måndag, april 30, 2007

Manifestsloganhook

I en tid då väldigt många människor går och väntar på att kärleken ska anlända i form av en stormvind, en storslägga eller någon annan sönderromantiserad symbol, är jag fortfarande övertygad om förträffligheten hos den lilla hammarens envetna och lojala slagserie.

Ha en trevlig Valborg hörni!

fredag, april 27, 2007

Allianspolitiken, ett exempel

Vi kom att prata en del politik imorse, jag och mäklaren. Han sa att hans politiska åsikter var ganska otypiska för mäklarsamfundet, så jag förstod att han var vänster och alla andra höger.

Han berättade sen om det äldre paret, han 58 och hon 61. Han känner många människor, det blir så när man jobbar som mäklare säger han. Jag tänker att det nog också beror på hur man är som person, och han är en person om gärna lär känna och håller kvar människor. Han är sympatisk, detta är bara ett av hans sympatiska drag.

Det äldre paret, om jag ska ta mig tillbaka till storyn, satt nu i en ganska knivig härva skulle det visa sig. Han, gubben, hade blivit av med sitt jobb härom året, företaget gick i konkurs. Det hade varit svårt att få jobb och inte mådde gubben speciellt bra av situationen heller. Du vet gubbar som har jobbat sen dom var sexton, alltid vana att gå upp tidigt på morgonen och stämpla in. Det kunde han inte göra längre, för det fanns inget jobb. Inte här.

Men så en dag ringde dom från arbetsförmedlingen. Dom hade hittat ett jobb åt gubben, i Malmö. Jaha. I Malmö. Det är ganska långt mellan Gävle och Malmö, så hur gör man då? Gubben och gumman hade plötsligt ställts inför en pest eller kolera-situation: Antingen sälja huset dom bott i sedan -71, göra gumman arbetslös och flytta till Malmö, eller säga nej till jobbet och bli av med A-kassan och sälja huset pga bristande ekonomi. Att veckopendla med dubbla bostäder tillät inte budgeten.

Det var dom där sista hundåren innan dom sista ljuva åren skulle ta vid som återstod. Några år till innan pension bara, sen kunde gubben slå sig till ro och pyssla med rosorna hemma i trädgården. Det var alltså innan pest och kolera kom in i bilden. Det var också innan någon misskötte sitt företag så att det gick i konkurs. Nu sitter dom där, gubben och gumman, och vet faktiskt varken ut eller in.

Vissa beslut får väldigt stora konsekvenser för vissa människor och inga konsekvenser alls för andra. Som det här med alliansens beslut att arbetslösa måste söka och acceptera jobb i hela landet. Att flytta dit jobben finns låter ju enkelt och för ett ungt par utan barn kan ju det här troligen appliceras utan större problem, men för ett par i 60-års åldern som bott i Gävle hela sitt liv, som har kämpat och betalat av på kåken och sett fram emot lugna dagar i trädgården på ålderns höst, för dom blir det snarare en livskris.

Ska vi ha det så? Är det det du säger? Kan man inte ha lite flexibilitet i systemet, tänker man. Nej, troligen inte. Regler är regler och ska gälla för alla. Är det inte bra att gubben får ett jobb då, tänker man. Jo, kanon. Men till vilket pris?

Somliga av oss är lyckligt lottade såtillvida att vi lever i en tillvaro där vi inte påverkas nämnvärt av politiska beslut. Vi som har jobb, vi som är inne på arbetsmarknaden och inte har blivit utkastade. Vi som framför allt inte är 58 bast och har blivit utkastade.

Har jag fel när jag tänker att det fan bara är en tuppfjäder som skiljer mig från alkisen jag går förbi? Att det kan hända saker, hemska saker, som ställer livet på ända och att man då vill ha ett system som bromsar fallet? Har jag fel? Jag skulle inte vilja flytta till Malmö, not in a million fucking years. Hur går det med barnen då? Mina söner som bor hos mig varannan vecka, det skulle ju inte funka. Jag svettas bara jag tänker på det.

Så ja Hermann, det är väldigt lätt att säga att man inte har märkt någon skillnad mellan alliansens politik och sossarnas politik. Från där du och jag sitter idag är det så, för vi tillhör dom lyckligt lottade som inte påverkas av besluten. Vi har visserligen genom hårt och idogt arbete kämpat oss till den positionen, men vi har också haft tur som inte råkat ut för tuppfjädern. Somliga är också bättre rustade än andra att resa sig från smällar. Om man som jag är befriad från t ex alkoholistgener så ligger tuppfjädern förstås en bit längre bort, men det är inget som jag kunnat påverka utan bara ren jävla tur. Om man som jag har haft schyssta föräldrar och en trygg uppväxt så försvinner fjädern ännu längre bort. Och så vidare och så vidare.

Jag hoppas att gubben hittar en lösning, och innan ni hugger mig i halsen så vill jag förstås medge att fortsatt arbetslöshet på hemmaplan inte heller är en permanent och hållbar lösning. Men för i helvete, gubben har jobbat ett helt liv, han har gjort det alliansen säger att man ska göra (jobba jobba joooobbaaaa) och är det så här vi tackar honom?

Jaget talar

Jag har fått ett myggbett. Jag har köpt och skruvat ihop utemöbler. Jag har fått hjälp med deklarationen av mäklaren. Jag har skickat iväg sönerna på innebandy-cup i Mora. Jag har printat ut två bilder på I och satt upp på min anslagstavla på kontoret. Jag har gått upp 06.30 två dagar i rad. Jag har sett sopbilen med den stora konstiga robotarmen. Jag har lösa planer på att inte göra någonting alls ikväll. Jag har pratat med en kompis som befinner sig i Nice just nu. Jag har startat ett kramkalas. Jag har startat en diskussion om manliga tabun. Jag har fått whiskyröst pga förkylning. Jag pratar väldigt mycket svengelska. Jag har inte duschat idag. Jag är inte längre övertygad om att jag har malignt melanom. Jag ser mycket gott i världen just nu. Jag kliar mig ofta på mitt myggbett.

onsdag, april 25, 2007

K6, K2 och en obotlig slarver

Jag har ett drag i min personlighet som jag inte alls är stolt över. Jag har också ett motdrag till detta drag som jag inte vet om jag ska vara stolt över eller inte.

Draget jag pratar om, eller bristen om du så vill, är att jag är expert på att skjuta upp det mesta till allra sista sekunden. I det här fallet, och jag är väl knappast ensam, handlar det om deklarationen. Det slog mig igår när jag bytte blöja på I, och jag ropade ”FAN!” så högt att hon visade blötläppen. Inte fan kan jag kryssa två gånger och deklarera på nätet inte, inte i år. Jag sålde bostadsrätt och köpte hus förra året.

Så jag springer direkt till köket och letar upp det blåa plastknytet som jag inte ens har öppnat, passerar S på vägen som talar om för mig att nu för tiden kan man inte längre lämna I obevakad på skötbordet eftersom hon har lärt sig att vända från ryggläge till magläge, kutar tillbaka till skötbordet med deklarationen under armen och mumlar osammanhängande om K6 och K2. Bläddrar igenom deklarationen, försöker göra en snabb översikt (vilket jag faktiskt är ganska bra på) och börjar formera en plan i mitt huvud. Planen går ut på att ringa den otroligt hjälpsamme mäklaren som redan för ett halvår sedan började påminna mig om att vi skulle gå igenom deklarationsbitarna, för det ingår i hans arvode, men jag SKÖT JU UPP DET.

Så jag ringde honom imorse, och nu kommer vi in på motdraget i min personlighet. Det är nämligen så att när jag har satt mig i dessa kniviga sitsar så är jag också en jävel på att ta mig ur dom, och jag skyr inga medel. Med andra ord, jag kan fjäska, krypa och använda mitt väloljade munläder hur långt som helst. Det här är förstås en evolution som är fullt logisk. En strukturerad jävel som alltid gör allting rätt och med god framförhållning är förmodligen sämre på att improvisera än en slarvig jävel som jag.

Och denne stackars man, som har 35 deklarationer att klara av under veckan, suckar lite lätt redan efter första komplimangen för han vet ju vartåt det här barkar. Han känner mig tillräckligt väl, och han är inte dum, men hjälpsam. Så efter lite pusslande ringde han tillbaka och kunde ”trycka in mig med kofot” på fredag morgon 07.30.

Efter en sån här red alert följd av snabb brandsläckning lovar jag förstås mig själv, återigen, att skärpa mig. Att aldrig sätta mig själv i dessa knipor bara för att jag skjuter upp saker och glömmer bort den administration som en människa ändå måste klara av om man vill delta i det här spelet som kallas livet. Och lika säkert som att det kommer att snöa nästa vinter så kommer jag inte att skärpa mig ett jävla dugg den här gången heller. Jag kommer inte att lära mig av läxan, bara vara tacksam över att det finns hjälpsamma människor och att jag verkar ha tumme med dom gång på gång.

Mandom, mod och kramiga män

Varje kväll när sönerna går och lägger sig ger jag dom en kram. Varje morgon när dom går till skolan ger jag dom också en kram. Ibland är det dom som kramar mig och jag som tar emot. På skolgården är det njet kram, skulle inte tro det gubbe lille. Men hemma är det fortfarande okej.

Jag vill inte på något sätt påstå att min egen barndom var karg, stökig eller befriad från livsnödvändig kroppskontakt, men här finns ändå en jäkla stor skillnad. Min pappa kramade mig god natt en gång i månaden ungefär, och på mornarna var han aldrig där. Hans skift började långt innan skolan ringde till första lektionen.

Vad säger det här då? Att jag är en bättre manlig förebild för mina söner än min pappa var för mig? Inte nödvändigtvis, det kan jag inte tro. Man måste väga in tidsandan, hur det var då och hur det är nu. Min pappa var bra på andra saker, sånt som förväntades av en pappa på 70-talet. Han kunde med oändligt tålamod lära mig att hyvla en planka, laga punka på cykeln eller, faktiskt, dansa foxtrot. Men han var inte stor på kramar och våra fysiska behov tar knappast hänsyn till tidsandan, så här sitter jag och är okramad för länge sen. Konsekvenserna av detta är minst sagt svåröverskådliga, men jag har iaf något att skylla på. Jorå fan vettu, farsan var ju rätt hård på oss va så det är inte konstigt att man har blivit lite knepig. Har du hört den förut?

Vi tycker nog, lite till mans och när vi blundar för det genetiska arvet från våra fäder, att det finns en hel del saker som vi pappor idag är bättre på. Men när vi gör den kalkylen så glömmer vi ganska ofta att ta hänsyn till just tidsandan. Vad förväntades av en pappa 1975? Knappast att han skulle vara pappaledig i sex månader, och det vet vi, så det har vi överseende med. Men det här med kramar, och allt annat som tidigare betraktades som i första hand tillhörande moderns ansvarsområden (och att kramar skulle höra dit är ju egentligen fullkomligt barockt men nog fan var det väl så?), sånt är väl vi bättre på va? Vi är ju så moderna idag, och medvetna, och lyhörda.

Varför kramade du aldrig mig pappa? Jag ville ju ha kramar. Eller ville jag det? Är det kanske en efterkonstruktion?

Det är det här vi gör vi män som blir pappor, vi jämför oss med våra egna pappor och försöker undvika deras misstag. Vi lyckas sällan med denna föresats, vi går mer ofta i samma fotspår. Då kan vi börja kasta skuld. För någonstans djupt där inne i våra medvetanden lurar den genetiskt besudlade kärnan.

Vi försöker göra en absolut omöjlig projektuppföljning av våra fäders föräldraskap och dra lärdom av misstagen, och vi kommer kanske fram till att det var alldeles för lite kramar. Check, krama dina barn ofta. Vi kommer fram till att farsan hade ett svårtyglat humör som ibland drabbade familjen på ett sätt som du absolut inte vill göra dig skyldig till. Check, låt aldrig familjen drabbas av ditt svårtyglade humör. Nämen vänta nu.. jävlar.. jag har ärvt farsans svårtyglade humör, check. Hur gör jag då då? Har han försett mig med verktyg för att hantera skiten? No check. Väger fler kramar upp det svårtyglade humöret? Nej nej, inte en chans killen. Du måste fixa det här själv, och farsan har inga tips. Jävla gubbe, tack för arvet.

Vi skyller på arvet, jag bara är så här förstår du lille vän och det är egentligen farfars fel. Och kanske inte hans fel heller utan farfarsfar eller hans farsa. Näe, det håller ju inte. Nån måste bryta mönstret, och här kan man kasta skuld på farsgubben för att han inte lyckades men vad hjälper det mina barn?

Det finns en parallell historia om skuld, den som hör hemma i föräldrars separationer. Jo förstår du lilla vän, det är ju egentligen mammas fel att det blev så här stökigt för hon hoppade i säng med en annan farbror och här är vi nu, så skyll inte på mig.

Nej, vi kan inte skylla på exets otrohet eller farsans arv, vi måste sikta högre än så. Vara den bästa jävla farsa man kan vara och inte skylla ifrån sig. Det är inte lätt, och du kan få bitcha om svekfulla kvinnor och betungande genetiska arv och taskig barndom med polarna över en öl om du vill men barnen gosse, barnen behöver din yttersta ansträngning.

Jag ska vara ärlig nu, utan att peka ut namn. Jag ser alldeles för många farsor som skyller ifrån sig, på ex och arv och fan och hans moster. Skärp er killar! Min farsa var dålig på kramar men han skyllde åtminstone aldrig ifrån sig på andra. Om den egenskapen ingår i mitt genetiska arv, vilket jag under ljusa stunder kan tro, så är jag tacksam för det. Vi kanske inte är så jävla bra som vi tror, vi farsor av idag. Det kanske fortfarande finns saker vi kan lära oss av våra fäder. Tro’t om du vill, men skyll aldrig ifrån dig.

tisdag, april 24, 2007

Den här balansakten rodde du inte i land flicka lilla

Företaget jag jobbar åt anlitade för tre år sedan hälsoterapeuter som skulle få fart på oss och få oss att äta bättre. Och dom ska ha cred, för mig fick dom fart på. Jag har ju faktiskt avverkat ganska många mil i löparspåret sedan dess så hatten av liksom, ingen har lyckats med det förut.

Och all respekt åt människor som ägnar sitt yrkesliv åt hälsoterapi, visst, men nu börjar det likna en fars. För steg två i denna process, eller möjligen steg tre för jag kan ha missat nåt här, är att ta in hela bilden. Vi ska alltså prata balans utifrån ”sex ekrar i vårt livshjul” och min floskelvarnare börjar gå in på rött. Jomenvisstserru, hur har du det med balansen vad gäller kost, aktivitet, krav/kontroll, egen tid, sömn och relationer, va?

No offense, hon gör säkert så gott hon kan, men en snärta i senare tjugoårsåldern (förra gången var det en fjunig liten kille och det var lika illa so don't give me that look) som jag alldeles nyss träffat lägger huvudet på sned och ställer frågor som t ex ”Hur har du med balansen i privatlivet då?” och jag förväntas svara.. vad då? Alltså allvarligt, här har ni tagit er vatten över huvudet. Det här är ju frågor som man möjligen kan besvara om man känner djupt förtroende för den som ställer frågan. Jag tänker mig kanske en god vän eller psykologen.

”På en skala ett till tio, hur är balansen där hemma?” fortsätter hon. Jag tänker att det måste vara ett skämt. Vad motsvarar betyget ett då? Att man är död? Och tio, är det ens görligt i dagens samhälle? Och om jag nu hade det rent för jävligt där hemma, bröt ihop och sa saker som ”Ja min fru slår mig och mina barn hatar mig och för övrigt super jag nog alldeles för mycket.. åtminstone på vardagar”, vad ska hon säga om det då? Ta en banan och drick vatten? Nånting säger mig att gränsen för hennes expertis går där nånstans vid kost, sömn och tips om hur man intervalltränar för att bäst få upp flåset.

Och jag försökte verkligen bjuda till, det gjorde jag, men det blev mest pinsamt. Jag borde väl ha sagt att jag inte har lust att prata om mitt privatliv med en människa som jag inte alls känner, men istället sa jag att det nog ligger där runt åtta-nio ska du se, själva balansen liksom.

Och sen vill jag bara påpeka att det måste vara nåt fel på deras mätmetoder, för en person som ändå ganska ledigt.. ehum.. kan springa en mil kan väl för fan inte ha LÅG kondition heller?? Där blev jag faktiskt lite förnärmad måste jag erkänna. Jävla snärta å komma här och påstå, tss. DET ÄR INGET FEL PÅ MIN KONDITION SERRU, men balansen gick plötsligt ner till en tvåa. Kan vi prata om det? Jag vill prata om det! Nähä, tiden är ute. Samtalsterapi sa du? Men snälla du, hur lättlurad är du egentligen? Näe, ge fan i mitt privatliv. Du stör balansen.

Ska Jimmie få leka med dom andra barnen?

Nu är jag väl sist in i debatten igen, man ska ju vara så jävla snabb nu för tiden. Skit samma, det här med Mona Sahlin och Sverigedemokraterna alltså. Är det rätt eller fel av Mona att släppa in SD i det politiska finrummet? Ska man kväva idiotin, ignorera den, skjuta ihjäl den eller låta den förinta sig själv?

Den pålitlige läsaren av denna blogg känner till min åsikt, jag tycker idioterna ska släpas fram i klart dagsljus och, likt Gremlins, förinta sig själva. Jag är alltså inne på Monas linje. Problemet med den strategin är förstås att dom kanske inte förintar sig själva, that shit could backfire you know.

Ska vi vara rädda för det? Ja, det ska vi. För om vi bor i ett land där ett parti som SD får fotfäste och växer sig starkare om det får samma förutsättningar att verka och göra sin röst hörd som alla andra partier, då ligger vi förstås riktigt illa till. För det betyder ju att folk verkligen vill ha dom, inte sant? Och det finns säkert en och annan dubbelidiot där ute som, om SD får typ femton procent i nästa val, kommer att skylla detta på Mona. Yeah right, den enda som konkret försökte belysa problemet ska få skiten, det brukar ju sluta så.

Och jag gillar inte, gillar allra minst i den här historien faktiskt, tongångarna från Ohly och andra som inte vill släppa in idioterna. För det Ohly säger är att SD kan lura oss väljare, vi vanliga dödliga människor, till att rösta på dom. Så dumma är vi tydligen. Och jag antar att karln pratar utifrån egen erfarenhet, för vem om inte en ärrad partiledare vet bäst hur väljare kan luras med snirklig retorik på bästa sändningstid?

Detta skrämmer mig mest Ohly, att du betraktar oss röstberättigade svenskar som så pass lättlurade att vi måste skyddas från Sverigedemokraterna. Det säger en del om hur du ser på oss och jag skulle vilja använda det slitna gamla ordet pamp för att beskriva ovettet. Jag skulle nog också passa mig för att så totalt underskatta Sveriges befolkning som merparten av våra etablerade politiker gör just nu, för det om något kan slå tillbaka på dom själva och, yes you guessed it, få en positiv effekt för SD.

Birger Schlaug har en intressant vinkel på detta när han kommenterar Maria Wetterstrands ovilja att debatterna med SD, då han påminner oss om att det på 80-talet fanns ett parti som också betraktades som oseriöst och inte blev insläppt i finrummet. Det partiet hette Miljöpartiet. Ingen jämförelse i övrigt mellan dessa två partier, men vi som är tillräckligt gamla minns att MP sågs som flummiga trädkramare som skulle förstöra Sveriges politiska klimat för tid och evighet om dess företrädare fick stå i teve och prata. Det var vad våra riktiga politiker sa till oss. Ett parti som endast hade en fråga på dagordningen, det var ju rent löjeväckande.

Dom etablerade partierna bedrev en ignoreringskampanj mot MP som nu har kopierats i SD-fallet. Som ni alla vet så har MP, kanske delvis tack vare utfrysningen i början, tagit gruvlig revansch och klamrat sig fast rejält i den svenska politiken. Utan utfrysning hade det inte funnits någon revansch att utkräva, utan utfrysning hade partiet fått använda endast sina egna argument som tändvätska och vem vet hur det hade gått för dom då? Wetterstrand behöver tydligen påminnas om sin egen historia så jag hoppas att hon läser Schlaugs blogg.

Jag står alltså fast vid min linje. Släpa fram dyngan i dagsljus, låt oss ta en rejäl titt på skiten. Varför? Jo så här. Att ett parti som SD får ökat och, i de allra flestas ögon, alldeles för stort väljarstöd är nämligen en spegling av att vårt samhälle inte mår speciellt bra. Det är faktiskt det allra tydligaste tecknet på att så är fallet. Problemen som denna trend speglar måste absolut tas på allvar men det gör inte våra politiker. Och att dom inte gör det är inte bara fel, det är tjänstefel.

Och skulle det bli så att SD ändå växer sig större så antar jag att vi har förtjänat det. Och när jag säger ”vi” så menar jag du och jag och våra folkvalda. Vi har satt dom etablerade politikerna vid makten så vårt ansvar som väljare går inte att väja för. Och om dessa politiker visar sig vara så inkompetenta att dom inte kan möta och desarmera detta hot så borde vi kanske se oss om efter nya och bättre politiker? Mona har visat vägen, återstår att se om resten fattar galoppen.

Men hav tröst, för detta är min övertygelse: Missnöjespartier, som SD och en gång Ny Demokrati, frodas i skugga men vissnar i ljus. Så allt ljus på Åkesson & co, för vi är väl ändå inte så dumma som Ohly tror, eller?

måndag, april 23, 2007

The dismantling of the male ego

Jag skulle kunna börja precis som alla ståuppare alltid gör, som jag mer och mer börjar bli riktigt jävla trött på för övrigt. Ståuppare alltså, lismande, ointressanta och nu slår vi in öppna dörrar igen-ståuppare, inte bara deras trötta öppningsrepliker. Du vet den där ”Har ni tänkt på..” som många av dom fortfarande envisas med, så ska jag inte börja. Själva ämnet är också uttjatat och söndertuggat, för det handlar om manligt och kvinnligt. Eller, hur tjejer beter sig och killar beter sig. Och jag gillar inte alls det upplägget, denna generalisering, för det bla bla bla delar in oss i fack och bla bla bla sätter skygglappar och vips så ansluter vi oss till den färdiga bilden istället för att med granskande blick betrakta oss själva.

Det där vet ni redan, MEN.. jag kan ändå inte låta bli att delge er en iakttagelse jag gjort, för den är trots allt intressant och dessutom alltid sann. Så här är det, tjejer kan kalla varandra vackra, faktum är att dom gör det ganska ofta, medan killar aldrig någonsin kallar varandra för vackra. Bara på fingerlängds avstånd hittar jag ett antal kvinnliga bloggare som kan skriva om tjejpolare, ja t o m lägga ut bilder på dessa polare, och skriva ”Här är min kompis Emma, visst är hon vacker?!” och jag blir så jävla avundsjuk. Aldrig att en kille har kallat mig vacker, aldrig att jag har kallat en kille vacker heller för den delen, men jävlar vad jag skulle må bra av att få höra det. Det närmaste jag kommit var när en homosexuell man en gång hade irrat sig in på min sida på en dejtingsajt (ja nu stavar jag så där så får det vara bra med det) där han hittade min presentation och kallade mig snygging. Det var ju iofs snällt, men snygg är inte samma sak som vacker. Ordet vacker inbegriper hela människan, att man är en bra och fin människa hela vägen inifrån och ut liksom. Att få höra att man är snygg ska man visst absolut ta tillvara på men det rinner ju av jävligt snabbt. Det kan räcka med att gå runt hörnet och träffa en idiot som istället säger att man är ful som stryk så är snyggheten som bortblåst. Djupare än så sitter inte den typen av komplimang.

Ska jag verkligen adressera frågan varför vi killar inte kallar varandra för vackra? Det har väl avhandlats tillräckligt vid det här laget kan tro, så jag nöjer mig med att protestera mot att kvinnor skulle ha ensamrätt på ordet. Det tycker ni förstås inte själva att ni har. Ni är heller inte skyldiga, ingen stöld har skett, det är bara vi killar som ännu en gång får titta oss i spegeln och fundera över vad vi vill ge till vår omvärld. Så mycket hat, så lite kärlek, osv.

Så jag tänkte gå i bräschen här och visa gott exempel. En förebild ska jag vara, jag är trettiosju nu och mogen denna uppgift. Jag ska alltså ge exempel på några killar, för er kända eller okända, som jag vill kalla vackra. Jag ska också motivera varför.

Vi börjar med en bloggkändis, nämligen David.
Motiveringen lyder som följer: Han är en ung man som inte räds att ge andra killar beröm. Vilket, ska ni veta, är svårare än man kan tro för unga män. Han är till synes obefläckad av den typen av manlighet som visar sig i uppblåsta bröst och indragna magar, trots att han visst har blåst upp sitt bröst rent fysiskt och hamnat i bråk genom åren men det är en annan sak, jag tror ni förstår skillnaden. Han försöker alltså inte hävda sig genom att trycka ner andra utan visar sig naken och skör som den mänskliga människa han är. Du är vacker David.

Näste man är troligen helt okänd för er, då han är kollega till mig och får gå under kodnamnet ”Kent H” (du vet vem du är).
Motiveringen lyder: En helt vanlig medelålders man, uppväxt i en helt vanlig stad, men ändå så ovanligt ödmjuk, kärleksfull och hederlig. Han har lyckats stå emot det mansideal som, inte minst i hans egen generation, har varit förhärskande och skapat många känsloskadade monster till män. Dessutom är han en jävel på gitarr. Du är vacker Kent H.

Tredje och sista exemplet är min far.
Motivering: Vi har haft många duster genom åren, de flesta när jag var ung och totalt ifrågasatte ditt sätt att tänka. Du kommer från en helt annan värld än jag, uppväxt på 40-talet tvingades du lära dig många färdigheter som idag är helt förbrukade och ointressanta, samtidigt som du inte fick lära dig att vara en ödmjuk och inkännande människa. Det fanns kanske inte tid för sånt, ni var så många och fattigdom är tidsödande. Men du har lärt dig, som du har lärt dig. Vid 70 års ålder är du mer ödmjuk och inkännande än någonsin, och jag älskar dig. Du är vacker pappa.

fredag, april 20, 2007

Gun control

När jag satt på hotellrummet i Malta härom kvällen och fick höra om massakern i Virginia på teven kom jag att tänka på historien som en kompis berättade för ett par veckor sedan. Historien om den griniga gamla gubben i skogarna utanför Östervåla där kompisen bor. Gubben hade fått nya grannar, en stockholmsfamilj med småbarn och katt hade flyttat in i gården bredvid. Katten, upprymd över sina nya och stora jaktmarker kan man tro, började sitt nya liv med att utforska närområdet. Kort sagt, katten sprang ganska ofta över gubbens ägor och gubben gillade inte katter. Så gubben sa till familjen. En gång sa han till. Men katten fortsatte att springa över gubbens tomt och familjen tänkte väl att gubben kanske hade lugnat ner sig. Men det hade han inte, och katten försvann efter ett tag. Familjen tänkte inte så mycket över det, katten kunde vara borta flera dagar ibland innan den plötsligt satt på farstukvisten igen. Men den här gången kom aldrig katten tillbaka, istället var det gubben som kom. Han kom och ringde på familjens dörr en dag och sa ”Jo den där katten.. jag sköt den jag”.

Finns det en koppling mellan enkel tillgång till vapen och ond, bråd död? Ja, det gör det. Bara en idiot skulle svara nej på den frågan. Jag är inte speciellt förtjust i katter själv, inte i rika brats heller, men varken katten eller offren vid Virginia Tech förtjänade att dö. Så mycket kan vi nog vara överens om. Galningar är farliga, galningar med pistol är livsfarliga. Jag tycker du ska tänka en stund på det president Bush. Jag tycker också du ska tänka på att merparten av alla vapen som finns i amerikanska hem inte alls används till det deras heliga lag från 1700-talet föreskriver, nämligen självförsvar, utan istället och mycket oftare används mot egna familjemedlemmar i plötsliga utfall av vredesmod och vansinne. Det kallas domestic violence over there, dom verkar vara experter på sånt.

Man kan leka med ett tankeexperiment, åtminstone om man är en krutdurk som jag. Tänk dig att du alltid hade haft en pistol med dig. Vart du än går och t o m i byrålådan bredvid sängen varje natt du sover, en laddad pistol. Under hela ditt liv, har det någon gång funnits incidenter, anfall av ilska och hat, rädsla eller skräck, då det inte kunnat uteslutas att du, givet att pistolen fanns i din ficka, skulle kunna använda den? Jag kanske är en osedvanligt hetlevrad jävel till man, men hur mycket jag än vill svara nej på den frågan så kan jag inte det. Ja tyvärr herr domare, det har funnits stunder då jag inte vet vad som hade hänt om en laddad pistol legat i min ficka. Jag tror inte att jag har det i mig att skjuta 33 oskyldiga människor iofs, men den där jäveln som hotade mig med kniv en gång för längesen, bara som ett exempel, han hade kanske fått smaka bly. För jag var rädd, pissa i byxorna-rädd rentav, och en rädd människa kan göra konstiga saker. Bara som ett exempel, om du förstår. Och enligt amerikansk lag antar jag att domen hade varit friande. Jag var ju hotad till livet, så jag försvarade mig. Jag sköt den jäveln, home free. Men tänk dig att sitta här, som en 37-årig fri man med tre barn, och ha dödat en människa. Hur skulle det kännas?

Ingen har sagt att det här är enkla saker, men det finns iaf en enkel sanning i historien. Den sanning som stöttar sig mot statistik och som säger att kopplingen mellan enkel tillgång till vapen och ond bråd död är solklar. Landet USA har med all önskvärd tydlighet visat oss detta genom historien, och nu har dom gjort det igen.

onsdag, april 18, 2007

Malta 15/4 2007


Det blir inte bättre än så här. Jag lovar er. Det spelar egentligen ingen roll var vi har varit, Malta var väl okej men det kunde ha varit Belgrad eller Barcelona for all I care. Det är inte stället som är grejen. För grejen är ju den va, att få spendera en semestervecka med juvelen du ser på bilden, juvelen som jag trots starka tvivel om publiceringen av denna bild inte kan undanhålla er (så jävla stolt är jag), är att bada i ett hav av gränslös kärlek tjugofyra timmar om dygnet. It's the shit I tell you. Så vi har haft det bra, riktigt bra, och nu är vi hemma igen och hej på er allihop!

tisdag, april 10, 2007

Cabin crew take your seats

Jag antar att detta idoga resande är förödande för besöksfrekvensen på denna blogg, tycker mig redan märka det, men jag kan garantera att detta är en smäll som jag är beredd att ta. Nu är det alltså dags att stänga den här butiken en vecka till och njuta av allt som ön Malta kan tänkas ha att erbjuda. Det finns nog öl där också, kan tro. Om några av er skulle vara kvar här när jag kommer hem så hörs vi då. Over & out, peace motherfuckers.

Mellan fjällen och Medelhavet finns en anspråkslös tisdag

Igår kom vi hem från fjällen, samtliga utan benbrott men med ett och annat skrapsår, och imorgon åker vi till Malta. Så här skulle det vara jämt, vilket fantastiskt sätt att leva sitt liv! Vår lilla resa till svenska budgetalper bjöd på öl och Jägermeister efter skidturer i strålande solsken men stark vind. För oss som åker längdåkning (jag har aldrig lyckats förlika mig med alpina grenar, det är mot människans natur har jag bestämt mig för) ställer dock vinden till rätt stora problem. Man ska väl inte gnälla förstås efter fyra soliga dagar i fjällen, men jag gör det ändå. Jag är byggd sån. I skogen finns lä mot vinden men där fylls spåren upp av kvistar, kottar och nåt märkligt ludd som växer på björkarna där uppe, vilket gör att du i en utförsbacke plötsligt får tvärstopp och skaffar dig några såna där skrapsår som jag nämnde tidigare. Trött på bråten ger man sig istället upp på kalfjället men där blåser det halv storm och skrapsåren kompletteras med frostskadade kinder. Det ska väl erkännas på en gång, jag är inte en till hundra procent hängiven outdoors man. Men det där runt omkring gillar jag, t ex att ta en Jäger och en öl efter skidturen och glida runt i sportstugan lite smålullig iklädd svettigt underställ. Och vyerna, de vidsträckta snöklädda bergen. Sånt väcker romantiken i en gråsprängd stadskropp.

Övriga reflektioner: Ortsborna har verkligen lärt sig att blåsa turister på stålar. Vad sägs t ex om tjugotvå spänn för EN våffla utan nånting på? Sen får du pröjsa extra för sylt och grädde, och väljer du hjortronsylt så kostar din enda våffla summa summarum förtitvå spänn. Det du! Jag kunde snabbt konstatera vilket kostnadsslag som var boven i dramat, nämligen personalkostnad. Jag räknade till tio servitriser på sju bord, det måste vara något slags rekord. Vem vet, nästa år kanske bygdens samtliga extraarbetande ungdomar är utbytta mot billiga polacker eller indier och våfflan kostar då troligen bara en bråkdel av dagens pris, men frågan är om den kommer att smaka lika gott. Kanske ligger det nåt slags frivilligt lokaliseringsbidrag inbakat i de förtiotvå kronorna, en slags välgörenhetsinsamling i syfte att hålla bygden rimligt autentisk även till nästa år. Och vi turister vill ju ha autencitet, eller hur? Lite färgad av ”Truman show” som jag såg på teve igår kväll kunde jag nästan tro att det där hundspannet som kom inspringande från vänster när vi spatserade på sjön i söndags var regisserat. Det vore iaf inte helt orimligt om det lokala turistrådet uppmanade hundspannsägarna att lufta jyckarna ett par gånger om dagen under turistsäsong, jag tror att det är så.

Så idag är alltså bara en mellanlandning, vi plockar ur långkalsongerna ur väskorna och lägger dit badshorts och utländsk valuta istället. Jag har inga som helst förväntningar på Malta, det kan gärna få bli en vecka där jag i stort sett inte gör ett jävla dugg förutom att gulla med lilla I, och gulla med stora S också för den delen. Men om jag känner S rätt så kommer det att bli en del utflykter, och det är nog lika så bra. Jag kan inbilla mig att jag är en lat solbadare ett tag men i längden håller det inte att ljuga för sig själv på det sättet. Jag kommer tveklöst att få myror i kroppen, och det lär ni väl få läsa om när jag kommer tillbaka. Alles gut, but das Kalfjäll was very windy heute. Som jag sa till tyskarna.

torsdag, april 05, 2007

Glad Påsk

Idag sticker vi till fjällen hela familjen, så det kommer inte att hända något i den här bloggen förrän tidigast på tisdag nästa vecka, bara så ni vet. Jag önskar er alla en skön långhelg, så hörs vi nästa vecka.

onsdag, april 04, 2007

Another bad idea

Hela dagen på jobbet igår mådde jag lite illa. Inte så pass att spyan låg och lurade i halsgropen, bara snäppet under. Så jag tänkte, och här kommer den sämsta av alla dåliga idéer, att jag skulle ta en löptur efter jobbet. Det kanske blir bättre då, tänkte jag. Men det blev inte bättre, det blev sämre. Efter tre kilometer och lika långt ut i den ensliga skogen fann jag mig lutandes mot ett träd, i väntan på spyan som låg där och retades längst bak gommen. Den kom aldrig, så jag var frestad att sätta fingrarna i halsen men har aldrig lyckats genomföra den manövern, aldrig någonsin i hela mitt liv. Jag har faktiskt svårt att tänka mig en svårare manöver att genomföra än just den, skulle nog hellre dra ut en tånagel med tång. Men man är ju inte knusslig va, och dessutom, vad fan skulle jag göra? Lika långt åt båda hållen liksom, så det var bara att halta vidare. För varje steg som dunsade i backen svarade min mage med att producera ytterligare syra som skvalpade runt där inne i en dödsdans. Mitt maginnehåll virvlade runt som höstlöv i vinden medan hjärnan försökte med undanledande manövrar. Tänk på nåt annat, tänk på en låt, tänkte jag. Och då kom den, låten som bar mig ända in i mål.

You wanted this

Alliansen rycker ut på charmoffensiv, och det kan nog behövas nu när effekterna av deras omvända Robin Hood-politik börjar slå igenom. Fastighetsskatten ersätts av en kommunal avgift, ett förslag som egentligen bara gynnar villaägare som har höga fastighetsskatter idag, dvs inom attraktiva storstadsregioner (typ Täby dårå). Istället höjer man reavinstskatten, vilket inte heller drabbar den inavlade överklassen vars villor och gods bara går i arv till nästa generation men däremot drabbar småbarnsfamiljen som måste flytta till en annan stad eftersom den arbetslösa pappan måste söka jobb över hela landet, allt enligt arbetsförmedlingens nya regler. Slopad förmögenhetsskatt, ja då var vi tillbaka i Täby and the likes of them va. Sänkt inkomstskatt, ju mer du tjänar desto större sänkning.

Alliansens slogan ”Det ska löna sig att arbeta” är väl tänkt att ljuda över nejden som ett uppmuntrande mantra för hårt arbetande och lojala medborgare att upprepa, arbeit macht frei var det någon som sa en gång. Och vi som arbetar och drar vårt strå till stacken kan också, med Reinfeldt i ryggen, sparka lite hårdare på alla lata idioter som parasiterar på samhället genom att uppbära bidrag och vägra arbeta.

Alliansen går en svår och potentiellt farlig balansgång nu, en allt för stark betoning av arbete som allena saliggörande lösning för samhället och individen kan lätt skapa en ännu magrare underklass som det står var och en fritt att spotta på. Det här är förstås inga nyheter, varken för dig eller mig, men det är intressant att bevittna alliansens taktik just nu. Det är intressant att lyssna på Reinfeldt & co när dom ska försvara sin ”ta från dom fattiga och ge till dom rika-politik”, vilket dom säkert klarar av alldeles galant. För dom är ju inte dumma, det visade dom i sin valkampanj. En majoritet av den röstberättigade befolkningen har ju redan gått på det här en gång och detta är också deras stora trumfkort i charmoffensiven. Ni ville ju ha det här, ni röstade fram oss. So what’s the fuzz all about?

Den alliansväljare som nu börjar ångra sitt val, ni kanske är några stycken där ute även om ni förmodligen helst inte vill erkänna det, kan inget annat göra än att betrakta spektaklet och rysa till lite när samhällsbygget rister till i sina grundvalar. Ta en öl till och hoppas att det går vägen liksom. Hoppas att du inte blir av med ditt jobb (vilket lär bli allt mer sannolikt eftersom arbetsrätten ständigt försvagas i alliansens Sverige) i en mellanstor svensk stad och tvingas leva på en spottstyver tills jobböppningen i Kista dyker upp, vilket betyder att du måste flytta dit, sälja ditt hus och betala 30 procent reavinstskatt, försöka få tjing på en svindyr hyrestrea i andra hand och trycka in familjen på 64 kvm.

Nu har jag ändå beskrivit ett hyfsat gynnsamt scenario, det finns många som kommer att klämmas åt mycket värre. Men jag vänder mig främst till dig, du medelklassare som sitter i villa med familj och tror att du har ditt på det torra. För dig tror jag nämligen att överraskningen kommer att bli som allra störst den dagen chefen kallar in dig på sitt rum och gör det han inte kunde göra förut, nämligen ge dig sparken på diffusa grunder. Det är du som har mest att förlora på den politik du nu har röstat fram, men du lät dig förblindas av löften om sänkt inkomstskatt och slopad fastighetsskatt. Löften vars effekter gynnar dig, så där lite lagom om vi ska vara ärliga, så länge du sitter i rätt båt. Men du vet, möjligheterna att sänka ditt skepp har aldrig varit så stora som nu. Så, lite ödmjukhet från mina gelikar i familjevillorna om jag får be. Idag firar ni lägre skatter och fyller upp full tank i Chryslern, imorgon kan ni sitta och glo på a-kassebeskedet från helvetet och tvingas sälja ungarnas datorer på Blocket. But hey, you wanted this so shut the fuck up.

tisdag, april 03, 2007

"Remember when you were young, you shone like the sun"

Precis som många av mina jämnåriga medmänniskor har jag en ganska djup och tveeggad relation till Pink Floyds musik. Djup därför att relationen inleddes i tonåren, och relationer som inleds i tonåren brukar sitta kvar livet ut. Tveeggad därför att Pink Floyds musik alltid har varit om inte hatad så åtminstone starkt ifrågasatt av förståsigpåarna, dom som ständigt har ett lackmuspapper nerstucket i trendernas virvlande strömmar. Den sägs vara pretentiös och hopplöst bombastisk, motsatsen till lättfotad och gatusmart pop ungefär. Och här kommer erkännandet, jag har under perioder av mitt liv låtit mig styras av musikfascister, dragits med i översittarfasonerna och vänt ryggen åt gamla hjältar bara för att få delta i någon slags krets som jag då fann attraktiv. Men hör upp, för nu är tiden för upprättelse kommen. Vid den aktningsvärda åldern av 37 år känner jag mig äntligen tillräckligt stark för att stå upp mot fascisterna och skänka upprättelse åt mina gamla hjältar. Och här börjar jag, med Pink Floyd.

Till större delen var min relation med bandet retroaktiv, d v s att jag lyssnade på skivor som vid tiden för lyssnandet redan var gamla. Dock inleddes relationen i realtid så att säga, året var 1980 och jag hörde ”Another brick in the wall” på radion. Jag var tio år och hade ännu inte utvecklat min starka aversion mot barnkörer, jag tyckte det lät fint. En tämligen lättsmält men också kraftfull låt som var långt mer kommersiell än resten av albumet, som jag inte skulle upptäcka förrän långt senare. Jag minns att jag fascinerades av låten, tyckte den var ball.. eller vad man sa på den tiden, och tänker man efter så passar nog ”Another brick in the wall” alldeles utmärkt i en tioårings öron. Den har ett tydligt och tungt trumkomp som är lätt att stampa takten till, samt nämnda barnkör i refrängen som gav näring åt tidiga rockstjärnedrömmar. Barn som var med på en rockplatta, inte en Gullan Bornemark i sikte, var ju jäkligt coolt. Ungefär som den där filmen ”Fimpen”, om lillgrabben som fick spela i fotbollslandslaget. Efter att ha sett den ville man förstås bli fotbollsproffs. Vid denna ålder lyssnade jag på Poporama på radion, programmet som sedermera skulle komma att kallas Tracks (jodå, Kaj Kindvall var i etern redan då) och insöp en lagom blandning av The Pretenders, David Bowie, Gyllene Tider och Frank Zappa. Absolute kids fanns inte på den tiden, enda alternativet var nämnda Gullan och jag tyckte ganska tidigt att jag hade växt ifrån ”Du är så söt min kära lilla ponny”. Detta var alltså min första kontakt med Pink Floyd, men tioåringar gör sällan som vuxna människor gör, dvs hör låten, köper plattan, snöar sen in och köper alla plattor som gjorts. Detta skulle komma några år senare. Det blev alltså ingen direkt fortsättning på vår relation vid detta tillfälle.

Så vi hoppar i tiden då, drygt tre år framåt. 1983 kom plattan ”The Final Cut” ut och min bror köpte den. Även här pratar vi alltså realtid. Jag var nog knappt ens medveten om att det var samma band men jag fastnade vid en första snabb genomlyssning för att man i någon låt sjöng ”Fuck all that we’ve gotta get on with these” (”Not now John”). Inför semesterresan till ett ensligt torp i de djupa Värmlandsskogarna, en resa som jag men inte mina syskon tvingades med på, förberedde jag mig genom att samla ihop alla mina MC-tidningar i en kasse samt spela in några skivor på band som jag kunde lyssna på i min freestyle. En av dessa skivor var förstås ”The Final Cut”, och som jag lyssnade på den skivan. Resan blev nämligen precis så tråkig som jag hade befarat, ett sketet torp mitt ute i ingenting och varmt som i helvetet. Där skulle jag stå ut i två veckor med endast mina skittöntiga föräldrar som sällskap. Min tillflykt blev långa promenader över ensliga kalhyggen med Pink Floyd i lurarna, och jag färdades långt bortom getingar, granris och brännässlor. Exakt varför en skiva som dels handlar om en mans relation till sin i kriget stupade far, och dels handlar om Storbritanniens förlorade post war dream (”Oh Maggie what have we done”) fastnade så rejält i en fjortonårings huvud kan jag inte förklara. Kanske var jag osedvanligt brådmogen, kanske var det miljön som hjälpte till (min egen post school dream hade ju gått i spillror när jag tvingades följa med till torpet), men den satt iaf som en smäck. Jag tyckte musiken var vacker, brutal och viktig. Det fanns ett budskap, låtarna handlade om något som jag visserligen inte alltid förstod men det kändes viktigt. Jag var fjorton år och hade börjat öppna mina ögon mot omvärlden, jag hade börjat förstå vikten av att ha en egen åsikt. Sakta bröt jag mig loss från barndomens kollektivanslutning till flocken och började gå min egen väg. Och ”The Final Cut” var det perfekta soundtracket till min frigörelse. Följande textrad är bara ett exempel på ord som når rakt in i en vilsen fjortonårings hjärta, speciellt en sån som vandrar planlöst på värmländska kalhyggen i svår självömkan.

“and if i show you my dark side
will you still hold me tonight
and if i open my heart to you
and show you my weak side
what would you do”

Min sommar med ”The Final Cut” gjorde djupa intryck på mig, ändå skulle det dröja ytterligare tre år innan jag verkligen snöade in och blev en sån som nästan bara lyssnade på gamla mossiga plattor från 70-talets första hälft. Och det var inte ”Dark Side of the Moon” som väckte min passion, vilket är fallet för dom allra flesta som haft en kärleksrelation med bandet, det var ”Wish you were here”. Framför allt var det den smått magiska ”Shine on you crazy diamond” (som för övrigt handlar om den gamle token Syd Barrett) som väckte dramat och melankolin i min taniga tonårskropp. Nu var det ingen större utmaning att locka fram dessa drag hos mig, det var snarare skott i öppet mål från mittlinjen. Jag ville vara svår, som vi sa, jag ville vara annorlunda och mörk. Jag använde ord som jag inte förstod och försökte kopiera David Gilmours gitarrspel vilket inte heller lyckades så där jättebra. Pink Floyds musik hade alla ingredienser som en frigörande tonåring kunde önska. Den var mystisk, omgärdad av bandets interna strider, märkliga droger och framför allt var den mörk och melankolisk. Vid första efterfesten där en gitarr figurerade var det sedan någon polare som briljerade genom att spela upp huvudspåret – ”Wish you were here” – och fick förstås alla brudarna. Så det var bara att börja träna på den också, och jag hade en viss framgång med låten vilket jag är evigt tacksam för.

Den plattan blev startskottet för grävandet i backar innehållande begagnade skivor. ”The Wall” förti spänn, ”Animals” tjugofem, ”Dark side of the moon” femti, osv. Där snöade jag in, kanske lite mer än vad som var hälsosamt. Jag spenderade många kvällar ensam i källaren, liggandes på golvet med en högtalare vid varje öra för att uppnå den där tyngdlösa effekten. Som om jag befann mig inuti musiken, fritt svävande mellan Gilmours fantastiska gitarrmackor och Roger Waters bräckliga röst, ständigt på gränsen till att brista ut i vansinne. Ingen kunde få mig att sväva som dessa herrar. Jag var för första gången i mitt liv riktigt hög på musik, så pass hög att jag närapå gjorde mig av med alla mina vänner. Jag låg bara hemma och lyssnade på musik, ingen ville umgås med mig längre.

Tids nog tog jag mig ur denna drog, knarkandet pågick kanske egentligen bara en hösttermin fast det kändes som mycket längre, och tillät mig själv att andra gudar jämte Pink Floyd hava. Men dom levde kvar länge, mina gamla hjältar. Även om jag vid återfall till musikfascism fortfarande kan höra mig själv säga att allt som gjorts efter Waters avhopp (”The Final Cut” var hans sista platta med gruppen) är skit, så fylls jag ändå av en viss beundran när gubbarna flimrar förbi i någon modernare tappning på VH-1. Hur mycket man än påstår sig hata bombastisk, pretentiös musik från 70-talet, där Pink Floyd sannerligen var ett av flaggskeppen, så går det inte att ta ifrån dom deras plats i musikhistorien.

Härmed förklarar jag alltså Pink Floyds namn och rykte som tvättat, torkat, polerat samt återupprättat i min lilla ankdamm till prestigepöl. Och det står jag för, nu och för all framtid.

måndag, april 02, 2007

Det är inte lätt att vara en enkel människa

Jag måste erkänna att det känns lite tomt nu. Ingen ny spelning att se fram emot, inga nya låtar att repa in. Å andra sidan, påsken står för dörren, vi ska till fjällen och strax därefter tar jag och S med oss lilla I till Malta en vecka (fixade pass åt henne i fredags, månne början på en lång globetrotterkarriär i sin mors fotspår?) Solen skiner, fotbollssäsongen är här och garageuppfarten är nysopad och befriad från vintergruset. Jag borde sväva på moln, men psyket följer inga givna regler. Aldrig förr och inte nu heller, det är viktigt att förstå det. Annars kan man lätt vackla till och tro att något är allvarligt fel, när det bara är lite kvardröjande stardust som spökar.

Det är ju dom här övergångarna som är svåra. Att släppa taget om något som var bra och omfamna något nytt som kanske blir bättre, fast man vet inte riktigt. Inte än. Det är många saker som ska fixas också. Det ska packas och handlas och bokas och tidtabeller ska kollas upp och helst ska alla vara på bra humör när man gör det för annars blir det jobbigt. Annars kan jag sätta mig ner och säga ”Jamen skit i det då, vill ni inte åka så inte fan tänker jag truga inte!” Sån är jag, ibland.

Jag är inte bra på att fixa en massa saker. Jag kan visserligen fixa sakerna men inte vara social och trevlig samtidigt. Jag blir stressad av det, stressad och väldigt fokuserad. Som igår när jag skulle fixa den där jävla lådan som skulle limskruvas på undersidan av bänkskivan i köket. Ett litet men jäkligt roddigt projekt, vilket jag visste redan innan och därför hade skjutit upp länge. Det fanns nämligen ingen given lösning, jag var tvungen att hitta på något. Min lösning innefattade två plankor, en stötta och en bil-domkraft. Jävlar vad struligt det blev. Jag fick iaf dit skiten men kunde inte prata vettigt med någon under tiden, inte ens lilla I. Hon satt bredvid i sin babysitter och såg jävligt skum ut, som om jag var någon annan än hennes pappa som hon ändå, det får man nog anta, har lärt sig att känna igen vid det här laget. En överraskande iakttagelse förresten, hon blir rädd och börjar gråta när jag nyser men inte när jag dunkar med hammaren för kung och fosterland.

Det är likadant med planering av och förberedelserna inför en resa. Jag klarar av det men kan inte vara trevlig under tiden, alltså börjar varje resa med en ganska taskig stämning. Sen följer fasen där jag övertalar mig själv om att det kommer att bli roligt och intressant, vilket säkert är en minst lika jobbig upplevelse för mina medmänniskor. Sen, förhoppningsvis, landar jag i övertygelsen om att det är bra. Och sen ska man hem, och anpassa sig igen. Det var ju så bra där borta, och nu blev det tomt. Jag fattar inte hur folk orkar resa flera gånger om året, det tar ju så jävla hårt på psyket. Kanske är det ödets ironi att jag har blivit kär i en globetrotter. En äckligt resvan jävel som bara ser lösningar istället för problem överallt. Gud så påfrestande.

Punk anno 2007

Träffade en av dom anonyma läsarna av denna blogg i baren i fredags. Han uttryckte det väl ungefär som så att det är bra att jag skriver men att han själv inte skulle kunna skriva eftersom han inte fattar poängen med det. Han fattar poängen med att läsa bloggar men inte att skriva en egen. Och ja J, även om du var rätt packad så förstår jag vad du menar.

Jag började förklara, ganska krystat, att mitt bloggande började som en skrivövning men att det nu, i rimlighetens namn, borde vara en passerad fas. Om skrivandet var enda syftet, att öva och få feedback, så borde jag ha tagit mig vidare till nya format vid det här laget. Så det måste finnas något mer, och det finns något mer. Det är liksom själva communitygrejen, samma fenomen som dejtingsajter egentligen fast i ett annat syfte, att skapa vänskap. Jag vill egentligen inte erkänna det här för er och mig själv, det känns inte alls lika nobelt som att skriva för att ständigt förbättra sig. Det är ju nästan lite sleezy, fast å andra sidan, varför det? Jag menar, hur lätt är det egentligen att skaffa nya vänner när man är stadgad 37-åring, bofast på sin födelseort? Om man inte byter jobb dvs, eller skaffar sig en hobby.

Det här kan ju också betraktas som en hobby, att skriva blogg, det kan det faktiskt. Men hobby är förstås ett gammalt och väldigt omodernt uttryck som knappast lämpar sig som beskrivning av detta moderna fenomen. Icke desto mindre finns det människor där ute, några av er, som jag lärt känna tack vare denna hobby. På så sätt kunde det lika gärna vara modellbygge eller sportfiske vi ägnade oss åt, som vi samlades runt för att knyta vänskapsbanden.

Å andra sidan gränsar bloggskrivandet mer mot ett yrke än en hobby många gånger. Yrket jag åsyftar är journalist/krönikör, inte författare, eftersom bloggformatet är intill förväxling likt krönikan. Många bloggare har också en mer eller mindre uttalad ambition att göra karriär inom nämnda skrå, att få in en fot i mediacirkusen. Väl där kan vad som helst hända, det finns gott om exempel på det. Gott så, jag önskar alla lycka till i sina karriärer. Dock känner jag samma smygande misstro som jag alltid gör när syften kan upplevas som grumliga. Om du skriver för att bli upptäckt, då skriver du också troligen om saker som du vet är rätt i tiden. Som journalister gör, du vet. Att nå en viss position innebär alltid någonstans efter vägen att göra avkall på vissa personliga värderingar till förmån för vad majoriteten vill ha. Kommersialism funkar så. För att skaffa dig rätt position måste du kanske hora en aning, men väl där kan du börja sprida det du ville ha sagt från början.

Och jag är tillbaka hos min packade vän i baren, för att sy ihop säcken. Han fattar inte poängen med att skriva blogg, och egentligen gör inte jag det heller. Inte efter att ha funderat på det ett tag. Det finns ett antal syften som florerar, bloggen som terapiform, bloggen som ett skyltfönster mot en ny karriär, bloggen som community. Jag vill inte göra karriär som journalist, jag behöver inte terapin och communitygrejen.. tjaa.. jag har redan erkänt att den fyller en viss funktion i mitt liv men det kan knappast försvara den mängd tid jag lägger ner på detta forum.

Kanske är det många bäckar små som är grejen, kanske är det den tråkiga men kraftfulla kåtheten efter uppmärksamhet som driver, men jag är för low key i min marknadsföring för att kunna kallas kåt. Så jag vete fan varför egentligen, kanske är det bara för att hitta en plats som känns som min. Ett utmätt stycke Internetmark, där jag är allsmäktig diktator över domänerna. Det är få saker man äger i dagens samhälle, men det sista man kan ta från människan är hennes tankar, sägs det i en gammal dänga. Nå, så om människan får en plats där hon kan placera sina tankar till allmän beskådan, så allmän som den kan bli med low key marknadsföring, ja då är kanske bloggen något så pretentiöst som beskyddaren av det viktigaste som människan äger. Den fria tanken. Det känns lite punk om det skulle vara så, därför vill jag tänka att det kan ligga något i det.

Bönhörd


Någon hörde mina böner och förbarmade sig, jag drabbades inte av montesumas hämnd i fredag utan kunde med stadig mage genomföra spelningen som det var tänkt. Det blev en härlig kväll i glammig stil med bra publikrespons, jag tror t o m det var ännu roligare än förra gången. Det enda som fattades för att göra kvällen till en total succé var vinsten, för vi vann inte, men för en gångs skull kan man med fog påstå att rättvisan segrade (vilket nästan aldrig är fallet i musiktävlingar) för dom gamla bluesrävarna som vann var helt klart dom bästa musikerna. Inte min pilsner direkt men jag lyfter på hatten. Annars hade jag själv satt en peng på trion tonårsbrudar som tävlade under namnet ”Bingon”, dom var så jäkla trevliga och charmiga att dom borde ha vunnit bara därför. När dom drog igång Ramones gamla ”Blitzkrieg Bop” bara smälte jag bakom scenen.

Den lyckade kvällen firades med White Russian och öl, egentligen en ohelig allians för dom passar inte bra ihop men i mitt lyckorus funkade allting finfint. Kul att se gamla vänner på plats och smått extatiska kollegor som nog hade väntat sig att vi skulle låta skitdåligt, vilket vi faktiskt inte gjorde. Men roligast var nog ändå det där gänget killar i 35-års åldern som stod längst fram, somliga med bar överkropp (Björn din gamla nudist!) och t o m kunde texten till vår öppningslåt som jag själv aldrig hade hört talas om innan vi började repa. Pudelrocken lever fortfarande i vårt avlånga land, kan jag rapportera. Någon av dom drog mig i byxbenet och skrek rakt ut i vild glädje, det fick mig nästan att känna mig som en riktig rockstjärna. Tänk ändå vad en peruk och en artonhundrakronors gitarr kan åstadkomma.

I taxin på väg hem hörde jag Jeff Buckley’s ”Hallelujah” på radion och det kändes som en passande och fin avslutning på detta gästspel i rampljuset. Hallelujah det gick bra, hallelujah vi hade roligt, men nu är det över. Efter att ha sovit ruset av mig på lördagen väntade städning av tomten och en tripp till återvinningscentralen. Basisten och jag hystade säckar med löv i stora gröna containrar och tänkte säkert samma tanke. Det här är inte rock n’ roll, men jag gillar det också. Sköna kontraster mina vänner, sånt förgyller sannerligen ett liv.