onsdag, januari 31, 2007

Barnperspektivet enligt vuxna

Vad heter det där debattprogrammet på SVT där Sverkers dotter och en annan tjej håller i trådarna? Skit samma, jag snubblade in på det igår iaf och dom hade valt att debattera en av dom allra svåraste frågorna på agendan. Det är det här med barns rättigheter vid vårdnadstvister. Svåra grejer det här, eftersom barn egentligen inte har någon riktig talesman i frågan så blir det en massa vuxna som värnar om barnperspektivet. BO sitter och mässar om att vi alltid måste göra det som är bäst för barnen, och alla håller med, men inget vet ju egentligen vad det är. Hur ska man kunna veta det? En man talar om avsaknad av könsperspektiv i vårdnadstvister, vilket förstås är helt ointressant för barnet ifråga. Att lagstiftningen skulle vara könsneutral hjälper inte ungen ett skit, det har bara med föräldrarnas rättigheter att göra. Det minst viktiga i sammanhanget är föräldrarnas rättigheter, före det kommer barns rättigheter och föräldrars skyldigheter. Men ändå, där sitter dom och pratar om barnperspektiv och har olika lösningar.

En vårdnadstvist måste vara den jävligaste av jävliga tight spots för ett barn, att tvingas välja mellan sina föräldrar, eller tvingas acceptera ett beslut som sägs vara taget utifrån barnets egna perspektiv, är något som fasligt nog påminner om slavhandel. Problemet är att en omyndig person i princip är rättslös rent juridiskt, och här kan någon med konkreta erfarenheter av vårdnadstvister gärna hjälpa mig att fylla i luckorna. Jag har lyckligtvis sluppit denna skärseld, vi kom överens och gjorde upp utanför domstolen. Vi valde snabbt växelvis boende, alltså att barnen bor varannan vecka hos mig och varannan vecka hos sin mamma. Sönerna var två bast, alltså knappast i stånd att varken protestera eller bifalla. Men jag kan inte veta att detta är det bästa för mina barn, det kan ingen göra. Det enda jag kan göra är att försöka göra det till det bästa alternativet.

Det ligger inte så lite könsneutralitet och rättvisetänk för oss vuxna bakom det beslutet, och det är också politiskt korrekt, men inte fan vet jag. Den här ovissheten får jag och alla andra separerade föräldrar leva med, försöka överbrygga med gränslös kärlek och vilja till samarbete. Separerade föräldrar som inte vill samarbeta, som bara tänker på sina egna rättigheter, ja dom borde väl sprängas egentligen. Inte fan ska dom ha barn iaf, men nu har dom gjort barn och nån måste ta hand om situationen. Jag blir så förbannad när jag hör alla historier om föräldrar som fortsätter kasta skuld efter separationen och använder barnen som slagträ och snackar skit och jävlar i mig ni borde dö. Fatta! Nu har jag blivit förbannad också men okej, här kommer det jag vill säga till er som beter er som idioter efter skilsmässa/separation: GET OVER IT! NI ÄR INTE VIKTIGAST! DET ÄR ERA BARN SOM ÄR VIKTIGAST! ÄT ÖDMJUKSPAJ OCH KLIV FÖR FAN IN I MATCHEN!

Nyckelord grammisgalan

Jag såg inte grammisgalan igår kväll, firmafester intresserar mig inte. Även om jag har förstått att artisterna har börjat få sprit till borden igen, vilket ju alltid borgar för högre underhållningsvärde. Istället såg jag en riktigt bra film som heter ”Thank you for smoking” men mer om den en annan gång för jag vill ändå ägna en stund åt grammisgrejen. Det kan nämligen vara intressant att gå igenom vinnarna och hitta mönstren, vartåt blåser populärmusikvindarna i Sverige idag? Jag väljer ut några nyckelkategorier så får vi se.

Årets artist: The Knife. Årets mest avsugna artister som har gjort en grej av att aldrig visa sina ansikten. En gimmick som funkat förr, jag tänker framför allt på Kiss. Den här musiken gör mig vemodig samtidigt som den påminner om Howard Jones gladpop på 80-talet, en märklig kombo av känslor. Dom kanske är riktigt bra, jag vet inte, har inte orkat tänka över det.

Årets låt: Martin Stenmark – ”7milakliv”. Detta pekoralmonster summerar väldigt väl vad jag tycker om den svenska ”seriösa” popmusiken. Den tar sig själv på alldeles för stort allvar, ungefär som om Carl Bildt skulle hålla ett brandtal i en korvkiosk.

Årets album: The Knife – “Silent shout”. Jag tvivlar på att detta är den bästa plattan som gjorts i Sverige år 2006, det borde liksom finnas nåt bättre, fast det kanske det inte gör, och det kanske är ett problem.

Årets rockgrupp: Mando Diao. Svenska musikjournalister letar förtvivlat efter busiga pojkar som kan ta över nu när dom där andra busiga pojkarna från Fagersta inte är så busiga längre, inte pojkar heller för den delen. Personligen tror jag att busiga pojkar är tvärute. Det ska väl vara ljusskygga syskonpar om jag har förstått saken rätt.

Året klubb/dans: Christian Falk – ”People say” Jag har ingen relation till det här.

Årets hårdrock: In Flames. Nej nej nej nej. P3 guld-vinnarna Cult of Luna borde ha fått det här, eller nåt annat band som åtminstone har förstått att det är 2007 nu och inte 2001.

Årets pop/kvinnlig: Anna Ternheim. Ja hon är ju duktig.. duktig.. duktig..

Årets hip hop/soul: Snook. Ja varför inte? Fan så mycket roligare än fake gangstas som Petter & co iaf.

Årets nykomling: Veronica Maggio. Mesig snällpop borde döden dö, och definitivt inte uppmuntras med såna här priser. Nu tror ju hon att hon är på rätt spår.

Årets popgrupp: The Knife. Säger du det.

Årets pop/manlig: Håkan Hellström. Vi behöver nya manliga popartister i det här landet, jag tror t o m Håkan själv håller med om det.

Regeringens exportpris: Jose Gonzales: What the fuck is this? Exportpris? Regeringen? Var Babyface där?

Slutsats: Det ska vara skygga syskon i år, och 80-talet regerar mer än nånsin. Sätt på kaffet älskling, jag kommer hem ikväll. Där ute finns inget för mig.

tisdag, januari 30, 2007

In the name of love

Det finns få saker som är mer rörande och glädjande i mitt liv än att se mina söner ägna kärlek och uppmärksamhet åt sin lillasyster. Dom börjar känna sig hemma med henne nu, dom gullar allt oftare med henne och fångas in av magin som hon utstrålar. Jag är nära glädjetårar när jag ser deras ömhet för det här är viktigast av allt, att få ihop helheten.

En familj som vår kan lätt bli en främlingslegion där gränserna dras hårt mellan våra olika härkomster. Jag vill inte gå så långt som att kalla det mångkultur, vi är ju alla från samma kultur, men jag tror att samma egenskaper krävs för att smälta ihop allt till en fungerande enhet. Det krävs respekt och lyhördhet framför allt, kärlek kan man liksom inte kräva av människor. Kommer den så kommer den men jag nöjer med respekt.

Det känns bra just nu, riktigt bra. Jag är ju den som aldrig riktigt tillåter mig att slappna av dock, jag har sett tillräckligt mycket stök för att tro att det går att ratta alla dessa relationer med vänstra lillfingret. Däri ligger kanske också min viktigaste lärdom som en gång separerad förälder, att vara vaksam. Sen har jag också en sambo som är den klokaste av pudlar, hon ser allt det här och läser mig som en bok. Och kan hon inte läsa så frågar hon mig, jag har aldrig haft så konstruktiva gräl i hela mitt liv.

Nyckeln är att inte ödsla onödig energi på tolkningar och pyrande missnöje. Ut med skiten bara, har man tre barn i hushållet finns det varken tid eller energi över till sånt spel. En utvilad romantiker kan lägga hur mycket energi som helst på att tolka kärlekens dolda vindlingar och vrår, det blir som ett strategispel där du ständigt är online och planerar drag och motdrag. Vi är inte utvilade romantiker, vi är pragmatiker med mycket minus på sömnkontot så vi har faktiskt loggat ur det där spelet.

Men det är fascinerande att tänka tillbaka ett par år, hur mycket jag egentligen känner igen mig i andra bloggar som rapporterar om kärlekens vedermödor och vad vill han eller hon egentligen och nu orkar jag inte längre och fan vad jag studsar mellan total lycka och frustration och nu går jag ut och super skallen i bitar, osv. Jag känner igen det, jag hade det så förut. Ett tag för några år sen trodde jag på allvar att jag var bipolär, nån slags människa där ute skickade mig rakt ner i ett svart hål varannan dag. Man kunde ställa klockan efter mina svängningar. Om jag saknar det? Nej, jag mådde dåligt av det och jag mår så mycket bättre nu. Samtidigt finns det en förmåga hos mig som hos alla andra att just romantisera sitt förflutna. Det finns skärvor och glimtar av känsloberusning på en nivå som helt enkelt inte infinner sig i ett stadigt förhållande med barn, villa och allt det där. Det är inte meningen, och jag byter inte för allt i världen. Men jag har lärt mig, tack vare alla höga priser jag fått betala under singelåren, att ta emot och uppskatta det liv som ibland kan tyckas vara väl utstakat och tråkigt. Mitt liv alltså. Och tro mig, det är allt annat än tråkigt att se sin familj ta form. Kärleken växer som en jävla regnskog förstår du och det är en berusning vars like jag aldrig förr känt.

måndag, januari 29, 2007

Vätskebrist vare nog

Ett par öl, en välkomstdrink, ett glas vitt, två glas rött, en sexa whiskey och tre gin&tonic blev summan av alkoholintaget på kickoffen i fredags.

(Jag vet att jag tidigare har skrivit om min ovilja att dricka alkohol på konferenser men ibland gör jag undantag, okej? En av nackdelarna med att skriva blogg dagligen är att man.. jag.. rätt ofta får göra avbön mot tidigare utställda och kaxigt framförda principer. Hur var det nu.. jag är en man av principer, jag väljer nya varje dag.)

Den egenskap som dock aldrig verka vika ner sig är mitt kontrollbehov. Jag vet alltså exakt hur mycket jag drack i fredags och den mängden var inte tillräcklig för att göra mig full, skulle jag själv vilja säga, utan bara trevlig.. are. Jag hade givit ett halvt löfte, om nu sådana finns, att försöka ta mig till Snottys för att lyssna på DJ David men så blev icke fallet. Jag fastnade istället i jobbrelaterat mingel, cheferna kallar det networking, från åtta på kvällen till två på natten (och inte får jag ta ut nån övertid för det trots att jag fattade några riktigt bra beslut där mellan 00.30 och 01.55).

Det har sina sidor att försöka göra sig förstådd med danskar, norrmän och finnar när ruset stiger och bandet spelar högre än bra. Finnar är bara att glömma, engelska susar förbi deras öron som sparvar jagade av en duvhök redan i nyktert tillstånd och i onyktert tillstånd ger dom upp det lilla uns av artighet som genomsnittsfinnen ändå besitter och skiter helt enkelt i att svara på tilltal. Finnen super och verkar vänta på nåt stort, antingen armageddon eller frälsningen. Dansken är tvärtemot finnen ännu mer snacksalig och ännu svårare att förstå på fyllan. Vare sig det är min eller hans fylla. När jag försöker switcha till engelska tror jag att dansken säger att det ska vi väl ändå inte behöva för han fattar vartenda ord jag säger. Man blir expert på att föra en konversation och le på rätt ställen fast man bara uppfattar vart sjunde ord, en spetskompetens jag egentligen inte vill ha. Hur ointressant är inte det på en skala? Och så har vi norrmannen då, som maler på och maler på och låter helschysst och glad hela tiden tack vare den där lusekoftemelodin i språket men sen hamnar bandet mellan två låtar och det blir tyst och jag hör att norrmannen i själva verket står och levererar skarp kritik mot mig. Ständigt leende. Jahadu. Då önskar man liksom att man hängt med i samtalet från början istället för att le och nicka. Jag har tydligen inte skött mitt jobb speciellt bra senaste tiden, och jag håller tydligen med om det själv.

Även om ovan beskrivna alkoholintag inte gjorde mig berusad så dök en annan bieffekt upp på natten, helt oanmäld och brysk som satan. Nej, jag talar inte om killen som skrek över hela dansgolvet att han älskar mig (det var ju iofs rätt sött), jag talar om kramp i vaderna. Det vred till så in i h-e i båda benen samtidigt att jag trodde amputation var nära förestående. Jag försökte väcka kollegan som snarkade i dubbelsängen bredvid mig, kanske kunde han göra en sån där fotbollsmanöver som jag sett på teve, men jag kunde varken röra mig eller säga ett pip. Krampen hade mig i sitt våld, jag var krampvåldtagen, i vaderna.

Vid hemkomsten berättade jag om denna hemska upplevelse för min flickvän som då tittade på mig ”så där” igen och sa ”Jaså, du fick kramp du? Jaja, så jobbigt för dig. Själv har jag ju bara varit vaken HELA NATTEN och ammat och bytt blöjor och tröstat knyttet men tänk inte på MIG inte, nänä..” Som vanligt läste jag in en glimt i hennes ögonvrå så jag svarade lite försiktigt ”Spik i foten eller?” och drog sen min teori om att det nog var vätskebrist som var orsak till krampen och att jag måste tänka på att dricka mer vatten nästa gång. Då sa hon ”Nästa gång?” och sen sa jag ”Ehh.. eller så kanske det är ännu bättre om jag inte dricker alls..” och då sa hon att det inte spelar någon som helst roll hur mycket jag dricker bara jag inte bitchar om det när jag kommer hem och sen sa jag att det lät vettigt och försökte byta ämne men då stack hon iväg och tränade. Men hon var faktiskt inte sur, för det fanns en glimt där i ögonvrån. Jag såg den, och det var nog vätskebrist som orsakade krampen.

En gris en ko en folkpartist med moralpanik

Jag vet att min reaktionstid i det här fallet är under all kritik, men jag måste ändå snudda vid historien om polisen som spelade in en porrfilm. Här följer en kort sammanfattning av bakgrunden.

” Enligt ett pressmeddelande från Stockholmspolisen finns det inga minderåriga med i porrfilmen och inget inslag av tvång, men myndigheten anser att han agerat på ett "mycket olämpligt och klandervärt sätt och förtroendet för honom är allvarligt skadat". Polismannen arbetar inte längre i yttre tjänst.”

(Citatet hämtat från SVD)

Smaka på den här storyn ett tag nu, tänk efter. Om du spelar in en porrfilm för eget bruk, på din fritid, iklädd dina arbetskläder (antar att dom åkte av efter hand som handlingen fortskred) så finns det ledande politiker i vårt land som anser att detta är rimlig grund för uppsägning. Inte för att det är olagligt, för det är det inte, utan för att det är ”klandervärt”. Nå, det må finnas andra förklaringar, ytterligare orsaker som är okända för mig, som bidrar till folkpartisten Lennart Gabrielssons brandtal i TV, men faktum kvarstår. Ännu en ledande folkpartistpolitiker har fått panik och agerar som en amerikansk TV-pastor.

Precis som amerikanska ultrahögern förväxlar herr Gabrielsson sex med vidriga och olagliga handlingar som våldtäkt och pedofili. Om man är intresserad av sex i sån mån att man spelar in en egen porrfilm, ja då är tydligen steget till hemska våldshandlingar inte alls långt. Du får ursäkta Lennart, men jag ser inte den kopplingen. Jag ser den inte, men jag tror det är oerhört allvarligt att du ser den. I den intervju jag såg anförde du ungefär följande åsikt som orsak till att säga upp polismannen (jag citerar inte här för jag minns inte ordagrant vad du sa): Om en våldtagen kvinna ska omhändertas av polis och kommer i kontakt med denne polisman så blir det.. typ.. olyckligt. Okej, lyssna igen. Om en våldtagen kvinna kommer i kontakt med en man, en polisman, som är intresserad av sex, troligen mer intresserad än genomsnittssvensken, så blir det olyckligt. Jaha. Vi kanske borde starta en krisgrupp bestående av eunucker herr Gabrielsson? För vem kan annars ta hand om våldtäktsoffer om din snäva kravspecifikation ska appliceras?

Vad har egentligen hänt med Sverige? När klev det här landet in i detta tillstånd av moralpanik? Och vad har egentligen hänt med Folkpartiet? Hur kunde dom bli vår egen kristna ultrahöger? Det finns lagar, och man kan lugnt säga att det skickar rätt märkliga signaler till medborgarna i detta land när politiker med förtroendeuppdrag (Gabrielsson är gruppledare i polisstyrelsen) uppmanar till rättshaveri. I andra sammanhang skulle en sån handling kunna kallas uppvigling, ett osmakligt hetsande av massorna.

Man kan tycka vad man vill om porrpolisen, att han är äcklig, fånig eller primitiv, men om detta vore saklig grund för uppsägning så skulle jag och oerhört många med mig gå utan jobb. Och vår poliskår.. herregud.. det skulle ju inte vara en käft kvar. Han kanske är en stor jävla jubelidiot som har tafsat på barn och borde dra så långt åt h-e som det bara är möjligt den här porrpolisen, och politiker är också människor som har rätt att reagera, jag förstår det, men om herr Gabrielsson inte förstår begreppet ”torrt på fötterna” innan han går ut i media och låter piskan vina så bör någon förklara detta för honom a.s.a.p innan han fortsätter med sin moralpredikande uppvigling. Anledningen till att vi har lagar, i det här fallet lagar om anställningsskydd, är just att såna här personliga åsikter inte ska tillåtas styra och avgöra andras livsöden.

Att en liberalist agerar på det här sättet känns oväntat, men att en folkpartist gör det känns på nåt sätt inte lika långsökt. Jag tror alltså helt enkelt inte att ni är liberaler längre kära folkpartister. Ni har gått och blivit nåt annat, ett parti som med skolminister Björklund i spetsen ropar på förbud och religionsgrundade pekpinnar, bestraffning och antihumanism. Klassisk konservatism mao. We have a new right wing.

lördag, januari 27, 2007

Do not disturb

Vill du veta en grej som är helt sjuk? Det här är sjukt. Jag kommer hem från jobbkonferens med två give aways i en kasse, en dvd-skiva med företagsinformation och en liten ask, inte större än en kvadratdecimeter, innehållande något slags tärningsspel, och står handfallen i mitt minutiöst inredda hus på tvåhundrafemtio kvadratmeter för jag vet inte var jag ska lägga dessa två små artefakter. Var jag än lägger dom så störs ”balansen”, och jag minns faktiskt inte att jag anslutit mig till Feng shui eller någon annan filosofi som förespråkar rena linjer och kala ytor und so fucking weiter, men det har gått och blivit helt sjukt. Det kan också bero en aning på att jag är bakis. Saker och ting blir så jobbiga när man är bakis, speciellt när dessa livsavgörande beslut om störandet av balansen ska tas. Det var lika bra att slänga skiten.

PS.
Sorry David, hade inte en chans att komma loss igår för att ansluta till Snottys. Jag fastnade mellan en dansk, en finne och en norrman och alla ville dom ha min syn på det mesta här i livet. Jag har alltid sagt det, jag är populär bland män.

onsdag, januari 24, 2007

Jävla hemlängtansfascister

Kickoff i sthlm på fredag, och jag bara måste vädra mitt hat mot hemlängtansfascisterna som allt för länge har fått styra över tidtabellerna vid dylika evenemang. Jag har varit på en jäkla massa kickoffer (svensk pluralform på engelskt ord men vi säger att det är okej) genom åren och alltid ska det åkas hem i svinottan dagen efter. Eftersom det enda kostnadsfria resealternativ som erbjuds är den chartrade bussen så tvingas man acceptera tiderna som någon annan har bestämt, och den som bestämmer vågar aldrig stå upp mot hemlängtansfascisterna. Men döm om min glädje och förvåning när schemat för årets kickoff publicerades och det visade sig att bussen hem går 10.30. Äntligen något som påminner om sovmorgon! 10.30 är egentligen också alldeles för tidigt i min bok efter en festnatt, halv tre hade varit ganska optimalt, men det är en helt okej kompromiss. Men tror ni att hemlängtansfascisterna stillasittande tänker se på när vi normala människor sover ut till 09.45? Nejdå, icke sa nicke. Nu har dom startat operation ”Bussen ska gå åtminstone en timme tidigare för alla vill ju hem så snabbt som möjligt”. Nej, JAG vill inte hem så snabbt som möjligt, jag vill hellre sova en timme till! Va fan ska jag hem och göra, där är jag ju hela tiden annars? Ni är ju helt sjuka i huvudet! När ni för en gångs skull befinner er utanför skogen, t o m i kungliga huvudstaden, så kan ni väl passa på att ta tunnelbanan in till söder och smutta en latte och shoppa skor eller nåt om det nu är så att ni vaknar 05.45 och inte kan somna om. Det är skittrevligt på söder, mycket trevligare än hemma i skogen. Jag lovar. Men nej då, ni ska hem till katten och reprisen av Let’s dance eller va fan vet jag. Jag blir så förbannad! Det här ska ni fan inte få igenom. Över min döda kropp!

PS.
David, om jag lackar ur ordentligt på fredag kväll hör jag av mig. Skulle inte du vända plattor nånstans?

Reasons to be cheerful, part three

Jag har två söner som är tolv bast och en dotter som är en månad gammal. Samtidigt som jag torkar bajs på lillan kan jag föra en diskussion om spårval till högstadiet men en av grabbarna, och det hela känns ibland lite splittrat måste jag erkänna. Instinkten man skaffar sig när lillan kommer till världen är att bara fokusera på det försvarslösa lilla knyttet. Få knyttet att äta, rapa, skita, sova, ja överleva. Endast behov som tillhör Maslows nedersta trappsteg finns i bilden när en nykläckt ska slussas in i den moderna världen, medan tolvåringarna behöver stöd i allt annat än just det. Tolvåringar, iaf dom jag bor med, behöver stöd i diskussioner och funderingar om framtiden, regler för hur länge dom får sitta framför datorn, inspirerande samtal om meningen med livet, that kind of weird shit. Jag växlar mellan dessa lägen, eller mind sets heter det kanske 2007, ungefär 43 gånger per kväll. Sen går jag och lägger mig och ”upptäcker” att jag har en sambo som nästan har reducerats till en mjölkko. Ingen har sagt att det är lätt att få ihop bitarna, och jag har valt det själv och fanimej ska ni veta att jag är lycklig som få men.. ibland vill jag bara ligga där i S lilla etta på södermalm och peta mig i naveln, peta henne i naveln, dricka lite mysvin och glufsa godis och inte bry mig om ett skit förutom våra kroppar och vad vi ska göra med varandra. Jag vill garva åt henne när hon är packad och snubblar, men hon är ju aldrig packad nu för tiden.

Det känns som suktandet efter svunnen ungdom fast det är förra året jag pratar om och ungdomen var sannerligen sedan länge svunnen redan då. Minnena blir som en hägring, vi hade mycket roligt men vi kommer aldrig tillbaka dit igen. När jag var yngre hade jag oerhört svårt att släppa gamla hägringar, levde gärna lite för ofta i det förflutna och omfamnade hellre något så flyktigt som en känsla än den verklighet jag levde i. Det var jobbigt att vara så jävla bitterljuv hela tiden, en sentimental idiot bränner snabbt ut sig själv. Paradoxen med en ung man som lever i det förflutna är dessutom svårsmält och kan lätt leda till depressioner. Om man redan vid 25 års ålder liksom ger upp och tror att framtiden aldrig kan bli så bra som det man en gång hade så är det inte med lätta steg man närmar sig duschen en måndag morgon kvart i sju.

Men det jag har upptäckt (för jag ska ju alltid vara så klämkäck och uppfostrande nu för tiden när jag har sett ljuset och vill förmedla religion till er alla) är att jag har blivit bättre på att släppa hägringarna. Jag tror det är en förutsättning för liv på nåt sätt, pretto som fan förstås att säga så men för en gammal Utopiaidealist som jag är det ett stort erkännande. Det här vet ni redan, om inte annat så för att jag redan har sagt det till er, men det kanske inte skadar att upprepa mantrat. För er och för mig själv. Det är inte kärleken du behöver tro på, varken den du upplevt eller den du tror dig vilja uppleva i framtiden med någon som ännu inte finns. Det är människan som står framför dig. Det är livet du befinner dig i. Det är allt det som du kan påverka du behöver tro på, åtminstone om du vill utvecklas. Nöjd med hägringar are you? Fine. Hälsa tomten.

tisdag, januari 23, 2007

Die dumme Schweden

Det går snabbt att bli en överdryg jävel som, likt överklassmännen i Monte Python-sketchen ”luxury!”, missunnar alla andra deras misär och alltid toppar med sin egen. Igår t ex var jag tvungen att gå upp klockan fem för att ta ett tidigt flyg till Köpenhamn, och sömnen har ju inte varit som den borde de senaste veckorna pga you know who så min grundmurade attityd när jag kom fram till Arlanda denna svintidiga och svinkalla morgon var förstås den att få människor nog hade det jävligare än jag just då. Fast man känner ju sig lite duktig också, du vet en annan gick ju upp FEM imorse yada yada yada, och det är man inte sen att kasta i ansiktet på sina medmänniskor. Jag hatar den där sidan hos mig själv, att jag så snabbt kan förvandlas till en bräkande och modern variant av Hasse Alfredssons gubbe som skrek ”SPIK I FOTEN!” en gång för länge sen. Och det blev ju så igår också, för en kompis ringde och när jag artigt frågade hur läget var fick jag svaret att han nog var lite trött. ”Trött? Jaså du är TRÖTT? DU är trött?!” Osv osv. ”Ja.. jag är trött..” sa kompisen, ”.. får man inte vara det?” Och jag kom förstås med den där ”Ja du vet en annan gick ju upp..” osv. Näe fan, det är inte snyggt. Min sol har fläckar men jag är åtminstone medveten om det, och jag jobbar på det.

Köpenhamn var för övrigt väldigt osynligt. Det var pang in i taxi på Kastrup, pang in på möte hela dan och pang tillbaka till flyget. Synd på en så rar stad. Satt i några timmar med en dansk som tydligen ska bli min chef nu, vilket kändes så där eftersom han ägnade ganska stor tid åt att vädra sitt förakt för svenskar. Svenskar är dumma, svenskar ägnar sig åt svågerpolitik, svenskar är konflikträdda. När jag avbröt honom och sa ”Det är vi väl inte alls det!” så tror jag att han missade ironin. Han förklarade för oss dumma svenskar att danskar har en annan mötesteknik än svenskar. Den lär ska gå till så att alla gapar i munnen på varandra ett tag och sen fattar man ett beslut. I dom internationella sammanhang jag varit med i får vi svenskar ofta mycket skit för att vi är konflikträdda och koncensuskåta, och ibland känner man sig nedtryckt och håller nästan med, men jag måste opponera mig (vid anvisad tidpunkt i samtalet). Om man nu har en teknik eller retorik eller man vad ska kalla det, där alla och hövliga mot varandra och konstruktiva så kommer jag nog alltid att hålla den för bättre än den gapiga varianten. Man får respektera att det finns skillnader i kultur, jag försöker faktiskt respektera gapiga danskar, men jag möter sällan respekt för den svenska modellen utomlands. Vi verkar mest betraktas som mjäkiga push overs, vilket irriterar mig som fan. Den dansk som tror att jag är en mjäkig push over kan sitta och spinna, även om han är min chef (jag har låg respekt för auktoriteter, det har jag från min far plus att jag är uppväxt på 70-talet då auktoritet var fult).

Nåväl, jag handlade en flaska Bailey’s till svärmor, mozartkulor till S, diverse godis till sönerna och en flaska Gammeldansk till mig själv på flygplatsen och sen kändes det bättre. Men fan va trött jag ÄR då!

söndag, januari 21, 2007

Det blir nog inte mer naket än så här

Jag kan förstå att vissa människor väljer att plastikoperera sig för att må bättre. För det fanns en tid förstår du, då jag mådde så dåligt att jag fick nöja mig med bottenskrapet av vad min självkänsla kunde uppbåda. Och min enda tröst, det enda jag fann att klänga mig fast vid där nere på botten, var att min kuk var större än alla mina polares kukar. Jag tror att detta är en av dom mest brutala insikter jag någonsin kommit till, att jag en gång i tiden bara hade storleken på en kroppsdel mellan mig och ett mörkt ställe som ingen vill besöka. Och nu har jag delat den insikten med er.

fredag, januari 19, 2007

Allt är serverat

Fy fan, tänk dig att vara bisittare/expertkommentator på en sportkanal. Vilket meningslöst glassigt yrke. Bara sitta där och rita pilar och cirklar i paus, hysta ur sig den ena floskeln efter den andra och ingenting är fel och ingenting är rätt för det är ju egentligen bara en massa tyckande och inte en gnutta fakta så långt ögat kan nå. Egentligen är det märkligt att just sportkommentatorer i så stor utsträckning ägnar sig åt icke exakta vetenskaper och ändlösa analyser utan evidensgrund in i minsta detalj när sport i sig handlar om oerhört konkreta resultat typ 2-0 i halvtid, 2.40 i höjd eller nioåsjuttinio på hundra meter. Eller kanske är det just därför. Sport är i sig totalt självförklarande, det ena laget vann och det andra förlorade, men eftersom vi inte längre lever i en tid då Bosse Hansson bara hinner säga ”Välkomna till Råsunda, solen skiner” innan matchen blåses igång utan istället lever i en tid då sportsändningarna börjar TVÅ TIMMAR före matchstart så att alla sponsorer får tillräckligt med airtime, så finns det förstås en jäkla massa dötid att slå ihjäl. För det är precis vad det handlar om, dötid. Nivån på samtalen som förs i en sportstudio under dessa dötider är inte mycket högre än i dom där frågesporterna som går på dagtid, du vet ”två bokstäver.. börjar på k.. djur som råmar.. vad kan det vara.. det går fortfarande att ringa in..” och det är rent pinsamt att behöva stå ut med skiten. Det kanske märkligaste av allt är att SVT, som inte har reklamavbrott utan bara ”denna sändning sponsras av..”, också börjar sina sändningar två timmar före matchstart. Det blir alltså ännu mer meningslös utfyllnad på SVT, stackars Wikegård.

Du som är ung kanske inte minns hur det var men som tur är minns jag, för jag är gammal, så nu ska jag tala om hur det var förr. Skillnaden då mot nu är att då fanns inte ett skit av dessa söndertuggade och totalt meningslösa och ständigt upprepade analyser i sportsändningar. Det var PANG matchstart och PANG hejdå så fort domaren blåste av matchen. En befrielse i sig förstås bara att slippa skitsnacket, men det finns ytterligare en dimension i det här. Förr i tiden, back in the glorified non commercial days, så var det vi själva som stod för analyserna och skitsnacket. Både före, under och efter match. Och det må jag säga, det var fan så mycket roligare att tjabba med farsan eller polarna än att se Wikegård rita pilar. Framför allt så var det mer socialt, vi pratade ju för fan med varandra iaf. Nu sitter ju alla bara och glor, för allt är serverat. Allt är serverat.. tänk att man kan sammanfatta ett helt samhälles tillstånd i så få ord. Visst är det så? Visst, det är så.

torsdag, januari 18, 2007

”Vem skulle inte vilja ta ett dopp i min genpool liksom?”

Hamnade i en märklig diskussion med iraniern på lunch-haket idag (vi ska låta honom vara anonym). Han brukar ofta testa sin ganska nyfunna och lite friare syn på sexualitet på mig, det blir mycket homoantydningar och sånt. Han verkar så fantastiskt nöjd över sin förmåga att gå över den där gränsen som många äldre män sällan vågar sig över, den gränsen som är dragen strax hitom (från homofoben sett) kommentarer som ”Vad fin du är idag” (från en man till en annan) och hjärtliga kramar. Jag är säker på att han var en otäck homofob en gång i tiden och jag tar helt klart åt mig del av äran för hans förvandling till mjuk och gayvänlig snubbe. Ge mig en homofob och jag ska krama honom tills ränderna går ur. Det började säkert som vanligt med en kommentar om hur snygg jag är eller hur sexig han är, sen gick det på något sätt över till att handla om vem av oss som skulle få mest betalt för sin sperma. Så då sa jag det där ”Vem skulle inte vilja ta ett dopp i min genpool liksom?”, varpå tanten bredvid mig, hon som jag inte hade lagt märke till innan det sista ordet i meningen lämnade mina läppar, himlade med ögonen och sa ”jösses..” Iraniern och jag kom fram till att en kombination av våra gener vore bäst. Han har ju ändå överlevt krig och fångenskap och skottskador och elände så hans poäng i kategorin survival of the fittest är helt klart högre än mina om ett ökenkrig skulle bryta ut. I en urban jungle däremot har jag nog övertaget. Vi är båda överjävligt trevliga och rimligt snygga så där är det dött lopp. Återstår intelligens och sånt skit, och jag får nog säga som följer. Om du ska köpa sperma och är ute efter en framtida nobelpristagare så vete fasen om inte iraniern ligger bäst till ändå, han har åtminstone fler universitetspoäng än jag. Att han för tillfället jobbar i restaurang ska du inte bry dig om, det har bara med Sverige att göra.

Oh, I bounced back real quick didn’t I?

Hej folkpartister, moderater och kristdemokrater i Stockholms stad, jag har en fråga till er. Vad är egentligen syftet med ert förslag på betyg i uppförande i skolan? Är syftet att föräldrarna ska få veta att deras barn har klottrat eller spöat nån? I såna fall, tänk om. Kommunikationen mellan skolan och föräldrar kan inte ske genom ett betyg, folk måste ju för fan snacka med varandra fattar ni väl. När min son slog en pinne i skallen på en tjej i tvåan fick jag ett telefonsamtal från läraren, sen kom tjejens pappa över och skällde ut mig (jag förstår honom, jag hade gjort likadant) och vi redde ut det där på ett helt okej sätt. Men ni kanske tycker att en sån grej kan vänta tills terminsbetyget kommer med noteringen ”Lille E slog en pinne i huvudet på lilla A den 15:e april, sånt tolereras inte i vår skola”? Eller är syftet att alla förseelser, vad det nu månde vara, ska dokumenteras för framtida bruk, så som.. vad vet jag.. vid anställningar eller fortsatta studier? I såna fall, what the fuck? Ska människor för all framtid straffas för en dum grej dom gjorde i mellanstadiet? Eller finns det något annat syfte som jag har missat här?

Kära folkpartister, moderater och kristdemokrater i Stockholms stad, jag tycker ni fokuserar på alldeles fel saker. Ni fokuserar på verktyg istället för människor, betyg istället för samtal. Och när ni pratar om betyg i uppförande, ja då pratar ni bara om att det är dåligt uppförande som ska ringas in, dokumenteras och sparas för all framtid. Det kanske eventuellt finns bra uppförande som kan vara värt att lyfta fram också? Och sen när blev egentligen politiker experter på pedagogik? Borde inte ni bara se till att skolorna får tillräckligt med pengar och låta dom som kan något om det här sköta detaljplaneringen istället? Se över era rådgivare, dom verkar leva kvar på 50-talet.

Drop it like it's hot

Helt plötsligt, bara över natten, tappade jag sugen att blogga. Det känns onödigt, needy och ganska töntigt, och jag skriver inte det här för att fiska efter beröm nu. Jag har tappat allt. Motivation, inspiration, känsla, allt fanns där tills för bara ett dygn sedan men nu ägnar sig min tankeverksamhet endast åt spasmiska ryckningar. Kan man gå från hoppfull inspiratör till hopplös cyniker över en natt? Troligen inte. Troligen är det något annat som klämmer och jag misstänker att det är för lite sömn. Jag börjar gå i dvala nämligen, begår små men irriterande misstag hela tiden som att slå tår i bordsben eller tappa saker på golvet. Alla möjliga saker, dock inte Inez. Det finns inget flyt här, hjärnan är full av gröt. Spasmisk gröt. Grejen är den att jag liksom inte bryr mig. Andra gånger kan jag bli förbannad för att jag vill få ur mig nåt men fastnar i en spärr men nu, nu känns det som att det lika gärna kan få vara. Att krysta ur sig skit bara för att hålla sig kvar på världskartan är inte lyckat, så sluta läs här.

(Jag agerar stilpolis mot mig själv, det här är för dåligt och ointressant. Om du gillar den här texten bör du ta en rejäl titt på dig själv, hur lever du egentligen? Vad värdesätter du i livet? Har du inte gått och blivit lite väl bloggberoende sista tiden? Va? Jag tror du behöver läsa en bra bok. Själv läser jag Glamorama av Bret Easton Ellis just nu, den är underhållande och flyter fint samtidigt som man anar en stor katastrof eller vändning längre fram i handlingen. Den påminner ganska mycket om American Psycho, huvudpersonen i Glamorama är också instängd i sig själv och saknar känslor men inte uppmärksamhet eller materiell framgång. Precis som Patrick Bateman i American Psycho får Victor Ward ofta höra att den och den har sett honom där och där fast han själv säger att han inte var på Pradas vårvisning förra tisdan, osv. Det finns en rejäl twist i handlingen också som dyker upp ungefär i mitten av boken, en ny dimension, mer säger jag inte. Läs den, hejdå.)

måndag, januari 15, 2007

Varumärkeshororna

Under min ledighet på inte mindre än tre veckor har jag mellan blöjbyten och nattvak även försökt förkovra mig i samtida populärmusik, och som ett resultat därav blivit lite bitter igen (jag skapar som vanligt åsikter baserade på mina egna och alldeles säkert ofullständiga beslutsunderlag, men jag har heller aldrig påstått att det som skrivs här är någon exakt vetenskap).

Det jag sedan länge har anat, och nu tycker mig ha fog för att påstå, är att alldeles för många artister och grupper idag är mer måna om att skydda sina varumärken än att utvecklas konstnärligt. Detta är förstås inget nytt fenomen, ända sedan populärmusiken uppfanns (någon gång.. vad kan det vara.. 20-talet kanske?) har själva grundbulten, själva den framåtdrivande kraften, varit att hitta den säljande formeln och sedan sälja av bara fan. Det är därför det kallas populärmusik, liksom, jag fattar det. Det var storbandsjazz på 40-talet och Elvis-rock på 50-talet och Beatles-pop på 60-talet och på 70-talet vete fan. Det var väl egentligen det årtiondet som bröt av, där det konstnärliga kanske fick som störst utrymme inom populärmusiken, men sen gick det bara utför. 80-talet bjöd iofs också på mycket nytt, för även om man flörtade mer än lovligt med 50- och 60-talet rent musikaliskt så kom ändå många nya ljudbilder fram. Detta berodde enbart på en teknisk utveckling, och teknikens betydelse för populärmusik ska absolut inte underskattas. Utan elgitarren t ex, var hade vi varit idag? Tala om det för alla singer/songwriters som envisas med trötta akustiska gitarrer, elektricitet är kul!

Men efter mina lyssningar på P3 och även ett par skivinköp senaste tiden har jag börjat ana att den stora stenbumlingen ligger väldigt nära stupkanten nu. Kanske är det bara jag, det kan inte uteslutas helt, men jag blir så förbannat uttråkad av det som spelas. Dels är det all denna recycling som jag bara inte kan acceptera. Hip hopen har byggt hela sin existens på att sampla andras låtar men jag skiter i hip hop, det intresserar mig inte, det jag däremot inte skiter i är när popartister tar upp en gammal dänga, fixar lite nya beats och ger ut den i sitt eget namn. Häromdagen hörde jag t ex någon sjunga Phil Collins vedervärdiga gamla världssamvetesdänga ”Another day in paradise”, Eric Prydz gör slakt på Pink Floyds ”Another brick in the wall” men kallar den något annat (som om han skulle komma undan med det) och allas vår pengabrorsa gör svenska texter till gamla välkända låtar och jag ryser av alldeles fel anledning.

Men det är egentligen inte recyclingen som oroar mig mest. Det är olyckligt, det tillstår jag, att hip hopens oblyga stölder nu verkar ha anammats av popfolket i allt större utsträckning men samplingar och covers är ändå lätta att identifiera och sedan ta ställning till. Nej, det finns en annan trend som är allvarligare, för den liksom smyger sig på och breder ut sig långsamt men på bred front. Det är likformigheten, det desperata behovet att skydda det varumärke man har byggt upp. Det kan tyckas vara subtila tecken jag pratar om men hör här. Ett band som The Magic Numbers släpper sitt debutalbum, blir hyllade av kritiker, säljer rätt bra och gör sen ett till album som.. låter exakt likadant. Och nu menar jag inte bara att låtarna påminner om varandra, nej det är exakt samma ljud på gitarrerna, exakt samma sångstämmor, exakt samma intrumningar. Varför vill man göra så? Jag kan bara se en orsak, nämligen att det funkade en gång så då kanske det funkar igen. För det kan väl ändå inte vara lathet eller inkompetens? Ett annat exempel, det finns egentligen hur många som helst, är Sofie Zelmani. Okej, det var rätt charmigt på första plattan, kanske t o m andra, men nu får det väl ändå vara nog? Det finns så många valmöjligheter idag, så många ljud man kan göra och inte kostar det skjortan heller, men Laleh kör på i samma spår hon också. Och Aimee Mann (hon gör alltid en Aimee Mann-platta varje gång), och så vidare.

Kanske har dom alla sneglat avundsjukt på Iron Maidens seglivade karriär och tänkt att dom också kan låta exakt likadant i 25 år och sälja en jävla massa plattor, men se det kommer inte att funka. Hårdrockare är nämligen världens mest konservativa och förändringshatande musikkonsumenter medan poplyssnare är, måste jag tro, långt mer moderna och förändringsbenägna. Eller? Kanske är det inte så, kanske är det där skon klämmer. Har poplyssnaren blivit för trött, för inavlad, för bekväm?

Jag tycker vi kräver alldeles för lite av våra pophjältar. Om du gillade The Magic Number första platta och den andra låter exakt lika, köp den inte. Du behöver den inte, spara pengarna och fortsätt lyssna på den första istället. Visa din konsumentmakt, låt försäljningssiffrorna tala sitt tydliga språk. För annars, hujedamej, är vi inte ett dugg bättre än alla tanter och farbröder som på 70-talet köpte James Last eller Barry Manilow.

Jag är säker på att vi i framtiden, säg 15-20 år så där, kommer att garva rätt friskt åt Laleh och Zelmani och undra varför i h-e folk köpte det back in the days, för allt lät ju liksom likadant, hela tiden. Vi kommer att avfärda The Magic Numbers som ett 2000-talets The Osmonds, som säkert betraktades som seriösa ett tag på sin tid dom också, och gömma våra plattor under parmiddagarna. Märk väl att jag i denna text endast ger mig på så kallade seriösa popartister, för det är dessa vi bör ställa högre krav på. Att små färdigpaketerade produkter gör covers på 80-tals låtar i moderna dansversioner kan knappast tillmätas någon större relevans, sånt har existerat i alla tider.

När jag nu har spytt galla ett tag, finns det ingen ljusning? Jodå, bakom varje våg av gegga dyker alltid en och annan pärla upp. Inte för att jag har hört dom speciellt mycket på radion men jag köpte iaf plattan och den tråkade inte alls ut mig. Här finns både lekfullhet, distans, djup och roliga ljud. Jag pratar förstås om The Flaming Lips senaste, ”At war with the mystics”. Nu kommer ni aldrig att köpa den bara för att jag varit så taskig mot Laleh och Zelmani men det är iaf mitt skivtips för dagen. Sådeså.


PS.
Jag är fullt medveten om att jag hyllat The Magic Numbers låt ”Which way to happy” tidigare i denna blogg, och jag står för att jag gillade den låten och fortfarande gör det. Min tes, som jag på inget sätt motsäger med den hyllningen, är att bandet förlorade sin charm när man gjorde den andra plattan och avslöjade sig som varumärkeshoror.

söndag, januari 14, 2007

Bara så ni vet

Som ett direkt svar till David och en allmän upplysning vill jag säga följande. Det här ska inte bli nån pappablogg, det finns alldeles för många av den sorten redan. Dessutom skulle det tråka ut mig till vansinne om jag bara skrev om en dimension av mitt liv, oavsett om mina barn är det enskilt största och bästa och vackraste i mitt liv. Det må så vara att texterna just nu och säkert för en tid framåt kommer att domineras av pappasaker, konstigt vore det annars, men det kommer inte att "gå åt det hållet". Nej, även om läsarantalet hålls ner av spretigheten i mina ämnesval så fäktas jag vidare mot mina egna väderkvarnar. Den här bloggen ska fortsätta handla om mig mig mig och allt jag ser och hör och upplever. Helt enkelt mitt liv från alla vinklar.

(Visst är det fint när jag står emot kommersialismens krafter på det här sättet och håller fast vid min konstnärliga ambition? Jag känner mig som motsatsen till schlagerfestivalen, och det känns bra.)

torsdag, januari 11, 2007

Nätterna utan monster

Klockan är 23.30 och Inez ligger på golvet bredvid mig, alla utom vi två sover. Jag kan fortfarande titta på henne och undra var i hela friden hon kom ifrån. Helt plötsligt fanns hon bara där, helt perfekt och helt självklar. Jag visste det sen förra gången men blev påmind igen, att en graviditet är en högst overklig upplevelse för den blivande pappan. Barnet däremot, som hittar tre nya ansiktsuttryck per dag och bryter varje mönster man trodde man hittat, det är högst verkligt.

Det här vår tid på dygnet, när alla andra sover, men snart är det över. På måndag börjar jag jobba och Stina får nog ta över de flesta av nattskiftena. Inez grymtar och stönar och stånkar för det mesta när hon inte sover men när jag pratar med henne blir hon alldeles tyst och stilla. När jag bär henne på axeln kämpar hon alltid bakåt med sitt lilla huvud för att kunna se mig i ögonen, alltid söker hon ögonen, och jag tänker konstiga tankar ibland som t ex att hon kanske växer upp och blir ett ytligt svin eller utsätts för våldtäktsförsök eller att hon inte kan hitta kärleken. Varför tänkte jag aldrig sånt när sönerna var små? Mina farhågor då, helt könsstereotypt, gick mest ut på att dom skulle börja knarka och sitta på kåken.

Hon är söt, vacker, osedvanligt ren i linjerna eller vad tanten på konsum sa senast. Alla säger så, själv tonar jag ner det där snacket. Det var lika med sönerna, ingen hade sett så vackra barn förut men det kan stiga en åt huvudet att bara avla vackra barn. Sanningen är förstås den att ett barn alltid är vackert. Det ligger mer i själva symbolvärdet än i höga kindknotor, om du förstår. Det hon är, mycket mer än söt, är föremålet för min totala och, från romantiskt skimmer befriade, kärlek. Den självklara kärleken, den enda kärlek som egentligen pallar för kraven på ’til death do us part.

Tidigare ikväll sneglade jag in i vardagsrummet när jag gick förbi på vägen till muggen. Där inne befann sig allt som betyder något, mina tre älskade barn och kärleken i mitt liv. Jag gick närapå in i dörrposten när den stora tanken drabbade mig. Det här är svårt att ta in förstår du, så svårt att jag hellre skriver det än säger det. Det går inte för sig att säga såna saker över frukostbordet eller framför teven, alla skulle bara garva eller göra en cirkelrörelse med pekfingret bredvid tinningen. Men det går an att skriva. Här går det an, och så här dags när alla sover. Så här är det, jag är världens rikaste människa. It’s enough to make a grown man cry.

måndag, januari 08, 2007

16.30 till midnatt på två minuter

Du vet hur det är när man har roligt, hur klyschan går. Tiden bara flyger, och den flög i fredags. Samling 16.30 runt öl och calvados, sen vete fan om inte rummet kröktes, eller om det var tiden. Vi är alla stolta över vår egentligen lite töntiga herrklubb, vi pojkar som nu samlades för nittonde gången. Någon tog som vanligt upp frågan om vi inte borde överväga att ta in nya medlemmar, för det finns tydligen några trogna åskådade som har väntat väldigt länge nu där ute i kylan. Det kan tyckas fånigt att vara ett så pass slutet sällskap, speciellt som ingen av oss är lagda åt att exkludera människor i syfte att göra sig själv viktigare. Mitt resonemang runt den frågan, låt vara på fyllan, var att den som nu stått och väntat i kulisserna i arton år på att få komma in nog lär bli gruvligt besviken när han upptäcker att vi inte alls ritualslaktar oskulder eller åker på hemliga resor runt jorden, utan bara sitter och äter, dricker och diskuterar som helt vanliga människor. Hypen, om det nu finns någon sådan, lär ha vuxit sig rätt grotesk efter så lång tid. Det är den ena förklaringen till exkluderingen. Den andra förklaringen är svårare att erkänna i dagsljus men handlar om rädslan för att förlora magin om någon ny kommer in och stör balansen. Vi har våra roller, skådespelet är lika välregisserat som fröken Julie på dramaten och även om improvisationsnivån är hög så vet vi exakt var alla gränser går. Nog är det lite töntigt men ändå svårt att värja sig emot. Att delta på dessa herrmiddagar år efter år är som att kliva in i ett välkänt och vadderat rum där den elaka världen utanför får vänta till dagen efter. En oas där vänskap och omtanke inte bara är en hägring utan helt verkligt.

Pojkarna som i år arrangerade middagen, John Salcin och mr Rotenträsk, hade kokat ihop en visserligen ganska enkel men otroligt välsmakande trerätters middag. Det tidigare mat-temat ”Norrland” var på ett sätt intakt, men norra Sverige var utbytt mot norra Afrika. Marockansk gryta med couscous och före det en otroligt god tomatsoppa som tydligen är Persbrandts favorit. Bra jobbat grabbar! Och sen förstås gin&tonic på det, och jag blev inte alls så sänkt och dålig som jag befarat. Tack högre makt.

Jag ska bara säga det också, för det hör till hela upplevelsen, att jag aldrig känt mig så smutsig som när jag kom hem på natten. Inte för att jag hade tänkt smutsiga tankar eller slätat av en tant på krogen, utan bara för att där satt renheten och oskulden personifierad (Alltså Inez den lilla rackaren) och plirade på mig när jag slirade in i sovrummet vid tvåtiden och luktade orm. Hon ryggade tillbaka när jag försökte pussa henne och Stina skrattade lite rått åt mina försök att vara klar och redig. Men det ska vara påven eller Jesus sista blodsättling till att vara helig och ren bredvid ett sånt litet mirakel, så jag har egentligen inte dåligt samvete.

fredag, januari 05, 2007

Årets sammankomst för manlig vänskap plus årets soundalike

Jag kan redan nu, endast fem dagar in på det nya året, utnämna kvällens begivenhet till årets sammankomst för uttryckande av manlig vänskap. Den årliga herrmiddagen, dvs den årliga ursäkten för att träffa dom allra äldsta kompisarna i järngänget och äta gott och kröka fett, går av stapeln och jag kommer förmodligen att somna efter förrätten men sen kommer andra andningen. Sex pojkar som kanske aldrig blivit män har hållt traditionen vid liv sedan slutet av åttitalet, herre min skapare.. en del av er var väl inte ens födda när vi första gången lånade våra fäders kavajer och försökte laga mat på skral budget. Jag vet att jag skrev om begivenheten förra året och denna blänkare är egentligen bara en påminnelse om att traditionen fortfarande lever. Återkommer med rapport längre fram.

För övrigt vill jag bara säga att M Ward måste vara Jerry Williams okände son, för dom låter exakt lika när dom sjunger. Jag måste skitnödigt men oundvikligen erkänna att det förtar upplevelsen en hel del när jag lyssnar på herr Ward men ser herr Williams i typiskt bredbent pose för mitt inre. Plattan, Post War, är väl okej men inte mer. Jag börjar nog bli rejält trött på pojkarna med akustiska gitarrer nu. Hörs!

tisdag, januari 02, 2007

You shook me all night long

Nyår, ja jäklar vilken all nighter. Kom inte i säng förrän sju på morgonen och var helt slut. Skumpa? Fylla? Fest? Efterfest? Nej nej nej, det finns annat man kan göra en nyårsnatt förstår du. Som att åka till akuten med sin tio dagar gamla dotter som spyr blod till exempel. Nu var det turligt nog inte så farligt, hon hade tuggat sönder Stinas bröstvårtor så pass hårt att blodet blandade sig med mjölken och kom upp igen, men det kunde ju inte vi veta. Jodå, man blir skärrad en sån gång, inte det minsta kaxig kan jag säga. Tur att jag fortfarande verkar reagera resolut och styr upp grejerna när the going gets tough. Det är inget skryt, jag funkar så. Sen efteråt sjunker jag ihop som en darrande hundvalp och låter rädslan följa med tårarna. Typiskt också för världens tappraste kvinna med norra europas högsta smärttröskel att råka ut för en sån grej. Stina är inte den som klagar i första hand om man säger så och ibland är det inte så jäkla bra. Hon borde klaga mer, jag har sagt det åt henne.

Nåväl, där satt vi på sjukhuset, mitt i nyårsnatten, med Inez som visserligen var jäkligt hungrig men i övrigt vid god vigör. Stina fick pumpa ut mjölk medan jag satt med Inez och sköt the breeze med en luttrad nattsköterska. Varje gång jag har varit i kontakt med sjukvården, jag vill bara säga det, så vill jag pussa dom alla i deras pannor och be alla som snackar skit om svensk sjukvård att dra åt h-e. Den är så jävla bra, och dom är hjältar. Och jag vet att barn prioriteras högt, så ska det ju vara, medan andra målgrupper får gå och vänta på operation i flera år och har fullt på fötterna när dom kritiserar sjukvården, men jag hyllar iaf den delen av apparaten som jag varit i kontakt med. Sjukvården för barn i vårt land är kanon, och vi föräldrar är förstås världens tacksammaste målgrupp men so what.. rör den fan inte. Det säger jag nu.

PS. Inez mår bra, hon har fettat på sig lite nu.