tisdag, juli 31, 2007

Historiska ben

Det här är mina ben, och sönernas också för den delen. Vi är inte kralliga vi inte, väldigt lätta i våra kroppar på min ära. Det kan man tycka är avundsvärd, och det är säkert också, men jag vill just nu rikta din uppmärksamhet mot något annat.
Ser du ärret på mitt vänstra smalben? Strax under knäskålen syns en liten böjd rackare som är avsevärt större i verkligheten än på bild kan jag säga. Grejen med det där ärret är att det kom till samma kväll som Olof Palme sköts. Nästan exakt samma minut faktiskt. Klockan 23.30 den 28 februari 1986 sköts Palme och fan tro om jag inte sladdade in i den där glasdörren med vänsterbenet före exakt samtidigt.
Jag är lite stolt över det faktiskt. Det är som att historien lämnade en liten påminnelse på mitt ben, en påminnelse om det enda mordet på en svensk statsminister. Vi får hoppas att det inte blir fler. Och det funkar, för varje gång jag ser det där ärret, näe förresten inte varje gång men ganska ofta iaf, så tänker jag ofelbart på Olof Palme. Symboliken i att det var det vänstra benet har förhoppningsvis inte passerat obemärkt.

I min lilla lilla värld av fönster

Från morgon till kväll arbetar jag med att renovera fönstren på vårt gamla hus. Jag skrapar färg, slipar, tar bort gammalt kitt och sätter dit nytt och jag målar tre lager röd färg. Jag bär dessa tunga konstruktioner med mina taniga armar, balanserar på fönsterbrädor tre meter ovanför marken när jag försöker pricka in gångjärnen. Ett fönster tar ungefär en dag att färdigställa, jag har hittills klarat av knappt åtta fönster på sju dagar. Varje fönster är unikt, jag kan varenda kvadratcentimeter utantill. Om du väcker mig mitt i natten och visar en bild föreställande övre högra hörnet på ett av våra fönster så kommer jag att kunna tala om var det sitter.

Det här är min semester, och du kanske tror att jag tycker synd om mig själv nu men det gör jag inte. Jag har aldrig mått bättre, vid min Gud. Jag går och lägger mig varje kväll med en öm rygg och händerna fulla av sår och somnar med ett leende på läpparna. Det är helt sjukt, men varje kväll ser jag fram emot nästa morgon när jag får kliva upp och göra ryggen ännu ömmare och händerna ännu sårigare. Jag stormtrivs med det här arbetet!

Jag hade tydligen glömt hur mycket jag gillar dessa små världar.

tisdag, juli 24, 2007

”Ska foten se ut så där? Den är ju dubbelt så stor som mina andra fot!”

Semestern har hittills varit så väsensskild från vardagen som man rimligtvis kunde hoppas på förhand. Den började med en långhelg i lilla I:s sällskap, då tittade vi på regnet genom fönstren och försökte lära henne att säga pappa. Helt utan framgång kan tilläggas. Sen kom S hem från Barcelona, som vanligt genomlidandes någon slags kroppslig kris som hon gjorde sitt bästa för att bagatellisera. ”Jo det är så här ser du, att jag inte har kunnat kissa på fyra dagar, så jag svänger nog förbi akuten i Uppsala innan jag kommer hem.” Det var det första hon sa till mig när hon befann sig på svensk mark. Henne har jag fått för mina synder, en orolig själ som jag vibrerar nästan sönder när hennes kropp hackar på tre cylindrar gång efter annan.

In i det sista var det osäkert om hon skulle kunna följa med till Thassos, men hon bet ihop och där satt vi på planet till slut. Jag, sönerna och lilla I på ena sidan gången och S på den andra, dubbelvikt som en pundare på nedgång. Den grekiska ön var iaf fin som snus. Om du gillar grekiska öar, den typen av estetik liksom, så kan jag verkligen rekommendera Thassos. Jag har varit på några grekiska öar och den här står högt i kurs. Men varmt som satan förstås, och förutom S krånglande kropp så blev jag stungen av en geting och hade svullen fot i två dagar plus att ena sonen fick vätskebrist en kväll och yrade i nattmössan. Men hej, vi klarar sånt.

Sen hem för att tvätta och rensa ogräs i den ogräsigaste av alla trädgårdar innan vi packade in oss i bilen igen för att ockupera en trea på Södermalm. Det var inte läge för birko David, därför hörde jag aldrig av mig. Vi tar det en annan gång. Istället var det Gröna Lund för hela slanten på lördagen, och helt otippat stötte jag på Jonas, den tidigare nämnde grindcore-gitarristen, på djurgårdsfärjan. Han var sig lik Jonas, lika stirrig och trevlig fast med längre hår. En, med mina mått, fet shoppingrunda genomfördes på söndagen då jag shoppade både skor och jeans. Bondläppen envisas med att köpa cheap Mondays, det är väl helt ute vid det här laget antar jag men som jag sa till en polare när vi käkade på Nyfiken Gul senare på kvällen: ”Det här med att ha tajta stretchjeans är helt underbart, som att gå i kalasbyxor hela dagarna, och jag är tillräckligt gammal för att inte längre bry mig hur det ser ut.” Så var det med det. Jag toppade shoppingfrenesin med en jacka på måndagen, jag är helt ny nu.

I skrivande stund sitter jag ensam hemma i huset. Sönerna är på västkusten med sin mamma och resten, dvs S och lilla I, är i Uppsala. Orsaken till min strålande isolering stavas fönsterrenovering. Det är ett drygt och ganska svårt arbete som kräver all min koncentration samt gott om utrymme för svordomar och kastande av verktyg, därav min självvalda ensamhet. Hittills idag har jag lyckats kitta om ett fönster och springa ca 6 km, vilket är helt okej. Imorgon ska jag kitta ett till fönster och sen måla, intressant va?

Hur som helst, nu vet du ungefär hur landet ligger. Hur har du det då? Ledig eller? Jag läser Middlesex av Jeffrey Eugenides, vad läser du?

söndag, juli 08, 2007

Frank Zappa - Uncle Remus

Jag och lilla I har spenderat helgen tillsammans, bara vi. S är i Barcelona och sönerna är hos sin mamma, och hela jäkla tiden har regnet öst ner och vi har inte gjort så mycket annat än tittat på Wimbledon och stoppat i oss mat. Hon har fått sin mat, som är något torftig om du frågar mig, och jag har varit så där lagom fantasifull i köket. Nothing fancy. Iofs gick vi till stan igår, jag blev blöt som en hund men hon satt under regnskyddet i sin vagn och verkade tycka att det var helt okej. Jag köpte nya badshorts, vi ska ju till Grekland på onsdag och jag har kommit underfund med att mina speedos inte matchar min kropp längre. Alltså blir det shorts.

Eftersom nätterna med I fortfarande genomlevs till avsevärda delar i det vakna tillståndet håller jag mig borta från alkoholen, det blir så tungt att vaka när man är bakis. Alltså en nykter, regnig och ensam helg. Ensam om man med det ordet menar avsaknad av vuxen konversation, annars har jag ju haft I vid min sida hela tiden men hon säger inte så jäkla mycket. Det blir mest skratt eller gråt, eller ett rabblande av ett mantra som låter misstänkt likt ”mamma”. Jag har försökt få henne att säga ”pappa” men det är så orättvist för det ordet är mycket svårare att säga för ett spädbarn. Tror jag.

Den enda som har ringt är ironiskt nog svärfar som hörde av sig tidigare idag. Ironiskt för att han nästan aldrig ringer hit. Han ville bara kolla läget samt tala om att den trasiga varmvattenberedaren i fjällstugan förhoppningsvis kommer att bytas ut i augusti. Av någon märklig anledning fann jag denna konversation intressant. Det kan bli så när man är ensam. Jo förresten, igår ringde en polare också. Men han var på en så pass knagglig linje att det knappt räknas. Man känner sig ganska otillfredsställd när man lägger på luren och bara har ropat ”hallå..?” mest hela tiden.

Jag tog också katten på bar gärning när han låg och slumrade på utemöblerna. Grejen var bara den att det inte var grannens katt, det var en annan katt. Den var grå, grannens är svart. Nåja, det här är väl en annan grannes katt då, lika illa det. Jag hann inte kasta vatten på den men skrämde den genom att knacka hårt på fönsterrutan, sen skrattade jag högt för mig själv när han vettskrämd sprang iväg över gräsmattan. Det är nog inte bra för mig att vara ensam för länge, jag blir lite kufisk till slut (vi snackar alltså om två dagar här).

Imorgon ska I få bada och sen ska jag tvätta. Ja, det är väl ungefär vad som händer imorgon. Hejdå.

PS.
Det gick inte att posta från Blogger, så jag kör från Youtube istället. Fin låt med Frank, speciellt för er som tror att han bara gjorde skumma saker

fredag, juli 06, 2007

These are my people

Imorse släppte jag av en storgråtande sambo vid tågstationen. Hon grät för att hon ska vara borta från lilla I i fyra dagar, och hon verkade uppriktigt förvånad över sin egen reaktion. Med tårarna rinnande nerför kinderna förklarade hon hur tidigare avsked inför resor på fyra-fem månader inte bekom henne ett dugg men nu har hon lilla I, nu är hon mamma och då gråter man floder.

Jag tittade på min vackra, gråtande kvinna och fylldes av ömhet och kärlek. Vi kommer ju inte heller att ses på fyra dagar, och att börja böla så där är fan inte schysst.. det är det fan inte. Jag grät inte, nej fan heller, men det kändes ju ändå lite.. äh.. du vet!

Hemma i huset sitter morsan barnvakt och jag sitter här på jobbet och kunde väl aldrig vara mer malplacerad. Sista dagen före semestern, hela kontoret har slumrat in och människorna, dom få som är här, hasar håglöst runt i nya sandaler. Det tjatas om vädret och jag löser korsord vid fikabordet. Om telefonen ringer blir jag irriterad. Man får inte ringa sista dagen före semestern, det borde folk förstå. Jag ska ju varva ner.

På lunchen ska jag åka hem och kolla att allt går bra för morsan och lilla I. Morsan kommer att säga att lilla I är så snäll så, sen äter vi paj ute på verandan och kanske börjar hon prata om brorsan. Jag vill inte prata om brorsan, jag har fortfarande inte ringt till honom och morsan är nog lite sur över det. För övrigt så är det inte synd om brorsan, han börjar ett nytt liv nu och det kommer att göra honom gott.

Kanske blir det han istället för jag som hojtar på el Mundo och Kvarnen framöver. Kanske blir det han istället för jag som tar upp tråden med Jonas, den något stirrige gitarristen från det där hardcorebandet som jag glömt namnet på, och dricker bloodshots med honom på bröderna Olsson. Kanske blir det han istället för jag som festar med bratsen i Sandhamn. You never know.

PS.
Ett förtydligande: S åker till Barcelona idag, så det är fan inte synd om henne om ni trodde det.

torsdag, juli 05, 2007

”För den som vill bli av med sin homosexualitet”

Lite till åldern kommen som jag är (stadd i tidig förruttnelse) vill jag slå ett slag för Sveriges Radios P1. En alldeles förträfflig kanal för den som tröttnat på dunka dunka, diskussioner om analsex och bleka kopior av Anders & Måns på P3 men som ännu inte riktigt är beredd att lägga sig ner och dö.

I fredags på väg hem från Stockholm lyssnade jag på ett program som heter Människor och tro, och fick höra om x-gay-rörelsen i USA (just detta program kan du lyssna på här, programmet gick 29 juni). Jag blev alldeles perplex när jag förstod att det finns rörelser och samfund där borta som ägnar all sin vakna tid åt att försöka tvätta bort homosexualiteten i homosexuella människor. Först blev jag perplex ska jag säga, sen tänkte jag att det är ju ändå USA vi pratar om. Men ändå, ain't this the strangest shit you've ever heard?

Och naturligtvis har dessa rörelser ”religiösa förtecken”, som det heter, och den mest kända är tydligen Exodus International. Denna rörelse lovar sina medlemmar ”freedom from homosexuality through the power of Jesus Christ” och jag borde väl fortfarande inte vara förvånad men det här känns så jävla 1879, jag trodde faktiskt inte att sånt här fanns idag.

Det finns alltså homosexuella människor som betraktar sin egen sexuella läggning som en sjukdom, en enorm belastning eller ett tungt kors att bära, om man nu vill förstärka kopplingen till religion. För religiösa är dom förstås, dessa människor som söker efter ett x framför sin gay-stämpel, och jag fylls av både empati och irritation när jag hör ett sanningsvittne berätta om sin tid i rörelsen. Hur han lade in sig på ett behandlingshem där allt som kunde påminna om hans sexuella preferenser skulle tvättas bort och allt maskulint istället skulle lyftas fram. Han fick t ex byta hjul på bilar, vilket förstås avslöjar en skrämmande syn på mänskligheten i allmänhet och mekanismerna bakom våra sexuella preferenser i synnerhet. Om du mekar med bilar så kan du inte vara bög, liksom. En logik som känns lika rättframt banal som att jorden är platt som en pannkaka, vilket människorna bakom denna rörelse kanske också tror. Jag kan åtminstone inte utesluta det.

Vad den här mannen kom fram till, efter att i sjutton år ha försökt bli av med sin homosexualitet, var att det inte gick. Hallelujah! Men det går däremot, hävdar Exodus international, att bli av med sin homosexuella livsstil. En livsstil som enligt dom går ut på att vara promiskuös och ligga med fel kön. Så även om man är bög så kan man leka straight och skaffa familj och hela kitet och leva i en enda stor lögn från början till slut. Och detta tycker alltså Exodus är att föredra framför att vara den man är, vilket ju i mina och säkert dina öron låter helt befängt men jag lovar, dom menar allvar.

Bättre att leva i förnekelse och lura sina nära och kära än att vara gay alltså, och alla mina tankar och sympatier går just nu till dessa stackars människor som råkar vara gay och tokreligiösa på en och samma gång. Jag försöker hitta en jämförelse som kan få mig att förstå hur det är att leva i strid med sin egen sexualitet men det är svårt. Så jag ger upp den tanken, och nöjer mig med att än en gång tipsa om P1.

Nu får ni ursäkta, jag ska lyssna på Studio Ett och vill inte bli störd.

onsdag, juli 04, 2007

Från den anonymes veranda

Jag är lätt bakis och har två dagar kvar till semestern, vilket används som ursäkt för min all new low arbetsmoral. Dessutom, som om det inte vore nog, ska jag bara arbeta fyra veckor efter semestern. Sen är det jag och lilla I för hela slanten, ända till februari.

Bakis är jag eftersom herrmiddagsklubben hade planeringsmöte på min veranda igår kväll. Planeringen avser aktiviteter för vårt 20-års jubileum som infaller nu i vinter, och den som misstänker att detta möte var en täckmantel för att dricka alkohol i goda vänners lag är inte helt fel ute. Fast vi försökte faktiskt planera, och det ska vi ha cred för.

Flera av herrarna i nämnda klubb läser min blogg med, vad jag har förstått, hyfsad kontinuitet, och det är fascinerande att se hur bloggfenomenet (som vi igår kväll kom överens om att inte kalla det) smyger sig in och lägger sig i lite varstans nu för tiden. Till exempel var det någon som sa att jag borde kolla upp vad herr Staël von Holstein skriver i Metro, för ”karln har gått å blivit galen” och det kunde ju jag skriva om på bloggen. Det kanske jag gör, skriver om den gamla IT-gurun gone bonkers, men inte just nu.

Ett annat exempel är att vi kom att prata om det påstådda anonyma hatet, och hur det egentligen bara drabbar redan kända filurer och hur dessa filurer blir hatade ändå, var än de visar sina nunor, så det där har nog inte mycket med bloggen att göra. Tvärtom kom vi fram till att bloggvärlden mer har kommit att stå för god kritik, idéutbyten över gränserna samt rak och fin vänlighet. Ja, så upplever jag bloggsamfundet, som översvämmande av vänliga och nyfikna människor, inte blint hatande idioter.

Och vi räds utvecklingen, vi som även följt terroristskräcken på 2000-talet, för vi känner att några få idioter kan få förstöra för alla andra om de som ropar på skärpt lagstiftning får ropa tillräckligt högt.

Men bloggen äter sig fast och hänger kvar alltså, vilket gläder en entusiast som snart firar 2 år som bloggare. De enda som fortfarande inte vill erkänna bloggen som något man kan ha nytta och glädje av är väl några högtravande litteraturkritiker samt rättstavningsfunktionen i Word (jag får fortfarande röda streck under ordet ”blogg”, någon som känner till en uppdatering kanske?) men jag tycker vi struntar i dom. Världshistorien är full av människor som ratat allt nytt och sedan fått äta upp sina tvärsäkra ord. Varför inte lyfta fram den gamla sossen Inez Uusman i sammanhanget, upphovsman till de bevingade orden ”Internet är bara en fluga”.

Det enda som kan hota bloggen i framtiden är väl just dessa paniska rop på förbud mot anonymitet. För jag tror vi behöver anonymitet, av flera anledningar, om den här mångfalden ska kunna överleva. Ska vi, frågar jag lite försiktigt, även förbjuda författare att skriva under pseudonym? Ska vi förbjuda människor som lever under hot att, med anonymiteten som skydd, berätta sina viktiga historier? Ta en misshandlad hustru som exempel, eller en hustrumisshandlare som sitter på kåken, för den delen. Utan anonymitetens skydd kommer vi att förlora väldigt många viktiga historier, det är jag övertygad om.

Nog sagt, jag är egentligen alldeles för mosig i skallen för att uttrycka mig tillräckligt väl om nånting alls just nu. Ta bara det här med er och fundera en stund, så hörs vi sen.

tisdag, juli 03, 2007

Easy tiger, you're walking in the middle of the road

Musikkritikerna har överlag tagit Ryan i munnen igen och hyllat hans senaste platta, vilket förvånar mig en smula. Jämfört med hans tidigare alster liknar "Easy tiger" nämligen mest "Gold", vilket knappast är hans mest hyllade skivsläpp. Jag vill minnas att recensenterna då mest beklagade sig över hur spretig Ryan hade blivit, och hur långt ifrån countryn han hade vandrat. Men nu duger det tydligen alldeles utmärkt med middle of the road americana style, nu duger det att han har flyttat in till stan igen och sjunger OM the country istället för att spela den.
Själv är jag som du kanske märker inte lika imponerad, och efter att ha följt hans karriär ganska noga tycker jag mig äga rätten till en viss besvikelse. Det finns ups and downs i den här mannens samlade verk, det råder ingen tvekan om det. Han är ju, när allt kommer omkring, lika lynnig som en treåring med bokstavskombination så det vore konstigt om han hela tiden skulle gå från klarhet till klarhet. Men efter fyra genomlyssningar har jag kommit fram till att "Easy tiger" varken är en up eller down, den är något mycket värre än så. Den är mittemellan.
I den sämsta av världar, för oss lyssnare alltså, blir Ryan vuxen och tar sig i kragen. Då släpper en stabil platta som inte sticker ut nämnvärt åt något håll men som är kompetent och vacker på det där sedvanliga melankoliska sättet. Utan kuk men med välstämd gitarr tar han fram ett plektrum och penslar sig fram till en trygg plats i Tom Pettys skugga. Men där vill åtminstone inte jag ha honom.
Det finns vackra spår på den här plattan, men det finns ännu vackrare spår på "Cold roses" och "Love is hell". Det finns något countrydoftande spår som inte ens kommer i närheten av det han presterade på "Jacksonville city nights". Kort sagt, den här skivan innehåller inget nytt, inget som han själv inte redan har gjort bättre på tidigare skivor.
Så spara dina pengar och sätt ihop en Best of istället. här kommer mina förslag (i kronologisk ordning).
1. To be young (Heartbreaker)
2. Oh my sweet Carolina (Heartbreaker)
3. Shakedown on 9th street (Heartbreaker)
4. La Cienega just smiled (Gold)
5. Shadowlands (Love is hell)
6. Sweet illusions (Cold roses)
7. Cherry lane (Cold roses)
8. Kiss before I go (Jacksonville city nights)
9. Dear John (Jacksonville city nights)
10. Don't fail me now (Jacksonville city nights)

måndag, juli 02, 2007

Ännu mer kärlek

Det är söndag kväll, jag ligger i sängen med värkande armar och har precis läst ut ”The picture of Dorian Gray”. Armarna värker för att jag har skrapat fönster hela helgen och jag är lycklig. Inte sprudlande lycklig utan harmoniskt lycklig, om du förstår skillnaden.

Jag har både ägnat mig åt kroppsarbete och skönlitteratur, samt ligger bredvid den kvinna jag älskar, och kan av dessa anledningar identifiera mig med en rad ganska stereotypt framställda lyckliga män genom litteraturhistorien. Varför inte ta John Irvings Garp som exempel? Jag känner mig som Garp alltså. Hel som människa, älskad och trygg. En helt fantastisk känsla, när man mäktar med att ta in den. Många gör nog inte det.

Nu var ju inte Garp hel och lycklig genom hela boken förstås, men det gör bara jämförelsen ännu mer korrekt. Jag har ju inte heller alltid känt så här, men nu gör jag det. Kanske blir det annat sen, vem vet. Det bidrar väl till själva värdet av lyckan, vetskapen om att den kan försvinna.

I en spjälsäng bredvid vår säng ligger lilla I och sover, och i S mage, men det törs vi nästan fortfarande inte säga högt, ligger något nytt och sover. Ett till barn är på väg, mitt fjärde och S andra. Jag darrar inte på rösten en enda sekund när jag säger att här kommer ännu mer kärlek, här kommer ännu mer liv. Kärlek och liv, det är vad jag i stort ägnar mig åt nu för tiden. Däremellan skrapar jag fönster och dricker en och annan öl.

Jag har sagt det förr, jag är världens rikaste människa.