”Störtdykning för Socialdemokraterna” braskar löpsedlarna, och jag kan inte påstå att jag är överraskad. Förra veckan skrev jag på Barstol om Monas misstag och, i mitt tycke, svaga ledarskap, och siffrorna fortsätter att dala.
Två saker har inträffat som ligger bakom detta ras: Dels har Sverige hamnat i finanskrisens skottlinje, och när nationen ställs inför yttre hot är det alltid den sittande regeringen som får all uppmärksamhet. Just nu stärks Reinfeldts förtroende, folket ser till honom för tröst och hjälp. Längre fram kan det här förstås komma farande i baknacken på regeringen, men det är helt beroende av hur de hanterar krisen. Det här ligger bortom Monas kontroll, det enda vettiga hon kan göra är att alliera sig så gott det går med regeringen i kampen mot hotande massarbetslöshet och visa prov på samarbetsvillighet. Mona plockade dock inte upp den tråden, istället bestämde hon sig för att attackera Reinfeldt i en serie debatter. Här hoppade några över till Moderaterna.
Det andra stolpskottet är Monas tveksamma hanterande av sin egen allians, ska Vänsterpartiet med eller inte? Inte ens de mest ingrodda gråsossar som säger ja och amen till allt som partiet hittar på kan blunda för denna uppenbara groda. Kan skadan repareras? Säkert, det har visat sig förut att folket är berett att förlåta och glömma, men resultatet just nu är att Vänsterpartiet gått framåt. Bara för Ohly att tacka och ta emot, han fick nya sympatisörer utan att göra ett skit.
Häromdagen hörde jag Nalin Pekgul uttala sig på radions P1 om Mona sviktande stöd. Nalin är ordförande för S-kvinnor, sossarnas kvinnoförbund, och en politiker som jag känner viss respekt för. Trots denna respekt blev jag föga förvånad när Pekgul drev den gamla vanliga konspirationsteorin att Mona motarbetas för att hon är kvinna. Det var liksom ingen överraskning att ordföranden för S-kvinnor skulle nappa på det betet. Inte minsta reflektion över att det kanske är politikens innehåll eller Monas egenskaper som ledare som är problemet. Och bakom detta beteende slumrar sossarnas allra största problem; total frånvaro av självkritik. Ställd inför kritik slår nämligen ledande sossar alltid ifrån sig. Antingen är kritiken obefogad, eller missriktad, eller konspiratorisk (det är för att Mona är kvinna, inte för att hon är dålig). Sista utvägen är att peka på motståndarna och säga ”Men kolla på dom då, dom är ju ännu värre!”
Det här måste få ett slut, kära sossar. Ni är mitt parti, jag VILL rösta på er i nästa val, för jag sympatiserar med grunderna i er politik. Men snälla ni, förstå det här nu en gång för alla; självkritik och konstruktiva lösningar baserade på denna insikt är det enda som kan vinna nästa val! Det är säkert sant att många där ute kritiserar Mona för att hon är kvinna, men inte alla! Det finns en kärna i kritiken som handlar om bristande kompetens och ledarskap, märkliga strategiska beslut och dålig tajming. Förtroendet för Mona är lågt, skit samma varför, hur ska ni vända den negativa trenden? En sak är jävligt säker, ni gör det INTE genom att ducka bakom konspirationsteorier. Ni måste MÖTA den här kritiken, förstå vad den handlar om och agera därefter. Det spelar ingen roll om alla som jobbar i partiet tycker att Mona är världens trevligaste och bästaste chef, det är inte ni som avgör valet, det är vi!
Socialdemokraterna är ett parti som i många år har fått mycket gratis. Bara genom att heta som man gör har större delen av landets arbetarklass mer eller mindre automatiskt anslutits till partiet. Dessa tider är dock över, utifall ni har missat det. År 2008 måste Socialdemokraterna jobba för sina röster, precis som alla andra partier. Det håller inte längre att gå ut och säga ”Lita på oss, vi gör det som är rätt”, för historien visar att ni gjort mycket fel. Sen står ni handfallna när Moderaterna gör en kupp, som de gjorde i förra valet, och lockar över delar av arbetarklassen till sitt parti. Hur är det möjligt att arbetare röstar på Moderaterna? Well, deal with it. Det är precis vad de gör. Det tyder på ett visst missnöje bland era, normalt sett, säkra väljare. Tycker ni inte det? TYCKER NI INTE DET frågar jag! Så, vad ska ni göra åt det då? Hur ska ni få tillbaka dessa väljare? Genom att höja A-kassan? Newsflash, väljarna röstade på partiet som sänkte A-kassan, det kanske inte är det här som är den viktigaste frågan.. dårå?
Gå tillbaka, gör om, gör rätt. Jag påstår inte att ni ska säga som alliansen sa förra valet (allt som sossarna gör ska vi göra bättre), men ni behöver en strategi för att ta tillbaka arbetarna som försvann. Och jag tror inte på det här evinnerliga letandet efter mittersta mitten av den politiska skalan som ni håller på med. Dels för att Reinfeldt redan står där, dels för att Sverige behöver ett riktigt arbetarparti med socialistiska grundvärderingar. Kort sagt, gör det ni är bra på, var socialister! Men häng för fan med i tiden och lyssna på vad vi säger.
fredag, oktober 31, 2008
torsdag, oktober 30, 2008
Veckans (begagnade) filmtips: Bänken
I måndags rafsade jag åt mig den här rullen från en stor låda på ICA Maxi, betalade 33 spänn. Jag hade hört talas om filmen men inte sett den, sorterat in den under ”danskvågen” och tänkt att det kanske var en av de sämre i genren. Ack så fel man kan ha.
Igår kväll tittade vi på den, och både jag och S var märkbart tagna en lång stund efteråt. Man satt där och liksom funderade på vad det var som hade kört över en, om verkligheten utanför fönstret fortfarande fanns kvar och om det överhuvudtaget är möjligt för en svensk filmproduktion att nå dessa höjder. Det kanske det är, ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan, men jag har då iaf inte sett något liknande från svensk film.
Bänken är ingenting annat än ett mästerverk från början till slut. Så olidligt tragisk men ändå med en strimma hopp som hela tiden löper bredvid huvudspåret. Typiskt danskt med andra ord, de är ju så äckligt jävla bra på socialrealism de däringa danskarna. Mannen som spelar huvudrollen (Kaj) heter Jesper Christensen och gör en skådespelarinsats som är något av det bästa jag sett i hela mitt liv. Ett mer övertygande fyllo har jag aldrig sett på film, den saken är klar. Det känns verkligen som att regissören (Per Fly) noggrant har mejslat fram dialogen ord för ord tills den blev exakt rätt. Varje scen är totalt befriad från onödigt överflöd, karaktärernas nervtrådar ligger hela tiden i dagern och den omsorgsfulla beskrivningen av människor som befinner sig längs ner i skiten är så rörande att jag får fukt i ögonen bara jag skriver om det.
Igår kväll tittade vi på den, och både jag och S var märkbart tagna en lång stund efteråt. Man satt där och liksom funderade på vad det var som hade kört över en, om verkligheten utanför fönstret fortfarande fanns kvar och om det överhuvudtaget är möjligt för en svensk filmproduktion att nå dessa höjder. Det kanske det är, ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan, men jag har då iaf inte sett något liknande från svensk film.
Bänken är ingenting annat än ett mästerverk från början till slut. Så olidligt tragisk men ändå med en strimma hopp som hela tiden löper bredvid huvudspåret. Typiskt danskt med andra ord, de är ju så äckligt jävla bra på socialrealism de däringa danskarna. Mannen som spelar huvudrollen (Kaj) heter Jesper Christensen och gör en skådespelarinsats som är något av det bästa jag sett i hela mitt liv. Ett mer övertygande fyllo har jag aldrig sett på film, den saken är klar. Det känns verkligen som att regissören (Per Fly) noggrant har mejslat fram dialogen ord för ord tills den blev exakt rätt. Varje scen är totalt befriad från onödigt överflöd, karaktärernas nervtrådar ligger hela tiden i dagern och den omsorgsfulla beskrivningen av människor som befinner sig längs ner i skiten är så rörande att jag får fukt i ögonen bara jag skriver om det.
Bänken är en film som, åtminstone för en stund, får dig att omvärdera ditt liv. När du sett den har samma känsla i kroppen som efter en längre tids sjukdom, du är tacksam för det du har och vill gärna krama den som råkar sitta närmast. I mitt fall var det sambon som satt närmast. Vi kramades och var så otroligt fina mot varandra resten av kvällen och jag tänkte att om en film kan hoppa ut ur rutan och gripa tag i en så till den mildra grad att man faktiskt, om än tillfälligt, blir en bättre människa, ja då måste det vara ett mästerverk. Fem plus av fem möjliga, tveklöst. Och undertexten på bilden här ovan sammanfattar dessutom hela min syn på livet; Alla kan hamna där. Få kan resa sig igen.
onsdag, oktober 29, 2008
Debatt dravlar till det
Såg Debatt på SVT igår kväll, där det diskuterades sportjournalistik. Studion var packad med sportjournalister (de vanliga linslusarna) och, faktiskt vad jag kunde se, inte en enda aktiv elitidrottsman. Yannick Tregaro är tränare, likaså Lagerbäck, och den visserligen underhållande Patrik Sjöberg har ju lagt av för länge sen. Jag saknade också dig Hermann, varför var du inte med? Du hade balanserat upp det där rätt fint tror jag.
Det slog mig efter ett tag att hela diskussionen kändes totalt ointressant. Visst, för de inblandade var det säkert både intressant och känslostormande att höra Lagerbäck veva igång sitt förakt mot Laul och gå in i detalj på vad som egentligen sades vid en presskonferens 2002, men för oss andra knappast mer intressant än ett föräldramöte i skolan. Det blir en rätt patetisk liten ankdamm när man sätter alla i samma rum och de börjar gnabbas med varandra. Alldeles för många sportjournalister och elitidrottare tar sig själva på för stort allvar, de behöver begripa att de arbetar i underhållningsbranschen. Idrottarna som objekt och journalisterna som vidhängande parasiter. De är beroende av varandra, kanske är det därför det blir så grinigt och småaktigt. Ingen vill ju egentligen vara beroende av någon som man starkt ogillar, jag fattar att den paradoxen finns med i bilden här, men människor som klarar av att ha en professionell inställning till sitt yrke brukar fixa sånt ganska bra. Otrooligt vad känslig Lagerbäck är, och de små jönsarna Laul och Ekwall (som hördes mest) verkar ha egos stora som Vättern, vilket man starkt kan ifrågasätta eftersom de inte åstadkommit något alls förutom ett antal krönikor i en tidning eller på teve. No offense guys, men ert jobb är inte speciellt svårt, inte jämfört med t ex Lagerbäcks.
Jag är också lite besviken på Debatt-redaktionen för att de använder dyrbar sändningstid till dylika spektakel, men det kanske var ett försök att hitta nya tittare, vad vet jag. Sen skulle det hela avslutas med ”giftig samhällssatir” levererad av allas älskling Betnér, men han lyckades bara reta upp Patrik Ekwall vilket knappast kan anses vara någon större bedrift. En mer inbilsk och distanslös människa har vi inte haft i teven sedan.. nej det har vi aldrig haft faktiskt. Så grattis Betnér, det var en bedrift lika stor som att tippa en match rätt med helgardering. I fortsättningen hoppas jag att Debatt går tillbaka till att ägna sig åt verkliga samhällsproblem och missförhållanden som behöver belysas, sånt här dravel hör hemma i TV4.
Det slog mig efter ett tag att hela diskussionen kändes totalt ointressant. Visst, för de inblandade var det säkert både intressant och känslostormande att höra Lagerbäck veva igång sitt förakt mot Laul och gå in i detalj på vad som egentligen sades vid en presskonferens 2002, men för oss andra knappast mer intressant än ett föräldramöte i skolan. Det blir en rätt patetisk liten ankdamm när man sätter alla i samma rum och de börjar gnabbas med varandra. Alldeles för många sportjournalister och elitidrottare tar sig själva på för stort allvar, de behöver begripa att de arbetar i underhållningsbranschen. Idrottarna som objekt och journalisterna som vidhängande parasiter. De är beroende av varandra, kanske är det därför det blir så grinigt och småaktigt. Ingen vill ju egentligen vara beroende av någon som man starkt ogillar, jag fattar att den paradoxen finns med i bilden här, men människor som klarar av att ha en professionell inställning till sitt yrke brukar fixa sånt ganska bra. Otrooligt vad känslig Lagerbäck är, och de små jönsarna Laul och Ekwall (som hördes mest) verkar ha egos stora som Vättern, vilket man starkt kan ifrågasätta eftersom de inte åstadkommit något alls förutom ett antal krönikor i en tidning eller på teve. No offense guys, men ert jobb är inte speciellt svårt, inte jämfört med t ex Lagerbäcks.
Jag är också lite besviken på Debatt-redaktionen för att de använder dyrbar sändningstid till dylika spektakel, men det kanske var ett försök att hitta nya tittare, vad vet jag. Sen skulle det hela avslutas med ”giftig samhällssatir” levererad av allas älskling Betnér, men han lyckades bara reta upp Patrik Ekwall vilket knappast kan anses vara någon större bedrift. En mer inbilsk och distanslös människa har vi inte haft i teven sedan.. nej det har vi aldrig haft faktiskt. Så grattis Betnér, det var en bedrift lika stor som att tippa en match rätt med helgardering. I fortsättningen hoppas jag att Debatt går tillbaka till att ägna sig åt verkliga samhällsproblem och missförhållanden som behöver belysas, sånt här dravel hör hemma i TV4.
tisdag, oktober 28, 2008
You can't break what is already broken
Nu har jag hört begreppet två gånger på kort tid, först i en film och sen i en låttext. You can't break what is already broken. Gissa filmen och låten. Detta påminner mig också om att jag sitter här och blir mer förkyld för varje minut. Tänk att det fortfarande, år 2008, är lika lätt för en förkylning med lite feber att slå undan benen på mig. Patetiskt, jag borde stå emot bättre. Inte bli grinig så här, för det är ju verkligen inte klädsamt att vara grinig. Hur som helst, nu är jag det och då märks det. Poker face är ett begrepp som aldrig har förknippats med mig, I’m like that fucking open book aren’t I.
Genom feberdimmorna försöker jag ändå se vad som händer ute i världen och det är inte så mycket nytt under solen. Finanskrisen pågår, lågkonjunkturen blir allt lägre och svensk media fortsätter att följa det amerikanska valet med en frenesi och ambitionsnivå som de aldrig ens varit i närheten av när det vankas val i vårt eget land. Det här kan man fundera på, varför vi uppenbarligen finner det viktigare att följa vad som händer i USA än här hemma. En annan dag, inte nu, ska jag förklara varför.
På lunchen skulle kära sambon hämta ut en större summa kontanter på banken (stor för oss men knappast för banken), det är ett projekt vi har på gång. Jag mötte upp henne där för att stärka moralen och bjuda på lunch, och när vi satt och väntade på hennes nummer skämtade vi om att det inte kommer att gå eftersom banken är fattig och inte ens har tjugo tusen spänn. Något senare kom hon tillbaka från kassan, tomhänt och moloken.
”Nej det gick inte” sa hon.
”Gick inte? Varför inte det?” sa jag.
”Man måste ansöka om att ta ut så här mycket pengar minst en dag innan” sa hon.
”Ansöka? Men va fan.. det är ju dina pengar!” sa jag.
”Ja det är det, men det var något med säkerhetsskäl” sa hon.
”Uhum..” sa jag.
”Jävla nötter!” sa hon.
Det är alltså sant, banken har inte ens tjugo tusen spänn kvar. De måste försöka låna ihop den summan pengar tills imorgon när vi kommer tillbaka. Kanske säljer de lite lösöre från konferensrummet, ut på Blocket med skiten. Det är bistra tider mina vänner, och när tiderna är så här bistra måste man vända sig till kloka människor för råd. Därför vill jag avsluta inlägget med att låta mr Frank Zappa förklara ett och annat för er. Enjoy!
Genom feberdimmorna försöker jag ändå se vad som händer ute i världen och det är inte så mycket nytt under solen. Finanskrisen pågår, lågkonjunkturen blir allt lägre och svensk media fortsätter att följa det amerikanska valet med en frenesi och ambitionsnivå som de aldrig ens varit i närheten av när det vankas val i vårt eget land. Det här kan man fundera på, varför vi uppenbarligen finner det viktigare att följa vad som händer i USA än här hemma. En annan dag, inte nu, ska jag förklara varför.
På lunchen skulle kära sambon hämta ut en större summa kontanter på banken (stor för oss men knappast för banken), det är ett projekt vi har på gång. Jag mötte upp henne där för att stärka moralen och bjuda på lunch, och när vi satt och väntade på hennes nummer skämtade vi om att det inte kommer att gå eftersom banken är fattig och inte ens har tjugo tusen spänn. Något senare kom hon tillbaka från kassan, tomhänt och moloken.
”Nej det gick inte” sa hon.
”Gick inte? Varför inte det?” sa jag.
”Man måste ansöka om att ta ut så här mycket pengar minst en dag innan” sa hon.
”Ansöka? Men va fan.. det är ju dina pengar!” sa jag.
”Ja det är det, men det var något med säkerhetsskäl” sa hon.
”Uhum..” sa jag.
”Jävla nötter!” sa hon.
Det är alltså sant, banken har inte ens tjugo tusen spänn kvar. De måste försöka låna ihop den summan pengar tills imorgon när vi kommer tillbaka. Kanske säljer de lite lösöre från konferensrummet, ut på Blocket med skiten. Det är bistra tider mina vänner, och när tiderna är så här bistra måste man vända sig till kloka människor för råd. Därför vill jag avsluta inlägget med att låta mr Frank Zappa förklara ett och annat för er. Enjoy!
måndag, oktober 27, 2008
Let's get ready to rumble
Jobbar sista veckan nu innan jag går hem och är föräldraledig till början av maj. Det känns lite kluvet, för samtidigt som jag längtar efter mer tid med de små rackarna är det också en turbulent och intressant period på jobbet just nu. Rättare sagt, det är sån där period då man borde bevaka sina intressen, det sparkas folk till höger och vänster. Men jag måste släppa det, helst under veckan som kommer, för jag behöver vara hundra procent närvarande där hemma om den tillvaron ska funka. Det bevisades om inte annat i helgen då lilla I plötsligt kom vandrande in i vardagsrummet med en sylvass kniv i näven. Jo, jag har varit ensam med barnen i helgen ser du. Det gick väl så där antar jag.
Att vara hemma med lilla I i knappt ett halvår var en vandring i parken. Hon var relativt lugn och hon var dessutom bara en. Två småttingar kan däremot ställa till fullständigt kaos på en nanosekund, det upplevde jag redan i mitten av 90-talet då jag var hemma med äldsta sönerna. Och den där lille O, jag vet inte.. jag har ögonen på honom. Jag känner igen en hell raiser när jag ser en.
Dessutom är det både hårt och underbetalt att vara hemma med två småbarn (ett och två år gamla) och ta ansvaret för markservicen, om man betraktar det som arbete (vilket jag tycker man ska). Detta är bara ytterligare en anledning till att pappor borde vara hemma obligatoriskt med sina barn. Många är de lyckligt lottade där ute som aldrig varit i närheten av ett hårt och underbetalt arbete, och jag är en av dem. Rent yrkesmässigt har jag glidit på en hyfsad räkmacka genom livet, det är bara att inse. Jag kanske tror att jag jobbar hårt när jag tvingas kliva upp fem på morgonen för att ta inrikesflyget till Göteborg och sitta i möte till sju på kvällen och sen flyga tillbaka för att slutligen komma hem vid tio på kvällen. Jag har gjort det massor av gånger och ojat mig över hur orättvis världen kan vara. Okej, på papperet är detta visserligen en 17-timmars arbetsdag, men ärligt talat.. man vilar ju stora delar av dagen. Nej, att ha ansvaret för småbarn och ständigt vara alert är något helt annat och mycket mer ansträngande. Plus pressen att hela tiden göra RÄTT, dvs stimulera barnens utveckling, vara pedagogisk, inte bli för arg och hela tiden agera konstruktivt, även när du sovit två timmar per natt i flera dygn. Och det finns många där ute som bevakar dig och har synpunkter på hur du sköter ditt jobb. Att vara förälder är naturligtvis ett helt underbart mirakel och en resa som saknar motstycke, men det innebär också att ställa sig mitt i en offentlig spottkopp och vänta på loskorna. Alltid är det någon som har synpunkter, en främmande kärring på stan eller någon släkting eller mammorna på öppna förskolan. Det är inte alla som säger det rakt ut, men jag känner igen de anklagande blickarna.
Men det är förstås inte offentliga spottloskor jag längtar efter nu, utan de där magiska små stunderna som väger upp allt skitgöra. Två små armar runt min hals och en snorig puss. Långpromenader i vackert höstväder. Kiknande skrattsalvor. En liten hand i min. Morgonrosiga pyjamasbarn. Men skitgörat hör till, och tar du bort det så försvinner även magin. Det är egentligen med barn som det är med allt annat hantverk: om du tar dig an det med ödmjukhet och stolthet och är beredd att skita ner dig så kommer belöningen att vara tusenfalt större. Kom ihåg det, du som egentligen innerst inne hellre skulle leja bort föräldraskapet och snickra verandan själv istället för tvärtom.
Att vara hemma med lilla I i knappt ett halvår var en vandring i parken. Hon var relativt lugn och hon var dessutom bara en. Två småttingar kan däremot ställa till fullständigt kaos på en nanosekund, det upplevde jag redan i mitten av 90-talet då jag var hemma med äldsta sönerna. Och den där lille O, jag vet inte.. jag har ögonen på honom. Jag känner igen en hell raiser när jag ser en.
Dessutom är det både hårt och underbetalt att vara hemma med två småbarn (ett och två år gamla) och ta ansvaret för markservicen, om man betraktar det som arbete (vilket jag tycker man ska). Detta är bara ytterligare en anledning till att pappor borde vara hemma obligatoriskt med sina barn. Många är de lyckligt lottade där ute som aldrig varit i närheten av ett hårt och underbetalt arbete, och jag är en av dem. Rent yrkesmässigt har jag glidit på en hyfsad räkmacka genom livet, det är bara att inse. Jag kanske tror att jag jobbar hårt när jag tvingas kliva upp fem på morgonen för att ta inrikesflyget till Göteborg och sitta i möte till sju på kvällen och sen flyga tillbaka för att slutligen komma hem vid tio på kvällen. Jag har gjort det massor av gånger och ojat mig över hur orättvis världen kan vara. Okej, på papperet är detta visserligen en 17-timmars arbetsdag, men ärligt talat.. man vilar ju stora delar av dagen. Nej, att ha ansvaret för småbarn och ständigt vara alert är något helt annat och mycket mer ansträngande. Plus pressen att hela tiden göra RÄTT, dvs stimulera barnens utveckling, vara pedagogisk, inte bli för arg och hela tiden agera konstruktivt, även när du sovit två timmar per natt i flera dygn. Och det finns många där ute som bevakar dig och har synpunkter på hur du sköter ditt jobb. Att vara förälder är naturligtvis ett helt underbart mirakel och en resa som saknar motstycke, men det innebär också att ställa sig mitt i en offentlig spottkopp och vänta på loskorna. Alltid är det någon som har synpunkter, en främmande kärring på stan eller någon släkting eller mammorna på öppna förskolan. Det är inte alla som säger det rakt ut, men jag känner igen de anklagande blickarna.
Men det är förstås inte offentliga spottloskor jag längtar efter nu, utan de där magiska små stunderna som väger upp allt skitgöra. Två små armar runt min hals och en snorig puss. Långpromenader i vackert höstväder. Kiknande skrattsalvor. En liten hand i min. Morgonrosiga pyjamasbarn. Men skitgörat hör till, och tar du bort det så försvinner även magin. Det är egentligen med barn som det är med allt annat hantverk: om du tar dig an det med ödmjukhet och stolthet och är beredd att skita ner dig så kommer belöningen att vara tusenfalt större. Kom ihåg det, du som egentligen innerst inne hellre skulle leja bort föräldraskapet och snickra verandan själv istället för tvärtom.
onsdag, oktober 22, 2008
Dröm vidare
Drömmar? Jo, visst har jag haft drömmar. Vem var det som frågade? Ingen? Nähä. Jag svarar ändå.
Min första dröm, som jag minns, var att bli fotbollsproffs. Fotbolls-VM 1978, Mario Kempes var kung. Jag låg under vardagsrumsbordet på den bajsbruna heltäckningsmattan och såg denne fotbollsjesus flyga fram över evigt gröna gräsmattor, sen gick jag ut på grusplanen och tricksade skitamånga gånger. Jag var duktig på att tricksa men inte så duktig på att skjuta. Mina spinkiga kycklingben saknade kraften. Nog ville jag bli fotbollsproffs alltid, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.
Nästa dröm var att bli tennisproffs. Björn Borg var världens coolaste kille, med blytung trä-Slazenger och dubbelhandsbackhand skulle jag liksom han ta världen med storm. Min backhand var det inget fel på, inte forehanden heller (om man kisar lite med ögonen), men spelet framme vid nät fick jag aldrig till. Skit samma, Borg gick aldrig på nät. Jag nötte varje dag efter plugget med min ”tennistränare” (ett elastiskt band med en vattenfylld klump i ena änden och en tennisboll i den andra). Jävlar vad jag slog hårt, tyckte jag. Farsan grillade mig på asfaltsplanen, jag tog lätt alla mina polare i raka set. Men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.
Oförtrutet letade jag vidare bland idrottshjältar och hittade Håkan Carlqvist – världsmästare i motorcross 1979 i 250cc klassen. Jag var ju bra på att cykla på bakhjulet, kanske var det här sporten för mig? Efter ett evigt tjatande på mina stackars föräldrar hände det sig så en vårdag 1982 att jag rullade ut på parkeringen på min första egna motorcrosshoj: en Suzuki RM 80 av 79 års modell. En best på femton hästkrafter som skrämde slag på min mor (hon följde med och kollade min träning en gång, då sprang hon ut mitt i banan och skrek åt mig att inte köra så fort, sen satte hon sig i bilen och grät). Två gånger i veckan skjutsade farsan mig till grusgropen, däremellan satt jag varje dag i garaget och putsade på tändstift, tändhatt och förgasarnål. Att jag kunde ägna tiden åt fysisk träning (motorcross är en olidligt hård sport) hade jag inte en tanke på. Jag tyckte det var väldigt roligt att köra min motorcykel. Jag lärde mig hoppa och sladda och köra på bakhjulet (helt oanvändbar kompetens) och bytte upp mig ett par gånger till starkare och bättre hojar. Vi hade skoj där i grusgroparna jag och farsan, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket (och att mina föräldrar inte hade råd att sponsra sin son med denna rikemanssport).
Med puberteten kom så andra hjältar, jag vände mig till musikens värld för inspiration. Min kompis Ove spelade gitarr (han spelade piano också men det var inte speciellt avundsvärt) och han lärde mig några ackord och på vilka strängar och band jag kunde sola i tonarten A-moll. Jag fick låna hans gitarr, en sunburst-målad Stratakopia av okänt märke, och kopplade in den direkt i stereon. Bingo! Med Dire Straits ”Sultans of Swing” som övningsobjekt var jag på god väg att erövra världen, och brudarna som hörde till den. Efter ett tag köpte jag en egen gitarr, en akustisk för det blev billigare så. Och jag övade och övade nere i källaren tills fingrarna blödde, och det lät bättre och bättre. Vi startade ett band efter något år men kom aldrig ur replokalen. Jag tror vi var för splittrade. Trummisen lyssnade bara på hårdrock och sångaren var Imperiet-fantast. Vi andra försökte väl bara få något vettigt ur våra instrument, men det enda bestående jag lyckades bidra med var en liten strof på gitarren som verkligen innebar ett lyft för en av våra egentillverkade låtar (jag tror den hette ”emptiness and loneliness”). Vi lade ner bandet efter ett tag, den gemensamma musikaliska målbilden saknades och det sket sig på att vi inte orkade träna tillräckligt mycket.
Sett så här i backspegeln är det förstås lätt att se en röd tråd, och med ett lagom romantiskt skimmer över det hela kan man påstå att jag kunde blivit vad som helst om jag bara orkat träna tillräckligt mycket. Så är det förstås inte. Ni som, liksom jag, säger så till era barn vet förstås att det bara är båg. Väldigt få människor kan bli vad som helst bara de tränar tillräckligt mycket. Men drömma kan man ju alltid, och jag spelar faktiskt fortfarande gitarr (cyklar på bakhjulet också för den delen).
Min första dröm, som jag minns, var att bli fotbollsproffs. Fotbolls-VM 1978, Mario Kempes var kung. Jag låg under vardagsrumsbordet på den bajsbruna heltäckningsmattan och såg denne fotbollsjesus flyga fram över evigt gröna gräsmattor, sen gick jag ut på grusplanen och tricksade skitamånga gånger. Jag var duktig på att tricksa men inte så duktig på att skjuta. Mina spinkiga kycklingben saknade kraften. Nog ville jag bli fotbollsproffs alltid, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.
Nästa dröm var att bli tennisproffs. Björn Borg var världens coolaste kille, med blytung trä-Slazenger och dubbelhandsbackhand skulle jag liksom han ta världen med storm. Min backhand var det inget fel på, inte forehanden heller (om man kisar lite med ögonen), men spelet framme vid nät fick jag aldrig till. Skit samma, Borg gick aldrig på nät. Jag nötte varje dag efter plugget med min ”tennistränare” (ett elastiskt band med en vattenfylld klump i ena änden och en tennisboll i den andra). Jävlar vad jag slog hårt, tyckte jag. Farsan grillade mig på asfaltsplanen, jag tog lätt alla mina polare i raka set. Men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.
Oförtrutet letade jag vidare bland idrottshjältar och hittade Håkan Carlqvist – världsmästare i motorcross 1979 i 250cc klassen. Jag var ju bra på att cykla på bakhjulet, kanske var det här sporten för mig? Efter ett evigt tjatande på mina stackars föräldrar hände det sig så en vårdag 1982 att jag rullade ut på parkeringen på min första egna motorcrosshoj: en Suzuki RM 80 av 79 års modell. En best på femton hästkrafter som skrämde slag på min mor (hon följde med och kollade min träning en gång, då sprang hon ut mitt i banan och skrek åt mig att inte köra så fort, sen satte hon sig i bilen och grät). Två gånger i veckan skjutsade farsan mig till grusgropen, däremellan satt jag varje dag i garaget och putsade på tändstift, tändhatt och förgasarnål. Att jag kunde ägna tiden åt fysisk träning (motorcross är en olidligt hård sport) hade jag inte en tanke på. Jag tyckte det var väldigt roligt att köra min motorcykel. Jag lärde mig hoppa och sladda och köra på bakhjulet (helt oanvändbar kompetens) och bytte upp mig ett par gånger till starkare och bättre hojar. Vi hade skoj där i grusgroparna jag och farsan, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket (och att mina föräldrar inte hade råd att sponsra sin son med denna rikemanssport).
Med puberteten kom så andra hjältar, jag vände mig till musikens värld för inspiration. Min kompis Ove spelade gitarr (han spelade piano också men det var inte speciellt avundsvärt) och han lärde mig några ackord och på vilka strängar och band jag kunde sola i tonarten A-moll. Jag fick låna hans gitarr, en sunburst-målad Stratakopia av okänt märke, och kopplade in den direkt i stereon. Bingo! Med Dire Straits ”Sultans of Swing” som övningsobjekt var jag på god väg att erövra världen, och brudarna som hörde till den. Efter ett tag köpte jag en egen gitarr, en akustisk för det blev billigare så. Och jag övade och övade nere i källaren tills fingrarna blödde, och det lät bättre och bättre. Vi startade ett band efter något år men kom aldrig ur replokalen. Jag tror vi var för splittrade. Trummisen lyssnade bara på hårdrock och sångaren var Imperiet-fantast. Vi andra försökte väl bara få något vettigt ur våra instrument, men det enda bestående jag lyckades bidra med var en liten strof på gitarren som verkligen innebar ett lyft för en av våra egentillverkade låtar (jag tror den hette ”emptiness and loneliness”). Vi lade ner bandet efter ett tag, den gemensamma musikaliska målbilden saknades och det sket sig på att vi inte orkade träna tillräckligt mycket.
Sett så här i backspegeln är det förstås lätt att se en röd tråd, och med ett lagom romantiskt skimmer över det hela kan man påstå att jag kunde blivit vad som helst om jag bara orkat träna tillräckligt mycket. Så är det förstås inte. Ni som, liksom jag, säger så till era barn vet förstås att det bara är båg. Väldigt få människor kan bli vad som helst bara de tränar tillräckligt mycket. Men drömma kan man ju alltid, och jag spelar faktiskt fortfarande gitarr (cyklar på bakhjulet också för den delen).
I'm your wednesday man
Idag är det onsdag, vilket betyder att jag skriver på Barstol.nu.
Jag gör upp med Mona Sahlin idag, utan silkesvantar.
Om det känns intressant så pallra dig gärna dit.
Jag gör upp med Mona Sahlin idag, utan silkesvantar.
Om det känns intressant så pallra dig gärna dit.
måndag, oktober 20, 2008
Staten och kapitalet, vem är vad?
Visst är det rätt ironiskt att Mats Odell, samme man som senaste tiden sålt ut statliga bolag för glatta livet, nu får ägna sin arbetstid åt att utöva statlig kontroll över finansmarknaden? Snacka om att slå ideologisk knut på sig själv.
Samtliga länders regeringar som tvingats gå in med såna här krispaket är väldigt noga med att påpeka att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan. Oavsett om det är 1500 miljarder som det svenska garantiprogrammet går lös på eller 3000 miljarder eller femton fantasiljoner så ska dessa pengar komma tillbaka till statskassan, riktigt hur är det däremot ingen som kunnat ge ett konkret svar på. Men alldeles oavsett var pengarna tar vägen så består dessa paket även av ett antal förhållningsregler som aktörerna på finansmarknaden nu måste hålla sig till. Den mest uppmärksammade är väl troligen den om höga toppars fallskärmar och bonusar (har vi inte hört den förut?) Och här börjar det bli riktigt intressant, för bakom dessa nya regelverk lyser den ideologiska frågan igenom med all önskvärd tydlighet: kanske var det så här ni skulle ha gjort från början?
Men nej då, statlig inblandning ska vi inte ha för det är inte renrasig marknadsliberalism, och jag har så evinnerligt svårt att förstå logiken i resonemanget. Förr eller senare kraschar dessa system, vi har sett det förut (det började väl faktiskt redan på 30-talet med den stora depressionen) och vi lär få se det igen. Tills de kraschar klarar de sig så fint själva, o ja så bra det går, ända tills liksom fem minuter innan allt går åt helvete och staten måste pumpa in fantasisiffror. Framförhållning, någon? Det är lite som en trulig tonåring som minsann kan ta hand om sig själv ända tills det blir alldeles uppenbart att så inte är fallet, och då får mamma eller pappa komma och hjälpa till. När hjälpen kommer reagerar marknaden också likadant som tonåringen: man tar emot hjälpen med svansen mellan benen men hävdar envist att det inte hade behövts.
Men Mats Odell då, han fortsätter att sälja av statliga bolag till den marknad som nu sitter nerkissad utanför porten och har glömt koden. Jojo, rent ideologiskt kan han ju inte göra något annat, det vore politiskt självmord. Men någon gång kanske han borde låta den vänstra handen fråga den högra vad som pågår istället för att skicka skattebetalarnas bundna kapital rakt ut i havreåkern.
Samtliga länders regeringar som tvingats gå in med såna här krispaket är väldigt noga med att påpeka att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan. Oavsett om det är 1500 miljarder som det svenska garantiprogrammet går lös på eller 3000 miljarder eller femton fantasiljoner så ska dessa pengar komma tillbaka till statskassan, riktigt hur är det däremot ingen som kunnat ge ett konkret svar på. Men alldeles oavsett var pengarna tar vägen så består dessa paket även av ett antal förhållningsregler som aktörerna på finansmarknaden nu måste hålla sig till. Den mest uppmärksammade är väl troligen den om höga toppars fallskärmar och bonusar (har vi inte hört den förut?) Och här börjar det bli riktigt intressant, för bakom dessa nya regelverk lyser den ideologiska frågan igenom med all önskvärd tydlighet: kanske var det så här ni skulle ha gjort från början?
Men nej då, statlig inblandning ska vi inte ha för det är inte renrasig marknadsliberalism, och jag har så evinnerligt svårt att förstå logiken i resonemanget. Förr eller senare kraschar dessa system, vi har sett det förut (det började väl faktiskt redan på 30-talet med den stora depressionen) och vi lär få se det igen. Tills de kraschar klarar de sig så fint själva, o ja så bra det går, ända tills liksom fem minuter innan allt går åt helvete och staten måste pumpa in fantasisiffror. Framförhållning, någon? Det är lite som en trulig tonåring som minsann kan ta hand om sig själv ända tills det blir alldeles uppenbart att så inte är fallet, och då får mamma eller pappa komma och hjälpa till. När hjälpen kommer reagerar marknaden också likadant som tonåringen: man tar emot hjälpen med svansen mellan benen men hävdar envist att det inte hade behövts.
Men Mats Odell då, han fortsätter att sälja av statliga bolag till den marknad som nu sitter nerkissad utanför porten och har glömt koden. Jojo, rent ideologiskt kan han ju inte göra något annat, det vore politiskt självmord. Men någon gång kanske han borde låta den vänstra handen fråga den högra vad som pågår istället för att skicka skattebetalarnas bundna kapital rakt ut i havreåkern.
lördag, oktober 18, 2008
The Tubes - She's a Beauty
Brorsans sovrumsdörr var alltid stängd, han skulle slå ihjäl mig om han visste att jag snokade när han inte var hemma. Men det gjorde jag. Jag lånade hans deodorant, och hans randiga Marc o' Polo-tröja. Under sängen, på ett visst ställe, hade han ett fotografi föreställande en mycket ung Cindy Crawford som jag kunde titta på i timmar. Hans skivor fick inte heller vara ifred. Brorsan hade egen stereo på sitt rum, det hade inte jag. Men jag tog Lp-skivan med berått mod, gick ner i källaren och mimade my ass off. "Don't fall in looove" sjöng jag, som om jag ens visste vad kärlek var. Men det var en cool låt tyckte jag, det var nåt med den där blippande synten.
fredag, oktober 17, 2008
Var var du när Palme sköts?
I don't get paid to say this, för vi tjänar inga pengar.
Läs Barstol.nu idag, Hermann delar med sig av både sina egna barndomsminnen såväl som ett stycke träffsäker historiebeskrivning från 70-talets sossedominerade landsbygd.
"Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning."
För övrigt kan jag konstatera att många människor upplever mig som ett hot för att jag har många barn. Jag är konstig, ett hot mot normen. Kanske vill jag ta över världen med mina ättlingar? Mm.. det är sånt du kan fundera på. Jag har bara en sak att säga till dem som uppträder så mot mig: jag anklagar inte er för att ni är störande normala och fegt inbäddade i normer, jag låter er vara eftersom jag finner andra strider långt mer ärbara och viktiga och jag förväntar mig att ni låter mig vara av samma anledning. Skaffa ett liv istället för att hacka på mitt, försök förstå att du är understimulerad.
PS.
Jag missade Zappa plays Zappa på SVT i veckan, och blev jävligt sur, men hittade sen hela programmet på SVT Play (åh GUD vad jag älskar Public Service!)
Läs Barstol.nu idag, Hermann delar med sig av både sina egna barndomsminnen såväl som ett stycke träffsäker historiebeskrivning från 70-talets sossedominerade landsbygd.
"Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning."
För övrigt kan jag konstatera att många människor upplever mig som ett hot för att jag har många barn. Jag är konstig, ett hot mot normen. Kanske vill jag ta över världen med mina ättlingar? Mm.. det är sånt du kan fundera på. Jag har bara en sak att säga till dem som uppträder så mot mig: jag anklagar inte er för att ni är störande normala och fegt inbäddade i normer, jag låter er vara eftersom jag finner andra strider långt mer ärbara och viktiga och jag förväntar mig att ni låter mig vara av samma anledning. Skaffa ett liv istället för att hacka på mitt, försök förstå att du är understimulerad.
PS.
Jag missade Zappa plays Zappa på SVT i veckan, och blev jävligt sur, men hittade sen hela programmet på SVT Play (åh GUD vad jag älskar Public Service!)
torsdag, oktober 16, 2008
71-årig motorcyklist hade änglavakt
I tisdags kväll stod jag i en hotellobby och skulle precis checka in när min mor ringde på mobilen. Jag hörde direkt på hennes röst att något hade hänt, den blir så där klämd och forcerad när hon är stressad och i affekt. ”Pappa har kört på en älg med motorcykeln, är du hemma?” På en sekund passerade många bilder revy i mitt huvud. ”Va fan säger du?! En älg?! Lever han?” ”Ja, han lever, men han ligger på akuten och jag måste ta mig dit. Är du hemma?” ”Nej, jag är inte hemma, jag är bortrest.. borta” Sen följde några förvirrade sekunder då jag inte vet vad vi sa, sen la morsan på luren. Där stod jag och visste inte om farsan var helt kvaddad eller hade klarat sig med skrubbsår. Jag lade ihop ekvationen motorcykel och älg och kom fram till att alternativet skrubbsår knappast var troligt. Första instinkten var att hoppa in i bilen och köra hem, men en kollega hejdade mig. Ingen bra idé, samla tankarna, osv. Jag ringde brorsan, han är rådig i krissituationer. Jodå, brorsan var med på banan och var på väg till akuten. Han lovade att ringa så fort han fått reda på något. Tjugofem jävligt jobbiga minuter senare ringde han tillbaka: ”Jag står här och tittar på honom nu, han ligger i någon slags plastvagga med stödkrage och har ont i armen men annars verkar det okej.” ”Säger han något? Kan du prata med honom?” ”Ja, han säger att han har ont i armen och inte minns något av olyckan”. ”Jävla gubbe, vad fan skulle han ut med hojen att göra nu, det är ju älgjakt, tro fan att älgarna kutar över vägarna då!” ”Jag vet” sa brorsan, ”men vi får ta det där sen. Huvudsaken är att han verkar okej. Jag tycker du ska stanna där du är, håll dig anträffbar på mobilen bara.” En kvart senare ringer syrran och undrar vad fan det är som händer. Hon hade varit ute och sprungit och hade fem missade samtal, samtliga från familjemedlemmar, och då vet man att något har hänt i vår familj. Vi ringer inte varandra i onödan.
Under kvällen, natten och morgonen hölls jag underrättad, vår familjs kriscentral är det sannerligen inget fel på. Gubben åkte hem på måndagskvällen, svimmade vid köksbordet och åkte ambulans tillbaka till sjukhuset igen. Igår, tisdag, kom både jag och gubben hem och jag hälsade på honom hemma i vardagsrummet. Han är okej, mörbultad men okej. Hojen är skräp och han vill att vi ska titta på den i dagsljus, se om vi kan fixa till den. Jag sa att vi får se hur det blir med den saken, och tänkte att det blir nog en annons på Blocket om morsan får sin vilja igenom.
Under kvällen, natten och morgonen hölls jag underrättad, vår familjs kriscentral är det sannerligen inget fel på. Gubben åkte hem på måndagskvällen, svimmade vid köksbordet och åkte ambulans tillbaka till sjukhuset igen. Igår, tisdag, kom både jag och gubben hem och jag hälsade på honom hemma i vardagsrummet. Han är okej, mörbultad men okej. Hojen är skräp och han vill att vi ska titta på den i dagsljus, se om vi kan fixa till den. Jag sa att vi får se hur det blir med den saken, och tänkte att det blir nog en annons på Blocket om morsan får sin vilja igenom.
tisdag, oktober 14, 2008
Grupparbete
Jag har blivit beordrad att hitta på ett grupparbete åt femton tekniker på jobbet som vi håller på att vidareutbilda under hösten. From the top of my head kom jag på det här.
Scenario: Ponera att du, din flickvän och er åtta månader gamla son checkar in på ett ganska sunkigt hotell i Bryssel. Rummet är trångt, sängen (som ska rymma er tre) är endast 120 cm bred och vid ankomsten blir sonen sjuk med feber och ett jäkla hojtande på nätterna som följd. Jag vill att ni i gruppen diskuterar runt följande frågeställningar:
1: Hur kan mamman och pappan få tillräckligt med sömn för att dagtid orka ta in all den prakt som staden Bryssel erbjuder?
2: Hur kan pappan, som älskar öl över nästan allt annat på jorden, ta del av all den ölprakt som staden Bryssel har att erbjuda utan att detta leder till separation?
3: Vad ska paret tänka på inför framtida resor?
PS.
Bryssel är, för er som undrar, en fantastiskt charmig stad som vida överträffade mina lågt ställda förväntningar. Om du gillar barer och caféer i varje hörn, mångkultur, gammal svinsnygg arkitektur, fantastisk öl, gudasänd choklad och världens coolaste seriefigurer så är det bara att boka en biljett och dra. Min enda invändning mot staden Bryssel är den obefintliga rullstols- och barnvagns-anpassningen. Vi fick gå långa omvägar många gånger pga trappor utan hiss eller ramp, och tåget från flyplatsen var bara ett skämt. Att lille O hojtade varje natt kan däremot knappast Bryssel rå för.
Scenario: Ponera att du, din flickvän och er åtta månader gamla son checkar in på ett ganska sunkigt hotell i Bryssel. Rummet är trångt, sängen (som ska rymma er tre) är endast 120 cm bred och vid ankomsten blir sonen sjuk med feber och ett jäkla hojtande på nätterna som följd. Jag vill att ni i gruppen diskuterar runt följande frågeställningar:
1: Hur kan mamman och pappan få tillräckligt med sömn för att dagtid orka ta in all den prakt som staden Bryssel erbjuder?
2: Hur kan pappan, som älskar öl över nästan allt annat på jorden, ta del av all den ölprakt som staden Bryssel har att erbjuda utan att detta leder till separation?
3: Vad ska paret tänka på inför framtida resor?
PS.
Bryssel är, för er som undrar, en fantastiskt charmig stad som vida överträffade mina lågt ställda förväntningar. Om du gillar barer och caféer i varje hörn, mångkultur, gammal svinsnygg arkitektur, fantastisk öl, gudasänd choklad och världens coolaste seriefigurer så är det bara att boka en biljett och dra. Min enda invändning mot staden Bryssel är den obefintliga rullstols- och barnvagns-anpassningen. Vi fick gå långa omvägar många gånger pga trappor utan hiss eller ramp, och tåget från flyplatsen var bara ett skämt. Att lille O hojtade varje natt kan däremot knappast Bryssel rå för.
En variant på temat "The Father, the Son & the Holy Spirit": Jag, lillkillen och en öl.
torsdag, oktober 09, 2008
Trapist? Javisst!
Okej okej, det har varit lite körigt sista tiden. Och imorse var jag övertygad om att montesumas hämnd hade slagit till, maken till jobbig session på toaletten var det länge sedan jag erfor. Illamående och ett jäkla rännande på muggen, mina arbetskamrater hade inte varit glada på mig om de känt till detta mitt tillstånd. Som tur var sa jag aldrig något, och som tur var piggnade jag till framåt lunch. Vilket är speciellt bra med tanke på att jag åker till Bryssel imorgon. Vi brukar ju försöka lägga in en minisemester i oktober varje år jag och frugan och denna gång blir det alltså trapistöl och förhoppningsvis ett och annat museum på schemat. Gud så medelklass detta låter.. but I am you know. Lite småborgerlig så där, men jag koketterar iaf inte med min arbetarbakgrund. Det är bara riktigt osäkra människor som håller på med sånt.
Så ja, vi hörs väl på tisdag då.
Simma lugnt (i fablernas värld, i fablernas vääääärld)
Så ja, vi hörs väl på tisdag då.
Simma lugnt (i fablernas värld, i fablernas vääääärld)
fredag, oktober 03, 2008
Kalles klätterträd
Ibland, som nu, när jag tycker att all nyproducerad svensk musik bara är lågambitiöst standardskval (don’t get me started on hur alla svenska artister försöker låta som 60-tals soul, det är patetiskt!) så stänger jag av radion och försöker leta mig tillbaka till mina rötter. Då blir jag inskränkt, gubbig och fullkomligt omöjlig att hantera, allt du säger visslar bara förbi mig ser du. Så försök inte övertyga mig om förträffligheten hos Sugarplum Fairy, Amanda Jenssen, Marit Bergman, Hello Saferide, Miss Li, Lasse Lindh, Timo Räissänen, Veronica Maggio, Kristian Anttila (kan vi räkna Ane Bruun som svensk också? I såna fall vill jag hårddissa hennes totalt menlösa cover på Alphavilles Big in Japan) eller Kleerup, för samtliga dessa ligger på min gigantiska svarta lista just nu. GUUUUUD så jävla tråkiga artister vi har! Nu fick jag ur mig den spyan, tack för det.
Mina rötter, ja nu ska du få höra. Sverige, här har ni era bortglömda hjältar: Merit Hemmingsson, Pugh Rogefeldt, Hansson de Wolfe United, Dag Vag, Ola Magnell, Ted Gärdestad, Nationalteatern och Jojje Wadenius.. ja jävlar, Kalles klätterträd! Hörni ungar, det ska ni veta att aldrig blir jag så sentimental som när jag ser Kalles klätterträd. Suck.. min svunna barndom, vart tog du vägen?
PS.
Jag fyller 39 imorgon, det är nog därför jag ballar ur så här.
Barstol tar fart, Barstol hittar formen, Barstol börjar ta över
Min vänner, idag begår ni ett stort misstag om ni inte läser vännen Hermanns intervju med Richard Slätt på Barstol.nu. Du kommer att få reda på allt du inte visste att du vet om Stieg Larsson, hänger du med?
torsdag, oktober 02, 2008
Dagens filmtips..
.. finner du på Barstol.nu, där vår vän Mattias tar dig med till våldsfilmernas underbara värld. Läs, begrip och begrunda. Den pojken kan sitt låtsasvåld.
onsdag, oktober 01, 2008
(What they do!) (They smile in your face) All the time they want to take your place, the back stabbers
Den amerikanska senaten har röstat nej till Bush krispaket på 700 miljarder dollar, man tyckte det blev lite väl dyrt. Och det kan man väl kanske förstå, 700 miljarder dollar är en helvetes massa pengar (ungefär 4800 miljarder svenska kronor räknat med dagens dollarkurs). Men det som kanske förvånar mest är inte att senaten backade för prislappen utan mer vilka det var som röstade nej. Fler demokrater än republikaner röstade nämligen ja till förslaget, det var alltså de egna leden som svek sin president. Anledningen till detta är både ideologisk och högst pragmatisk.
Den ideologiska anledningen är inte svår att se, om man tänker ett varv extra. Republikanerna är marknadsliberaler och vill därför inte ha statlig inblandning i systemet. The Friedmanites, och dessa är till 99 % republikaner, vill att systemet ska rensa sig självt, och begår därmed i princip politiskt självmord om de röstar ja till massiv statlig inblandning. Att detta leder till att världens alla börser blöder som nyligen påkörda rådjur verkar vara ett ideologiskt pris som marknadsliberalerna är beredda att betala, och sådan envis sturskhet på gränsen till ren politisk idioti har vi väl inte sett sedan Sovjets storhetsdagar. Blunda hårt grabbar och repetera efter mig, VI HAR INGA PROBLEM! The Friedman ship is sinking boys, and you’re going down with it. Hoppas ni aldrig kommer upp till ytan igen. Tyvärr lär väl inte ens den här gigantiska bevisbördan räcka för att begrava marknadsliberalernas idéer, de lär ju bara kontra med att det inte var tillräckligt marknadsliberalt (som du påpekade Kaptenen).
Den pragmatiska anledningen är inte heller den speciellt förvånande eller svår att begripa. Det är ju faktiskt så att valet närmar sig med stormsteg i USA, och vem vid sina sluga, politiska sinnens fulla bruk vill i detta läge visa stöd för USA:s genom tiderna minst populära president? Now THAT could really come back and haunt you come election day dude. Dessa damer och herrar är alltså så otroligt rädda för att förlora sina platser i senaten att de är beredda att offra inte bara sitt eget lands ekonomi men drar också utan att blinka med sig större delen av västvärlden in i en skenande lågkonjunktur. Kan väl iofs tänka mig att några av dem hade svårt att sova natten till onsdagen men lite bourbon och en golfrunda på det så känns det säkert bättre.
Kort sagt, det är väldigt turbulenta dagar där borta i staterna och ingen verkar veta vem som sitter inne med lösningen. Under tiden skenar ekonomin som ett herrelöst godståg med tegelsten på gaspedalen och finansminister Borg säger nu att jo.. vi kommer nog att påverkas av det här ändå. Vilket han inte trodde för några månader sen men du vet, det går fort när stora stenbumlingar faller fritt från hög höjd. Ren gravitation råder alltså, den enklaste naturlagen av dem alla. Och om du verkligen inte vill påverkas av den här krisen, vilket förstås är en utopi i dagens globala spindelnät, men om du vill minimera risken så att säga, så har jag två råd till dig:
1: Ta ut alla pengar du har på banken, lägg dem i en plastpåse och gräv ner den på ett säkert ställe. Låtsas att ni leker skattjakt, barnen blir förtjusta.
2: Satsa på ett konjunkturokänsligt yrke, som t ex prostituerad, säljare av Jack Vegas-maskiner eller begravningsentreprenör. För det vet vi, att oavsett vad som händer i amerikanska senaten så kommer folket fortsätta att knulla, spela och dö.
There you have it, gratis from me to you.
Den ideologiska anledningen är inte svår att se, om man tänker ett varv extra. Republikanerna är marknadsliberaler och vill därför inte ha statlig inblandning i systemet. The Friedmanites, och dessa är till 99 % republikaner, vill att systemet ska rensa sig självt, och begår därmed i princip politiskt självmord om de röstar ja till massiv statlig inblandning. Att detta leder till att världens alla börser blöder som nyligen påkörda rådjur verkar vara ett ideologiskt pris som marknadsliberalerna är beredda att betala, och sådan envis sturskhet på gränsen till ren politisk idioti har vi väl inte sett sedan Sovjets storhetsdagar. Blunda hårt grabbar och repetera efter mig, VI HAR INGA PROBLEM! The Friedman ship is sinking boys, and you’re going down with it. Hoppas ni aldrig kommer upp till ytan igen. Tyvärr lär väl inte ens den här gigantiska bevisbördan räcka för att begrava marknadsliberalernas idéer, de lär ju bara kontra med att det inte var tillräckligt marknadsliberalt (som du påpekade Kaptenen).
Den pragmatiska anledningen är inte heller den speciellt förvånande eller svår att begripa. Det är ju faktiskt så att valet närmar sig med stormsteg i USA, och vem vid sina sluga, politiska sinnens fulla bruk vill i detta läge visa stöd för USA:s genom tiderna minst populära president? Now THAT could really come back and haunt you come election day dude. Dessa damer och herrar är alltså så otroligt rädda för att förlora sina platser i senaten att de är beredda att offra inte bara sitt eget lands ekonomi men drar också utan att blinka med sig större delen av västvärlden in i en skenande lågkonjunktur. Kan väl iofs tänka mig att några av dem hade svårt att sova natten till onsdagen men lite bourbon och en golfrunda på det så känns det säkert bättre.
Kort sagt, det är väldigt turbulenta dagar där borta i staterna och ingen verkar veta vem som sitter inne med lösningen. Under tiden skenar ekonomin som ett herrelöst godståg med tegelsten på gaspedalen och finansminister Borg säger nu att jo.. vi kommer nog att påverkas av det här ändå. Vilket han inte trodde för några månader sen men du vet, det går fort när stora stenbumlingar faller fritt från hög höjd. Ren gravitation råder alltså, den enklaste naturlagen av dem alla. Och om du verkligen inte vill påverkas av den här krisen, vilket förstås är en utopi i dagens globala spindelnät, men om du vill minimera risken så att säga, så har jag två råd till dig:
1: Ta ut alla pengar du har på banken, lägg dem i en plastpåse och gräv ner den på ett säkert ställe. Låtsas att ni leker skattjakt, barnen blir förtjusta.
2: Satsa på ett konjunkturokänsligt yrke, som t ex prostituerad, säljare av Jack Vegas-maskiner eller begravningsentreprenör. För det vet vi, att oavsett vad som händer i amerikanska senaten så kommer folket fortsätta att knulla, spela och dö.
There you have it, gratis from me to you.
Dagens inlägg..
.. på Barstol.nu är skrivet av mig, gå gärna dit och läs.
Jag skriver alltid på onsdagar, bara så ni vet.
Jag skriver alltid på onsdagar, bara så ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)