En positiv sak med att börja jobba igen är att man får tillbaka fredagskänslan. Du vet, när alla på kontoret är på lite bättre humör och förväntningarna ligger och småbrummar i bakgrunden som en påslagen förstärkare. Som föräldraledig upplevde jag ingen större skillnad mellan vardag och helg, visserligen kunde jag snappa att övriga medlemmar i familjen gnolade lite extra men i min kropp var det status quo. Fredagskänsla på pluskontot alltså.
Hela förmiddagen satt jag upptagen i telefon bakom stängd dörr och missade att mina kollegor gjorde en inventering av öl- & spritförrådet, men när jag kom tillbaka efter lunchen fann jag sex Staropramen i min bokhylla och blev alldeles varm inombords. Inte nog med att dom ger mig öl, dom vet också att jag älskar Staro. Gratis öl på pluskontot alltså.
Där hemma är S och jag rörande överens om att vi behöver göra något mysigt bara hon och jag. Let’s face it, it’s been a while. Det var också på gång, en barnvakt var riggad för ikväll men det sket sig tydligen och jag är ganska ledsen över det. Jag skulle lätt kunna boka ett hotellrum för tvåtusen spänn nu bara för att få ha S för mig själv en stund, men det verkar tyvärr som jag får fortsätta att stjäla små korta stunder av närhet ännu ett tag. Utebliven barnvakt på minuskontot alltså.
Det kan ju kanske vara något för er tvehågsna turturduvor där ute att dra lärdom av, att ofrivillig avhållsamhet en längre tid är som att få fjorton amorpilar i ryggen. Jag stryker omkring som en marskatt när S är i närheten, den sexuella laddningen som uppstår när hon kliver in i rummet är klart jämförbar med när snyggaste tjejen i plugget intog dansgolvet i sjuan. Ofrivillig avhållsamhet alltså, jag måste nog sätta det på pluskontot ändå. Att min åtrå och längtan efter min kvinna är större än någonsin kan väl ändå inte vara av ondo?
Trevlig helg!
fredag, februari 29, 2008
onsdag, februari 27, 2008
Socialmoderaterna
Såg lite sporadiskt på K-G Bergströms intervju med Mona Sahlin igår kväll. Det mesta blir sporadiskt och konstant avbrutet när man har ett barn på fjorton månader och ett på fyra veckor, men jag lyckades ändå snappa upp ett och annat av det Mona sa. Och det finns en del av det hon säger som är rätt förvånande, åtminstone ur ett historiskt perspektiv.
Förskjutningen av målgrupp är t ex en sådan sak. Allt sedan Nya Moderaterna basunerade ut sin nyfunna vurm för arbetarklassen under förra valrörelsen, och tydligen också vann över stora delar av den till sin sida, har förstås sossarna surat och smitt planer på vilken målgrupp dom då istället kan sno av borgarna. Nu har man hittat den målgruppen, eller det kanske man gjorde för länge sedan men det är iaf småföretagarna. För den som är uppvuxen under 70- och 80-talet och hyfsat följt med i politiken är detta uttalande minst sagt förvånande, eftersom Fri Företagsamhet en gång i tiden var själva raka motsatsen till Socialdemokrati. Om dessa två begrepp förekom i samman mening så fanns ett bråddjupt hat med i bilden, klyftan mellan butiksägare Agneta och statsminister Palme kunde gott liknas vid palestinakonflikten.
Men nu får vi tydligen rita om den politiska kartan igen, för Mona vill ha entreprenörskap som ämne i skolan och vara kompis med varenda liten frifräsare med beggad Mercedes S-klass parkerad på handikappruta. Där ser man.
Ett annat fenomen som höjer ögonbrynen på 60-talisten är uppluckrandet av ideologiskt förankrade åsikter skrivna i sten. På frågan varför vårdköerna är speciellt långa i glesbygden svarar Mona nämligen att man tidigare ”möjligen har varit för dogmatiska i synen på vårdalternativ”.
I klartext betyder det att sossarna kanske borde ha öppnat upp för andra ägandeformer och konkurrens inom vårdsektorn, men att man inte gjorde det pga en mental fastlåsning vid en ideologi som inte tog hänsyn till folkets verkliga behov.
Också detta uttalande vore otänkbart tills för bara något år sedan. Här finns också ett samband med moderaternas utspel att dom å sin sida varit lika mentalt fastlåsta vid att privatisera. Om Reinfeldt kan lägga sina stenar i blöt så ska väl jag inte vara sämre, tänker kanske Mona. Det är ingen hemlighet att partiblocken till viss del lever i symbios med varandra, backandet och velandet i vårdfrågan är bara ytterligare ett exempel på detta.
Och på ett sätt är det väl förstås bra att politiker visar vilja till förändring och förnyelse, att dom inser vilka faktiska behov som finns hos folket och gör det dom kan för att tillgodose dessa behov. Men när det som sker på en operativ nivå hamnar i konflikt med visionerna, om jag nu får kalla politiska ideologier för visioner, då uppstår ganska snart vissa trovärdighetsproblem. Det är nog visserligen sant att fler och fler röstar efter sakfrågor idag jämfört med för 20-30 år sedan och att politikerna måste förstå detta, men vill vi verkligen att våra politiska partier ska flytta så mycket fokus till sakfrågorna att visionerna försvinner bakom nästa krök? För lite så känns det för mig nu, vad står egentligen Socialdemokraterna för år 2008?
I arbetet med att väsensskilja Mona från ordförande Persson och tvätta bort gamla stämplar är det här en svår balansgång, och alla är nog överens om att Perssons lukt måste vädras ut men att bara förändra för förändringens skull har aldrig varit lyckat.
Det måste finnas en vision, och jag efterlyser den nu Mona. Om sossarna ska värna om småföretagarna och privatisera vården i Dorotea så kanske du vinner över några stofiler som har röstat på moderaterna sen Bohman bar blöjor, men jag vill veta hur det här påverkar ditt partis ideologiska fundament (observera gärna att jag undviker ordet ”värdegrund” här, det vill jag ha cred för).
Förskjutningen av målgrupp är t ex en sådan sak. Allt sedan Nya Moderaterna basunerade ut sin nyfunna vurm för arbetarklassen under förra valrörelsen, och tydligen också vann över stora delar av den till sin sida, har förstås sossarna surat och smitt planer på vilken målgrupp dom då istället kan sno av borgarna. Nu har man hittat den målgruppen, eller det kanske man gjorde för länge sedan men det är iaf småföretagarna. För den som är uppvuxen under 70- och 80-talet och hyfsat följt med i politiken är detta uttalande minst sagt förvånande, eftersom Fri Företagsamhet en gång i tiden var själva raka motsatsen till Socialdemokrati. Om dessa två begrepp förekom i samman mening så fanns ett bråddjupt hat med i bilden, klyftan mellan butiksägare Agneta och statsminister Palme kunde gott liknas vid palestinakonflikten.
Men nu får vi tydligen rita om den politiska kartan igen, för Mona vill ha entreprenörskap som ämne i skolan och vara kompis med varenda liten frifräsare med beggad Mercedes S-klass parkerad på handikappruta. Där ser man.
Ett annat fenomen som höjer ögonbrynen på 60-talisten är uppluckrandet av ideologiskt förankrade åsikter skrivna i sten. På frågan varför vårdköerna är speciellt långa i glesbygden svarar Mona nämligen att man tidigare ”möjligen har varit för dogmatiska i synen på vårdalternativ”.
I klartext betyder det att sossarna kanske borde ha öppnat upp för andra ägandeformer och konkurrens inom vårdsektorn, men att man inte gjorde det pga en mental fastlåsning vid en ideologi som inte tog hänsyn till folkets verkliga behov.
Också detta uttalande vore otänkbart tills för bara något år sedan. Här finns också ett samband med moderaternas utspel att dom å sin sida varit lika mentalt fastlåsta vid att privatisera. Om Reinfeldt kan lägga sina stenar i blöt så ska väl jag inte vara sämre, tänker kanske Mona. Det är ingen hemlighet att partiblocken till viss del lever i symbios med varandra, backandet och velandet i vårdfrågan är bara ytterligare ett exempel på detta.
Och på ett sätt är det väl förstås bra att politiker visar vilja till förändring och förnyelse, att dom inser vilka faktiska behov som finns hos folket och gör det dom kan för att tillgodose dessa behov. Men när det som sker på en operativ nivå hamnar i konflikt med visionerna, om jag nu får kalla politiska ideologier för visioner, då uppstår ganska snart vissa trovärdighetsproblem. Det är nog visserligen sant att fler och fler röstar efter sakfrågor idag jämfört med för 20-30 år sedan och att politikerna måste förstå detta, men vill vi verkligen att våra politiska partier ska flytta så mycket fokus till sakfrågorna att visionerna försvinner bakom nästa krök? För lite så känns det för mig nu, vad står egentligen Socialdemokraterna för år 2008?
I arbetet med att väsensskilja Mona från ordförande Persson och tvätta bort gamla stämplar är det här en svår balansgång, och alla är nog överens om att Perssons lukt måste vädras ut men att bara förändra för förändringens skull har aldrig varit lyckat.
Det måste finnas en vision, och jag efterlyser den nu Mona. Om sossarna ska värna om småföretagarna och privatisera vården i Dorotea så kanske du vinner över några stofiler som har röstat på moderaterna sen Bohman bar blöjor, men jag vill veta hur det här påverkar ditt partis ideologiska fundament (observera gärna att jag undviker ordet ”värdegrund” här, det vill jag ha cred för).
måndag, februari 25, 2008
Gynning tar över
Igår såg jag ett avsnitt av ”I huvudet på Gynning”, det var förstås en repris vilket kan få understryka det faktum att jag aldrig hänger med längre. Jag satt där med en kräkande liten O i famnen och zappade en söndagseftermiddag och, vilket kan ha inflytande över det jag snart kommer att säga, hade inte direkt jättehöga förväntningar. Man kan inte ha det när man tittar på teve den tiden på dygnet, nästan aldrig faktiskt.
Och där dök hon upp då, den så omsusade Gynning, med ett eget program och jag hade nog zappat vidare 99 gånger av hundra men det som höll mig kvar var programmets tema: Groupies. Programledaren själv satte huvudet på spiken i ingressen när hon konstaterade att det här är intressant för alla eftersom det innehåller sex, kändisar och dekadent leverne. Jag skriver under på det, vem är inte intresserad av det liksom? Dessutom är dessa groupies en skara människor som verkligen delar upp mänskligheten i två delar, å ena sidan dom som tycker att dom är frigjorda och självständiga kvinnor som skiter i vad andra tycker och gör det dom helst vill, och å andra sidan dom som tycker att groupies är värsta sortens lurade airheads som bara är tragiska starfuckers. Själv är jag ju så pass fritänkande att jag kan tänka mig att skrået hyser både och.
Två kvinnor, eller kanske ska man säga tanter, fångade speciellt mitt intresse. Först var det Pamela des Barres, kvinnan som kallas alla groupies urmoder tack vare ett tungt CV innehållande såna namn som Mick Jagger, Jimmy Page och Jim Morrison (honom hade nog fan t.o.m jag sugit av, sen spottat ut satsen i en burk och låst in den i en inbrottssäker frys). Pamela framstod som en vettig människa med distans till sin tidigare livsstil, en sån som man absolut skulle kunna tänka sig att bjuda på vin resten av hennes liv bara för att få höra historierna. Att t.ex Jim Morrison gillade att säga ”Suck my big mama” är kanske inte intressant för hela familjen, men jag finner stort nyhetsvärde i det.
Den andra kvinnan var Cynthia Plaster Caster, en dam på dryga sextio som gjort det till sin grej att gjuta av kändisars penisar i gips (behöver jag tillägga att Cynthia bor i L.A?). Man kan ju tycka att denna verksamhet känns en smula sjabbig och förnedrande, inte minst för penisägaren i fråga, men det var inte alls den känslan jag fick när jag såg programmet. Där stod tanten på knä framför killen och höll en burk innehållande någon slags geggamojja över hans kuk, samtidigt som en groupie (eller nåt) hånglande med honom så att ståndet skulle hålla sig uppe, och det hela framstod som en rolig och ärlig hedersbetygelse åt den här snubben som tydligen var teaterregissör. Cynthia talade också om att det betraktas som en stor ära att få stoppa sin penis i hennes burk, och detta är ganska talande för hur stort inflytande kändisar ändå har över våra liv. Om bara en tillräckligt känd person har gjort en skum grej så är det okej, och på så sätt banar vi ständigt ny terräng i det träsk som tidigare kontrollerades av religiösa predikanter, dvs vår moral. You’ve gotta love it.
Gemensamt för dessa kvinnor är att dom betraktar sig själva som feminister, vilket jag kan tänka mig att somliga inom feministrörelsen idag har ett och annat att säga om. ”Du skall suga känd kuk” hör väl knappast till manifestet, om man säger. Det är också den typen av feminism som jag uppfattar att Gynning själv förespråkar, dvs den självständiga kvinnan som gör precis det som faller henne in och alla moralister undanbedes vänligen men bestämt. Dessa glamour girls, man kan väl nämna Paris Hilton och Brittan i sammanhanget också, verkar alltså försöka lägga beslag på epitetet feminism, direkt eller indirekt genom alla som pekar ut dom som bärare av denna fana, och den utvecklingen vet jag inte om någon hade kunnat förutse för en sisådär tjugo år sedan.
Och kanske allt började med Pamela des Barres där i slutet av femtiotalet, hon som valde att skita i vad alla sa och som tack för det fick leva i sus och dus med världens mest kända rockstjärnor. Och jag vet inte, jag har lite svårt att sätta mig in i hennes liv, men att bli betraktad som en livsform lägre stående än en kackerlacka av halva jordens befolkning är kanske ett överkomligt pris för den som är tillräckligt ”musikintresserad”. Speciellt som den andra hälften av befolkningen hyllar henne som vår tids mest inflytelserika musa, ett inflytande som nog inte ska underskattas. För hur är det nu, vem handlar egentligen låten ”Stairway to heaven” om?
There's a lady who's sure all that glitters is gold,
And she's buying a stairway to heaven.
When she gets there she knows if the stores are all closed,
With a word, she can get what she came for.
Sant eller ej, men för ett sådant eftermäle skulle åtminstone jag kunna gå ganska långt med en gitarrist eller sångare. Courtney Love here I come.
Och där dök hon upp då, den så omsusade Gynning, med ett eget program och jag hade nog zappat vidare 99 gånger av hundra men det som höll mig kvar var programmets tema: Groupies. Programledaren själv satte huvudet på spiken i ingressen när hon konstaterade att det här är intressant för alla eftersom det innehåller sex, kändisar och dekadent leverne. Jag skriver under på det, vem är inte intresserad av det liksom? Dessutom är dessa groupies en skara människor som verkligen delar upp mänskligheten i två delar, å ena sidan dom som tycker att dom är frigjorda och självständiga kvinnor som skiter i vad andra tycker och gör det dom helst vill, och å andra sidan dom som tycker att groupies är värsta sortens lurade airheads som bara är tragiska starfuckers. Själv är jag ju så pass fritänkande att jag kan tänka mig att skrået hyser både och.
Två kvinnor, eller kanske ska man säga tanter, fångade speciellt mitt intresse. Först var det Pamela des Barres, kvinnan som kallas alla groupies urmoder tack vare ett tungt CV innehållande såna namn som Mick Jagger, Jimmy Page och Jim Morrison (honom hade nog fan t.o.m jag sugit av, sen spottat ut satsen i en burk och låst in den i en inbrottssäker frys). Pamela framstod som en vettig människa med distans till sin tidigare livsstil, en sån som man absolut skulle kunna tänka sig att bjuda på vin resten av hennes liv bara för att få höra historierna. Att t.ex Jim Morrison gillade att säga ”Suck my big mama” är kanske inte intressant för hela familjen, men jag finner stort nyhetsvärde i det.
Den andra kvinnan var Cynthia Plaster Caster, en dam på dryga sextio som gjort det till sin grej att gjuta av kändisars penisar i gips (behöver jag tillägga att Cynthia bor i L.A?). Man kan ju tycka att denna verksamhet känns en smula sjabbig och förnedrande, inte minst för penisägaren i fråga, men det var inte alls den känslan jag fick när jag såg programmet. Där stod tanten på knä framför killen och höll en burk innehållande någon slags geggamojja över hans kuk, samtidigt som en groupie (eller nåt) hånglande med honom så att ståndet skulle hålla sig uppe, och det hela framstod som en rolig och ärlig hedersbetygelse åt den här snubben som tydligen var teaterregissör. Cynthia talade också om att det betraktas som en stor ära att få stoppa sin penis i hennes burk, och detta är ganska talande för hur stort inflytande kändisar ändå har över våra liv. Om bara en tillräckligt känd person har gjort en skum grej så är det okej, och på så sätt banar vi ständigt ny terräng i det träsk som tidigare kontrollerades av religiösa predikanter, dvs vår moral. You’ve gotta love it.
Gemensamt för dessa kvinnor är att dom betraktar sig själva som feminister, vilket jag kan tänka mig att somliga inom feministrörelsen idag har ett och annat att säga om. ”Du skall suga känd kuk” hör väl knappast till manifestet, om man säger. Det är också den typen av feminism som jag uppfattar att Gynning själv förespråkar, dvs den självständiga kvinnan som gör precis det som faller henne in och alla moralister undanbedes vänligen men bestämt. Dessa glamour girls, man kan väl nämna Paris Hilton och Brittan i sammanhanget också, verkar alltså försöka lägga beslag på epitetet feminism, direkt eller indirekt genom alla som pekar ut dom som bärare av denna fana, och den utvecklingen vet jag inte om någon hade kunnat förutse för en sisådär tjugo år sedan.
Och kanske allt började med Pamela des Barres där i slutet av femtiotalet, hon som valde att skita i vad alla sa och som tack för det fick leva i sus och dus med världens mest kända rockstjärnor. Och jag vet inte, jag har lite svårt att sätta mig in i hennes liv, men att bli betraktad som en livsform lägre stående än en kackerlacka av halva jordens befolkning är kanske ett överkomligt pris för den som är tillräckligt ”musikintresserad”. Speciellt som den andra hälften av befolkningen hyllar henne som vår tids mest inflytelserika musa, ett inflytande som nog inte ska underskattas. För hur är det nu, vem handlar egentligen låten ”Stairway to heaven” om?
There's a lady who's sure all that glitters is gold,
And she's buying a stairway to heaven.
When she gets there she knows if the stores are all closed,
With a word, she can get what she came for.
Sant eller ej, men för ett sådant eftermäle skulle åtminstone jag kunna gå ganska långt med en gitarrist eller sångare. Courtney Love here I come.
fredag, februari 22, 2008
Det handlar inte om lappar
Såg på nyheterna igår kväll att Björklund har varit i farten igen, nu var det skoldebatt i riksdagen. Det var förstås brottstycken av debatten som visades i nyhetssändningen, och kanske var det vinklat så att debattörerna skulle framstå som plantor, för det gjorde dom verkligen. Björklund säger något i stil med ”Nämen vad är det för land vi lever i där man inte ens kan skriva ner på en lapp hur det går för en elev?”, och han verkar få debatten precis dit han vill eftersom sossarnas debattör, en kvinna som jag inte kände igen, tyckte att det skulle sluta tjafsas. Så jag tänkte så här, att om ingen sosse, miljöpartist eller vänsterpartist har riktat följande frågeställning till Björklund i den här debatten så är det skandal, för så här är det i min bok.
Herr Björklund, du talar å ena sidan om skriftliga omdömen och å andra sidan om betyg från årskurs ett, och kan vi nu en gång för alla komma överens om att detta är två helt vitt skilda saker? (Björklund nickar truligt i sin stol). Vad det hela handlar om, enligt min mening, är att en fungerande kommunikation behöver upprättas mellan lärare, föräldrar och elever, så att alla inblandade känner till hur landet ligger för telningen i fråga. Detta tror jag att samtliga närvarande partirepresentanter kan hålla med om. Så vad är det då vi är oense om? Jo, det tycks handla om valet av kommunikationsmedel. Ska läraren få skriva ett omdöme på en lapp eller inte, ska läraren få sätta betyg från årskurs ett eller inte. Typiskt politiker att fastna på den sekundära betydelsen.
I frågan om betyg är min ståndpunkt klar, det ska du bara ge fan i Björklund (får man svära i plenisalen?) Kalla mig flummig, det har du ju gjort förr, men jag vill inte sätta jämförelsetal på sjuåringar. Och låt oss nu stanna här i denna fråga, innan du gräver fram forskare A som stödjer ditt resonemang och jag gräver fram forskare B som stödjer mitt. Det är bara slöseri med skattemedel. Men den här lappfrågan Björklund, ojojoj, tro inte att jag går på så enkla trick. Du vill bunta ihop lappen och betygen, du vill säga att det är ungefär samma sak, för en sketen lapp kan väl inte skada någon och sen är ju inte steget långt till Amanda 7 år, stora A i geografi. Men jag hävdar att det finns en avgörande skillnad mellan omdömet och betyget, och det vet du också din gamla majorslusk. Och du kan få din jävla lapp, jag har inga problem med det, för det är egentligen precis så det går till redan idag.
Kanske finns det inte en enda riksdagsledamot här inne som har barn, men låt mig då tala om att sist jag var på utvecklingssamtal i skolan, ja faktiskt samtliga gånger under en period av sju år, fick jag en LAPP med mig hem där det framgick vad som hade funkat bra för unge herr E och vad som hade funkat mindre bra, hur han fungerar i gruppen, hur han står kunskapsmässigt i förhållande till de uppsatta målen, etc.
Jag skulle vilja kalla detta ett klockrent omdöme. Så varför står vi här och låtsas att vi är oense om att införa något som redan finns? Den här debatten existerar ju inte ens i egentlig mening, eller den skulle inte ens existera om det inte vore för att vi misstänker att din omdömeslapp är förtruppen som ska bana väg för betyg på sjuåringar.
Jag skulle tro, utan att vara expert på mänsklig kommunikation, att det bästa sättet för lärare att få föräldrar att förstå hur det går för deras barn är att först lära känna dom, bygga en relation som kan ligga till grund för en vettig dialog som leder fram till en gemensam syn på exakt vad som är målet för telningen. Och relationer bygger man inte genom att skicka lappar Björklund, såvida man inte går i sexan och vill fråga chans på någon. Nej, relationer bygger man bäst genom att prata med varandra. När väl denna relation, förhoppningsvis präglad av ömsesidig respekt, är på plats, så får dom väl skicka hur många lappar dom vill, det är fullkomligt ointressant i sammanhanget. Men om du för ett ögonblick tror att skriftliga omdömen kan ersätta den minsta lilla del av den verbala kommunikationen mellan lärare och föräldrar så är du ute och cyklar.
Jag vet hur det var i lumpen Janne lille, där fanns en omsorgsfullt uppbyggd hierarki som gick ut på att befälet var Gud och aldrig fick ifrågasättas av beväringarna. De skriftliga omdömen som den skolan använde sig av låg också helt i linje med den hierarkiska strukturen, eftersom utdelandet av en lapp ytterligare underströk den skillnad i status som rådde mellan befäl och beväring. Men så ska vi inte ha det i skolan Björklund, vi ska inte fostra soldater här förstår du.
Jag ser nu att min tid är ute, så det är väl lika bra att jag går och sätter mig för att lyssna på din replik Björklund. Förhoppnings säger du något i stil med skit i lapparna och låt oss fokusera på vad vi vill att skolan ska kunna erbjuda våra barn. Förhoppningsvis slutar du upp med dina små retoriska tricks och talar klartext. Jag vill ha en skola präglad av öppenhet, respekt och dialog, inte hierarki, tvång och förbud. Vad vill du?
Herr Björklund, du talar å ena sidan om skriftliga omdömen och å andra sidan om betyg från årskurs ett, och kan vi nu en gång för alla komma överens om att detta är två helt vitt skilda saker? (Björklund nickar truligt i sin stol). Vad det hela handlar om, enligt min mening, är att en fungerande kommunikation behöver upprättas mellan lärare, föräldrar och elever, så att alla inblandade känner till hur landet ligger för telningen i fråga. Detta tror jag att samtliga närvarande partirepresentanter kan hålla med om. Så vad är det då vi är oense om? Jo, det tycks handla om valet av kommunikationsmedel. Ska läraren få skriva ett omdöme på en lapp eller inte, ska läraren få sätta betyg från årskurs ett eller inte. Typiskt politiker att fastna på den sekundära betydelsen.
I frågan om betyg är min ståndpunkt klar, det ska du bara ge fan i Björklund (får man svära i plenisalen?) Kalla mig flummig, det har du ju gjort förr, men jag vill inte sätta jämförelsetal på sjuåringar. Och låt oss nu stanna här i denna fråga, innan du gräver fram forskare A som stödjer ditt resonemang och jag gräver fram forskare B som stödjer mitt. Det är bara slöseri med skattemedel. Men den här lappfrågan Björklund, ojojoj, tro inte att jag går på så enkla trick. Du vill bunta ihop lappen och betygen, du vill säga att det är ungefär samma sak, för en sketen lapp kan väl inte skada någon och sen är ju inte steget långt till Amanda 7 år, stora A i geografi. Men jag hävdar att det finns en avgörande skillnad mellan omdömet och betyget, och det vet du också din gamla majorslusk. Och du kan få din jävla lapp, jag har inga problem med det, för det är egentligen precis så det går till redan idag.
Kanske finns det inte en enda riksdagsledamot här inne som har barn, men låt mig då tala om att sist jag var på utvecklingssamtal i skolan, ja faktiskt samtliga gånger under en period av sju år, fick jag en LAPP med mig hem där det framgick vad som hade funkat bra för unge herr E och vad som hade funkat mindre bra, hur han fungerar i gruppen, hur han står kunskapsmässigt i förhållande till de uppsatta målen, etc.
Jag skulle vilja kalla detta ett klockrent omdöme. Så varför står vi här och låtsas att vi är oense om att införa något som redan finns? Den här debatten existerar ju inte ens i egentlig mening, eller den skulle inte ens existera om det inte vore för att vi misstänker att din omdömeslapp är förtruppen som ska bana väg för betyg på sjuåringar.
Jag skulle tro, utan att vara expert på mänsklig kommunikation, att det bästa sättet för lärare att få föräldrar att förstå hur det går för deras barn är att först lära känna dom, bygga en relation som kan ligga till grund för en vettig dialog som leder fram till en gemensam syn på exakt vad som är målet för telningen. Och relationer bygger man inte genom att skicka lappar Björklund, såvida man inte går i sexan och vill fråga chans på någon. Nej, relationer bygger man bäst genom att prata med varandra. När väl denna relation, förhoppningsvis präglad av ömsesidig respekt, är på plats, så får dom väl skicka hur många lappar dom vill, det är fullkomligt ointressant i sammanhanget. Men om du för ett ögonblick tror att skriftliga omdömen kan ersätta den minsta lilla del av den verbala kommunikationen mellan lärare och föräldrar så är du ute och cyklar.
Jag vet hur det var i lumpen Janne lille, där fanns en omsorgsfullt uppbyggd hierarki som gick ut på att befälet var Gud och aldrig fick ifrågasättas av beväringarna. De skriftliga omdömen som den skolan använde sig av låg också helt i linje med den hierarkiska strukturen, eftersom utdelandet av en lapp ytterligare underströk den skillnad i status som rådde mellan befäl och beväring. Men så ska vi inte ha det i skolan Björklund, vi ska inte fostra soldater här förstår du.
Jag ser nu att min tid är ute, så det är väl lika bra att jag går och sätter mig för att lyssna på din replik Björklund. Förhoppnings säger du något i stil med skit i lapparna och låt oss fokusera på vad vi vill att skolan ska kunna erbjuda våra barn. Förhoppningsvis slutar du upp med dina små retoriska tricks och talar klartext. Jag vill ha en skola präglad av öppenhet, respekt och dialog, inte hierarki, tvång och förbud. Vad vill du?
onsdag, februari 20, 2008
Och på den tredje dagen blev han bitter igen
”Nämen det är blu-ray som gäller nu vettu, HD DVD är ute” säger kollegan vid fikabordet. Före denna repliks självgoda leverans levde jag i underbar glömska, men nu blev jag påmind. Påmind om det fruktansvärt plågsamma och oerhört skittråkiga fikabordssnacket.
På tredje dagen hände det alltså, jag blev bitter igen. Varför måste folk prata en massa skit hela tiden? Varför kan jag inte bara få dricka mitt kaffe och läsa tidningen i lugn och ro? Ingen har ju egentligen något vettigt att säga, redan den första pausen på fem sekunder avslöjar detta med all önskvärd tydlighet. Men då är det minsann alltid någon som får panik, ungefär som om tystnaden vore en långsam död medels kvävning, och sen är skiten igång. Det ska pratas om någon fullkomligt ointressant teknikpryl, eller något som någon såg på teve igår, eller hur stressad någon är (jamen gå och jobba då!), eller rätt och slätt vädret. Det hela är en sorglig uppvisning i konsten att försöka få tiden att gå. Vi måste sitta här en kvart till, och om den kvarten är tyst så kommer någon att dö, ungefär.
Här har jag suttit i sex månader vid mitt eget köksbord hemma i det fantastiska huset och bara pratat när det varit absolut nödvändigt, och vilken underbar tillvaro det har varit! Att slippa dessa konstruerade konversationer där folk liksom fejkar sitt engagemang bara för att undvika den pinsamma tystnaden, det har sannerligen varit en lisa för själen. Aldrig stiger t ex mitt människoförakt till liknande höjder som när jag tvingas lyssna till två teknikintresserade killar (det är ju oftast killar) som med löddriga mungipor pratar om vad som är det senaste inom platt-tv, mobiltelefoni eller datorer. Inget kunde intressera mig mindre, inget! Det är så otroligt jobbigt att jag skulle kunna klä av mig naken och svinga Petter-Niklas i vida bågar över deras hårgeléindränkta huvuden bara för att få tyst på dom. Och det borde få tyst på dom, hoppas jag.
Överhuvudtaget har jag haft svårast att återanpassa mig till dom sociala koderna efter föräldraledigheten. Koder och beteenden som jag finner absurda och smått löjliga. Själva arbetet i sig däremot är inga problem, jag gillar arbete. Jag har längtat efter att sätta tänderna i något stort och svårt, något som kräver mer tankekraft än att torka bajs, laga mat eller snickra en grind till trappen. När jag var hemma hade allting jag gjorde eller sa en mening, och det kändes bra, men om jag måste klaga på något så är det just det där att dom sysslor jag utförde inte direkt utmanade mitt intellekt. Jag gjorde definitivt en jävla massa nytta men jag kunde då och då komma på mig själv med att tråna efter ett riktigt knepigt problem, ett sånt där problem vars lösning måste kunna passera ett antal hårda tester innan den presenteras. Inte problemet bajs i blöjan, inte problemet hungrig mage och inte heller problemet ungen kan ramla ner för trappen så du borde konstruera något slags hinder.
Jag kunde ju förstås bara låta bli att fika, eller ta mitt kaffe på rummet istället. Men du vet mycket väl att ett sådant brutalt ställningstagande kommer med ett högt pris. Jag skulle bli utfryst, hånad och ständigt ifrågasatt. Min sociala status skulle sjunka från där den befinner sig nu (ändå en bit över snittet skulle jag tro) till en nivå farligt nära en efterbliven undulat.
Dom enda som egentligen kommer undan med sådana manövrar är professorer på universitet, för detta skrå är dylikt beteende snarast det förväntade. Jag är så otroligt avundsjuk på min svärfar, som råkar vara professor i statistik vid Uppsala universitet, för han kan bete sig hur jävla skumt som helst utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Dessa evinnerliga krav på social kompetens omfattar inte honom, han är kung på det han gör och är man kung behöver man inte stå ut med en massa skitsnack vid fikabord. Man går bara dit och hämtar sin kopp kaffe, varpå skocken tystnar, och går sen tillbaka till sitt rum och drämmer igen dörren, varpå skocken börjar kackla igen. Tänk om jag kunde få ha det så, då kunde det ju faktiskt vara rent uthärdligt detta att arbeta. Ta mig till havet och gör mig till kung, kung över sociala koder och befängda tekniknördar.
På tredje dagen hände det alltså, jag blev bitter igen. Varför måste folk prata en massa skit hela tiden? Varför kan jag inte bara få dricka mitt kaffe och läsa tidningen i lugn och ro? Ingen har ju egentligen något vettigt att säga, redan den första pausen på fem sekunder avslöjar detta med all önskvärd tydlighet. Men då är det minsann alltid någon som får panik, ungefär som om tystnaden vore en långsam död medels kvävning, och sen är skiten igång. Det ska pratas om någon fullkomligt ointressant teknikpryl, eller något som någon såg på teve igår, eller hur stressad någon är (jamen gå och jobba då!), eller rätt och slätt vädret. Det hela är en sorglig uppvisning i konsten att försöka få tiden att gå. Vi måste sitta här en kvart till, och om den kvarten är tyst så kommer någon att dö, ungefär.
Här har jag suttit i sex månader vid mitt eget köksbord hemma i det fantastiska huset och bara pratat när det varit absolut nödvändigt, och vilken underbar tillvaro det har varit! Att slippa dessa konstruerade konversationer där folk liksom fejkar sitt engagemang bara för att undvika den pinsamma tystnaden, det har sannerligen varit en lisa för själen. Aldrig stiger t ex mitt människoförakt till liknande höjder som när jag tvingas lyssna till två teknikintresserade killar (det är ju oftast killar) som med löddriga mungipor pratar om vad som är det senaste inom platt-tv, mobiltelefoni eller datorer. Inget kunde intressera mig mindre, inget! Det är så otroligt jobbigt att jag skulle kunna klä av mig naken och svinga Petter-Niklas i vida bågar över deras hårgeléindränkta huvuden bara för att få tyst på dom. Och det borde få tyst på dom, hoppas jag.
Överhuvudtaget har jag haft svårast att återanpassa mig till dom sociala koderna efter föräldraledigheten. Koder och beteenden som jag finner absurda och smått löjliga. Själva arbetet i sig däremot är inga problem, jag gillar arbete. Jag har längtat efter att sätta tänderna i något stort och svårt, något som kräver mer tankekraft än att torka bajs, laga mat eller snickra en grind till trappen. När jag var hemma hade allting jag gjorde eller sa en mening, och det kändes bra, men om jag måste klaga på något så är det just det där att dom sysslor jag utförde inte direkt utmanade mitt intellekt. Jag gjorde definitivt en jävla massa nytta men jag kunde då och då komma på mig själv med att tråna efter ett riktigt knepigt problem, ett sånt där problem vars lösning måste kunna passera ett antal hårda tester innan den presenteras. Inte problemet bajs i blöjan, inte problemet hungrig mage och inte heller problemet ungen kan ramla ner för trappen så du borde konstruera något slags hinder.
Jag kunde ju förstås bara låta bli att fika, eller ta mitt kaffe på rummet istället. Men du vet mycket väl att ett sådant brutalt ställningstagande kommer med ett högt pris. Jag skulle bli utfryst, hånad och ständigt ifrågasatt. Min sociala status skulle sjunka från där den befinner sig nu (ändå en bit över snittet skulle jag tro) till en nivå farligt nära en efterbliven undulat.
Dom enda som egentligen kommer undan med sådana manövrar är professorer på universitet, för detta skrå är dylikt beteende snarast det förväntade. Jag är så otroligt avundsjuk på min svärfar, som råkar vara professor i statistik vid Uppsala universitet, för han kan bete sig hur jävla skumt som helst utan att någon ens lyfter på ögonbrynen. Dessa evinnerliga krav på social kompetens omfattar inte honom, han är kung på det han gör och är man kung behöver man inte stå ut med en massa skitsnack vid fikabord. Man går bara dit och hämtar sin kopp kaffe, varpå skocken tystnar, och går sen tillbaka till sitt rum och drämmer igen dörren, varpå skocken börjar kackla igen. Tänk om jag kunde få ha det så, då kunde det ju faktiskt vara rent uthärdligt detta att arbeta. Ta mig till havet och gör mig till kung, kung över sociala koder och befängda tekniknördar.
tisdag, februari 19, 2008
Sex klumpiga små fötter
Här följer nu en kort lektion i ett ämne som de flesta av er troligen inte ens känner till. Jag ska nämligen prata om klumpfot, vilket är en synnerligen missvisande benämning på en medfödd missbildning som drabbar ett barn per tusen födda. Det latinska namnet är pes equinovarus adductus, och jag förmodar att ni inte blir klokare av det. Sajten Growing People ger följande beskrivning av klumpfot:
” Klumpfot drabbar oftare pojkar och skadan uppstår redan under fosterlivet. Den ena eller bägge fötterna är spetsformade och fixerade i en inåtvridande ställning. Det går inte att vrida fötterna rätt utan de måste gipsas i omgångar redan under spädbarnstiden. Behandlingsresultaten är ofta tålamodsprövande för både barnet och föräldrarna men slutresultaten brukar bli goda.”
Lek nu med siffrorna ett tag innan jag förklarar för er varför detta är dagens ämne. Ett barn per tusen födda får det, och ungefär hälften får det på båda fötterna. En halv promille får det alltså på båda fötterna, det är ju ganska lite det. Betänk då oddsen att få två barn som har dubbel klumpfot, eller förresten, försök räkna ut oddsen på att få tre barn med dubbel klumpfot. Lyckas du med det så har du räknat fram mina odds, för jag har tre barn med dubbel klumpfot.
Så okej, det finns en ärftlighetsfaktor här som förändrar oddsen, från en på tusen till en på trettio, men ändå, nog får ni hålla med om att vår familj är unik? Och det där med tålamodsprövande som det pratas om, det kan jag i egenskap av Sveriges mest erfarne klumpfotspappa skriva under på. Och det är nog sant det där med Sveriges mest erfarne, för ortopeden som behandlar lille Olle doktorerar i ämnet och han har inte hittat någon som slår mig på fingrarna iaf.
Som förälder till barn som föds med klumpfot ställs man inför två stora utmaningar. Dels förstås att utstå själva behandlingen med allt vad det innebär av gipsning varje vecka, operationer, skenor, sjukgymnastik, mm. Det är sannerligen tålamodsprövande, och inte minst hjärtskärande, att se sitt barn gå igenom vissa delar av denna hantering. Den andra utmaningen, och den är nog så svår, består i att inte bli heligt förbannad och evigt bitter på andra människor som gnäller i onödan, om du förstår vad jag menar. Jaså, du är förkyld? Jaså, du tycker det är mycket på jobbet? Jaså, du känner dig deprimerad? Haddedunamej då, HÅLL KÄFT DIN JÄVLA GNÄLLKÄRRING! Ja, alltså så kan jag ju tänka men allt som oftast lyckas jag hålla käften.
Så kom igen nu, ska vi inte vara ärliga nu för en gångs skull va? När vi ser oss omkring, ser vi inte då ett antal människor som går omkring i sina självgrävda gropar och tycker så jävla synd om sig själva? Jo, jag tycker nog det. Och det kunde dom väl få göra tycker man, om det inte vore för att deras gnällande är så jävla provocerande när man själv tycker att man minsann har fan så mycket större anledning att gnälla egentligen. Fast det gör man ju inte, för man är karl för sin hatt och biter ihop och gör det som måste göras.
Sen besinnar jag mig, och börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. För det är ju så att våra upplevda problem är verkliga för oss, och du kan ju inte veta hur jag känner och vice versa. Någon annan har det ju fan så mycket värre än jag, eller hur? Egentligen går det inte att rangordna lidandet, och den som ändå försöker upptäcker snart att det är helt fruktlöst. Så jag landar där, vid insikten att det största misstaget man kan begå är att gå omkring och tycka synd om sig själv. Och det kan jag med fog påstå att jag lärt mig den hårda vägen, för när jag blev tvillingfarsa för drygt tretton år sedan och båda sönerna uppvisade denna missbildning så kan du tro att jag tyckte synd om mig själv. Ja fy fan, jag var ett riktigt monster av självömkan som inte kunde förstå varför detta skulle drabba mig. Alltså MIG! Hallå?! Det var ju sönerna som hade det jobbigt, inte jag. Och jag minns den tiden med självföraktet bubblande i strupen, hur fan kunde jag vara så egoistisk och patetisk? Det är också detta självförakt som jag ibland vänder mot mina medmänniskor när jag tycker att dom gnäller i onödan. Det bottnar i mig själv, det brukar ju vara så.
Men jag har lärt mig, så den här gången när Olle föddes med sina fötter så kände jag att det var ju en jävla tur att han fick mig till farsa för jag är bäst i världen på att vara farsa till små klumpfotingar, det ska ni bara veta. Och den som lägger huvudet på sned och försöker tala om för mig att det måste vara fruktansvärt jobbigt det där har ingenting att hämta här. Mot den personen ler jag bara lite överseende och tänker att där går en stackars sate som tycker att det skulle vara fruktansvärt jobbigt om en sådan grej drabbade henne, en stackars sate som behöver kliva ur sin egen grop. Och det kunde jag kanske hjälpa till med men jag har faktiskt ingen lust, för jag är fan ingen livscoach.
PS.
Mina äldsta söner mår alldeles utmärkt och har inga problem med sina fötter idag.
” Klumpfot drabbar oftare pojkar och skadan uppstår redan under fosterlivet. Den ena eller bägge fötterna är spetsformade och fixerade i en inåtvridande ställning. Det går inte att vrida fötterna rätt utan de måste gipsas i omgångar redan under spädbarnstiden. Behandlingsresultaten är ofta tålamodsprövande för både barnet och föräldrarna men slutresultaten brukar bli goda.”
Lek nu med siffrorna ett tag innan jag förklarar för er varför detta är dagens ämne. Ett barn per tusen födda får det, och ungefär hälften får det på båda fötterna. En halv promille får det alltså på båda fötterna, det är ju ganska lite det. Betänk då oddsen att få två barn som har dubbel klumpfot, eller förresten, försök räkna ut oddsen på att få tre barn med dubbel klumpfot. Lyckas du med det så har du räknat fram mina odds, för jag har tre barn med dubbel klumpfot.
Så okej, det finns en ärftlighetsfaktor här som förändrar oddsen, från en på tusen till en på trettio, men ändå, nog får ni hålla med om att vår familj är unik? Och det där med tålamodsprövande som det pratas om, det kan jag i egenskap av Sveriges mest erfarne klumpfotspappa skriva under på. Och det är nog sant det där med Sveriges mest erfarne, för ortopeden som behandlar lille Olle doktorerar i ämnet och han har inte hittat någon som slår mig på fingrarna iaf.
Som förälder till barn som föds med klumpfot ställs man inför två stora utmaningar. Dels förstås att utstå själva behandlingen med allt vad det innebär av gipsning varje vecka, operationer, skenor, sjukgymnastik, mm. Det är sannerligen tålamodsprövande, och inte minst hjärtskärande, att se sitt barn gå igenom vissa delar av denna hantering. Den andra utmaningen, och den är nog så svår, består i att inte bli heligt förbannad och evigt bitter på andra människor som gnäller i onödan, om du förstår vad jag menar. Jaså, du är förkyld? Jaså, du tycker det är mycket på jobbet? Jaså, du känner dig deprimerad? Haddedunamej då, HÅLL KÄFT DIN JÄVLA GNÄLLKÄRRING! Ja, alltså så kan jag ju tänka men allt som oftast lyckas jag hålla käften.
Så kom igen nu, ska vi inte vara ärliga nu för en gångs skull va? När vi ser oss omkring, ser vi inte då ett antal människor som går omkring i sina självgrävda gropar och tycker så jävla synd om sig själva? Jo, jag tycker nog det. Och det kunde dom väl få göra tycker man, om det inte vore för att deras gnällande är så jävla provocerande när man själv tycker att man minsann har fan så mycket större anledning att gnälla egentligen. Fast det gör man ju inte, för man är karl för sin hatt och biter ihop och gör det som måste göras.
Sen besinnar jag mig, och börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. För det är ju så att våra upplevda problem är verkliga för oss, och du kan ju inte veta hur jag känner och vice versa. Någon annan har det ju fan så mycket värre än jag, eller hur? Egentligen går det inte att rangordna lidandet, och den som ändå försöker upptäcker snart att det är helt fruktlöst. Så jag landar där, vid insikten att det största misstaget man kan begå är att gå omkring och tycka synd om sig själv. Och det kan jag med fog påstå att jag lärt mig den hårda vägen, för när jag blev tvillingfarsa för drygt tretton år sedan och båda sönerna uppvisade denna missbildning så kan du tro att jag tyckte synd om mig själv. Ja fy fan, jag var ett riktigt monster av självömkan som inte kunde förstå varför detta skulle drabba mig. Alltså MIG! Hallå?! Det var ju sönerna som hade det jobbigt, inte jag. Och jag minns den tiden med självföraktet bubblande i strupen, hur fan kunde jag vara så egoistisk och patetisk? Det är också detta självförakt som jag ibland vänder mot mina medmänniskor när jag tycker att dom gnäller i onödan. Det bottnar i mig själv, det brukar ju vara så.
Men jag har lärt mig, så den här gången när Olle föddes med sina fötter så kände jag att det var ju en jävla tur att han fick mig till farsa för jag är bäst i världen på att vara farsa till små klumpfotingar, det ska ni bara veta. Och den som lägger huvudet på sned och försöker tala om för mig att det måste vara fruktansvärt jobbigt det där har ingenting att hämta här. Mot den personen ler jag bara lite överseende och tänker att där går en stackars sate som tycker att det skulle vara fruktansvärt jobbigt om en sådan grej drabbade henne, en stackars sate som behöver kliva ur sin egen grop. Och det kunde jag kanske hjälpa till med men jag har faktiskt ingen lust, för jag är fan ingen livscoach.
PS.
Mina äldsta söner mår alldeles utmärkt och har inga problem med sina fötter idag.
måndag, februari 18, 2008
Dags att börja svamla igen
Att börja arbeta efter ett halvårs föräldraledighet har ännu så länge inte resulterat i vare sig ångest eller depression, men jag har å andra sidan bara hunnit till första förmiddagen när detta skrivs. Det kanske blir etter värre efter lunch, vem vet.
Känslan när jag körde till arbetet imorse var snarast hemtam, som att hitta ett par gamla jeans i garderoben som man inte använt på länge. Muskelminnets lagringsförmåga är effektivt, att slänga in datorväskan i baksätet på bilen resulterade genast i en flod av känslor och minnen. Hur var det senast jag utförde den manövern, hur mådde jag då, var befann jag mig. Och jag minns allt det där kristallklart. Senast jag slängde in datorväskan i baksätet befann jag mig på parkeringsplatsen utanför jobbet. Det var den 31:a augusti förra året och jag skulle åka hem för att inleda nästan sex månaders föräldraledighet. Man kan säga att jag var upprymd, förväntansfull och lite skraj, ungefär som nu faktiskt.
Hjärnan pendlar mellan att försöka summera det senaste halvåret å ena sidan och ta in en jävla massa information från skärmen å andra sidan. Jag öppnar min elektroniska kalender och konstaterar att det är 44 veckor kvar på det här året. 44 veckor, sen kanske jag går hem igen. Jag borde nog försöka göra något vettigt under den tiden, åtminstone försöka påvisa att så sker.
Livet går sin gilla gång och över alltihopa saknar jag min familj så in i h-e att jag lurar på att gå och gråta en skvätt på muggen. Men det går väl över kan tro, om jag får en glömskekaka av oraklet och får sova på saken. Kan tänka mig att just sådana här upplevelser går under rubriceringen ”Karaktärsdanande”, det är med andra ord nu jag ska tänka på svältande barn, minoriteter i förskingring och alla andra som har det så mycket sämre än jag.
Känslan när jag körde till arbetet imorse var snarast hemtam, som att hitta ett par gamla jeans i garderoben som man inte använt på länge. Muskelminnets lagringsförmåga är effektivt, att slänga in datorväskan i baksätet på bilen resulterade genast i en flod av känslor och minnen. Hur var det senast jag utförde den manövern, hur mådde jag då, var befann jag mig. Och jag minns allt det där kristallklart. Senast jag slängde in datorväskan i baksätet befann jag mig på parkeringsplatsen utanför jobbet. Det var den 31:a augusti förra året och jag skulle åka hem för att inleda nästan sex månaders föräldraledighet. Man kan säga att jag var upprymd, förväntansfull och lite skraj, ungefär som nu faktiskt.
Hjärnan pendlar mellan att försöka summera det senaste halvåret å ena sidan och ta in en jävla massa information från skärmen å andra sidan. Jag öppnar min elektroniska kalender och konstaterar att det är 44 veckor kvar på det här året. 44 veckor, sen kanske jag går hem igen. Jag borde nog försöka göra något vettigt under den tiden, åtminstone försöka påvisa att så sker.
Livet går sin gilla gång och över alltihopa saknar jag min familj så in i h-e att jag lurar på att gå och gråta en skvätt på muggen. Men det går väl över kan tro, om jag får en glömskekaka av oraklet och får sova på saken. Kan tänka mig att just sådana här upplevelser går under rubriceringen ”Karaktärsdanande”, det är med andra ord nu jag ska tänka på svältande barn, minoriteter i förskingring och alla andra som har det så mycket sämre än jag.
måndag, februari 04, 2008
Olle
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)