Patti Smith - Because the night

Patti Smith har däremot aldrig varit överskattad, inte heller killen som var med och skrev den här låten (Bruce Springsteen).

Sveriges fem mest överskattade

Det här kan mycket väl bli ett koncept som jag återkommer till i framtiden, att lista Sveriges fem mest överskattade inom valfri kategori. Man har ju behov av att gnälla av sig ibland va, gudarna ska veta att man gör det lite då och då när man kör bil, fikar, äter middag eller tittar på teve. Som vanligt kan ni byta ut ordet ”man” mot ordet ”jag” i ovanstående text. Hur som jävla helst, idag har jag bestämt mig för att bitcha över svensktillverkad populärmusik. Kategorin är alltså ”Sveriges fem mest överskattade band/artister” och jag väljer att utelämna uppenbara sitting ducks som diverse musikalartister, diverse schlagerartister och Mando Diao.

På femte plats hittar vi The Tough Alliance, även kallade TTA i förkortad form (det tog mig en lång tid innan jag fattade det). Detta band låter som Howard Jones gjorde 1985, och jag har aldrig gillat Howard Jones. Dom ligger femma här för att dom inte är skitdåliga eller av någon annan anledning irriterar mig nämnvärt, dom är helt enkelt bara grovt överskattade. Jag hade t o m kunnat tycka att dom är helt okej om inte hela nöjeseliten sög av dom hela tiden. Det är ju förstås inte bandets fel att deras fans har dålig musiksmak, men jag tycker ändå att dom någon gång kunde komma ut i kvällspressen och säga ”Besinna er människor, så bra är vi faktiskt inte”. Det vore klädsamt.

På fjärde plats placerar jag en synnerligen hypad syskonduo som kallar sig The Knife och som även dom verkar ha lyssnat för mycket på käre Howard back in the days (lyssna på Heartbeats och jämför med Howards New Song). Det är överhuvudtaget en deprimerande tanke att den största influensen till dagens överhypade svenska musikunder är denne halvfigur som firade vissa triumfer under 80-talets första hälft. Jag lovar er, om ni lyssnar på Howards grejer från 83 så kommer ni också att bli lika deprimerade som jag när ni ser denna koppling. Hur fan kunde det bli så?! Musikaliskt lirar the Knife i samma tråkiga division som TTA, men dom är dessutom extremt deprimerande och förtjänar därför fjärdeplatsen.

På tredje plats fläskar jag utan att tveka in Petter. Okej, jag är ingen stor konsument av rapmusik men i mina öron rappar han sämre än Markoolio. Du som tycker att jag har fel får gärna peka ut Petters förtjänster, för jag fattar verkligen inte varför det är bra. Sen är jag så jävla otroligt trött på det där machojiddrandet som han kör med. Jag var först, jag är störst, jag vek inte ner mig när det blåste, jag har rysk kaviar på mitt fat, yada yada yada. Jahadu Petter, du har haft det tufft du. Mmm.. Det är kul att det går bra för dig killen, verkligen, jag må vara sur men missunnsam är jag faktiskt inte. Men lyssna nu killen, lyssna noga, kan du verkligen inte hitta på något annat att rappa om än ATT det går bra hela tiden? Du är ju för fan som en sån där skrävelgubbe som glider in på macken med sin merca, lägger en tjock plånbok på disken och säger ”FAAN va dyrt det har blivit med bensin, snart får man väl sälja kärringen om man ska ha råd med sommarhuset i Spanien, höhö”. Ingen gillar såna gubbar Petter, ingen. Inom rapmusikens kraftigt föråldrade hierarki bereds fortfarande plats för artister som påstås vara pionjärer inom genren men som har passerat zenit för länge sen, och detta är enda anledningen till att Petter fortfarande får ge ut skivor.

På andra plats hittar vi bandet som aldrig verkar tröttna på att låta som jobbigt gnälliga tonåringar, trots att dom vid det här laget måste ha en snittålder på minst 45 bast. Jag talar förstås om Kent, hujedamej vad jag rös till av obehag nu. Jag vet inte hur det är att växa upp i Eskilstuna, och efter att ha hört Jocke Bergs evinnerliga satans gnäll i drygt femton år vill jag nog inte veta heller. Det verkar vara ett öde värre än döden, och även om jag i goda stunder kan uppbåda ett uns av medlidande för dessa pojkar så måste jag ändå rikta en uppmaning till Eskilstunas samlade befolkning: Ni skapade detta monster, ni ansvarar för det, så se nu till att dräpa det en gång för alla så att vi slipper skicka bleka tonåringar med ristade armar till psykakuten i fortsättningen. OKEJ?!

På första plats, still number one, tronar en artist vars placering på denna lista knappast kan komma som en överraskning för den som följt min blogg senaste året. Örebros stolthet, pengabrorsan, the moneyfuckingbrother. Jag ska erkänna en sak, även om det sitter långt inne. Första gången jag hörde Moneybrother tyckte jag det var.. ehh… rätt okej. Han sjöng Reconsider me och jag tänkte ”Oj, en Springsteen-låt med Joe Strummer på sång, kul grej”. Sen kom en till låt och jag tänkte ”Oj, han kör samma grej igen.. inte helt genomtänkt kanske”. Sen kom en till, och en till, och en till, och resten vet ni. Det är ALLTID en Springsteen-låt och han sjunger ALLTID som Joe Strummer, och det gör mig så förbannad att den minst originella artist som kommit fram i vårt land under de senaste tjugo åren är samma artist som gång efter gång hyllas av musikjournalister för sin originalitet. Jag påstår inte att det är fel att låta sig influeras av sina idoler, men för jösse namn det finns gränser. Hos tullen finns ett stort lager med konfiskerade piratprodukter som folk försökt smuggla in i landet. På detta lager borde även Moneybrothers samlade verk förvaras.

BRYNÄS IF TJA-LALA-LA-LAAA

Konsten att gestalta en tom konsumkasse

Jag lyssnar på P1 och hör en uppspelt kulturrecensent yva sig över Persbrandts åstadkommanden i en Tjechov-pjäs. Det måste vara svårt, menar hon, att gestalta denna levande döda varelse, denna behållare av ord utan känslor, som en tom konsumkasse. Jaha, tänker jag, det är minimalismen som firar triumfer igen. Vill du se minimalism, kära kulturrecensent, ska du möta mig vid frukostbordet efter en natt med lite och konstant avbruten sömn. Där snackar vi tom konsumkasse for real.

För övrigt hyllar jag vädret, som hamnat i ett tillstånd nära det man kallar brittsommar. Detta tillstånd främjar våra dagliga promenader, minst sagt. I allt för rena löparskor återupptäcker jag min gamla hemstad som jag egentligen aldrig har flyttat ifrån men som jag lämnade i sticket någon gång i slutet av 90-talet. Stockholm lockade, Södermalm i synnerhet. Inför möjligheten att spendera nära på varannan vecka i goda vänners sällskap och omhuldad av söders värme stod sig hemstaden slätt. Jag drog, och såg mig aldrig om. Mitt hem var bara ett hotell, mitt riktiga hem befann sig istället på östra Södermalm. Detta trots att sovplatsen bestod av en alldeles för kort tvåmanssoffa som inte alls klarade av att hysa mina 184 centimeter i fullt utsträckt längd, och som därför gjorde att jag sov i fosterställning under ett antal år. Om det var soffan eller mitt mentala tillstånd som gjorde detta ska jag väl egentligen låta vara osagt, men på soffan fanns iaf inget annat val.

Återupptäcka hemstaden var det ja, eller snarare omgivningarna runt omkring. Skogen, grusvägarna och stigarna. Dofterna, färgerna och tystnaden. Och alla minnen förstås, dessa ofrånkomliga möten med det förflutna. Somliga välkomna, andra inte. Att växa upp är att lämna bitterljuva spår efter sig, som slemspår efter en snigel. Och bor man kvar i samma stad, ja då kommer man förr eller senare att hitta den där parkbänken där man ristade in några väl valda ord, den där stigen där man var så rädd i mörkret eller den där stenen som var så stor då och så liten nu.

Det kallas väl sentimentalitet, detta tillfälliga frosseri som jag tycker mig kunna kosta på mig just precis nu. Jämfört med min normala lön är föräldrapenningen nämligen skral, det ska ni veta, så det gäller att hitta så många gratisnöjen som möjligt. Och med en tämligen skränig dotter i åtanke rankar jag just nu skogens tredimensionella tystnad som det allra mest prisvärda av gratisnöjena. Prova vetja, man blir liksom fin i sinnet.

A day in a life

Jag tror ta mig tusan att jag är på väg mot version 3.0 av mig själv, med glada och raska steg dessutom. Den som inte tror mig anmodas här att ta del av min vittnesbörd som jag med lagom nördig litterär referens kan kalla ”En dag i Maths Enocssons liv” (Solsjenitsyn you know, ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”). Men här lovar jag mer än jag kan hålla, för ni får hålla tillgodo med en halv dag.

Jag vaknar av mig själv klockan 09.25. Bredvid mig ligger lilla I och snusar, hon har de senaste dygnen valt att somna sent och vakna framåt förmiddagen, en dygnsrytm som jag har förstått är ganska ovanlig för en niomånaders baby. Att sova en hel natt är dock fortfarande något som hon inte mäktar med, men de nattliga seanserna stör mig inte nämnvärt. Jag kliver upp och tar på mig samma kläder som jag burit de senaste tre dagarna, vem ska bry sig om jag luktar svett? Efter att ha laddat kaffebryggaren (alltid tre koppar) hör jag välbekanta ljud inifrån sovrummet. Hon har vaknat, och som alltid när hon är utsövd ler hon när jag kommer in i rummet. Jag tar med mig dottern ut i köket och låter henne ta del av dom vanliga sysslorna: Koka vatten till gröten, duka fram frukosten, leta fram en duglig skiva att lyssna till. Idag blev det Nina Simone.

Jag inbillar mig att hon känner trygghet i rutinerna, men man går ofta på känn som småbarnsförälder. Evigt pladdrande om vad jag gör, när jag gör det, hasar jag runt med lilla I på armen och låter vädret utanför fönstret bestämma att idag blir dagen då vi ska gå till biblioteket. Lilla I å sin sida verkar ha bestämt sig för att idag blir en sån dag då hon beter sig hyfsat förutsägbart, vilket i praktiken betyder att hon äter upp nästan all gröt och bajsar (ja förlåt men det är sånt här allt handlar om nu för tiden) mellan frukosten och promenaden. Med alla koppar kaffe i magen tar jag en dusch med öppen dörr, så att lilla I kan se var jag är. Jag har lagt fram rena kläder på sängen och huttrar en aning när min nakna och fuktiga kropp möter rumstemperaturen som håller 19,6 grader. Jag ägnar en tanke åt fjärrvärmecentralen nere i källaren, kanske är det dags att skruva upp temperaturen nu. Kanske är det höst nu. Dagarna värmer fortfarande vårt hus men nätternas kyla gör sig allt mer påmind.

Med alla kläderna på, två tröjor idag, snörar jag på mig mina nya löparskor och klär på lilla I som spretar med allt hon kan spreta med. Även detta beteende är förutsägbart. Jag promenerar alltid i löparskorna, även om det ser töntigt ut, för alla andra skor gör min rygg öm. Mina ben är olika långa, det var en kotknackare som upptäckte det för ganska många år sedan men jag har aldrig gjort något åt det. Och med det menar jag inte att jag borde ha försökt förlänga mitt ena ben, för det går inte, jag har bara inte använt några korrigerande hjälpmedel.

Vi tar en liten omväg till biblioteket, vädret nästan kräver det, och jag betraktar förmiddagens urval av människor. Pensionärer, skolkande ungdomar och mammor med barnvagnar. Ingen pappa syns till idag, men jag har sett några förut. Väl framme vid den litterära oasen, som för övrigt ligger insprängd i ett ödsligt och nyrestaurerat förortscentrum, läser jag en lapp på dörren. ”Utförsäljning av gallrade böcker, 5 kr styck” står det. Efter att ha hämtat ut gratisboken som var själva anledningen till vårt besök, en gåva till lilla I från primärvården, börjar jag bläddra bland titlarna som är till salu. Det är alltså onsdag förmiddag och jag bläddrar bland böcker man kan köpa för fem kronor styck, samtidigt som min dotter sitter och trallar för sig själv i sin barnvagn. Just där stannar jag upp och försöker ta in exakt hur bra jag har det, och kommer fram till att nivån är svårslagen. För ynka tjugo kronor köper jag En alldaglig flicka (Arthur Miller), Masjenka (Vladimir Nabokov), En dåres försvarstal (Strindberg) och Djävulsträdet (Jerzy Kosinski) och känner mig så där nöjd med mig själv som jag alltid gör när jag gjort ett klipp.

På vägen hem somnar lilla I, och jag ser min chans att skriva när vi kommer hem och hon fortfarande slumrar. Jag sätter mig ner vid datorn och börjar skriva den här texten men blir avbruten av telefonen efter bara några minuter. Motvilligt lyfter jag luren efter tre signaler och hör min sons röst, han frågar när vi ska ses. Det tar några sekunder innan jag minns att jag har lovat att följa med honom till tandläkaren idag. ”Vi ses där utanför, fem i halv” säger jag, samtidigt som jag slänger en blick på köksklockan och inser att texten får vänta.

Tandläkarmottagningen ligger i samma förortscentrum som biblioteket, men det blir ingen omväg den här gången. Min vana trogen anländer jag fem minuter före avtalad tid, och tar chansen att betrakta min omgivning innan sonen dyker upp. Jag ser en gumma med rullator komma gående över vägen, en inte helt ovanlig syn i dessa kvarter. På håll får hon syn på killen med den gigantiska hunden som sitter ungefär tjugo meter till höger om oss, varpå hon stannar mitt i vägen och ropar ”Är det en grann danjås?” till killen. ”Danois för helvete” mumlar jag och lilla I vaknar strax innan sonen anländer, exakt på avtalad tid och cyklande utan händer på styret. Vi morsar på varandra och går in. Han får komma in nästan direkt och är borta ungefär en halvtimme, när han kommer tillbaka visar han mig två stift som dom limmat fast på tänderna och en påse gummisnoddar. Snodden ska sitta i munnen, fasthakad i de två stiften, och binder således ihop över- och underkäken på ett märkligt sätt. Han verkar inte helt nöjd med arrangemanget men lyckas ändå få dit snodden efter ett otal försök.

Hela vägen hem tränar han på att cykla på bakhjulet, han börjar bli ganska duktig nu. Ett par gånger lossnar gummisnodden i hans mun, då säger han ”Men fan”, sen pillar han dit den igen och cyklar vidare. Vid dagens andra hemkomst fixar jag lunch åt lilla I medan sonen underhåller henne, vilket han gör bättre än någon annan. Hon skrattar så hon kiknar, jag vet inte vad det är han gör men han gör det bra. Efter en kvart kommer den andra sonen hem, rusar genom köket och hinner bara säga ”Hej.. bajsnödig” innan toadörren slår igen. ”Sätt på nån musik!” ropar han inifrån toaletten.

(Det finns förstås en fortsättning på den här dagen och den har varit god, det kan jag säga nu klockan 19.57, men jag hinner inte skriva om det.)

En ny lek

På bilden ser du lilla I leka "Titta det ringer" när chefen försöker få tag på mig.

Här kommer det där sliskiga som jag varnade er för

Jag hinner inte reagera, ser det inte komma. Jag sitter vid frukostbordet och ger lilla I gröt, precis som jag gör varje morgon. Min beredskap är inställd på att förhindra olyckor, se till att hon inte stoppar något farligt i munnen eller försöker klättra ur stolen. Men min beredskap för att stå emot Damien är låg, nästintill obefintlig ska det visa sig.

Inte kunde jag veta det, att något tydligen finns kvar där i mig. Jag tänker inte ens tanken när jag går och hämtar skivan, sätter i den i CD:n och trycker play. Inte ens när första låten startar känner jag något, det är bara som vilken skiva som helst.

Se nu bara till att hon inte sätter något i halsen, och gröten den ska ätas.

Andra låten har jag ju aldrig gillat så den skippar jag förbi, under tiden drar lilla I av sig ena strumpan. Men sen kommer den, ”The blower’s daughter”, och jag börjar plötsligt storgråta. Som på en given signal börjar tårarna bara spruta ur mig och jag slår armarna runt min förvånade dotter och ropar hennes namn. Gång på gång gör jag det, och gråten bara accelererar. Jag vrålar snart ut mina känslor, det är som att någon har öppnat en bur där en stark, vacker och farlig varelse har suttit inlåst länge. Lilla I blir rädd så jag lyfter upp henne, sätter henne i mitt knä och håller om henne så hårt att hon börjar slingra sig för att komma loss. Jag bölar, snyftar, hulkar, snoret rinner och lilla I har mina tårar i sin panna. Jag säger ”Pappa älskar dig så mycket.. älskade lilla vän” och vi gungar fram och tillbaka på stolen, precis så där som man ser dom göra på film när en mamma ska trösta sitt barn. Fast det är tvärtom för oss, det är lilla I som tröstar mig. Kanske några minuter går, jag vet egentligen inte, men då lugnar jag iaf ner mig. Vi sitter och tittar på hennes vänstra fot som hon vickar fram och tillbaka, det är den som är strumplös. Hennes ansikte är en enda sörja av gröt utspädd med mina tårar och hon ler när jag pussar henne på näsan. Jag blir lugn, så lugn att jag nästan ramlar av stolen, och jag har aldrig varit lyckligare än just nu.

Easy Tiger

Att vara hemma med ett litet barn har visat sig vara den minst gynnsamma miljön för att skriva. När hon är vaken kräver hon all uppmärksamhet och när hon sover, vilket hon inte gör så värst ofta, så finns det hundra andra saker att göra. Som att t ex städa, duscha, läsa tidningen, hänga tvätt eller ta en power nap. Jag klagar inte, jag bara förklarar läget. Så ni som har vant er vid minst ett inlägg per dag här inne får vänja om er, jag kommer inte att kunna hålla den hastigheten.

Och det är väl kanske lika bra, för i ärlighetens namn har jag under en tid känt mig som bloggens motsvarighet till Ryan Adams. Dvs väldigt produktiv men utan urskiljning. Fast å andra sidan (å herregud ni vill väl ändå inte lyssna på mina inre röster) så har det varit själva syftet med bloggen, att bara vräka ut det som dyker upp och inte låta det passera alla filter som jag alltid, så länge jag kan minnas, har burit med mig. Detta har tveklöst varit en befriande känsla. Och om man tänker efter, varför skulle jag egentligen recensera, refusera eller censurera mig själv? Varför skulle någon av oss göra det? Det finns tillräckligt många andra som håller på med sånt. Det blir ju liksom lite mer intressant också när man vräker ur sig saker.

Så det är väl mitt tips så här strax innan I vaknar igen. Ut med skiten bara, låt det flöda. En del grejer får man ångra men det är faktiskt inte så farligt det heller. Det ska vara högt i tak, som Reinfeldt brukar säga.

PS.
Lilla I har smulat sönder mina Koss-hörlurar, är det någon som vet var man kan få tag på nya såna där skumgummimuffar?

Hoppa Tolgfors! Suck it!

Att alliansen skulle få problem med att hålla sin regering intakt under en hel mandatperiod var på förhand ingen högoddsare, men att dom största stridigheterna skulle stå inom Moderaterna är kanske lite mer förvånande. Ja, ursäkta mitt föga originella upplägg men den här funderingen kan jag bara inte släppa.

Har Reinfeldt gått för långt i det han själv kallar ”uppoffringar” men som gamla stammens moderater (de otroligt få som kan tänkas lyssna på Frank Zappa dvs) snarare kanske kallar ”I’ll do anything for fifty bucks?”

För att ta över makten var vart och ett av dom borgerliga partierna beredda till vissa uppoffringar, detta gjorde man ingen hemlighet av. Och det är inga små uppoffringar vi pratar om, har det visat sig. Folkpartiet har möjligen gått i bräschen genom att driva en allt annat än liberal politik utan att byta namn men inte långt efter kommer Moderaterna som nu tummar på försvarsbudgeten, vilket för bara några år sedan var lika osannolikt som att sossarna skulle försvaga arbetsrätten. Och just det, arbetet med att försvaga arbetsrätten leds numer av Centerpartiet, som för några år sedan hoppade av samarbetet med sossarna för att dom ville skära i försvarsbudgeten.

Ni börjar kanske ana vilken soppa svensk politik har blivit nu när ideologi till syvende och sist verkar ha kastats ut genom fönstret till förmån för en effektiv.. vad var det nu.. jobbpolitik var det va?

Att ingen Fp-minister har hoppat av bör nog tolkas som att dom samtliga tillhör samma falang inom partiet, snarare än att det råder total enighet om den valda politiken. Denna tes stärks förstås av det faktum att den tidigare högra handen Björklund nu tar över hela kroppen, som tidigare beboddes av den mumlande.. ehh.. vad heter han nu igen.. Leijonborg! Och tacka fasen för att Björklund kommer att framstå som tydligare, han artikulerar ju fantastiskt fint den mannen, vilket sannerligen inte kan sägas om hans företrädare. Mindre mummel blir det alltså, men inte ett dugg mer liberalism.

Sen det här med att moderaterna har tappat tre ministrar kan man lätt dra för stora växlar av. Dom två första åkte ju dit på grund av alldeles för dålig research och deras fiffel kan inte med bästa vilja i världen påstås tyda på någon slags politisk oenighet. Tvärtom, alla fifflar ju. Dom där två var bara lite dummare än genomsnittet. Försvarsministerns avhopp däremot är en klassisk och snortydlig, om jag får uttrycka mig så pubertalt (jag försöker vända mig till yngre läsare) spricka mellan en ministers syn på sitt eget ansvarsområde och ekonomichefens.. förlåt.. finansministerns syn på fördelningen av hela budgeten.

Att dessa två herrar inte lyckats snacka ihop sig är förstås ett stort nederlag för Reinfeldt. Att det går så långt som till ett avhopp pga inre stridigheter är väldigt ovanligt, men när det händer så är oftast en finansminister inblandad. Finansministern har ju alltid varit statsministerns högra hand i varje svensk regering, och den nuvarande ämbetsinnehavaren utgör definitivt inget undantag. Uttrycket ”ler och långhalm” ligger inte långt från tungan när man vill beskriva relationen mellan Babyface och Svansmannen. Det är nästan så man kan se dom små telningarna sälja saft och anarkistisk litteratur efter gatorna där ute i Täby på 70-talet.

Men så har vi det här med retorik, eller semantik, eller på vanlig svenska, skitsnack. För när statsministern tillfrågas huruvida försvarsministerns avhopp inte är ett tecken på en splittrad och därför också försvagad regeringen så svarar han förstås att det här inte alls är ett tecken på svaghet utan bara bevis på att det råder högt i tak. Alla får ha sin åsikt liksom, men i slutändan är det ekonomichefen och VD.n som bestämmer. Jojo, jag tror att alla som kommit i närheten av det här spelet på sitt jobb känner igen den unkna doften.

Firma Sverige AB styrs med exakt samma målbilder och metoder som vilket aktiebolag som helst. Visst finns det formulerade värdegrunder som man ibland, när det passar, hänvisar till. Här bryr vi oss om personalen, och så jävla vidare du vet vad jag pratar om. Men när ekonomichefen är med på informationsmötet, ja då vet man att här ska det skäras och då tas ingen hänsyn till värdegrunder.

Exakt samma maktspel som denna regering nu visat sig vara kapabel till kan du också hitta i bolagsstyrelser och ledningsgrupper. Det är allianser inom alliansen, om du förstår, och den som sätter sina egna värderingar och sin egen stolthet framför ”laget” bör veta var dörren finns. Och du vet vad jag pratar om här också, har chefen sagt att vi ska skära fjorton procent på kostnaderna så är det du som får tala om för personalen att fruktkorgarna ryker och gör du inte det så är du ingen lagspelare.

Det Odenberg har gjort, vilket jag faktiskt beundrar honom för trots skillnaderna i vår syn på politik, är att han har vägrat tala om för personalen att fruktkorgarna ryker. Han har lyssnat mer till sin egen övertygelse än chefens order, och det går faktiskt att skönja spår av civilkurage där. Något jag faktiskt inte trodde jag skulle få se hos en moderat politiker men hey, you proved me wrong mister. Good on ya!

Men som kund till firma Sverige AB har man ju förstås inte så mycket att säga till om. Man kan stå där och applådera Odenberg ett tag, men sen inser man att dom bara stoppar dit någon annan människa, en så kallad lagspelare, och så är man tillbaka på ruta ett igen. Det här handlar förstås inte om försvarspolitiken heller, för i själva sakfrågan håller jag snarare med finansministern, men det gör mig lik förbannat ledsen när jag inser att det jag sett och inte gillat inom näringslivet, dessa bastuklubbar och sugandet av rätt penis, nu också gäller inom politiken. Kanske har det varit så ett tag, kanske var det självaste Göran Persson som startade den här trenden, men att alliansen väljer att fortsätta i samma fotspår upplever jag som klart störande. Eller ”segt” som mina söner skulle ha uttryckt saken.

Och jag är ledsen Tolgfors men en sån som du, en sån som hoppar på minsta kommando och hjälper cheferna att täcka över alla sprickor (and thanks for the big christmas bonus mr Babyface, the wife says hi) och tar sina karriärkliv med hjälp av andra människors misslyckanden eftersom du själv aldrig är förstavalet, en riktig lagspelare som du alltså, en sån kallar jag för kuksugare. Ursäkta språkbruket, men just den symboliken är fortfarande oöverträffad i min vokabulär.

Pappaskämt

Vi ska åka till Vilnius i oktober. Jag, S och lilla I ska ut och flyga igen minsann, en trevlig födelsedagspresent till mig från S och svärmor. Och då tänkte jag direkt på ett skämt man kunde dra där borta, för jag är ju bra på skämt. Så tänk så här, jag och S träffar ett annat svenskt turistpar på hotellet. Vi har varit där en dag, dom har precis checkat in. Vi hör ju att dom pratar svenska och tar förstås kontakt, för såna är vi. Trevliga och sociala. Sen när vi har pratat ett tag, tipsat om en restaurang i gamla stan och sånt där, så gör det andra paret tecken för att dom ska gå till sitt rum. Kvinnan i paret säger "Nämen Gud, vad fint då.." och drar sig i vänstra örsnibben, och då vet man att konversationen är över. Jag och S ska inte upp till vårt rum riktigt än för vi hade tänkt ta en stänkare i baren. Ja, jag hade tänkt det, för S är ju så jävla gravid igen så hon får dricka cola light, trots att man bevisligen blir dum i huvudet av lightläsk. Så det sista jag säger till det andra paret innan dom går till hissen blir det här skämtet. Håll i er nu.

"Vilnius nåt så finns vi i baren."

Så kom inte här och säg att jag har blivit slö i skallen av att gå hemma med lilla I, för jag är som ni kan se lika skarp som alltid.

Brev till tränarna och övriga föräldrar i Runstens 93-lag

Igår fick jag en av mina fördomar mot ungdomsidrott besannad. Jag blev nämligen uppringd av vår innebandytränare som berättade att ”dom” hade bestämt att mina söner ska byta lag. Från 93-laget till 94-laget. ”Dom” betyder tränarteamen från båda dessa lag. Och på min fråga om dom inte hade funderat på att ta med föräldrarna i diskussionen som ledde fram till beslutet att skilja mina söner från sina polare som dom haft i fem år, som dom slitit tillsammans med i motgång och medgång, på den frågan svarade tränaren kort och gott ”nej”.

Anledningen till detta beslut, så som jag fick den berättad för mig för första gången igår, är att flera ”tongivande killar” har bytt till andra lag eftersom dom ser chansen till framgång som allt för liten med så många knattar (dvs 94-or) i laget. Tränarteamet å sin sida har gått som katter kring het gröt i den här frågan i ett par år, och till slut valde man en snabb och feg väg ut. Man valde att bara fatta beslutet, utan att låta vare sig föräldrar eller barnen ifråga komma till tals, och fick ett lämpligt beslutsunderlag i form av avhoppade stjärnspelare.

Pragmatikern i mig säger att det här var väl lika bra. Mina söner ska inte spela i ett lag där dom inte längre är välkomna, där dom ses som en belastning trots sitt idoga slit under fem säsonger. Idealisten i mig vill skrika åt dom här tränarna att dom är dumma i huvudet, att dom behandlar barn helt respektlöst och otroligt fegt.

Tränaren, som till viss del har hamnat between a rock and a hard place, medgav att det hade skötts rätt klantigt. Och visst, dom är inte direkt utbildade psykologer eller pedagoger dom här ungdomstränarna. Det finns många skräckexempel, många sämre än han, men faktum kvarstår att när barnen blir tretton bast så är det tydligen och helt plötsligt elitregler som gäller istället för ”alla får vara med”, vilket det var fram till förra säsongen. Det här ska man tydligen bara acceptera som förälder, man ska spela med i spelet. Men jag vägrar att spela med i det spelet, jag tror t o m att det kan vara helt förödande att bara lägga sig ner och acceptera den här typen av behandling.

Ett kompisgäng som hängt ihop under fem säsonger är nu splittrat, bara för att några tongivande spelare ville vinna oftare och utsåg fem killar till syndabockar bara för att dom är ett år yngre. Detta, tillsammans med en feg tränarduo, har fått mig att tvivla på idrottens så kallade fostrande. Att göra ditt bästa är inte gott nog, du måste prestera på en viss nivå (som för övrigt bedöms subjektivt av två tränare vars egna söner spelar i laget) annars åker du ut. Redan när du är tretton år.

Det här gör mig ledsen, men tyvärr inte speciellt förvånad. Jag har som sagt känt trycket under ett par säsonger, från vissa föräldrar och från tränarna. Att långsamt men säkert se dessa ideal vittra sönder, från åttaårsåldern när allt är lek och kamratskapen är det viktigaste, till trettonårsåldern när allt istället handlar om att vinna till varje pris, har gjort mig ledsen och besviken. Jag kan inte göra något åt det här, förutom att tala om hur jag känner och det gör jag nu.

Förhoppningsvis blir det här en bra lösning, och jag ska göra allt jag kan för att stötta mina söner i deras nya lag, men jag måste erkänna att jag inte längre är lika stolt över det här laget och den här föreningen. Inte lika stolt som jag var förut, när vi alla fick vara kompisar i med- och motgång. Och det står jag för, det ska ni ha väldigt klart för er.

Little Sweden

Det är måndag i en ny värld. Gårdagens kraftiga bakfylla har klingat av och en ny vardag börjar kliva fram ur dimmorna. Sönerna har åkt till plugget, S har åkt till jobbet och kvar hemma är jag och lilla I. Hemmapappan, här är jag.

Tidiga intryck lyder som följer:
Alla har rätt, man hinner knappt skita. Inte så länge hon är vaken iaf.
Lilla I kämpar hela tiden med något, antingen är det med att sätta sig upp, sno mina glasögon eller slita huvudet av nallen. Livet är ju en kamp, och det är förmodligen bra att hon redan har insett detta.
Radion står ju på allt som oftast, och där spelas musik. Någon, inte jag, har rattat in P3 och Nick Cave borde ringa patentverket, eller musikpolisen, för Winnerbäck har stulit hans musik (”Om du lämnade mig nu”).

Vi är förstås bara i början av något nytt, och rutinerna kommer att sätta sig så småningom. Just nu känner jag mig en aning förvirrad, men det är en skön förvirring. Att inte riktigt veta vad man ska göra när lilla I sover, det öppnar ju upp möjligheter som jag inte har övervägt på mycket länge. Att inte veta vad man ska göra.. vilken grej!

Stay cool out there in corporate Sweden, jag håller ställningarna här hemma.