Finns här någon som sett filmen ”The nines” och hajat ploten? Är han Gud eller är allt ett dataspel? Fan så dum man känner sig när man inte fattar ploten, två timmar åt helvete liksom.
Jag skrev ett brev till tränarna i mina söners innebandylag och frågade varför dom toppat laget så hårt hela säsongen. Till svar fick jag ett långt utlägg som gick ut på att dom har toppat laget för lite. Tänk så olika man kan se på saker och ting. Jag är nog inte skapt till att vara idrottsförälder (man ska nog vara idiot till det).
Jag har läst ut Bob Hanssons debutroman ”Gunnar”. Den är helt okej, varken mer eller mindre. Nu läser jag ”Lunar Park” av Bret Easton Ellis. Han är galen den mannen, på ett väldigt underhållande och, för vår samtid, belysande sätt. Han är en skruvad version av oss, därför tycker jag att du borde läsa hans böcker.
En kompis som fick barn för drygt ett år sen sa igår till mig att det här föräldralivet känns jävligt tråkigt mesta delen av tiden. Det finns två samtalsämnen som ständigt dyker upp, menar hon, och det är barn och heminredning. Jag föreslog att vi skulle boka upp några dagar per år då vi pratar om demokratins utveckling i Polen, och på det svarade hon ”Ja vad fan som helst är ju bättre än det här”. Det kan man hålla med om.
TV4 har gått i ring-in-och-rösta-på-din-favorit-spinn. Nu senast var det Körslaget, en programidé som känns mer än lovligt krystad (men det blir säkert en succé). Undrar just hur mycket TV4 tjänar på dom däringa telefonsamtalen jag.
Denzel Washington kan fortfarande! Eller kunde år 2004 iaf. Såg du ”Man on fire” på teve i fredags? Jäkla bra film. Jäkla bra tema. Ändamål och medel du vet, vad är det som avgör om man är ond eller god?
Brynäs förlorade mot Malmö IF på hemmaplan i lördags. Att förlora hemma mot Malmö IF är som att gå fram den mest irriterande idiot man känner till och be honom förödmjuka en offentligt. Snälla idiot, kan du dra ner mina brallor här på torget där vi står och stoppa ett rött äpple i min mun medan du piskar mina skinkor rosiga med en rutten lax? Jag vet inte, killarna i Brynäs kanske gillar sånt.
Gefle IF förlorade allsvenska premiären borta mot Halmstad, men det betyder INTE att dom åker ur Hermann! Ska vi säga hundra spänn?
måndag, mars 31, 2008
torsdag, mars 27, 2008
Ett otroligt trivialt inlägg om me, myself and I.
Idag..
Läser jag ”Gunnar” av Bob Hansson
Lyssnar jag på ”Dig Lazarus dig” med Nick Cave
Kan jag inte få låten ”Cliffhanger” med Britta P ur huvudet
Är jag lite orolig över mitt enorma snusbehov
Är jag glad över att jag tagit ledigt imorgon för att göra något roligt med äldsta sönerna
Ser jag fram emot att tapetsera fondväggen i köket i helgen
Är jag stolt över äldsta sönerna som gör läxor på påsklovet
Har jag en riktigt dålig hårdag
Har jag inte haft stånd
Läser jag ”Gunnar” av Bob Hansson
Lyssnar jag på ”Dig Lazarus dig” med Nick Cave
Kan jag inte få låten ”Cliffhanger” med Britta P ur huvudet
Är jag lite orolig över mitt enorma snusbehov
Är jag glad över att jag tagit ledigt imorgon för att göra något roligt med äldsta sönerna
Ser jag fram emot att tapetsera fondväggen i köket i helgen
Är jag stolt över äldsta sönerna som gör läxor på påsklovet
Har jag en riktigt dålig hårdag
Har jag inte haft stånd
tisdag, mars 25, 2008
Alliansen vinner valet 2010
Jag förutspår redan nu att alliansen kommer att vinna nästa val. Du kanske undrar varför i hela friden en uttalad sosse som jag lägger sig platt på rygg och ger upp redan nu, och det ska jag tala om för dig.
För det första är jag inte aktiv i partiet, därför ser jag mig som lite lite, bara lite, mer objektiv än de tappra själar som faktiskt försöker agera istället för att bara snacka. För det är ju så, jag är bara en amatörtyckare i en liten liten damm, och det lilla uns av politisk neutralitet jag har kvar försvarar jag med liv och lem. Det jag påstår är alltså att jag alls inte lägger mig platt på rygg utan bara siar om framtiden som den oberoende tyckare jag är.
För det andra, och nu bör jag komma till själva underlaget för profetian, så ser jag ingen värdig motståndare till alliansen i Mona Sahlin. Ingenting har sagts, inte ens en liten teaser, om hur Mona tänker forma de nya Sossarna. Det enda utspel värdigt ett höjt ögonbryn är värnandet om småföretagarna, och jag tror knappast det imponerar på de ex-sossar som hoppade över till Moderaterna förra valet. Jojo, det lär komma mer kött på benen längre fram men hur länge kan man egentligen sitta som ledare för det överlägset största oppositionspartiet och hålla denna låga profil innan folket börjar kräva konkreta förslag? Inte så länge till, siar jag.
Jag blir ytterligare stärkt i min åsikt när jag tittar på hur Moderaterna agerar vid makten. Jag tror nämligen att väldigt många svenskar ser Moderaterna som ett parti som verkligen får saker ur händerna. De är doers, och vi är många som gillar doers. Vi kanske inte alltid håller med om besluten, vi protesterar ett tag och tycker att det var ju för jävligt det här men efter ett tag glömmer vi den gamla ersättningsnivån i A-kassan och vänjer oss vid den nya ordningen (alla vi som inte går på A-kassa dvs). Nånstans hyser vi ändå så pass stor respekt för en doer att vi glömmer vad de i själva verket gör.
Jag har sett det här hända många gånger inom näringslivet. Det går lite knackigt för företaget och in kommer en ny VD. Det är en hårding som kallas ”Slaktaren” eller ”Städaren” eller något liknande som indikerar att personen ifråga inte drar sig för att göra stora förändringar och fatta obekväma beslut. I början är VD:n hatad och fruktad men efter ett tag blir han respekterad och fruktad. En del börjar t o m gilla karln och försöker vara lite mer som han. De står i korridorerna och härmar honom, säger saker som han sagt och lägger gärna till slutklämmen ”Det är ju så det är!” O ja, vi människor gillar enkla sanningar vi. Enkla och paketerade sanningar is the shit, och den politiker som kan leverera detta istället för flummigt ideologisnack har svängt ut i vänsterfilen och kört förbi. Jag säger inte att jag gillar det, men jag tror att det är där vi är.
Och det må vara så att Moderaterna har kommit med en hel del förslag som verkat ogenomtänkta senaste tiden, men jag vågar påstå att detta i långa loppet är av underordnad betydelse. Av överordnad betydelse är deras förmåga att agera, och där är det ingen som slår Reinfeldt & co på fingrarna. De har städat, slaktat och rensat ut, och för detta har de varit hatade av ungefär 42 procent av väljarna. Men snart och väldigt lagom till valupptakten 2010 inträder den fas då hataren istället börjar respektera, och vad har du att sätta emot då Mona? Hur ska du få alla små-Reinfeldts som agiterar i korridorerna att lyssna på dig?
Så kom ihåg var ni hörde det först, alliansen vinner valet 2010. Det enda som kan stjälpa dem är Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet. I liknelsen med företaget som byter VD framstår dessa partier snarare som småcheferna som försöker åka snålskjuts på den nya bossen, och det bör sägas så det hörs över hela Rosenbad, såna snyltare har vi verkligen ingenting till övers för.
För det första är jag inte aktiv i partiet, därför ser jag mig som lite lite, bara lite, mer objektiv än de tappra själar som faktiskt försöker agera istället för att bara snacka. För det är ju så, jag är bara en amatörtyckare i en liten liten damm, och det lilla uns av politisk neutralitet jag har kvar försvarar jag med liv och lem. Det jag påstår är alltså att jag alls inte lägger mig platt på rygg utan bara siar om framtiden som den oberoende tyckare jag är.
För det andra, och nu bör jag komma till själva underlaget för profetian, så ser jag ingen värdig motståndare till alliansen i Mona Sahlin. Ingenting har sagts, inte ens en liten teaser, om hur Mona tänker forma de nya Sossarna. Det enda utspel värdigt ett höjt ögonbryn är värnandet om småföretagarna, och jag tror knappast det imponerar på de ex-sossar som hoppade över till Moderaterna förra valet. Jojo, det lär komma mer kött på benen längre fram men hur länge kan man egentligen sitta som ledare för det överlägset största oppositionspartiet och hålla denna låga profil innan folket börjar kräva konkreta förslag? Inte så länge till, siar jag.
Jag blir ytterligare stärkt i min åsikt när jag tittar på hur Moderaterna agerar vid makten. Jag tror nämligen att väldigt många svenskar ser Moderaterna som ett parti som verkligen får saker ur händerna. De är doers, och vi är många som gillar doers. Vi kanske inte alltid håller med om besluten, vi protesterar ett tag och tycker att det var ju för jävligt det här men efter ett tag glömmer vi den gamla ersättningsnivån i A-kassan och vänjer oss vid den nya ordningen (alla vi som inte går på A-kassa dvs). Nånstans hyser vi ändå så pass stor respekt för en doer att vi glömmer vad de i själva verket gör.
Jag har sett det här hända många gånger inom näringslivet. Det går lite knackigt för företaget och in kommer en ny VD. Det är en hårding som kallas ”Slaktaren” eller ”Städaren” eller något liknande som indikerar att personen ifråga inte drar sig för att göra stora förändringar och fatta obekväma beslut. I början är VD:n hatad och fruktad men efter ett tag blir han respekterad och fruktad. En del börjar t o m gilla karln och försöker vara lite mer som han. De står i korridorerna och härmar honom, säger saker som han sagt och lägger gärna till slutklämmen ”Det är ju så det är!” O ja, vi människor gillar enkla sanningar vi. Enkla och paketerade sanningar is the shit, och den politiker som kan leverera detta istället för flummigt ideologisnack har svängt ut i vänsterfilen och kört förbi. Jag säger inte att jag gillar det, men jag tror att det är där vi är.
Och det må vara så att Moderaterna har kommit med en hel del förslag som verkat ogenomtänkta senaste tiden, men jag vågar påstå att detta i långa loppet är av underordnad betydelse. Av överordnad betydelse är deras förmåga att agera, och där är det ingen som slår Reinfeldt & co på fingrarna. De har städat, slaktat och rensat ut, och för detta har de varit hatade av ungefär 42 procent av väljarna. Men snart och väldigt lagom till valupptakten 2010 inträder den fas då hataren istället börjar respektera, och vad har du att sätta emot då Mona? Hur ska du få alla små-Reinfeldts som agiterar i korridorerna att lyssna på dig?
Så kom ihåg var ni hörde det först, alliansen vinner valet 2010. Det enda som kan stjälpa dem är Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet. I liknelsen med företaget som byter VD framstår dessa partier snarare som småcheferna som försöker åka snålskjuts på den nya bossen, och det bör sägas så det hörs över hela Rosenbad, såna snyltare har vi verkligen ingenting till övers för.
torsdag, mars 20, 2008
Fullblodsego
Jag kan egentligen skriva spaltmeter på spaltmeter om det här att jag deltagit i ett ledarskapsprogram i några dagar, för det har varit jäkligt intressant. Men jag ska inte trötta ut er med mina nyfunna självinsikter, för jag har ju även kommit till insikten att detta knappast kan vara intressant för någon annan än mig själv.
Men det var en grej som jag fann särdeles intressant och värdefull för mitt fortsatta arbete att utvecklas, och det var det som hände när vi avhandlade ämnet konflikthantering. Vi fick börja med att göra ett test förstår du, och det vet man ju hur det är med såna här dumglotester som alla helt plötsligt tror på i alla väder och alla andra åsikter blev helt plötsligt fel. Lite så är det här också, men resultatet kunde jag ändå ta till mig eftersom det knappast kom som en överraskning. Så här är det så, enligt testet alltså. Det finns fem konfliktstilar:
Kämpa (påstridig, ej medgörlig, icke samarbetande)
Anpassa (motsatsen till kämpa)
Undvika (Medgörlig, ej påstridig, ej samarbetande)
Kompromissa (en blandning av allt, dela med sig)
Samverka (både påstridig och samarbetande, lösande)
Ingen av dessa stilar är alltid rätt och ingen är alltid fel, men koncensus råder kring samverkarens förträfflighet samt kämpens osympatiska framtoning. Mitt test visade (föga förvånande för mig själv men en överraskning för vissa andra som inte känner mig så bra), en förkrossande övervikt i kolumnen ”kämpa”. Faktum är att jag hade full pott där, vilket enligt kursledaren inte direkt är vanligt. Följaktligen hade jag nästan inga poäng i kolumnen anpassa, vilket åtminstone gör min konfliktstil tydlig och konsekvent. Jag vill alltså alltid ha min vilja igenom, jag är beredd att kämpa till döden för det. Skulle jag mot förmodan komma fram till att jag inte kan få min vilja igenom så undviker jag hellre striden än låter någon annan vinna, ungefär så kan man tyda mina resultat.
Och som sagt, jag är inte förvånad. Jag vet att jag är så här, men vissa av mina kollegor som bara sett den mysige och rolige och skrattande Maths förstår ingenting. Men det är dags att göra upp med denna mörka hemlighet en gång för alla. För så här är det boys and girls.
Jag är en galning.
Och med det menar jag inte ”Jag är lite galen jag” som många påstår sig vara bara för att man valt röda strumpor till en beige kjol. Nej en galning på gränsen till psykotisk är jag, och om du någon gång ger dig in i konflikt med mig kommer du att se, höra, känna och förstå hur det känns att argumentera med en galning. Det är ingen rolig historia, sägs det.
Den enda som har lyckats tämja mig är drakdräparen, min blivande fru. Och jag vet nog vad somliga tänker nu. Ni tänker ”Jo det skulle väl vara en psykolog till det också”. Och det stämmer att hon är psykolog, det stämmer också att hon har fler och bättre verktyg i väskan när det kommer till kommunikation än genomsnittssvensken har. Men det är inte därför hon tämjer mig, inte bara därför. Du vet, det är det där med kärleken också.
Glad Påsk!
Men det var en grej som jag fann särdeles intressant och värdefull för mitt fortsatta arbete att utvecklas, och det var det som hände när vi avhandlade ämnet konflikthantering. Vi fick börja med att göra ett test förstår du, och det vet man ju hur det är med såna här dumglotester som alla helt plötsligt tror på i alla väder och alla andra åsikter blev helt plötsligt fel. Lite så är det här också, men resultatet kunde jag ändå ta till mig eftersom det knappast kom som en överraskning. Så här är det så, enligt testet alltså. Det finns fem konfliktstilar:
Kämpa (påstridig, ej medgörlig, icke samarbetande)
Anpassa (motsatsen till kämpa)
Undvika (Medgörlig, ej påstridig, ej samarbetande)
Kompromissa (en blandning av allt, dela med sig)
Samverka (både påstridig och samarbetande, lösande)
Ingen av dessa stilar är alltid rätt och ingen är alltid fel, men koncensus råder kring samverkarens förträfflighet samt kämpens osympatiska framtoning. Mitt test visade (föga förvånande för mig själv men en överraskning för vissa andra som inte känner mig så bra), en förkrossande övervikt i kolumnen ”kämpa”. Faktum är att jag hade full pott där, vilket enligt kursledaren inte direkt är vanligt. Följaktligen hade jag nästan inga poäng i kolumnen anpassa, vilket åtminstone gör min konfliktstil tydlig och konsekvent. Jag vill alltså alltid ha min vilja igenom, jag är beredd att kämpa till döden för det. Skulle jag mot förmodan komma fram till att jag inte kan få min vilja igenom så undviker jag hellre striden än låter någon annan vinna, ungefär så kan man tyda mina resultat.
Och som sagt, jag är inte förvånad. Jag vet att jag är så här, men vissa av mina kollegor som bara sett den mysige och rolige och skrattande Maths förstår ingenting. Men det är dags att göra upp med denna mörka hemlighet en gång för alla. För så här är det boys and girls.
Jag är en galning.
Och med det menar jag inte ”Jag är lite galen jag” som många påstår sig vara bara för att man valt röda strumpor till en beige kjol. Nej en galning på gränsen till psykotisk är jag, och om du någon gång ger dig in i konflikt med mig kommer du att se, höra, känna och förstå hur det känns att argumentera med en galning. Det är ingen rolig historia, sägs det.
Den enda som har lyckats tämja mig är drakdräparen, min blivande fru. Och jag vet nog vad somliga tänker nu. Ni tänker ”Jo det skulle väl vara en psykolog till det också”. Och det stämmer att hon är psykolog, det stämmer också att hon har fler och bättre verktyg i väskan när det kommer till kommunikation än genomsnittssvensken har. Men det är inte därför hon tämjer mig, inte bara därför. Du vet, det är det där med kärleken också.
Glad Påsk!
måndag, mars 17, 2008
Giv mig styrka
Det får väl lov att vara så här ibland antar jag, men inte fan är det roligt. Lille O höll låda till klockan tre i natt, sen låg jag vaken en halvtimme till av ren irritation tills S kom och löste av mig. Sov alltså mellan halv fyra och halv åtta, vaknade med huvudvärk och magsmärtor. Det här mina vänner, är den vida omtalade baksidan av livet som småbarnsförälder. Den baksida som många älskar att grotta ner sig i, bitcha om, frossa i. Man har det jävligt, tycker man, jävligare än de flesta. Därför är man värd respekt, därför ska andra människor (de aningslösa, de barnlösa) ställa sig i givakt och glömma bort sina egna futtigheter till bekymmer eftersom vi, småbarnsföräldrar, har det jävligast av alla.
Men jag vägrar att bli en bitchande småbarnsförälderjävel, jag hatar såna. Jag bara måste stå över det här, vara bättre än så, för finns det något värre än människor som gnäller som bittra avskedade bruksgubbar över en situation som dom själva valt? Och även om det är så oerhört frestande efter en sådan här natt, frestande att både slå på er som inte förståååår hur jobbigt det är och att hylla mig själv som, minsann, ändå biter ihop och tycker att jag är så duktig, så måste man.. stå.. över.. sånt. Vill inte framstå som bitter och självömkande, vill inte att ni ska se fasaden rämna, vill vara stark, tyst och duktig.
Men det pyser och frustar som i en ångkokare. Klockan tickar förbi småtimmarna, den lille pustar och stånkar och skiter och kräks, vägrar somna. Så blir det tyst i flera minuter, man hoppas, man släcker lampan, man somnar på rekordtid men får bara sova i tre minuter. Sen börjar det om igen. Pustar och stånkar och skiter och kräks. Paniken närmar sig, frustrationen kliar på hela kroppen. Vem fan hällde klipulver i min säng? Man glor helt befängt på klockan som aldrig stannar, som tickar förbi 02.25 och bara fortsätter. Magen börjar krångla, varför åt jag popcorn när jag vet att magen inte pallar det? Min dumma jävel. Min dumma bittra jävel. Man får vad man förtjänar. Man skaffar barn och säger hejdå till stadig sömn, man äter popcorn och säger hejdå till en harmonisk mage. Man får väl någon gång fatta att det finns konsekvenser här i världen, man får väl kliva in i matchen och ta den smällen.
MEN HUR VORE DET OM DU KUNDE SOVA NÅN JÄVLA GÅNG UNGE?!
Men nu pratar vi inte mer om det här. Det rullar på, jorå. Huvve upp å fötterna ner, du vet hur det är. Ingen idé å klaga, blir inte bättre av det. Hän’t lönt å förklar, och så vidare.
Gud, jag ber dig inte om mycket dessa dagar. Jag har lämnat dig ifred, låtit dig ta hand om bättre behövande. Men nu ber jag dig, på mina bara knän och med grus ögonen, giv mig styrka att inte bli bitter. Snälla, låt mig inte bli som dom andra småbarnsföräldrarna, dom som gnäller över hur jobbigt det är. Jag gillar ju inte dom, så jag vill inte bli sån själv förstår du. Jag gillar överhuvudtaget inte folk som gnäller, om jag ska vara helt ärlig. Jag kallar dom problemorienterade, och sånt leder aldrig någon vart förutom till den självgrävda gropen. Jag får allt mindre tålamod med dom Gud, jag klarar snart inte av att se dom på håll ens. Jag vill egentligen att dom håller sig borta från mig tills dom löst sina problem för jag orkar inte Gud, jag orkar inte höra deras evinnerliga tjat om hur jobbigt allting är. Jag vill att det ska framgå klart och tydligt att här tolereras bara lösningsorienterade människor. Här finns bara tid och energi över till konstruktiva tankar som gör saker och ting bättre, inte evighetslånga problembeskrivningar. Så det är väl det jag ber dig om nu Gud, styrka att inte bli bitter och styrka att inte slå gnällspikarna på käften. För det har dom inte förtjänat, faktiskt inte. Men dom måste sluta gnälla snart, för jag pallar inte mer nu, och jag är så rädd Gud att jag till slut blir en av dom. Jag vill inte det, så kan du fixa det vore jag tacksam. Okej?
Men jag vägrar att bli en bitchande småbarnsförälderjävel, jag hatar såna. Jag bara måste stå över det här, vara bättre än så, för finns det något värre än människor som gnäller som bittra avskedade bruksgubbar över en situation som dom själva valt? Och även om det är så oerhört frestande efter en sådan här natt, frestande att både slå på er som inte förståååår hur jobbigt det är och att hylla mig själv som, minsann, ändå biter ihop och tycker att jag är så duktig, så måste man.. stå.. över.. sånt. Vill inte framstå som bitter och självömkande, vill inte att ni ska se fasaden rämna, vill vara stark, tyst och duktig.
Men det pyser och frustar som i en ångkokare. Klockan tickar förbi småtimmarna, den lille pustar och stånkar och skiter och kräks, vägrar somna. Så blir det tyst i flera minuter, man hoppas, man släcker lampan, man somnar på rekordtid men får bara sova i tre minuter. Sen börjar det om igen. Pustar och stånkar och skiter och kräks. Paniken närmar sig, frustrationen kliar på hela kroppen. Vem fan hällde klipulver i min säng? Man glor helt befängt på klockan som aldrig stannar, som tickar förbi 02.25 och bara fortsätter. Magen börjar krångla, varför åt jag popcorn när jag vet att magen inte pallar det? Min dumma jävel. Min dumma bittra jävel. Man får vad man förtjänar. Man skaffar barn och säger hejdå till stadig sömn, man äter popcorn och säger hejdå till en harmonisk mage. Man får väl någon gång fatta att det finns konsekvenser här i världen, man får väl kliva in i matchen och ta den smällen.
MEN HUR VORE DET OM DU KUNDE SOVA NÅN JÄVLA GÅNG UNGE?!
Men nu pratar vi inte mer om det här. Det rullar på, jorå. Huvve upp å fötterna ner, du vet hur det är. Ingen idé å klaga, blir inte bättre av det. Hän’t lönt å förklar, och så vidare.
Gud, jag ber dig inte om mycket dessa dagar. Jag har lämnat dig ifred, låtit dig ta hand om bättre behövande. Men nu ber jag dig, på mina bara knän och med grus ögonen, giv mig styrka att inte bli bitter. Snälla, låt mig inte bli som dom andra småbarnsföräldrarna, dom som gnäller över hur jobbigt det är. Jag gillar ju inte dom, så jag vill inte bli sån själv förstår du. Jag gillar överhuvudtaget inte folk som gnäller, om jag ska vara helt ärlig. Jag kallar dom problemorienterade, och sånt leder aldrig någon vart förutom till den självgrävda gropen. Jag får allt mindre tålamod med dom Gud, jag klarar snart inte av att se dom på håll ens. Jag vill egentligen att dom håller sig borta från mig tills dom löst sina problem för jag orkar inte Gud, jag orkar inte höra deras evinnerliga tjat om hur jobbigt allting är. Jag vill att det ska framgå klart och tydligt att här tolereras bara lösningsorienterade människor. Här finns bara tid och energi över till konstruktiva tankar som gör saker och ting bättre, inte evighetslånga problembeskrivningar. Så det är väl det jag ber dig om nu Gud, styrka att inte bli bitter och styrka att inte slå gnällspikarna på käften. För det har dom inte förtjänat, faktiskt inte. Men dom måste sluta gnälla snart, för jag pallar inte mer nu, och jag är så rädd Gud att jag till slut blir en av dom. Jag vill inte det, så kan du fixa det vore jag tacksam. Okej?
torsdag, mars 13, 2008
Lycka är en röd tråd
Jag vill härmed meddela att jag fortfarande är kär i S, alltså riktigt KÄR, efter drygt tre år. Det var aldrig något som jag ens hade vågat hoppas på, inte med min bakgrund. Ja jag var flamsig förr, osäker och bekräftelsetörstande. Flackade med blicken i offentliga lokaler och försökte vara värd något på helt fel sätt. You know the one, killen som letar men aldrig tycker sig hitta rätt. Killen som inte ser ett jävla skit för det sitter en kletig hinna framför ögonen på honom, en föreställning om någon som aldrig finns. Jag var helt enkelt människa, fast på det där otäckt mänskliga sättet.
Nu är jag människa på ett sätt som jag trivs väldigt bra med. Jag älskar och är älskad, precis så som en människa alltid borde få ha det. Jag ödslar inte tid på småsaker, jag ser istället min röda tråd. Den löper framåt, rakt framför mig, och jag följer den utan ansträngning. Vet du hur det känns att följa sin röda tråd utan ansträngning? Jag vet inte om det går att förklara egentligen, men det närmaste jag kan komma är så här.
Att följa sin röda tråd utan ansträngning är som att befinna sig i det där perfekta tillståndet av tidigt och euforiskt rus efter två öl. Man lullar på, man ser inte problemen, man ser bara det goda i tillvaron. Därför skrattar man ofta, och det tycks inte gå att hejda den varma strömmen av glädje som bubblar i kroppen. Man är både här och nu och för all evig framtid, lika lycklig.
Jag unnar er verkligen den känslan. Här och nu, om tre år och för all evig framtid.
Nu är jag människa på ett sätt som jag trivs väldigt bra med. Jag älskar och är älskad, precis så som en människa alltid borde få ha det. Jag ödslar inte tid på småsaker, jag ser istället min röda tråd. Den löper framåt, rakt framför mig, och jag följer den utan ansträngning. Vet du hur det känns att följa sin röda tråd utan ansträngning? Jag vet inte om det går att förklara egentligen, men det närmaste jag kan komma är så här.
Att följa sin röda tråd utan ansträngning är som att befinna sig i det där perfekta tillståndet av tidigt och euforiskt rus efter två öl. Man lullar på, man ser inte problemen, man ser bara det goda i tillvaron. Därför skrattar man ofta, och det tycks inte gå att hejda den varma strömmen av glädje som bubblar i kroppen. Man är både här och nu och för all evig framtid, lika lycklig.
Jag unnar er verkligen den känslan. Här och nu, om tre år och för all evig framtid.
måndag, mars 10, 2008
Kräfta vik hädan
Det är söndag kväll och jag sitter i bilen på väg till en gymnastiksal ett par mil utanför stan. I baksätet sitter yngste sonen och tuggar på sin napp, själv tuggar jag på sladden till mobiltelefonens öronsnäcka. Jag är lite nervös men jag gör det enda rätta, jag ringer till honom. Efter några signaler svarar han, rösten låter trött och lite skrovlig men han säger ”Hej gubben” precis som han brukar. Jag tänker att jag inte får låta för hurtig men inte för medlidsam heller, det är svårt. Så jag blir lite grabbig, och säger något som låter stappligt och okänsligt. Han svarar snällt, jag sansar mig. Han säger att han har sovit i två dagar och jag försöker förmedla nyheter från den omvärld som han inte orkar ta in just nu. Vi småpratar om oväsentliga saker ett tag, bara för att inte prata om det där, men när jag ska avrunda samtalet måste jag ändå försöka. Jag vet ju det. Så jag säger ”Ibland måste man bara bita ihop, somliga mer än andra”, och det blir så jävla dåligt och jag skäms för det jag sagt. Men han har känt mig hela sitt liv, så han kanske fattar ändå att jag älskar honom. Jag borde kunna säga det till en vän men klarar inte av det. Jag älskar dig Henrik, jag vill att du ska veta det.
Cancer är ett jävla skit.
Cancer är ett jävla skit.
torsdag, mars 06, 2008
I can only burn so bright
Smekmånaden är över för den här gången. Denna vecka har bjudit på ett flackande land och rike runt, rep med bandet och lite tid över för barnen. Stockholm i måndags, Uppsala i tisdags och Göteborg igår. När man går upp 05.30 och kommer hem 22.30 säger det sig självt att den där tårtan bestående av lika delar arbete, familj och egen tid kantrar över rätt rejält åt fel håll. Förhoppningsvis är det en temporär high, men av erfarenhet vet jag att dessa jobblaviner brukar rasa tills man sätter ner foten rejält.
Hur som helst så spelar vi iaf imorgon, och det ska bli jäkligt roligt att få ta en lite större del av scenen i år när jag inte bara spelar gitarr utan även sjunger och trakterar tamburin. Naturligtvis har jag gått och blivit förkyld och hes, men det är väl egentligen bara helt rock n’ roll. Ni som vill se oss får masa er ner till Heartbreak Hotel i Gävle imorgon kväll, mingla med grogghaggorna i baren och supa er lagom fulla. Vi kommer nämligen att spela skamligt välkända låtar, såna låtar som kräver en viss promillehalt för att kunna uppskattas till fullo.
Ses då!
Hur som helst så spelar vi iaf imorgon, och det ska bli jäkligt roligt att få ta en lite större del av scenen i år när jag inte bara spelar gitarr utan även sjunger och trakterar tamburin. Naturligtvis har jag gått och blivit förkyld och hes, men det är väl egentligen bara helt rock n’ roll. Ni som vill se oss får masa er ner till Heartbreak Hotel i Gävle imorgon kväll, mingla med grogghaggorna i baren och supa er lagom fulla. Vi kommer nämligen att spela skamligt välkända låtar, såna låtar som kräver en viss promillehalt för att kunna uppskattas till fullo.
Ses då!
tisdag, mars 04, 2008
Snart börjar fotbollen
Det går käpprätt åt h-e för Brynäs och det är många som tycker sig veta varför. Själv orkar jag inte ens börja nysta i den härvan, jag kan bara konstatera att dom är för dåliga.
Vad som däremot gör mig irriterad och får min penna att börja glöda är alla dessa amatörförståsigpåare som skyller lagets usla prestation på oss supportrar. Man menar att vi är Sveriges sämsta publik, bortskämda av forna tiders framgångar sitter vi tydligen där moltysta och gnäller så fort någon på isen slår en felpassning och att det skulle vara därför som laget förlorar nio raka hemmamatcher. Dom som skriver sånt här var iaf inte med mig i klacken mot Frölunda härom lördagen, när jag och många med mig skrek oss hesa för att heja fram vårt lag.
Så hej idioter, det första ni måste inse innan ni slänger ur er såna påståenden är att hockey år 2008 hör till underhållningsbranschen och inget annat. Om en förening förväntar sig att människor ska betala tvåhundra spänn varje gång laget spelar hemma, vilket sker minst en gång i veckan och ibland två, så måste också denna förening förstå att publiken förväntar sig att få valuta för dessa pengar. Valuta för pengarna i jämförelse med annan underhållning, för att vara mer exakt.
Lek med tanken att någon sätter upp en ny pjäs på Dramaten, och när publiken uteblir så skyller man på.. publiken! Det var publikens fel att pjäsen gick så dåligt, för inte kunde det väl vara att skiten höll för lågt underhållningsvärde väl? Nej, samtliga övriga grenar inom underhållningsbranschen har förstått vad det handlar om och tar sitt ansvar, om en film går dåligt så tas den bort från repertoaren för att ge plats åt en bättre säljande produkt.
Problemet för elitidrotten idag är att den inte vet vilket ben den ska stå på. Är den business, underhållning eller religion? Beroende på sammanhang klär den sig i olika skrud, och det hela blir bara förvirrande. När det går dåligt för laget förväntas vi supportrar ställa upp och tillbe våra smågudar och ge inte alls så små allmosor i form av svindyra biljetter (eftersom det tydligen är vårt fel att det går åt h-e, vi har väl syndat antar jag). När det går bra för laget så är det istället business för hela slanten, då får vi ”vanliga” supportrar stryka på foten och ge plats för skrymmande VIP-holkar, restauranger och övrigt jävla krims-krams som inte har ett skit med idrott att göra men likväl höjer biljettpriserna.
Dessutom är det väl kanske dags att någon sätter sig ner och identifierar sambandet mellan tv-sändning och vikande biljettförsäljning, eller? Om Brynäs vill både äta kakan och ha den kvar, dvs få intäkter från både tv-sändningarna och biljettförsäljningen, så är det nog dags att revidera budgeten. Att kalkylera med ett publiksnitt på 6500 i en stad av Gävles storlek är inget annat än storhetsvansinne, speciellt med tanke på biljettpriserna och tv-sändningarna.
Sen är det bara att titta på den publik som hockeyn har valt ut så förstår man varför detta samband är så starkt. För det har man faktiskt gjort genom sina varumärkeskampanjer, man har valt sin publik och den består till ungefär lika delar barnfamiljer som företagsrepresentanter. Gemensamt för dessa två kundgrupper är att dom är lika lojala som en schizofren narkoman, om matchen sänds på teve så är den fan så mycket enklare att sätta ungarna i soffan med en påse chips än att dra iväg till rinken och pröjsa en femhundring.
Men det har inte alltid varit så. När jag stod i klacken på Gavlerinken 1985 var det ett jäkla liv, folk skrek som galningar och var det dessutom ett stockholmslag som stod för motståndet var halva stan vandaliserad dagen efter. Hockeyn levde då i den verklighet som fotbollen lever i idag, man hade en rätt stökig men jäkligt lojal publik. Och alla kom ju till rinken när det var hemmamatch, för vad skulle man annars göra? Spela Yatzy och kolla på Supersvararna? Då fanns ju inte tv-sändningar, internet, Idol, World of Warcraft, mobiltelefoner, osv osv. Sen ville hockeyn göra sig av med den stökiga publiken, ja vi kanske kan kalla dom religiösa fanatiker rentav, och resten vet vi.
Det är bara att inse gubbar, fotboll är religion i Italien men hockey är fan inte religion i Sverige. Inte ens i Gävle, inte år 2008. Och snart börjar fotbollen.
Vad som däremot gör mig irriterad och får min penna att börja glöda är alla dessa amatörförståsigpåare som skyller lagets usla prestation på oss supportrar. Man menar att vi är Sveriges sämsta publik, bortskämda av forna tiders framgångar sitter vi tydligen där moltysta och gnäller så fort någon på isen slår en felpassning och att det skulle vara därför som laget förlorar nio raka hemmamatcher. Dom som skriver sånt här var iaf inte med mig i klacken mot Frölunda härom lördagen, när jag och många med mig skrek oss hesa för att heja fram vårt lag.
Så hej idioter, det första ni måste inse innan ni slänger ur er såna påståenden är att hockey år 2008 hör till underhållningsbranschen och inget annat. Om en förening förväntar sig att människor ska betala tvåhundra spänn varje gång laget spelar hemma, vilket sker minst en gång i veckan och ibland två, så måste också denna förening förstå att publiken förväntar sig att få valuta för dessa pengar. Valuta för pengarna i jämförelse med annan underhållning, för att vara mer exakt.
Lek med tanken att någon sätter upp en ny pjäs på Dramaten, och när publiken uteblir så skyller man på.. publiken! Det var publikens fel att pjäsen gick så dåligt, för inte kunde det väl vara att skiten höll för lågt underhållningsvärde väl? Nej, samtliga övriga grenar inom underhållningsbranschen har förstått vad det handlar om och tar sitt ansvar, om en film går dåligt så tas den bort från repertoaren för att ge plats åt en bättre säljande produkt.
Problemet för elitidrotten idag är att den inte vet vilket ben den ska stå på. Är den business, underhållning eller religion? Beroende på sammanhang klär den sig i olika skrud, och det hela blir bara förvirrande. När det går dåligt för laget förväntas vi supportrar ställa upp och tillbe våra smågudar och ge inte alls så små allmosor i form av svindyra biljetter (eftersom det tydligen är vårt fel att det går åt h-e, vi har väl syndat antar jag). När det går bra för laget så är det istället business för hela slanten, då får vi ”vanliga” supportrar stryka på foten och ge plats för skrymmande VIP-holkar, restauranger och övrigt jävla krims-krams som inte har ett skit med idrott att göra men likväl höjer biljettpriserna.
Dessutom är det väl kanske dags att någon sätter sig ner och identifierar sambandet mellan tv-sändning och vikande biljettförsäljning, eller? Om Brynäs vill både äta kakan och ha den kvar, dvs få intäkter från både tv-sändningarna och biljettförsäljningen, så är det nog dags att revidera budgeten. Att kalkylera med ett publiksnitt på 6500 i en stad av Gävles storlek är inget annat än storhetsvansinne, speciellt med tanke på biljettpriserna och tv-sändningarna.
Sen är det bara att titta på den publik som hockeyn har valt ut så förstår man varför detta samband är så starkt. För det har man faktiskt gjort genom sina varumärkeskampanjer, man har valt sin publik och den består till ungefär lika delar barnfamiljer som företagsrepresentanter. Gemensamt för dessa två kundgrupper är att dom är lika lojala som en schizofren narkoman, om matchen sänds på teve så är den fan så mycket enklare att sätta ungarna i soffan med en påse chips än att dra iväg till rinken och pröjsa en femhundring.
Men det har inte alltid varit så. När jag stod i klacken på Gavlerinken 1985 var det ett jäkla liv, folk skrek som galningar och var det dessutom ett stockholmslag som stod för motståndet var halva stan vandaliserad dagen efter. Hockeyn levde då i den verklighet som fotbollen lever i idag, man hade en rätt stökig men jäkligt lojal publik. Och alla kom ju till rinken när det var hemmamatch, för vad skulle man annars göra? Spela Yatzy och kolla på Supersvararna? Då fanns ju inte tv-sändningar, internet, Idol, World of Warcraft, mobiltelefoner, osv osv. Sen ville hockeyn göra sig av med den stökiga publiken, ja vi kanske kan kalla dom religiösa fanatiker rentav, och resten vet vi.
Det är bara att inse gubbar, fotboll är religion i Italien men hockey är fan inte religion i Sverige. Inte ens i Gävle, inte år 2008. Och snart börjar fotbollen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)