fredag, augusti 31, 2007

Föräldrapenning here I come

Idag är min sista arbetsdag innan föräldraledigheten på drygt fem månader. En sån dag, har det visat sig, kan jag bli ganska disträ. Det började imorse när jag satte mig i bilen med oborstade tänder, och inte kan karln åka till jobbet med oborstade tänder, fy faan vad ofräääscht, tänker du. Nejdå, jag stängde av motorn och sprang in till tandborsten jag. I may be ugly but I’m not dirty.

Och just där börjar en fundering kring vanor. Att duscha och borsta tänderna innan man åker till jobbet t ex, är ju något som jag inte kommer behöva göra på ett tag. Och det här har suttit i länge ska ni veta, för jag har varit yrkesarbetande sen.. sen.. många av er knappt var födda. Vi snackar tidigt 90-tal alltså. Vad kommer att hända med mig när mina otroligt invanda beteendemönster bryts?

Det spekuleras på jobbet också. Somliga tror att det vansinne som man påstår hela tiden har lurat i min bakskalle kommer att visa sin fula nuna och aldrig mer krypa tillbaka till sin håla. Och jag då, kan ju inte annat än hålla med om att risken finns. För är man en sån som går och bär på dolt vansinne så är man ju förmodligen inte förmögen att själv bedöma dessa risker. Andra, dom allra flesta, tror att jag egentligen slutar för gott nu. Att jag kommer att hitta på nåt annat när jag går där hemma och får sååå mycket tid över till att titta i naveln (vilket ju jag vet att jag inte kommer att få, för jag känner min dotter jag).

Jag skiter egentligen i vilka som får rätt, för det ligger i själva sakens natur en sån här dag att bara släppa taget om saker och låta tillvaron komma som den är. Och jag har släppt mycket idag, det ska ni veta. Och maken till frihetskänsla var det längesen jag kände susa genom kroppen. Det är faktiskt en historisk dag i min lilla värld, så pass historisk att jag tänker fira den med en sexa whisky ikväll.

Vad som kommer att hända med bloggen är också föremål för en del spekulationer, om jag nu får uttrycka mig så utan att verka för stor på mig (Jante lever, om något så har bloggvärlden bevisat detta för mig). Det finns en del som menar att nu blir det pappablogg för hela slanten, och kanske det. Men det skulle iofs kännas rätt osannolikt att jag slutar reta upp mig på politiker, media och annat bara för att jag är hemma med lilla I. Men okej, den som räds ingående beskrivningar av konsistens på bajs och lyckan man känner när barnet lär sig säga ”pfftrrrhhmmppff” kanske ska undvika den här bloggen kommande halvår. There could be pictures too you know, of poo and stuff.

Till sist, David, jag satt i telefonmöte och kunde tyvärr inte svara när du ringde. Om det gällde birko i helgen så är jag upptagen, ska på vildmarksläger med herrmiddagsklubben. Om det gällde nån som vill ge ut min blogg som bok så att jag kan tjäna lite stålars så måste du höra av dig igen. Snälla gör det, jag ska gå på föräldrapenning nu vet du och det blir inte fett. Åt helvete med alla ideal, det är ju pengarna som pratar ändå.

Trevlig helg!

torsdag, augusti 30, 2007

I am being followed

psst... hörrö.. du.. kom närmare. Jag måste viska serru.. nån kan höra. Vänd dig inte om nu, men jag är förföljd. NEJ sa jag ju! Kolla INTE! Okej okej, så här är det. Med jämna mellanrum är det någon som kommer från en adress som börjar på "notify.volvoit.com" som läser här. Och det är fan läskigt, för innan jag skrev den där grejen om Volvoreklamen så var dom aldrig här, men nu vettu.. nu är man fan Volvo enemy number one liksom. Shit, jag är fan skraj! Man har ju hört va, om alla som försvinner mystiskt. Jaja, jag vet att du sa åt mig innan. "Bråka inte med Volvo, dom jävlarna drar sig inte för nånting" sa du. Så okej, jag får skylla mig själv, jag vet. Men fan.. vad ska jag göra nu? Jag måste nog fan ligga lågt ett tag, tills det här blåser över. Jag hör av mig, okej?

Liberalismens paradox, del 3

Jag har precis upptäckt ännu en paradox med liberalismen. Det är tydligen så att det enda riksdagsparti som kallar sig liberalt inte alls är liberalt! Dessutom är det ingen som vet var dom riktiga liberalerna finns, eller om det går att rösta på dom. Visst är det märkligt?

Nu ska jag inte ta åt mig hela äran av denna upptäckt, i ärlighetens namn så var det signaturen ”Liberal” som i en kommentar till mitt förra inlägg gjorde mig uppmärksam på detta bedrägeri. Tack ”Liberal”!

Man kan ju bara hoppas att dom riktiga liberalerna ger sig till känna någon gång, kanske kan dom t o m ge sig in i politiken, så att vi andra äntligen får veta vad en liberal politik egentligen består av. I’m dying to know.

onsdag, augusti 29, 2007

Liberalismens paradox, del 2

Jag blir aldrig riktigt klok på liberaler. Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen.

Å ena sidan vill dom släppa spriten fri och avskaffa det mesta som handlar om statlig reglering, allt under förevändningen att det är inhumant att sätta sig till doms över människor på det sättet. Staten ska inte lägga sig i, folket ska få köpa sin sprit på ICA om det är vad folket vill. Och naturligtvis vill folket köpa sin sprit på ICA, det blir ju mycket smidigare då. Eventuella konsekvenser av ett sådant beslut är liksom bara sånt man får ta på valfrihetens altare.

Å andra sidan ska våra barn, enligt vår liberale skolminister Björklund, hållas i herrens tukt och förmaning genom skärpta ordningsregler, hot och avstängning. Där ser minsann inte liberalerna några som helst problem med att sätta sig till doms över människor, för barnen är väl också människor va? Sist jag kollade var det så iaf.

Å ena sidan hänger det här inte ihop, å andra sidan kanske det gör det. Fast ändå inte. Okej, jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Vid en första fundering känns det som att vit liberal man talar med kluven tunga. Han vill avreglera samhället men ytterligare reglera skolan, så att säga. Och man kan tycka att Fp är nåt på spåret när dom ger lärare rätt att beslagta mobiler och kasta ut bråkiga elever, man kan tycka att detta är den enda vägen som leder fram till en vettig miljö i klassrummen. Jag vet att många av er tycker så, men det är inte riktigt det som saken handlar om den här gången. Vad det handlar om den här gången är inkonsekvensen i resonemanget, när man tar in hela bilden.

För om man applicerar Björklunds hårda nypor på övriga samhället, dvs allt utanför skolan, kan man lätt se att idén om vissa individers beskurna frihet till förmån för allas trivsel kunde kännas rätt rimlig även där.

Ta det här med spriten då t ex. Jag kan ju som förälder tycka att det är rätt bra att ICA, 7-eleven och OK-macken inte får sälja sprit eftersom ålderskontrollen då högst troligen blir en aning svårare att övervaka. När jag var femton visste jag och mina polare exakt vilken närbutik som inte var så noga med leg-kontrollen på folköl, och hade dom sålt starksprit så kan du ge dig fan på att vi hade försökt uppgradera folkölen till Smirnoff. Men nej då, här är liberalerna plötsligt fullkomligt ointresserade av vår gemensamma levnadsmiljö. Här är det plötsligt inhumant att tvinga folket till Systembolaget, för det rimmar liksom illa med den liberala grundtanken.

Inkonsekvensen i koncentrerad form: Hej killen, du är fjorton bast och får inte ha keps på dig i korridoren men efter plugget kan du köpa starköl på macken för din polares storebrorsa jobbar där.

Varför gör liberalerna så här? Ser inte Björklund & co inkonsekvensen? Ser dom inte att dom är i färd med att bygga två totalt separerade världar, en polisstat i skolan och en avreglerad ”sköt dig själv under eget ansvar-stat” utanför skolan, som erbjuder en väldigt svår övergång för unga människor?

Jo, dom kanske ser det. Dom kanske vill ha det så. Och när jag säger att det rent logiskt kanske hänger ihop ändå, åtminstone för Björklund & co, så är det med hjälp av följande lilla ändring i förutsättningarna som jag får ihop resonemanget:

För den som väljer att se alla människor, barn som vuxna, som individer med samma rättigheter så blir den här inkonsekvensen väldigt svår att förstå, men för den som istället ser en tydlig skillnad mellan barns och vuxnas rättigheter börjar nog molnen att skingras.

Liberalism, i den meningen att överförmynderi ska undvikas i möjligaste mån och statens inflytande över individen ska vara så liten som möjligt, gäller alltså för vuxna men inte för barn. Och kanske är det så att ett fullt ut liberalt samhälle förutsätter att människorna som ska leva och verka i det som vuxna har tuktats riktigt ordentligt som barn, annars kommer vi att falla hårt för alla dessa frestelser som det avreglerade paradiset erbjuder.

Jag kan se en viss logik i det resonemanget, såtillvida att jag kan förstå att liberalerna kanske skulle kunna resonera på det sättet alltså. Problemet är bara att hårt hållna barn aldrig har resulterat i något annat än en ännu starkare frigörelse så fort greppet mjuknar bara det minsta lilla. Och förr eller senare måste ju greppet mjukna, förr eller senare blir barnen stora. Och antagligen förväntas dom då kunna ta ansvar för sina egna handlingar tillräckligt mycket för att alla farhågor om negativa konsekvenser av lössläppt spritförsäljning aldrig besannas.

Skolexamen i Björklunds Utopia skulle då kunna se ut ungefär så här:
Hejdå alla barn och tack för den här tiden! Vi har tuktat er duktigt, vi har tagit ifrån er många friheter, och nu ska ni gå ut och ducka för frestelser i valfrihetens skimrande paradis. Lycka till!

Så först får jag alltså inte ihop det, sen tror jag att jag får ihop det när jag försöker tänka som jag tror att en liberal tänker. Sen känner jag, med varje por i min kropp, att det inte kommer att funka ändå. Ja men hur fan skulle det kunna funka?!

Så okej då, ett tankevarv till. Det fjärde. Och då landar jag här: Folkpartiet har kallt räknat med att en generation svenskar får offras för att Utopia de Liberal ska kunna förverkligas. Den tråkiga nyheten, speciellt för mina trettonåriga söner, är att den förlorade generationen utgörs av dom barn som går i skolan idag. Dom kommer inte att klara övergången från tukt och förmaning till sprit på OK. Helvete, dom kommer inte ens att ta examen i Björklunds polisstatsskola. Därtill är dom allt för vana vid att ifrågasätta auktoriteter som fattar, i deras ögon, konstiga beslut och inte tolererar några protester. Typ som en liberal politiker som ifrågasätter det han tycker är konstiga beslut, som tex.. vad vet jag.. spritmonopol kanske.. och får nåt hårt i skallen av en gråsosse som säger "det där ska du inte bry din lilla hjärna om inte, så länge vi får göra undantag från EU-reglerna ska du bara hålla käft".

Näe, jag ger upp. Jag klarar inte ett femte varv. Du som betraktar dig själv som liberal, kan du hjälpa mig här?

tisdag, augusti 28, 2007

Bäst just nu: The bros

Att vara kille på högstadiet i 80-talets Sverige innebar i stort sett att man levde inom det ramverk som amerikanska high school-filmer erbjöd. Jag säger i stort sett, för filmerna var aningen ännu snävare i sina stereotyper än det min verklighet i Gävles då bråkigaste förort erbjöd.

Utöver filmernas jocks, geeks och weirdos (weirdo = rökande bohem med rätt att slå jocks på käften, oftast hjälte i filmerna) fanns på min skola också en försvarlig mängd hårdrockare, vilket var en slags snällare variant av weirdo. Dessa hårdrockare syntes aldrig till i filmerna, och anledningen till detta kan man diskutera. Kanske var hårdrockaren för svår att stänga in i ett fack, snäll kille med farligt utseende är en hjälteroll som inte dök upp på duken förrän långt senare när grungen stod på topp i början av 90-talet.

Preppy-killen, så som han t ex kunde se ut i ”Breakfast Club”, var inte heller riktigt uppfunnen 1982. En film som för övrigt ägnade hela handlingen åt att beskriva dåtidens ungdomsstereotyper, as seen in the eyes of Hollywood producers, genom att sätta alla huvudkaraktärer i kvarsittning och låta klyschorna liksom bara ramla framstupa över duken. Hemskt dålig film egentligen, fast då (1985 herrejävlar) tyckte man ju att den var bra.

Men tillbaka till handlingen, vem var jag på högstadiet? Det varierade faktiskt, ganska kraftigt. Jag började nog som en geek, vilket var rätt oväntat med tanke på att jag i mellanstadiet hade varit tämligen utagerande. På mellanstadiet hände liksom allting. Där fanns slagsmålen och tjuvrökat och skolkningen och snattningen och mobbandet. Det var en turbulent tid, som Paulo Roberto skulle ha sagt. Säkert hyste mina föräldrar vissa farhågor inför högstadiets påverkan på min redan väl använda nyfikenhet, men se där satt jag på bibblan och spelade schack och läste Tintin. Förlåt mig nu, för jag minns inte ditt namn, men vi var väl dödspolare just då antar jag.

Denna period av återhämtning för mina föräldrar varade nu inte så länge. Redan innan höstterminen i sjuan var till ända hade jag gjort mig ovän med några lärare och schackpjäserna hade bytts ut mot snusdosor. Det var nikotinet som var vattendelaren. Dom som nyttjade nikotin umgicks aldrig med dom som inte nyttjade nikotin, och en snusprilla ledde till en cigg och en cigg ledde visserligen inte alls till knark men väl en rökruta full av weirdos and loosers.

Där stod jag varje rast och mörkade mina betyg. Ett medelbetyg på 4.2 skulle bara väcka misstankar hos mina nya vänner i rökrutan, det faktum att jag kunskapsmässigt förmådde slå många av geeksen på fingrarna var inget jag skyltade med. Kunskapstörst, speciellt i den form som visade sig genom ivrigt uppsträckta händer på lektionerna, var ett tecken på svaghet som jag aldrig lät mina kompisar se skymten av. Förutom någon enstaka gång då en geek hade svarat fel och jag inte kunde låta bli att tillrättavisa den socialt missanpassade men välvilligt inställda unga pojken eller flickan. En besserwisser har jag ju faktiskt alltid varit.

Det är ingen slump att minnen från min högstadieperiod sköljer över mig nu, ingen slump alls. Precis som en gång mina föräldrar befinner jag mig just nu i en period av återhämtning efter mina söners något turbulenta år på mellanstadiet. Precis som en gång jag själv verkar sönerna ha tagit sig an denna nya värld med försiktig optimism och återhållsamhet, och jag hoppas förstås att dom håller sig borta från rökrutan.. om det finns några såna nu för tiden. Hoppas gör jag, samtidigt som jag vet att det inte behöver innebära katastrof om dom hamnar där.

Det låter förstås äckligt snusförnuftigt det här, när jag lyfter fram min brokiga bakgrund som en ex-värsting som föreläser på lärarlinjen. Jag var aldrig någon värsting, det ska ni inte tro, och jag tror inte att mina söner har det i sig heller. Men såna här resonemang hör föräldraskapet till, ens egen uppväxt börjar någonstans efter vägen att träda fram som en gräns mot vilken man jämför sina barns beteende. Checking, fortfarande på rätt sida. Det är väl också därför som olika föräldrar, t o m mamman och pappan till samma barn, kan ha så olika uppfattningar om vad som är okej och vad som behöver rättas hos barnen.

Men vad som än händer så bör man, måste man, tro på att dom små telningarna fixar det. Jag ser en potential hos mina söner som jag inte såg nyss, innan dom började på högstadiet, och det är en jävligt häftig upplevelse. Jag ser att dom börjar ta för sig av livet, att dom vågar ta steg rakt ut i det okända, och hallelujah brothers and sisters, det är ju det som själva livet handlar om. Inte sant? Upp, upp och iväg. Väx. Lyft. Blend dom!

Mina söner är helt enkelt bäst just nu.

måndag, augusti 27, 2007

Gonna hear some sweet sounds coming from the nightshift

Jag sitter i bilen på väg till jobbet, lyssnar på Wilcos senaste och tuggar på en lakritspipa som jag köpt på OK-macken.

Chrille på macken, ja han jobbar extra där i väntan på lumpen, berättade att han kommit in på en enstaka kurs på högskolan. 10 poäng filmvetenskap, trodde han att det var iaf. Han frågade mig om jag tyckte att han skulle gå, och det tyckte jag. Filmvetenskap måste vara skitbra att ha i ryggen sen när du ska ut i den stora världen och impa på brudar, menade jag. Du vet, utanför Bollnäs där du bor Chrille. För där kommer du inte att bo kvar, inte med den nyfikna blicken.

Men nu sitter jag alltså i bilen och tuggar på en lakritspipa. Jag slipar på en reklamslogan, ”Har du också glömt vad en lakritspipa kan göra för din morgon?” men släpper den snabbt. Och nu har jag skrivit det ordet (lakrits….) tre gånger redan och det får väl räcka.

Natten som gick var inte bra ur sömnhänseende, men det är okej, det gör inget. Jag pryade.. praoade.. som vaktchef på nattskiftet, för det jobbet ska jag ju ha fr o m nästa vecka och drygt fem månader framöver. Lilla I, som är den man ansvarar för som vaktchef, väckte mig ungefär tio gånger under natten och det säger ju sig självt att någon djupsömn har det inte varit tal om under dessa premisser. Men som sagt, det gör inget.

Jag älskar min sambo, det är inget nytt. Jag respekterar henne ”som fan”, som jag brukar säga på fyllan, men efter denna natt fylls jag av ännu mer vördnad inför hennes gestalt. Den kom för övrigt upp från källaren imorse, hennes gestalt. Till slut tvingades hon nämligen ge upp och inse att en natts god sömn var precis det hon behövde, och när lilla I håller hov på nätterna så är källaren den enda plats i huset som kan erbjuda god sömn.

Här på jobbet är jag bara en färja som väntar på avgång. Motorerna är varmkörda (jag har gått på tomgång en längre tid nu) och snart kommer matroserna att göra loss i akter och för. Sen, förstår du, stävar jag ut över havet och siktar på en annan hamn. Jag är otålig, vill härifrån, men måste hålla stilen ända till fredag eftermiddag. Jag är inte direkt byggd för att gå på tomgång, det kryper i hela kroppen, och det är därför jag ibland springer arton kilometer på kvällarna.

Någon frågar mig hur det känns att snart gå hem och vara ledig i nästan ett halvår. Jag svarar att det känns bra, men också att denna ledighet troligen inte kommer att vara så ledig som alla verkar tro. Kvinnorna i sällskapet får något lurigt i blicken. Dom tänker att nu ska han få veta hur det egentligen är att gå hemma och sköta markservicen, hur tråkigt det kan vara att inte ha en vuxen att prata med, hur depressionen startar någonstans mellan tvättstugan och diskmaskinen. Dom tror att jag ska lära mig en läxa, och jag hoppas att dom har rätt. I männens blickar syns inget annat än ren och skär avundsjuka, dom verkar tro att jag ska åka på semester i ett halvår och sippa pina coladas på Copacabana hela dagarna. Män är dumma, det syns i deras blickar och det hörs när dom öppnar sina munnar.

Gillar du reggae?

Då ska du kolla upp denna blogg.
Det är en kär gammal vän till mig som har börjat blogga i baktakt.


So hear yall, ett av mina tidigaste reggaeminnen får ni på köpet. För länge sedan, t o m innan jag lärde känna mr Salcin, satt jag på Gavlestadions innerplan och väntade på min tur att hoppa höjd. Det var skolmästerskap, och det var jag och nördarna som hoppade höjd. Jag satt och pillade på min gigantiska freestyle, Matte B hade lånat ut ett kassettband med något band som jag aldrig hört talas om. Aswad hette dom, och det lät inte som Yngwie Malmsteen direkt. Nej, det lät så här.


And I was blown away.

fredag, augusti 24, 2007

Cirkus Kiev

Jag vet att jag tidigare har sågat P3 jämns med fotknölarna, men sen tänkte jag till och insåg att det fortfarande finns två bra humorprogram på den kanalen. Mammas Nya kille är det ena, även om det börjar bli lite tjatigt med den där norrlandskillen, och Cirkus Kiev är det andra. Följande citat, hämtat från hemsidan, förklarar raskt och fullständigt varför jag rankar Cirkus Kiev som Sveriges just nu bästa humorprogram på radio.

"Det blir norrländskt Liza-derby när Marklund möter Miskovsky i ett Pretto Battle."

Fatta att båda stavar Liza med Z, fatta!
Pretto battle är för övrigt ett begrepp som jag måste försöka få in i en konversation å det snaraste, och det känns inte som att det gyllene tillfället är särskilt fjärran.

Trevlig helg då!
Jag ska grilla i Björklinge, vad ska du göra?

torsdag, augusti 23, 2007

Call off the search party, I'm home

Igår kväll for fan i mig och jag bestämde mig för att springa 15-kilometersslingan efter jobbet. Den slingan har nog inte blivit använd på ganska lång tid, märkte jag efter ett tag, för det var jävligt snårigt att ta sig fram. Men jag kände mig stark och smidig där jag studsade fram mellan stenar och hala rötter, inga problem so far. Efter ca 8 km kom jag fram till en myr, och ni som har lite erfarenhet av skog och mark innanför pallet vet att det är jävligt jobbigt att springa över en våt myr. Men den som ger sig är en feg idiot, så jag fortsatte. Riktigt härligt skitig blev jag också. När jag någon kilometer senare konstaterade att jag hade sprungit vilse så började dock humöret att svikta. Jag begynte svära på min ära, ganska högt också. I skogen kan ingen höra dig gråta, dessutom hoppades jag att ryandet skulle skrämma bort eventuella björnar i närheten. Jag får alltid björnfrossa i skogen, minns historier om hur bärplockare hamnat mellan honan och hennes ungar. Sen är det ju klippt. Då ligger man där halvt uppäten och med rivsår från analöppningen, upp över ryggen och ner till nästippen. Nästintill kluven på mitten. Men det kom inga björnar, och jag lyckades ta mig hem efter att ha backtrackat till en väg där jag på vinst och förlust valde vänster. Så jag vet inte hur långt jag sprang egentligen, kanske 18 km. Jag somnade iaf som en klubbad säl igår kväll, så om du tillhör dom som har svårt att somna på kvällarna kan jag verkligen rekommendera att springa långa sträckor, gärna över myrar. Det funkar.

Idag har vi varit på ultraljud och tittat på undret i magen. Det är en grej jag gör ganska ofta nu för tiden, ungefär lika ofta som jag hyr filmer. Det blev en dispyt där, inget allvarligt, men barnmorskan fick uppmaningen av oss att leta efter könet. Ja, jag vet inte varför vi ville veta det egentligen, eller jo det vet jag men det är en lång historia. To cut it short, enligt en metod som praktiserats av serbiska spådamer sen urminnes tider och som den minnesgoda läsaren säkert känner igen (jag har skrivit om den förut) så råder det inga som helst tvivel om att the Thing är av kvinnlig natur. Barnmorskan som gjorde utraljudet satte däremot en ganska saftig peng på pung och penis, och där står vi nu mellan två hötappar. Ingen vet, total förvirring råder. Så vi släpper det. Det verkar friskt, så långt man kan se på en ultraljudsundersökning, och för detta är vi tacksamma som små grodor som slipper bli mosade av gräsklipparen.

Så ringa in den 25.e januari 2008 i era kalendrar. Detta är preliminärt leveransdatum för the Thing.

Jag vill slutligen bara tipsa er om en sällskapslek som ni kan prova där hemma om ni har tråkigt, om det regnar, om uppkopplingen strular, eller så. Jag har hittat på den alldeles själv och så här går den till. Tänk på något du inte gillar, sen säger du det högt i bestämd form plural. Vi tar ett exempel då, jag säger ”Kattägarna”, och då ska du direkt sjunga ”Dom jävlarna ska skjuuuuuuuuutaaaaas”. Sen säger du nåt, t ex ”Barnvagnarna”, och då ska jag sjunga samma refräng. Sen håller man på så där tills en av er ballar ur, och försök hålla takten för det är det som är grejen. Man måste vara snabb i skallen förstår ni. Tänk också på att det är olika frasering i första och andra raden, samt att pausen mellan första och andra är kortare än pausen före första raden. Riktiga nördar kan med fördel ställa en metronom på bordet under leken, men ta då för allt i världen reda på exakt rätt bpm.

onsdag, augusti 22, 2007

Up for grabs

JA, jag erkänner. Det var en ego boost att höra Annika Lantz uttala namnet på min blogg i radio igår. Och på min favoritkanal P1 också, fint som snus. Det hade helt enkelt inte smällt lika högt om det var en sjaskig reklamkanal, så snobbig är jag.

Nyamko Sabuni fick frågan, och hanterade den bra. Och det är ju knappast ett scoop, jag har inte ertappat regeringen med fingrarna i fel syltburk. Nej fan, dom har konstitutionen i ryggen och inget fel har begåtts. Det är ju bara så att det känns märkligt att demokratin helt enligt stadgarna kan praktiseras på ett sånt sätt att ett litet litet pluttparti (1.6 procentenheter större än Sverigedemokraterna för övrigt) får så pass stor makt. Och jag vet att det är riksdagen som beslutar och allt det där men har man tre ministrar så är man inte direkt out of the loop. Då syns och hörs man ganska mycket mer än när man inte har någon minister alls, så måste det vara.

Och det är väl förstås det jag borde göra nu också, synas och höras. Smida medan järnet är varmt, ta hand om mitt varumärke, finnas och märkas i alla tänkbara sammanhang. Som en Schulman. Framför allt borde jag väl nischa mig, som KD liksom, för det vet jag att experterna menar är viktigt för varumärket. Det ska vara tydligt så att folk vet vad det är. Här är en blogg om politik, bara så att du vet. Det skulle nog varumärkesexperterna råda mig till. Men jag kör NATURLIGTVIS på som vanligt, vilket betyder att det här inte bara är en politisk blogg.

Allt det där snacket om varumärken kommer från ekonomerna, och dom ska ni passa er för mina vänner. Dom dödar allt i sin väg, bara det är ekonomiskt försvarbart. Du kanske t ex tror att Volvo har blivit öppensinnade och gayvänliga nu när dom så öppet flirtar med HBT-människor i sin senaste reklamkampanj? Fel! Det finns ingen moralisk eller humanistisk värdering alls i detta utspel, det handlar bara om ekonomi.

Någon, dvs en reklambyrå, har talat om för marknadschefen på Volvo att homosexuella utgör en köpstark målgrupp som fortfarande är up for grabs. ”So let’s grab it!” säger reklamkillen. ”YEAH!” säger Volvokillen.

Idag är det lika ekonomiskt försvarbart att rikta sig direkt till gayrörelsen med reklam som det för tjugo år sen var att rikta sig direkt till mansgrisar genom att lägga tuttlisor på motorhuvar. Man kan tycka att det är mer politiskt korrekt och begåvat att visa upp ett homosexuellt par istället för en tjej i bikini i bilreklam, att det är en spegel som visar ett trevligare samhälle helt enkelt. Och det är det ju, men det är trots allt bara en spegel. Och bakom denna spegel gömmer sig exakt samma människor som gjorde tuttreklamen förut. Här bröstar sig ingen moral eller humanism, bara ekonomi. Det bara råkar vara så att just nu är det politiskt korrekta ekonomiskt försvarbart, och det är iofs ett lyckligt sammanträffande.

Men innan det blev safe att rikta sig till just denna målgrupp har naturligtvis en jäkla massa människor lagt ner en jäkla massa jobb, i stark motvind dessutom, för att stärka dom homosexuellas ställning i samhället. Det här behöver jag inte förklara för er, ni vet vilken kamp det har varit. Reklammakarna och näringslivet har inte lagt två strån i kors för att hjälpa till, men nu när det är safe så hakar dom på. Dom fega rackarna.

Och här är vi nu, en bra bit på väg, med det slutgiltiga beviset på ett HBT-vänligt samhälle i våra händer: Ekonomerna har identifierat er som en köpstark målgrupp. Grattis HBT-rörelsen! Som svar på den klassiska existentiella frågan ”Finns jag?” kan ni i fortsättningen även använda er av kapitalismens standardsvar: ”Jag tillhör en köpstark målgrupp, alltså finns jag.”

tisdag, augusti 21, 2007

Spreadin' the word

Okej dudes and dudettes, ratta in Lantz i P1 klockan 15.30 idag.
Tack vare den eminente Fredrik kommer Annika Lantz att prata med demokratiminister Nyamko Sabuni om det jag skrev i förra inlägget.

Now we're gettin' somewhere.

måndag, augusti 20, 2007

Göran "Fimpen" Hägglund tänjer på begreppet Demokrati


Mannen på bilden leder ett parti som just nu sitter och vinglar på fyraprocentsspärren. Trots detta är han socialminister i vår regering, och man kan undra när vi senast hade en minister som representerar lite drygt fyra procent av väljarna samtidigt som ett parti med nästan 40 procents väljarstöd (enligt Sifos senaste väljarbarometer) står helt utanför regeringsmakten. Kanske var det på Ola Ullstens tid, det hände en del skumma grejer då också.

Det gäller att ha rätt kompisar, eller hur Göran?

Utan sina kompisar i alliansen hade Göran nämligen löpt risken att inte ens få sitta i riksdagen idag, och det är en viss skillnad mellan att vara minister och inte ens sitta i riksdagen. Det får ni ändå medge.

Men inte nog med det. Det här lilla snuttpartiet har ju inte bara en ministerpost utan tre. Maria Larsson är äldre- och folkhälsominister och den gamle räven Mats Odell är Kommun- och finansmarknadsminister. Iofs står det inget om Odells partitillhörighet på regeringens hemsida men man kan väl ändå inte frilansa som minister? Eller är han konsult?
Men alldeles oavsett Odells vaga partitillhörighet så är det här en strålande utdelning för KD. Tre ministrar på knappt fem procent av väljarna, och jag vet inte om jag ska säga grattis eller börja gråta.

Det verkar nästan som om näringslivets trender också är applicerbara på politiken nu för tiden. För det har varit så ett tag nu att företag allt mer nischar in sig på smalare områden och allierar sig med partners för att leverera den totala lösningen. Och det har alltid lönat sig för det enskilda företaget, däremot brukar inte kunden (och i den här liknelsen betyder det DU) bli lika nöjd. Det brukar nämligen ofta sluta med att dom nischade nissarna skyller på varandra när det börjar blåsa, och jag behöver förmodligen inte utveckla den här liknelsen mer för att du ska snappa vad jag menar kommer att hända i alliansens Sverige. Det blir lite grötigt där ett tag, det blir det allt.

Det jag också förutspår är att denna trend kommer att avta, både inom näringslivet och politiken. Istället går man tillbaka till gamla hederliga leverantörer som tillhandahåller helhetslösningar. Det kanske inte blir bättre i slutändan, men dom kan iaf inte skylla på varandra. Och just ansvarsfrågan tror jag är helt otroligt avgörande inom politiken. Om partierna börjar skylla på varandra så är alliansens dagar vid makten räknade.
Shit.. nu ger jag dom gratis rådgivning igen. Jaja, det här är knappast nyheter för Reinfeldt. Dum är han inte, då skulle han inte vara statsminister.
Om sen den leverantören kommer att heta Nya Socialdemokraterna eller Nya Moderaterna återstår att se, men jag sätter en Euro på den förstnämnda.

Men än så länge njuter alltså Göran i det sällsynta paradis där små partier får leka med dom stora grabbarna, och jag kommer inte helt osökt att tänka på Fimpen. Kommer ni ihåg Fimpen? Filmen om killen som fick debutera i fotbollslandslaget vid sex års ålder. Ralf Edström hade en replik i filmen och det kan inte uteslutas att Björn Nordqvist några år senare fick sin roll i filmatiseringen av Åshöjdens BK tack vare sina insatser i denna Bo Widerberg-rulle.
Du är Fimpen Göran, hur känns det? Ska vi gissa att du kommer att se tillbaka på den här tiden med viss ambivalens när du sitter där som landshövding i Jönköpings län om tio år? Du tänker "Shit.. Jesus.. back in the days va, 2007, då gled man omkring på en fyraprocentsmacka in the fast lane, och det var bara Matte som fattade det. Jävla tur att jag fick honom inspärrad på Säter till slut."

Mördarbacke my ass

Ja den måste förstås ändå redovisas, min tid på Midnattsloppet. 52.16 är sannerligen inget att skriva hem om, det är bara att erkänna. Jag hade hoppats på att gå under 50 minuter åtminstone men till mitt försvar, för varje misslyckad idrottsutövare har ju ett gott försvarstal vid målgång, måste jag säga att trängseln dom första kilometrarna omöjliggjorde en jämn och fin snittfart. Men det är bara att inse, min träningsdos var för låg för att nå målet. Dock vittnar det faktum att jag avancerade nästan 900 placeringar från 5 km in till mål om en stark andra hälft, och det är jag iaf nöjd med. Jag är också nöjd med att ”Breaking the law” med Judas Priest spelades uppe vid Mosebacke precis när jag sprang förbi. Med tanke på min korta coverbandskarriär tidigare i år kändes det som dom spelade den just för mig och jag fick ytterligare lite nya krafter.

Själva inramningen var magnifik. Otroligt med folk nästan hela vägen som hejade på, inklusive S och alla mina barn som lyckades göra en smart förflyttning och på så sätt se mig både på Götgatan och Östgötagatan. Mördarbacken upp till Sofia kyrka var inte så mördande som alla påstod kan jag också rapportera, det var efter den jag drog upp tempot.

Ur ett mer personligt perspektiv kändes det lite märkligt att springa förbi gamla stamhaket el Mundo på Erstagatan. Jag hann flukta in lite snabbt genom fönstren, som jag alltid gör när jag passerar, och någonstans där inne satt kusin C och säkert fler bekanta med tjeckiskt öl i sina magar. Det var längesen jag var dit, blev nästan lite sugen att stanna för en snabb Zlatopramen.

Jag vet att du jobbade David, men jag kan trösta dig med att det inte blev någon bärs efter loppet. När jag var duschad och klar hade klockan passerat midnatt och min kropp passerat bäst-före-datum. Du missade alltså ingenting den kvällen (jag vet att du oroar dig för allt du missar, hehe).

Dagen idag är inte gammal men jag har redan klättrat på en vinglig stege och spatserat omkring på taket där hemma. Utan frukost i magen och fortfarande med en god del sömn i ögonen stod jag alltså på mitt eget tak klockan 07.25 och försökte förstå vad plåtslagaren sa. Fan vad morgonpigga dom är hantverkarna. ”Skicka en offert” lyckades jag till slut få ur mig, då började han prata om att jag borde gräva upp grunden men jag var fortfarande sugen på en Zlatopramen.

fredag, augusti 17, 2007

Tjänster och gentjänster

En möjlig definition av ordet ”självständighet” skulle kunna vara ”att i så stor utsträckning som möjligt vara oberoende av andra människors tjänster”. Ni kanske kan hålla med om den definitionen utan att knussla? Gör det, annars faller hela texten.

En slutsats jag då kan dra är följande: Om du verkligen vill vara självständig, köp aldrig ett hus. Såvida du inte fixar allt själv, allt från byte av läckande tak till målning, tapetsering, trädgårdsodling, betonggjutning och dragning av el- och vattenledningar. Ingen klarar av allt detta själv, allra minst jag. Så vi kan härmed fastställa att jag inte är självständig för fem öre, detta (möjligen utopiska) tillstånd har jag fått offra för att förverkliga drömmen om ett eget hus. Och jag klagar inte, det är bara ett kort konstaterande. Pengarna gör att jag klarar mig ändå.

Nej, om du siktar på total självständighet så får du en tuff utmaning i dagens samhälle. För det är ju så, let’s face it, att vi alla är himskans beroende av andra människors tjänster på ett eller annat sätt. Den moderna människan kan ju knappt laga mat själv, än mindre sy sina kläder från ull som plockats från dom egna fåren och sedan kardats. Sen ska man ju ha bredband, mobiltelefon, kabel-tv och helst en I-pod också, dvs produkter som andra människor tillverkar och du köper.

Vi måste också ta oss till våra jobb, antingen kollektivt eller en och en i våra bilar. Om du har tur kan du cykla, och kanske att någon där ute mäktar med att konstruera sin egen cykel om man verkligen lägger manken till men det är ju oerhört mycket enklare att köpa en färdig. Väldigt få människor har det så lyxigt att dom kan gå till och från jobbet. Ni som kan det är bara att gratulera, ni är fjorton procent mer självständiga än oss andra.

Paradoxalt nog nämns många av dom produktgrupper jag nu har rabblat upp som hjälpmedel för att bli självständig, och inte tvärtom, dvs en slav under dessa, för en rimlig penning erbjudna, tjänster och produkter. Du skaffar bil för att bli självständig och öka din handlingsfrihet och rörlighet. Du skaffar mobiltelefon för att bli självständig av förmodligen samma anledning. Du skaffar dator och bredbandsuppkoppling för att bli självständig och kunna uttrycka dig så som du vill, söka den information du vill, när du vill. Fint, när det funkar alltså.

För du vet ju själv hur det är, varje gång någon av dessa tjänster eller produkter slutar fungera så rasar ju din värld ihop. Bilen startar inte, tåget är inställt, mobilen har ingen täckning och uppkopplingen har kraschat. DAGISET HAR PLANERINGSDAG! Och vad händer då? Du blir rätt stressad va? Du kanske önskar att det fanns någon där, på armlängds avstånd, som kunde hjälpa dig då?

Men det finns det inte, för det vi i möjligaste mån har gjort oss oberoende av, tycks det mig, är släkt och vänner. Det vi däremot har blivit väldigt mycket mer beroende av, jämfört med t ex 1800-tals bonden, är tjänster och produkter som tillhandahålls av företag. Så istället för hjälpen på armlängds avstånd hänvisas du till kundsupporten med 43 minuters väntetid.

Är det här verkligen en utveckling som vi tycker är bra? Att göra sig av med släkt och vänner på det här sättet?

Vi lever i en tid då individen hyllas. En tid då både staten och kapitalet anpassar sina tjänster så att vi ska kunna klara oss själva, som dom självständiga individer vi är. Och missförstå mig inte nu, I’m not turning amish on ya, jag vill inte sjunga kärnfamiljens lovsång, men finns det inte en baksida av den här individualismen som vi kanske inte tänkte på när vi klev in tjänstesamhället? Alltså det här med att vi gör oss oberoende av dom som egentligen borde betyda mest för oss och beroende av profithungriga företag istället?

Ju mer jag tänker på det, desto mer bakvänt känns det. Ibland drömmer jag om hur det skulle vara att leva som bonde för länge sen. Du vet, köttet går på fyra ben utanför kåken, potatisen växer i jorden och mjölken kommer ur spenar tjugo meter från köket. Det är då jag verkligen nästan blir amish och måste ruska på huvudet för att komma tillbaka till verkligheten. Det där går ju inte, those days are long gone. Och det är ju roligt det här nya, fina tjänstesamhället, eller hur? Vi har skoj va?

Men faktum kvarstår lik förbannat, att jag aldrig känner mig så lite självständig som när displayen i bilen säger ”Fel på motorstyrningssystem, kontakta verkstad” eller den lilla symbolen i nedre högra hörnet på min datorskärm säger ”Limited or no connection”. Där och då vill jag bli bonde på 1800-talet och klara av allting själv.

Note to self: Kom ihåg att ringa plåtslagaren på måndag.

Jubileum


Imorgon firar jag två år som bloggare. Under dessa två år minus en dag har jag skapat 719 inlägg, vilket ger ett snitt på 0.98 per dag. Räknat på dom fem senaste texterna i denna blogg snittar jag 2045 tecken per inlägg och om detta snitt är representativt för hela min bloggkarriär så betyder det att jag har skrivit 1 470 355 tecken.

Enmiljonfyrahundrasjuttiotusentrehundrafemtiofem

Det är inte utan att man blir lite stolt över såna siffror. Om jag hade fått en krona för varje tecken hade jag dessutom varit nästan rik, men att jobba ideellt har ju å andra sidan blivit något av mitt kännetecken så jag ska inte gapa över cashen här. Jag är oberoende och fri från sponsring, man kan med andra ord lita på att det som står i den här bloggen är mina egna och alldeles obefläckade åsikter.

Mangobruden firade sitt jubileum i stor stil tidigare i år, vill jag minnas, men jag är lite mer blygsam och asketisk till min natur. Jag kommer alltså att fira min 2-års dag med att springa Midnattsloppet på Södermalm imorgon och om du vill se mig plågas extra mycket, vilket jag är säker på att många av er vill, då ställer du dig på Östgötagatan i backen upp mot Mosebacke torg. Där kommer jag att behöva allt stöd jag kan få.

Grattis jag och lycka till imorgon!

torsdag, augusti 16, 2007

Ett mycket sällsynt fashion statement

Jag är inte särdeles intresserad av mode. Hänger inte med så bra helt enkelt, det kan var och en som träffat mig intyga. Det är väl någon slags middle of the road, svenne går på H&M och letar fynd mixat med ”Oj, bonnläppen har varit på Weekday” som utgör min stil. Fine, that’s settled then.

Men det här betyder dock inte att jag inte vet vad jag gillar och ogillar. En gång i tiden, det är visserligen ganska länge sedan, läste jag i ett horoskop att vågar ofta har ett högt utvecklat sinne för estetik och då trodde jag ett tag att jag hade det. Bara för att jag var våg. Sen har jag förstått att så inte är fallet, och skulle jag råka glömma bort detta enkla faktum så finns ju tusentals modebloggar där ute som påminner mig om mina brister inom estetiken.

Hur som helst och skit samma, det finns iaf en grej som jag är jävligt känslig för och det är längden på tröjor. Alltså så här är det, häng med.

Jag går nästan alltid klädd i jeans och t-shirt, iaf när vädret tillåter. Jag är ju smalt byggd så stuprörsjeans passar mig bra, tack gode Gud. Ett tag där på 80- och 90-talet trodde jag att jag skulle bli tvungen att gå på gym och träna upp en hockeystjärt bara för att kunna bära ett par jeans på ett vettigt sätt. För en plank-arslad slank kille som jag var nämligen jeansen på den tiden rena katastrofen. Du vet, den där höga midjan som framhävde Mel Gibsons stjärt så bra var inte lika smickrande för plankan moi.

Men här går jag alltså nu i mina Cheap Mondays och känner mig något mer lyckad igen, och till detta bär jag som sagt gärna en t-shirt. Det finns vissa krav, den ska t ex vara rätt tajt. Fladdriga kläder är för mig inte bara fult, det är en fobi. Okej om man ska lägga golv eller fernissa en träbåt, då är det väl skit samma, men att stå bland människor när vinden tar tag i tröjan och snor den ett halvt varv runt kroppen är ett scenario som jag helt enkelt inte utsätter mig för. Inte efter 1995.
Men en sak som är ännu viktigare än vidden är som sagt längden. En för lång t-shirt, och jag kommer snart att berätta var gränsen går, ser så jävla bonnigt ut att jag hellre begår hara kiri än blir sedd bland folk. Se gärna bilden här ovan som avskräckande exempel (den föreställer för övrigt inte mig utan en stackars oskyldig kille jag hittade på nätet, så sorry killen om du läser det här, smaken är olika).

Jag vet inte riktigt hur jag förklara obehagskänslan så att ni förstår. Kanske om jag säger att det känns som att gå i pyjamas, fattar ni då? Och ja, jag bär uteslutande t-shirts EJ nedstoppade i jeansen, thank you very much.

Så var går gränsen, undrar du. Jo, strax nedanför, eller helst mitt på, skärpet. Om man inte bär skärp, vilket man inte behöver med stretchjeans, så går gränsen strax nedanför byxlinningen. Allt söder om detta är förbjudet område för tyg tillhörande en tröja, såvida vi inte pratar arbetskläder eller pösiga jeans (vilket jag aldrig bär).

Den här något oväntat strikta synen på tröjors längd har min flickvän erfarit på senare tid, eftersom hon ibland köper kläder åt mig. Jag fattar liksom att budskapet har gått fram eftersom hon alltid säger ”Den kanske är för lång.. men det går väl att byta..” varje gång jag ögonmåttar en tröja som hon köpt åt mig. Och jag vill inte verka otacksam på något sätt, jag älskar att hon köper kläder åt mig och bryr sig om hur jag ser ut, men är tröjan för lång så går den fetbort. Oavsett hur mycket kärlek som ligger bakom gåvan.

Men okej, jag ska vara ärlig. Det har hänt, och jag sitter i en sån just nu, att jag tagit emot en för lång tröja av henne. Vissa gånger får man helt enkelt avvika från sina principer, t ex om man har grälat och tröjan är en fredsgåva. Som Groucho Marx en gång sa, ”Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others”.

If you love somebody set them free

Jag följer med sonen A till tandläkaren. Han är lite spänd men ändå redo att ta steget, att bli stor, jag ser det i hans ögon. Han vill klara av såna här saker själv men klamrar sig ändå fast vid mig ett tag till. Det här är det svåraste momentet i mitt föräldraskap. Inte bara släppa taget, vilket många felaktigt tror att det handlar om, utan aktivt driva barnet ifrån sig. Att uppmuntra till självständighet, för dom klamrar sig fast.

Jag måste envist och systematiskt lotsa mitt barn bort från mig själv, tvinga honom att fatta egna beslut och våga stå för dom. Lyfta hans blick och förklara vad konsekvens betyder. Konsekvens, allt du gör eller inte gör påverkar ditt och andras liv. Det är stort för en liten kille. Ibland för stort, man får fan ta det lite piano.

Hans tvillingbror har kommit lite längre i sin strävan efter självständighet. Han cyklar ensam till stan och handlar kläder, och han är märkbart stolt över sina bravader. När jag ser honom vingla iväg på min gamla cykel (hans har punka) så tycker jag, känner jag, att han är världens coolaste kille. Ready, willing and able to take over the world.

Trots att han sällan har lämnat sin brors sida har han levt ett annat liv. Han har vunnit och förlorat många fler duster, och därför kommit att förstå det här med konsekvens i en yngre ålder. Du ser inte skillnad på dom här killarna, inte förrän du lärt känna dom ser du nyanserna som skiljer dom åt. Ändå är dom så olika som två bröder kan vara.

Det är en fantastisk brytpunkt som infinner sig där på sommaren mellan sexan och sjuan, jag minns ju faktiskt själv hur det var. Det är sista veckan på sommarlovet och uppropet i den nya skolan närmar sig med stormsteg. Det pirrar, man blir nervös när man tänker på det. Nervös men ändå förväntansfull, för man vill det här. Man vill bli stor, men man börjar förstå att det finns hinder på vägen.

Mina söner står inför en helt ny värld och förberedelserna är i full gång. Jag betraktar skådespelet lite på avstånd, ser hur dom vacklar mellan det gamla trygga och det nya spännande, och jag hoppas att jag har gjort allt som står i min makt för att ge dom grunden att stå på. I det här läget är det allt en förälder kan göra. Hoppas. Och varje gång någon av dom säger ”Det är lugnt, jag fixar det här” så tänds hoppet.

Och jag börjar förstå vad det handlar om, det här svåra att inte bara vara förälder utan att anpassa sin roll när förutsättningarna förändras. Småbarn tar man hand om genom att krama, trösta och kudda in i ett mysigt hörn. Stora barn tar man hand om genom att visa dom världen och uppmuntra dom till att gå dit. Frigörelsen, den vida omtalade och omskrivna, den är nog svårast för föräldrar ändå.

onsdag, augusti 15, 2007

Klanen

Tillåt mig först säga, innan du läser vidare, att jag envist håller fast vid ”dom” istället för ”de/dem”. Jag kan aldrig förlika mig vid detta högtravande stilgrepp i det triviala sammanhang som denna blogg ändå utgör.

Dom ämnar ta över världen, klanen Schulman. Det står allt mer klart för mig, inte minst nu sedan även mamma Schulman börjat blogga. Det ligger förstås en noga uttänkt affärsplan bakom denna offensiv, och det hela är fantastiskt roande och dom är begåvade allihop, hela klanen. Maken till enträgen storoffensiv inom mediavärlden har vi inte sett sedan.. ja.. det har vi nog aldrig sett faktiskt.

Vi beskådar alltså en oöverträffad nivå av kändiskåthet här, dessutom i familjeform. Tveklöst ett unikt grepp, som om Linda Rosings morsa, brorsa, svåger och bilmekaniker hade gjort gemensam sak och samtliga försökt ge Fadde en hjärtinfarkt genom att ständigt figurera i chockrubriker. Vi, och inte minst Fadde, ska nog vara glada för att familjen Rosing saknar den sammanhållning som har kommit att bli klanen Schulmans varumärke.

Men det är ändå den där gradvis framskymtande affärsplanen som hindrar mig från att helt ta en Schulman i munnen och säga ”kack för att cha få schuga av schdig Alexsch..” Man blir ju liksom lite rädd för dom när dom är så många och så envisa. Vad vill dom egentligen? Vad ämnar dom göra med all den makt som dom bit för bit kapar åt sig? Och varför håller dom på så här?

Efter en snabb titt på bröderna i klanen är man frestad att luta åt Bill Gates-syndromet, dvs nördens revansch. Jag är inte ute efter lyteskomik på något sätt men vill, bara för att belägga tesen med en förklaring, påstå att båda två har ett utseende som i yngre år säkert kunde väcka en del kryp i knogarna hos killarna i obs-klassen. Innehållet i brödernas texter stärker också denna tes, då dom för det mesta handlar om att dra någon i smutsen, alternativt visa upp hur populär man är hos det motsatta könet. Det är inte svårt att se killarna som mobbade och tjejerna som nobbade bakom dessa ständiga utbrott av stilistisk ilska.

Det här kan man tycka är en allt för enkel förklaring, man jag tror den håller. Jag är frestad att luta, och jag lutar. Revansch är en stark drivkraft och jag är säker på att framtida memoarer från bröderna ger mig rätt här. Det kommer att finnas ett kapitel som heter ”De svåra åren” eller ”När hatet byggde bo i mitt bröst”, något åt det hållet.

Deras stilgrepp är inte särskilt komplicerat eller unikt, speciellt inte hos klanens VD Alex. Det är den där vanliga mixen av hatande testosteronidiot till man som var sjätte inlägg skriver om känslosamma saker som saknaden efter pappa eller självförakt i största allmänhet. Ett stilgrepp ämnat att väcka moderskänslor, hat och kärlek. Och Alex, smart som han är, vet att dessa känsloyttringar växer på samma gren. Man ska liksom ana en riktig och känslig människa bakom den hårda fasaden som killarna i obs-klassen monterade dit under ”De svåra åren” då ”Hatet byggde bo i hans bröst”. Det är synd om Alex, ska vi tycka någonstans djupt där inne. Enkelt men effektivt, och han är tvivelsutan en duktig skribent men en ännu duktigare entreprenör.

Och som varje duktig entreprenör som kan branschen vet han att det gäller att smida medan järnet är varmt. Och varmt är det just nu, glödhett. Tids nog blir det överhettat, det blir alltid så, och då får klanen dra sig tillbaka ett tag, låta människor vila från utstående öron, stora framtänder och fyndiga elakheter.

Men hav tröst, ni som fruktar denna dag, för dom kommer alldeles säkert tillbaka. Säkert i teve. Och ännu längre fram, kan man hoppas, går smånördarna i stornördens fotspår och blir filantroper på gamla dar. Vänta ni bara ska ni få se, det kan bli Schulmanklanen som till slut räddar kaskelottvalen och häver klimathotet med sina stinna penningpungar. För dom är ju snälla, innerst inne.

Årets backhand

Igår kväll surrade en stor spyfluga omkring som ett bombplan i vårt sovrum. Helt galen var han när han studsade mellan väggarna och gjorde störtdykningar mot S huvud där hon låg i sängen och hukade sig, skrämd till vanvett. Nej, men nästan. Jag tröttnade på aset och rullade ihop en gammal tidning, Vi Bilägare tror jag det var, och ställde mig i redoposition.

Jag blundade, kände mig inte så lite som mr Miyagi, lyssnade in kräket och SMACK!

Jag drämde till den jäveln så hårt att han studsade in i motsatt väg för att sedan dunsa ner på golvet och för evigt tystna. Jag hade träffat en fluga in mid air, med en hoprullad Vi Bilägare, och min kvinna såg minst sagt imponerad ut, för en gångs skull. Det kan man också förstå, oddsen på att lyckas med en sån grej måste vara högre än att Elfsborg slår Valencia på bortaplan.

Jag levererade alltså, till skillnad från Elfsborg. Ugh.

”Han som vaaar min kamraaat..”

En polare frågade mig nyss om jag gillar Kristina från Duvemåla. Varför frågar man en sån grej? Så jag frågade.

Jag: - Varför frågar du en sån grej?
Han: - Jo för att jag och tjejen hamnade i en diskussion igår. Hon sa att du gillar Kristina från Duvemåla men jag sa att det inte finns en chans i h-e.
Jag: - Började ni bråka då?
Han: - Näe.. jo.. kanske lite. Det blev en prestigegrej.
Jag: - Prestige är viktigt, men hur har hon fått för sig att jag gillar Kristina från Duvemåla?
Han: - Du har tydligen sjungit den där låten nån gång när hon var med, den där guldet blev till sand, och sen sagt att du verkligen gillar den, påstår hon.
Jag: - Men jag sjunger ju jämt, på allt möjligt. Ibland sjunger jag Storfiskarvalsen men det betyder inte att jag gillar den.
Han: - Jag vet, men kan du inte förklara det för henne?
Jag: - Aldrig i livet, det där får ni reda ut själva.
Han: - Men jag kan säga det då, att hon har fel?
Jag: - Ja, i just den här frågan har hon helt fel. Annars har hon förmodligen oftast rätt.
Han: - Vad menar du?
Jag: - Att hon oftare har rätt än du.
Han: - Hur kan du veta det?
Jag: - Vet inte, det bara känns så. Du har inte så bra koll.
Han: - Va?!
Jag: - Men det visste du väl ändå?
Han: - Nej, det visste jag verkligen inte!
Jag: - Nähä. Men nu vet du.
Han: - Jävla galning.
Jag: - Jävla miffo.

tisdag, augusti 14, 2007

Bloggen som tar dig bakåt i tiden

Augusti 2007
Ålder: 38 (snart)
Civilstånd: Förlovad, samboende 3-barnsfar (fjärde på väg)
Yrke: IT-schmutz, nånting
Tre saker: Spelningarna på Heartbreak, frieriet till S, Thassos-resan.
Nynnar på: Florence Valentin – Pokerkväll i Vårby Gård

Augusti 1997
Ålder: 28 (snart)
Civilstånd: Singel, ensamstående 2-barnsfar
Yrke: IT-konsult
Tre saker: Turkiet-resan, Skogås, stulen bil
Nynnar på: Maxwell – Sumthin’ sumthin’

Augusti 1987
Ålder: 18 (snart)
Civilstånd: I förhållande, bor hemma
Yrke: Studerande, ska börja tredje året på ekonomisk linje
Tre saker: Greklandsresan, Bennemans gymnasistförening, replokalen
Nynnar på: Suzanne Vega - Luka

Augusti 1977
Ålder: 8 (snart)
Civilstånd: Singel (haha), bor hemma
Yrke: Studerande, ska börja tvåan.
Tre saker: Träskor, Burträsk, frisbee
Nynnar på: ABBA – Dancing queen

måndag, augusti 13, 2007

Gamla bekanta och nya insikter

Antingen har Statcounter stött på ett oväntat problem eller så är jag fullkomligt out of the loop. Enligt nämnda programvara har jag nämligen haft två besökare på fyra dagar. Visserligen har jag hört att det kan gå snabbt utför när berömmelsen.. hmm.. avtar, men det här är ju löjligt.

En riktig familjehelg är iaf avklarad. Huset har kryllat av ungar, utöver mina egna så bodde sönernas kusin hos oss också. Dessa pojkar i 13-års åldern gör inte så mycket väsen av sig, när dom väl bryter sig loss från datorerna så brukar dom antingen säga något i stil med ”öhh.. mat?” eller så susar dom iväg på sina cyklar och köper läsk. Men trevliga pojkar är det, tro inget annat.

Det som dock gjorde den här helgen lite ovanlig var ett telefonsamtal i fredags. Det kom från C, en stockholmstjej jag började dejta för ganska många år sedan men som, pga uteblivet pirr, blev en vän istället. Vår kontakt har varit sporadisk på senare år men nu befann hon sig plötsligt i min hemstad och ville fika. Och det gjorde vi, efter att jag berättat om planerna för S. Det kan ju vara känsligt sånt där och varken jag eller S är helt befriade från lättare anfall av svartsjuka, trots ett stabilt förhållande.

Så vi fikade, och mötte sen upp S och lilla I, och sen följde C med oss hem och käkade. Hon körde på som hon alltid har gjort, dvs pratade nästan uteslutande om sig själv och alla projekt hon har på gång. Förr om åren har jag liksom inte brytt mig om det där att hon bara pratar om sitt, men vid köksbordet i fredags började min irritation att växa. Jag menar, där sitter vi, i vårt nya hus, i vår helt nya konstellation liksom, men C pratar om sitt nya soloprojekt mest hela tiden. Det kändes nästan lite ohyfsat måste jag säga, och efter ett tag tröttnade följaktligen S och lämnade helt sonika bordet. Detta hindrade dock inte C från att fortsätta sin monolog.

Efter att ha släppt av C på stan funderade jag på om det är jag eller hon som har förändrats, och kom fram till det du redan läst i den här texten. Hon kör på som hon alltid har gjort, jag däremot har uppenbarligen ändrat attityd. Delvis beror det nog också på den där pargrejen, eller kanske inte så lite förresten. Att C visade så lite intresse för S och det faktum att hon, förutom att vara den förträffligt trevliga och smarta människa som hon är också är mor till min dotter, det tar jag inte så lite personligt.

Kan det vara så att vissa polare bara fungerar som polare till mig men inte till oss? Eller ska man ge det mer tid? C gav iaf inte ett bra första intryck på S, och jag är som sagt inte heller helnöjd. Och det finns förstås ett val där, ett val som många före mig har tvingats göra. Ska man droppa polaren eller försöka hålla kontakten? Och i såna fall, ska hon fortsätta vara bara min polare eller ska vi försöka bli en enda stor och lycklig familj?

The easy way out är förstås att låta det hela rinna ut i sanden. Inte tala om varför utan bara låta tystnaden och frånvaron tala sitt tydliga språk. Jag tror inte, hoppas inte, att jag är lagd åt det hållet men kan samtidigt inte förneka att sånt har hänt. Och varje sån bortdunstad relation sitter kvar som en tagg, jag kommer ihåg er alla, ni som försvann.

Ska C bli en ny tagg? Kanske var hon redan det, kanske var det här bara en bekräftelse på att vi inte längre har en grund att ställa vår vänskap på. Hur det än är med den saken så gör det ändå lite ont att se en gammal polare i ett nytt och klart mindre fördelaktigt ljus.


Uppdatering: Jaja, det är väl rätt uppenbart att statcounter-koden inte följde med när jag bytte mall. Men hallå.. jag jobbar med data jag, felsökning är.. var.. något av en specialitet.

fredag, augusti 10, 2007

Apropå Di Leva


Så spelar han på Cityfesten här i Gävle imorgon kväll, och jag tänker nog pallra mig dit. Det är ju faktiskt gratis och han är allt bra söt ändå. Dessutom brukar han ha riktigt bra musiker med sig så det liksom låååter braaa va.


Visste du förresten att Di Leva, den ultimata kärlekspoeten, har inte en utan två skilsmässor på sitt samvete? Det kan man tycka är lite förvånande, men frågar man honom så är dessa skilsmässor förmodligen kosmiska.

Visste du också att jag var jäkligt nära att börja bråka med Di Leva, en gång för väldigt länge sedan? Nej, hur skulle du kunna veta det. Det var iaf på ett dansgolv. Jag var ung och full och han svepte sin jävla kaftan i ansiktet på mig flera gånger och var allmänt i vägen. Men jag förlåter dig Thomas, för det är bara sån jag är.

Enligt samma logik som fick solen att börja skina när min semestern tog slut så har det nu börjat ösregna, i samma stund som jag tänker packa ihop och ta helg.

Men trevligt helg på er då, ändå.

torsdag, augusti 09, 2007

Here I am

Ja, jag bytte mall på bloggen och passade på att lägga ut en bild. Vet inte varför, det kändes bara rätt att ta ett halvt kliv ur anonymiteten.

Ser ni den fina symboliken? Va? Hur halva jag är i mörker och halva i ljus. Vilken finess.

That's deep man.

Här kommer något så sexigt som en överblick av det politiska läget i Sverige just nu (Alternativ rubrik: Birger, var är du?)

Inom svensk politik råder uppochnervända världen för tillfället. Vår moderate finansminister vill sänka försvarsbudgeten och höja bensinskatten, liberalerna vill förbjuda, förbjuda, förbjuda, nu senast vissa religiösa sekter från att starta friskolor, och kristdemokraterna har övergett den fråga som en gång i tiden var enda anledningen till att partiet startades, abortfrågan. Håller den politiska kartan på att ritas om eller är det här resultatet av ett ministerstyre som saknar förankring hos gräsrötterna inom allianspartierna?

Kristdemokraterna röstade ju om abortfrågan på sin kongress så Hägglund verkar vara home safe. Han satte ju faktiskt sitt förtroende inom partiet på spel där och gick segrande ur striden så hans aktier står nog högre än någonsin.
Moderaterna däremot vet man aldrig var man har dessa dagar. Reinfeldt, finansminister Borg och partisekreterare Schlingman (som tydligen har personid 67 på Moderaternas hemsida) framstår mer och mer som killarna som ”sa det folk ville höra” under valrörelsen men som väl vid makten har stängt sina dörrar och ägnar sig åt just den typ av pampfasoner som man ständigt anklagade Persson för.

Speciellt Borg, den före detta anarkisten, verkar ha blivit mer än måttligt maktgalen på sin post. Det råder ingen tvekan om att han har retat gallfeber på stora delar av sitt eget parti med sina utspel om nerdragningar inom försvaret och en eventuell höjning av bensinskatten. Hans frispråkighet, kanske ett kvardröjande anarkistiskt drag, har också riktat ljuset mot vissa sprickor inom alliansen. Att han går över huvudet på andra ministrar, ja t o m sin egen statsminister och polare, har garanterat väckt en del ont blod.
Vi har iofs sett det förut, maktgalna finansministrar. Precis som ekonomichefen i ett företag sitter finansministern på budgeten och det brukar inte dröja länge innan såna människor börjar lägga sig i verksamheten, fast dom egentligen inte har en susning om vad det handlar om.

Strax bakom Borg springer Reinfeldt och försöker få alla att vara kompisar, och retoriken han använder mot media är förstås den där om att det är en styrka att ha högt i tak inom regeringen. Men jag undrar just hur högt taket är inom moderaterna, om det nu egentligen spelar någon roll vad gamla Bohman-vänner tycker. För att sitta kvar vid makten fortsätter nog gärna Babyface att byta en gammelmoderat mot två sossar.

Folkpartiet då? Jodå, dom går från klarhet till klarhet. Dvs, det råder klarhet kring deras avståndstagande från den liberala grundtanken men inte så mycket mer. Jag vet ju inte riktigt vad dom är längre, men inte fan är dom liberaler iaf. Leijonborg tog dom första stegen för tio år sedan och Björklund borde rimligtvis bli den partiledare som får uppdraget att slutligen skriva om hemsidan. Sök ”liberalism”, ersätt med ”Nya Folkpartiet”. Det ska bli tuffare tag och alla talar svenska, så bli inte förvånad om Morden i Midsummer är dubbat istället för textat i ett framtida, folkpartistiskt Sverige.

Sen har vi Maud, som verkligen måste ha haft tråkigt på jobbet senaste tiden eftersom hon bestämt sig för att ge sig på facken och hotar att inskränka deras rätt att vidta konfliktåtgärder. Hon kan ta till lagstiftning säger hon, och detta är ett historiskt trampande på arbetstagarnas fötter. Hon har minsann inte glömt den där salladsbaren i Göteborg hon inte. Näringslivet jublar förstås, arbetsmarknadsminister Littorin däremot säger att han inte har några planer på att röra arbetsrätten. En gammelmoderat hade fått spontan utlösning av Mauds förslag men den nya högerflanken fortsätter alltså att ducka och dra ner persiennerna.

Det är inte helt lätt att se var i detta gytter av växlande åsikter och utbytande av hjärtefrågor som Mona tänker skjuta in sina sossar. Iofs har alliansen lämnat ett antal politiska frågor som sitting ducks där ute, färdiga att plockas av Mona. Just för tillfället är det väl a-kassan, miljön och jämställdheten som är mogna att plockas, och det kommer hon att göra, men vilken profil ska egentligen socialdemokraterna ha under Monas ledning?

Jag ska vara ärlig och säga att jag inte direkt svämmar över av förtroende för Mona Sahlin. Och jodå, även jag lyssnade på hennes sommarprogram förra veckan men jag är ledsen Mona-fans, det blev inte ett dugg bättre av det. Att lyssna på Mona prata är som att höra Di Levas storasyrra filosofera om livet och meningen med allt. Och även om det finns sämre förebilder än Di Leva så vill jag ändå ha lite mer statsmannamässighet och lite mindre mystant hos en partiledare. Kanske är jag gammal och tråkig, kanske representerar Mona framtidens politiker (det lär vi ganska snart få svaret på), men jag har helt enkelt svårt för människan. Det blir lite väl snusförnuftigt och slökäckt, ungefär som Kristin Kaspersen på nedåttjack.

Så där har du det politiska läget i Sverige idag, tydligt snuttifierat och absolut inte objektivt betraktat. Vem ska man tro på då? Jag vet faktiskt inte, jag känner bara mer och mer att jag vill ha tillbaka Birger Schlaug i politiken. Som en lagom bister och synnerligen skarp nagel i ögat på våra folkvalda och medietränade kappvändare.

onsdag, augusti 08, 2007

Det här med att vara ett par

Ibland stannar jag upp och tänker att jag har hamnat rätt långt in i parträsket vid det här laget. Sen funderar jag på om det är bra eller dåligt, för det finns ju för- och nackdelar med det mesta, utom möjligen att sitta i fängelse eller bli rövknullad mot sin vilja.

Parträsket förresten, säger jag lite lagom föraktfullt, som om jag ville ta avstånd från det, som om jag fortfarande längtar tillbaka till singellivet någonstans där inne i reptilhjärnan. Så det är säkrast att jag gör en sak klar på en gång, jag trivs med mitt liv som sambo. Men.. det betyder ju inte att man inte får klaga lite, och jag vore inte mig själv om jag inte klagade lite ibland. Så jag säger parträsket mest för att sätta tonen, och här kommer själva melodin.

Jo förstår du, det jag tänker på just nu är att det finns saker som jag inte gillar med att vara halva delen av ett par. Och det har egentligen ingenting att göra med vårt förhållande, det är istället allt det där runt omkring. Som i helgen när ”vi” (paret) var på bröllop. För bröllop går man på när man är ett par, såvida man inte är nära släkt med bruden eller brudgummen, då kan man få bli insläppt som singel. Och där sitter man med trettio andra par och pratar om en massa saker som jag en gång för länge sedan trodde att mina föräldrar men aldrig jag skulle prata om. Vi är bara i trettioårsåldern de flesta av oss men ändå pratar vi om vädret, barn, resmål, maträtter och perenna växter, vilket får mig att känna mig som om en statist i ett program med Fredrik Lindström som programledare. Han som letar efter det typiskt svenska.

Som singel hade jag gärna avbrutit en diskussion om hallonpaj med att fråga om någon fått nåt i helgen. Det kan man ju tycka är barnsligt eller bara ett patetiskt försök att skilja sig från den mängd man inte vill vara del av, men det var ändå en slags ventil, en nödutgång från trånga hörn som funkade för mig. För det är fan inte intressant det där vi pratar om, det kan ni inte med bästa vilja i världen tycka. Det är ju bara making conversation, småprat, ett spel med syfte att visa hur normal man är. Visa att man passar in. I vadå? I ett tråkigt sällskap? Ett sällskap som för några år sedan gott kunde få dra åt h-e, vad mig anbelangade.

Jag är också alldeles säker på att dessa individer, var för sig, är långt mer intressanta än när dom representerar sitt par. För det är ju det man gör, representerar. Och även om jag är säker på att S skulle vara den som garvade högst om jag gjorde en fuling så lägger jag band på mig, blir lite tråkigare och mer strömlinjeformad för att passa in och inte väcka anstöt. Man kämpar emot ett tag i början, försöker ignorera det där runda hålet som man förväntas passa in i, men till slut ger man upp. Och det är lite tragiskt faktiskt.

Visserligen ska man välja sina strider, men det börjar bli ont om dom tycker jag. Till slut ser man inte striderna för man har glömt hur man gör för att vara stridslysten. Och ja, ett bröllop är väl det minst lämpliga tillfället för mig att brösta mitt ego vid, det kan jag hålla med om, but it all adds up you know.

Vi är ju så jävliga trevliga också, vi som är par. Trevliga men inte särskilt toleranta, för skulle en singel råka hamna mitt ibland oss och säga konstiga saker och kanske vara lite för full så blänger vi rätt hårt på den stackarn och visar vårt tysta förakt. Sen tänker jag att det där var jag för några år sen, och vad hände sen? Jag träffade kärleken i mitt liv, och hon var lika bångstyrig och packad som jag, om inte värre, och sen blev vi ett par. Först ett par bestående av två starka individer som hela tiden bevakade sina gränser och hävdade sina rättigheter, sen allt mer ett par som växte ihop och slutade bråka.

Och det är bra, det ska vara så, men det finns en baksida, och den baksidan är inte att ”man inte längre får gå ut med grabbarna och bli packad” för man får bli hur packad man vill, och skulle det inte vara så ja då lägger jag ner det här på en gång. Baksidan består istället av, hur ska jag formulera det här.. det finns massor av liknelser att tillgå.. en våt filt? En fil som filar bort alla vassa kanter? Nej, det är inte det skiten handlar om. Problemet är inte att det händer, utan varför det händer. Varför ska man bli så jävla tråkig och trevlig bara för att man älskar någon? Kan ni svara på det? Det är samhället, fanimej. Normen som kväver.

Missförstå mig inte nu. Jag älskar att vara med S, när det bara är vi två kan vi vara hur fan som helst. Men när vi umgås med andra, då representerar jag oss. Hon har inte bett om det, hon har inte sagt ”Nu får du skärpa dig för vi är ett par” och jag kan aldrig drömma om att hon skulle säga en sån sak. Det är ju jag själv som försöker leva upp till den här idiotiska normen om hur par är. Jag själv som filar bort mina egna kanter, av hänsyn till oss. Det är rätt sjukt det, mina vänner.

Ändå ska du veta att vi, i jämförelse med många par jag mött, är väldigt frispråkiga och okonventionella. Många par är så tråkiga att man bara längtar hem, sen går man ut och tar ett par öl med killen i paret och möter en helt annan människa. Jag hatar sånt, och jag hatar att det finns en mikroskopisk chans att jag kan vara en sån.

Så har vi återigen, även i detta ämne, kommit fram till pudelns kärna: Hur fortsätter man att, i brist på bättre ord, vara sig själv i ett förhållande?

Hur gör man för att skita i normen utan att göra sig ovän med alla man känner (utom singelpolarna)? Somliga gör tappra försök genom att ha en jäkla jargong i sitt förhållande. Man beter sig som om man är singel, säger saker som ”såg du dom brösten?” till polarna fastän flickvännen är med. Läs till exempel allas vår Alex Schulman, han gör så. Och jag applåderar försöket, fast det känns lite väl kärlekslöst för min del. Jag skulle nog inte vilja att S satt och tjatade om killars häckar, hon ska bara prata om min. Sen finns det andra som nästan aldrig gör saker tillsammans, och på så sätt aldrig ens ställer saker och ting på prov. Det känns väl fegt tycker jag, och tråkigt. Man är ju tillsammans för att man trivs ihop, då vill man väl göra saker ihop också, eller?

Sen kan man förstås vända på steken och undra när man egentligen är sig själv. Är man sig själv när man är singel? Det är ju också ett tillstånd som sätter vissa regler och gränser, som påverkar hur du bemöter människor. Ja inte fan vet jag, det blev svårt det här. Det går tydligen en fin gräns mellan att ta hänsyn till andra människor och göra våld på sig själv, och jag kan bara hoppas att jag märker när jag går över den.

Det hela kan nog faktiskt summeras ganska väl av bruden som gifte sig i Kalmar slott i lördags. Hon som, mitt under ceremonin, fick ett anfall av overklighetskänsla eller mild panik, och därför släppte ur sig ett ganska högljutt ”Shit!” när hennes blivande man svarade ”Ja” på den stora Frågan. Inför gästerna, sin kille och vigselförrättaren (dock inte Gud eftersom detta var ett borgerligt bröllop) kände hon sig tvungen att, kanske för sista gången, klamra sig fast en sekund vid sitt gamla, bångstyriga jag och säga något som absolut inte stod i manus. Och jag förstår henne, på tröskeln till giftermålet måste man faktiskt få se sig om en sista gång och ta farväl av den man var. Jag tror det var det hon gjorde nämligen, hon såg sig om och fick ett märkligt perspektiv på scenen som utspelade sig. Shit sa hon, och fortsatte meningen tyst för sig själv. ”Nu är det på riktigt”.

tisdag, augusti 07, 2007

Utan en skärm framför ögonen går hjärnan på gym

I nio dagar stod jag lätt framåtlutad och skrapade, kittade samt målade fönster. Från morgon till kväll stod jag där, vid min tillfälliga arbetsplats på verandan. Jag tänker inte tjata mer om hur duktig jag känner mig, för det är ju bara i min lilla värld som detta arbete motsvarar ett stordåd. Många andra gör mycket duktigare och svårare saker, under svårare förhållanden dessutom. Så nog sagt om omfattningen av min bedrift, vi kan bara konstatera att den är blygsam i det stora hela.

Men det jag upptäckte efter ett tag var hur sådant arbete, och med ”sådant” menar jag fysiskt arbete utan tillgång till en skärm framför ögonen som visar mig den elektroniska världen, påverkar mitt psyke. Istället för att få allting serverat, i ord och bilder, tvingades min hjärna att själv konstruera en tillvaro. Och när den gjorde det, konstruerade alltså, så dök en massa saker från mitt förflutna upp. Inte nödvändigtvis stora och viktiga saker, vi snackar inte första kyssen eller barnens födelse här alltså. Nej, det var inget annat än små triviala händelser, möten och konversationer som jag nu laddade in i hjärnan och sedan ändrade lite efter behag.

Ett typexempel är när någon sagt något som gjort mig upprörd, varpå jag då (i den riktiga världen) inte riktigt lyckats dräpa personen ifråga tillräckligt hårt verbalt. Du vet hur det är, man kommer på dom rätta orden efter att idioten gått därifrån. Sånt här kan ju hända lite då och då under loppet av t ex en krogkväll, men det lustiga med mina efterkonstruktioner på verandan var att jag fixade till konversationer och dispyter som inträffat för länge sedan, kanske flera år tillbaka i tiden, vilket får mig att misstänka följande.

Kanske var det så att min hjärna i själva verket tränade när den höll på att rota i mitt förflutna? Gudarna, välj någon av de nittionio, ska veta att minnet sannerligen är en del av min hjärna som har blivit försoffad på senare år. Det är ju rent hemskt hur dåligt minne man fått på sistone. Men i det där tillståndet av nära meditation som infann sig på verandan så började minsann minnet att plocka upp hantlarna och svettas.

Det är förstås ingen slump att minnena som flöt upp till ytan var av arten ouppklarade fall, dom har ju en benägenhet att ligga och gnaga dom rackarna. Det är nog inte heller en slump att dom stora viktiga minnena lös med sin frånvaro. Dessa har jag redan bearbetat, utan att skrapa fönster.

Så där stod jag alltså, med min ömma rygg och mina såriga händer, och bearbetade minnen som jag inte ens visste att jag borde bearbeta. Jag var t o m nere på petitesser som ordval i vissa konversationer som ägt rum för flera år sedan, konversationer som ingen annan än jag kommer ihåg. Det är inte helt lätt att förstå varför detta skulle behöva gås igenom, men vem är jag att stoppa min egen hjärna?

Det var ett tillstånd som väldigt mycket påminde om det totalt fria tankeflöde som infinner sig strax innan man somnar. Inte riktigt lika starkt flödande iofs, många gånger hakade min hjärna upp sig och tänkte samma tanke typ trettio gånger på raken. En sån återkommande tanke som sticker ut i mängden är ”här står jag och ägnar överdrivet stor uppmärksamhet åt detaljer som ingen kommer att lägga märke till”, vilket nog har mer med fönstren än mitt förflutna att göra. Men det var ganska häftigt att uppleva flödet i helt vaket tillstånd.

Somliga kallar säkert detta för meditation, och jag är nog böjd att hålla med. Den enda gång jag försökt meditera, under ledning av en tant med väldigt mjuk röst, uppmanades jag att inte försöka hindra tankarna utan istället låta dom passera genom huvudet. Som ett tåg som passerar perrongen där du står och.. ja.. mediterar. Och tågen passerade där på verandan, uj så dom passerade! Och varje kväll när jag skulle somna så kände jag mig så färdig och klar på nåt sätt. Både utschasad fysiskt men också klar med alla tankar, och det var en skön känsla på min ära.

Den som känner till min sedvanliga dramaturgi anar nu nästa länk i tankekedjan. Den är inte svår att se, du behöver inte vara Einstein (ett uttryck jag nu lånar från min egen barndom) för att fatta det. Jag funderar förstås på nya karriärval, så är det. Något mer fysiskt arbete, något mer kreativt. Något som stimulerar detta underbara och undermedvetna flöde istället för ersätta det med elektroniska bilder.

Med tanke på hur stor del av mitt liv som jag ägnat åt att sitta framför en skärm som visar världen törs jag inte tänka på hur stora krafter som skulle släppas lös om jag valde att öppna dammluckorna helt. Men jag väljer att se på det hela som den där hjärnforskaren som jag lyssnade på för några år sedan. Han som påstod att våra hjärnor till 99 procent är en outnyttjad resurs. Man kan faktiskt börja tro på sånt när man byter färdiga världar mot egenkonstruerade. Det är som att man anar att man egentligen vet något, typ.

måndag, augusti 06, 2007

Långtidsminnets förbannelse

Ångesten över att börja jobba efter semestern har aldrig varit så låg som idag, törs jag påstå. Det har sina orsaker, men jag kommer tillbaka till det senare. Först vill jag prata om sommaren. Inte just den här sommaren utan sommaren som företeelse, sommaren som pådrivare av en frätande och allt annat än konstruktiv sentimentalitet, om det finns något sådant. Jag tvivlar.

Scenariot är givet, det är dagens. Du kommer tillbaka till jobbet efter fyra, kanske fem veckors semester och känner något som du gärna kallar ångest men som egentligen är den frätande sentimentaliteten som ångar på i ditt bröst. Sommaren är borta, och aldrig någonsin kommer den tillbaka. Du kallar det ångest, din sentimentala idiot.

En kobbe, en solnedgång i havet, en massa måsar, en kyss utanför en port, ett tidningsbud som cyklar förbi dig när du vinglar hem framåt morgonkvisten, en dillkokt potatis, en låt och din dans, en randig tröja, doften av gräs, rödvinsfläckar på dina byxor, whatever och så vidare. Dessa tryckknappar i våra minnen som framkallar längtan efter tidigare upplevda, tillfälliga tillstånd av lycka. Vi har dom alla, jag har kanske inte hittat just dina tryckknappar men du har dom, eller hur? Minnen som kan få din näsa att inbilla sig dofter, dina smaklökar att börja skicka signaler till salivutsöndring och dina ögon att tåras. DÄR var du som lyckligast, just DÄR. Och den stunden kommer aldrig tillbaka.

Det lustiga är att den stunden visst kommer tillbaka. År efter år, sommar efter sommar. För varje sommar skapas nya ögonblick som vi, om vi kunde tänja lite på fysikens lagar, gärna skulle åka tillbaka till. Ögonblick som väcker en saknad så djup att klumpen i ditt bröst säkert väger in på minst hundra pannor. Varje år liksom, hallå?

Denna logiskt sett omöjliga repetition av den lyckligaste stunden i ditt liv kan vara det slutgiltiga beviset på att människan som ras har begåvats med ett allt för starkt långtidsminne och därför, som ett resultat av detta, slutligen har utvecklats till sentimentala idioter som inte får något vettigt gjort pga minnet av en randig tröja, slängd över axeln på en sexig rygg, ackompanjerat av skrikande måsar, tidigt en onsdagsmorgon i juli när alla andra låg och sov, utom du och hon, eller du och han, ni som ägde världen just denna onsdagsmorgon, ni som sen gick hem och hade sex med varandra när alla andra klev upp och satte på hurran, ni som fnittrade och skrattade och njöt av varenda sekund, ni som var precis så närvarande och levande som ni aldrig är annars, just där och just då, och så vidare whatever.

När du egentligen borde göra något vettigt, något som kan göra din framtid ljusare och roligare, väljer du istället att försöka återuppleva händelser som aldrig kommer tillbaka. Det spelar ingen roll om du ställer tillbaka alla saker exakt där dom stod, tar på dig samma kläder, dricker lika många öl och tar med dig samma pojke eller flicka hem klockan 06.18 en onsdagsmorgon i juli då luftfuktigheten pendlar mellan trettiofem och trettiosju procent. Det kommer inte att bli samma sak, dessa stunder har nämligen unika nycklar.

Just en sån här dag tänker folk på händelser som aldrig kommer tillbaka och känner tyngden av klumpen i bröstet. Magin, du vet, den är borta nu va. Men inte jag, nej minsann. Jag lovar, det känns helt okej. Faktiskt. Vill du veta varför? Vill du veta hur man undviker att bli en sentimental idiot? Okej då.

Så här är det, tror jag. Även jag har tryckknapparna, inte tu tal om det. Denna sommar har bjudit på ögonblick som känns magiska just idag. Men magin har jag upplevt med människor som jag hela tiden tar med mig hem, sommar som vinter, onsdag som lördag. Min randiga tröja finns där hela tiden, min snuttefilt är min familj. Jag behöver inte förlora mig i stunder som aldrig kommer tillbaka för jag vet att vi kommer att skapa nya stunder. Vi har en fabrik, jag och min familj, som producerar såna stunder utav bara h-e.

Detta faktum, i kombination med min fem månader långa föräldraledighet som börjar om exakt fyra veckor, gör att jag kan sitta här på min första arbetsdag efter semestern med endast tolv kilo klump i bröstet (hey.. jag är ju bara människa trots allt) och smålängta lite till hösten.

Så döda mig då, döda mig för att jag är en lycklig family man istället för en sentimental idiot. Men så här är det, jag kan inte ljuga. Jag längtar mer framåt än bakåt, och tro mig, även jag inser det konstnärliga bakslag som detta innebär (att leva i dur när moll är så mycket vackrare, ack ack..) men va fan, jag är ju faktiskt ingen konstnär. Bara en vanlig snubbe som försöker leva ett bra liv. Det är jag skyldig mig själv vid det här laget, att åtminstone försöka leva ett bra liv.