Begrunda detta:
Jag är trettioåtta år gammal, fyller trettionio i år, och för första gången på väldigt länge känns det som att jag lever ett liv som matchar åldern på papperet. Alltså då menar jag matchar i den meningen att mitt liv ter sig tämligen konventionellt ur ett perspektiv där min ålder finns med i bilden. Vid 32 levde jag ett liv som var tämligen konventionellt för en 23-åring, vid 23 levde jag ett liv som var tämligen konventionellt för en 40-åring, osv. Jag har med andra ord aldrig varit riktigt i fas med konventionerna, tills nu.
När jag nu i min begynnande medelålder ägnar större delen av min fritid åt att ta hand om hus och familj, och däremellan i små anfall av lätt hybris hänger mig åt musikaliska äventyr i en genre som närmast kan kallas gubbrock, så framstår jag i den utomståendes ögon som just precis det jag är: en 38-årig konventionell man. Jo just det, jag engagerar mig i skolan också. För det tycker jag är viktigt. Däremot tycker jag inte längre att det är viktigt att se cool ut i en bar, och det kan väl ligga en lagom dos självinsikt bakom en sådan kovändning. Jag ser inte cool ut i en bar för jag är en 38-årig konventionell man. Thus, let it slide man.
Grejen är ju den va, som en gammal polare brukar inleda varje gång han vill förmedla en åsikt, att jag är helt och hållet nöjd med denna situation. Jag är nöjd och glad för vet du vad, jag är fri. FRI! Jomen så här är det, jag har äntligen lyckats nå till en punkt där jag inte längre bryr mig så in i h-e om vad andra ska tycka och tro. För så har det varit hela mitt liv, jag har brytt mig alldeles för mycket, och min reaktion har varit att bli motvalls.
Jag har varit slav under Jante hela mitt liv, och samtidigt försökt besegra den jäveln. En fånge i kampen. Men jag har tagit i för mycket, tagit i så jag kräkts. Jag har försökt intala mig själv att jag är en utomjording, en varelse som inte kan följa den endaste lilla konvention för då dör han. En långsam och kvävande död, ett socialt stryptag. Och det har varit ett jobbigt liv, ett bändande och vridande och vändande. Ett liv ständigt levt med en tankevända för mycket.
Jag har analyserat en omvärlds syn på mig och försökt förstå hur jag inte ska vara för att slippa passa in, och det hela har bara blivit krystat. En felaktigt utförd kamp mot Jante, med fel vapen mot fel fiende. För samtidigt som jag försökt vända ryggen mot allt som kan tänkas vara normalt så har jag i själva verket, i min innersta själ, varit mer normal än jag själv kunnat erkänna. Min trotsålder har pågått i över trettio år, för jag har trott att det är så en fri människa ska vara. Så istället för att fanimej bejaka den jag är, göra det jag tycker är roligt och intressant, har jag blivit slav under en föreställning om vem jag skulle vilja vara. Något slags ideal, en 2000-talets übermensch. Den som går obefläckad genom trender och dagsländor, den som ser verkligheten i vitögat, den som alltid är steget före alla andra och tror sig ha låst fast Jante i en arm- och huvudkoppling. Fuck that shit, jag har haft fel. Hela mitt liv har jag haft fel.
Det finns en speciell sorts egoism förknippad med att ständigt oroa sig över vad andra ska tycka om en, men jag tänker inte längre tillhöra den skaran egoister.
Så det jag säger till dig nu är att jag känner mig fri. Fri från mina inre röster som alltid tvingat mig att betrakta mig själv genom andras ögon. Fri från den extra tankevändan som alltid satt käppar i hjulen. Fri från kampen mot den evige fienden som aldrig fanns. Don Quijote, jag har levt ditt liv och det sög åsneballe. Frihet är inte en kamp mot någonting, det är en kamp för någonting. Och jag kämpar nu för min rätt att leva mitt liv i den oas av kärlek som familjens sköte erbjuder. Ett liv i stillhet, med en konventionell yta under vilken mitt rätta jag tillhör mig och ingen annan. Om det är så jag vill ha det så är det så jag ska ha det. Och det har aldrig varit du eller någon annan där ute som tyckt annorlunda, det har bara varit jag.
tisdag, april 29, 2008
måndag, april 28, 2008
Sing when you're winning
Egentligen går det ju som bekant inte att tävla i musik, men det tål ändå sägas: det är aldrig fel att vinna. När vi till sist fick kliva upp på scenen hade klockan passerat midnatt, och big up till alla människor som hade väntat så länge. Sen var det inte så mycket snack om saken, vi sopade banan med de andra banden ("Våra fem förband" som jag tydligen sa från scen). En guldfärgad Strata kommer under det närmaste året att stå strategiskt placerad i fikarummet för att påminna de klentrogna om vår bravad. Vi kanske inte är unga, hippa och snygga längre, men vi kan fan spela rock så det svänger! fredag, april 25, 2008
Fredagsnonsens
Ikväll spelar vi. Jomen ikväll spelar vi faktiskt, jag måste påminna mig om det för jag har varit märkligt otaggad under veckan. Vi har repat två gånger under veckan och det har väl funkat bra, men ett rep säger aldrig ett jäkla jota om hur det kommer att funka när man väl kliver upp. Förra gången kände jag mig nästan blasé och ointresserad, gjorde dåligt ifrån mig. Det ska inte hända igen.
Imorse när jag klädde på mig märkte jag att skärpet satt mer än vanligt slappt om höfterna, så jag drog upp tröjan framför spegeln (så där som det gärna görs i reklam för mäns parfym) och kunde konstatera att jag ser utmärglad ut. Jag har alltid varit smal, men det kan pendla en 3-4 kilo upp och ner. När jag går upp några kilo ser jag lite lönnig ut, då brukar jag svära åt min spegelbild. När jag går ner några kilo ser jag istället sjuk ut, som nu. Grejen är att jag aldrig vet vad det beror på. Jag borde t ex inte alls vara utmärglad nu. Jag äter en massa skit och tränar inte alls, det är lardass-varning på det. Men jag går alltså ner i vikt, den här kroppen är en gåta för mig.
Visste du att galaxer kan kollidera? Makes ya feel kinda small, huh? Vem bryr sig om hur det går i fotbollen när vi kan kollidera med en galax när som helst, liksom. Det är sånt man får trösta sig med dessa dagar som Gefle-supporter.
Om du bor i Gävle hoppas jag vi ses på Heartbreak ikväll, om du inte bor i Gävle får du väl försöka ha roligt ändå.
Trevlig helg!
Imorse när jag klädde på mig märkte jag att skärpet satt mer än vanligt slappt om höfterna, så jag drog upp tröjan framför spegeln (så där som det gärna görs i reklam för mäns parfym) och kunde konstatera att jag ser utmärglad ut. Jag har alltid varit smal, men det kan pendla en 3-4 kilo upp och ner. När jag går upp några kilo ser jag lite lönnig ut, då brukar jag svära åt min spegelbild. När jag går ner några kilo ser jag istället sjuk ut, som nu. Grejen är att jag aldrig vet vad det beror på. Jag borde t ex inte alls vara utmärglad nu. Jag äter en massa skit och tränar inte alls, det är lardass-varning på det. Men jag går alltså ner i vikt, den här kroppen är en gåta för mig.
Visste du att galaxer kan kollidera? Makes ya feel kinda small, huh? Vem bryr sig om hur det går i fotbollen när vi kan kollidera med en galax när som helst, liksom. Det är sånt man får trösta sig med dessa dagar som Gefle-supporter.
Om du bor i Gävle hoppas jag vi ses på Heartbreak ikväll, om du inte bor i Gävle får du väl försöka ha roligt ändå.
Trevlig helg!
onsdag, april 23, 2008
Skolan och dess styrande lekmän
Det är mycket snack om skolan nu, vilket är bra. Vivallaskolan i Örebro t ex har tagit ett initiativ, man kräver politisk enighet om en långsiktig skolpolitik. Och det är ju självklart och lysande på samma gång: naturligtvis ska politikerna sluta tjata om SIN syn på skolan när det när ELEVERNA som är kunderna och PEDAGOGERNA som är leverantörerna, om man nu ska prata affärsspråk. Var i denna verksamhet en politiker hör hemma kan jag för mitt liv inte förstå.
Så hur bör man då gå tillväga för att hitta en gemensam skolpolitik som alla partier kan stå bakom? Ja, en idé som känns vettig är ju att låta någon annan, någon som inte är politiker utan snarare sakkunnig, göra sin röst hörd. Att helt enkelt vända sig till den så kallade vetenskapen. Och det finns en del forskning på området, inte skitmycket med en försvarlig mängd, som politikerna skulle kunna använda. Problemet där är att även forskare beskylls för att vara anhängare av den ena eller den andra ideologin, alltså är de inte att lita på. Och naturligtvis är det så att även forskare har åsikter, även forskare är människor, men forskning per definition syftar till att ta fram fakta. Om man inte litar på fakta, beroende på att man misstänker att den är vinklad hit eller dit (vilket en politiker alltid kan hävda), så hamnar vi rätt snart tillbaka i ett låst läge.
Och jag kan undra, ska vi verkligen ha det så? Ska t ex Jan Björklund som aldrig varit lärare eller forskat i ämnet, eller sossen Ibrahim Baylan som väl heller inte har någon som helst erfarenhet i yrket, få diktera villkoren för en verksamhet inom vilken de bara äger lekmannens högst begränsade kompetens? Vi kan ju ställa en lokförare i charken på ICA och han har säkert en åsikt om hur parmaskinkan bör smaka, men han har fan ingen aning om hur man får den att smaka så. Och det här med ideologi då. Jag menar, om en vetenskapsman inte är att lita på pga misstänkt koppling till en ideologi, var på den förtroendeskalan placerar vi då en politiker? Vi snackar rock bottom där, eller hur? Mer knuten till en ideologi kan man ju inte bli om man sitter i riksdagen. Man är ju för fan ideologins själva ansikte utåt!
Så kanske är svaret på frågan ”Hur kan vi få politikerna att enas om en långsiktig skolpolitik” helt enkelt att inte låta dem bestämma över skolan.
Kanske är det här en fråga som är så pass jäkla viktig att den borde slippa släpas genom smutsiga valkampanjer och hamna i knäet hos gamla majorer för att sedan användas som slagträ i fullkomligt meningslösa debatter som enbart belyser en ideologisk fejd och aldrig kommer fram till mål. Allt medan eleverna och lärarna sitter och väntar på att lekmännen ska leka färdigt. Ja där kan ni ju sitta och vänta, men jag tror att ni får beslagta mobiltelefoner den här veckan iaf. Tills vi hör nåt annat kör vi på det, okej? Sen säger någon rektor att det gör fan varken till eller från, det är lika stökigt ändå. Fast han är väl ideologiskt besudlad han också kan jag tro. Han är väl sosse den jäveln.
En gång i tiden fungerade det så att om en fråga ansågs vara viktig för många människor så fick politikerna ta hand om den. För vi litade på att politikerna skulle fatta ett objektiv och bra beslut. Det är sant, vi gjorde faktiskt det! Men idag, 2008, undrar jag om vi fortfarande kan lita på det. Frågar du mig så är svaret nej. NEJ, det här duger inte. Ni politiker har med all önskvärd tydlighet bevisat att ni inte klarar av det här. Ja ni har nog faktiskt till och med bevisat att ni inte ens fattar att det här handlar om något större och viktigare än era egna åsikter och att man på ett sådant altare måste vara beredd att offra lite prestige för att nå det högre målet: en skolpolitik baserad på fakta och erfarenheter från människor som faktiskt KAN något om det här. Och nej, jag vet inte vilka som ska bestämma istället. Jag har inte hunnit tänka igenom det. Men ta några bara, några som hyser en gnutta respekt för betydelsen av vetenskap, erfarenhet och fakta som grund för beslutsfattning. De får gärna tycka att det är roligt att samarbeta också, det borde resultera i en markant förbättring för våra elever och lärare.
Så hur bör man då gå tillväga för att hitta en gemensam skolpolitik som alla partier kan stå bakom? Ja, en idé som känns vettig är ju att låta någon annan, någon som inte är politiker utan snarare sakkunnig, göra sin röst hörd. Att helt enkelt vända sig till den så kallade vetenskapen. Och det finns en del forskning på området, inte skitmycket med en försvarlig mängd, som politikerna skulle kunna använda. Problemet där är att även forskare beskylls för att vara anhängare av den ena eller den andra ideologin, alltså är de inte att lita på. Och naturligtvis är det så att även forskare har åsikter, även forskare är människor, men forskning per definition syftar till att ta fram fakta. Om man inte litar på fakta, beroende på att man misstänker att den är vinklad hit eller dit (vilket en politiker alltid kan hävda), så hamnar vi rätt snart tillbaka i ett låst läge.
Och jag kan undra, ska vi verkligen ha det så? Ska t ex Jan Björklund som aldrig varit lärare eller forskat i ämnet, eller sossen Ibrahim Baylan som väl heller inte har någon som helst erfarenhet i yrket, få diktera villkoren för en verksamhet inom vilken de bara äger lekmannens högst begränsade kompetens? Vi kan ju ställa en lokförare i charken på ICA och han har säkert en åsikt om hur parmaskinkan bör smaka, men han har fan ingen aning om hur man får den att smaka så. Och det här med ideologi då. Jag menar, om en vetenskapsman inte är att lita på pga misstänkt koppling till en ideologi, var på den förtroendeskalan placerar vi då en politiker? Vi snackar rock bottom där, eller hur? Mer knuten till en ideologi kan man ju inte bli om man sitter i riksdagen. Man är ju för fan ideologins själva ansikte utåt!
Så kanske är svaret på frågan ”Hur kan vi få politikerna att enas om en långsiktig skolpolitik” helt enkelt att inte låta dem bestämma över skolan.
Kanske är det här en fråga som är så pass jäkla viktig att den borde slippa släpas genom smutsiga valkampanjer och hamna i knäet hos gamla majorer för att sedan användas som slagträ i fullkomligt meningslösa debatter som enbart belyser en ideologisk fejd och aldrig kommer fram till mål. Allt medan eleverna och lärarna sitter och väntar på att lekmännen ska leka färdigt. Ja där kan ni ju sitta och vänta, men jag tror att ni får beslagta mobiltelefoner den här veckan iaf. Tills vi hör nåt annat kör vi på det, okej? Sen säger någon rektor att det gör fan varken till eller från, det är lika stökigt ändå. Fast han är väl ideologiskt besudlad han också kan jag tro. Han är väl sosse den jäveln.
En gång i tiden fungerade det så att om en fråga ansågs vara viktig för många människor så fick politikerna ta hand om den. För vi litade på att politikerna skulle fatta ett objektiv och bra beslut. Det är sant, vi gjorde faktiskt det! Men idag, 2008, undrar jag om vi fortfarande kan lita på det. Frågar du mig så är svaret nej. NEJ, det här duger inte. Ni politiker har med all önskvärd tydlighet bevisat att ni inte klarar av det här. Ja ni har nog faktiskt till och med bevisat att ni inte ens fattar att det här handlar om något större och viktigare än era egna åsikter och att man på ett sådant altare måste vara beredd att offra lite prestige för att nå det högre målet: en skolpolitik baserad på fakta och erfarenheter från människor som faktiskt KAN något om det här. Och nej, jag vet inte vilka som ska bestämma istället. Jag har inte hunnit tänka igenom det. Men ta några bara, några som hyser en gnutta respekt för betydelsen av vetenskap, erfarenhet och fakta som grund för beslutsfattning. De får gärna tycka att det är roligt att samarbeta också, det borde resultera i en markant förbättring för våra elever och lärare.
måndag, april 21, 2008
Hallicken, horan och hundmördaren
Apropå verkligheter som överträffar dikter. Det går massor av rykten om min närmsta granne - tok-Elvis. För dig som inte hängt med här kan jag berätta att denne granne är en till åren kommen USA-fantast vars hiss inte går ända upp. Han är bullrig, oförskämd och psykiskt mycket labil. Den andre grannen, han på andra sidan, berättade igår saker som får historien om tok-Elvis att framstå som en film jag gärna skulle se, eller kanske en bok jag gärna skulle skriva. Följande har framkommit.
Första ryktet – hallicken
Tok-Elvis påstår själv att han varit sjökapten, och att han varit på sjön står utom all tvivel men kapten känns däremot långsökt. Mer troligt är att han var matros eller hamnsjåare. Det vet vi alla att förr i tiden, där på sjön, levde folk lite hur som helst. Det krökades och knullades i varje hamn, det var laglöst land där i hamnarna. Entreprenör som han är bestämde sig min käre granne för att starta en sidoverksamhet i detta laglösa land: han blev hallick. Exakt hur stor denna verksamhet var står skrivet i stjärnorna, det är inte lätt att få insyn i ärenden som detta, men det påstås iaf ha pågått i flera år. På ålderns höst, grånad och med sidoverksamheten för länge sedan nedlagd, spatserar nu tok-Elvis omkring på sin gård och ansar rosorna i sällskap av sin kvinna. Och denna kvinna, som är minst lika förvirrad och sliten som den gamle matrosen själv, är ingen annan än den före detta stjärnan i hans stall. Mina grannar är alltså den före detta horan och hennes före detta hallick, och jag krattar löv med ett konstant leende i ena mungipan.
Andra ryktet - hunden som försvann
Tok-Elvis har en vanvårdad och folkilsken schäfer som året runt vankar omkring som en galen halv-varg på hans gård och skäller på allt som rör sig. Detta är inte den första hundstackare som olyckligtvis hamnat i hans ägo, det har funnits tidigare bestar. Historierna går om fasansfulla schäfrar, alltid schäfrar, som jagat små barn och tuggat stora köttslamsor ut brevbärares vader. Det talas också om märkliga ekipage – tok-Elvis färdandes i en minisulky bakom galen hund – som spridit skräck i området. Mot bakgrund av detta är det lätt att förstå frustrationen i grannskapet, för såna hundar är fasen inte att leka med. En av grannarna, som ska förbli anonym, lär ha blivit så frustrerad att han tog saken i egna händer. För några år sedan begav han sig ut på ett nattligt äventyr i avsikt att ”ta ihjäl fanskapet”. Det blev en hemlig operation med lyckat resultat, till tok-Elvis förvåning och övriga grannars stora lycka. Mannen som igår berättade historien pekade mot den anonyme grannens hus och sa ”Såvitt jag vet ligger jycken kvar i frysen hans, men det här får du fan hålla käft om”. Och hålla käft är en sak, skriva blogg en annan. För såna här historier måste bara berättas, eller hur?
Första ryktet – hallicken
Tok-Elvis påstår själv att han varit sjökapten, och att han varit på sjön står utom all tvivel men kapten känns däremot långsökt. Mer troligt är att han var matros eller hamnsjåare. Det vet vi alla att förr i tiden, där på sjön, levde folk lite hur som helst. Det krökades och knullades i varje hamn, det var laglöst land där i hamnarna. Entreprenör som han är bestämde sig min käre granne för att starta en sidoverksamhet i detta laglösa land: han blev hallick. Exakt hur stor denna verksamhet var står skrivet i stjärnorna, det är inte lätt att få insyn i ärenden som detta, men det påstås iaf ha pågått i flera år. På ålderns höst, grånad och med sidoverksamheten för länge sedan nedlagd, spatserar nu tok-Elvis omkring på sin gård och ansar rosorna i sällskap av sin kvinna. Och denna kvinna, som är minst lika förvirrad och sliten som den gamle matrosen själv, är ingen annan än den före detta stjärnan i hans stall. Mina grannar är alltså den före detta horan och hennes före detta hallick, och jag krattar löv med ett konstant leende i ena mungipan.
Andra ryktet - hunden som försvann
Tok-Elvis har en vanvårdad och folkilsken schäfer som året runt vankar omkring som en galen halv-varg på hans gård och skäller på allt som rör sig. Detta är inte den första hundstackare som olyckligtvis hamnat i hans ägo, det har funnits tidigare bestar. Historierna går om fasansfulla schäfrar, alltid schäfrar, som jagat små barn och tuggat stora köttslamsor ut brevbärares vader. Det talas också om märkliga ekipage – tok-Elvis färdandes i en minisulky bakom galen hund – som spridit skräck i området. Mot bakgrund av detta är det lätt att förstå frustrationen i grannskapet, för såna hundar är fasen inte att leka med. En av grannarna, som ska förbli anonym, lär ha blivit så frustrerad att han tog saken i egna händer. För några år sedan begav han sig ut på ett nattligt äventyr i avsikt att ”ta ihjäl fanskapet”. Det blev en hemlig operation med lyckat resultat, till tok-Elvis förvåning och övriga grannars stora lycka. Mannen som igår berättade historien pekade mot den anonyme grannens hus och sa ”Såvitt jag vet ligger jycken kvar i frysen hans, men det här får du fan hålla käft om”. Och hålla käft är en sak, skriva blogg en annan. För såna här historier måste bara berättas, eller hur?
fredag, april 18, 2008
Trender och traditioner
Har jag fått rätt än? Har Facebook-trenden börjat svalna än? Visst känns det lite så? Jag vet inte, jag kan ju inget om det där egentligen så jag borde väl hålla käft men från där jag sitter verkar de flesta ägna sig åt meningslösa quiz där inne. Ni som vet kan väl tala om för mig, har era liv blivit bättre sen ni gick med i Facebook?
Ett sammanträffande som känns ganska otäckt är att jag i dessa Engla-tider väljer att börja läsa "Lolita" av Vladimir Nabokov. Du som vet vad den handlar om förstår varför jag misstänker att en olydig synaps i min hjärna har fått fritt spelrum. "Lolita" handlar om en medelålders pedofil och hans förhållande med en 12-årig flicka, hans "nymfett" som han uttrycker det. Självaste Graham Greene gav en gång i tiden denna bok en rejäl skjuts i marknadsföringen då han 1955 utsåg den till en av det årets tre bästa böcker. Efter att ha hjälpt Nabokov att få boken publicerad i England skrev han till författaren: "in England one may go to prison, but there couldn't be a better cause!" Så jag får väl lita på Graham Greene, det här är helt enkelt en viktig bok som behöver läsas. Kanske speciellt i dessa tider.
När ett monster som Anders Eklund visar sitt ohyggliga tryne och sedan fläks ut i media som en nyligen flådd hund har jag svårt att hitta ett vettigt förhållningssätt. Först vill jag döda den jäveln men sen får avskyn mot kvällspressen övertaget. Nu säljer ni lösnummer som aldrig förr era jävlar. Ni är väl nöjda nu era jävlar. Och mitt i detta inferno står en familj i sorg. Vem bryr sig egentligen om familjen? Är det makarna Swahn som skriver en sång om Engla? Alltså Fredrik Swahn, jag minns dig från när vi gick i skolan och du är en hyvens prick, det vet jag. men om ni är nära vänner till familjen, gå då dit och krama om dom. Säg att ni ställer upp för dom. Hjälp dom att veckohandla eller vad som helst. Men okej, ni skriver en sång. Så lämpligt då, för era karriärer menar jag. Det är det här som skiljer musikalartister från resten av mänskligheten. När vi andra tänker att man kanske borde försöka hjälpa till här på något sätt så brister musikalartisten ut i sång. Min sång ska hjälpa dig. Min sång ska ljuda över nejden. Min sång, min fina sång. Hör den och känn min kärlek. Ja, vad säger man. Lycka till med nya plattan.
Ett sammanträffande som känns ganska otäckt är att jag i dessa Engla-tider väljer att börja läsa "Lolita" av Vladimir Nabokov. Du som vet vad den handlar om förstår varför jag misstänker att en olydig synaps i min hjärna har fått fritt spelrum. "Lolita" handlar om en medelålders pedofil och hans förhållande med en 12-årig flicka, hans "nymfett" som han uttrycker det. Självaste Graham Greene gav en gång i tiden denna bok en rejäl skjuts i marknadsföringen då han 1955 utsåg den till en av det årets tre bästa böcker. Efter att ha hjälpt Nabokov att få boken publicerad i England skrev han till författaren: "in England one may go to prison, but there couldn't be a better cause!" Så jag får väl lita på Graham Greene, det här är helt enkelt en viktig bok som behöver läsas. Kanske speciellt i dessa tider.
När ett monster som Anders Eklund visar sitt ohyggliga tryne och sedan fläks ut i media som en nyligen flådd hund har jag svårt att hitta ett vettigt förhållningssätt. Först vill jag döda den jäveln men sen får avskyn mot kvällspressen övertaget. Nu säljer ni lösnummer som aldrig förr era jävlar. Ni är väl nöjda nu era jävlar. Och mitt i detta inferno står en familj i sorg. Vem bryr sig egentligen om familjen? Är det makarna Swahn som skriver en sång om Engla? Alltså Fredrik Swahn, jag minns dig från när vi gick i skolan och du är en hyvens prick, det vet jag. men om ni är nära vänner till familjen, gå då dit och krama om dom. Säg att ni ställer upp för dom. Hjälp dom att veckohandla eller vad som helst. Men okej, ni skriver en sång. Så lämpligt då, för era karriärer menar jag. Det är det här som skiljer musikalartister från resten av mänskligheten. När vi andra tänker att man kanske borde försöka hjälpa till här på något sätt så brister musikalartisten ut i sång. Min sång ska hjälpa dig. Min sång ska ljuda över nejden. Min sång, min fina sång. Hör den och känn min kärlek. Ja, vad säger man. Lycka till med nya plattan.
måndag, april 14, 2008
Dö din jävel
Jag läser Bret Easton Ellis på kvällarna men verkligheten tar upp fighten och slår tillbaka. Verkligheten säger ”Kom till Torsåker mr Ellis så får du se, här göms liket av en 10-årig flicka i skogen efter att hon våldtagits och lemlästats”. Jag attackeras från alla håll, världen är sjuk. Jag brukar kunna slå ifrån mig mycket av nyhetsrapporteringarna men imorse var jag nära att spy när jag läste tidningen. Imorse blev jag ett medborgargarde som släppte alla ideal och lät vreden ta över kontrollen. Där och då, om chansen gavs, hade jag slagit ihjäl fanskapet utan att blinka. Jag har en dotter och du bor bara några mil härifrån din jävel. Jag hade slagit ihjäl dig.
Mina tankar går till familjen.
Mina tankar går till familjen.
lördag, april 12, 2008
Grattis Rögle!
Hockeyns kvalserie har egentligen allt som ett modernt gladiatorspel ska ha. Den som vinner får leka med dom stora pojkarna med x antal miljoner (om det är tjugo eller mer vet jag inte) i spons från hockeyligan, medan den som förlorar förpassas till helvetets bakgård: Allsvenskan. De ursprungliga gladiatorspelen var en kamp på liv och död, sånt är inte tillåtet längre. Men kvalserien är så nära man kan komma liv och död och ändå befinna sig på rätt sida lagen. Häri ligger förstås också den stora skillnaden jämfört med SM-slutspelet, för den som förlorar där hamnar snarare på en divan med druvklasar i näven och kan gotta sig åt en hyfsad säsong som kanske t o m leder till ett lukrativt kontrakt i NHL. Jag menar vem utanför Jönköping och Linköping bryr sig egentligen om vilket lag som vinner SM-guld? Det är som att se två rika brats stå och munhuggas om vem som har dyraste klockan, dom kan dra åt helvete båda två liksom.
Då är det mycket skönare att se skrävel- Percy gråta och bli snuvad på konfekten av lillebror Rögle. Det är ju precis såna historier vi älskar, Davids kamp mot Goliat. Att sen Rögle har mycket sämre chans att klara sig kvar i Elitserien och förmodligen får spela kvalserie även nästa år skiter vi fullkomligt i just nu, sånt får experterna oja sig över. Och ärligt talat, tappar man en 3-0 ledning mot ett avsågat Leksand så är det nog knappast pengar det råder brist på, snarare moral, kämpaglöd och hjärta. Sen kan man undra hur det överhuvudtaget är ställt med den mentala styrkan där nere i Malmö, då även stadens fotbollslag lyckas underprestera å det grövsta år efter år. Jag minns t ex ett Malmö FF som härom året ledde med 3-0 i halvtid på Strömvallen och torskade med 4-3. Att tappa en klar ledning har sannerligen blivit att ”göra en Malmö”.
Borde jag säga något om mitt kära Brynäs IF? Jag vet ärligt talat inte om det finns så mycket att säga. Att under stark nervpress slå Västerås med 7-0 är förstås en bra prestation, men det enda laget egentligen lyckades med i kvalserien var att i sista sekund undvika en självförvållad katastrof. Sånt är knappast värt att bada i fontäner för. Jag tror inte heller att spelarna känner sig speciellt stolta över det de presterat. Inte som killarna i Rögle, eller Ljungskile i fotbollen.
Folk vill stänga ligorna och sitta på sina pengar, och jag säger glöm det era gnidna jävlar. Tar vi bort chansen att få uppleva dessa Åshöjden-mirakel, vilket vi gör med stängda ligor, så tar vi bort själva själen i svensk idrott. Men det är en annan diskussion som vi tar en annan gång. Just nu vill jag bara gratulera Rögle, den som snuvar Percy och Malmö på en elitserieplats har för evigt en plats i mitt hjärta.
(Skadeglädje ÄR den enda sanna glädjen)
Då är det mycket skönare att se skrävel- Percy gråta och bli snuvad på konfekten av lillebror Rögle. Det är ju precis såna historier vi älskar, Davids kamp mot Goliat. Att sen Rögle har mycket sämre chans att klara sig kvar i Elitserien och förmodligen får spela kvalserie även nästa år skiter vi fullkomligt i just nu, sånt får experterna oja sig över. Och ärligt talat, tappar man en 3-0 ledning mot ett avsågat Leksand så är det nog knappast pengar det råder brist på, snarare moral, kämpaglöd och hjärta. Sen kan man undra hur det överhuvudtaget är ställt med den mentala styrkan där nere i Malmö, då även stadens fotbollslag lyckas underprestera å det grövsta år efter år. Jag minns t ex ett Malmö FF som härom året ledde med 3-0 i halvtid på Strömvallen och torskade med 4-3. Att tappa en klar ledning har sannerligen blivit att ”göra en Malmö”.
Borde jag säga något om mitt kära Brynäs IF? Jag vet ärligt talat inte om det finns så mycket att säga. Att under stark nervpress slå Västerås med 7-0 är förstås en bra prestation, men det enda laget egentligen lyckades med i kvalserien var att i sista sekund undvika en självförvållad katastrof. Sånt är knappast värt att bada i fontäner för. Jag tror inte heller att spelarna känner sig speciellt stolta över det de presterat. Inte som killarna i Rögle, eller Ljungskile i fotbollen.
Folk vill stänga ligorna och sitta på sina pengar, och jag säger glöm det era gnidna jävlar. Tar vi bort chansen att få uppleva dessa Åshöjden-mirakel, vilket vi gör med stängda ligor, så tar vi bort själva själen i svensk idrott. Men det är en annan diskussion som vi tar en annan gång. Just nu vill jag bara gratulera Rögle, den som snuvar Percy och Malmö på en elitserieplats har för evigt en plats i mitt hjärta.
(Skadeglädje ÄR den enda sanna glädjen)
onsdag, april 09, 2008
Ännu en kränkt artist
Jag hörde några på radion prata om Brolle-grejen. Ja du vet, programchefen på TV4 som sms-ade till Schulman och skrev att dom riggar dom där utröstningarna osv osv. Ni kan inte ha missat det här, eller hur? Visst vet ni vad jag pratar om? Och det där med att alla sms från personer i Schulmans telefonbok läggs automatiskt ut på bloggen, det vet ni också.
Jaha ja, så Brolle blev förbannad, besviken och kränkt över grabbarnas tilltag, och på radion frågar programledaren ”Om du måste hata någon i den här historien, Schulman, Porseryd eller Brolle, vem hatar du?” och mitt svar är glasklart: Hata Brolle. Jamen för fan hur lättkränkt får man bli?! Det är ju helt uppenbart att det här är ett privat skämt mellan två killar som känner varandra rätt bra. Att sen skiten hamnar på bloggen, ja det kanske Porseryd skulle ha tänkt på men.. nej.. ändå inte, för det här är bra underhållning. Att en chef på TV4 bjuder på en sån grej känns snarast uppfriskande i dagens PK-smittade medieklimat (och TV4 är mest PK av alla, det är ett äckligt uppvisande av medhårsstrykande som dom ägnar sig åt). Och varför skulle någon av oss egentligen behöva krypa för en halvtaskig Elvis-kopia som inte (ens) gick vidare i Idol för några år sen (eller om det var Fame Factory, jag minns inte), jag bara undrar. Om sen Brolle inte kan ta att två killar i hela universum inte gillar honom så kanske, bara kanske, han har valt fel bransch. Lättkränkt kan man väl fan inte vara om man ska vara artist? Det är ju som att vara kirurg med blodfobi. Näe kamma till frillan nu Brolle, skärp dig för fan. Din fan club i Boden har årsmöte i helgen, åk dit och sätta på några fjortisar så glömmer du snart det här ska du se. Eller blev du kränkt nu igen?
Jaha ja, så Brolle blev förbannad, besviken och kränkt över grabbarnas tilltag, och på radion frågar programledaren ”Om du måste hata någon i den här historien, Schulman, Porseryd eller Brolle, vem hatar du?” och mitt svar är glasklart: Hata Brolle. Jamen för fan hur lättkränkt får man bli?! Det är ju helt uppenbart att det här är ett privat skämt mellan två killar som känner varandra rätt bra. Att sen skiten hamnar på bloggen, ja det kanske Porseryd skulle ha tänkt på men.. nej.. ändå inte, för det här är bra underhållning. Att en chef på TV4 bjuder på en sån grej känns snarast uppfriskande i dagens PK-smittade medieklimat (och TV4 är mest PK av alla, det är ett äckligt uppvisande av medhårsstrykande som dom ägnar sig åt). Och varför skulle någon av oss egentligen behöva krypa för en halvtaskig Elvis-kopia som inte (ens) gick vidare i Idol för några år sen (eller om det var Fame Factory, jag minns inte), jag bara undrar. Om sen Brolle inte kan ta att två killar i hela universum inte gillar honom så kanske, bara kanske, han har valt fel bransch. Lättkränkt kan man väl fan inte vara om man ska vara artist? Det är ju som att vara kirurg med blodfobi. Näe kamma till frillan nu Brolle, skärp dig för fan. Din fan club i Boden har årsmöte i helgen, åk dit och sätta på några fjortisar så glömmer du snart det här ska du se. Eller blev du kränkt nu igen?
Hade du nåt problem eller?
Det här har jag gått och retat mig på en längre tid, att folk bara gnäller och skyller ifrån sig. Bra att någon skriver en bok om det, tänkte nog att jag ska försöka läsa den.
Ta ansvar för dina handlingar, förstå konsekvenserna. Och om du har problem med det här, vänd dig då med fördel till Peter Nilsson – livscoach.
Ta ansvar för dina handlingar, förstå konsekvenserna. Och om du har problem med det här, vänd dig då med fördel till Peter Nilsson – livscoach.
måndag, april 07, 2008
Skilda världar
I den här världen
En helg har passerat, var jag ens utanför dörren? Jo, jag handlade visst igår. Som en drogad särling kryssade jag runt bland hyllorna med lilla I nedstoppad i kundvagnen. Jag hittar aldrig det jag letar efter på det där gigantiska köpcentrat i vanliga fall, än värre blir det när jag är trött och yr. Det har varit sisådär med sömnen sen lille O opererade hälsenorna i fredags, och alla säger att det får man väl förstå men lik förbannat är jag ju trött. Det är många som förstår men få som tar några pass så vi får sova, men det där djävulskontraktet skrev jag väl på när jag stoppade min penis i den medvetet oskyddade grottan. We’re gonna make babies and then we’re not gonna sleep for a couple of years.
I en annan värld
I Lunar park befinner sig bokens författare Bret Easton Ellis på parmiddag i den fashionabla förorten och är precis som du och jag fast skruvad några varv extra. För att överhuvudtaget klara av evenemanget har han preppat sig med diverse droger i pillerform och väl till bords fyller han varje glas med sangria till ytspänningens gräns. Hans fru, en framgångsrik fotomodell och tillika luttrad hustru till en missbrukare, iakttar sin mans riskbeteende och flyttar till slut karaffen utom räckhåll. Författaren reagerar då som ett besviket barn och frågar helt uppriktigt ”Men hur ska jag göra om jag behöver fylla på då?” varpå de andra paren skrattar, som om han hade skämtat.
I den här världen
Jag har tapetserat i helgen också. En fondtapet i köket. Det blev så jävla fint så. När jag inte får sova kan jag lika gärna göra någon nytta, min arbetsmoral drivs till största delen av vrede och bitterhet ser du. Och går man upp 05.30 en lördag så hinner man en hel del innan solen går ner. Sen när jag är färdig blir jag stolt, glad och tom. Det blev så fint det där men vad ska jag göra nu? Jag skissar på nästa projekt, det har att göra med golv.
I en annan värld
Jag drömde att jag rakade huvudet med en slö rakhyvel. Blodet rann hejdlöst över mitt ansikte när jag vände mig till S och sa att det där nog inte var en bra idé. Lugn och sansad konstaterade hon att en rakapparat hade varit ett bättre alternativ, samt att det väl egentligen inte var något fel på min frisyr. Sen fortsatte hon att dricka kaffe sitt och läsa morgontidningen. Några fragment senare i drömmen står jag på alla fyra med ett gigantiskt bandage på huvudet och skurar golvet medan S talar i telefon med en vän och pratar om hur ofantligt korkad jag är, vilket hon inte förstod i början.
I den här världen
Jag vaknar med bultande hjärta och rusar genast till närmaste spegel. Inget blod i ansiktet, hjärtat lugnar ner sig. Jag väcker S, som egentligen aldrig har sovit, och frågar om hon tycker att jag är korkad. ”Extremt sällan och då väldigt mycket” svarar hon. ”Bra” säger jag, pussar henne i pannan och tittar sen ner på golvet som måste bytas. Det är för fult helt enkelt, den nya fondtapeten kräver ett snyggare golv. Dessutom får jag inte bort den där stora blodfläcken framför badrumsdörren.
En helg har passerat, var jag ens utanför dörren? Jo, jag handlade visst igår. Som en drogad särling kryssade jag runt bland hyllorna med lilla I nedstoppad i kundvagnen. Jag hittar aldrig det jag letar efter på det där gigantiska köpcentrat i vanliga fall, än värre blir det när jag är trött och yr. Det har varit sisådär med sömnen sen lille O opererade hälsenorna i fredags, och alla säger att det får man väl förstå men lik förbannat är jag ju trött. Det är många som förstår men få som tar några pass så vi får sova, men det där djävulskontraktet skrev jag väl på när jag stoppade min penis i den medvetet oskyddade grottan. We’re gonna make babies and then we’re not gonna sleep for a couple of years.
I en annan värld
I Lunar park befinner sig bokens författare Bret Easton Ellis på parmiddag i den fashionabla förorten och är precis som du och jag fast skruvad några varv extra. För att överhuvudtaget klara av evenemanget har han preppat sig med diverse droger i pillerform och väl till bords fyller han varje glas med sangria till ytspänningens gräns. Hans fru, en framgångsrik fotomodell och tillika luttrad hustru till en missbrukare, iakttar sin mans riskbeteende och flyttar till slut karaffen utom räckhåll. Författaren reagerar då som ett besviket barn och frågar helt uppriktigt ”Men hur ska jag göra om jag behöver fylla på då?” varpå de andra paren skrattar, som om han hade skämtat.
I den här världen
Jag har tapetserat i helgen också. En fondtapet i köket. Det blev så jävla fint så. När jag inte får sova kan jag lika gärna göra någon nytta, min arbetsmoral drivs till största delen av vrede och bitterhet ser du. Och går man upp 05.30 en lördag så hinner man en hel del innan solen går ner. Sen när jag är färdig blir jag stolt, glad och tom. Det blev så fint det där men vad ska jag göra nu? Jag skissar på nästa projekt, det har att göra med golv.
I en annan värld
Jag drömde att jag rakade huvudet med en slö rakhyvel. Blodet rann hejdlöst över mitt ansikte när jag vände mig till S och sa att det där nog inte var en bra idé. Lugn och sansad konstaterade hon att en rakapparat hade varit ett bättre alternativ, samt att det väl egentligen inte var något fel på min frisyr. Sen fortsatte hon att dricka kaffe sitt och läsa morgontidningen. Några fragment senare i drömmen står jag på alla fyra med ett gigantiskt bandage på huvudet och skurar golvet medan S talar i telefon med en vän och pratar om hur ofantligt korkad jag är, vilket hon inte förstod i början.
I den här världen
Jag vaknar med bultande hjärta och rusar genast till närmaste spegel. Inget blod i ansiktet, hjärtat lugnar ner sig. Jag väcker S, som egentligen aldrig har sovit, och frågar om hon tycker att jag är korkad. ”Extremt sällan och då väldigt mycket” svarar hon. ”Bra” säger jag, pussar henne i pannan och tittar sen ner på golvet som måste bytas. Det är för fult helt enkelt, den nya fondtapeten kräver ett snyggare golv. Dessutom får jag inte bort den där stora blodfläcken framför badrumsdörren.
fredag, april 04, 2008
Klimax
Idag (fredag) genomfördes operationen med lokalbedövning. Jag var med lille O hela tiden, "ploing ploing" sa det när läkaren skar av hälsenorna på honom. Han mår efter omständigheterna bra, vi är hemma och turas om att hålla vår älskade son i trygg famn. Han är tapper den lille rackarn, det får ni hålla med om.
Sov gott
Sov gott
torsdag, april 03, 2008
Antiklimax
Sent igår kväll blev lille O:s operation inställd pga "samordningsproblem" på sjukhuset. Vi var riggade och klara, tvingades hänga där tre timmar igår på preop osv. Sen visar det sig att dom inte har någon ledig narkosläkare. Vi står stand by och är inte direkt glada, kan jag säga. Strul är det sista man vill ha i det här läget. Jävla skit.
onsdag, april 02, 2008
Håll en tumme är du snäll
Ibland går det snabbt även inom sjukvården. Vi har hela tiden känt till att lille Olle måste operera sina hälsenor för att bli bra i fötterna, och vi hade fått indikationer på att detta skulle ske om några veckor. Men i måndags fick vi nya bud, det kommer istället att ske imorgon torsdag. Det finns inte så mycket att tveka på förstås, får man en tid så måste man ta den. Vi blev bara lite överrumplade, tagna på sängen, och för en sekund stod vi handfallna jag och S som vi aldrig gjort förut. Det blev liksom simultant stopp i hjärnan på oss. Efter en sekund som kändes mycket längre sa jag ”okej..” och S sa ”jaha..” och sen klev vi in i matchen igen.
Det som kommer att hända är helt enkelt att läkaren skär av båda hälsenorna. Sen fixeras fötterna med gips i drygt två veckor, och under den tiden kommer hälsenorna att växa ihop igen. Olle hade alltså för korta hälsenor när han föddes, och någon smart amerikan har tydligen kommit på att spädbarns hälsenor växer ihop igen om man skär av dom.
Jag har varit med om det här förut, för tretton år sedan då mina två äldre söner föddes med samma symptom. Den operationen var större då den även innehöll skelettingrepp. Jag är alltså luttrad men ändå, lite läskigt är det. Narkos är skumt, att se en liten pilt vara knocked out cold på det sättet känns aldrig riktigt tryggt. Tiden fram tills han vaknar upp är en tid då man behöver fylla hjärnan med positiva bilder, om du förstår.
Så vi går lite på halvspänn idag, det måste jag erkänna. Han ska skrivas in idag och operationen sker imorgon förmiddag. Om du har lust får du gärna hålla en tumme, det skulle kännas bra.
Det som kommer att hända är helt enkelt att läkaren skär av båda hälsenorna. Sen fixeras fötterna med gips i drygt två veckor, och under den tiden kommer hälsenorna att växa ihop igen. Olle hade alltså för korta hälsenor när han föddes, och någon smart amerikan har tydligen kommit på att spädbarns hälsenor växer ihop igen om man skär av dom.
Jag har varit med om det här förut, för tretton år sedan då mina två äldre söner föddes med samma symptom. Den operationen var större då den även innehöll skelettingrepp. Jag är alltså luttrad men ändå, lite läskigt är det. Narkos är skumt, att se en liten pilt vara knocked out cold på det sättet känns aldrig riktigt tryggt. Tiden fram tills han vaknar upp är en tid då man behöver fylla hjärnan med positiva bilder, om du förstår.
Så vi går lite på halvspänn idag, det måste jag erkänna. Han ska skrivas in idag och operationen sker imorgon förmiddag. Om du har lust får du gärna hålla en tumme, det skulle kännas bra.
tisdag, april 01, 2008
Sverigedemokraterna, vad hände sen?
Efter valet 2006 var det ett jäkla välbefogat rabalder om att Sverigedemokraterna (hädanefter förkortat SD i texten) tog sig in i ett antal kommunfullmäktige runt om i landet. En av dessa kommunfullmäktige (inte vet jag hur det skrivs i plural men du fattar vad jag menar) är den i min hemstad Gävle. Nog skäms man ibland för att bo i en stad vars innevånare är så pass pantade, alternativt illa upplysta, att man röstat in SD i fullmäktige, men vad fan ska man göra? De sitter där de sitter, åtminstone tills nästa val, och när de nu gör så kanske man borde kolla upp vad de har för sig?
Lokaltidningen Arbetarbladet har varit bra på att följa upp hur SD förvaltat sitt väljarförtroende. I dagens tidning kan man t ex läsa att fullmäktige röstat nej till SD:s samtliga motioner. Och vad är det då för motioner det handlar om? Jo, det handlar tydligen om tre saker.
Första motionen, kunskapsprov för invandrare
För att få svenskt medborgarskap vill SD i Gävle att invandrare ska kunna ”det svenska språket, svensk kultur, svensk historia och centrala västerländska normer”. Föga förvånande, kunskap om vår kultur verkar ju paradoxalt nog vara en käpphäst för detta parti vars medlemmar till största delen utgörs av folk som hoppade av gymnasiet (kacka i eget bo, osv).
Man undrar förstås vilken svensk kultur och historia samt vilka centrala västerländska normer som avses. Är det att bli aspackad på helgerna man menar, eller är det att rösta på sin favorit i melodifestivalen? Måste man känna till Karl XII:s bravader för att bli insläppt? Och vad i hela friden är egentligen ”centrala västerländska normer”? Elin Lundgren (s), vice ordförande i socialnämnden, ger en rätt skojig reflektion på detta då hon säger ”SD tycker att midsommarfirandet är en viktig del av den svenska kulturen, men jag är svensk och gör allting för att fly skiten”. Kanske menar SD att man måste känna till vad midsommarfirande är innan man kan fly från det, vilket iofs känns rätt logiskt. Å andra sidan känns det som att den nysvensk som väljer att sätta sitt bo i Sverige ganska snart kommer att greppa vad midsommarfirandet går ut på, och då förhoppningsvis flyr skiten.
Andra motionen, pedofilinformation
Sd vill skicka speciella föreläsare till skolorna som informerar om nätpedofilers verksamhet. Ordföranden för barn- och ungdomsnämnden, Jens Leidermark, svarar att detta redan görs. Dålig research där alltså. Goddag yxskaft.
Tredje motionen, sänka parkeringsavgifterna
Detta vill SD göra för att stimulera handeln i centrum, och tydligen ska vi alla åka bil i centrum. Det här med att underlätta för folk att åka kommunalt pga miljöskäl verkar alltså inte vara detta partis melodi. Nej fan, sänk p-avgifterna och in med alla bilar i centrum igen, ungefär som om (eller snarare exakt som om) partiets folkvalda har levt under en sten det senaste decenniet. Så är troligen också fallet, och då menar jag inte bildligt.
Det är alltså det här vi har gått omkring och varit rädda för, en samling hönshjärnor. Jag har sagt det förr, Arbetarbladet och alla andra som väljer att släpa fram de mörka krafterna i ljuset gör helt rätt. För väl i ljuset framträder inget annat än ren och skär idioti. Förhoppningsvis läser de gävlebor som röstade på SD tidningar, men det är väl inte att ge sig fan på förstås. Någon kanske borde gå ut och vända på stenarna och prata med dem när de väller ut. Någon som kanske företräder ett annat parti.
Mona, hör du mig?
Lokaltidningen Arbetarbladet har varit bra på att följa upp hur SD förvaltat sitt väljarförtroende. I dagens tidning kan man t ex läsa att fullmäktige röstat nej till SD:s samtliga motioner. Och vad är det då för motioner det handlar om? Jo, det handlar tydligen om tre saker.
Första motionen, kunskapsprov för invandrare
För att få svenskt medborgarskap vill SD i Gävle att invandrare ska kunna ”det svenska språket, svensk kultur, svensk historia och centrala västerländska normer”. Föga förvånande, kunskap om vår kultur verkar ju paradoxalt nog vara en käpphäst för detta parti vars medlemmar till största delen utgörs av folk som hoppade av gymnasiet (kacka i eget bo, osv).
Man undrar förstås vilken svensk kultur och historia samt vilka centrala västerländska normer som avses. Är det att bli aspackad på helgerna man menar, eller är det att rösta på sin favorit i melodifestivalen? Måste man känna till Karl XII:s bravader för att bli insläppt? Och vad i hela friden är egentligen ”centrala västerländska normer”? Elin Lundgren (s), vice ordförande i socialnämnden, ger en rätt skojig reflektion på detta då hon säger ”SD tycker att midsommarfirandet är en viktig del av den svenska kulturen, men jag är svensk och gör allting för att fly skiten”. Kanske menar SD att man måste känna till vad midsommarfirande är innan man kan fly från det, vilket iofs känns rätt logiskt. Å andra sidan känns det som att den nysvensk som väljer att sätta sitt bo i Sverige ganska snart kommer att greppa vad midsommarfirandet går ut på, och då förhoppningsvis flyr skiten.
Andra motionen, pedofilinformation
Sd vill skicka speciella föreläsare till skolorna som informerar om nätpedofilers verksamhet. Ordföranden för barn- och ungdomsnämnden, Jens Leidermark, svarar att detta redan görs. Dålig research där alltså. Goddag yxskaft.
Tredje motionen, sänka parkeringsavgifterna
Detta vill SD göra för att stimulera handeln i centrum, och tydligen ska vi alla åka bil i centrum. Det här med att underlätta för folk att åka kommunalt pga miljöskäl verkar alltså inte vara detta partis melodi. Nej fan, sänk p-avgifterna och in med alla bilar i centrum igen, ungefär som om (eller snarare exakt som om) partiets folkvalda har levt under en sten det senaste decenniet. Så är troligen också fallet, och då menar jag inte bildligt.
Det är alltså det här vi har gått omkring och varit rädda för, en samling hönshjärnor. Jag har sagt det förr, Arbetarbladet och alla andra som väljer att släpa fram de mörka krafterna i ljuset gör helt rätt. För väl i ljuset framträder inget annat än ren och skär idioti. Förhoppningsvis läser de gävlebor som röstade på SD tidningar, men det är väl inte att ge sig fan på förstås. Någon kanske borde gå ut och vända på stenarna och prata med dem när de väller ut. Någon som kanske företräder ett annat parti.
Mona, hör du mig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)