fredag, maj 30, 2008

My hometown

Varje gång jag går ut i min egen hemstad så faller jag tillbaka i ett beteende som inte alls klär mig. Igår hände det igen. Det är egentligen inte så mycket ett beteende, mer en inbillning. Jag går t ex förbi ett bord med fyra tjejer på vägen till uteserveringens bar och börjar plötsligt bli väldigt medveten om hur jag går, hur mitt hår ser ut, om de tittar. Såna grejer. De skrattar, skrattar de åt mig? Jag blir osäker, helt i onödan, för jag skiter väl i vad ett gäng lokala småbrudar tycker om mig, men ändå inte, tydligen. Jag tycker att jag är patetisk och blir ännu mer osäker. Trodde jag hade kommit förbi det där stadiet, men tvingas istället under några sekunder att omvärdera hela min tillvaro på stående fot med tre öl i kroppen. Jag pratar med mig själv i baren, säger åt mig själv att skärpa mig, att det är den här jävla miljön som ställer till det. Du har raglat omkring här så jävla många gånger förut, i mer eller mindre desperat jakt på kvinnlig uppmärksamhet, att miljön har blivit förorenad. Så säger jag till mig själv. Du kan inte tänka klart din jävel, du måste fokusera istället. Ta nu de här tre ölen och gå tillbaka till bordet där dina polare sitter och fokusera på samtalet. Det är ju skitkul det här att vi ska fortsätta med bandet, finns ju massor att snacka om. Det är bara en massa bråte som sitter på den här uteserveringen, mänsklig drivved som blivit kvar på stranden. Du har gått vidare, du behöver inte deras uppmärksamhet längre. Men den här jävla miljön, det är som att trycka på en knapp och bilderna från tio år tillbaka flimrar förbi. Den sorgligaste historien om mitt liv har utspelats här, och därför kan jag aldrig ha riktigt roligt när jag går ut i min egen hemstad.

torsdag, maj 29, 2008

Carl Lidbom i KU-förhör (1989)

Förr i tiden hade vi inga dokusåpor ungar, men vi hade direktsända KU-förhör.

The dark side?

Sedan ett par månader tillbaka har jag ett extraknäck som speaker för radioreklam. Hittills har jag genomfört nio olika uppdrag och gör reklam för allt ifrån Maritiman i Göteborg till ett åkeri i Luleå. Hela historien är egentligen djupt ironisk eftersom jag avskyr reklamradio och har bojkottat sådana kanaler sedan minst femton år tillbaka. Jag skulle heller inte göra det här om det inte vore för att killen som har anlitat mig och skriver manusen är en god och synnerligen rolig vän. Kort sagt, vi har roligt tillsammans, jag får lite pröjs och chansen att agera ut mina förlorade skådespelardrömmar. Sämre kan man ju ha det.

Dessutom har jag kommit på att det är befriande att agera inom ett nytt och okänt område, eftersom jag därför inte har några som helst krav på mig själv. Om det istället handlade om ett skrivjobb så skulle jag säkert sitta och svettas hela nätterna, men här kliver jag bara in helt oförberedd och agerar på någon slags instinkt. Och eftersom allt jag spelat in hittills har köpts av kunderna kan jag bara anta att jag levererar det som förväntas där ute på den lokala så kallade marknaden.

I ett lite större men fortfarande fullkomligt egocentriskt perspektiv kan jag se att någonting inom mig kämpar för att komma ut. Den där kreativa kraften som jag hela tiden trodde skulle manifestera sig genom det skrivna ordet, som en bok eller annat skrivrelaterat arbete, den kraften har tappat tålamodet och börjat agera på egen hand. It has turned on me and gone guerilla style. Först var det musiken, att helt plötsligt spela i ett band igen kändes jävligt oväntat, och nu radioreklam. Minst lika oväntat även det. Om jag inte börjar ta den här kreativa kraften på allvar snart så vet jag inte vad nästa steg kan bli, men jag bävar en smula, det måste jag erkänna. Kan ju bli vad fan som helst liksom. Jag ska väl inte påstå att liknelsen med Anekin Skywalkers övergång till the Dark side är relevant, att ägna sig åt musik är inte alls fel och inte reklam heller (om man kisar lite), men det var ju inte så jag hade tänkt att det skulle bli. Kanske bäst att försöka.. skriva nåt.. ändå. Typ.. fixa ett gig. Tips emottages tacksamt.

onsdag, maj 28, 2008

tisdag, maj 27, 2008

Jag älskar er till månen och tillbaka

Imorse stod vi där igen, jag och äldsta sönerna, och skulle för tusende gången eller så säga hejdå och inte ses på en vecka. Jag kramade om dem, som jag alltid gör, och fick gensvar, som jag alltid får. Trots att de snart fyller fjorton så kramar de mig. Jag sa ”Tack för ännu en trevlig vecka” och sonen A svarade ”Som alltid”. Jag vet inte om någon där ute förstår hur mycket dessa två ord betyder för mig.

Som alltid

Men om någon undrar så betyder de allt, precis allt.


PS.
Johnny skriver fint och klokt om det här, läs honom.

måndag, maj 26, 2008

Nu står jag upp för Charlotte Perrelli (av alla människor)

Jag kan inte med bästa vilja påstå att jag någonsin gillat Charlotte Perrelli. Hon verkar inte vara det skarpaste verktyget i skjulet och den musikaliska värld som hon rör sig i är inte min pilsner, det kan jag lova. Men ingen förtjänar väl ändå att höra att man gör dålig reklam för plastikkirurgi? Där går det väl ändå någon slags jävla gräns?

Jag har nämligen noterat att hon fått utstå en del rätt märklig kritik för hur hon ser ut, vilket hon faktiskt inte kan göra så jäkla mycket åt. Det var norska journalister som sa att hon ser ut som en transvestit och det var franska dito som påstod det där om plastikkirurgin. Jean-Paul Gaultier spydde sen ur sig att Perrelli måste vara Donatella Versaces hemliga dotter, och med det menar han förmodligen att hon ser helt för jävlig ut. Och jag vet inte riktigt varför jag bryr mig, men det gör jag. Jag tycker faktiskt att det är för jävligt hur dessa människor beter sig och jag känner en klart oväntad men ändå tydlig empati för Perrelli.

Att detta svårsmälta beteende dessutom äger rum i den gaydominerade schlagerbranschen gör mig lite misstänksam. En rätt märklig men ändå befogad fråga dyker upp:

Är det mer okej för en man att kritisera en kvinnas utseende om han är bög?

Nu vet jag inte om alla som uttalat sig negativt om hennes utseende är bögar men det är ändå en aura av ytlighet som bäddar in den här världen i en otidsenlig, ja rent av förlegad, syn på kvinnan. Schlagerpossyt säger ”vi är ytliga och vi skäms inte för det” och sen bashar man syster Perrelli för allt vad tygen håller. Alltså ärligt talat, sen när blev det här okej? Och vad hade hänt om en heteroetablerad (vilket roligt ord jag kom på!) journalist, typ någon på Slitz eller Café, hade fällt dessa uttalanden om henne? Det hade nog blivit ett jävla liv, inte minst från gayvärldens schlagersektion.

Vår syn på kvinnor som skönhetsopererar sig är också en i högsta grad relativ sanning. Se bara på Dolly Parton, kvinnan som är en vandrande reklampelare för plastikkirurgins utveckling under 1900-talets andra hälft. Det finns människor där ute som fortfarande tror att hon har äkta bröst, trots att hon själv inte förnekar att hon har använt ”every trick in the book” (och trots att nämnda kroppsdelar fortfarande står rätt ut vid 62-års ålder). Men bashar vi henne för det? Näe du, rör inte vår Dolly! Men lek med tanken att ingen visste vem Dolly Parton var, och plötsligt en dag skulle hon stå där i eurovisionsschlagerfestivalen med sina jättetuttar och sin strama hud och sin fettsugna pensionärskropp, hur skulle gaypolisens dom lyda då? Inte nådig mina damer och herrar, inte nådig!

Alltså finns det en koppling till vad vi tycker om människan ifråga också. Om hon har skrivit ”Jolene” och kommer från en fattig bakgrund så är det helt enkelt inte okej att påstå att hon ser ut som Hugh Hefner’s version av en pensionerad utomjording. Inte ens om man är schlagerbög. Men Charlotte Perrelli, som i jämförelse med Dolly faktiskt ser helt normal ut, henne är det okej att säga vad fan som helst om.

Näe, ni i schlagervärlden får skärpa er nu. Det är aldrig okej att säga såna saker om en annan människa, inte ens om Charlotte Perrelli. Faktiskt så är det så.

onsdag, maj 21, 2008

Kära läsare, ja det handlar om skolan igen

Mitt på blanka eftermiddagen, under arbetstid, blir jag uppringd av en lärare som vill prata om att sonen A varit stökig på en lärarlös lektion. Utan att ställa den obligatoriska kontrollfrågan ”Har du tid fem minuter?” eller på något sätt stämma av att jag är tillgänglig för denna diskussion stövlar hon in och sätter igång med det vanliga vevandet: ”Det började med att han inte ville ta av sig kepsen”. Alltid denna jävla keps. Sen påstod läraren att sonen A möjligen har en del kvar att lära när det kommer till social kompetens, vilket åtminstone jag har en viss förståelse för. Killen är trots allt bara tretton år, han är inte vuxen. Men vad säger man om den sociala kompetensen hos läraren som ringer mig på arbetstid och bara förutsätter att jag inte har något annat för mig än att prata med henne? Jag ville säga något om det men besinnade mig. Jag tänkte den större tanken, ”denna strid gagnar inte min son”.

Tillbaka till kepsen. Sörbyskolan har valt att applicera denna klädkodex på ett synnerligen ointelligent sätt, då varje lärare ”bestämmer över sitt klassrum”.

Man kan lätt se framför sig den lärarkonferens där punkt tre på dagordningen löd ”Keps inomhus”, och den påföljande debatten som ledde fram till den horribla kompromissen. De gamla uvarna som vägrade vika en tum, och de yngre lärarna som därför blev irriterade och i sin tur vägrade ställa sig bakom en regel som de aldrig, djupt i sina pedagogiska hjärtan, kan svära trohet till. Note to lärarkollegiet: Ni måste ALLA stå bakom en regel, annars kommer det aldrig någonsin att fungera! ALLA utom NI förstår detta!

För sonen A betyder detta i praktiken att han får ha keps på sig inomhus på alla lektioner utom svenskan, gymnastiken samt i matsalen och aulan. Keps av, keps på, keps av, keps av, keps på. Hans tvillingbror, sonen E, går i en parallellklass och har haft mindre tur med kepsliberalismen. Där är förhållandet snarare tvärtom, ett fåtal lärare accepterar huvudbonaden medan majoriteten skyr den som pesten. Naturligtvis pratar mina söner om livets vedermödor med varandra, och sonen E kommer alltid fram till att brorsan har det ”så jävla glassigt” (enbart baserat på kepsorättvisan). Jag nöjer mig med att konstatera regelverkets olidliga dumhet, vilket jag också har framfört till rektorn.

Så till lite avslöjande statistik. Sönerna har snart gått ett år i högstadiet och under detta år har jag blivit uppringd av lärare ungefär 12-15 gånger. Jag har inte fört bok över samtalen men där någonstans ligger det. Lärarna ringer när det har varit ”stök”, och ger då andrahandsinformation till mig som sedan förväntas reda ut detta med sonen ifråga. Redan där bryter man mot konflikthanteringens gyllene regel: det går aldrig att ge indirekt kritik, jag kan aldrig agera på andrahandsinformation. Om sonen ifråga har något att invända mot historiebeskrivningen, vilket han allt som oftast har, så står jag där som ett fån mellan två hötappar. Det funkar bara inte, dessa samtal är i princip helt värdelösa. Men pedagogerna verkar fortfarande tro att detta är en framkomlig väg. Min andra statistiska reflektion är följande: i 90 procent av fallen när läraren ringer får jag höra ”det började med att han inte ville ta av sig kepsen”, vilket får mig att tänka på den idiotiskt applicerade klädkodexen igen.

Jag tänker tanken, och igår uttalade jag den också. Jag sa ”Hur vore det om ni någon gång undvek kepsstriden, bara för att se vad som händer liksom, är kepsen verkligen värd allt detta tjafs, varför inte bara låta killen vara så länge han jobbar som han ska?” Då fick jag mig till livs en stengammal pedagogs syn på den så kallade verkligheten i form av en lektion. ”Jo förstår du” säger pedagogen, ”det finns många barn där ute som inte har samma stöd hemifrån som andra, som inte får hjälp med att lära sig skilja rätt från fel”. ”Jaha” säger jag, ”och att bära keps inomhus är alltså fel?” (bär i åtanke att jag är lite sur på tanten som ringt och stört mig utan att fråga om det är okej.) ”Ja” kontrar tanten, ”det barnen måste förstå är att många arbetsplatser där ute inte tolererar såna huvudbonader, barnen kommer aldrig att få jobb så länge dom ser ut så”.

Och jag tänker i mitt stilla sinne att barnen inte ska HA jobb, barnen är för fan TRETTON BAST och ska plugga åtminstone fem år till, kanske åtta eller nio om dom fortsätter på en akademisk bana vilket jag när vissa förhoppningar om. Sen tänker jag på min arbetsplats. Hur ser folk ut där jag jobbar? Vänta nu.. där sitter en kille med toppluva på sig, där är en annan med stora blaffiga hörlurar och en tredje med en sådan där förhatlig keps. Och detta är faktiskt vuxna människor! Så okej, det finns arbetsplatser som tillämpar klädkodex, men visa mig en enda arbetsplats som applicerar regeln olika beroende på vilken chef som råkar vara på plats och jag ska äta upp min keps. Så snälla tant, snälla snälla tant, låt killen vara ifred med sin keps så länge han gör det han ska. Du är vad du gör, inte vad du bär. Herregud, lever vi på 50-talet eller?! Old man says you are what you wear.

Sen vaknar jag till liv från min kursiva tankevärld och inser att den här tanten, hon kommer inte att förstå vad jag pratar om. Så jag gör som jag brukar, jag säger ”jag ska snacka med honom” och tackar för samtalet, kastar en död tingest (ett sudd, en penna, en snusdosa) mot närmsta vägg och förbannar, faktiskt i just detta fall, LAS. Skicka hem dom här gamla uvarna nu en gång för alla, när ni ändå varslar till höger och vänster, och låt dom pedagoger som fortfarande har en rimlig chans till verklighetsanknytning fortsätta sitt gedigna arbete. Istället för att tjafsa om kepsar eller baggy pants eller något annat som ni bara inte kan tolerera så borde ni ta mig fan göra ert yttersta för att eleverna ska trivas i skolan. Det är tråkigt nog att sitta där och läsa om stalagmiter och döda kungar utan att behöva se ut som en liten kamrer. Så gå hem och påta i trädgården nu tant, och låt dom yngre ta över. Och du rektorn, du och jag ska ha ett nytt snack om kepsregler.

PS.
Till alla Björklund-fantaster där ute som vill införa klädregler och betyg i ordning och uppförande vill jag bara säga att mina söner uppvisar bäst resultat i dom ämnen där keps är tillåtet. I rest my case.

tisdag, maj 20, 2008

Oh Danny boy, the pipes, the pipes

Jag sitter och översätter ett standardavtal till engelska och använder Tyda.se som hjälpmedel. Det har jag gjort länge men inte förrän imorse såg jag de små högtalarikonerna som du kan klicka på om du vill höra en mansröst uttala ordet ifråga. Det tog förstås inte lång tid innan jag började leta upp och klicka på diverse ord som inte alls hör hemma i ett standardavtal. Min personliga favorit just nu är ”gangbanger”. Eftersom robotrösten använder en lustig melodi som får ordet att låta som något väldigt trivsamt och mysigt, som en norsk fjord eller en folkdans, blir kontrasten mot ordets betydelse närmast komisk. Ordet har för övrigt översatts till ”våldtäktsman” vilket jag tycker är fel, men jag vet inte om jag vågar maila den rätta betydelsen ”Man som samtidigt med flera andra män har sex med en kvinna” till supporten på Tyda.se.

S , som övervintrar i Uppsala med småttingarna tills målarna är färdiga med innertaket, mailade imorse och frågade hur det går med värmen i huset. Jag skickade följande svar:

“Det där med värmen.. tja.. säg så här, jag har mixtrat lite till och börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Det handlar om flödeslära, och någon sa igår att om man har för varmt i det första elementet (närmast värmekällan) så blir det kallt i de sista elementen.
Nyckeln till vår framgång är alltså det stora gamla elementet i hallen. Där hade jag fullt spjäll, vilket visade sig vara fel. När jag nästan stängde av det blev lilla elementet i köket (under arbetsbänken) samt E’s element varma, och jag tyckte mig skönja en aningens tendens till ljumhet i diverse övriga element.
Summa summarum, det är troligen inget fel på våra rör, utan det handlar om ett finkänsligt system som kräver exakt rätt inställningar för att fungera optimalt.”

Ibland undrar jag verkligen varför hon fortfarande är ihop med mig.

måndag, maj 19, 2008

En grottmänniskas dagbok

I helgen har jag varit hemma själv med småttingarna, S var på fest i sthlm. Och det här hade kunnat bli en jättemysig helg med mina två små juveler, det fanns goda förutsättningar till det, om det inte vore för att huset varit kallt som graven. I lördags snöade det också.. det snöade!! Och när någonting inte fungerar så blir jag manisk, jag och bara jag ska minsann se till att det fungerar igen och nåde den jäveln som står i min väg. Nu blir det förstås en viss intressekonflikt, det förstår ni också, när jag ska ge mig ut på jakten på den försvunna värmen med två småbarn i släptåg. Lilla I funkar väl hyfsat, hon är intresserad av allt jag gör och hjälper gärna till. Men lille O, han är helt värdelös att ha med sig. Kan ju inte ens sitta själv, klarar inte av att följa de enklaste instruktioner. Och visserligen är det mysigt att elda i öppna spisen, men när man måste göra det för att tina upp sin dotters blåa läppar så blir det snarare en mörk och bister Wilhelm Moberg-känsla över det hela. Fast det är ju klart, det blir en viss sammanhållning när det tajtar till sig. Vi som var med, vi vet hur det var.

Men imorse kröp jag till korset, ringde supporten hos fjärrvärmeleverantören och fick prata med en trevlig man. Jag försökte få det till att kanske var det fel på deras system, fast jag vet ju att det är vårt gamla hus som krånglar och jag kan aldrig ljuga speciellt länge. Så jag ska lufta av hela systemet, igen, och försöka få upp trycket. ”Du har nog fått en luftficka” säger den lugna och trivsamma rösten, och jag vet att sannolikheten för att han har rätt är förkrossande stor. ”Jag har försökt lufta..” börjar jag, ”.. men det är inte lätt när man är ensam med två småttingar. Frugan bortrest vettu.. körigt”. Jag hörde ju själv hur illa det lät, bortförklaringen var tunn. I själva verket var jag bara ännu en impotent husägare som prompt ska klara av allting själv men som inte duger något till. ”Vi har jour hela tiden” svarade han lugnt, ”så nästa gång kan du ju ringa på en gång när det blir kallt.” Och jag får det bevisat ännu en gång att jag är en sån där envis dum jävel som måste lära sig allting den hårda vägen. Kan själv.. kan själv.. kan själv.. kan inte ett skit!

Jag vill ju bara ta hand om min familj, hålla elden vid liv, men inte ens det klarar jag av. Jag är ju bara en enkel grottmänniska, fången i tjänstesamhället. Så dumt.

fredag, maj 16, 2008

Du skiter vad du äter

- Det här Roland, det är ingen bra korv för dig.
Idag, av alla dagar, har vi varit förlovade i ett år. Jag önskar att det istället kunde vara en dag då jag var mindre trött, vresig och oförklarligt svängig i humöret, men jag får väl jobba mig in i matchen. Som jag brukar. Vad gör man på förlovningsdagen? Vad gör folk? Köper choklad och blommor? Äter fin mat på fin restaurang? Tala om hur ni gör så ska jag göra tvärtom, eller likadant men med en twist. Jag ska ju alltid vara så jävla annorlunda jag, fast jag skulle visst lägga av med det. Så skrev jag häromdagen iaf.

Huset har blivit så förbannat kallt också, det var därför jag startade en brasa i öppna spisen igår kväll. Först blev det sommar, då stängde jag av fjärrvärmen helt och gottade mig åt löjligt låga driftskostnader. Sen blev det fan nästan vinter igen och då fick jag brassa igång värmen igen. Men se det händer fan ingenting, det är sjutton svinkalla grader inomhus och lilla I har blåa läppar. Jag vrider och trycker och pillar på ventiler, reglage och termostater men värmen har valt att enbart sprida sig i smala stråk: endast två element i hela huset är varma. Dessa två element är naturligtvis de två äldsta, riktigt härliga jättepjäser i gjutjärn. En av dessa pjäser står inne på toaletten, så vi får väl bo därinne om det går alldeles åt h-e. 250 kvm hus och endast toan är beboelig, du kanske förstår att jag blir besviken. Dessutom kommer två polare på besök ikväll, och de gnäller alltid på att vårt hus är så kallt. Men bo på hotell då! Eller stanna hemma, jag ska älska med min kvinna no matter what för vi har förlovningsdag idag.

När jag höll på med brasan stod teven på strax bredvid. Där var hon, den brutala bystdrottningen Anna Skipper, och skällde ut två fläskfladdriga brudar i 20-års åldern. Hon är ju rätt skön ändå när hon säger som det är. Hon tar tag i tjejens bilringar, skakar på dem och säger ”Det här måste bort, så här kan vi inte ha det”. Det är raka puckar det. Undrar just om en manlig coach skulle komma undan med det. Hon kanske rentav kunde komma åt mina humörsvängningar, tyckte mig höra att viss mat gav just sådana symptom. Och ska jag vara helt ärlig så har det varit lite si och så med kosten sista tiden. Men det är väl inget som ni bryr er om, för jag är ju fortfarande smal och smala människor är glada människor. Eller hur Skipper? Well, not this one. Not today.

Nu måste jag röka, skjuta upp eller knapra nåt som gör mig gullig illa kvickt, för det här humöret duger inte en dag som denna.

Det här jävla pippandet

En kollega som arbetar på ett annat kontor, vi ska låta honom vara anonym, förfäras just nu över ny information som läckt ut. Det visar sig att alla (i princip) ligger med alla på kontoret där han jobbar, och eftersom han själv är ganska (det får jag nog påstå) naiv och godtrogen till naturen så har dessa ormgropar passerat honom helt obemärkt. Ända tills han hamnade bredvid en förfriskad kollega på en fest härom veckan, och den kollegan avslöjade både det ena och det andra där på fyllan. Där är vi nu. De som ligger med varandra är förstås också gifta med någon annan, har två små barn med någon annan, osv.

Det här jävla pippandet på kontoret, vad tycker vi om det? Man kunde ju kanske låta dem hålla på, om det inte vore för att deras spindelväv av lögner och intriger alltid, förr eller senare, drabbar en själv. Så fort du får veta något så är du indragen, och jag har fan aldrig bett om att få veta något men här sitter jag ändå och måste hålla tand för tunga i vissa situationer. Nu när jag vet.

Som singel hade jag en grundregel: aldrig kollegor och aldrig grannar. Det kan ju låta löjligt och lite kärlekslöst, som att man bara vill pippa och därför bör göra det med minsta möjliga risk involverad. Men det var ju så det var, jag ville bara pippa, och jag var vänlig nog att inte blanda in gifta människor i min hobby. Och ville jag hitta kärleken (vilket jag faktiskt ville efter några år) så visste jag, oh så jag visste det, att inte fan fanns den på kontoret iaf. Men de här små liven är lustiga, ty de pippar allt som rör sig på armlängds avstånd och tror att de är kära i ett par veckor, vilket vittnar om en särdeles låg.. vad ska jag kalla det.. kärleksintelligens kanske? Sen sitter de där och är inte alls kära längre, fast det fattas något ändå, men familjen är i spillror, och mamma måste få ta hand om sig själv nu och pappa har slutat vara kär i mamma förstår du. Nåja, moralfrågan lämnar jag åt andra, själv är jag trogen som en hund och det räcker för mig. Men en sak kan jag säga, att vara otrogen med någon på jobbet i ett års tid är fullkomligt patetiskt. Jag hoppas du läser det här du som gjorde det. Du är patetisk, fattar du det?

Jag är bara glad att jag.. ehum.. rasat av mig under nio år som singel, att jag inte är en av dessa fantasilösa människor som inte ens orkar leta utanför sin arbetsplats när dom bestämt sig för att vara otrogna. För det tror jag att man gör, man bestämmer sig. Man letar upp en gräns från vilken det inte finns någon återvändo, och sen går man över den. Och det finns väl säkert en hel drös olika anledningar till det, ni som har erfarenhet i ämnet kan säkert upplysa mig. Jag känner mig bara som en högkristen tant från Gnosjö när jag betraktar mina kåta kollegor lite på avstånd. Vad hände egentligen? När blev ni okontrollerade djur? Är det verkligen så jobbigt att vara gift att det alltid, förr eller senare, slutar med neddragna byxor i ett pärmförråd på jobbet?

torsdag, maj 15, 2008

Hawksley Workman - Piano Blink

Först en minut och tjugosju sekunder meningslös intervju, sen tre minuter och arton sekunder pop-pärla. Om du känner som jag får du en skön Prince vibe a la 80-tal av det här. Man blir lite mjuk och glad, och det kan ju behövas ibland.

De mördade döttrarna

Lokaltidningen bjöd imorse på rubriken ”Jag har också en mördad dotter”. Artikeln berättar om den 24-åriga kvinna som mördades i sin lägenhet på Brynäs i mars, och mamman som sitter i skuggan av Engla-uppståndelsen och undrar varför det är så olika. Varför ingen bryr sig om hennes mördade dotter när alla älskar Engla, mördad dotter som mördad dotter liksom. Och jag vet inte hur det är med dig, men jag får ont i magen när jag läser sånt här:

” Tankarna på den kaotiska natten när dottern dog finns där hela tiden. Mamman bor bara några kvarter därifrån. Vid 02-tiden ringde dotterns pojkvän upp, fullständigt uppriven. – Han skrek ”hon brinner, hon brinner”. Jag fattade absolut ingenting, berättar mammans sambo som svarade. Nästa samtal några minuter senare skrek pojkvännen: ”Hon är död, hon är död”. Samtidigt hör de sirenerna från ambulans och räddningstjänst på väg till Vegagatan. Men den fasansfulla insikten om vad allt detta ska komma att betyda, finns inte än.”

Den tragiska sanningen är förstås att det finns många mördade döttrar där ute men bara ett fåtal får plats i rampljuset. Och precis som i Idol, Talang 2008 eller vilken annan utslagstävling som helst så räcker det inte bara med att kunna sjunga, du måste ha utstrålning också. Sen hjälper det förstås att ha en agent (mamma) som vet att hantera ett pressuppbåd. Om din dotter var pundare, ful, fet eller bara för gammal kan du nog också glömma att någon ska bry sig. Samma kriterier gäller här som överallt annars, ett ungt och sockersött lik vinner varje gång. Och herregud, hur ska vi kunna bry oss när mamman inte ens vill sätta ut en bild på den mördade dottern? Hon måste ju ha en marknadsplan, jösses så naiv man kan vara!

Betyder det här att Englas mamma är en skurk? Nej, det gör det inte. Hon är ingen skurk, men hon verkar vara en ovanlig människa.. om man vill uttrycka sig diplomatiskt. Hon har fattat beslut som jag tror väldigt få föräldrar skulle fatta i den situationen. Min dotter är mördad, alltså går jag ut i tidningarna och berättar om hur jobbigt det är. Jag ska själv vara med på bild, jag har inget emot det. Jag ska också starta en egen pengainsamling och ingen annan ska få insyn i vart pengarna går. Och sist men inte minst, jag ska tillåta att min dotters begravning direktsänds i TV. För mig ter sig dessa beslut helt obegripliga, jag hade nog snarare bett alla dra åt h-e och absolut inte velat fläka ut mig själv och min dotter i media. Men förhoppningsvis får jag aldrig facit i denna fråga.

Var det fel av SVT att sända begravningen? Rätt eller fel, vi kan väl iaf vara överens om att beslutet var kontroversiellt. Min första reaktion, det ska jag ärligt erkänna, var att hela affären kändes rutten. Efter det hysteriska mediadrevet som pågått från dag ett blev den direktsända begravningen sen bara för mycket. Varför i hela friden vill man göra så? ”För att rikta uppmärksamhet mot den här typen av våld och brottslighet” säger någon, och jag undrar i mitt stilla sinne om det inte är just det som media har gjort varenda jävla sekund ända sedan den dagen då hon försvann. Om jag går på en begravning så gör jag det för att hedra den avlidne och för att bearbeta min egen personliga sorg. Det blir ett avslut och en början på något nytt, en liten knuff i rätt riktning för att kunna gå vidare. Och jag vet inte, kanske fanns det många människor där ute som behövde detta avslut, men kan man verkligen uppnå det framför tv-apparaten? Jag hade iaf inget behov av det, därmed inte sagt att SVT har begått en dödssynd. Innan jag har hört den ansvariges motivering ska jag ligga lite lågt i stenkastningen.

Så tillbaka till alla mördade döttrar som vi glömde bort. Ska vi bry oss om dem? Och i såna fall hur? Ska vi ta på oss röda tröjor? Ska vi tända levande ljus en bestämd dag på året? Och kommer detta att leda till någon som helst förändring? Jag har svårt att se det, du som läst här länge känner till min kritiska syn på tandlösa manifestationer. Det är bra att vi görs medvetna om vad som sker där ute i den kalla och hårda verkligheten, men steget från insikt och levande ljus i fönstret till handling som förändrar något är alltid alldeles för långt.

Så okej, kanske är det ändå rätt att ta med kameran ända in i kyrkan? Nu när vi blivit så blasé av all nyhetsrapportering kanske det är såna saker som till slut kan få oss att haja till. Men det tvivelaktiga urvalet kvarstår: det vackra och sockersöta likets högre marknadsvärde jämfört med en helt vanlig 24-årig kvinna. Den fadda eftersmaken finns kvar när tv-teamet har lämnat Stjärnsund och ilat vidare till nästa tragedi, varför var ni just här och inte på någon annan mördad dotters begravning? Bara för att ni fick? Och för några av oss kommer ”den där Engla-mamman” alltid att bli ihågkommen som den som skodde sig på sin dotters tragiska öde, vilket är synd, eftersom vi kanske är vilseledda vi som tänker så. Vilseledda av media. Men när man lägger sig i medias knä som hon har gjort, då lämnar man också ifrån sig kontrollen över hur bilden av en själv kommer att kablas ut över världen. Och skulle Englas mamma ha något att invända mot detta i framtiden så kommer hon aldrig någonsin att kunna ställa media till svars, och jag undrar så smått om hon ens har börjat inse detta faktum. Det kan bli ett väldigt surt äpple att bita i.

onsdag, maj 14, 2008

Yrken jag inte ska byta till, del 1

Om man som jag är idrottsförälder kan det hända att man får prova på en del oväntade yrken, det ingår i det ”ideella åtagandet” har jag fått lära mig. I helgen har jag således provat på att vara roddare, vilket min långdistanslöparkropp inte fann speciellt lämpligt men det gick iaf vägen utan större missöden. Man kunde ju hoppas att roddandet skulle ske mot en glamourös bakgrund, typ ett jäkligt schysst band vars gitarrist man kunde få häng på ett par minuter och få lite sköna tips av, men det guldet blev snabbt till sand när jag insåg vilket kringresande sällskap som skulle få förmånen att nyttja min underutvecklade muskulatur: Sound of music! (the horror.. the horror..)

Jag infann mig på utsatt tid klockan 22.00 och lyckades, tyvärr, få en glimt av le grand finale: Tommy ”lilltummen” Nilsson, Pernilla ”uppåttjack” Wahlgren, ett gäng ungar samt några nunnor i full färd med att sjunga vettet ur 2500 gävlebor. Jag kunde direkt se att natten skulle bli lång, scenen var väl tilltagen och dekoren såg tung ut. De två gigantiska storbildsskärmarna gjorde också sitt till för att sänka mitt humör. När ensemblen ylat klart och hyllats som seden kräver begav jag mig backstage och fick genast en tejpremsa med texten ”loader” på ryggen. En halvpackad kille med småländsk brytning talade om för mig att jag tillhörde det gula laget, sen var det bara att sätta igång.

Kvällen började ganska mjukt med att plocka ihop stolar, och jag tänkte att det här kan man ju leva med. Men sen fick en tvåmetersnorrlänning med hästsvans tag på mig och då var det slut på friden. Han var nämligen flakchef på en av de fem långtradare som skulle packas, och han var en stor anhängare av tempo furioso skulle det visa sig. Naturligtvis blev jag hopparad med min fysiska motsats, en ung och vältränad kille som såg ut att kunna ta tre av mig i bänkpress. Jag försökte få killen att lugna ner sig under kvällens lopp genom att föreslå rast på stället vila i skrymslen där flakchefen inte skulle kunna hitta oss, men det var fruktlöst. Killen tyckte det var jätteroligt att springa omkring som en galning och bära på svintunga grejer, och att ljudteknikerna satt strax bredvid och drack öl och limmade på tjejerna i sminket verkade inte heller bekomma honom. Jag däremot, gammal och bitter som jag är, kunde inte låta bli att väsa ”svinpäls” åt en snajdig öldrickande ungtupp när jag för femtiosjätte gången gick förbi honom med något alldeles för tungt i famnen. Jag är inte byggd för att slava, varken fysiskt eller mentalt. Jag är byggd för att slavdriva.

Det galna springandet och bärandet på svintunga grejer fortlöpte fram till ungefär 01.30, därefter satte jag mig helt sonika ner och gav upp. ”Jag har bråck i hela kroppen, låt dom unga och friska ta det här i mål nu!” skrek jag åt en annan flakchef, lika norrländsk som den förste men med toppluva istället för hästsvans. Om jag vid det laget hade ett uns av pondus kvar i mig eller om killen lät det glida av någon annan anledning ska jag låta vara osagt, men jag bar iaf inget mer efter det.

Dagen efter ömmade min stackars kropp så till den milda grad att fick problem med att lyfta kaffekoppen, varpå två slutsatser formulerades och förmedlades till den samlade familjeskaran (just då endast lille Olle). Första slutsatsen: min respekt för kroppsarbetare världen över är nu ännu större än tidigare. Andra slutsatsen: fy fan vilka jävla skitjobb det finns (och den givna parentesen, ”man har det rätt bra ändå”).

måndag, maj 12, 2008

Take me to your leader, take me to dr Phil

Det finns tider på dygnet då mitt digitala och tillika digra tv-utbud inte bjuder bättre underhållning än att jag finner det för gott att titta på Dr Phil. En tidig lördag morgon, vi snackar sextiden, kan vara en sådan tid på dygnet. Alltså tittade jag på nämnda program i lördags morse, tillsammans med lilla I som har blivit fasligt morgonpigg på gamla dar (snart 17 månader gammal). Ämnet var som vanligt fascinerande främmande för en normalsvensk, di däringa amerikanerna hittar alltid saker att oroa sig för som jag inte ens har tänkt på. Den här gången hette ämnet ”Baggy pants”, vilket kändes en aning missvisande eftersom problemet inte låg i byxans vidd utan snarare midjans höjd.

Detta mode, från början hittepåat inom hip-hopen, har växt i USA och nu antagit proportionen av ett tvättäkta samhällsproblem. Åtminstone om man får tro människorna som deltog i programmet, och det ska man väl, antar jag. För att ytterligare bevisa hur allvarligt amrisarna ser på dessa låga byxlinningar kan nämnas att inte mindre än tolv delstater har stiftat en lag mot bärandet av dessa byxor.

Det är alltså enligt lag förbjudet att bära baggy pants i tolv amerikanska delstater, känn på den gott folk!

Jag törs påstå att en sådan lag framstår som fullkomligt aslöjlig för de allra flesta av oss som har ett IQ över tolv och har levt någotsånär i kontakt med verkligheten under en längre tid (inte varit inlåst i en källare eller något sånt). Själva tanken att en människas kriminella beteende, för det är vad man vill komma åt, skulle försvinna om man bara tvingar honom att byta byxor är lika genomtänkt som att gång på gång pissa i motvind och aldrig fatta varför man luktar piss hela tiden. Men här sitter alltså människor som inte på något sätt har ett IQ under tolv eller varit inlåsta i källare under hela sin uppväxt, utan bara är bekymrade amerikanska föräldrar och politiker. Moralens väktare du vet, samma människor som stängde ner The Chapelle show och hittade på parental advisory-etiketterna på 80-talet.

I dr Phil’s soffa sitter en bekymrad mamma och vittnar om hur hennes sons språk förvildades så fort han satte på sig byxorna, som om de var magiska på alldeles fel sätt. Och hon får applåder!

Jag vet inte vad det är i det kollektiva amerikanska psyket som gör att dessa människor tillskriver ett par byxor sådana magiska egenskaper, kanske är de skrockfulla och tror på tomtar och troll också, men nog får åtminstone jag mig ännu en skopa vatten på den kvarn som maler fram fördomen om den dumme amerikanen. Det finns faktiskt ingen hejd på hur dumma dessa människor är, och det kunde man kanske nöja sig med att konstatera och sen leva vidare i sin, jämfört med genomsnittsamerikanen, något förhöjda tillvaro. Det kunde man kanske göra, om det inte vore för den ofrånkomliga historiska jämförelsen.

För det har funnits stater genom historien som har betett på ett mycket likartat sätt. Stater som har varit ivriga att förbjuda, lägga sig i personers privatliv och stiftat lagar och regler på en rent absurd nivå. Det ironiska i sammanhanget är att vi pratar om stater som samtliga varit edsvurna fiender till good old US of A, stater med ett statskick som börjat på K och slutat på OMMUNISM. Och jag sitter där med lilla I i mitt knä och fantiserar om hur det skulle kännas om jag istället satt i dr Phil's soffa och med all fog i världen riktade följande påstående till de politiker som stiftat anti-baggy-lagarna:

Hey guys, do you know which country who during the last hundred years most resembles your beloved land of the free and home of the brave?

Varpå de skulle skaka på sina idiotiska huvuden, så där så att dubbelhakorna skakar i flera sekunder efteråt, och sen skulle jag säga det:

Well wadda ya know, turns out it’s good old Soviet union. How’s that for a laugh?

Sen skulle de slänga ut mig, men det skulle det vara värt. Och jag sitter där och tänker, inte för första gången heller, hur gör man egentligen för att komma med i dr Phil’s program? Jag bara måste dit. Jag bara måste bli public enemy number one. För det skulle vara sååå värt det, och det skulle skänka mitt liv en mening som det idag saknar.

torsdag, maj 08, 2008

Mustasch - Down in black

Förr i tiden, när jag var ung, fylldes etern av arga män som skrek ut sina protester i sånger med hårda arrangemang. Hårdrocken fanns på riktigt, och den betydde något. Idag, endast gudarna vet varför, är hårdrocken uppdelad i en massa obegripliga subgenrer och får allt som oftast husera i mörka källare befolkade av skygga människor. Det är väl iofs inte fel att det finns en undergroundscen för nischade nitbälten, men den hårdrock som ändå har lyckats ta sig ovan marknivå har sällan varit något att yvas över. Du kan typen va, finniga fantasy-eskapister ute efter revansch på idrottskillarna som mobbade dem i plugget. Revansch har jag inget emot, den drivkraften har bringat mycket gott till vår värld, men jag är inte ett jävla skit intresserad av de sagoväsen, en gång nedklottrade i matteboken i åttan, som nu pryder t ex Hammerfalls plattor. Jag menar, vad är det här för människor egentligen? Bor de kvar i sina pojkrum fortfarande? Hur kan jag ens börja hitta ett förtroende för en så pass infantil människa som man måste vara om man ligger bakom låttitlar som ”The dragon lies bleeding” eller ”Templars of steel”?

Men se, det finns ändå ljus i mörkret, och jag tror det ljuset tändes då för några år sedan när helt plötsligt ett blytungt band från Götet lyckades slå sig in på topplistorna. Ja, jag pratar om Mustasch, och jag pratar om ”Down in black” från plattan ”Above all” som kom 2002 och slog ner som en bomb.. åtminstone i mitt huvud. Ja du hör ju själv att de musikaliska influenserna har tagit ett hälsosamt kliv förbi åttiotalets plastiga prestationsmetall och istället hamnat i knäet hos farbröderna i Black Sabbath. Det här är hårdrock som inte förolämpar mitt intellekt, utan att för den sakens skull vara det minsta pretentiös. Den är inte heller så hårt nischad att jag behöver en manual vid min sida för att ens kunna avgöra om den följer reglerna och därför, och endast då, kan godkännas som äkta vara. Det här är äkta vara, och det är den bästa svenska hårdrock som producerats på årtionden. Att Ralf Gyllenhammar dessutom har lyckats få in sin depressiva och blytunga hårdrock på topplistorna, låt vara sporadiskt men ändå, är att betrakta som ett konststycke. Sen kan man hävda att bandet är ojämnt och ibland spottar ur sig rent bedrövliga låtar, vilket jag till viss del kan hålla med om, men låtar som ”Down in black”, ”Teenage pacifier” och ”Double nature” väger ändå upp en hel del skit.

Texterna handlar inte heller om påhittade drakar och hjältar, vi snackar inte om finniga fjortisars verklighetsflykt här (wow.. ett svärd!) Nej det är istället den mörkaste socialrealism man kan tänka sig som herr Gyllenhammar vräker ur sig med den mest briljanta ångestklang jag hört sedan Ozzy försvann in i dimmorna någon gång i mitten av 70-talet. Och att hans röst påminner om Ian Astbury i The Cult gör faktiskt inte saken ett dugg sämre. I texterna beskrivs ofta ett utanförskap men inte på det där patetiska tyck-synd-om-mig-sättet som blivit så irriterande förutsägbart hos diverse unga män och kvinnor med blek hy och svärtade ögon. Hos Mustasch hittar vi istället destruktivitet när den är som bäst. Den destruktivitet som vill ritualslakta alla idioter som kommer i dess väg och sedan dansa på deras gravar, den kaxiga sorten. Ralf var nog inte mobbad i skolan, han var nog den som mobbade. Och han lider av det, han har dåligt samvete för det, men han klarar inte av att ta sig ur den onda cirkeln. Och tack gode Gud för det, annars hade vi troligen aldrig fått höra den fantastiska musiken som fötts ur hans ångest.

måndag, maj 05, 2008

Långhelg gapa och svälj

Det har varit långhelg, och som vanligt känns det skönt att komma tillbaka till jobbet och vila upp sig lite. Valborg firades hemma hos vänner med grill på gräsmattan och öl i glasen. Någon kase såg jag aldrig, att lukta brandrök och utstå smattret från småungarnas smällare lockar mig föga. Torsdagen bjöd på ca 50 mil bilkörning: Gävle-Mora-Uppsala. Sonen A spelade Buster Cup (och vann, grattis grabben!). Sonen E skulle ha varit med men blev sjuk. Sonen E är inte så nöjd med det. När jag väl kom ner mot Upplandstrakten var jag så mosig i huvudet att jag missade Björklinge-avfarten där jag skulle hämta upp S och småttingarna.

(Jag satt och tänkte på varför jag ogillar Marit Bergmans musik så starkt när skylten svischade förbi, och det låter sig inte så lätt förklaras det där, varför jag ogillar den, jag får bara en vag känsla av att hon imiterar någon istället för att säga något eget med sin musik, fastän hon som person däremot verkar rätt vettig, vilket jag baserar på en intervju på radion för inte så länge sedan där hon förklarade en hälsosam distans till sig själv som feministisk förebild.)

Tillbaka till Gävle på fredagen, bara för att lacka kvistar i kökstaket och packa om väskorna innan avfärd till Bollnäs. Vad händer i Bollnäs? Inte mycket, men den här dagen hade min äldsta syster 50-års fest. Fria drinkar i baren, you can guess the rest. Kom i säng vid tretiden (jag fick fly) och gick upp igen vid åtta för frukost och hemfärd. Kom hem vid elvatiden och passade på att lacka kökstaket ett andra varv innan koman skulle sätta in (vilket den aldrig gjorde). Tittade på hockey på teve, sport brukar funka bra när man inte vill störa hjärnan i onödan. Igår städade jag ur garaget och sopade grus med lilla I, pratade med några grannar (man måste göra det) och kände mig lite skönt anfäktad av den löftesrika värmen som steg från asfalten. Det börjar bli grönt nu, vilket iofs betyder att min allergi gör sig påmind men ändå, färgerna piggar upp. Tog en promenad med S och småttingarna och fikade vid handelsträdgården där vi lurar på att gifta oss.

(S säger 2010 och jag säger nästa år för inte fan kan jag vänta till 2010 heller, men det är svårt det där att planera bröllop, svårare än man tror om man aldrig ens har tänkt tanken förut, för bara en sån grej att S brorsa troligen gifter sig nästa år betyder att vi inte kan göra det, för två bröllop under samma år inom familjen är tydligen ett för mycket, och det kanske har att göra med stealing thunder and all that, vilket jag har så svårt att förstå.)

Efter middagen tryckte jag in ”No country for old men” i dvd:n och somnade i soffan. Där och först då, med lång fördröjning, kom tröttheten farande som en skenande förarlös långtradare. S sa att det var en riktigt bra film, så jag får väl se om den någon annan gång när jag är utvilad. Fast vid närmare eftertanke så vill jag inte vara utvilad, för det är så tråkigt att ha både ha tid och energi över så att man måste hitta på något, typ att titta på en film, för att få tiden att gå liksom. Nej, då går jag hellre ut i trädgården och gör nytta. Det är så mycket som behöver göras så här års, ni skulle bara veta. Och tro det den som vill, men när våren vrider upp stärkaren till elva på en tiogradig skala så är det roligare att rensa ogräs än att titta på film. In a nice middle aged kind of way.