Låtlista efterlyses

Den minnesgode läsaren kommer kanske ihåg att jag och några kompisar satte ihop ett band i våras och deltog i en lokal musiktävling. Man kan gott kalla det en korpserie för musiker om man vill, nothing fancy bara roligt. Den röda tråden den gången var hårdrock a la åttital, nu letar vi efter en ny röd tråd för nästa års uppföljare och det är här du kommer in i bilden. Hjälp oss att hitta tråden, kom med förslag på låtar! Vi har en kvart på scen (fifteen minutes of fame) så det handlar om max fyra låtar, och dessa får gärna höra samman på något sätt. Ett tema, en genre, kanske t o m en och samma artist, vad vet jag.

Några fakta som kan hjälpa er på traven: Vår sättning är trummor, bas, två gitarrer, keyboard och sång. Kanske får vi med oss en körtjej denna gång, men det är inte klart än. Försök att undvika uppenbara cover-favoriter som Whiskey in the jar, Tush, Highway to hell eller Staten och kapitalet, eftersom något av dom andra bandet högst troligen kommer att spela såna låtar. Det ska vara låtar som folk känner igen, men ändå inte dom allra vanligast förekommande i dylika sammanhang, okej?

Jag skulle vara evigt tacksam för er hjälp, jag vet att ni är ett antal musikfantaster där ute som läser denna blogg. Tackar allra ödmjukast på förhand!

Drömfabrikens restprodukter

(Det här skulle bli en kommentar till en kommentar hos Moisthlm, men det blev ett inlägg istället.)

Med din beskrivning av enkel kärlek håller jag helt klart med dig, sådan enkel kärlek som vi matas med i media är för enkla människor. Eller lata människor kanske? Människor som inte orkar leta reda på sin egen definition av kärlek, sina egna riktiga behov, sina egna drömmar. Men enkel behöver inte betyda banal eller konventionell eller karikatyrer, den kan vara självklar på ett annat sätt. Fast jag förstår vad du menar.

Den bild av kärlek som förmedlas i romantiska komedier ETCETERA ETCETERA ETCETERA har också lämnat drivor av vilsna och desillusionerade människor bakom sig, som ett berg av pjäxor utanför en after ski. Människor som tror att det ska vara så där i verkligheten, i mer än femton minuter alltså. Det finns människor, jag lovar, som ägnar hela sina liv åt att jaga denna fabricerade drömvärld och dör så otroligt sorgsna och ensamma fastän någon kanske fanns där hela tiden som inte ville något hellre än att ge all sin kärlek och se vad det kunde leda till. All min kärlek borde betyda mer än den oftast får göra, förstår du?

Drömfabrikens restprodukter, du ser dom överallt. Tjejer som t ex fäster större vikt vid killens hångelkunskaper än hans förmåga att hålla löften. Killar som fäster större vikt vid tjejens hår än hennes drömmar, ambitioner och behov. Med såna prioriteringar är det inte konstigt att folk går omkring och påstår sig ha tappat tron på kärleken till höger och vänster. Dom har tappat tron på något, den saken är klar, men det dom trodde på, kan det ens finnas i verkligheten? Den där pirrande känslan som ska hålla i sig, det där suget som forsar genom kroppen varje gång du ser henne, om så än på långt avstånd, kan sånt förväntas vara för evigt?

Drömmen om evig lycka i varje enskild sekund är en strålande affärsidé som väldigt många människor tjänar väldigt mycket pengar på. Motljuset, Stråkkvartetten och det Charmiga Leendet har ersatt Fadern, Sonen och den Helige Anden i vår nya fina konsumtionsvärld, för någonting måste vi ju tro på. ”Jag tror på Kärleken!” utbrister någon med drömsk blick, och menar då George Clooney på film. Den känslan är till salu, och vi köper den gång på gång. Ensam mamma söker, finner och tröttnar. Bonde söker fru och finner fem fel.

Så när allt kommer omkring kanske ingen är fullt så enkel att man kan ta den där kärleken som vi matas med i media och flytta den till sin verklighet rakt av? Det verkar iaf finnas gott om exempel på att så skulle kunna vara fallet.

Dave the comedian

Musikaliskt passerade Foo Fighters sitt zenith redan 1997 med plattan "The colour and the shape", men dom gör fortfarande jäkligt roliga videos som rekommenderas varmt.

S to the TIN to the A

Vi sitter i familjegruppen och ska diskutera gränsdragningar, sju vuxna och fem barn. Socionomtanten som leder samtalet ställer frågan ”Hur vill ni att era barn ska bli?” och jag sträcker utan längre betänketid armarna mot min sambo och säger ”Som Stina!” En annan mamma i gruppen, som lärt känna min sambo ganska bra det senaste året, tittar en stund på mig och säger sen ”Ja, då säger jag också det, som Stina”. Min sambo rodnar och muttrar ”Men va fan nu då..” men hon ler brett där under luggen, jag ser det.

En halv dag senare ligger vi i sängen när vågen sköljer över mig igen. Det går inte att hålla tillbaka orden längre, så jag säger dom. Jag säger ”Jag älskar dig som fan, jag gör verkligen det, och jag är inte full nu” (förra gången jag sa det var jag rejält packad). Jag vet inte om hon rodnar, det är mörkt i rummet, men mina fingrar känner att hon ler.

Jag har aldrig känt så här förut. Jag har aldrig känt att det hela tiden blir bättre, att varje svacka leder till en ny och högre platå, att känslorna gräver sig djupare och djupare och att jag skulle dö om hon försvann. Bokstavligen dö.

Och den här kärleken är också befriad från rosaskimrande ludd i form av gullegull och presenter och blommor, sånt skit som jag faktiskt inte riktigt klarar av. Jodå, jag köper presenter ibland, men det är en hårfin skillnad mellan ärlig uppvaktning och köpmannatraditioner. Förstår du, man köper gelehjärtan på Alla hjärtans dag och åker på spa på bröllopsdagen och sånt. Köpmannatraditioner.

Nej, vår kärlek manifesterar sig med djupare och långt mer ärliga uttryck som (nu blir det floskler men så här är det) respekt, hänsyn och omtanke. Jag tänker oftast ett varv till, jag sväljer och försöker sätta mig in i hennes situation för jag vill vara den bästa människa hon någonsin mött. Vad ger man en människa som är trött? Man ger henne vila. Vad ger man en människa som har blivit utskälld på jobbet? Man ger henne stöd och tröst. Vad ger man en människa som har tråkigt? Man ger henne humor. Man ger eftersom man (jag) får så jäkla mycket mer tillbaka. Jag försöker komma ikapp men det går aldrig riktigt, så bra är hon.

Jag vill vara bäst i hennes ögon, jag är så fruktansvärt jävla säker på det. Och om den känslan inte är kärlek så vet jag inte vad kärlek är. Jag vet att jag idealiserar nu, sätter henne på piedestal och så, men du anar inte hur skönt det är att göra det. Jag vill sätta upp henne där, inte för att göra henne onåbar för mig utan för att ni ska se henne. Jag är så förbannat stolt, skriv upp det!

Steve Vai - Tender Surrender

Ja mer fel än så här kan det inte bli. En överteatralisk, överpretentiös Steve Vai med kavaj och utan skjorta spelar över så det bara skvätter billig champagne efter väggarna. Men herregud, ve och fasa, någonstans djupt inom mig finns fortfarande en liten pojke som önskar att han kunde behandla en gitarr på det här sättet. Det här är djupt skämmigt för mig, make no mistake about it, men jag drömmer ibland om att det är jag som står där (fast jag skulle åtminstone ha en skjorta på mig) och krämar den absolut sista skiten ur en strata. Ja fy fan vad jobbigt det är när man bestämt sig för att berätta pinsamma sanningar. Vad är din pinsamma sanning? Berätta nu!

Att göra en Schenström (dvs bli packad)

Ja så har det då hänt igen, jag har kryssat längs med och tvärs över Skånegatan och blivit berusad. Det hände i lördags och David valde den här gången att även dokumentera mitt tillstånd. Min fylla finns alltså att beskåda på hans blogg idag, och det står jag för. Jag står alltid för mina fyllor, dom kommer faktiskt rätt sällan nu för tiden. Trevligt som fan hade vi iaf, Kunken var också med men försvann under mystiska förhållanden från Berlin. Huruvida han faktiskt sa hejdå eller bara försvann utan avsked är nog ingen av oss kapabel att avgöra, men jag vill minnas att klassikern ”Jag ska bara ta en nypa luft..” var det sista han sa innan försvinnandet. Till vårt försvar vill jag ändå framlägga att ingen av oss hade krisberedskapsjouren denna kväll, vilket hädanefter kan bli allas vår förträffliga ursäkt efter allt för blöta kvällar.

Så ett förtydligande runt det här med den oundvikliga ghettofieringen av Sjöstaden, som jag tydligen tog upp i lördags. Jag tänkte så här va, att allt ser likadant ut där i Sjöstaden, och oavsett om området betraktas som hyfsat exklusivt och vackert idag så brukar områden med likriktad design förr eller senare bli ghetto. Vad jag tydligen har underskattat är den typiske söderkisens oförmåga att färdas i västerled, således flyttar den som idag bor på östra Södermalm hellre söderut än västerut för Hornstull är enligt säkra källor djävulens boning för den som helst tar sin öl i Sofo-distriktet. Ja, som lantis ska jag väl inte ha någon åsikt överhuvudtaget i frågan, min trovärdighet är lägre än Glocalnet, men bara för sakens skull så håller jag fast vid min på fyllan utstakade linje.

Större delen av gårdagen gick alltså åt till att göra snabba analyser av hälsoläget från sängen. Vid halvnio-draget öppnade jag ena ögat och konstaterade att skallen bankade och rummet inte riktigt ville stå still, vid halvtolv var jag på rätt väg och vid tvåtiden fann jag det för gott att kliva ur halmen på något ostadiga ben. Ett fåtal timmar senare befann jag mig bakom ratten på väg hem till Gävle och önskade mer än någonsin att min sambo hade körkort.

Under tiden som jag har sovit bort min bakfylla har dottern tagit stora steg i sin utveckling, vilket förstås känns som ett smärre hån på ett sätt (själv har jag ju tagit några steg bakåt, varje fylla är en minipsykos eller hur var det nu?) men lik förbannat är det skitkul att se henne krypa omkring i hela huset och rota i alla papperskorgar. På det stora hela beter hon sig allt mer som en hund. När jag gör i ordning hennes mat sitter hon vid mina fötter och gläfser och det här rotandet bland sopor påminner ju också rätt mycket om en byrackas rastlösa letande efter begagnad mat. Speaking of which, hon borde nog få riktig mat nu.

Fifteen minutes of perfection

Solen flödar så gott den kan från en blekblå novemberhimmel. Den gör ett bra jobb idag, och jag bestämmer mig för att ta en promenad in till centrum. Jag går nästan aldrig dit, 99 gånger av 100 väljer jag grusvägen i skogen, men idag har jag siktet inställt på billiga böcker på Åhléns. Lilla I betraktar som vanlig sin omgivning med upphöjt lugnt, hon är aldrig så nöjd som när hon får åka vagn.

Efter en knapp halvtimme kommer vi fram och tar rulltrappan ner till bokavdelningen. Värmen slår emot oss där nere, förmodligen har man räknat med mycket kallare utetemperatur så här års och missat att vädret fortfarande leker höst. Jag knäpper upp våra kläder och skrider till verket, det tar mig inte mer än fem minuter att skramla ihop Zadie Smith, Vladimir Nabokov och John Irving. Jag känner igen kvinnan i kassan som mamman till en av mina gamla klasskompisar, hon skiner upp som en sol när jag presenterar mig. Visst minns hon mig, jag som alltid var så trevlig och artig.

På vägen därifrån kollar jag klockan, den är 12.25. Lunchtid alltså. Jag drar mig till minnes att S befinner sig på konferens på konserthuset och styr kosan dit. Med fjäderlätta steg släntrar jag in mot konserthusets lunchrestaurang och möter min gravida och aldrig så vackra S. Lilla I bärs snabbt bort till en trånande tants famn medan jag snor åt mig en gratis kopp kaffe och småpratar med S kollegor. Jag får höra att lilla I är sötare än socker och att jag ser ut att vara i fin form, vilket jag tar emot med ett förnöjt hummande.

På vägen hem hittar jag en tjuga på marken och tänker att nu har någon bestämt sig för att lägga grädde på mitt mos ordentligt. Det finns olika sorters lyckliga stunder, alltifrån euforiska konsertupplevelser till gudomliga förlossningar, men att hitta en tjuga en sådan här dag, när allt redan är så perfekt som det kan vara, framstår snarast som det vore skrivet i ett manus. Inte för att jag börjar böla där jag står med tjugan i handen, men jag ser mig misstänksam omkring och väntar mig nästan se ett filmteam gömt bakom en husknut. Strax därefter somnar lilla I och jag ökar på takten. Väl hemma bestämmer jag mig för att ägna en kvart åt att skriva ett inlägg, och nu är den kvarten slut.