Får jag, så här på årets sista dag, bjuda på lite dansrytmer kanske? Det här är sån där plastreggae som reggaepolisen hatar men jag är ju bara en middleage white trash dude så jag behöver inte bry mig om vad dom säger. Låten är förstås en cover, originalet framfördes av O'Jays. Brassa på den här låten ikväll när du är lite rusig på champagne och försök sitta still. My bet is you will shake that ass.
Gott Nytt År!
måndag, december 31, 2007
Third World - Now That We've Found Love
fredag, december 28, 2007
DEEP PURPLE - LAZY - LIVE 1972
Ja hörni ungdomar, en rocklåt KAN vara 10.34 lång och en trummis SKA alltid köra med bar överkropp. Om vi bara låtsas för ett ögonblick att året som just nu håller på att ta slut heter 1972 istället för 2007 så är dessa fakta helt i sin ordning.
torsdag, december 27, 2007
Kom å kom i stugan in
Julefriden kom sent och väl maskerad i år. Åtminstone om man med julefrid menar att ligga och löka på soffan och proppa käften full med godis, glögg och julöl, för det gjorde jag inte förrän igår kväll (annandagen). Ju äldre jag blir, desto tydligare känner jag att det här lökandet på soffor är en aktivitet som inte alls passar mitt kynne. Av passivitet och understimulans blir jag bara grinig och tvär, jag behöver aktivitet för att hålla mig på rätt köl. Allting pekar på att jag kommer att sluta mina dagar som en grinig gubbe som stupar med yxan i hand, i full färd med att fixa något som inte fungerar som det ska.
Vi har alltså haft fullt upp under julhelgen, vilket är helt logiskt. Med ett stort hus följer nämligen ansvaret att bjuda många människor till kalas och fester, så vi tryckte in tjugoåtta pers på lilla I:s födelsedag och femton pers på julafton två dagar senare. Min och S familj förenades för första gången på allvar och det var en sällsynt lyckad union, åtminstone så vitt jag kunde se från min plats vid diskbänken.
Någon frågade mig häromdagen vad jag hade önskat mig i julklapp, och mitt svar blev något som Carola eller valfri tossa kunde ha svarat. Jag sa nämligen att min önskan redan hade gått i uppfyllelse i och med att alla skulle fira jul tillsammans i vårt hus. Det var förstås ett töntigt svar, något som min ene son påminde mig om senare, men då har jag väl gått och blivit en tönt då. En tönt som känner att julefriden det här året handlade väldigt mycket om gemenskapens värme och väldigt lite om inaktivitet på en soffa.
Gott slut! (Eller vad säger man egentligen?)
Vi har alltså haft fullt upp under julhelgen, vilket är helt logiskt. Med ett stort hus följer nämligen ansvaret att bjuda många människor till kalas och fester, så vi tryckte in tjugoåtta pers på lilla I:s födelsedag och femton pers på julafton två dagar senare. Min och S familj förenades för första gången på allvar och det var en sällsynt lyckad union, åtminstone så vitt jag kunde se från min plats vid diskbänken.
Någon frågade mig häromdagen vad jag hade önskat mig i julklapp, och mitt svar blev något som Carola eller valfri tossa kunde ha svarat. Jag sa nämligen att min önskan redan hade gått i uppfyllelse i och med att alla skulle fira jul tillsammans i vårt hus. Det var förstås ett töntigt svar, något som min ene son påminde mig om senare, men då har jag väl gått och blivit en tönt då. En tönt som känner att julefriden det här året handlade väldigt mycket om gemenskapens värme och väldigt lite om inaktivitet på en soffa.
Gott slut! (Eller vad säger man egentligen?)
lördag, december 22, 2007
måndag, december 17, 2007
Skolan som affärsidé
Hör och häpna, men jag tycker faktiskt att Moderaterna framstod som rentav vettiga här om veckan när man annonserade sin utredning som ska omvärdera partiets vårdpolitik. Det har varit för mycket fokus på ägandeformer och för lite fokus på patienternas behov, konstaterade utredningens ordförande Filippa Reinfeldt, och jag kan bara hålla med. Och även om utredningen i sig mycket väl kan resultera i en tandlös skrivbordsprodukt så tror jag ändå att det kan bli en snöboll som får fortsätta rulla. När ett parti som tidigare helt besinningslöst har ropat på privatisering av vården gör en sådan här markering så måste nämligen övriga partier i riksdagen lyssna, inte minst Moderaternas allianskompisar.
Nästa naturliga steg borde rimligtvis bli att riksdagen tillsätter en liknande utredning om vår skolpolitik, där samma skeva fokus har fått råda i ett antal år. Förstå mig rätt nu, jag är ingalunda en tossig gammelkommunist som sätter sig på tvären vid varje försök till att minska statens inflytande i vårt samhälle. Jag kan förstå att man inte ens behöver vara en galen marknadsliberal för att se fördelar med ökad konkurrens inom skolan, men det finns en massa människor där ute som verkar tro att ökad konkurrens är svaret på alla problem i samhället och då behöver man faktiskt förstå och belysa dom nackdelar som följer med avregleringen.
För att rent konkret visa er vad jag pratar om kan jag berätta om den skola där mina söner går på högstadiet. Det är en kommunal skola vars verksamhet sträcker sig från förskola till högstadiet. Denna skola har sedan ett par år tillbaka tre olika spår i sin undervisning: kultur/media, idrott/hälsa samt naturkunskap/teknik. På en direkt fråga varför man valt denna väg svarar rektorn att det är för att möta konkurrensen från friskolor. Så långt allt väl, den ökade konkurrensen bidrar här alltså till ett nytänkande och en vilja att förändra invanda mönster.
Men när man tittar lite närmare på verksamheten märker man ganska snart att dessa förändringar har lett till nya problem, problem som skolans ledning inte var beredd på har det visat sig. Indelningen i spår ligger nämligen också till grund för klassindelningen, vilket för åttorna har resulterat i klasser med mycket skev könsfördelning. En klass med tjugotre tjejer och två killar är, som lärarna uttrycker saken, svårbemästrad. Vis av erfarenheten valde man då vid nästa årskulls inträde att ta mer hänsyn till könsfördelning, vilket istället innebar att många elever inte fick sina förstahandsval. Det är bara att inse, skillnaden mellan idrott/hälsa och kultur/media kunde knappast vara större för en idrottstokig trettonåring. Att tvingas spela teater istället för innebandy kan kanske stärka elevens motivation i undantagsfall, men motsatsen har visat sig vara betydligt vanligare.
Naturligtvis finns det lösningar på dessa problem, man skulle t ex kunna skippa klassindelningen efter spårval, men medan X antal kommunala skolor experimenterar med sin verksamhet är det ett antal årskullar som får sota för det.
I denna nya konkurrensutsatta situation saknar helt enkelt dom kommunala skolorna kompetens. Att mina söners skola inte har satt upp tydliga mål med sin verksamhet, man har inte förtydligat exakt vad man vill uppnå med sina spårval utan bara i panik försökt möta konkurrensen, det är ett av många exempel på denna brist på kompetens. Man har kvar samma personal som då skolan var en isolerad kommunal verksamhet, och man har heller inte haft möjlighet att anställa den nödvändiga kompetensen eftersom ramarna är mycket stramare än dom någonsin varit förut.
Det här kan man tycka är orättvist att skylla på skolreformen och ägandeformer, dom får väl skylla sig själva om dom inte pallar trycket så att säga, men i min värld är det politikernas ansvar att, när dom gör sådana grundläggande förändringar, se till att alla spelare på denna nya marknad får spela på lika villkor.
För dom gamla kommunala skolorna innebär detta kanske att kunna rekrytera personal som förstår den här nya affärssidan av verksamheten, medan det för dom nya friskolorna kanske innebär att inte kunna slinka undan dom krav som ställs på dom.
Det finns uppenbart ett antal omställningsproblem här som kommunala skolor får dras med och som friskolorna slipper. Omställning av kompetens är ett sådant, ansvaret för geografisk täckning är ett annat. När konkurrensen om eleverna ökar så minskar behovet av lokaler för kommunala skolor, ändå måste man se till att täcka ett visst geografiskt område vilket oftast leder till halvtomma och därför icke vinstbringande skolor.
Så låt oss en gång för alla konstatera att konkurrensen på denna marknad ingalunda är rättvis och lika för alla.
Det finns också en rad farhågor runt friskolornas verksamhet som lyfts fram i den politiska debatten, av vilka följande är rätt intressanta enligt min mening:
Ägaren kan lägga sig i undervisningens innehåll. Till exempel, låt säga att ett industriföretag startar en grundskola, kanske på en liten ort där denna industri dominerar arbetsmarknaden. Det vore inte helt osannolikt att detta företag skulle vilja lägga sig i undervisningens innehåll för att försäkra sig om att dom får return on investment den dagen dom små telningarna går ut skolan. Att styra innehållet i en gymnasieskolas utbildning är en sak, där har eleven ändå gjort ett val, men grundskolan måste ha samma grundläroplan oavsett ägandeform.
Ägaren justerar elevernas betyg för att höja sitt marknadsvärde. Det här har vi redan sett hända på ett antal skolor, rektorer som går över huvudet på ämneslärare och höjer eleverna betyg för att bättra på skolans anseende.
Ägaren vill trimma verksamheten. Rent konkret kan det här betyda att det blir lite si och så med sådana stödfunktioner som kuratorer, skolsköterskor, specialpedagoger och städpersonal. Dessutom har detta trimmande redan, i sann marknadsliberal anda, smittat av sig på dom kommunala skolorna som även dom tenderar att lägga ut dessa tjänster på entreprenad. Man hyr sina lokaler av en fastighetsägare och man köper in matlagning, servering samt städning från externa företag. (Ett lysande exempel på vad detta misch masch av inblandade företag kan leda till finns även det i sönernas skola, runt förskolan finns nämligen en taggig häck som föräldrarna i skolrådet har försökt bli av med i TRE ÅR utan att lyckas och jag tror knappast detta hade kunnat hända på min 70-talsskola där vaktmästare Kulan Jonsson hade råkoll på hela skolgården.)
Dessa farhågor kan vara befogade eller överdrivna, och för att ta reda på hur landet ligger behöver man utreda och bevaka denna verksamhet mycket noga. Men att avreglering och privatisering leder till MER byråkrati och kontroll, inte mindre, är dock en bister verklighet som mycket få marknadsliberaler vill kännas vid.
Det finns för- och nackdelar med allt här i livet, så enkelt är det, och det gäller att inte stirra sig blind på vare sig det ena eller det andra. Men hur väl elevers behov möts med den ena eller den andra modellen, eller kanske den tredje som inte finns än, det måste ändå gå att mäta på ett rimligt rättvist sätt. Så gör det nu politiker, ta konsekvensen av era beslut och tillsätt utredningar så det står härliga till! Ni har redan bestämt att privata företag ska få leka skola i vårt land, och den naturliga konsekvensen av detta beslut är att våra skattepengar måste gå till att kontrollera att dom sköter sitt jobb. Man kan tycka att våra skattepengar borde användas till något vettigare som att, vad vet jag, öka personaltätheten i skolan eller rusta gamla slitna lokaler, men nu har ni ju satt oss i den här båten så varsågod att ro den i land.
Nästa naturliga steg borde rimligtvis bli att riksdagen tillsätter en liknande utredning om vår skolpolitik, där samma skeva fokus har fått råda i ett antal år. Förstå mig rätt nu, jag är ingalunda en tossig gammelkommunist som sätter sig på tvären vid varje försök till att minska statens inflytande i vårt samhälle. Jag kan förstå att man inte ens behöver vara en galen marknadsliberal för att se fördelar med ökad konkurrens inom skolan, men det finns en massa människor där ute som verkar tro att ökad konkurrens är svaret på alla problem i samhället och då behöver man faktiskt förstå och belysa dom nackdelar som följer med avregleringen.
För att rent konkret visa er vad jag pratar om kan jag berätta om den skola där mina söner går på högstadiet. Det är en kommunal skola vars verksamhet sträcker sig från förskola till högstadiet. Denna skola har sedan ett par år tillbaka tre olika spår i sin undervisning: kultur/media, idrott/hälsa samt naturkunskap/teknik. På en direkt fråga varför man valt denna väg svarar rektorn att det är för att möta konkurrensen från friskolor. Så långt allt väl, den ökade konkurrensen bidrar här alltså till ett nytänkande och en vilja att förändra invanda mönster.
Men när man tittar lite närmare på verksamheten märker man ganska snart att dessa förändringar har lett till nya problem, problem som skolans ledning inte var beredd på har det visat sig. Indelningen i spår ligger nämligen också till grund för klassindelningen, vilket för åttorna har resulterat i klasser med mycket skev könsfördelning. En klass med tjugotre tjejer och två killar är, som lärarna uttrycker saken, svårbemästrad. Vis av erfarenheten valde man då vid nästa årskulls inträde att ta mer hänsyn till könsfördelning, vilket istället innebar att många elever inte fick sina förstahandsval. Det är bara att inse, skillnaden mellan idrott/hälsa och kultur/media kunde knappast vara större för en idrottstokig trettonåring. Att tvingas spela teater istället för innebandy kan kanske stärka elevens motivation i undantagsfall, men motsatsen har visat sig vara betydligt vanligare.
Naturligtvis finns det lösningar på dessa problem, man skulle t ex kunna skippa klassindelningen efter spårval, men medan X antal kommunala skolor experimenterar med sin verksamhet är det ett antal årskullar som får sota för det.
I denna nya konkurrensutsatta situation saknar helt enkelt dom kommunala skolorna kompetens. Att mina söners skola inte har satt upp tydliga mål med sin verksamhet, man har inte förtydligat exakt vad man vill uppnå med sina spårval utan bara i panik försökt möta konkurrensen, det är ett av många exempel på denna brist på kompetens. Man har kvar samma personal som då skolan var en isolerad kommunal verksamhet, och man har heller inte haft möjlighet att anställa den nödvändiga kompetensen eftersom ramarna är mycket stramare än dom någonsin varit förut.
Det här kan man tycka är orättvist att skylla på skolreformen och ägandeformer, dom får väl skylla sig själva om dom inte pallar trycket så att säga, men i min värld är det politikernas ansvar att, när dom gör sådana grundläggande förändringar, se till att alla spelare på denna nya marknad får spela på lika villkor.
För dom gamla kommunala skolorna innebär detta kanske att kunna rekrytera personal som förstår den här nya affärssidan av verksamheten, medan det för dom nya friskolorna kanske innebär att inte kunna slinka undan dom krav som ställs på dom.
Det finns uppenbart ett antal omställningsproblem här som kommunala skolor får dras med och som friskolorna slipper. Omställning av kompetens är ett sådant, ansvaret för geografisk täckning är ett annat. När konkurrensen om eleverna ökar så minskar behovet av lokaler för kommunala skolor, ändå måste man se till att täcka ett visst geografiskt område vilket oftast leder till halvtomma och därför icke vinstbringande skolor.
Så låt oss en gång för alla konstatera att konkurrensen på denna marknad ingalunda är rättvis och lika för alla.
Det finns också en rad farhågor runt friskolornas verksamhet som lyfts fram i den politiska debatten, av vilka följande är rätt intressanta enligt min mening:
Ägaren kan lägga sig i undervisningens innehåll. Till exempel, låt säga att ett industriföretag startar en grundskola, kanske på en liten ort där denna industri dominerar arbetsmarknaden. Det vore inte helt osannolikt att detta företag skulle vilja lägga sig i undervisningens innehåll för att försäkra sig om att dom får return on investment den dagen dom små telningarna går ut skolan. Att styra innehållet i en gymnasieskolas utbildning är en sak, där har eleven ändå gjort ett val, men grundskolan måste ha samma grundläroplan oavsett ägandeform.
Ägaren justerar elevernas betyg för att höja sitt marknadsvärde. Det här har vi redan sett hända på ett antal skolor, rektorer som går över huvudet på ämneslärare och höjer eleverna betyg för att bättra på skolans anseende.
Ägaren vill trimma verksamheten. Rent konkret kan det här betyda att det blir lite si och så med sådana stödfunktioner som kuratorer, skolsköterskor, specialpedagoger och städpersonal. Dessutom har detta trimmande redan, i sann marknadsliberal anda, smittat av sig på dom kommunala skolorna som även dom tenderar att lägga ut dessa tjänster på entreprenad. Man hyr sina lokaler av en fastighetsägare och man köper in matlagning, servering samt städning från externa företag. (Ett lysande exempel på vad detta misch masch av inblandade företag kan leda till finns även det i sönernas skola, runt förskolan finns nämligen en taggig häck som föräldrarna i skolrådet har försökt bli av med i TRE ÅR utan att lyckas och jag tror knappast detta hade kunnat hända på min 70-talsskola där vaktmästare Kulan Jonsson hade råkoll på hela skolgården.)
Dessa farhågor kan vara befogade eller överdrivna, och för att ta reda på hur landet ligger behöver man utreda och bevaka denna verksamhet mycket noga. Men att avreglering och privatisering leder till MER byråkrati och kontroll, inte mindre, är dock en bister verklighet som mycket få marknadsliberaler vill kännas vid.
Det finns för- och nackdelar med allt här i livet, så enkelt är det, och det gäller att inte stirra sig blind på vare sig det ena eller det andra. Men hur väl elevers behov möts med den ena eller den andra modellen, eller kanske den tredje som inte finns än, det måste ändå gå att mäta på ett rimligt rättvist sätt. Så gör det nu politiker, ta konsekvensen av era beslut och tillsätt utredningar så det står härliga till! Ni har redan bestämt att privata företag ska få leka skola i vårt land, och den naturliga konsekvensen av detta beslut är att våra skattepengar måste gå till att kontrollera att dom sköter sitt jobb. Man kan tycka att våra skattepengar borde användas till något vettigare som att, vad vet jag, öka personaltätheten i skolan eller rusta gamla slitna lokaler, men nu har ni ju satt oss i den här båten så varsågod att ro den i land.
onsdag, december 12, 2007
Föräldranoja
Följande text innehåller tre nyckelord: Golv, dotter och jordnöt.
Rummet där jag sitter och skriver mina texter har ett golv gjort av ett konstigt material vars ytskikt skulle kunna kallas det perfekta jordnötskamouflaget. Om man tappar en jordnöt på det golvet så tar det helt enkelt en jävla tid att hitta den.
Varför är detta ett problem, tänker du. Jo, så här är det. Jag är en man med ganska få laster, vill jag påstå, jag klarar mig utan det mesta bara jag får snus. Jag hörde förresten om en tjomme på radion häromdagen som hade varit så DUKTIG eftersom han hade slutat snusa när hans tjej blev gravid. Tjejen snusade också, och blev förstås tvungen att sluta, så killen sympatislutade med henne och detta tyckte hon var så FINT att hon skrev ett brev till Christer i P3 eller vad fan det var och berömde honom å det grövsta. Ja ja JA, det är sant att jag befunnit mig i exakt samma situation med valde att fan i helvete heller sluta snusa över min döda kropp. S blev gravid, hon var storsnusare, och tvingades såklart gå igenom en jävla massa frossbrytningar innan skiten var ur kroppen. Och det är väl bara att krypa till korset och erkänna, säga som det är. Jag har snusat sen jag var tretton, idag är jag trettiåtta, och det ska mer till än en unge och sympati för modern ifråga för att få mig att lägga undan dosan. Tydligen.
Tillbaka till golvet och jordnötterna.
En annan last, dock inte så svår som snuset, är just jordnötter. Jag säger bara det, håll dom borta från mig för tar jag en så tar jag ett kilo. Så här sitter jag och råkar ha hittat en påse med min favoritbaljväxt i skafferiet, och alla som ätit jordnötter vet att man tar en näve och tappar då och då en nöt golvet. Hittills har jag, min extrema försiktighet till trots, tappat tre jordnötter på golvet och tvingats krypa ner till golvperspektiv för att se nötjäveln sticka upp över ytan, om du förstår hur jag menar. Uppifrån syns den inte, den syns bara inte! Det är som att tappa ett glas vatten i en swimmingpool, its’ gone for good.
Hittills har jag avhandlat två av tre nyckelord, och här kommer då det tredje: dotter. Lilla I, aka den mänskliga dammsugaren, sveper nämligen över dessa golv med kirurgisk precision och stor sugkraft, och man behöver inte tillhöra civilförsvarsförbundet för att förstå vad som kan hända när en ettåring får tag på en jordnöt. Den kan fastna, visst serru, och detta är varje förälders största fasa. SÄTTA I HALSEN! DEN TYSTA DÖDEN, som det kallas, enligt den kvinnliga instruktören från just civilförsvarsförbundet. Den tysta döden.. usch fy fan.
Och det som skulle kännas så oerhört jävla skitvidrigt OM (Gud förbjude) lilla I satte en jordnöt i halsen och råkade ut för något som jag här inte tänker skriva, det är att en man från polisen eller sjukhuset eller vem det nu kan vara, kommer att ställa frågan varför i h-e det låg en jordnöt på golvet där en ettåring kryper omkring och då måste jag berätta att det beror på att jag, om jag inte hålls borta från dom, äter en och sen ett kilo. Och någonstans efter vägen blir jag så glupsk och besatt att jag slutar lägga märke till dom dödliga små bomber som en efter en faller till marken och göms i det perfekta kamouflaget, det måste jag också berätta, kanske i en domstol, och hela historien kommer att bli så oerhört tragisk att jag blir tvungen att ta livet av mig så fort tillfället yppar sig.
Så jag antar att jag har gott på fötterna när jag påstår att nästa renoveringsprojekt borde bli att byta golv i källaren.
Rummet där jag sitter och skriver mina texter har ett golv gjort av ett konstigt material vars ytskikt skulle kunna kallas det perfekta jordnötskamouflaget. Om man tappar en jordnöt på det golvet så tar det helt enkelt en jävla tid att hitta den.
Varför är detta ett problem, tänker du. Jo, så här är det. Jag är en man med ganska få laster, vill jag påstå, jag klarar mig utan det mesta bara jag får snus. Jag hörde förresten om en tjomme på radion häromdagen som hade varit så DUKTIG eftersom han hade slutat snusa när hans tjej blev gravid. Tjejen snusade också, och blev förstås tvungen att sluta, så killen sympatislutade med henne och detta tyckte hon var så FINT att hon skrev ett brev till Christer i P3 eller vad fan det var och berömde honom å det grövsta. Ja ja JA, det är sant att jag befunnit mig i exakt samma situation med valde att fan i helvete heller sluta snusa över min döda kropp. S blev gravid, hon var storsnusare, och tvingades såklart gå igenom en jävla massa frossbrytningar innan skiten var ur kroppen. Och det är väl bara att krypa till korset och erkänna, säga som det är. Jag har snusat sen jag var tretton, idag är jag trettiåtta, och det ska mer till än en unge och sympati för modern ifråga för att få mig att lägga undan dosan. Tydligen.
Tillbaka till golvet och jordnötterna.
En annan last, dock inte så svår som snuset, är just jordnötter. Jag säger bara det, håll dom borta från mig för tar jag en så tar jag ett kilo. Så här sitter jag och råkar ha hittat en påse med min favoritbaljväxt i skafferiet, och alla som ätit jordnötter vet att man tar en näve och tappar då och då en nöt golvet. Hittills har jag, min extrema försiktighet till trots, tappat tre jordnötter på golvet och tvingats krypa ner till golvperspektiv för att se nötjäveln sticka upp över ytan, om du förstår hur jag menar. Uppifrån syns den inte, den syns bara inte! Det är som att tappa ett glas vatten i en swimmingpool, its’ gone for good.
Hittills har jag avhandlat två av tre nyckelord, och här kommer då det tredje: dotter. Lilla I, aka den mänskliga dammsugaren, sveper nämligen över dessa golv med kirurgisk precision och stor sugkraft, och man behöver inte tillhöra civilförsvarsförbundet för att förstå vad som kan hända när en ettåring får tag på en jordnöt. Den kan fastna, visst serru, och detta är varje förälders största fasa. SÄTTA I HALSEN! DEN TYSTA DÖDEN, som det kallas, enligt den kvinnliga instruktören från just civilförsvarsförbundet. Den tysta döden.. usch fy fan.
Och det som skulle kännas så oerhört jävla skitvidrigt OM (Gud förbjude) lilla I satte en jordnöt i halsen och råkade ut för något som jag här inte tänker skriva, det är att en man från polisen eller sjukhuset eller vem det nu kan vara, kommer att ställa frågan varför i h-e det låg en jordnöt på golvet där en ettåring kryper omkring och då måste jag berätta att det beror på att jag, om jag inte hålls borta från dom, äter en och sen ett kilo. Och någonstans efter vägen blir jag så glupsk och besatt att jag slutar lägga märke till dom dödliga små bomber som en efter en faller till marken och göms i det perfekta kamouflaget, det måste jag också berätta, kanske i en domstol, och hela historien kommer att bli så oerhört tragisk att jag blir tvungen att ta livet av mig så fort tillfället yppar sig.
Så jag antar att jag har gott på fötterna när jag påstår att nästa renoveringsprojekt borde bli att byta golv i källaren.
tisdag, december 11, 2007
Dokumentärer, lögner och videoband
Var det någon som orkade se klart dokumentären om Michael Moore på svt igår? Själv stängde jag av efter 45 minuter, eftersom jag blev alldeles yr av alla fakta som en gång kastats ut i etern av herr Moore i hans filmer och som nu kastades tillbaka i ansiktet på mig, inte som fakta utan som påstådda lögner.
Man ville visa att Michael Moore manipulerar fakta, att han ändrar kronologin för att passa hans syfte, att han visar händelser utanför sin kontext, händelser som därför får en helt annan innebörd. Framför allt verkade det här programmet vilja visa att dokumentärkungen i fråga är en skitstövel som lider av storhetsvansinne och schizofreni.
Man har alltså valt att vända allt som Michael Moore påstår om George Bush mot honom själv, och det är här någonstans som jag börjar tröttna för det känns lite väl utstuderat.
För att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv tror jag man behöver förstå ett och annat om formatet dokumentärfilm. För det första, den som gör en dokumentär gör det för att man har en åsikt som man vill underbygga med fakta. Man kan visa saker som faktiskt har hänt, ord som faktiskt har uttalats, men man har alltid en åsikt om det och man väljer en presentation som passar. Den åsikten är INTE fakta, den är politik, propaganda eller vad du vill kalla det.
För det andra, en dokumentärfilm behöver till viss del kläs i lånta fjädrar för att ens komma upp på biografen i staden där du bor. Det räcker inte med fakta, det måste vara underhållande också. Och det är förstås där, i skarven mellan fakta och underhållning, som trovärdigheten sätts på spel.
För det tredje, den dokumentärfilmare som inte delar sin publik i två läger lär knappast vinna guldpalmen i Cannes. Inget väcker mer uppmärksamhet än älska/hata-syndromet, se bara på alla dokusåpor. Michael Moore skulle inte ha någon karriär om inte Bush fanns, så enkelt är det ju.
Och om vi ska vara ärliga, vi som inte gillar Bush, så tenderar vi att svälja allt Michael Moore säger med hull och hår. Jag vet inte ens om vi bryr oss så värst mycket om sanningshalten, huvudsaken är att någon med lite makt försöker få bort karln. Hos dom som gillar Bush väcker detta förstås istället hat, karln ljuger ju och ställer till! Och jag förstår dom, för även jag är ju en anhängare av den absoluta och rena sanningen. Åtminstone när det passar mina syften, annars vete fan..
Så där sitter vi TV-tittare i våra soffor och ska nu tro på att Michael Moore är en manipulerande skitstövel som bara bryr sig om sin egen karriär. Vilka ändamål helgar dessa medel, undrar man. Personligen skulle jag vara beredd att gå ganska långt för att bli av med Bush. Om det betyder att låta en schizofren dokumentärfilmare som drivs av egen vinning få böja på sanningen och krydda med humor för att nå en stor publik är jag ännu så länge inte helt säker på.
Att killen skulle vara en stor skitstövel har jag inga problem med, han får vara hur wacko och egocentrisk han vill så länge han gör det jag tror att han gör, alltså försöker bli av med Bush. Men det är ju det där med sanningen som skaver. Man vill gärna kunna tro på någon, man vill ha en bad guy och en good guy och det står skrivet i stjärnorna att Bush är as bad as they come. Och det må så vara att Moore inte är as good as they say, att han är en lika manipulerande, lika stor skitstövel som Bush. Och om det är så, och vi fortfarande väljer att tro på honom, så kan vi väl en gång för alla konstatera att det som skiljer den Gode från den Onde inte är metoderna med vilka man vill nå sitt mål, utan bara målet i sig. Detta är, som ni säkert förstår, en otroligt farlig slutsats eftersom det betyder att vad som helst kan hända på vägen fram till något som vi inte vet utan bara tror.
Sådant blundade för metoder, sådan solblindhet inför målet, är exakt det som gjorde nazism, fascism och kommunism möjlig.
Sanna mina ord, det är stora saker i görningen. Men det som till slut gjorde att jag slog av efter 45 minuter var nog bara den där känslan av att alla på något sätt dras ner till samma låga nivå när det handlar om politik. För att bli av med en lögnare måste man ljuga själv, det verkar vara kontentan. Och jag som trodde att lögnen ska med sanning bekämpas, Gud så naiv jag måste vara då.
Man ville visa att Michael Moore manipulerar fakta, att han ändrar kronologin för att passa hans syfte, att han visar händelser utanför sin kontext, händelser som därför får en helt annan innebörd. Framför allt verkade det här programmet vilja visa att dokumentärkungen i fråga är en skitstövel som lider av storhetsvansinne och schizofreni.
Man har alltså valt att vända allt som Michael Moore påstår om George Bush mot honom själv, och det är här någonstans som jag börjar tröttna för det känns lite väl utstuderat.
För att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv tror jag man behöver förstå ett och annat om formatet dokumentärfilm. För det första, den som gör en dokumentär gör det för att man har en åsikt som man vill underbygga med fakta. Man kan visa saker som faktiskt har hänt, ord som faktiskt har uttalats, men man har alltid en åsikt om det och man väljer en presentation som passar. Den åsikten är INTE fakta, den är politik, propaganda eller vad du vill kalla det.
För det andra, en dokumentärfilm behöver till viss del kläs i lånta fjädrar för att ens komma upp på biografen i staden där du bor. Det räcker inte med fakta, det måste vara underhållande också. Och det är förstås där, i skarven mellan fakta och underhållning, som trovärdigheten sätts på spel.
För det tredje, den dokumentärfilmare som inte delar sin publik i två läger lär knappast vinna guldpalmen i Cannes. Inget väcker mer uppmärksamhet än älska/hata-syndromet, se bara på alla dokusåpor. Michael Moore skulle inte ha någon karriär om inte Bush fanns, så enkelt är det ju.
Och om vi ska vara ärliga, vi som inte gillar Bush, så tenderar vi att svälja allt Michael Moore säger med hull och hår. Jag vet inte ens om vi bryr oss så värst mycket om sanningshalten, huvudsaken är att någon med lite makt försöker få bort karln. Hos dom som gillar Bush väcker detta förstås istället hat, karln ljuger ju och ställer till! Och jag förstår dom, för även jag är ju en anhängare av den absoluta och rena sanningen. Åtminstone när det passar mina syften, annars vete fan..
Så där sitter vi TV-tittare i våra soffor och ska nu tro på att Michael Moore är en manipulerande skitstövel som bara bryr sig om sin egen karriär. Vilka ändamål helgar dessa medel, undrar man. Personligen skulle jag vara beredd att gå ganska långt för att bli av med Bush. Om det betyder att låta en schizofren dokumentärfilmare som drivs av egen vinning få böja på sanningen och krydda med humor för att nå en stor publik är jag ännu så länge inte helt säker på.
Att killen skulle vara en stor skitstövel har jag inga problem med, han får vara hur wacko och egocentrisk han vill så länge han gör det jag tror att han gör, alltså försöker bli av med Bush. Men det är ju det där med sanningen som skaver. Man vill gärna kunna tro på någon, man vill ha en bad guy och en good guy och det står skrivet i stjärnorna att Bush är as bad as they come. Och det må så vara att Moore inte är as good as they say, att han är en lika manipulerande, lika stor skitstövel som Bush. Och om det är så, och vi fortfarande väljer att tro på honom, så kan vi väl en gång för alla konstatera att det som skiljer den Gode från den Onde inte är metoderna med vilka man vill nå sitt mål, utan bara målet i sig. Detta är, som ni säkert förstår, en otroligt farlig slutsats eftersom det betyder att vad som helst kan hända på vägen fram till något som vi inte vet utan bara tror.
Sådant blundade för metoder, sådan solblindhet inför målet, är exakt det som gjorde nazism, fascism och kommunism möjlig.
Sanna mina ord, det är stora saker i görningen. Men det som till slut gjorde att jag slog av efter 45 minuter var nog bara den där känslan av att alla på något sätt dras ner till samma låga nivå när det handlar om politik. För att bli av med en lögnare måste man ljuga själv, det verkar vara kontentan. Och jag som trodde att lögnen ska med sanning bekämpas, Gud så naiv jag måste vara då.
lördag, december 08, 2007
Å Thåström å jag, å Thåström å jag..
Medan spacklet torkar kan jag lika gärna sätta mig här och skriva att jag väntar på att spacklet ska torka. Det är källarens duschrum som för närvarande genomgår renovering, och vilken renovering sen! Det blir faktiskt skitsnyggt, med svart/vit-rutigt golv, vitt kakel och lite grått och blått på det. Detta lilla sketna rum på sex komma fem kvadrat har jag lagt ner mer svett, möda och besvär på än samtliga projekt i hela mitt liv sammantaget. Att det ska vara så jävla stökigt med våtrum, jag förstår inte.
Men jag står där och spacklar och slipar och målar och har den här gången åtminstone haft den goda smaken att förse mig själv med musik. Jag slet med mig några skivor på måfå, bl a en av de senaste årens mest underskattade svenska skivor, Thåströms ”Skebokvarnsv. 209”. Jag som aldrig någonsin, varken under Ebba-perioden, Rymdimperiet-perioden eller Imperiet-perioden, har haft mycket till övers för den mannen finner mig plötsligt smått förälskad i karln när han väser ”Det var vi som var the Haters för en dag”. Helt plötsligt slår han an en nerv som väldigt få artister lyckats hitta i min kropp, och för det ska han ha dagens ros den gode Joakim.
Eftersom sömnen den senaste tiden har legat långt under socialstyrelsens rekommendationer tenderar jag att somna så fort jag inte har något för händerna. Alldeles nyss till exempel, när jag tappade tråden i texten för några sekunder, var jag nära att falla ihop över skrivbordet. Så det är väl lika bra att går och brygger en balja kaffe och fortsätter med arbetet, det ska vara fint och färdigt till imorgon när S och lilla I kommer tillbaka från Uppsala hade jag tänkt.
Så ta det lugnt nu, ni som ska ut och festa ikväll. Det är en dag imorgon också, en dag då jag förväntas skutta upp vid åttatiden och skjutsa sönerna till innebandymatchen. I’m the original family man I am, och det är jag jävligt stolt över ska ni veta. Jag tror iofs att det har framgått redan tidigare, men det skadar fan inte att damma av ryggraden ibland.
Men jag står där och spacklar och slipar och målar och har den här gången åtminstone haft den goda smaken att förse mig själv med musik. Jag slet med mig några skivor på måfå, bl a en av de senaste årens mest underskattade svenska skivor, Thåströms ”Skebokvarnsv. 209”. Jag som aldrig någonsin, varken under Ebba-perioden, Rymdimperiet-perioden eller Imperiet-perioden, har haft mycket till övers för den mannen finner mig plötsligt smått förälskad i karln när han väser ”Det var vi som var the Haters för en dag”. Helt plötsligt slår han an en nerv som väldigt få artister lyckats hitta i min kropp, och för det ska han ha dagens ros den gode Joakim.
Eftersom sömnen den senaste tiden har legat långt under socialstyrelsens rekommendationer tenderar jag att somna så fort jag inte har något för händerna. Alldeles nyss till exempel, när jag tappade tråden i texten för några sekunder, var jag nära att falla ihop över skrivbordet. Så det är väl lika bra att går och brygger en balja kaffe och fortsätter med arbetet, det ska vara fint och färdigt till imorgon när S och lilla I kommer tillbaka från Uppsala hade jag tänkt.
Så ta det lugnt nu, ni som ska ut och festa ikväll. Det är en dag imorgon också, en dag då jag förväntas skutta upp vid åttatiden och skjutsa sönerna till innebandymatchen. I’m the original family man I am, och det är jag jävligt stolt över ska ni veta. Jag tror iofs att det har framgått redan tidigare, men det skadar fan inte att damma av ryggraden ibland.
tisdag, december 04, 2007
Isolation weeks
Jag håller kanske på att bli galen nu, men exakt hur långt jag har kvar till den gränsen är inte lätt att veta. Det är aldrig lätt att veta, plötsligt bara händer det, man blir galen.
Anledningen till min misstanke är en ofrivillig husarrest som pågått i två veckor nu. Lilla I har nämligen varit magsjuk, rätt rejält också, så där så man blir orolig. Det ska du veta, att för en småbarnsförälder finns få saker som är värre än när barnet ifråga inte får behålla maten. Ingen näring leder som bekant till uttorkning och sedermera döden, om man vill vara lite melodramatisk. Nu händer ju inte sånt i det här landet för vi har en utmärkt sjukvård, vill jag påstå. Åtminstone för småttingar. Vi har varit dit ett par gånger under de senaste två veckorna, senast i söndags när det kom.. nej.. ni vill inte veta vad som kom i blöjan.
Naturligtvis sunkar man till sig rätt rejält under en sån här vända, det kan vem som helst förstå. Man är uppe kanske sex-sju gånger varje natt och slutar efter ett tag att bry sig om små fläckar av bajs på kläderna. Man sitter där och äter frukost och hittar en bajsfläck på sin tröja, man säger ”jaha” och äter vidare på sin macka med den tomma blicken fäst i väggen mittemot. Ibland duschar man och byter kläder, och varje gång man duschar känns det som att vattenstrålarna påminner en om världen utanför. Man vaknar till liksom, och det är en obehaglig känsla. Jag vill stanna här inne med bajset, det har blivit så tryggt med bajset.
Jag SMS-ar mat- och bajsrapporter till S varje dag när hon är på jobbet och vi har blivit precis så insnöade som bara småbarnsföräldrar med sjuka barn kan bli.
Utan att på något sätt falla ner i en grop av självömkan vill jag ändå att ni tycker lite synd om mig, men förstås mycket mer synd om lilla I som har uppenbart svårt att förstå varför magen ska bete sig så där konstigt. Hon är tapper den lilla rackarn, och det är faktiskt jag också. Imorse t ex gick jag rakt in i kylskåpet, hårt så det small, för det är sånt man kan göra när motoriken börjar svikta. Men inte gnällde jag för det inte, nejdå. Jag sa bara ”jaha” och justerade kursen tretton grader norrut, mot diskhon. Kära gamla diskho, så bra vi lärt känna varandra nu. För att inte tala om skötbordet, we´re like this (håller upp två korsade fingrar).
Ibland har jag i ren desperation tagit mig ut ur huset med påhittat ärende, bara för att inte bli helt världsfrånvänd. I fredags t ex fick lilla I följa med till Musikbörsen och lämna in Stratocastern på service. Vi fick vänta utanför affären en stund eftersom vi var tidiga, varpå en kvinna som också stod och väntade log mot lilla I och sa ”Men så söt man kan vara då!” Då svarade jag ”Söt och jävligt magsjuk”, sen var vi av med den tanten.
Under de stunder då jag ändå får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, dvs när I har somnat och innan jag själv har somnat, tänker jag ibland att jag ändå har den där förmågan till dagdrömmeri som troligen räddade en och annan jude i koncentrationslägren. Ni får ursäkta den drastiska liknelsen men jag läser en bok om andra världskriget och saker och ting vävs ihop till en grå och formlös massa när sömnbristen tar vid. Var min tillvaro slutar och böckernas börjar är inte alltid lätt att överblicka. Jag kan skärma bort lukten, känslan och oron för en stund och färdas långt bort i tanken, en egenskap som jag tror jag förfinade när jag gjorde lumpen för länge sedan. Jag minns speciellt en episod när jag var sjuk och satt lutad mot ett träd i skogen med gasmask på mig, det var väl gasövning antar jag. Jag var otroligt trött och mådde illa, så pass trött att illamåendet inte bekom mig det minsta. När jag kände spyan komma lyfte jag bara helt lätt på gasmasken och lät det komma, sen drömde jag vidare. Man omsluts av ett töcken och det enda som förmår tränga igenom är dom signaler som man själv har bestämt är prioriterade. När lilla I skriker aktiveras systemet, annars är det energisparläge som gäller.
Hur jag lyckades skriva denna text vet jag inte riktigt, det borde inte gå, men jag antar att ”vi” ändå är på bättringsvägen. Det finns annat än sömn som kan ge energi, t ex frånvaron av kletig avföring under några timmar. Hoppet väcks, snart kan vi kanske strosa i naturen igen. Jag hoppas det, för så vitt jag vet är inte heroin chic en stil som är inne längre.
Peace out
Anledningen till min misstanke är en ofrivillig husarrest som pågått i två veckor nu. Lilla I har nämligen varit magsjuk, rätt rejält också, så där så man blir orolig. Det ska du veta, att för en småbarnsförälder finns få saker som är värre än när barnet ifråga inte får behålla maten. Ingen näring leder som bekant till uttorkning och sedermera döden, om man vill vara lite melodramatisk. Nu händer ju inte sånt i det här landet för vi har en utmärkt sjukvård, vill jag påstå. Åtminstone för småttingar. Vi har varit dit ett par gånger under de senaste två veckorna, senast i söndags när det kom.. nej.. ni vill inte veta vad som kom i blöjan.
Naturligtvis sunkar man till sig rätt rejält under en sån här vända, det kan vem som helst förstå. Man är uppe kanske sex-sju gånger varje natt och slutar efter ett tag att bry sig om små fläckar av bajs på kläderna. Man sitter där och äter frukost och hittar en bajsfläck på sin tröja, man säger ”jaha” och äter vidare på sin macka med den tomma blicken fäst i väggen mittemot. Ibland duschar man och byter kläder, och varje gång man duschar känns det som att vattenstrålarna påminner en om världen utanför. Man vaknar till liksom, och det är en obehaglig känsla. Jag vill stanna här inne med bajset, det har blivit så tryggt med bajset.
Jag SMS-ar mat- och bajsrapporter till S varje dag när hon är på jobbet och vi har blivit precis så insnöade som bara småbarnsföräldrar med sjuka barn kan bli.
Utan att på något sätt falla ner i en grop av självömkan vill jag ändå att ni tycker lite synd om mig, men förstås mycket mer synd om lilla I som har uppenbart svårt att förstå varför magen ska bete sig så där konstigt. Hon är tapper den lilla rackarn, och det är faktiskt jag också. Imorse t ex gick jag rakt in i kylskåpet, hårt så det small, för det är sånt man kan göra när motoriken börjar svikta. Men inte gnällde jag för det inte, nejdå. Jag sa bara ”jaha” och justerade kursen tretton grader norrut, mot diskhon. Kära gamla diskho, så bra vi lärt känna varandra nu. För att inte tala om skötbordet, we´re like this (håller upp två korsade fingrar).
Ibland har jag i ren desperation tagit mig ut ur huset med påhittat ärende, bara för att inte bli helt världsfrånvänd. I fredags t ex fick lilla I följa med till Musikbörsen och lämna in Stratocastern på service. Vi fick vänta utanför affären en stund eftersom vi var tidiga, varpå en kvinna som också stod och väntade log mot lilla I och sa ”Men så söt man kan vara då!” Då svarade jag ”Söt och jävligt magsjuk”, sen var vi av med den tanten.
Under de stunder då jag ändå får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, dvs när I har somnat och innan jag själv har somnat, tänker jag ibland att jag ändå har den där förmågan till dagdrömmeri som troligen räddade en och annan jude i koncentrationslägren. Ni får ursäkta den drastiska liknelsen men jag läser en bok om andra världskriget och saker och ting vävs ihop till en grå och formlös massa när sömnbristen tar vid. Var min tillvaro slutar och böckernas börjar är inte alltid lätt att överblicka. Jag kan skärma bort lukten, känslan och oron för en stund och färdas långt bort i tanken, en egenskap som jag tror jag förfinade när jag gjorde lumpen för länge sedan. Jag minns speciellt en episod när jag var sjuk och satt lutad mot ett träd i skogen med gasmask på mig, det var väl gasövning antar jag. Jag var otroligt trött och mådde illa, så pass trött att illamåendet inte bekom mig det minsta. När jag kände spyan komma lyfte jag bara helt lätt på gasmasken och lät det komma, sen drömde jag vidare. Man omsluts av ett töcken och det enda som förmår tränga igenom är dom signaler som man själv har bestämt är prioriterade. När lilla I skriker aktiveras systemet, annars är det energisparläge som gäller.
Hur jag lyckades skriva denna text vet jag inte riktigt, det borde inte gå, men jag antar att ”vi” ändå är på bättringsvägen. Det finns annat än sömn som kan ge energi, t ex frånvaron av kletig avföring under några timmar. Hoppet väcks, snart kan vi kanske strosa i naturen igen. Jag hoppas det, för så vitt jag vet är inte heroin chic en stil som är inne längre.
Peace out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)