Worth waiting for

Så var vi här igen då, i väntans tider. Mer exakt så är det just idag som barnet i magen förväntas krypa fram, men dessa leveransdatum är som bekant högst preliminära. Och vilken jävla väntan det är. Dessa jefla dagar som kryper fram, kanske Strindberg skulle ha sagt. Undrar hur han klarade av väntans tider, han hade ju också barn.

Brandmän väntar på elden och vi väntar på vatten, annars är nog tillstånden tämligen lika. Man går alltså här och är alert som en brandman som väntar på utryckning, och under tiden försöker man distrahera sig själv med små projekt. Små måste projekten vara, för stora har man inte tid med. Utifall, du vet. Brandmän bygger inte om fikarummet, dom fikar och lyfter skrot. Jag lyfter däremot inte skrot, möjligen slänger jag mig ner på golvet och tvingar fram några armhävningar i anslutning till en dusch någon gång. Men frysen har frostats av, kylen har rengjorts, lampskärmar har inköpts och en av gitarrerna har fått nya strängar. Inget av detta hade ägt rum om det inte vore väntans tider vi befinner oss i, det kan vi nog vara tämligen säkra på.

Under tiden stapplar lilla I omkring som ett miniatyrfyllo, helt klart omedveten om den skarpa konkurrens som snart anländer i form av ett syskon. Hon vinglar stelt och stannar ibland upp mitt i steget och tar stöd mot en vägg, precis som vilken fullgubbe som helst, och det hela ser förstås väldigt roligt ut. Men hon går, det kan ingen ta ifrån henne. Hela tiden, överallt och allt snabbare går hon och har tack vare detta förvandlats till en helt ny människa. Ett barn som plötsligt tar sig fram själv och inte behöver bäras överallt älskar sin nyfunna självständighet och söker den genast på alla befintliga plan. Vi kan kalla det en första glimt av den kommande trotsåldern, än så länge bara en olycksbådande viskning om att det här barnet har ärvt ett frodigt temperament som både mamman och pappan äger genetisk skuld till. Det kunde liksom inte bli ett lugnt barn, detta kalkylerade dock pappan med redan vid befruktningen. Vad kan jag säga, den enkla vägen är den tråkiga, eller något liknande.

För övrigt har hushållet varit helt utan datorer de senaste två veckorna, ett fascinerande experiment måste jag säga. Första datorn slocknade helt av sig själv strax före jul. Då detta var speldatorn hamnade mina söner i ett chocktillstånd som turligt nog gick över ganska snabbt. Den andra datorn avled tragiskt efter en kaffeolycka, en olycka som bar miniatyrfyllots signum. Man kan tycka att en kille som väntar sitt fjärde barn borde ha lärt sig att inte ställa en kopp kaffe bredvid en bärbar dator när en liten äventyrare av rang finns i rummet, men jag tappade koncentrationen för ett ögonblick, precis som skidskytten på skjutvallen. Även jag, min gamla räv, kan fumla och fippla.

Nu ska jag passa på att läsa era bloggar. Jag är nyfiken, vad har ni haft för er de senaste två veckorna?

She ain't heavy

Att spendera dagarna med en ettåring är lite grann som att gå ut och festa med den där stökigt charmiga kompisen. Det kan vara kul och spännande eftersom allt kan hända, men i slutändan vet man att man får städa upp skiten vilket kan lämna en lite fadd eftersmak.

Av kompisen som är tretti plus kan man förmodligen förvänta sig mer, men till ettåringen kan man inte gärna säga ”väx upp för fan!” när hon försöker trycka ner en badanka i toastolen där man precis gjort nummer två och inte hunnit spola, för man sitter faktiskt fortfarande kvar på toastolen. Precis som den apraka polaren som går på radiostyrning en fredag kväll på stan är ettåringen hundra procent konsekvensneutral och verkar tycka att allt kan provas åtminstone en gång. Jag har själv uttalat den coola onelinern ”I’ll try anything once” mången gång på fyllan, det ska gudarna veta, men i ettåringens fall är det snarare ”I’ll try anything one hundred times” som gäller. Fruktansvärt envisa typer de däringa småttingarna.

Men det här ska inte bli en sån där gullig text som handlar om alla tokigheter som en liten söt flicka kan hitta på, jag håller mig för god för sådant trams. Nej, jag vill bara göra er uppmärksamma på att livet som småbarnsförälder är precis så som livet har mig sagts vara sen tidernas begynnelse (typ 1975) då min far försökte dela med sig av sin visdom. Inte minns jag egentligen ordagrant vad min far sa, men det gick ut på att livet inte är en rak motorväg helt utan hinder utan snarare en vindlande landsväg med dolda kurvor och potentiellt farliga krön. Precis som så mycket annat kan även detta tillstånd beskrivas så mycket snärtigare och effektivare på engelska, för det räcker med att säga heaven and hell så förstår ni genast hur vi har det här hemma. Inte sant?

Inte sant.

Döda poeters sällskap

Det finns inte längre något alls här inne som påminner om en hyggligt aktuell och välskriven blogg, men det må vara hänt (axelryckning).

Som ni vet har ett antal prominenta kulturpersonligheter gått och dött det senaste året. Ja man kan nästan säga att det har skett en överdriven och opåkallad gallring, om svenskt kulturliv tillåts liknas vid en skog. Mycket kan liknas vid en skog, fråga bara naturromantikerna. Senast i raden är Slas, en man som skrev ovanligt många böcker men som hos mig gjort större avtryck som illustratör. Det var något barnprogram när jag var liten, en stor gubbe och en liten pojke, ritade med Slas sedvanligt spretiga och enkla men uttrycksfulla stil. Att jag fortfarande minns det där barnprogrammet tyder förmodligen på att Slas lyckades beröra mig med sina enkla medel, vilket är mer man kan säga om nationalhjälten Ingmar Bergman (en av de numer döda).

Bergman, detta träskmonster till regissör, har alltså aldrig lyckats beröra mig. Och hur vågar jag sitta här och säga så om vår mest kände regissör genom alla alla jättelånga tider, va?? Jodå, det kan jag säga. Bergman och hela dramaaatenpacket kan dra åt h-e vad mig anbelangar, tacka vet jag Slas. Och Thore Skogman för bövelen!

Och nu hände något märkligt, för när jag Wikipediar (how about that for a new word) Thore står där att han dog den 9 december, på Gävle sjukhus! Jaha, hur fan kan jag ha missat det?! Och det märkliga slutar inte där, för uppslagsverket i fråga säger också att Thores mor hade samma namn som min dotter, och samma efternamn som min mamma innan hon gifte sig. Och inte nog med det heller, för Thores pappa hette Elof och det är namnet på myran i min (vill jag påstå) revolutionerande fabel till bok som aldrig har publicerats.

Här kryllar tydligen av tecken på att jag och Thore på något sätt hänger ihop, vilket heller inte förvånar mig för av samtliga avlidna storheter senaste året så är herr Skogman, denne gigant inom svensk lightunderhållning, den som berört mig mest under min livstid. Han är också den som hyllats minst av dessa döingar, vilket kanske inte är så förvånande eftersom seriös teater typ dramatendravel rankas så mycket högre än Storfiskarvalsen och Fröken Fräken. Men från där jag sitter är Thore the shit, det ska ni veta. Kan det finnas en människa som spridit mer glädje än Thore? Tveksamt.

Det är lätt att fastna i det seriösa och svarta, för det är liksom så förföriskt vackert och coolt och svårbegripligt att det bara måste vara rätt att gilla sånt om man vill framstå som en seriös ung man eller kvinna. Men jag börjar komma ut på andra sidan, jag fyller snart 40, och befriad från bojorna (dvs vad jag tror att andra människor ska tycka och tro om mig) väljer jag alltså att från denna allt för stora grupp av döda kulturpersonligheter hylla Thore Skogman. Det känns så djupt in i min själ att det är han som stått för the soundtrack of my childhood, när man tänker efter, och för det måste han få cred.

Och tänka sig att han dog bara några kilometer från mitt hus, jösses. Jag ska genast ringa till kommunalråd Blanck och föreslå en minnessten utanför akutintaget.