan inte komma som en överraskning för Persson själv. Han har nog kalkylerat med det, som den strateg han är.

Som strateg har han nog också förstått att denna dokumentärserie kan och troligen kommer att förändra allmänhetens syn på politiker. Inte radikalt men till viss del, kanske tillräckligt stor del för att ge två av dagens huvudpersoner inom svensk politik lite bättre förutsättningar att göra ett bra jobb. Jag talar förstås om Reinfeldt och Sahlin, Persson båda efterträdare. Som sittande statsminister borde Reinfeldt helt klart skicka en knippe röda rosor (röda som blod, så att du förstod) till Persson som tack för att han har grusat gången åt honom. För gången är sannerligen grusad, både genom att Persson har förklarat vissa aspekter som tidigare varit okända för allmänheten, aspekter som försvårar arbetet för en statsminister och som, nu när vi känner till dom, kanske gör oss en aning mer förlåtande till kynnet när Reinfeldt hamnar under press. Men också, och mer så, genom att Persson har visat sig vara just en människa bakom den formella och finslipade fasaden. Kanske förstår vi då bättre att även Reinfeldt är en människa. Sahlin å sin sida kan skörda frukterna av att vara Perssons motsats i sin ledarstil. Programmen har med all önskvärd tydlighet visat att socialdemokratin behöver en annan ledare, att Persson blivit trött och som ett resultat av detta börjat tumma på några av partiets mest grundläggande värderingar, så som solidaritet och.. ja.. det räcker väl så. Den gången blir inte mer grusad än den är nu, efter fyra fantastiska program. Se ett sånt svin han var, välkommen Mona!

Det är något historiskt vi har fått bevittna, något alldeles makalöst intressant, fängslande och unikt som saknar motstycke inte bara i svensk historia utan i världshistorien. Ingen annan statsledare har givit ifrån sig ett lika öppet och ärligt dokument över sin tid vid makten, ingen. Och att Göran Persson skulle bli den som slog in den dörren hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott, men jag är glad att han gjorde det.

In the ghetto

I fredags var jag och lilla I ensamma hemma. S åkte till Uppsala, motvilligt, för att fira en jobbarkompis som fyllt jämnt. Det var första natten utan I för S, men hon ringde bara två gånger under kvällen vilket jag tycker var starkt gjort. I och jag lagade mat (ja det var naturligtvis jag som stod vid spisen och hon som tittade på) och lyssnade på Elvis. Mycket Elvis nu, och bara den sena och rätt geggiga Las Vegas-perioden. En av mina favoritlåtar är Moody Blue och jag vet att det har att göra med min barndom. En av mina kompisar, han som hade en rätt så ofestligt alkoholiserad farsa, bodde i en lägenhet som helt dominerades av Elvis-hyllningar i form av affischer och andra artefakter. Det var mamman, den hårt prövade hustrun till en alkoholist, som älskade Elvis. Hon var den snällaste av alla snälla mammor och som 7-åring tyckte jag inte alls det var konstigt att hon alltid gick omkring i leopardmönstrade kläder. Tvärtom, jag tyckte det var snyggt. Min mamma hade ju tantkläder. I den lägenheten sov jag över ganska ofta och Moody Blue spelades mer än andra låtar, ständigt ackompanjerad av leopardmammans nynnande från köket. Dom hade jordnötssmör också, fast det gillade jag aldrig. Antar att det var kitschigt som satan men jag gillade det, och detta påminns jag om varje gång jag hör låten.

Annars förflöt fredagskvällen med sällsynt skådat mys. Hon är så jäkla gullig den lilla oxfilén till unge att man jävlar i mej bara vill äta upp henne. Åkte till Uppsala på lördan, shoppade lite på stan och fikade med svärmor innan vi blev hämtade till middagsbjudning hos kompisar. Jag blev bjuden på fördrink, vin och portvin, blev nästan lite bladig och det känns alltid skumt och aldrig rätt att vara det när I är med. Jag skyller på att jag är ovanligt lättpåverkad nu för tiden eftersom jag inte alls dricker i dom mängder jag gjorde förr. Till sthlm på söndan för att hälsa på kompisar som flyttat in i Hammarby Sjöstad. Märkligt ställe det där, jäkligt fin lägenhet men stadsdelen gives me the creeps. Det känns fullständigt själlöst när allt är nybyggt och ser likadant ut, som om någon i sann Jehovas vittne-anda har bestämt sig för att skapa ett nytt paradis på en annan planet och bara dom rätta personerna har blivit inbjudna. När jag går omkring där på promenadbryggorna i vårsolen känner jag mig orakad, vilket jag förstås också är men jag brukar aldrig bry mig om det. Folket som går där är så tillrättalagda och prydliga att jag får kväva impulsen att skrika könsord rakt ut i tomma luften. Jag tror att H-by sjöstad löper större risk att bli ett ghettoliknande miljonprojekt med tiden än det stilistiska skrytområde som skaparna säkert avsåg, men jag kan ha fel.

Slaggade över hos S brorsa, fick rätt kraftiga allergisymptom av kattjäveln och sov uruselt. Knotade en förmiddag på kontoret i Solna innan jag tog mig ur 08-området vid lunch. S och I är kvar i sthlm ett par dagar, jag får klara mig utan mina brudar tills på onsdag. Jävla tur för mig att sönerna är här nu, inga kan få mig på bra humör som dom. Jo förresten, årets säkraste vårtecken dök upp idag. Farsan var här och hämtade sin motorcykel.

Young hearts

När jag gick på högstadiet var jag med i ett gäng. Vi var väl en 8-10 grabbar, det varierade, som hasade runt i flock och i princip ägnade våra liv åt att tjuvröka, tjuvsnusa och tjuvdricka folköl. Den fjärde lasten som ägnades stor del av vår uppmärksamhet var förstås tjejer, och vi hade våra hang arounds. Vi var inte särdeles hippa eller balla, inte värsta brudmagneterna i plugget, men vi hade iaf en stadig krets på 4-5 tjejer som gillade att hänga med oss. Ingen lokal (läs någons pojkrum) var tillräckligt stor för vårat gäng så vi var alltid förpassade till utomhusaktiviteter. Långt in på hösten kunde vi sitta där vid dansbanan, vilket var vårt högkvarter, och med frusna fingrar försöka få fjutt på cigaretterna. Samma frusna fingrar kunde också fixa förgasaren på Robbans moppe eller leta sig in under tröjan på någon av tjejerna för att hitta ett bröst att hålla i. Den tiden på året fyllde bröstkramningen två syften. Dels det uppenbara sökandet efter att stilla den ständigt närvarande kåtheten, dels att värma fingrarna. Tjejerna fick verkligen ställa upp på mycket back in the days.

Jag var kär i en av tjejerna som hängde med oss, och jag var det ganska länge. Hon var den tjejen som alla ville ha och jag stod mig inte speciellt bra i konkurrensen. Jag var inte framfusig på något sätt, snarare väldigt osäker (på det där klassiska clownsättet), vilket var ett stort hinder mellan mig och chansen att få ihop det med en tjej. Det saknades inte erbjudanden från annat håll, det ska sägas, men det var ju henne jag ville ha. Jag var inte bara dålig på att förmedla mina känslor till henne, jag var också dålig på att förmedla mina känslor för henne till mina polare, om du förstår. Det kunde t ex vara så att en polare, någon av dom aningen mer klarsynta i sällskapet, rakt ut frågade mig om jag var kär i henne varpå jag svarade ungefär ”Kär? Nä fan.. öh.. dra åt helvete.. kåt är man ju jämt va.. höhö.. men det är bara idioter som blir kära”. Man ville sätta på nån jävel, få det överstökat, men mitt problem var att jag var kär i den jag ville sätta på. Vilket, och det vet ni alla, komplicerar saker och ting ganska rejält. Långt senare i livet har jag insett vikten av att förmedla känslor, både till den man känner något för och till omgivningen. I 30-års åldern kunde jag t ex säga "Henne ger du fan i!" till en polare vilket aldrig skulle ha fallit mig in som 15-åring.

Det hade varit mycket enklare att bara få det överstökat med nån som man inte kände nåt för, men jag var alldeles för blyg och osäker för att ens ställa frågan. Hur gjorde man det? Att fråga en tjej ”Ska vi knulla?” fanns inte på min världskarta, inte för att jag var överdrivet romantisk eller mån om tjejens känslor, jag vågade bara inte. För ett nej där hade skickat mig till den mörka underjorden för en lång tid framöver. Den enda som kunde vara värre än ett nej från en tjej som man inte var kär i var ett nej från tjejen man var kär i, alltså frågade jag aldrig henne. Aldrig nånsin. Jag frågade aldrig chans, aldrig om vi skulle knulla heller, istället såg jag mina kompisar vara ihop med henne. En efter en. Jag vet inte om jag skrek det men jag tänkte iaf att hon var en hora, många gånger. Jag var svartsjuk och avundsjuk på mina kompisars mod och till synes sorglösa inställning till risken att få ett nej, och mina egna tillkortakommanden gjorde mig till en svartsynt 15-åring.

I en förskönande efterkonstruktion kan man säkert påstå att mitt beteende på högstadiet var nobelt, gulligt eller moget. Att jag inte behandlade tjejerna som runkobjekt eller erövringar, att jag inte var en av dom som skrek hora utan istället ställde mig på mänsklighetens sida och respekterade tjejerna, skulle vara ett trevande försök att anpassa mig till en ny och mer modern mansroll. Sett till mina handlingar kan man gott tro att så var fallet, men det är ju förstås bara skitsnack. Jag vet hur det egentligen var. Jag vet hur jag tänkte, jag vet vad jag ville, och jag ville inget annat än att knulla. Med så många som möjligt, gärna fler åt gången. Alla möjliga kombinationer figurerade i min porrskadade hjärna. Det enda som hindrade mig var min feghet. Jag var en feg stackare, rädd för att bli bortvald, icke önskvärd, dumpad. Denna rädsla, mer än något nobelt syfte i denna arma värld, reglerade mitt förhållningssätt till tjejer under en lång tid av mitt liv. Senare i livet fick jag, vad ska jag säga.. ett annat utlopp, men det kommer ni aldrig att få läsa om här. That's between me and myself.

PS
Som så ofta i dessa sagor träffades pojken och flickan långt senare, kanske tio år efter högstadiet, av en slump. Flickan, hon, var då gift och bodde i Frankrike medan pojken, jag, bodde kvar i den lilla staden. I sagan skulle pojken och flickan, numer mannen och kvinnan, ha bondat rejält, pratat om gamla tider och blivit kära i varandra. Hon skulle ha lämnat sin franske man i ett huj och han skulle ha gjort detsamma med sin svenska flickvän. Så är det i sagorna, dom romantiska komedierna, men så var det inte för oss. Hon gled upp bredvid mig i baren. Vi hälsade, summerade tio år på tio minuter och sen var det inget mer med det. Det fanns inget där. Nothing. Nada. Zilch. Så kan det vara i verkligheten. There is no moral to this story.

Även busar somnar till ro

Norman Mailer intervjuades i Babel igår och fick frågan hur han ser på att åldras. Som f d machoviril buse borde han rimligtvis uppleva sinandet av kraften som jobbigt, tycktes reportern antyda. 84-årige Mailer svarade då, möjligen efter ett svårt resonemang med sig själv, att det är skönt att åldras. Ett svar som i sig förmodligen vittnar om den sinande kraften, i sin krafts dagar hade han troligen inte ens varit intresserad av diskussionen. Men det han sa, som även en person stadd i åldrandets tidigare fas kan och i mitt fall gärna vill ta till sig, är att en gammal man slipper jämföra sig med sin egen självbild. Man har, menar han, kommit att acceptera den man är och slipper oroa sig över huruvida man är större eller mindre än sin självbild eller, för den delen, sitt rykte. Det är också det accepterande lugnet inför sin egen förestående död som jag avundas. Som rimligt ung och fortfarande lovande människa upplever jag ofta att jag bryter och bänder sönder mitt liv, försöker spränga ramar som bara jag ser och landar i någon slags bekant Don Quijote-vanmakt. Jag funderar mer på vad jag har kvar att åstadkomma istället för att glädjas åt det jag åstadkommit, vilket förstås är en förutsättning för utveckling men rofyllt är det fan inte. Jag brukar kapitulera inför alltings svårighet, och varje gång jag gör det blir jag lite mindre som människa.

Sen är det förstås också lätt för Norman att sitta där och jäsa och påstå att nu är det som det är liksom, mitt liv har varit som det varit, för det livet går inte av för hackor minsann. Jag vet inte om det betyder att han är nöjd med det liv han levt, men det han påstår är åtminstone att han har accepterat att det kanske inte blir så mycket mer. Det måste vara väldigt skönt att komma dit, tänker jag, och skickar ett tyst tack till gamle Norman för den trösterika upplysningen. Samtidigt måste jag undra om jag själv, som 84-åring, kommer att se på mitt liv så som Norman gör. Om jag nu knegar på till pensionen och under den tiden skaffat nåt till barn, spelar i något band till å från, får vara hyfsat frisk, hinner se lite mer av världen, får in en text i någon tidning, får älska och bli älskad av mina vänner och min familj, klipper gräset och slipper fuktskador på huset; kommer det att räcka? Norman har stått på barrikaderna, skrivit nio böcker, varit en av USA:s public enemies och blivit arresterad vid demonstrationer. Det är ju lätt för honom att acceptera livets sinande kraft och dödens ankomst, eftersom han har levt sitt liv till det yttersta. Åtminstone vittnar hans eftermäle om detta.

Men jag då? Borde jag ta tag i mina drömmar nu, en gång för alla, eller borde jag sluta titta på teveprogram som Babel? Svaret är väl givet antar jag. Ta tag i drömmarna så att även jag en dag kan njuta av ålderdomen, som Norman kan. Acceptera döden och skita i självbilden. Å andra sidan vete fan om jag tror på honom när han säger så. Jag tror egentligen att åldrandet bugs the hell out of him, som den f d machovirile busen han är.

Sahlin, Dolly och Babyface får mig att sakna Persson

Det vilade något bisarrt över gårdagskvällen. Jag tror det började när jag lagade mat och satte på en Dolly Parton-skiva som jag ”tvingats” köpa, återigen pga min oförmåga att säga nej till en av alla dessa välgörenhetsföreningar som ringer och snor mina pengar. Den här gången var det Aktiva synskadade. Dolly Parton alltså, detta.. unikum, som visserligen sjunger bra och har en del riktigt bra låtar på sitt samvete men som i allt övrigt är en allt för absurd människa att ta in. Är hon feminist som vissa påstår? Jag vet inte. Allt jag vet är att hon har genomgått alla skönhetsoperationer som finns tillgängliga i USA, och det är många, samt att hon är en sällsynt slipad affärskvinna. Att titta på en bild av henne samtidigt som man lyssnar på hennes musik ger kraftiga yrselattacker, det hänger helt enkelt inte ihop. På den här skivan klämmer hon i sista spåret i med en cover på ”Stairway to heaven” och jag bara fryser till is vid spisen. Det här måste väl ändå vara olagligt? Lilla I tittar på mig med en, jag svär, oförstående blick. Om en tremånaders baby kan ha åsikter om musik (vilket jag tror) så hade hon det igår kväll. Där sattes tonen an.

Något senare fastnar jag framför teven och kan förstås inte låta bli att titta på Persson-dokumentären. Aldrig har väl en dokumentär om en påstått fullkomligt ointressant och pompös gubbjävel väckt sånt intresse på förhand, så jag antar att gubbjäveln har gjort nånting rätt iaf. Persson framstår som.. ja.. en psykopat, på ett ganska sött men också sorgligt sätt. Så full av sig själv, så lik många chefer som jag stött på i näringslivet. Inte alls unik, tvärtom. Han representerar allt jag sett i näringslivet, men kanske aldrig sett i politiken. Han är alltså en politiskt inkorrekt politiker, och jag känner nånstans att det kanske har behövts en sån politiker ändå. Han är ju uppenbart galen och alldeles för full av sig själv. Helt distanslöst ångar han på och skryter vitt och brett om sin egen förmåga, samtidigt som han förringar både motståndare och egna partimedlemmar. Precis som en psykopat ska. Och det här är inte helt av ondo ska ni veta, många psykopater är oerhört framgångsrika chefer inom näringslivet, men inom politiken har det väl aldrig riktigt varit lika accepterat att bete sig så. Det allra märkligaste i historien är att han satt så länge, för det måste fan ha funnits massor av människor som ville bli av med honom.

Ännu något senare får jag vatten på kvarn när jag ser debatten mellan Mona och Babyface på Aktuellt. Perssons raka motsatser, två mjukisar som har saknat varandra står och gullar lite i tjugoen minuter, på bästa sändningstid. Helt bortkastat, iaf om man gillar lite hårdare debatter, vilket jag råkar göra. Call me old fashioned, men nog var det roligare när Bildt och Persson kastade sand på varandra i slutet av 90-talet. Det fanns ett klipp i dokumentären där Bildt, hemkommen efter sin Balkan-sejour, klappade Persson på huvudet och påstod att nu minsann visste han mer om mänskligt lidande än Persson. Lille Carl hade varit ute i stora vääärlden och ingen visste bättre än han hur det här med lidande fungerade. Persson blev förstås ursinnig, slängde svarta blicken på pojkvaskern mittemot och bet huvet av lille Carl genom att dra upp klassamhället och sin egen bakgrund. Det är klassiskt. En arbetarunge mot en överklass-slyngel, dom kunde lika gärna ha legat på en skolgård och mulat varandra i ansiktet med snö. Sånt vill man ju se, men istället får vi Mona och Babyface vars debatter mer liknar en mild dispyt mellan två dramapedagoger på en folkhögskola, över vem som tog sista skvätten ekologiskt odlad mjölk. Den svenska politiska sandlådedebatten är död, och jag sörjer.

Jag kan tänka mig att både Sahlin och Babyface gillar Dollys version av ”Stairway to heaven”, för Babyface har redan tidigare visat dåligt musikomdöme genom att lista nån jävla eurodiscohit på sin topp 5-lista, och Sahlin har ju visat dåligt omdöme i största allmänhet. Men Persson skulle aldrig köpa såna enkla trick. Inte från Dolly, inte från någon. Han skulle förmodligen påstå att det är förkastligt och att om någon nödvändigtvis måste göra en cover på ”Stairway to heaven” så är det nog lika bra att han gör den själv. Det är inte utan att man saknar psykopatjäveln, för underhållningsvärdet i svensk politik är numer skrämmande lågt. Farligt nära Stockholm live-nivå faktiskt.

Gnälla är bra, gnälla är skönt, gnäll förenar

En bit in i förhållandet brukar varje par kasta alla livsbejakande och glada tillrop ut genom fönstret och istället bygga sin gemensamma grund på det psykologerna (möjligen lite skämtsamt) kallar ITB – Intimacy Through Bitching. Ett fenomen som visserligen kan skådas i flera sociala sammanhang men som ofta framträder som allra tydligast i parförhållanden. Du kanske har listat ut vad det handlar om, men för dig som inte hajar kan jag berätta att det handlar om att skapa en gemenskap genom att ogilla samma saker, enkelt uttryckt.

Man bygger sin egen lilla borg där vallgraven fylls av flytande skit, i form av våra åsikter om schlagermusik, Marit Bergman, Förkväll på TV4 eller vad som nu är föremålet för bitchandet i just det förhållandet. Detta till skillnad från inledningen av relationer där man liksom är mer positiv och vill framhäva allt man älskar här i livet och alla fina sidor man kan hitta hos sig själv (”Jag bara ääälskar våren/Att uppleva främmande kulturer är något jag verkligen värdesätter/ÖL ÄR TA MIG FAN DET BÄSTA SOM FINNS!”, etc).

För många människor, bl a mig själv, är detta en ganska plågsam och krystad process. Det ligger inte naturligt för mig att vara livsbejakande och positiv, inte som utgångsläge iaf. Därtill är jag alldeles för norrländsk, trots mina många gästspel i huvudstaden. Men t o m jag har tvingats inse att dylika lockrop ibland behövs för att fånga in honan, om vi nu ska bli lite biologiska här, och jag har väl säkert genom åren påstått ett och annat i dessa inledande faser som kort och gott inte är sant. Jag tänker inte gå in i detalj på dessa uttalanden, det är ändå preskriberat sedan länge.

Desto skönare är det då att glida över i nästa skede av förhållandet, det skede där man utan risk för att bli dumpad kan ägna sig åt ohämmad ITB. För det är ju där vi verkligen hittar och lär känna varandra, vill jag påstå. Visst är det fint och trevligt att vara positivt inställd till livet, ja man kan ju verkligen säga att en positiv livssyn många gånger är helt avgörande för hur det kommer att gå för den lilla människan. Men i en parrelation som pågått ett tag, känns det inte lite väl krystat att morgon efter morgon sitta och berätta om allt man gillar? Jag menar.. visst, ibland kan en sån krydda behövas, men kryddor ska man dosera med måtta och sans på min ära. Jag gillar ju t ex curry men fy fan vad det smakar illa när man överdoserar. Dessutom blir det ganska tråkigt att vara så där positiv efter ett tag. Det är och har alltid varit mycket roligare att gnälla tillsammans, snacka skit om den och den artisten som är så jävla överskattad osv.

Just det där med överskattade personer och fenomen är nog favoritämnet i vårt förhållande, det som ITB-diskussionerna oftast handlar om. Exempel: ”Alltså Marit Bergman.. what’s the deal?” Med det vill personen ifråga (i det här fallet jag) starta en diskussion om hur överskattad Marit Bergman är som artist. Om den andra håller med kan man få ett skönt ITB-häng ett tag, om den andra inte håller med får man istället en debatt. Det är också roligt, nästan roligare. Dom flesta debatter vid vårt köksbord handlar om politik eftersom vi, bekant för den trogne bloggläsaren, är anhängare av olika block, men det brukar alltid ebba ut i sånt där tråkigt ”ja vi tycker ju olika och det är väl inte mycket vi kan göra åt det-koncensus”. Eftersom alternativet förmodligen är att den ene slänger ut den andre och vägrar varje försök till försoning så har vi ett visst inslag av vit flagg i just dom politiska diskussionerna. Men när det gäller artister, skådespelare, författare, tv-program, filmer och dylikt, då är det fritt fram att bitcha. Olika åsikter om en artist kan aldrig åsamka vår gemensamma grund en allvarlig spricka, så det är bara att dynga på med dom negativa superlativen.

Jag har redan nämnt Marit Bergman flera gånger, som i mina öron är Sveriges mest överskattade artist. Det är väl säkert kul att göra 60-tals pop på 2000-talet, men så särskilt nyskapande kan man ju inte påstå att det är. Dessutom är nog låten ”Eyes were blue” det sämsta jag någonsin hört från en svensk artist (du kanske börjar ana ITB-tonen nu?) Andra föremål för den berättigade frågan ”What’s the deal?” är Nick Hornby, Moneybrother, Stockholm live, Parlamentet, Grabben i graven bredvid, Förkväll på TV4, TV4 i största allmänhet, Peter Jihde, Kristin Kaspersen och golf.

Du tycker kanske att det här känns ganska insnöat och mer som ett tecken på att ett par har varit tillsammans för länge. Att nästa steg liksom är att hata allt, inklusive sig själv, för att till slut dö en plågsam död, kvävd av sina egna spyor. Det kan jag förstå, om man bryter ut detta beteende ur sitt sammanhang så framstår det ju helt idiotiskt och allt annat än konstruktivt. Men se, jag tror att det är just ITB som inte bara håller ihop många par utan också bidrar till en sund och, törs jag säga, livsbejakande utveckling. Det är ju en klockren screening process om man tänker efter. Genom att identifiera allt vi inte gillar kan vi istället fokusera på det som verkligen betyder något: Kärleken. Jag menar att vi ödslar med kärleken när vi låtsas vara positiva, istället för att hushålla med den och släppa fram den när den behövs som bäst. Tänk dig själv, du är tjej och din kille har suttit och gnällt på allt mellan himmel och jord en hel kväll för att sen plötsligt vända sig om till dig och säga ”Men dig älskar jag, det ska du veta”. Alltså jämför med om killen har suttit och dragit iväg värsta kärleksförklaringarna till höger och vänster. Till våren och Cheap Monday-jeans och Afghan Whigs och Borat och IFK Skövde och smörstekta champinjoner, och sen liksom i förbifarten så älskar han dig också. Erkänn, det första exemplet känns bättre va? Mer äkta liksom. Alltså har jag rätt. Igen. Tänkte väl det.

Weekend update

Fredag: Jag, sönerna och en polare intog våra platser på ståplats i Läkerol Arena och gjorde allt vi kunde för att hjälpa Brynäs. Det räckte i den matchen, vi slog HIV styggt på fingrarna och ropade in hela laget plus Boorken som dansade på isen efter matchen. Tyvärr räckte det inte hela vägen fram, det blev torsk i Jönköping igår. Vi skulle nog ha gjort som den snorpackade och tillika småländske Brynässupportern sa till oss efter matchen i fredags, vi skulle ha hängt med ner till Jönköping. Kom hem vid tio, drack ett glas vin och somnade tvärt.

Lördag: Uppe med tuppen. Innebandy-DM i Sandviken, en turnering som vår förening tydligen tog på sig att arrangera när latmaskarna från Sandviken hoppade av. Jag satt drygt sex timmar på en träbänk och skötte sekretariatet, vad gör man inte för kidsen. Jag har fått mer än min beskärda del av innebandy kan jag säga, vill inte se skiten på mycket länge nu. Kom hem vid halvtio, drack två glas vin och somnade i soffan som en drogad grisjävel. Vaknade vid halvfyra av att S drog igång mikron. Jag sa ”Hej..” och ”.. jag somnade visst” och hon sa ”mm..” och sen minns jag inget mer. Jo förresten, ”A praririe home companion” hade vi hyrt. Obegriplig film, jättetråkig och inte alls varm och kärleksfull som alla recensenter har sagt. Bara tråkig.

Söndag: Uppe något senare än tuppen, vid åtta ungefär. Långfrukost innan S drog till gymet. I fick lyssna på suspekta låtar på datorn, jag var tvungen att ta ut turerna på låten som ska läggas till repertoaren för nästa spelning. S kom hem och berättade att hon sprungit 10,6 km på löparbandet, varpå jag bestämde mig för att springa tolv km i spåret. Sagt och gjort, men jag höll på att dö på kuppen. Det här spåret jag springer är endast två kilometer långt, så det blev alltså sex varv. Dessutom är det en förjävla jobbig backe i slutet på varje varv, den är drygt 400 meter lång, och den fick jag alltså ta sex gånger. Men det var värt all smärta att kort och gott kunna säga ”tolv” när jag kom hem, för jag vet hur jävla mycket det sved för S. Ja, vi är rätt tävlingsinriktade i vårt förhållande. Softade ett tag, käkade sushi, lyssnade på sportradion för att följa Brynäsmatchen men hann inte lyssna klart innan jag var tvungen att sticka och repa. Smet ut till bilen ett par gånger under repet bara för att få veta att det gick åt h-e. Tog ut frustrationen på gitarren (det lät för jävligt, det gör det alltid när man spelar hårt istället för med känsla) men sansade mig lagom till hemfärd. Kom hem vid halvnio, matade I, läste ett tag (måste bli klar med ”Fallhöjd” snart så jag får läsa en bra bok igen) och somnade till slut efter diverse.. ehh.. acts of love.

Så var det med det.

Teamfuckingbuilding

Ibland gör man saker som man normalt inte skulle göra. Du kanske har varit med om det, när man underordnar sig ett syfte som är större än att bara tillfredställa sina egna behov. Det kan vara triviala saker och det kan vara livsavgörande saker, spannet är enormt, men i grunden finns samma känsla. Att man är med om något som är större än en själv. Att någon övergripande kollektiv vilja har tagit över rodret och du underordnar dig.

För mig personligen är det bra att vara med om såna saker, för daningen av min karaktär är det nog så. Även om det inte alltid känns klockrent när man gör det, jag är nämligen i grund och botten en hemskt egoistisk människa som inte gärna underordnar sig något alls. För det var ju så igår när vi repade in två nya låtar att den där känslan for över mig en stund. Vi är sex personer som har underordnat oss en tillfällig gruppering, vi måste komma överens och vi har en deadline. Vi har också ett syfte, vi ska vinna en fånig tävling. Så var det inte från början, att vi ville vinna liksom, men säkert som amen i kyrkan har målsättningen förändrats efter resans gång. Vi är ju bra, så bra att vi borde kunna ta hem det där. Det var också detta syfte som gjorde att sex vuxna män igår kväll satt i studion och lyssnade på Twisted Sisters ”We’re not gonna take it” (eller ”We’re not gonna make it” som basisten trodde att den hette, han är gammal symfonirockare..), för det hade vi garanterat inte gjort under normala omständigheter. Ingen av oss. Garanterat. Men nu ska det horas, och det är fan roligt!

Varje individ har sin givna roll och bidrar till helheten. Det är en skön känsla när det funkar, och när jag sitter där och filar på det som jag ska bidra med i min roll (gitarrist) så tänker jag på alla dessa konferenser där jag tvingats genomlida föreläsningar av idrottsledare eller gamla avdankade högerforwards som ska lära oss vad teambuilding innebär. Alltid dessa jävla idrottsmetaforer, och cheferna (som samtliga är män och har spelat hockey eller fotboll som unga) som tror att idrottsspråket är så jävla universellt, att alla kan relatera till känslan som infinner sig när man ligger under med en balja och det återstår en minut av matchen. ”Då klev han fram, Lill-pitten Karlsson, och stänkte upp den i klykan”. Varje gång detta händer ser jag mig omkring i lokalen och ser 75 % nördar som troligen aldrig har varit i närheten av en fotboll (tänk FC-Z här), jag ser kvinnor som skiter fullkomligt i idrott, som nästan hatar idrott (inte för att kvinnor generellt hatar idrott men många av mina kvinnliga kollegor bedyrade att dom inte hade en aning om vem Jonas Bergkvist var, ungefär halvvägs in i hans föreläsning) och jag tänker att det här budskapet flyger ju fem mil över skallarna på dessa människor. Så varför fortsätter man ändå att försöka inbilla oss att det vi gör på dagarna är samma sak som att spela hockey? Puckon.

Själv är jag väl någon slags hybrid av det mesta. Lite halvnörd, lite halvidrottstok, lite halvmusiker och en god portion hönsmamma. Men grabbiga grabbar, dom förstår idrottsspråket. Dom förstår språket och dom tror dessutom att dom har ensamrätt på teambuilding. Dom har spelat fotboll va, dom vet hur det där med team fungerar. Well I’ve got news for you mr Strongarm, you don’t know shit about teambuilding. Inte förrän du har spelat i ett band har du hela den bilden komplett. För att komma överens och dra åt samma håll i ett band, med dom olika roller som behövs för att helheten ska fungera men som ändå är så väsensskilda som dom är (jämför en sångare och en basist t ex, liknelsen med planeterna Mars och Venus räcker inte på långa vägar), det ställer jäkligt höga krav på att alla underordnar sig det högre syftet. Och då ska man dessutom bära i minnet att många musiker till kynnet är individualister på en nivå som får Zlatan att framstå som en materialförvaltare.

Så där har ni teambuilding av högsta rang gott folk, ett rockband. Vi borde bjuda in Mick Jagger på våra konferenser istället för Niklas Wikegård, för han vet nog mer än någon annan hur man får individualister att dra åt samma håll och dessutom är han så pass känd att t o m nördarna vet vem han är. Där finns dom enkla budskapen (”I know it’s only rock n’ roll but I like it”), där finns passionen och där finns den oöverträffade framgången som evidensgrund. Det kan iofs visa sig att jag får nöja mig med någon svensk motsvarighet, typ.. ehh.. Sten & Stanley? Men va fan, det skulle ändå vara ett stort kliv framåt jämfört med småkronornas före detta före detta förbundskapten.

Brynäs hej hej hej, kom å sjung med mig

Ikväll står jag och sönerna på ståplats i Läkerol Arena, och vi kommer att skrika som galningar. Dom kommer att lära sig några nya ord, det gör dom varje gång på ståplats, och förhoppningsvis får vi bära Brynäs fram till seger. Kom igen nu för fan!

When shit hits the fan

Om horoskop vore något som kan kunde sätta tilltro till så skulle mitt horoskop för dagen lyda ”Du blir nu starkt ifrågasatt på din arbetsplats och du känner att din benägenhet att styvnackat stå för dina beslut riskerar att göra dig impopulär för en lång tid framöver”.

Bryr jag mig? Nej, jag tror inte på horoskop. Det enda jag bryr mig om är att jag egentligen borde ha en chefslön, för jag tror att det är just sånt här som chefer har extra betalt för. Att ta skit.

Everything can change in a New York minute

Igår uppenbarade sig plötsligt en avgrund i det annars så tysta och fridfulla familjelivet i villan. Kvartsfinal fem mellan HIV71 och Brynäs hade fram till denna punkt puttrat på i sakta mak, utan vare sig intensitet eller spänning. Först 1-0, sen 1-1, sen 2-1, och vi höll nästan på att somna i soffan. Lilla I låg snällt i mitt knä och betraktade omvärlden som hon alltid gör, som om det var första gången hon såg den. Men så, pang! Ove Molin blir överkörd utan åtgärd från domaren, Mads Hansen åker sekunden senare ut för en tveksam hakning och Boorken, av alla filbunkar i världen, kliver ut på isen och pekar finger åt domaren. En sekund av chock, sen går allting väldigt fort. Lilla I börjar plötsligt skrika för full hals, kanal 9 får tillfälligt avbrott och allt som bara sekunder tidigare var lugn och ro blev nu plötsligt kaos. We had a New York minute. Huruvida Boorken har en psychic alliance med min dotter ska jag låta vara osagt, men det var läskigt när allt hände precis samtidigt så där. Vi satt alla fyra (jag, sönerna och I) och dumglodde säkert flera minuter på den blåa tillfälligt avbrott- bilden på teven innan jag bröt förlamningen. Eftersom vi ska repa med bandet ikväll så tänkte jag att det kunde ju vara bra att lyssna igenom dom nya låtarna, så jag gick ner till datorn i källaren bara för att få höra ett sprak i högtalarna innan hela ljudsystemet brakade ihop. Subwoofern och satellithögtalarna var lika tysta som en stum duvhök. Lilla I däremot var allt annat tyst. Hon fortsatte att gallskrika, väldigt otypiskt för henne måste jag säga. Sonen E ropade uppifrån vardagsrummet att HIV hade gjort två snabba mål, enligt tex-tv, och därigenom punkterat den match som Boorken vid det laget fick betrakta från läktaren och vi inte fick betrakta alls. Lika bra var väl det iofs, det är aldrig roligt att se när ens hjältar får hjärnsläpp. Kvarten senare kom S hem från gymet och såg min dystra, för att inte säga förkrossade uppsyn, och frågade vad som stod på. När jag i sann fjortisanda hade rabblat upp allt hemskt som hänt och försökt få henne att förstå vidden av denna avgrund så möttes jag av en reaktion som jag skulle vilja kalla professionell iskyla. Där och då blev hon för en stund psykolog, vilket hon väldigt sällan är inne i vårt förhållande, och jag kände mig definitivt som en patient med nyskurna armar. Min värld hade rasat samman, samtidigt som jag pinsamt nog förstod att den världen är en piss i den berömda mississippifloden. So what liksom, hockey och högtalare. Men som den psykolog hon är gav hon mig förstås precis rätt mängd support och förståelse, vilket bara gjorde min belägenhet ännu mer pinsam, och sen pratade jag inte mer om det utan ägnade mig istället åt den terapiform som jag vet alltid fungerar när små världar har rasat samman. Jag började fippla med datorn. Jag fick ljud. Jag kunde repa igenom låtarna en gång innan läggdags och allt var som vanligt igen. Det är fördelen med små världar, när dom rasar så bryter man ihop och går vidare på en kvart.

And this really says it all

Se här, en kort men kärnfull beskrivning av det svenska kynnet.

(Hämtat från Bloggportalen)

Idrottsföräldrar

Det är två minuter kvar av matchen och våra killar ligger på hårt i anfallszon. Dom ligger under med två mål så när en motståndare slår bollen upp på läktaren vill våra killar få tillbaka den så fort som möjligt. Domaren stannar nämligen inte klockan, såna är reglerna i innebandy. Bollen landar hos en motståndarsupporter, en vuxen man som, ska det visa sig, inte är vuxen alls. Kanske är han förälder till någon av killarna i motståndarlaget. Vad gör då denne man, detta rikspucko, när en trettonårig pojke ropar åt honom att snälla kan han kasta tillbaka bollen för det är bråttom? Jo, denne hjälte kastar medvetet bollen alldeles för kort så att trettonåringen får klättra upp på läktaren och hämta den. Allt för att hans lag ska vinna lite tid. Sen flinar karljävlen, och hade jag inte haft min dotter i famnen så hade det smällt.

Jag har sagt det förr, idrott tar inte alltid fram det bästa i människan. Att en vuxen människa beter sig på det sättet är för mig helt obegripligt, och jag kan verkligen se tio små pojkar nere på planen, inklusive motståndarlagets spelare, som tappar ytterligare förtroende för vuxenvärlden. Jag har alltid gillat idrott, att se på och utöva, men varje gång jag har kommit i närheten av organiserad idrott så har jag backat pga alla märkliga beteenden som jag helt enkelt inte har kunnat stå för. Jag vet inte vad som är värst, att tillhöra en grupp som hetsas till att hata sina motståndare eller behöva betrakta vuxna människors idioti på läktarplats. Riktigt jävla uselt är det iaf. Och ni som tror att män är överrepresenterade i kategorin idiotiska föräldrar på läktaren få tyvärr tänka om. Min erfarenhet är att det minst lika ofta är mammor som skämmer ut sig.

Som pappa till idrottsutövande barn har jag våndats i fem år nu. Ibland går det bra, när det bara är glädje så är idrott riktigt fint, men mer ofta är det nån jävel som skämmer ut sig. I lördags var det den ljushårige och ganska kortsnaggade mannen i 35-40 års åldern som höll på IBK Albas P93-lag. Skämmes ta mig fan, såna som du ska man öva slagskott på.

Väg-jävla-verket ska ha stryk

Det var en sån där dag som började så fint, nästintill perfekt, men som skulle sluta i den allt för vanligt förekommande summeringen ”Ja det hade man ju kunnat ge sig faan på”.

Strax före åtta vaknade jag av att lilla I låg och jollrade i sin säng. Jag fixade en flaska käk och vi hade en riktigt fin stund innan jag lämpade över henne till S och klev ut i vårvädret iklädd min barnkräkstäckta morgonrock för att hämta morgontidningen. Solen sken inte men det var varmt, det fick duga. Man ska inte gapa över för mycket. I tidningen läste jag om Brynäs vinst mot HIV71, vilket gjorde mig ännu gladare. Jag smackade förnöjt när jag dukade frukostbordet och såg det ena barnet efter det andra hasa sig närmare från sina respektive sängar, som hyenor närmar sig kadavret. Nej, det var en dålig liknelse men jag ville få in den. Efter en typisk söndagslångfrukost, när man sitter så länge att arslet domnar bort, bondade jag en stund med alla tre barnen medan S stack till gymet för ett pass. Trivseln var påtaglig, den mänskliga värmen dröp efter väggarna. När S kom tillbaka tog jag bilen till löparspåret och drog sex finfina kilometer, ackompanjerad av försiktig fågelsång och det eviga klackandet från powerwalkarnas stavar mot gruset. Jag var på så bra humör att jag inte ens blev irriterad över tanterna som gick i bredd och tvingade ut mig bredvid spåret. L-ö-p-a-r-s-p-å-r-e-t alltså, mitt spår, inte deras. Så bra mådde jag. På vägen tillbaka noterade jag att det inte var någon kö till automattvätten på OK, så jag svängde in och beställde finaste dyraste tvätten. Fårrden har inte fått duscha sen december, men nu skulle han bli fin. Det blev han också. Han blänkte som attan i det begynnande solskenet. Tog en dusch när jag kom hem, åt upp jordnötterna som var kvar från kvällen innan och körde sen iväg för att hämta S och I på stan. Jag myskörde i min nytvättade bil och lyssnade på något fint, världen var ganska trevlig just då. Allt gick så fint och jag tänkte att det här kan nog bli en sån där dag som man gärna minns. Inte för att något speciellt hände utan bara för att den var bra och harmonisk och i närheten av det tillstånd man helst skulle vilja uppleva hela tiden om man fick välja.

Men så, mitt i en trevlig diskussion med S som satt i baksätet vilket gjorde att jag ibland vände huvudet bakåt för att få kontakt med henne och inte hade full koll framåt, så skrapade det till i högersidan på bilen. Ganska högt skrapade det till, högt och olycksbådande. Om det hade varit en film så hade regissören tveklöst lagt på det den där ljudeffekten som låter som när man drar nålen över en vinylskiva, du vet. Jag tittade i backspegeln och insåg direkt vad som hade hänt. Vägverket, dom jävla klåparna, har ju för vana att laga potthål i vägen genom dynga ner en klump asfalt och sen stampa på klumpen tre gånger innan dom går på fika. En sån klump, det säger sig självt, ploppar upp som en champagnekork när tjälen sätter in. Jag hade alltså kört på ett löst liggande asfaltsflak, stort som en LP-skiva passande nog. Och detta flak, ditlagt av inkompetensen personifierad (alltså väg-jävla-verket), hade hoppat upp och attackerat min nytvättade bil med en fyradecimeters djup reva under högra bakdörren som resultat.

Den var liksom för bra för att vara sann den där jävla dagen, det hade man ju kunnat ge sig faan på. Och det som irriterar mig mest är egentligen inte revan i plåten, för plåt är bara plåt och tids nog blir den där bilen jävligt sunkig den också, precis som alla andra bilar jag haft. Nej, det som irriterar mig mest är att det krävs så lite för att förvandla en till synes perfekt dag, med fågelsång och inre harmoni, till ännu en bitter upplevelse. Och när S försiktigt säger ”Det kunde ju varit värre” så har hon förstås rätt ur ett världspolitiskt perspektiv. Det här är en bagatell jämfört med det mesta som händer i vår orättvisa värld, men det gör ju bara saken ännu värre. Att en bagatell ska få förstöra allt det fina, det är ju alldeles vansinnigt orättvist tycker jag.

Dock, och detta tål att understrykas, om väg-jävla-verket skötte sitt jobb som dom ska så hade kanske den här dagen blivit just den dagen som jag vid 83-års ålder skulle kunna tänka tillbaka på med ljus och värme. Det kanske t o m skulle kunna bli den enda dag som finns kvar i mitt svårt sargade minne vid den åldern. Men detta nöje, det enda ljusa och fina som en senil 83-åring har kvar att klamra sig fast vid, det har vägverket tagit ifrån mig. Så jag hoppas ni är nöjda nu, jävla klåpare.

Where the polar bears have no name

Som vänstersympatisör kan man förstås inte låta bli att dra på smilbanden när en sån som Saga Rosén, tydligen ”andre vice ordförande i Luf”, uppmanar Reinfeldt att avgå. Well, you put him there, didn’t you? Självkritik är alltid uppfriskande, det ska hon ha cred för, men samtidigt måste jag vädra lite svårframtvingad sympati för stackars statsminister Babyface. Det kan fan inte vara lätt alltså. Jag menar, GP fick ju massiv kritik för att han syntes för mycket och tog för mycket plats. Pamp var väl ordet som användes. Och Babyface med sin uttalade taktik ”Allt som sossarna gjort ska vi göra bättre och allt som dom gjort fel ska vi göra rätt” har ju naturligtvis medvetet tagit en plats i skuggan, för det är tvärtemot vad GP gjorde. Alltså måste det vara rätt. Då uppmanas han att avgå, från liberalt håll dessutom. Det är snudd på ironiskt.

Som förklaring till varför Babyface måste kliva fram i ljuset anför Rosén följande påstående:

”Sverige måste sätta sig på kartan. Just nu är vi ett land där folk tror att det går isbjörnar på gatorna och att vi gör en jäkla massa ost (det är Schweiz som gör ost, inte vi).”

Förutom den uppenbara feltolkningen att vi i fortsättningen ska sitta på kartor, kanske för att värma arslet där vi sitter i vår igloos och duckar för isbjörnar, kan man väl konstatera att detta med all önskvärd tydlighet avslöjar varifrån Rosén hämtar sin världsbild. Jodå, där borta i Amerikat finns det ett antal människor som fortfarande yrar om isbjörnar och Schweiz, fast jag tror i ärlighetens namn inte att dom är så jäkla många längre. Till och med amerikanarna börjar få upp ögonen för svensk design, svensk musik, svensk film och svenska röster i FN (jag tror faktiskt att Hans Blix gjorde ett visst avtryck i medelsnittsamerikanens medvetande härom året). Och jag kan väl tycka.. ehh.. att det är lite oroväckande att en människa som är.. vad var det nu.. andre vice ordförande i Luf.. svänger sig med såna horribla stereotyper för att beskriva sitt eget lands renommé, och dessutom sätter skygglapparna så snävt att inget annat land än USA får plats i synfältet. Jag är alldeles säker på att du har tokfel där Rosén, jag tror Sverige är mer känt för att vara Sverige än Schweiz än vi nånsin har varit förut. Möjligen med undantag för stormaktstiden, du vet Preussen och allt det där, med då fanns ju å andra sidan inte ens USA så den måttstocken är oanvändbar i den jämförelsen.

Någon annan liberal, eller nymoderat, eller nåt, konstaterar i kommentarerna till Roséns text att Reinfeldts låga profil ”visar snarare på att den borgerliga regeringen har både stor kompetens & starka profiler på respektive ministerpost.”, och detta fick mig att tänka på han.. vahettere.. ehh.. han.. Leijonborg! Så heter han! Är det någon som har sett honom sen mitten av september förra året? Lever karln? Om Reinfeldt håller låg profil så vet jag inte vad Folkpartiets stolthet sysslar med. Han kanske jobbar under cover nu för tiden? Eller så har han lytt rådet från sina mediarådgivare som säger att det bästa för dig nu Lars är att inte synas alls. Så kan det också vara. Ungefär som en läckande kärnreaktor, dom som ansvarar för den tänker säkerligen ”No news is good news”.

Personligen ansluter jag mig förstås till Roséns upprop att göra sig av med Babyface, men av helt andra anledningar. Att han håller låg profil tycker jag är bra, eftersom (och lyssna nu alliansmänniskor, because I will only say this once) han är er överlägset bäste retoriker. Han är bra i rutan, riktigt bra. Han framstår som rätt hyvens faktiskt, speciellt jämfört med Anders Borg som alltid har ett hånflin nära till hands, Mikael Odenberg som personifierar gamla stammens moderater med sin låga ansiktstyngdpunkt och inte minst, ooh I love to hate you.. ta-daa.. Jan Björklund. Jämfört med dessa klantar är du min egen lilla gosiga nallebjörn Fredrik. Jag skulle t o m låta dig hålla min dotter. Så håll dig borta från rutan, det gynnar oss som vill bli av med dig.

I allt övrigt är jag oense med andre vice ordföranden i Luf, och jag måste erkänna att den sortens inskränkthet (I’m refering to the polar bears and the Switzerland thingy here now) hos en människa som ändå innehar ett förtroendeuppdrag inom liberal ungdom skrämmer mig rätt duktigt. Om det där är nästa generations politiker så kanske jag överväger att flytta till Schweiz i framtiden, trots att min favoritost är Västerbottenost. Ja Rosén, vi gör faktiskt ost i det här landet också.

Uppväxt

Jag fastnade för det här, när Goesta skriver om medelklass och underklass och vad som egentligen är den stora skillnaden i hans ögon. Jag fastnade speciellt för formuleringen ”du har inte levt med en konstant känsla av att minsta vindpust slår undan benen på hela din familj” när han vänder sig till medelklassläsaren för att förklara sin uppväxt. Åtminstone är det vad jag tror att han försöker göra.

Jag fastnade för hans text eftersom den fick mig att fundera på min egen uppväxt, och även fundera på hela debatten om klasser som jag tills nu har tyckt varit smått löjlig och överdriven. Varför? Kanske för att min egen familj har gjort en resa och förflyttat sig från arbetarklass till något annat, kanske medelklass. Fast går det? Den frågan är stående i debatten om klasser. Rent ekonomiskt går det alldeles utmärkt, och nu ska jag berätta hur min familj gjorde.

När jag var liten arbetade pappa på fabrik och mamma hade dagbarn. Vi bodde i radhus, i ett område där dom flesta nog tjänade mer än pappa. Som jag minns det var grannarna oftast lärare, lantmätare eller tjänstemän (vilket var något väldigt vagt och märkligt i mina ögon, dom körde Volvo och bar portfölj men jag förstod aldrig vad dom gjorde på sina jobb). Vi bodde i ett område där andra tjänade bättre och mina föräldrar gnetade med örena, för det var viktigt för dom att vi barn fick växa upp på ett bra ställe. Lugn och ro skulle det vara, och tryggt. Mina föräldrar läste inte Strindberg, lyssnade inte på klassisk musik och tittade inte på intellektuella franska filmer. Min pappa läste Torsten Ehrenmark dom få gånger han läste något, hade undangömda porrtidningar (och jag visste var dom låg), lyssnade på dansbandsmusik och gammeltjo och hade Tipsextra som favoritprogram på teve. Tipsextra, helgmålsbön och sen Hem till gården. Det var lördagarna det. Sen somnade alltid pappa i soffan. Vi hade nästan alltid den äldsta bilen på parkeringen, fast den var fin för pappa tog hand om sina prylar. Det hade han lärt sig som barn, om grejerna ska hålla så måste man ta hand om dom. Han har fortfarande idag väldigt svårt att förstå slit och släng-mentalitet. Min mamma var en klassisk bullmamma, nästan alltid i färd med något bak i köket eller svassande med rumpan över dammsugaren. Maten stod på bordet när pappa kom hem från jobbet. Pappa drack lättöl till maten, jag tror nästan aldrig jag såg honom full när jag var barn. Mina polare hade radiostyrda bilar som svängde åt båda hållen, en sån hade vi inte råd med. Jag fick en som svängde åt vänster när man tryckte på en knapp. Mina polare åkte slalom och for till fjällen på sportlovet, det gjorde aldrig vi. Min pappa var aldrig ledig på sportlovet, fabriken måste fortsätta producera. Jag förstod aldrig hur mina polares pappor kunde vara lediga så ofta, men dom var väl tjänstemän tänkte jag.

Sen hände något, min mamma började plugga på komvux när jag gick i fyran och livet där hemma skulle aldrig bli sig likt igen. Dagbarnen försvann, vilket jag tyckte var skönt för jag fick ha mitt lego ifred. Mamma satt allt oftare vid skrivbordet och pluggade istället för att laga mat eller städa. Istället för mammas väna röst var det farsan som gastade åt mig och brorsan att maten var klar när vi spelade hockeyspel nere i källaren. Vi visste inte ens att farsan kunde laga mat, men det kunde han. Han kunde städa också, och tjata på oss att vi måste hjälpa till. Efter två år på komvux hade mamma läst in tillräckligt med ämnen för att få jobb, och min dröm gick i uppfyllelse. Jag fick en cross. En 80-kubikare. Det hade hon lovat, när hon fick jobb skulle jag få min motorcykel. Det här kanske är svårt att förstå vidden av om man inte är intresserad av motorcross men det är väl ungefär i paritet med en hästtokig tjej som får en egen häst. Med andra ord väldigt stort för en tolvåring.

Därifrån och framåt var vi inte längre en arbetarfamilj. Inte bara. Vi hade ju fortfarande samma historia, den slipper man inte undan. Det ville jag inte heller, jag var stolt över min pappa som jobbade på fabrik. Farsan läste fortfarande inte Strindberg och morsan tyckte fortfarande att dansbandsmusik var roligare än klassisk musik. Rent kulturellt, eller vad man ska säga, var vi fortfarande samma människor men i andras ögon hade vi flyttat upp till en annan klass. Man såg det på grejerna. Min cross och brorsans 10-växlade cykel, fast den betalade han nog själv om jag minns rätt. Jag förstod det inte då, men vi hade skaffat oss en annan ekonomisk trygghet. Om det var den som skänkte ett större lugn till vår tidigare ganska bråkiga familj ska jag låta vara osagt, men det tål att tänkas på.

Och där någonstans hittar jag skillnaden som Goesta pekar på. Skillnaden mellan klasser, den ligger inte främst i pengarna eller grejerna eller vilka författare som fanns representerade i bokhyllan. Nej, skillnaden handlar nog allra mest om trygghet. Jag kände aldrig att minsta vindpust kunde slå undan benen för hela vår familj, det kändes faktiskt rätt stabilt. Så pass stabilt att jag aldrig ens funderade på att det kunde hända. Att min pappa kunde börja supa och slå oss mot elementet eller att mamma skulle göra likadant, det fanns bara inte i min värld. Dom var ju mamma och pappa, och rätt schyssta, fastän pappa slängde ut mig i en snödriva en gång. Och även om jag aldrig har lånat en krona av mina föräldrar så har morsan alltid sagt att jag ska komma till dom först om det blir några problem. Trygghet. Känslan av att det finns en buffert, en säkerhet. Ja Goesta, jag hade det så.

Om jag var medelklass eller arbetarklass vet jag inte, och det känns fortfarande irrelevant för mig att sätta den stämpeln på min uppväxt. Det jag förstår idag är att jag helt klart har växt upp i en arbetarkultur, med en far som spottade rakt ut när han såg Gösta Bohman på teve och med föräldrar som klädde sig fint på första maj och gick i tåget. Jag fick lära mig att arbete var viktigt och att man inte skulle gnälla, för det fanns alltid någon som hade det värre. Spotta i nävarna och snyt dig om du är förkyld, men för att sjukskriva dig krävs minst 39 graders feber. Du jobbar på, och du gnäller inte i onödan. Du sparkar uppåt och tar hand om din familj. Du får visa känslor i samband med sportevenemang men en kram i köket hör till ovanligheterna.

Visst känns det obehagligt att sätta etikett på sitt eget liv på det här sättet, men om det är tvunget för att få er att förstå varifrån jag kommer så gör jag det. Kanske behövs det också för att jag själv ska förstå vem jag är idag. Varför jag gjort dom val som jag gjort. Här sitter jag med tre barn och jobbar på, tror inte att jag gnäller i onödan och sjukskriver mig väldigt sällan. Jag skriker rakt ut när Brynäs gör mål, så pass högt att jag skrämmer min lilla dotter. Jag har läst Strindberg, jag har en ny bil och förmodligen en halvsnobbig syn på vad en bra film ska innehålla. Även om jag verkligen gillade ”Talladega Nights”. Men framför allt är det tryggheten som har format mig. Närvaron av den men också behovet av den. När den inte finns blir jag väldigt orolig. Det kanske är priset som jag fått betala för min trygga middle of the road-uppväxt, att jag inte är en man som kan koka soppa på en spik och nöja sig med det. Och det ska man fan inte gnälla över, för det finns dom som har det mycket värre.

Istället för rapp dialog, tvättsvamp

I lördags satt jag i bilen på väg till Uppsala och pondrade iväg, som vi brukar säga. Alltså tankarna flyr och dansar en egen liten dans. Det brukar bli så när jag kör bil. Jag tänkte något om Persbrandt, oklart varför, och kunde till min fasa och faktiskt skräck konstatera att jag hade glömt vad karln heter i förnamn. Jag hade fan glömt det! Satt alla gånger en kvart, från Björklinge till Uppsalas norra infart, och testade olika varianter. Staffan Persbrandt.. Magnus Persbrandt.. Per Persbrandt.. inget stämde. S satt i baksätet och slumrade men jag tänkte ju fan inte fråga henne, sånt där måste man bara komma på själv. Och jag frågar dig, hur i h-e är det möjligt att glömma namnet på en så pass offentlig knickedick? Ja du kan svara att det är fullt möjligt, om man uppvisar symptom på någon hjärnrelaterad sjukdom. Jag är sjuk i huvudet, och jag är rädd. Det finns fler exempel, jag glömmer horribla saker alltså. Plus att jag är abnormt trött trots att träningen har kommit igång, och dessa irriterande luckor i minnet och följaktligen också min förmåga att konversera har gjort mig grinig. Jag lever högt, ja.. har levt högt, på min rappa tunga. Min förmåga att snabbare än alla andra hitta orden som träffar rätt är mitt signum.. har varit mitt signum.. tills nu. Jävla lallande idiot liksom. Ge mig en kvart att replikera så ska du få se på fan, det funkar ju inte. Hela min identitet är bortspolad på senilitetens strand. Ut till havs har den farit, min fina självbild, och aldrig ska jag se den åter. Jävla skit. Vad ska jag göra nu? Vänta på döden? Vara glad för det jag har? BLI ÖDMJUK KANSKE?! Holy fuck. Och hur kollar man upp sånt här? Hjärnröntgen? Och om jag får reda på att min hjärna sakta men säkert håller på att förvandlas till en tvättsvamp, vad ska jag göra med den informationen? Söka upp Sir Richard Branson och tigga till mig en gratisbiljett till hans lågprisflyg till rymden? Rymden har jag alltid velat uppleva, kanske bäst att passa på medan hjärnan fortfarande kan ta in och bearbeta synintryck. Lågprisflyg förresten, det lär ska kosta 1,5 millar. Inte så jävla billigt tycker jag. Men om rymdflyget hamnar i samma konkurrenssituation som reguljärflyget så kanske man kan få sig en rymdfärd för en femhundring vad det lider, fast det lär ju vara för sent för mig. Jag med min ruttnande sunkhjärna. Att det skulle sluta så här alltså, det känns ironiskt ändå. Mina biceps eller mina lårmuskler har jag inte så stor nytta av, dom jävlarna kunde ju få braka ihop före skallen tycker man. Men nejdå, senil ska fanskapet bli. Om jag var en religiös man kunde jag säkert tyda detta som ett straff för mina synder, och dom är många, men jag är jävligt mycket ateist och som sådan svävar jag förstås i bitter ovisshet runt orsakerna till skallsvampen. Det är liksom bara ännu en sån där grej som man hade kunnat ge sig fan på.

Heja Brynäs!

Är det freak show?

Såg på 100 höjdare igår och kan inte bestämma mig för om Filip & Fredrik gör briljant teveunderhållning och kommer undan med det tack vare exakt rätt mängd respekt och kärlek för alla så kallade sköna människor dom intervjuar, eller om dom går över gränsen och utnyttjar, som det oftast är, mentalt handikappade människor som inte har en chans att påverka hur dom går igenom teverutan. Det är en oerhört fin balansgång och ofta tycker jag att dom klarar av det, men vad tycker egentligen dom sköna människorna själva? Mannen i Sala t ex, som byggde moskéer och rabblade namnen på turkiska statsmän, han led helt uppenbart av Asperger av en tämligen grov valör (enligt min flickvän psykologen). Jag menar jag skrattade ju helt hejdlöst åt honom, han var precis så rolig som bara en människa som inte vet att han är rolig kan vara, men ville han vara rolig? Visste han att en herrans massa hundratusentals människor satt och skrattade åt honom? Det blir ju inte så lite freak show av det hela och den enda räddningsplanka som herrar Filip & Fredrik har är att visa tillräcklig vördnad och respekt för alla dessa outsiders som dom, det kan inte förnekas, på ett tämligen klassiskt sätt exploaterar. Gubben som hade bott arton år i en Volvo Amazon t ex, jag tror knappast han är typen som söker sig till en dokusåpa direkt. Man kan gott anta att han är så långt ifrån den typen som det möjligen går att komma, bor man in en Amazon mitt ute i skogen vill man nog mest vara ifred va? Ändå står han där i teverutan, during primetime, och blir skrattad åt. Fattade han ens vad som hände? Det finns mycket kärlek, vördnad och respekt i sättet på vilket Filip & Fredrik framställer Skandinaviens skönaste människor, men jag är ändå tvungen att kisa lite med samvetet när jag tittar på deras program. Jag skrattar så in bomben men efteråt skäms jag lite. Undrar om dom känner likadant.

Ett rent dagboksinlägg

Det gav ändå en liten känsla av svunna tider, att grunda lite hemma (hos svärmor visserligen) och sen ta bussen in till city (Uppsala visserligen) och lyssna på ett band (svågerns band visserligen). Jag skulle väl inte kalla det wild n’ crazy direkt men jävligt trevligt och socialt stimulerande. Sen är det bara att inse vissa begränsningar, som att det inte är så jävla kul att komma hem stupfull och crasha bredvid sin 2,5 månaders dotter. Så jag blev inte stupfull, bara lite lagom. Svågerns band var bra, alltså kompetenta musiker som levererade en säker spelning. Om man gillar musiken är som vanligt upp till var och en, själv tyckte jag att flirtarna med Neil Young var lite väl uppenbara. Dom heter iaf Grassdancer och spelade inte alls på Pub 19 utan på Hi Jazz, bredvid tågstationen.

Före det, dagen innan, hade jag och S bjudit kompisar på en rätta vanlig typ 1A parmiddag. Då blir man också lite lagom full, mycket lagom nu för tiden. Man vet att man har gått och blivit lite svennig när man tycker det är skönt att kröka hemma, för det är ju nära till sängen. Sprang bort det mesta av den milda bakfyllan på lördan under en rask löprunda men en liten flisa halvångest och dämpat humör satt kvar. Jag har varit så ett tag nu, kanske en vecka. Lite dämpad och kanske inte mitt vanliga jag, och jag vet inte varför. Jag kanske har blivit lite bipolär på gamla dar, eftersom jag blir så in i h-e upprymd och mjuk i sinnet varje gång jag ser dottern I så kanske min sjuka hjärna kompenserar detta med lite halvångest för att balansera upp aminosyrorna. Jag sätter nog hellre en peng på den något orytmiska och upphackade sömnen iofs men enkla svar är ju så tråkiga.

Jag kunde iaf konstatera att jag kände suget efter att spela ”på riktigt” när jag lyssnade på Grassdancer. Dom hade fina gitarrer dom där pojkarna, fina gitarrer som lät bra. Och känslan att få framföra eget material och få respons från publiken måste vara jäkligt skön. Sen såg jag nåt på teve om ett band i Falun som heter Hawaii Mudbombers som hade blivit signade av Little Steven. Han hade t o m åkt till Falun och hälsat på dom, en fantastisk historia. Sånt gör ju att man ändå nånstans långt därinne gillar den branschen. Där finns stora drömmar som ibland slår in. It’s the american way, väldigt passande för ett Faluband som spelar surfrock.

Ikväll börjar slutspelet i hockey och mitt älskade Brynäs har klantat till det så dom får möta HIV71 i kvartsfinalerna. Inte bra Boork, inte bra alls. Jag har ju alltid litat på dig men nu vet jag fan inte vad du har i kikaren. Ända sedan HIV71 slog Brynäs i finalserien 1995 (dom körde över vår förstekeeper Micke Sundlöv med flit och andremålisen som hoppade in hade inte stått på typ två år så det gick ju åt h-e) har jag haft ett horn i sidan till smålänningarna. Om du fixar revanschen åt oss Boork, ja då ska jag låta uppföra en förgylld staty av dig på stortorget. En staty utrustad med någon slags patenterad fågelskitsgaranti, för det skulle du i såna fall vara värd. Men jag är skeptisk.

From rags to richies

Jag ska ta helg nu. Det blir parmiddag ikväll och resa till Uppsala imorgon för att lyssna på svågerns band. Vet inte vad dom heter men jag tror dom spelar på Pub 19. Gå gärna dit om du är i Uppsalatrakten. På söndag ska vi luncha hos kompisar och sen äta middag hos svärfar, han har tydligen fyllt år den gamle rackarn. Mitt i allt det här tänker jag också ta mig en rejäl funderare på om Sverige fortfarande är uruselt på alla sätt och vis, vilket ju vi har fått lära oss av alliansens pedagoger ganska länge nu, eller om en bok skriven av en amerikansk (självutnämnd?) guru möjligen kommer att ändra på den föreställningen i ett nafs. Om ett rykte kan sätta världsekonomin i gungning så borde väl något så fint och genomtänkt som en hel bok kunna rädda vårt lands anseende, tycker man. Fan vet, men enligt gurun är vi iaf toppen och man kan ju välja att tro på det om man vill. Ja jävlar, det kan t o m vara värt en skål va? Vi gör så här, klockan 20.45 ikväll höjer ni era glas, var ni än befinner er, och skålar för Sverige. Säg ”Skål för Sverige! Ärad vare Gurun!” Alltid höjer det ett och annat ögonbryn i sällskapet.

Trevlig helg!

Shout it out loud

Kan man åsamka sin musiksmak permanent skada? Vi letar efter pricken över i:t, en ny öppningslåt som ska blåsa sminket av grogghaggorna och tupéerna av dom porrskadade klippoteksägarna. Man kanske inte ska tilltala sin publik nedvärderande på det sättet men det ligger en extremt långvarig hatkärlek bakom dessa ordval. Uppväxt i Gävle som jag är, med krogdebut som sextonåring på en marknad med klart begränsat utbud, har jag sett en del människor sitta och smöra i baren under många många år. Samma människor, samma bar, samma promillehalt. Låt mig bara påminna dig om att det är över tjugo år sedan jag var sexton, och det där kändes ju så där allvarligt talat.

Tillbaka till musiksmaken. Den allmänna uppfattningen i vår tillfälliga lilla kombo till band efter förra spelningen kan sammanfattas i meningen ”Nu måste vi hora ordentligt!” (tror det var trummisen som sa det). Från att i början av äventyret ha försökt hålla fast vid någon slags heder och integritet, en ambition som kanske bäst illustreras med uttalanden som ”Vi måste ju ändå kunna stå för det vi spelar” och ”Här drar jag gränsen, Jumpin’ Jack flash är INTE min grej!” befinner vi oss nu i en helt annan ände av integritetsskalan. Och jag tror att förfallet började när jag köpte kvinnokläder. Det klack liksom till i skallen på mig där, jag gick över en osynlig men ack så viktig gräns och jag förstod det inte förrän efteråt. Om jag ångrar mig? Inte ett dugg! Det är dags att förnedra sig, det är dags att skaffa sig lite nya referenser. Inte gå och vara iskall i mitten hela tiden, det måste få sticka ut nu. Åt nåt jävla håll bara, ut med skiten.

Så jag plöjer igenom låtlistor i datorn och lyssnar på intron i jakt på den perfekta öppningen. Intron till låtar som ni bara skulle vifta bort som irriterande flugor, dom flesta av er. Här pratar vi inte ens om musik, vi pratar om att blåsa tupéer av mycket äckliga män. Någon slags musikalisk motsvarighet till en högtryckstvätt. Och det är ganska roligt det här, att försöka hitta den låt som bäst svarar upp till ambitionen ”Nu måste vi hora ordentligt!” Kan det vara ”We’re not gonna take it” med Twisted Sister? Eller Joan Jett’s ”I love rock’n roll”, eller ”Shout it out loud” med Kiss?

Men den oro som jag uttrycker i början av texten känns ändå befogad förstås. Hur länge kan jag plöja min näsa i denna sörja innan den där fingertoppskänslan, som jag tror att jag har, går förlorad? Jag sitter i bilen och lyssnar på ”Psycho cirkus” med Kiss, dunkar takten med handen mot ratten och tycker liksom att det är ju rätt schysst det här. Distade gitarrer, hårdrock, ylande sång, sånt har en effekt på mig. Jag blir tonåring igen. Jag försöker gasa på min trötta Ford och bli farlig igen, och det tåget har ju förstås gått för länge sen men det är känslan, känslan förstår du. Den här musiken, den överdrivna och smått löjliga, den toksminkade och bredbent föråldrade, den betyder faktiskt något för mig. Den ger mig energi, i all sin utstuderade pantomim. Det ÄR ju löjligt det här, medelålders män med smink i skägget och gurkor i brallan, men ”Detroit rock city” ger mig något som känns som en kär gammal vän på återbesök. Vi var där en gång, unga och fulla av liv, och vi dansade på biltaken. Nu är jag gammal men full av liv ändå, och inte fan dansar jag på biltaken men ni ska fanimej veta kära vänner att den här fåniga musiktävlingen har fått mig att leva upp på ett alldeles nytt och mycket trevligt sätt. Så okej att jag trippar runt i fula kvinnokläder, att jag spelar för packade grogghaggor och ännu mer packade och småfeta pojkar som dreglar bara jag slänger iväg ett distat A (världens tacksammaste publik, pojkar som gillar hårdrock), but right now that’s the only rock n’ roll I’ve got folks. Jag behöver den, så jag tar tacksamt emot den. Det kommer alltid att finnas en tid och en plats för Nick Drake, Neil Young, Johnny Cash, Joni Mitchell och Nina Simone. Bara inte just nu.

Piss off

Kan någon förklara varför man ibland vaknar upp en helt vanlig torsdag och är på så förbannat dåligt humör att man har lust att slå hela världen på käften? Det flödar aggressivt hat i varenda blodåder i min kropp men jag vet fan inte varför. Allt är väl som vanligt, ingen ko på isen, alla mår bra. Och ändå, blixtar framför mina ögon. Den förste stackare som sa något till mig på jobbet imorse fick en uppläxning som hette duga, och även om jag i sak hade rätt så gick jag långt över gränsen och sitter nu med skammen. Det finns många, inte minst kollegor, som tror att jag har stort tålamod men inget kunde vara mer fel. Jag är en känslomänniska i varje por. En känslomänniska som visserligen har mognat, eller va fan man ska kalla det, och därför lugnat ner sig några hekto senaste åren. Jag har dessutom alltid ägt förmågan att vara kylig i de mest extrema situationer, när alla andra ballar ur liksom. När jag har garden uppe så pallar jag det mesta, men en sån här dag när det dåliga humöret bara dyker upp helt utan förvarning så är jag chanslös. Ja jag ska spöa hela världen lilla mamma, och allt ska bli så tyst och trasigt för dig.