torsdag, maj 31, 2007

Krana på med samtalsterapin

Igår var det föräldragrupp igen, vi skulle prata om parrelationen den här gången. Vet ni förresten att det kallas föräldrautbildning? Vi föräldrar får utbildning så att vi kan fixa ungarna på ett schysst sätt, vilket ju är bra. Synd bara att det mesta av den här så kallade utbildningen är ren nonsens. Men dom andra föräldrarna är trevliga så jag går mest för att träffa dom, och deras barn.

Det är ju en unik chans att få följa inte mindre än fem små knärtar under deras första levnadsår, och naturligtvis jämför vi i smyg vår lilla I med dom andra. Hur långt dom har kommit i utvecklingen, hur stora dom är, hur söta.. ja det här är sant. Sånt här sysslar föräldrar med i smyg, jämför barn med varandra. Det är hemskt politiskt inkorrekt och därför jävligt intressant. Utåt flinar vi och håller masken, ”men guuud va söt han är..”, men du vet under ytan alltså, fy fan jag säger bara det. Vi är hemska människor.

Men som sagt, igår skulle vi prata om parrelationen med en socionom som arbetar på familjerådgivningen, och som berättade väldigt länge om sitt jobb på familjerådgivningen, på ett sätt som efter ett tag kändes fullkomligt malplacerat. Där satt vi, den här gången endast två par med relativt nykläckta kottar (tydligen var det här ett jobbigt alternativt ointressant ämne eftersom tre av fem par inte dök upp) och tvingades lyssna på en socionom som långsamt varvade upp inför ett crescendo som kunde ha mynnat ut i ett primalskrik och ett efterföljande ”FOLK ÄR FAN IDIOTER! FATTAR NI DET!” Det hade varit roligt om hon gjort så, men tanten besinnade sig.

Dock hann hon förklara för oss att väldigt många har problem, vääääldigt många. Och påfallande ofta är det otrohet med i bilden, det ska ni veta. Sen tittade hon i fjärran en stund, skrattade till lite lätt innan hon sa ”Jag kan inte förstå denna uppfinningsrikedom.. allt folk gör för att inte bli avslöjade alltså..” Sen tittade hon rakt på mig, ungefär som att jag skulle ha nåt att dölja, och det har jag ju fan inte men det blev obehagligt ändå. Du vet hur det är när socionomtanter pratar om otrohet och sen tittar rakt på en, fast det kanske du inte vet iofs men nu vet du, att det är obehagligt. Märklig tant.

Sen kom vi väl iaf igång med en lite med konstruktiv diskussion, när tanten hade släppt taget om sin lilla egotrippade inledning. Det blev en bra diskussion, trots socionomtanten, och jag fick t ex reda på att både S och den andra tjejen tyckte det var skönt att höra oss killar bitcha om jobbet varje kväll. Det blir ju lite väl världsfrånvänt, menade dom, när man går hemma hela dagarna, så lite nyheter från den riktiga världen tas tacksamt emot. Denna världsfrånvända tillvaro ska jag själv snart nog ägna mig åt och förhoppningsvis händer något märkligt och underbart i mitt huvud då.

Men sen var tanten där och petade igen, frågade om någon av oss hade upplevt problem i relationen sen vi fick barn. Men jaja, som att vi skulle sitta här och spilla ur oss sånt. Vi känner ju inte varandra så jäkla bra faktiskt. ”Många får ju problem med sexlivet också..” vräker tanten ur sig sen, helt gränslöst. Nämen fan, ge dig nu!

Och jag börjar fatta hur hennes familjerådgivning fungerar. Det är ungefär som hackers som först kodar ett virus och sen kodar ett antivirusprogram som tar hand om viruset, som man kan sälja och tjäna pengar på. Det kallas skapade behov i affärsvärlden och jag tror alltså att socionomtanten jobbar enligt den devisen. Hon fångar stackars oskyldiga par i sitt nät, berättar om alla problem som familjer brukar ha (”det är ju så fruktansvärt mycket otrohet, fruktansvärt.. och sexlivet blir det ju problem med.. och könsrollerna får sig en knäck, det ska ni veta..”) och långsamt långsamt bryter hon ner motståndet för att till slut ha knäckt dessa stackare helt. Sen är det bara att krana på med samtalsterapin, för folk har ju problem nu för tiden. Så är det ju. Men oss knäckte hon inte, aldrig inte en chans.

tisdag, maj 29, 2007

Jag jag jag var bättre förr men herr Fridlund kämpar på

Jag läste nyligen igenom en del grejer som jag skrev för några år sedan och slogs av en våldsam och hemsk insikt: jag var bättre förr. Inte språkmässigt kanske, och sånt du vet, teknik, men va fan det är ju helt jävla ointressant när den feta damen till slut sjunger. Jag var bättre på det enda sätt som egentligen betyder något, jag hade idéer som var unika. En oslipad diamant, lite kantig i språket kanske men full av driv och egensinne.. eller nåt (svårt att analysera sig själv på det här sättet måste jag säga, som om jag skriver min egen dödsruna).

Det jag förstår nu är att innehållet i den här bloggen har kantrat mer och mer åt ett håll där jag försöker övertyga läsarna om än det ena än det andra. Och det är ju tamejfan ironiskt, försöker jag vara nån jävla opinionsbildare helt plötsligt? Jag som en gång i tiden mest av allt ville ha ett anarkistiskt och superegoistiskt anslag, bara skriva om mig mig mig och skulle jag skriva om något annat så fick det handla om fiktiva figurer. Rena sagor, mest om dvärgar, spermaimporterande kungar eller talande djur (det kallas fabler har jag förstått) som levde singelliv i stan. Men nejdå, här sitter jag och för någon slags talan helt plötsligt, eller krypande på och inte alls plötsligt, och har förvandlats till halvpolitiker, alternativt proffstyckare.

Halvpolitiker eller proffstyckare, få saker kunde vara mer osexigt. Ändå är det väl en egenskap som jag besitter, den kommer fram på jobbet också, att processa ganska stora mängder information och sen sammanfatta den för att slutligen leverera en snusförnuftig slutsats. Ungefär som presidentens närmaste man, vilket jag ju fan inte är och inte ens i närheten av lönemässigt förmodligen.

Vägvalet dyker upp, och det handlar som du säkert förstått vid det här laget inte så jäkla mycket om vad jag lyckas få ur mig på en blogg utan mer ”Vad ska jag bli när jag blir stor?” Slå mynt av det jag kan och är bra på eller försöka följa någon hopplöst fattig konstnärlig ambition, i förhoppning om att en dag slå världen med häpnad.

Det finns en kille som har valt det andra spåret, jag har träffat honom en gång och han är väldigt trevlig och gör bra musik. Han heter David Fridlund och är säkert mest känd som frontfigur i bandet David & the citizens, men har även gjort en riktigt bra soloplatta (Amaterasu). David har en blogg och där kan du läsa att han står på randen till personlig konkurs med kronofogden i hälarna. Jag kallar detta en kulturtragedi år 2007.

Jag vill så gärna att det ska gå bra för honom, att han ska få göra sin musik och tjäna pengar på den. Så mycket vill jag det här att jag är beredd att skriva ett kontrakt på att om jag vinner snuskigt mycket pengar så ska x procent oavkortat gå till the preservation of mr Fridlund’s music (förmodligen behöver jag sätta upp någon slags fond).

Men lika säker som jag är på att David, enligt någon slags rättvisa som jag själv definierar, förtjänar att leva och leva gott på det han gör, lika säker är jag på att jag aldrig vill hamna i hans sits. Spår två är läskigt, riktigt läskigt, och jag är en feg stackare som sätter mat på bord.

Presidentens närmaste man är nog en riktigt smart och slipad rackare, det behöver man vara på den tjänsten, men idealist är han då rakt inte. Inte som David, han som i ur och skur tror på det han gör och inte låter sig luras in på villospår. Ja herr Fridlund, jag har säkert en romantiserad bild av dig och allt det där, och du har inte bett om att bli någons förebild, men här ser du en som ser upp till dig.

So keep up the good work my friend, because I won’t. Men om mammons gudar sprider ljus över min täppa ska jag ta hand om dig, det lovar jag. Det får bli min botgöring att bli kulturfilantrop, när jag så uppenbart har övergivit mina egna ideal.

fredag, maj 25, 2007

My precious

Ringbäraren, det är jag det. Sitter och pillar på den purfärska ringen på vänster ringfinger som hämtades på lunchen. Jag har aldrig förr burit en ring och det känns för jävla obekvämt på fingret men bekvämt i sinnet.

Det påminner mig förresten om en historia som uppdagades bara härom dagen. En polare och hans sedan länge trolovade flickvän hälsade på oss dagen efter att vi hade haft vår förlovingsceremoni (söp oss fulla på dyr champagne alltså) så det pratades en del om förlovningar och sånt. Efter att dom åkt därifrån berättade S för mig att min polare tydligen hade slarvat bort sin förlovningsring i samband med att vi spelat pingis på en herrmiddag. Detta hade polarens tjej berättat för S. Jag bara tittade S, förmodligen en ganska lång stund, för att ens komma fram till vad jag skulle svara på det. "Nej, vi har aldrig spelat pingis på någon herrmiddag" fick jag till slut ur mig. Sen tittade vi på varandra, sen på golvet i hallen där polaren nyss stått. "Vissa lögner är värre än andra" sa jag. "Mm.." sa S.

Jag ska visa kuken om min häst vinner

Vad är det här för människa egentligen? Hästskötaren Linda har lovat att rida naken om hästen hon sköter vinner Elitloppet på lördag. Om man går till Solvalla klockan nio på morgonen när skötarna värmer hästarna kan man dessutom få se Linda värma mr Muscleman på sitt eget lilla sätt. "-Jag kanske kör i behå, säger hon och skrattar hjärtligt" står det i tidningen. Jaha. Det var värst.

Man kan se bilden framför sig. Linda åker sulky i behå och runt banan står tusentals uppkåtade män och skriker "VISA PATTARNA!" Det här måste vara ett enormt steg framåt för travsporten. För att inte tala om kvinnosynen i vårt samhälle.

Med kvinnor som hästskötaren Linda i det offentliga rummet kan män som porrmogulen Berth Milton (ja du vet han som nyss signade Linda Rosing) lugnt luta sig tillbaka och ignorera kritiken mot den verksamhet han bedriver.

You are so beautiful to me

Kommentarerna till detta inlägg bevisar återigen att jag har väldigt intelligenta läsare.

Det gör mig glad.
Tack!

torsdag, maj 24, 2007

Detta eviga frustande

Min mailbox på jobbet säger att jag har ett oläst mail men det är stört omöjligt att hitta det. Frustration.

Jag hostade som en galning igår kväll när jag skulle försöka somna. När jag satte mig upp slutade jag hosta. När jag la mig ner började skiten igen. Jag somnade till slut i en halvsittande ställning och har ont i ryggen idag. Frustration.

Mitt skägg har blivit för långt, jag sitter bara och növlar med det. Vet ni vad növlar är? Det är när man pillar på det hela tiden, drar i det, tvinnar stråna. Det finns speciella områden på mitt skägg som jag növlar med mer än andra. Jag vill inte raka bort det för då ser jag barnslig ut. Jag vill inte ha kvar det för növlandet gör mig tokig. Frustration.

Min chefs chef har skickat ett nyhetsbrev till hela företaget i vilket det står att allt det som ingår i min jobbeskrivning är sånt som vi inte ska hålla på med. Så jag undrar så smått vad jag borde göra istället. Frustration.

Det finns en viss risk att det här inlägget får fler kommentarer än mitt förra inlägg, fastän det inlägget är mycket viktigare för dig att läsa och dessutom uppmanar dig att kommentera. Frustration.

onsdag, maj 23, 2007

”Dom jävlarna försökte våldta henne!”

Det pratas och skrivs mycket om våldtäkter nu. Det är bra, den debatten behövs verkligen. Debatten verkar ha två huvudspår. Det ena är det rent rättsliga, hur lagboken hanterar dessa brott och hur det praktiseras i våra domstolar. Det andra spåret handlar om, ska vi säga det mänskliga perspektivet? Vi ställer frågor, som t ex hur kan människor bete sig så illa? Vad är dom bakomliggande orsakerna? Vem är det som våldtar? Kan vem som helst bli en våldtäktsman? Osv. Jag har haft åsikter i denna debatt, men jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om, eller? Jag har aldrig våldtagit, jag har aldrig blivit våldtagen och jag är sannerligen ingen jurist så jag har ingen erfarenhet av rättsväsendet på något sätt. Har jag någon erfarenhet alls? Varför öppnar jag ens käften? Nåväl, innan jag slår ihjäl mig själv helt och hållet så ska jag vända skutan ganska radikalt och säga så här. Här kommer en historia, den enda historia jag har i ämnet. Den är gammal och inte speciellt dramatisk eller jättesorglig, men jag tror den säger något ändå. Men mer om det i slutklämmen. Så här var det.

Jag var femton år gammal, skulle fylla sexton. Det var sommaren mellan nian och gymnasiet, en ganska tråkig sommar om jag minns saken rätt. Just den här lördagen hade jag och några polare köpt folköl och cigaretter och slagit oss ner i en avlägsen skogsdunge för att försöka bli så fulla vi kunde på den svaga drycken. Det var mygg och jävligt, ingen vidare kväll så långt kunde vi konstatera. Så vi gav oss iväg på våra cyklar i jakt på en fest. Det gick till så att man cyklade först ner till centrum för att kolla om någon av idioterna som satt där kände till någon fest. Om man inte fick napp där så återstod ett evigt trampande runt till the usual suspects. En fem-sex ställen där det brukar kunna vara fest, inom en radie av kanske en mil. Vi fick inget napp nere i centrum, så vi trampade vidare. Folkölen skumpade i magen och ciggen glödde i mungipan. Det var tidigt sommarlov, juni, ganska varmt och ljust. Efter ett par tre försök hittade vi till slut en fest. Det var hemma hos Björn, en kille som ingen av oss egentligen kände men han hade gått i min brorsas klass så jag gick gå i god för mina polare. Väl inne kunde vi konstatera att tjejerna från vårt gäng var där, vi hade just undrat var dom hållit hus hela kvällen. Det normala var att man höll ihop gänget, om någon kände till en fest så skulle alla få chansen att gå. Men här satt tjejerna med dom äldre killarna och såg skyldiga ut. Vi pikade dom ett tag, småsura som vi var, men ganska snart fick vi någon slags sprit av Björn och då steg humöret.

Jag ska inte redovisa för hela kvällen, det vore både urtrist och dessutom omöjligt eftersom detta var väldigt längesen och jag var trots allt ganska full. Men det var ju det där som hände, en sån där grej som gör att man nyktrar till på bråkdelen av en sekund och sen minns scenariot resten av sitt liv. Så vi hoppar framåt en stund i handlingen, kanske tre-fyra timmar framåt.

”Hon verkar med på noterna” sa polaren, och pekade bort mot K. K var en av tjejerna i vårt gäng, den tjejen som alla ville ha. Hon hade rykte om sig att vara lättfotad på fyllan, du känner säkert till jargongen. Min polare var väldigt drivande, kan man väl säga, i frågor rörande hur man ska få en tjej att släppa till. Han var murbräckan som skickades fram först, snackaren, charmören. Just den här kvällen hade han och jag, som så många gånger förr, pratat en hel del om sex och fantiserat fram olika tänkbara scenarios. Jag var fortfarande oskuld och sex upptog mina tankar till en grad som snuddade vid mani. Tanken på att få ligga med någon överskuggade merparten av det lilla förstånd jag ägde som full femtonåring så jag var också i allra högsta grad med på noterna när polaren vinkade åt mig och sa att vi skulle gå ner i källaren. Han och K gick före mig nerför trappan, vi passerade ett gäng som satt i soffan i gillestugan och söp men dom lade knappt märke till att vi gick in i tvättstugan och låste dörren efter oss. K var full, jag var ganska full och det var troligen också polaren. Vi började tafsa och tjata, som vi hade gjort många gånger förut, men den här gången gick det lite längre. Hennes tröja åkte av, fast hon protesterade. Vi hade ju ”lekt den här leken” många gånger förut och trodde nog att vi kände till hennes signaler, men det gjorde vi inte. Vi gick för långt, hon protesterade rejält och till slut backade vi. Hon klädde på sig och låste upp dörren, kvar stod vi med skammens rodnad på våra kinder. Inget samlag hade genomförts men det rådde inga tvivel i min hjärna om att vi hade kränkt henne. Vi hade gått för långt.

Något senare letade jag upp henne och försökte be om ursäkt, men vid det laget hade ryktet gått på festen. Vi hade försökt våldta henne, så sa man, och jag och min polare blev utsläpade av fem eller sex äldre killar som spöade skiten ur oss. Och jag menar rejält, skiten ur oss. Somliga tyckte väl att det var rätt åt oss. Människor som jag betraktade som vänner tittade på när en kille höll i mig och en annan måttade karatesparkar mot mitt huvud. Men det är en annan historia, vi tar det en annan gång.

Sensmoral? Ja, jag vet inte ens om jag ska våga mig på något sånt. Men okej, det här är en historia som kanske kan belysa att gränserna är svåra att känna igen ibland. Vi gjorde fel, och sett så här i backspegeln kan man tycka att vi var ett par riktiga jubelidioter som förtjänade vårt kok stryk. Samtidigt minns jag hur jag tänkte då. Vadå, vi hade ju inte gjort nåt?! Så tänkte jag. JAG kände mig kränkt, JAG borde få en ursäkt från henne. Hon borde ha rentvått oss, så vi slapp bli halvt ihjälslagna. Inte förrän långt senare, flera år efteråt, kunde jag se den här händelsen ur ett annat perspektiv. Ett perspektiv där vi var skyldiga till att ha kränkt henne. Vi förstod inte det då, vi tyckte att vi hade gjort ungefär samma sak som vi gjort säkert femtio gånger tidigare. Bit för bit hade gränsen suddats ut, steg för steg hade vi närmat oss en punkt där någon kunde ropa ”Dom jävlarna försökte våldta henne!” utan att, i allmänhetens ögon, vara helt ute och cykla.

Jag har varken förr eller senare varit i närheten av en sån här situation, och jag har naturligtvis försökt lägga bitarna i pusslet för att förstå hur vi kunde hamna där. Vi var två, vi trissade varandra, hon hade sitt rykte, det fanns en historia av tafsande och ömsesidig nyfikenhet på sex. Och ja herregud, vi var unga. Men inget av detta är en ursäkt, det är bara att inse det. Dessa faktorer och liknande går säkert att läsa i många domstolsprotokoll rörande våldtäktsmål, och jag förstår att den här historien liknar vilken annan våldtäktshistoria som helst med det enda undantaget att vi backade undan lite tidigare än vad som är brukligt när åtal väcks. Ett ganska stort undantag iofs, men det vi gjorde var lik förbannat olagligt. Rubriceringen kan kvitta lika.

Så när jag säger att vem som helst kan våldta, inte när som helst och inte heller i form av att smyga på okända kvinnor i en mörk park och hoppa fram med en kniv, men under vissa omständigheter, så är det först och främst denna historia jag tänker på. Jag var inte satan själv, jag var ingen demon. Jag var ung, full och jävligt dum. Det kan räcka långt. Jag säger inte heller att alla människor hade agerat som jag i denna situation, förstås, och eftersom ni inte känner mig så säger inte den här historien allt. Ni skulle behöva känna mig, ni skulle behöva höra hennes syn på saken, osv. Men kanske säger den dig nånting. Framför allt kanske den väcker en fråga, var går gränsen för våldtäkt? Feel free to fill in the blanks.

tisdag, maj 22, 2007

Passion: en förklaringsmodell innehållande kofot

Jag står i källaren och river fullkomligt fungerande gipsväggar. Kofoten svingas genom luften som en svart, stel, död, mumifierad kobra och orsaken till rivningen kommer jag att konstruera efteråt. För att det var en fuktfälla. För att jag gillar den rustika stilen som gömmer sig bakom gipset. Eller nåt. Jag har tur och missar alla dolda vattenledningar när jag gång efter gång låter kofoten visa sin överlägsna styrka och uthållighet. Jag är också stark och uthållig, jag är nästan som en riktig karl. Ibland kommer mina söner in. Ibland en och en, ibland båda samtidigt. Dom betraktar förödelsen och den vilt svingande fadern. Ge honom en kofot och han byter plötsligt identitet. En av dom frågar om jag är arg. Nej jag är inte arg. Bara smått manisk, och det är något positivt, förklarar jag för honom. Den andre frågar vad det ska bli. Vad det ska bli? Ja, inte vet jag. Just nu river jag och det enda jag vet är att skiten ska bort. All skit ska bort och jag kommer inte att sluta riva förrän allt du ser här inne är gjort av betong eller sten. Sen ska något byggas här inne, men vad det ska bli har jag ingen aning om nu. Så är det lille vän, ibland river man utan att veta vad man ska bygga. Kan det vara så, tänker han kanske, och tänker kanske också att jag är antingen dum eller modig. Den ene tar till orda igen och frågar hur jag ska göra bakom elementet. Det verkar som elementet sitter fastskruvat i väggen som du just nu håller på att riva, konstaterar han, hur blir det då? Jag svarar att jag inte vet och fortsätter svinga. Ibland kan en son behöva höra sin far säga att han inte vet, fast det är inte därför jag är tyst. Jag är tyst därför att jag inte har något att säga. Och för att jag är lite manisk, då brukar jag inte prata. Den andre frågar om jag vill att han ska stanna, om jag vill att han ska hålla mig sällskap. Jag säger att han gör som han vill med den saken. Om han gillar att titta kan han stanna men det kommer inte att bli så mycket sagt. Sonen stannar. Han står bakom mig och tittar, uppenbarligen gillar han det han ser. Uppenbarligen delar han mitt intresse för att riva saker. Riva saker och elda upp saker, det gillar jag. Att ta bort något kan vara lika kreativt som att skapa något. Kan det vara så? Jamen fan, visst. Att ta bort något fult, något irriterande, något icke fungerande, är att bana väg för det fina, det inspirerande, det fungerande. Så tänker jag när jag förstör saker. Man ska inte vara rädd för förändring min son, tänker jag, och undrar om det är så han uppfattar situationen. Jag var aldrig så imponerad av min pappa som när jag visste att han rev ner saker som han sen inte visste exakt hur han skulle bygga upp igen. Jag kunde inte förstå hur man vågade sig på sånt. Som när han lyfte ut motorn ur Forden, skruvade isär den i sina minsta beståndsdelar och la ut dom på stora vita lakan på terrassen. Tänk om han inte får ihop den igen, tänkte jag, då kanske vi får en ny bil. Men han fick ihop den, och vi andra märkte ingen skillnad men han sa att det spann som en katt. Det ligger väl någon slags passion bakom sånt beteende, en passion som man kanske vid 12 års ålder börjar fatta. För att påbörja något som man inte vet hur det ska sluta krävs passion, är du med på det min son? Jag tror han är med på det. Fast vi sa ju inget men det gjorde inte farsan och jag heller. Han visade och jag förstod, det är fint när det är så.

måndag, maj 21, 2007

Kändisbloggen är död

Jag såg en intervju med AC Milans hästsparkande holländare Clarence Seedorf på TV4-sporten igår. Vinkeln skulle vara att herr Seedorf är en spelare som kliver fram i viktiga matcher, med tanke på Champions League-finalen på onsdag då förstås, och reportern ville få ur honom varför det är så. Varför är det så, herr Seedorf, som jag nu påstår att det är? Herr Seedorf visade sig vara en ganska smart typ, för det han sa tog helt udden av reportagets fullkomligt genomtänka vinkling (hur länge satt ni på morgonmötet och tänkte fram det där då grabbar? Var det Peppe eller Robban Perlskog som kläckte genidraget?) Han sa ungefär, fast på italienska, att han alltid kliver fram i varje match men det är bara i dom stora matcherna som folk bryr sig. Han har onekligen en poäng där.

Nu kan vi föra över detta resonemang på ett annat scenario. Du känner till att den ena kändisbloggaren efter den andra väljer att sluta blogga, senast var det väl Virtanen som packade ihop. Vad har detta med Clarence Seedorf att göra, undrar du. Jo, det är bara i dom stora bloggarna som folk bryr sig. Är det rent statistiskt anmärkningsvärt att fyra-fem av tusentals och åter tusentals bloggare lägger av? Nej, inte alls. Bryr vi oss om Patrik Larsson i Säffle slutar blogga? Nej, naturligtvis inte. Inte ens om han är briljant, vilket han mycket väl skulle kunna vara.

Innehållet har inget med uppståndelsen att göra, det är ju bara för att dom är kändisar som vi bryr oss. Dom spelar i bloggens Champions League, och där kanske Virtanen & co kliver fram ibland, inte tu tal om att pojken har skrivartalang minsann, men inte fan är det SÅ mycket att yvas över inte. Och precis som Seedorf så kliver Virtanen säkert fram både till höger och vänster, i alla möjliga sammanhang, för pojken är säkert både smart och trevlig, men när han lägger ner bloggen som spelade i Champions League, då bryr vi oss.

Det kan också tänkas att kändisarna slutar blogga av en anledning. Det kanske är så att bloggen har tappat sin glans, sitt nyhetsvärde. Den har blivit alldeles för folklig, precis som man kan se en klockren stekarfrilla i Söderhamn, sånt man bara såg på Östermalm förut, så finns det ju en blogg i varje buske år 2007. Och våra kändisar måste ta sig vidare, leta ny mark att bryta, hålla sig i framkant. Det ligger i deras natur, det är delvis därför dom är kända (dristar jag mig till att gissa fast jag vet egentligen inte alls vad som gör en kändis känd). För det kan jag lova er, att ingen av våra kändisar vill i framtiden bli utpekad som den som höll kvar sin fjantiga blogg för länge, den som inte fattade vartåt vinden blåste utan stod kvar mitt i pöbeln och drack utspädd öl i plastglas på en stadsfest i norrland (metafor, mind you).

Så jag tror gott vi kan fastställa att bloggen som fenomen härmed är död. När kändisarna lämnar skeppet så brukar skeppet.. nej, inte sjunka, men väl segla in i en lugn hamn, i tryggt lä från stormande mediahav. Nu är det bara vi kvar, vi vanliga, du och jag. Vi som aldrig får spela dom stora matcherna. Vi som fortfarande äter sushi tio år för sent. Vi som inte behöver jaga vidare efter nästa nya whatever.

Visst är det rätt skönt ändå att inte vara kändis ibland? Jag menar, här har vi väl det rätt bra? Och sushi är faktiskt gott, om man inte äter det för ofta.

Stoppa börsifieringen av idrotten (detta skickar jag även till Laul)

Det var en skön eftermiddag på Strömvallen igår. Mycket skön.
Men sportjournalister, detta träck till skrå, står fortfarande i kö för att kasta dynga på Gefle IF, och det som retar dessa herrar (som det i 99 % av fallen är) verkar vara att ett lag med så låga ambitioner tillåts vara så framgångsrika. Och jag förstår verkligen ingenting.
Det jag ser är ett lag som har som ambition att vinna varje match, vilket rent sportsligt är den enda ambition som betyder något. Och dom har lyckats rätt bra hittills, endast två förluster på sju matcher. Men om man inte snackar snacket ("vi siktar på Europa" eller nåt annat hopplöst tjafs), köper en brasse för fjorton miljoner eller bygger en eventarena för 250 miljoner så har man tydligen inget existensberättigande i dagens allsvenska.
Det ska satsas, och precis som på börsen så är det inte längre själva resultatet som är viktigt utan istället dom förväntningar på resultat som man lyckas bygga upp. Precis som i affärsvärlden så är det jävligt mycket snack och lite verkstad som verkar gälla, och är det verkligen så vi vill ha det?
Gefle IF:s sportsliga motsats i Allsvenskan torde vara Malmö FF. Laget som alltid hissar sig själva till stratosfärens yttre gräns men alltid floppar. Malmö är duktiga på att bygga upp förväntningar, snacka snacket, göra affärer, men dom levererar väldigt sällan det förväntade resultatet. Jag vet inte, ni kanske vill ha det så, själv gillar jag Åshöjden-historierna bättre. Dom behövs dessutom mer än nånsin i denna värld där fotboll har blivit business och sportjournalister skriver om allt annat än matchen dom just sett.
Gefle vinner mot Hammarby, vad betyder det för svensk fotboll på sikt, undrar analytikerna. Inte ett skit, säger jag. Hammarby gör väl sin grej och Gefle sin, dvs försöker vinna varje match. Och jag är inte dum, jag förstår att svensk fotboll ur ett långsiktigt perspektiv behöver the buzz, behöver klubbar som vågar satsa och ta sig ut i Europa (om det nånsin kommer att hända under min livstid återstår förstås att se men jag minns att det var ett jävla ståhej runt IFK Göteborgs seger i UEFA-cupen 1982, jag minns att jag var stolt och nästan började hålla på IFK) men snälla snälla sportjournalister.. don't knock the Åshöjden-effekt. Gläds åt att det finns lag som med små medel kan konkurrera med skrävlare från skåne och självutnämnda världsmästare från huvudstaden. Gläds åt det mina herrar, för det behöver faktiskt inte betyda att alla är så jävla dåliga, det kan betyda att alla är bra. Att sen skrävlarna ständigt misslyckas med att nå framgång i europa-cuper kan knappast vara Gefles fel, dom försöker ju bara vinna varje match.

söndag, maj 20, 2007

Pop the question

Nu är jag förlovad. Det har jag aldrig varit förut. Jag är 37 år gammal och har uppenbarligen blivit en romantiker på gamla dar, för i yngre år tyckte jag att allt ”sånt där” bara var onödigt bjäfs. Kanske är jag mer en man av världen idag, kanske har jag lyft blicken från traktorn, det spelar egentligen ingen roll varför. Nu är vi här, där vi vill vara.

Själva ceremonin gick till på ett för mig typiskt sätt. Stora åthävor och fancy pancy är inget för mig, men jag blandar gärna in lyx i vardagen. Så där så det nästan inte syns, men känns. Att det blev en överraskning var det viktigaste, och hon blev överraskad. Och hon grät en skvätt, för även om hon är en jävligt tuff brud så är även hon romantisk under alla dom där tatueringarna. Jag känner henne ganska bra, jag vet vad hon gillar. Vi passar bra ihop. Lyxen i vardagen bestod av en ganska dyr flaska champagne som vi smällde korken på i det egna köket. Mitt i vardagen, precis hemkommen från jobb och bestyr. Pang sa det, och nu börjar nästa fas. Sen grillade vi, och blev lite packade, och lilla I betraktade det hela på lite avstånd.

Det är egentligen ingen skillnad, vi var inte mindre ihop innan ringarna kom in i bilden, men det är en symbol. En symbol vars värde jag tidigare inte förstod, men det där ögonblicket av total vi-känsla som uppstod i onsdags när hon öppnade asken måste bara vara en väldigt bra start. Man får ta alla chanser till en bra start tycker jag, det kan man behöva.

Dessa små sällsynta stunder av.. hmm.. magi? SOM jag har snackat skit om magi här inne, ni borde skjuta mig nu. Men du vet, när magin står i vägen för dina klara sinnen, för dig att ta del av det liv som finns, då är det fan inte bra. När magin däremot infinner sig som pricken över i:t, när den är resultatet av det arbete man lagt ner på relationen istället för en hopplös utopi som gäckar dig likt en fluga som inte låter sig dödas, ja då är jag all in with the magic.

Övriga erfarenheter från helgen som gick:
1: Att gräva en grop som är 80 centimeter i diameter och 60 centimeter djup är ganska jobbigt. Att göra det tre gånger är ännu jobbigare. Tack för alla presenter kära vänner (ni som var på festen) men nu får vi inte plats med fler träd eller buskar. Nånstans måste man kunna spela badminton också.
2: En hammock kan blåsa bort. En hammockjävel kan blåsa BORT! Även med en 15-kilos tyngd i soffan (nej, det var inte I som låg i hammocken när den blåste bort).

onsdag, maj 16, 2007

”The only way to get rid of a temptation is to yield to it”

Jag läser ”The picture of Dorian Gray” av Oscar Wilde och slås av hur lite människan har förändrats på drygt hundra år (boken kom ut 1891). Beskrivningen av målarens vän Lord Henry är nämligen den av en typisk brat. Låt vara en sällsynt vältalig och intelligent sådan vars like lär vara svårfunnen runt Stureplan idag (det är ju faktiskt genom Lord Henry som herr Wilde levererar ett axplock av bevingade ord som vi än idag och lite till mans känner till, som t ex rubriken till denna text), men nog är det en brat allt.

Speciellt hans benägenhet att tycka sig stå över vanliga människors konventioner och krav påminner mig om dagens flotthåriga ynglingar. Lord Henry har t ex inga problem med att ändra sina planer hux flux, utan omtanke för den detta berör. I bästa fall skickar han ett telegram till den ängsligt väntande människan för att förklara sin frånvaro, men det beror allt på om människan ifråga är värdig såna extravaganser. Väldigt få är det, tycker Lord Henry. Ett löfte är ingenting värt, en no-show är inget att yvas över. Argumentet ”jag hade ingen lust” räcker för att förklara den mest förvånande frånvaro i en sådan människas värld, och vi kallar dom bortskämda.

Det kanske är en nidbild eller en fördom påtvingad av min barndoms självutnämnda mentorer, men jag har alltid tyckt att bristen på heder är det som mest av allt skiljt överklassen från arbetarklassen. Uppväxt i slott istället för koja hade jag möjligen tyckt precis tvärtom.

Det ska också tilläggas att bristen på heder inte uteslutande behöver vara en negativ egenskap, och vice versa. Heder är, när allt kommer omkring, bara ett regelverk som förmodligen skrevs för ganska länge sedan, av människor som inte känner dig alls.

Det är för övrigt en alldeles förtjusande bok. Förtjusande! Men den bör läsas på originalspråket.

Dynamic duo

(Jag skrev denna text för hand på ett flygplan till Göteborg igår, det var en sällsynt och vacker upplevelse, idag renskriver jag och lägger ut den här.)

Jag är inte en människa som blir dubbelt så bra när jag har en radarpartner, jag är en människa som blir fem gånger så bra när jag har en radarpartner. Don’t get me wrong, ensam klarar jag av mycket. Framför allt klarar jag av mina måsten, sånt reder sig alltid. Som att duscha, dra in kosing och se till att barnen får ett drägligt liv. Men utanför dessa måsten förblir jag tämligen passiv som soloartist. Jag kan iofs förstå om en utomstående, på den tiden det begav sig, knappast skulle kalla mitt singelliv passivt, men jag pratar om vad som pågår inuti mig, inte vilka krogar jag besökte eller hur många människor jag umgicks med.

Jag ska inte påstå att jag behöver en radarpartner, för stora delar av mitt liv har fungerat alldeles utmärkt utan en sådan, men jag kan samtidigt inte blunda för fördelarna nu när jag har dom. Med S som radarpartner tar jag mig ut i världen, och väl där ute så blir måstelistan lagd i blöt, uppluckrad och slutligen upplöst och bortspolad av ett friskt vårregn.

Jag blir större, starkare, vackrare och modigare med henne, och det finaste av allt är att the new improved me inte bara existerar när hon är i närheten. Jag finns där hela tiden, jag som ser nya vinklar, jag som inte längre får hjärtklappning och svettiga händer när jag befinner mig på en flygplats, jag som är fem gånger bättre (enligt egen utsago).

Just nu sitter jag på ett flyg till Göteborg, utan henne, och även om Göteborg inte är Kambodja så tar jag mig an denna resa med en avslappnad attityd som jag törs påstå aldrig infinner sig i solotillstånd. Jag tror inte du inser hur mycket du betyder för mig S, och jag borde arbeta hårdare på att få dig att förstå. Kanske förstår du lite bättre snart, för idag köper jag ringar.

måndag, maj 14, 2007

Sista schlagerordet

Jag vill bara säga en sak om Eurovision song contest, som jag nu har tagit reda på att det heter, därefter betraktar jag ämnet så som uttömt.

Enda chansen för Sverige att vinna denna tävling skulle vara om någon lyckades få ABBA att återförenas och ställa upp med en klatschig dänga. Men det är inte ens säkert att vår främsta supergrupp genom tiderna skulle vinna.

Somliga anser att detta är en skandal. Somliga anser att vårt svenska bidrag höjde sig över den geggiga mängden. Jag har ingen aning om var folk får såna konstiga idéer ifrån men det är fint att ni visar lite patriotism. Heja Sverige!

Crowded house

Det gick bra att trycka in femtio pers i huset, förutsatt att några fick sitta ute på verandan och småfrysa. Men har jag nu köpt utemöbler för ölpengar och spenderat x antal timmar med att svärande montera ihop dom så får folk fan använda dom. Det var mest min familj som satt där ute.

Festen blev lyckad, enda smolket i plastmuggen var att farsan blev sjuk och inte kunde komma. Han som aldrig blir sjuk annars, han lät helt förstörd i telefonen. Han missade även sin födelsedagspresent igår, den där förarkursen för MC-förare som han fick av mig och som gick av stapeln i Söderhamn. Vi skulle ha åkt upp tillsammans, jag på bönpallen. Det hade varit mysigt.

Det var också synd att folk åt och drack så blygsamt, för här sitter jag nu med tjugo starköl, fem liter vin och en herrans massa potatissallad. Det var ju synd då.

Jag talade med min syster (hon bor en bit härifrån) som sa sig vara imponerad. ”Av vadå?” frågade jag. ”Av er” sa hon. ”Hur ni kan vara så coola och bara glida runt med full koll på läget när ni har fest för femtio pers”. ”Allt handlar om förberedelser syrran” sa jag. Och, kunde jag ha tillagt, exakt rätt mängd alkohol. Ta ner topparna med lite bål, rid på det nyfunna självförtroendet med ett par glas vin och drick sen inte mer än en öl i timmen. För mig som lyckad värd ser det idealiska alkoholintaget ut ungefär så. Kom ihåg att det här var en familjeföreställning, inget singelrace.

Jag tittade på melodifestivalen euro style med dom kompisar som sov över. Dessa människor visade sig ha en väldigt ambitiös inställning till spektaklet, vi skulle betygsätta varje bidrag i tre kategorier (Klädsel, sång och framträdande) och tippa topp tre när alla bidragen lyssnats igenom. Jag började med att sätta betyg 1-1-1 på dom tre första bidragen och fick då onda ögat av hon som hade utsett sig själv till lekledare. Så jag gick upp till betyget 1-1-2 på nästa. Jag gillade Georgien, tror jag det var, vars refräng lät som en klubbmix av någon gammal Björk-låt. Makedoniens låt gick i bruten takt, typ 7/8-dels, och jag sa ”Klappa takten till det här om ni kan!” varpå onda ögat kom flygande igen.

Tidigare under kvällen hade jag slagit vad med ett 10-årigt the Ark-fan (dotter till en jobbarkompis), om the Ark hamnade topp sju skulle hon få tjugo spänn av mig, annars skulle jag få tio spänn av henne (inkomstreglerat). 10-åringen tittade på mig som om jag var riktigt dum i huvudet, i hennes värld (och många andras vad det verkar) var det fullkomligt otänkbart att The Ark kunde sluta något annat än etta. Hennes storasyster uppmuntrade henne att öka insatsen (”Sätt tusen spänn Anna, det finns ju inte på kartan att the Ark skulle sluta utanför topp sju”) och jag antar att systrarna är mer än lovligt sura på mig en dag som denna.

En dag som denna innebär för övrigt att jag arbetar hemifrån och ska gå till hälsocentralen med sonen E klockan ett. Han har varit rasslig länge nu, och han gnäller inte i första taget så jag antar att det blir penicillin för pojken. Hur har du det?

fredag, maj 11, 2007

Like it’s 1999

Vi ska ha fest imorgon. Namnfest, istället för dop. Varken jag eller S är troende så hela dopgrejen faller på det. Att nyttja kyrkan bara för att det är en fin lokal, vilket jag tror många gör, är inte heller min grej. In for a penny in for a pound, som engelsmännen säger. Vi kommer förstås inte att gifta oss i kyrkan heller, det blir Las Vegas om jag får som jag vill.

Nåväl, tillbaka till festen. Förberedelserna har liksom puttrat på i trevlig ton och väl avvägd takt, i min värld har det varit så. Men igår fick jag se min flickväns blick, den var något uppspärrad och flackande, och då kom jag på andra tankar. Uppenbarligen har hon, som är en av norra Europas coolaste människor, anfäktats av stress inför evenemanget så vad är det jag har missat? Borde jag också vara stressad? Visserligen vet jag att drygt 50 pers är inbjudna, och dom ska ha mat och dricka och dessert, men jag har tänkt att det där löser sig liksom. JAG har tänkt så. Jag som tidigare var norra Europas absolut inte coolaste människa utan ett klockrent kontrollfreak, har satt mig i baksätet med stadig vilopuls och liksom bara sett fram emot festen. Detta beteende är mycket olikt mig.

Så jag tänker att vi kanske får bevittna patriarkfällan igen här. Vår parrelation har kastat om korten totalt, S har blivit kontrollfreak och jag har blivit cool. Det var, det vet jag med bestämdhet, precis tvärtom förut. Hur kan det bli så? Är det gener? Tradition? Miljö? Vad det än beror på så är det intressant och jag tänker grotta vidare i det här.

Jag ska vara vaksam på mig själv, det har jag för övrigt sagt i en annan debatt att män måste vara och blev fullkomligt missförstådd för det handlade om våldtäktsmän och nu tror säkert en och annan att jag kan våldta kvinnor om jag vaknar på fel sida. Fast det var ju inte så jag menade. Det jag menar är att man fan inte ska ha så höga tankar om sig själv att självbilden till slut bara består av ens egna tankar och inte handlingarna. Att det är lätt att ”trilla dit”, i brist på bättre ord. Att inte tro att man aldrig skulle kunna våldta, bli en mansgris eller vad fan vet jag, för det är inte djävulen som skapar våldtäktsmän, det är omständigheter och andra människors handlingar mot dig. Nånting sånt, fast det är svårt det här.

Jag hade inte trott att jag så snabbt skulle ta platsen i baksätet i vår parrelation heller, och jämförelsen med våldtäktsmän är förstås horribelt långsökt, men ändå. Jag hade inte trott det. Kanske hade inte många våldtäktsmän trott att dom skulle våldta heller? Jag bara sår en tanke här, för att få er bort från spåret att våldtäktsmän är predestinerade, om ni skulle vara inne på det spåret.

Det finns ingen inbyggd gen i mig eller någon annan man för den delen heller som automatiskt hindrar mig från att bete mig som en idiot. Jag och du och alla ni andra måste använda skallen också. Mitt sätt att använda skallen uttrycker jag som att jag måste vara vaksam. Vissa tolkar detta som att jag kommer att våldta en kvinna den dagen jag inte är vaksam, i kombination med att kaffet är slut eller någon annan trivial trigger, och det är synd om ni tolkar mig så. Lik förbannat måste jag få er att förstå vad jag menar. Förstår ni vad jag menar?

torsdag, maj 10, 2007

The goodiebag, en lektion i populärkulturhistoria

Det finns inte många människor i min vänkrets som har koll på what’s hot and what’s not måste jag säga. Dom flesta av mina vänner är helt vanliga människor, typ förskollärare, socionomer eller Java-kodare som har mer koll på hur man tar död på en maskros än hur man ska klä sig när Bindefeld bjuder till fest. Det är sympatiska människor, jag har sökt mig till dom eftersom jag gillar dom. Jag klagar inte.

Men du vet hur det är, man läser ju en del ändå och försöker hänga med hyfsat. Om inte annat så för att kunna spy galla över innefolkets märkliga riter i bloggen. Dessutom finns det en person i min vänkrets, jag har nämnt henne förut, som har råkoll på allt det där som jag är så utestängd ifrån. Jag talar förstås om min flickväns brorsas flickvän. En människa från den fina sidan.

En sak som hon har berättat för mig är att varje fest måste ha goodiebags nu för tiden. Alltså när man går därifrån ska man få en liten påse innehållande diverse junk med sig hem. Rimligt svängd som jag ändå är i konferens- och sälj-sammanhang vet jag förstås att detta ingalunda är något nytt påfund. Det kallades give aways senast jag kollade med marknadsavdelningen och sånt har företag sysslat med sen Hedenhös. Men vet du, traditionen är faktiskt ännu äldre än så.

Före Hedenhös, alltså när jag var liten, fanns det nämligen också goodiebags. Jag minns med klar skärpa varje trettondag från min barndom för då var det nämligen fackets julfest på rotundan i Folkets Park (inomhus alltså, inte ute i snön). Alla som var anslutna till Metallarbetarnas fackförbund, vilket min pappa och alla vi kände var eftersom arbetarna var kollektivanslutna och vi umgicks inte i intellektuella kretsar, fick ta med sig familjen på gratis julfest. Alltid på trettondagen och alltid på Folkets park. Där satt man som uttråkad sexåring, uppsnidad med pullover och fluga, och genomled räven raskar över isen i väntan på det enda som var bra med dom där jävla julfesterna, det som väntade vid hemgång.

För efter alla dessa oändliga ringdanser var det äntligen dags att ställa sig i den toklånga kön till garderoben (kom ihåg att alla var kollektivanslutna, även till julfesten) med en liten gul lapp med en siffra på i handen. Den lappen fick man INTE slarva bort, för den var biljetten till himmelriket: The motherfucking goodiebag. Naturligtvis var det inget fancy pancy, ingenting var fancy pancy på den tiden, utan endast en modest liten vit papperspåse innehållande en mandarin, en ouppblåst ballong, en tablettask, en godisklubba och en handfull Ahlgrens bilar. Som sagt, inte mycket att skriva hem om i dessa sötebrödsdagar men jag och brorsan blev överlyckliga varje gång. Jag kanske lite mer än han. Jag var nog väldigt lättköpt när jag var liten men det har förändrats med tiden.

Innehållet i goodiebagen var ofta uppätet innan vi ens hann hem, bortsett från mandarinen som man aldrig åt. Jag undrar hur många mandariner jag och brorsan har gömt i våra dagar, det måste räcka till ett helt kompani (så sa man förr i tiden, det räcker till ett helt kompani, men såna finns ju inte heller kvar längre så det uttrycket lär väl bytas ut mot något nytt).

Så där har ni den, goodiebagens historia. Allt började alltså på Folkets Park i Gävle någon gång på 70-talet. Tänk på det nästa gång ni går på fest med Bindan, det kan vara bra för er att känna historiens vingslag mellan kindpussarna once in a while.

onsdag, maj 09, 2007

Små irriterande saker

Det finns stora och små saker att irritera sig på. En liten sak som irriterar mig är en reklam som gått ett tag nu där rösten påstår att teven man gör reklam för har fem gånger bättre bild. Fem gånger bättre än vadå?? En normal bild? Vad är det? Hur mäter man ett stycke normalbra bild???

En annan ganska liten sak som irriterar mig just nu är Alex Schulman. Att göra karriär på att försöka vara ett svin är varken tjusigt eller originellt. Många har försökt detta tidigare och alla blev dom snälla till slut. Så sluta med din jobbiga charad Alex Schulman, vi vet alla att du egentligen är en jättesnäll kille som bara vill ha jättemycket uppmärksamhet.

Ett litet tillägg

.. till Sjödin-affären. Samma tidning som härom dagen dansade med å det grövsta i gråtvalsen (buhu, vi måste stå upp för vår stackars mobbade hjälte) rapporterar idag att pucktrillaren har en månadslön på 110 tusen spänn. Det var alltså denna lön han ville få upp lite till.

Man kan undra varför tidningen som så tydligt stod på Sjödins sida bara för två dagar sedan nu publicerar denna uppgift. För det är väl ändå rätt uppenbart att en sån uppgift inte direkt skapar mer sympatier för Sjödin väl? Vet tidningen inte vilken fot den ska stå på? Försöker tidningen framstå som objektiv genom att kasta ur sig alla ytterligheters åsikter på samma gång? Eller, heureka, har tidningen kommit fram till att det bästa sättet att förhålla sig till affären är att reda på och presentera så mycket fakta som möjligt? Det skulle vara en smärre revolution i såna fall.

Skugge-debatten

Skugge slutar blogga pga hat och hot från anonyma idioter och här inträder en kluvenhet hos mig. Å ena sidan är det alltid lika obehagligt att bevittna detta blinda hat, idealisten i mig vill protestera på gator och torg. Å andra sidan tänker pragmatikern i mig ”Vad hade hon väntat sig då?” Man ska väl förstås inte inta en pragmatisk attityd gentemot mäns (för det är väl till 100 % män vi pratar om?) kränkningar, det ska bara bort oavsett vem som står i skottlinjen. För det ska gudarna veta att Skugge inte är en av mina favoriter, men det här hatet förtjänar hon inte på något sätt.

Men varför fokuserar man så mycket på anonymiteten? Är det inte det generella hatet hos män som är problemet? Och om man tvingade folk att kliva ur anonymiteten, vad tänker sig Skugge & co att man ska göra med dom människorna då? Stämma Patrik Andersson i Säffle för förtal? Det kan väl iofs funka som prejudikat, dvs avskräckande exempel, men jag tror knappast det kommer att göra någon skillnad. Idealisten säger att rätt ska vara rätt, pragmatikern säger att det inte gör någon skillnad.

Dessa anonyma kräk går väl egentligen att jämföra med maskerade demonstranter vid Göteborgskravaller som kastar sten åt alla håll, utan att egentligen veta vad man protesterar mot. Sett ur detta ljus får anonymiteten en annan betydelse. En betydelse som faktiskt känns mest negativ för hataren själv. Så länge han håller sig anonym kan vi hata honom tillbaka, inte honom personligen förstås men det han symboliserar. Den blint hatande mannen. Idioten. Han som bara borde skjutas. Och så vidare. Skulle vi däremot dra masken av hataren så hittar vi troligen en tragisk figur som kanske väcker mer empati än hat hos de omaskerade, om vi fick chansen att lära känna stackaren och ta del av de bakomliggande orsakerna.

Kasta sten på snutar eller skit på Skugge är samma sak. Snuten går hem och fikar, försöker glömma allt hat. Det har nog Skugge också försökt göra, tills det inte gick längre. Snuten får leken tåla, han har betalt för det, men hur är det med Skugge? Tycker vi egentligen att hon borde leken tåla? Som journalist, ja. Hon har betalt för det. Som privat bloggare, hur blir det då? Jag är en privat bloggare och jag vill fanimej inte den leken tåla. Problemet för en Skugge är ju bara att det inte går att dra den skiljelinjen. Hon är en offentlig figur, oavsett vad hon gör. Hon kan inte bara gå hem klockan fem, sätta sig vid datorn i sovrummet och bli en helt vanlig privat bloggare. Inte så länge hon visar att det faktiskt är Linda Skugge som skriver bloggen, vilket hon ju vill, för annars är hon lika usel som dom hon föraktar. De anonyma.

Skugge har gjort ett val för ganska länge sen, ett val att stå i offentlighetens ljus. Ett ljus som har skänkt henne många fördelar, även som bloggare. Detta val har nu, flera år senare, fått konsekvenser som hon får lida för. Konsekvenser som inte riktigt gick att förutse när hon gjorde sitt val. Så kan det vara här i livet, saker och ting förändras. Och kanske ville hon både äta kakan och ha den kvar, både vara privat bloggare med öppen kommentarsfunktion och offentlig person med all den makt och det inflytande som vi vanliga bloggare aldrig kommer i närheten av. I såna fall var det dödsdömt från början, den kakan har du ätit Skugge vare sig du vill inse det eller inte.

Men detta ursäktar naturligtvis för fan inte alls det blinda hat som den här gången riktades mot Linda Skugge. Du borde självklart få skriva din blogg utan att bli hotad till livet, säger idealisten. Tyvärr verkar det vara en omöjlighet i fallet Skugge, säger pragmatikern.

Och här står vi med ett samhällsproblem som återigen har belysts men som ingen verkar vilja göra något åt. Det blinda hatet är ett tecken på att något är fel, något stort och allvarligt, men att offra yttrandefriheten.. är det verkligen rätt medicin? It's kinda the american way, isn't it?

tisdag, maj 08, 2007

Brev till Tomas Ros, sportjournalist på Aftonbladet

Angående Sjödin-affären

Herr Ros, jag skriver till dig eftersom du tidigare, när Boork-debatten rasade som värst (när han sparkade ”stjärnor” på löpande band), publicerade min åsikt i din blogg. Eftersom jag stod på Boorkens sida, vilket inte många gjorde då, blev jag glatt överraskad när du publicerade mig. Nu är det dags för nästa debatt, och du känner förstås till den.

Det är ju så att det i min hemstads lokaltidningar just nu rasar en liten storm i ett litet vattenglas. Det handlar om hockeyspelaren Tommy Sjödin, världens äldsta back (nästan), som har kommit på kant med Brynäs IF. Jag tror det är bra för dig att veta herr Ros, att inte alla Gävlebor betraktar Brynäs hantering av Sjödin som en skandal. Jag är av en annan åsikt, en åsikt som jag här vill försöka förmedla.

Kort sammanfattning av bakgrunden, som jag har uppfattat det hela:
För fyra år sedan blev Tommy lovad jobbet som sportchef i Brynäs. Tommy valde dock att spela vidare i laget och kunde därför inte tillträda sitt jobb som sportchef, alltså satte man dit en vikarie – Micke Sundlöv (även det en gammal spelare, redan här kan vän av ordning fråga sig hur rekryteringsrutinerna på denna arbetsplats ser ut men I’ll let that slide). Nu ställer Tommy krav på föreningen, det kallas förhandling. Han vill ha löneförhöjning som spelare och ett fortsatt löfte om jobb i föreningen efter sin aktiva karriär. Grejen är bara den att herr Sundlöv har gjort ett riktigt bra jobb, så pass bra att föreningen ogärna vill göra sig av med vikarien. Då blir Tommy sur. Tommy ”ikonen” Sjödin. Tommy ”mr Brynäs” Sjödin. Som också skulle kunna kallas Tommy ”tjänar grovt mycket pengar på att skotta en puck och har så gjort i en herrans massa år” Sjödin. Här kliver nu Tommys fru Tina in i bilden (pinsamt mr Brynäs?) Hon skriver ett brev till en av lokalblaskorna där hon beklagar sig över hur illa hennes ikon till man blir behandlad av föreningen. Blaskans sportredaktör (ett riktigt skämt till journalist som heter Bengt Persson) ställer sig blint bakom paret Sjödin och säger sig ”inte ha någon anledning att tvivla på det Tina säger”. Nu börjar det här lukta skumt. Brynäs IF håller käft, det enda vettiga dom kan göra.

Så låt oss luta oss tillbaka och begrunda det hela för en sekund. Tommy Sjödin har gjort mycket för Brynäs, inte tu tal om det, men vilken arbetsgivare håller ett jobb i fyra år? Och angående löneförhöjning som spelare, nja.. det beror ju förstås på vad han tjänar idag men jag kan inte tänka mig att han hör till dom lågavlönade i laget direkt. Killen är dessutom 42 bast och borde man inte satsa på dom yngre i första hand? Brynäs har erbjudit Sjödin en betald utbildning efter aktiv spelarkarriär, och det kan mycket väl tänkas att den lönen inte är i närheten av spelarlönen men hej.. en lärlingslön är det nog knappast heller. Låt oss inte glömma att killen är helt okvalificerad att göra något annat än att spela hockey. Kanske får paret Sjödin svårt att få ihop till sommarhuset på rivieran? Jag gråter inte direkt blod måste jag säga.

Om man skulle leka med tanken att byta ut herr Sjödin mot en företrädare för näringslivet, och man behöver nog gå en bit upp i hierarkin för att hitta en chef med den lönen, hur stor förståelse skulle den filuren möta hos folket om han A: Lät frugan skriva snyftbrev i lokaltidningen. B: Krävde att få ett jobb han blivit lovad för fyra år sen men själv valt att avstå ifrån. C: Kräver höjning av en redan löjligt hög lön. D: Avstår tre års betald utbildning med motiveringen att han är värd bättre. Jag tror vi alla vet att svaret på den frågan är noll. Noll förståelse är svaret.

Så det är alltså en hjälte vi pratar om? Jaha. Jag är ledsen Gävlebor och enfaldiga sportjournalister, människor som räddar liv är hjältar, människor som tar reda på din skit är hjältar. Det här är en hockeyspelare, en högavlönad pucktrillare, och det är visserligen kul att vi har såna också men en hjälte är det då rakt inte. Så välkommen till verkligheten Tommy Sjödin. Jag skulle nog ta den där betalda utbildningen och hålla käft om jag var du.

Alla de upptagna är redan bra

Det var Mo som skrev det, i en kommentar tror jag. ”Alla de bra är redan upptagna”. Uttrycket i sig är en klyscha men jag rycker det ur sitt sammanhang här och påstår ingalunda att Mo själv är klyschig. Det är hon inte alls. Men jag vände på det, jag skrev ”Alla de upptagna är redan bra”. Och bortsett från att ordvitseri alltid är osympatiskt klämkäckt så blir jag mer och mer nöjd med just den ordvitsen ju mer jag tänker på den.

Jag har en kompis som förr i tiden alltid föll för upptagna tjejer. Tjejer som redan hade kille alltså, såna som var så himla trevliga och mysiga på fester. Jag gjorde mig en färdig bild av varför han föll för upptagna tjejer, inte helt opåkallat utan för att han frågade mig om jag hade nån teori. Och det hade jag. Det finns två huvudspår i teorin.

Huvudspår ett: Upptagna tjejer är safe, det blir aldrig på riktigt eftersom dom ändå är upptagna. Dah. Enkelt att förstå, det blir på låtsas liksom. Som att leka att man är kär. Som att vara kär i sin idol. Sexet är aldrig så bra som i en platonisk dröm. Flickan är aldrig så vän som när hon står där borta med sin pojkvän. Och du kanske skulle kunna vinna mot honom, om du gav dig fan på det, men det gör du aldrig. Du bara flirtar lite. En krydda är bättre än ingenting alls, tänker vi kanske lite till mans och helt fel.

Huvudspår två: Där har vi det, alla de upptagna är redan bra. En tjej som redan är i ett förhållande har en färdig identitet som flickvän. Inget oskrivet kort här inte. Och om du tycker att hon verkar vara en bra flickvän så kan du, in your dreams baby, klippa ut hennes nuvarande pojkvän och klistra in dig själv i bilden. Och hon kommer att vara lika gullig och bra mot dig som hon är mot honom. Hon är redan bra, du behöver inte gå igenom det där dryga jobbiga jobbet där hon ska hitta sin flickvänsroll och du ska hitta din pojkvänsroll. För det är, om vi ska vara ärliga, ingen jävla walk in the park direkt. Det är redan klart, bara att hoppa in. Ingen vädjande blick som frågar ”Are you the One that I’ve been waiting for?” (citat Nick Cave). Den blick som kan få oss att springa långt långt bort i okänd riktning, bara bort från den som äger blicken.

Jaja, här kommer det. Den blicken måste vi lik förbannat nån gång möta om vi vill göra något annat än fylla vår tillvaro med små kryddor som blåser bort vid första vindpust. Men okej, jag raljerar och lägger mig i. Gör som ni vill, eller gör som min kompis. Han slutade flirta med upptagna tjejer och hittade en trevlig singeltjej som han nu bor tillsammans med. All is well that ends well.

PS. Om du är tjej, byt ut ordet ”tjej” mot ordet ”kille”, ”flickvän” mot ”pojkvän” och vice versa och så vidare. You get the picture.

måndag, maj 07, 2007

Även jag

Tydligen hade lilla I vaknat med ett gallskrik inatt. Tydligen hade jag då muttrat ”Men va fan” och vänt mig om. När S berättade detta imorse tyckte jag mig kunna frammana ett svagt minne av skriket men inte min egen kommentar. Men å andra sidan, varför skulle hon ljuga om en sån sak?

En sån här liten incident kan räcka för att bära en elak liten tagg av dåligt samvete i hjärtat resten av dagen. Fastän det var i sömnen, vill jag påstå, och fastän lilla I inte kan skilja på ord än (dock troligen tonfall).

Man blir lätt jävligt fånig som förälder. Fånig som i lättrörd, överdrivet beskyddande och orolig samt helt klart insnöad. (Man säger man när man menar jag, men det tror jag ni förstår.) Man försöker hålla stilen och vara cool, uppvisa en avslappnad attityd gentemot omgivningen och visa att man minsann inte har blivit en idiot bara för att man har fått barn. Men det går egentligen inte, för man är en idiot. Ur barnlösa människors perspektiv är man en idiot.

Även jag buffar med barnvagnen på folk som står i min väg. Även jag pratar alldeles för länge och ingående om mina barns avföring. Även jag hytter med näven åt bilar som inte saktar ner om dom befinner sig inom en radie av femtio meter från barnvagnen. Även jag uttrycker oro över var det här samhället är på väg. Även jag bygger fortliknande och skrymmande konstruktioner runt min familj på badplatser. Även jag är fullt medveten om barnlösa människors förakt när jag och min jättefamilj tar upp hela trottoaren så att dom måste gå en omväg runt oss, och även jag bemöter mer än gärna detta förakt med ett hånflin.

Och det jävligaste av allt för dig är att det kommer du också att göra.

Sportpanelen

Jag har tidigare försökt förklara för min flickvän varför jag gillar att titta på spansk fotboll, roadracing och snooker på teve. Det har gått så där att förklara detta för henne måste jag säga. Själva grunden i förklaringsmodellen tycker jag iofs håller bra, då jag hävdar att det är en kombination av estetik och spänning. Ta fotbollen t ex, en match som Real Madrid mot Sevilla som gick på burken igår kväll fångar mitt intresse med metoder som jag vill påstå är förföriska. För det första spelas matchen i vad som i sportsammanhang brukar kallas ”en kokande gryta”, omringad av drygt nittio tusen åskådare. Man sitter där i soffan med sin folköl och kan bara försöka ana vilken stämning det måste vara. Sen det estetiska i själva spelet, spelarnas smidiga rörelser, det är som en dans. En vacker dans. Att titta på AIK – Helsingborg är som att se pensionärerna Rune och Greta dansa schottis en onsdagskväll i Säffle, att se Real Madrid – Sevilla är som att se en brinnande flamenco framförd av världens bästa dansare i genren. Alltså tittar jag inte på allsvensk fotboll på teve, såvida inte mitt lag Gefle IF spelar (som för övrigt leder allsvenskan just nu, ehum).

Jag tror nog att min flickvän har viss förståelse för fotbollen, åtminstone efter min liknelse med dansen som jag faktiskt drog igår kväll, men när vi kommer till roadracing blir det betydligt svårare att förklara fascinationen. Belackarna, dvs flickvännen och majoriteten av vännerna, hävdar att det bara är motorcyklar som åker runt runt till synes utan mening eller mål, och att den som finner nöje i att betrakta spektaklet borde genomgå en större sinnesundersökning. Försvaret, i den mån det överhuvudtaget är någon mening i att försvara sporten, bygger återigen på den estetiska upplevelsen. Det är vackert, motorcyklarna rör sig i vida bågar och klipper apex vid exakt rätt millimeter för att sen skjuta iväg som skjutna ur kanoner. Den som tycker att det är bra skjuts i familjens Saab turbo med 250 hästar kan också begrunda siffrorna som dessa utövare leker med: 250 hästar, inte i en Saab utan mellan benen på en motorcykel som väger en tiondel av bilen. Det krävs en viss inställning till livet för att ens sätta sig på en sådan maskin. Plus det faktum att svårighetsgraden är skyhög, vilket man bättre förstår om man någon gång har försökt sig på att köra motorcykel i något så när hög fart och samtidigt svänga, vilket jag har. Det handlar om millimeterprecision i farter över 300 km/h, och missar du så kan du dö. Du kommer åtminstone garanterat att slå dig rejält. Jag kallar utövarna av denna sport den moderna tidens gladiatorer, vilket förstås ter sig en aning ironiskt när man ser att killarna är flugviktare i 60-kilosklassen men deras mod och skicklighet är det fanimej inget fel på. Roadracing är vackert, svårt och extremt farligt. Därför gillar jag att titta på den.

Slutligen kommer vi till den allra mest svårförklarade fascinationen av dom alla, den för sporten snooker. Här brukar flickvännen bara titta på mig, som om ord vore överflödiga för att förklara dumheten. Och ja, det kan synas vara en fullkomligt onödig och livlös sport vid första anblick, ungefär så som jag själv ser på golf, men vid närmare inspektion ser man även här ett rörelsemönster, en vacker dans, och en svårighetsgrad som få människor har mental kapacitet att ens ta in i sin begreppsvärld. Har du försökt spela snooker? Om inte, prova. Det är helt omöjligt, och denna insikt kommer att få din respekt för utövarna att växa till oanade proportioner. I jämförelsen med t ex golf, där man bara behöver tänka ett hål framåt, måste snookerspelaren hela tiden tänka minst fem stötar framåt. Det är en typ av intelligens som snookerspelaren delar med schackspelaren men inte med mig. Kanske är det därför jag fascineras så av människor som klarar av sånt där. Att se fem stötar framåt, det är ju rena magin!

Mitt i det som nu verkar ha blivit ett mönster i mina texter, nämligen att belysa skillnaden mellan mig och flickvän, vill jag ändå poängtera att vi har det bra. Varför jag ändå känner behov av att skriva om skillnaderna kan jag inte riktigt förklara, kanske försöker jag förstå varför och respektera den, i mina ögon, avvikande åsikten. Det är väl i såna fall en hedervärd ambition, tycker ni inte det? Annars, kan man tro, är det enbart skrivövningar eller fördrivande av tid. Två ganska underskattade aktiviteter i dagens hårda samhällsklimat, lika underskattade som Micke Nylander är underskattad som hockeyspelare. Men det är en annan skrivövning.

torsdag, maj 03, 2007

Patriarkfällan

Fällan är gillrad och det gäller att tänka till. Annars kan man vakna upp en dag och vara insnöad patriark, en elak dum jävel som nästan utan att veta om det själv lever ett hopplöst omodernt och icke-jämlikt liv. Kan det vara så?

Du och de gudar du tillber ska veta att det finns fällor, att man måste tänka till. Och feminismskeptiker, dom som ofta hänvisar till naturen och biologi, säger att måste man tänka till så är det inte naturligt. Men jag måste tänka till, för jag vill inte vara en insnöad patriark. Men det är just insikten att jag måste tänka till ibland som gör det jobbigt. Jag är uppenbarligen inte en jämlikt tänkande person av födsel och hävd.

Se här till exempel. Min sambo är mammaledig. Hon är hemma med dottern och ägnar en hel del tid åt traditionella kvinnosysslor. Ja du vet, städa, handla, laga mat, tvätta osv. Det faller sig lämpligast så, det bara blir så. Min sambo är ungefär så långt ifrån en hunsad kvinna under mannens boja som man kan komma, ändå är det så just nu att vi för en tämligen traditionell tillvaro sett ur könsperspektivet. Ska det skruvas ihop utemöbler är det jag som skruvar. Ska det handlas nya gardiner är det hon som handlar. Ska det lagas mat så ja nog fan delar vi på det men det lutar lite åt det där nu är det helg och då lagar jag mat för det är ju rätt mysigt när man kan smutta på vinet samtidigt.

Och det som är läskigast i hela historien är att jag börjar ta saker för givet. Jag märker inte allt hon gör utan bara förutsätter att det är gjort. Och hon gör en hel del, jag misstänker att en viss obalans råder. När jag tänker efter kommer jag t ex på att det var ganska länge sedan jag dammsög hela huset, och jag ser samtidigt att det är hyfsat rent, men jag måste ta det där extra varvet i skallen för att lägga märke till det. Sen säger jag nåt lamt som ”Fint att du har städat” en gång i månaden ungefär och det blir ju närmast ett hån, eller uppmuntran, vad som nu är värst.

Läsaren ska också veta att jag tidigare bodde ensam med två barn i tio år innan jag flyttade ihop med S. Under den tiden gjorde jag förstås allt själv, måhända inte på en nivå som husmorsföreningen skulle rekommendera men ändå, jag har tio års erfarenhet av att vara ensamstående förälder utan polsk hemhjälp. Ändå, trots detta, måste jag ibland tänka till. För jag liksom glider in i en ganska bekväm livshållning där sysslorna är informellt uppdelade enligt ett mönster som har sina rötter i tidigt 1800-tal.

T o m jag, en av världens modernaste män, kan bli ett patriarkmonster på hemmafronten så va fan, nog behöver man fortsätta belysa och diskutera dessa frågor allt.

Och jodå, visst är det så att vi i vårt förhållande måste ta ansvar för att kommunicera med varandra och tala om när vi upplever orättvisor, varna för att det börjar gå åt fel håll liksom. Det måste alla göra. Men du vet hur det är, man kanske inte är den typen som säger rakt ut och tämligen omgående var skon klämmer utan man låter det gå ett tag i väntan på att ens partner ska se skiten. För man ska inte behöva säga till, eller hur? Och det jag säger nu är att man nog ibland ändå måste säga till. För jag törs säga, kaxig som jag är, att om jag kan gå i fällan så kan vem som helst gå i fällan. Om ingen säger till.

Kalla det en generell brist eller skavank hos män, kalla det lathet eller dumhet, men mina empiriska studier visar att det fortfarande och säkert för en lång tid framöver behöver rytas till för att jämlikhet och balans ska uppnås.

Fotnot: Jag återkommer säkert till detta ämne längre fram när jag själv är pappaledig och då säkerligen med ett helt annat och mycket mer försmått ljud i skällan.

onsdag, maj 02, 2007

Salem Al fattas något

När jag lyssnar på Salem Al Fakir vill jag så gärna att det ska gå bra för killen, och det gör det säkert också, men jag kommer bara att tänka på två andra underbarn som hypades rejält när dom kom men som föll i snabb glömska: Stephen Simmonds och Christian Waltz. Stephen Simmonds hade sammetsrösten som alla jämförde med stora soullegender, Christian Waltz var så begåvad att det sprutade ur öronen på honom, men vad hjälpte det? Dom var också duktiga, nästan lika duktiga som Salem-killen, men var är dom idag?

Jag sitter där med en bekant känsla av att något viktigt fattas i själva upplevelsen av herr Al Fakirs musik men har svårt att sätta fingret på det. Precis som jag saknade något i ovannämnda herrars alster. Visst är han så duktig som kan spela alla instrument själv, men det snarare stjälper än hjälper när man verkligen lyssnar på musiken och tänker bort hur duktigt det är.

För ska vi vara ärliga så finns det många bättre trummisar, många bättre gitarrister, basister osv. Och det hörs, inte direkt men efter några genomlyssningar. Jag kommer att få skit för det jag ska skriva nu men jag måste vara ärlig, det svänger bara inte. Och jag antar att det ska svänga, det är liksom den typen av musik.

Och kanske finns det en poäng i att en grupp, en väl fungerande grupp, levererar en dynamik vars summa alltid är större än dom enskilda medlemmarna räknade var för sig? Duktig är inte bra, bra är bra. Och branschen har visat tidigare att man inte har speciellt stort tålamod med underbarn. Som sagt, var är Stephen och Christian idag? Men jag hoppas det går bra killen, han verkar ju trevlig.

Lillebror ser dig också

Eller, i kameramobilens tidevarv går ingen säker. För visst har det blivit något av en Orwellsk tvärvändning på senare år? Det är vi, männen och kvinnorna på gatan, som bevakar storebror istället för tvärtom. Om man kisar lite har jag rätt fast det egentligen inte är skådisar, artister, idrottsstjärnor eller rätt och slätt kändisar som avses i ordstävet ”Storebror ser dig”, men vi kan faktiskt baka in kända politiker och representanter för näringslivet i begreppet kändis och då blir det lite rätt ändå. Folk som styr och ställer över våra liv, dom kan vi klämma åt rätt duktigt om vi bara befinner oss på rätt plats vid rätt tillfälle. För mobilen har vi alltid med oss, eller hur?

Hos Aftonbladet kan man dessutom få upp till 71 tusen spänn för sin bild, förutsatt att den är bäst enligt tidningen. Och hur den bedömningen går till kan man ju fundera över ett tag men låt oss säga att du lyckas plåta en för stunden het person, vad vet jag, säg Reinfeldt då för enkelhetens skull, i en prekär och för huvudpersonen oväntad situation, kanske boffar han lim i baksätet på limon, så ligger du nog bra till för att talla på tusingarna. Vi är alla murvlar i kameramobilens tidevarv och 71 tusen spänn är en hel del pengar.

Översatt till dåtid, dvs innan vi alla utrustade oss med rätt så högkvalitativa kameror som vi alltid bär omkring på, skulle det betyda att du en vårdag 1995 kunde se blaffiga systemkameror hängande runt halsen på varenda människa du mötte. Då kanske du rentav skulle bli en smula misstänksam? Alla går omkring med kameror, what the fuck liksom, men idag är det ju en helt normaliserad företeelse.

Folk talar ofta om att vår integritet hotas av övervakningskameror nu för tiden och det är en synnerligen befogad debatt. Men jag menar att det finns redan en ohygglig massa kameror omkring oss ändå, innan vi börjar räkna övervakningskameror. Lillebror är minst lika kameratät som storebror. Och är du kändis så slår jag vad om en hundring att du upplever ett mycket större hot från oss, vi män och kvinnor på gatan som agerar murvlar i tusental, non-stop 24/7. Vi ser dig när du petar dig i röven, när du skäller på ungarna i kön på ICA och när du pratar med (vilket senare översätts till ”sågs med”) en annan kändis på krogen. En kändis som inte är din fru eller man. Vi ser dig och vi är jäkligt många, eller hur? Fy fan för att vara Persbrandt säger jag bara.

Hon kanske försökte säga något viktigt

Ja så har det då till slut hänt. Jag har varit äldst på en fest med 153 gäster.

Med en grogg i handen tittade jag på min flickväns brorsas flickvän. Hon som är lite snobbig och välansad och går på Solidaritet och såna ställen men som jag ändå tycker mig ha hittat en mänsklig kärna hos. Jag tittade på henne och sa ”Jag är äldst här va?” varpå hon, på sitt omisskännliga Östermalmsbesserwissersätt, till synes dämpad men egentligen otroligt fullkomlig i sin maktdemonstration, sa ”Mmm..”. Det var inte speciellt jobbigt för mig, mer som ett konstaterande. Nu har man kommit till en punkt där det utan problem går att samla ihop 152 gäster som är yngre än jag men som ändå inte är speciellt unga. Fast hon verkade tro att det var jobbigt för mig, för hon började smöra.

Under dessa år som hon har varit min flickväns brorsas flickvän har hon knappt lagt märke till mig. Hon har alltid varit artig, det är hon väldigt bra på, men på det där kyliga och avståndstagande sättet. Jag har alltid trott att jag i hennes ögon är en visserligen rätt trevlig men ändå hopplöst oinsatt bondlurk som lägger alldeles för lite tid och pengar på mitt utseende. Att denna min brist på grooming, återigen i hennes ögon, skulle tyda på att jag tillhör en ras som håller på att dö ut. Den fula rasen.

Men nu stod hon där och sa att jag passade bra i lite halvlångt hår, att det var mycket bättre än snagget, att jag var snygg-Matte nu. Det kändes ganska obehagligt så jag gick därifrån. Fast det kanske var dumt gjort av mig, hon kanske försökte säga något viktigt. Typ att jag är okej eller att jag är bra för S. Nåt sånt.

Kort därefter dök min flickväns bästa kompis upp ungefär tre centimeter framför mitt ansikte. Hon upplyste mig om att hon var full och att hon ville gå ut i skogen och kissa, och att jag skulle följa med. Jag sa nej, sånt fick hon klara av själv. Varje gång jag dansade med min flickvän, eller varje gång vi kramades, så dök hon den där bästisen upp och särade på oss. ”Nej nej, inget hångel här inte!” skrek hon i våra öron.

Hon ska gifta sig i sommar, jag vet inte om det har något med hennes märkliga beteende att göra. Jag höll mig iaf borta från henne också, hon kändes ganska obehaglig. Fast det kanske var dumt gjort av mig, hon kanske försökte säga något viktigt. Typ att jag är okej eller att jag är bra för S. Nåt sånt.

Man önskar ju ibland att folk kunde säga rakt ut det dom vill säga och inte hålla på och krusidulla så där. Det skulle förhindra en massa missförstånd, right? Att det ska vara så jävla svårt ändå.