Som förälder plågas man understundom av den uppenbara dubbelmoral som följer med rollen som uppfostrare. Det tidigare nämnda exemplet med barnkalaset som slutade i skolnämnden fick mig att tänka, varför envisas vi med att pådyvla våra barn moraliska värderingar som vi själva aldrig lever upp till? Hoppas vi att de ska bli bättre människor än vi själva? Varför denna blindhet för inkonsekvensen i fostrandet av nästa generation? Barnen gör ju ändå som vi gör och inte som vi säger, eller hur var det nu psykologen sa?
I exemplet med barnkalaset skulle man t ex kunna påstå att ordföranden för skolnämnden, han som fann det oacceptabelt för en 8-åring att inte bjuda alla klasskompisar, i såna fall måste bjuda alla sina kollegor till 50-års festen. Om Roffe inte får komma så är det oacceptabelt, även om Roffe är en skitstövel som faktiskt har legat med ordförandens fru. Och om inte Roffe får komma så ska väl inte frugan få komma heller då, fattar du?
Ett enklare och mer jordnära exempel är vårt beteende med respektive utan barn som gångtrafikanter vid rödlysen. Med barn stannar vi och väntar på grönt, utan barn går vi galant mot rött. Ibland kan man se mammor eller pappor som har insett inkonsekvensen i sitt beteende och helt sonika släpar med sig sina barn trots att det är rött, vilket barnen ifråga brukar protestera mot eftersom de har fått lära sig trafikvett på dagis. Om du någon gång får bevittna en sådan scen rekommenderar jag att du tittar väldigt noga, för där får du se vår påhittade och moraliskt upphöjda barntillåtna version av verkligheten kollidera med den riktiga verkligheten i en högst koncentrerad form. Se framför allt in i dessa barns ögon, och minns sedan var du såg misstrons första gnista spraka till liv.
Vad som händer när barnen till slut inser att vi har ljugit för dem vet vi alla, det blir revolt. Och även om revolten i sig är nödvändig, varje generation måste göra upp med den förra annars kommer vi liksom inte framåt, så kunde möjligen våra barns tonårsrevolter bli en smula mer konstruktiva om vi slutade ljuga för dem. Om vi inte ständigt fastnade i personlig kritik, vilket lögnen ofelbart leder till, så kunde kanske våra barn fokusera all sin kraft på att förändra den här världen till det bättre, på riktigt alltså. Men vi håller dem på mattan, både när de är för små för att veta bättre och när de växer upp och börjar ifrågasätta oss. Och jag kan tycka, medskyldig som jag är, att någon fan borde ta tag i det här.
måndag, juni 30, 2008
fredag, juni 27, 2008
Sonen säger som det är
Jag och sonen E sitter framför teven och väntar på semifinalen mellan Ryssland och Spanien. Det är reklam på fyran så zappningen är igång och vi hamnar, som så ofta förr, hos dr Phil. Vi landar i en sedvanlig amerikansk smet med gräl mellan expartners när doktorn själv tar till orda och säger följande rakt in i kameran.
”You people who are getting a divorce need to start think about life after the divorce. You know, in a divorce it’s always the children who are picking up the tab”
Utan att ens reflektera över att jag sitter där med min son som är skilsmässobarn tar jag liksom till mig doktorns ord som en sanning, självklart är det så. Men då kliver sonen in i matchen, och blåser mig ur soffan med följande kommentar.
”Äh.. det är fel. Den gubben vet inte vad han snackar om”
Kan du ens börja förstå hur fantastiskt det kändes när han sa så? Han har precis talat om att han inte har några problem med att vara skilsmässobarn i vår familj. Han har precis talat om att jag har gjort ett bra jobb alla dessa år. Lite försynt, rädd att förstöra magin, frågar jag ”Du håller alltså inte med om det?” varpå han tittar på mig med en blick som bara en tonåring kan äga. Den blicken som frågar om man är fullkomligt pantad i skallen, följt av en suck som bekräftar att man är det. Sen säger han ”Nej, det fattar du väl själv” och jag ler som bara den stoltaste av fäder kan le. Jag har gjort ett förbannat bra jobb, han säger att det är så och då är det så för hans ord betyder allt.
”You people who are getting a divorce need to start think about life after the divorce. You know, in a divorce it’s always the children who are picking up the tab”
Utan att ens reflektera över att jag sitter där med min son som är skilsmässobarn tar jag liksom till mig doktorns ord som en sanning, självklart är det så. Men då kliver sonen in i matchen, och blåser mig ur soffan med följande kommentar.
”Äh.. det är fel. Den gubben vet inte vad han snackar om”
Kan du ens börja förstå hur fantastiskt det kändes när han sa så? Han har precis talat om att han inte har några problem med att vara skilsmässobarn i vår familj. Han har precis talat om att jag har gjort ett bra jobb alla dessa år. Lite försynt, rädd att förstöra magin, frågar jag ”Du håller alltså inte med om det?” varpå han tittar på mig med en blick som bara en tonåring kan äga. Den blicken som frågar om man är fullkomligt pantad i skallen, följt av en suck som bekräftar att man är det. Sen säger han ”Nej, det fattar du väl själv” och jag ler som bara den stoltaste av fäder kan le. Jag har gjort ett förbannat bra jobb, han säger att det är så och då är det så för hans ord betyder allt.
Allianskommunism
Huvudrubriken på Aftonbladets nätupplaga idag: ”Barnkalas blir ärende för JO”. Kan det här verkligen vara sant? Nu säger jag det som farsan brukade säga, vart fan är det här landet på väg egentligen??
Här har vi en skola som bestämt regler för elevers kalasinbjudningar, bara det borde få er att famla efter nycklarna till bilen och panikemigrera till Norge. Reglerna säger att en elev som delar ut inbjudningar i skolan måste bjuda alla i klassen. Alternativt alla tjejer eller alla killar. Om så inte sker konfiskerar lärarna inbjudningarna (snor alltså tillbaka lapparna från snopna 8-åringar). Så tänk dig då, vilket tydligen var fallet här, att en i klassen har mobbat dig och är en allmän idiot, honom måste du alltså bjuda.. säger skolan! Vad fan har SKOLAN med saken att göra?! Jag säger bara det, om vi sätter en grupp pedagoger på att skriva regelverk så kan det bli hur jävla idiotiskt som helst. Och regelverket får dessutom stöd hos ingen mindre än skolnämndens ordförande, som råkar vara folkpartist (jag säger inget mer). Enligt honom är det inte acceptabelt att utesluta enstaka barn och elever från kalasinbjudningar. Det är inte acceptabelt!
Men snälla snälla människor, folkpartister och andra, har vi inte alldeles fått total moralpanik nu?
Ska skolnämndens ordförande lägga sig i vilka ungar en 8-åring bjuder till sitt kalas? Har inte JO viktigare saker att göra? Nej, tydligen inte. Byråchef Carl-Gustaf Tryblom tycker minsann att det är ett ”intressant fall”. Och det kan jag också tycka, förutsatt att man vill bevittna moralpanik i fritt fall år 2008. Det här kan fan inte vara sant. Det är värre ställt med alliansens Sverige än jag någonsin hade kunnat befara och jag börjar faktiskt bli rädd på riktigt nu. Här har vi ett parti som påstår sig representera frihet (moderaterna) och ett parti som påstår sig representera liberalism (jag glömde vilket av dom det var just nu), och när dessa predikanter slår sina huvuden ihop kommer man alltså fram till att det är helt okej att bestämma vilka som får gå på lille Oskars kalas.. i skolnämnden! That ain’t exactly what I call freedom dude.
Kan inte någon med personlig erfarenhet från 30-talets Tyskland ställa sig upp och säga att det var precis så här det började den gången också, eller måste vi genomlida angiverisystem, hemliga spionavdelningar och statlig censur innan polletten trillar ner?
Och jag undrar i mitt stilla sinne sen när borgare började bete sig som gammelkommunister. Det är fan inte lätt att veta vad som är ut och in i svensk politik idag.
Här har vi en skola som bestämt regler för elevers kalasinbjudningar, bara det borde få er att famla efter nycklarna till bilen och panikemigrera till Norge. Reglerna säger att en elev som delar ut inbjudningar i skolan måste bjuda alla i klassen. Alternativt alla tjejer eller alla killar. Om så inte sker konfiskerar lärarna inbjudningarna (snor alltså tillbaka lapparna från snopna 8-åringar). Så tänk dig då, vilket tydligen var fallet här, att en i klassen har mobbat dig och är en allmän idiot, honom måste du alltså bjuda.. säger skolan! Vad fan har SKOLAN med saken att göra?! Jag säger bara det, om vi sätter en grupp pedagoger på att skriva regelverk så kan det bli hur jävla idiotiskt som helst. Och regelverket får dessutom stöd hos ingen mindre än skolnämndens ordförande, som råkar vara folkpartist (jag säger inget mer). Enligt honom är det inte acceptabelt att utesluta enstaka barn och elever från kalasinbjudningar. Det är inte acceptabelt!
Men snälla snälla människor, folkpartister och andra, har vi inte alldeles fått total moralpanik nu?
Ska skolnämndens ordförande lägga sig i vilka ungar en 8-åring bjuder till sitt kalas? Har inte JO viktigare saker att göra? Nej, tydligen inte. Byråchef Carl-Gustaf Tryblom tycker minsann att det är ett ”intressant fall”. Och det kan jag också tycka, förutsatt att man vill bevittna moralpanik i fritt fall år 2008. Det här kan fan inte vara sant. Det är värre ställt med alliansens Sverige än jag någonsin hade kunnat befara och jag börjar faktiskt bli rädd på riktigt nu. Här har vi ett parti som påstår sig representera frihet (moderaterna) och ett parti som påstår sig representera liberalism (jag glömde vilket av dom det var just nu), och när dessa predikanter slår sina huvuden ihop kommer man alltså fram till att det är helt okej att bestämma vilka som får gå på lille Oskars kalas.. i skolnämnden! That ain’t exactly what I call freedom dude.
Kan inte någon med personlig erfarenhet från 30-talets Tyskland ställa sig upp och säga att det var precis så här det började den gången också, eller måste vi genomlida angiverisystem, hemliga spionavdelningar och statlig censur innan polletten trillar ner?
Och jag undrar i mitt stilla sinne sen när borgare började bete sig som gammelkommunister. Det är fan inte lätt att veta vad som är ut och in i svensk politik idag.
torsdag, juni 26, 2008
Ey mr Fatih Fatih yu a murdah
Att se Tyskland spela fotboll är som att se Malmö IF spela hockey, man håller alltid på motståndarna. Och varför man överhuvudtaget vill se Malmö IF spela hockey är kanske svårt att förstå, men det kan vara en sån där bakissöndag i november när TV4 sport sänder hockeyallsvenskan och du sitter där och håller på Växjö. Igår var det förstås extra viktigt att hålla på Turkiet, för om tyskarna fortsätter att gå till final i stora mästerskap i den takt de nu drivit upp så ser man skräckbilderna av tredje riket väldigt tydligt för sitt inre. Tyskar ska hållas kort, tyskar ska alltid förlora. Historien har visat att så måste ske.
Så igår glömde vi för en stund alla politiska fångar, ja vi glömde faktiskt Turkiets hela fantastiskt blodiga historia, och blev halvturkar i två gånger fyrtiofem minuter. Och även med skapligt objektiva glasögon på sig är det lätt att se varför, eftersom de röda krigarna spelar en sån där fotboll som man blir glad av. De vita lejonens uppblåsta bröst och stela löpstil (så har tyska fotbollsspelare sprungit i alla tider och kan någon förklara varför?) väcker bara irritation men de små turkarna är smidiga och dansar fram, även med ett reservlag på planen. Och det var väl klart som fan att de skulle falla på eget grepp, mål på övertid, nu när de för en gångs skull tog ledningen och faktiskt dominerade en match. Någon hade glömt tala om för dem att de inte ska spela på det sättet, men reserverna var måhända en smula övertända när de väl fick chansen. Sånt får man förstå.
Man får också förstå att det inte är en slump att Tyskland vinner, även när de spelar som krattor. En effektiv maskin bryr sig nämligen inte om att spela snyggt eller charmigt, den bryr sig bara om att vinna. Och rättvisa, i den meningen att det lag som spelat den bästa fotbollen ska få vinna, kan bara uppnås om vi gör om fotboll till en bedömningssport. Till dess får vi ändå glädjas åt att den offensiva fotbollen har återerövrat herraväldet i Europa, för det måste man ändå konstatera när lag som Turkiet, Spanien och Ryssland tar sig till semi. Och jämfört med Grekland så spelar ju faktiskt tyskarna rena sambafotbollen så vi ska kanske inte gräma oss allt för mycket över deras framgångar ändå. Låt vara att min tyske vän Alexander kommer att vara ännu mer odräglig än vanligt hela sommaren men min plan där är helt enkelt att inte prata med karln.
Ikväll då, så tror jag faktiskt på Ryssland. Även om det kanske låter märkligt så tror jag att Spanien är nöjda med att ha ruskat av sig Italien-spöket och har haft svårast att ladda om. Torres har inte kommit loss, Villa har toppat formen för tidigt och både Xavi och Iniesta har varit osynliga. Den enda mittfältare som har visat något dugligt framåt är Silva, och det räcker inte mot ryssarnas totalfotboll. Dessutom har ryssarna revansch att kräva från gruppspelet, och tänk på att spanjorerna ännu inte har mött Arsjavin. Det avgör saken. 2-1 till Ryssland. (Och jodå, ikväll glömmer vi även Rysslands hela fantastiskt blodiga historia och blir halvryssar i två gånger fyrtiofem minuter.)
Så igår glömde vi för en stund alla politiska fångar, ja vi glömde faktiskt Turkiets hela fantastiskt blodiga historia, och blev halvturkar i två gånger fyrtiofem minuter. Och även med skapligt objektiva glasögon på sig är det lätt att se varför, eftersom de röda krigarna spelar en sån där fotboll som man blir glad av. De vita lejonens uppblåsta bröst och stela löpstil (så har tyska fotbollsspelare sprungit i alla tider och kan någon förklara varför?) väcker bara irritation men de små turkarna är smidiga och dansar fram, även med ett reservlag på planen. Och det var väl klart som fan att de skulle falla på eget grepp, mål på övertid, nu när de för en gångs skull tog ledningen och faktiskt dominerade en match. Någon hade glömt tala om för dem att de inte ska spela på det sättet, men reserverna var måhända en smula övertända när de väl fick chansen. Sånt får man förstå.
Man får också förstå att det inte är en slump att Tyskland vinner, även när de spelar som krattor. En effektiv maskin bryr sig nämligen inte om att spela snyggt eller charmigt, den bryr sig bara om att vinna. Och rättvisa, i den meningen att det lag som spelat den bästa fotbollen ska få vinna, kan bara uppnås om vi gör om fotboll till en bedömningssport. Till dess får vi ändå glädjas åt att den offensiva fotbollen har återerövrat herraväldet i Europa, för det måste man ändå konstatera när lag som Turkiet, Spanien och Ryssland tar sig till semi. Och jämfört med Grekland så spelar ju faktiskt tyskarna rena sambafotbollen så vi ska kanske inte gräma oss allt för mycket över deras framgångar ändå. Låt vara att min tyske vän Alexander kommer att vara ännu mer odräglig än vanligt hela sommaren men min plan där är helt enkelt att inte prata med karln.
Ikväll då, så tror jag faktiskt på Ryssland. Även om det kanske låter märkligt så tror jag att Spanien är nöjda med att ha ruskat av sig Italien-spöket och har haft svårast att ladda om. Torres har inte kommit loss, Villa har toppat formen för tidigt och både Xavi och Iniesta har varit osynliga. Den enda mittfältare som har visat något dugligt framåt är Silva, och det räcker inte mot ryssarnas totalfotboll. Dessutom har ryssarna revansch att kräva från gruppspelet, och tänk på att spanjorerna ännu inte har mött Arsjavin. Det avgör saken. 2-1 till Ryssland. (Och jodå, ikväll glömmer vi även Rysslands hela fantastiskt blodiga historia och blir halvryssar i två gånger fyrtiofem minuter.)
onsdag, juni 25, 2008
Vive la Resistance!
Efter en vecka utomlands gjorde jag ett mediasvep för att ta reda på vad som hänt här hemma. I stort sett handlar det om att alla ska hata FRA-lagen som vår riksdag, våra förhatliga folkvalda, har röstat igenom. Störst hat har lagen naturligtvis mött hos libertarianerna, eller vad fan dom kallar sig den här veckan, eftersom dessa människor påstår sig företräda den enda rätta friheten som existerar på vår jord. Den frihet som säger ”så länge vi slipper staten är vi fria”, för så mycket mer än så har jag inte lyckats få ut av deras budskap.
Det är borgarna som har sett till att FRA nu blivit en verklighet, vilket har fått en och annan Reinfeldt-älskande bloggare att vända sin Messias ryggen, men djävulen själv bär juristkostym, är sosse och heter Thomas Bodström. Det var ju han som kom på lagen, och därigenom drog hela socialdemokratin genom skiten ännu en gång. Jag undrar just vad Mona tänker göra med unge herr Bodström, han börjar bli smått omöjlig att ha kvar i partiet.
Vad jag själv tycker om FRA? Jamen herregud, det suger ju åsneballe förstås. Men det har det gjort en längre tid, i hyfsat koncentrerad form sedan någon airhead bestämde sig för att köra planet in i skyskraporna men även en lång innan dess fast mer i skuggan. Vi är bevakade, det har vi varit länge, det enda FRA säger som inte sagts förut är att en majoritet av vår riksdag tycker att det är nödvändigt för staten att spionera på sitt eget folk. Förut smusslades det, ibland dök något fult upp till ytan (jag säger bara Guillo och IB), men nu sker det hela med lagstöd. Klart som fan att det är otäckt, klart som fan att Sveriges image som det renhårigaste av länder för evigt är befläckat.
Grejen är ju bara den att vi aldrig har varit renhåriga, den imagen har varit falsk.
På så sätt, med en pragmatikers logik, är vi mer renhåriga nu. Vi säger som det är, här i Sverige tar vi också rygg på USA och dyker med huvudet före ner i terroristnojjan. Välkommen till Sverige, vi är inte ett dugg bättre än någon annan. Förut påstod vi det, men nu vet vi bättre.
Så när du har protesterat färdigt mot den här lagen som du ändå inte kan göra något åt är det dags att bli praktisk. Hur kan du undvika spionerna? Jamen det är ju lätt, bara sluta använda datorer och mobiltelefoner så är du i stort sett home free. Go analoge dude, det blir den nya frihetskampen. Vi blir en totalt analog motståndsrörelse som enbart kommunicerar via handskrivna lappar i soptunnor. Det blir hemligt, det blir coolt, det blir ta mig fan libertarianskt! Så sluta gnäll nu och gå med i rörelsen, för det finns inget som förenar människor som en gemensam fiende. Vi kommer att ha roligt, jag lovar. Det blir högläsning av Orwell i mitt skyddsrum. Sextio centimeter betongväggar, dom kommer inte åt oss mannen! Och sen, när vi fått tag på alla grejer, så sätter vi upp en sambandscentral under jord och då ska VI avlyssna DOM! Vilken jävla grej va?!
För övrigt tycker jag det är förbannat synd att Esbjörn Svensson inte längre finns bland oss. Människor ska inte dyka, vi är inte gjorda för sånt.
Det är borgarna som har sett till att FRA nu blivit en verklighet, vilket har fått en och annan Reinfeldt-älskande bloggare att vända sin Messias ryggen, men djävulen själv bär juristkostym, är sosse och heter Thomas Bodström. Det var ju han som kom på lagen, och därigenom drog hela socialdemokratin genom skiten ännu en gång. Jag undrar just vad Mona tänker göra med unge herr Bodström, han börjar bli smått omöjlig att ha kvar i partiet.
Vad jag själv tycker om FRA? Jamen herregud, det suger ju åsneballe förstås. Men det har det gjort en längre tid, i hyfsat koncentrerad form sedan någon airhead bestämde sig för att köra planet in i skyskraporna men även en lång innan dess fast mer i skuggan. Vi är bevakade, det har vi varit länge, det enda FRA säger som inte sagts förut är att en majoritet av vår riksdag tycker att det är nödvändigt för staten att spionera på sitt eget folk. Förut smusslades det, ibland dök något fult upp till ytan (jag säger bara Guillo och IB), men nu sker det hela med lagstöd. Klart som fan att det är otäckt, klart som fan att Sveriges image som det renhårigaste av länder för evigt är befläckat.
Grejen är ju bara den att vi aldrig har varit renhåriga, den imagen har varit falsk.
På så sätt, med en pragmatikers logik, är vi mer renhåriga nu. Vi säger som det är, här i Sverige tar vi också rygg på USA och dyker med huvudet före ner i terroristnojjan. Välkommen till Sverige, vi är inte ett dugg bättre än någon annan. Förut påstod vi det, men nu vet vi bättre.
Så när du har protesterat färdigt mot den här lagen som du ändå inte kan göra något åt är det dags att bli praktisk. Hur kan du undvika spionerna? Jamen det är ju lätt, bara sluta använda datorer och mobiltelefoner så är du i stort sett home free. Go analoge dude, det blir den nya frihetskampen. Vi blir en totalt analog motståndsrörelse som enbart kommunicerar via handskrivna lappar i soptunnor. Det blir hemligt, det blir coolt, det blir ta mig fan libertarianskt! Så sluta gnäll nu och gå med i rörelsen, för det finns inget som förenar människor som en gemensam fiende. Vi kommer att ha roligt, jag lovar. Det blir högläsning av Orwell i mitt skyddsrum. Sextio centimeter betongväggar, dom kommer inte åt oss mannen! Och sen, när vi fått tag på alla grejer, så sätter vi upp en sambandscentral under jord och då ska VI avlyssna DOM! Vilken jävla grej va?!
För övrigt tycker jag det är förbannat synd att Esbjörn Svensson inte längre finns bland oss. Människor ska inte dyka, vi är inte gjorda för sånt.
tisdag, juni 24, 2008
Race with devil on spanish highway (eller hur Lagerbäck ska få fart på offensiven)
Ja ja, det ska analyseras fotboll förstår jag. Och det är väl inte så svårt att göra en fullvärdig analys av Sveriges insats i EM tycker jag, så här är det ju.
Nummer ett: Sverige spelar med en taktik och startelva som passar ypperligt för att gneta sig igenom kvalgrupper med få insläppta mål och några avgörande oavgjorda resultat, men passar sämre för att våga vinna allt i ett slutspel. Med andra ord, vi spelar för defensivt för att ro hem en buckla, men det borde väl fan gå att ändra en taktik under en turnering?
Nummer två: Alla andra lag bygger sitt offensiva spel på kreativa mittfältare, alternativt släpande forwards, som är snabba, bollsäkra och extremt tekniska. Vi har Anders Svensson. Det som saknas mest är med andra ord en klassisk nummer 10, en mittfältsstrateg som äger sin del av planen och hittar passningar som ingen annan ser och dessutom (mycket viktigt!) kan bryta igenom centralt och själv komma till avslut. Vi har inga spelare som kan bryta igenom centralt, vi har i bästa fall spelare som kan komma runt på kanten och slå inlägg. Men mot ytterbackar värda namnet, som en Zambrotta eller en Sergio Ramos, brukar våra kantspelare istället få ägna sig åt att hålla tätt bakåt. Vår eventuella offensiva kraft bekämpas med en starkare offensiv kraft och neutraliseras, fattar du Lagerbäck?
Nummer tre: CROSSPASSNINGAR! JAG HAR ALDRIG SETT EN SVENSK FOTBOLLSSPELARE SLÅ EN PERFEKT CROSSPASSNING! Varje gång vi ska byta kant måste vi gå via backlinjen, medan Polackerna, Kroaterna, Spanjorerna och fanimej t o m Österrikarna slår svinfina crossar 25 gånger per match. Hur svårt kan det vara?
Fotbollen idag är teknisk, snabb och kreativ, åtminstone den fotboll som vinner matcher i slutspel, och jag tycker (som många andra) att den fotbollen också är fasen så mycket roligare att se på. Här i slutspelet där allt sprakar och spritter, här borde man låta sig inspireras av allt det härliga och våga gå framåt. Men Lagerbäck har istället tagit Hiddinks framgångsformel och vänt den upp och ner. Istället för att anfalla så mycket som möjligt, och därigenom skapa energi och självförtroende i laget, ska vi försvara oss så mycket som möjligt och bara anfalla när det är fullkomligt uppenbart att vi har en rimlig chans att komma till avslut. Den här taktiken dränerar våra kreativa spelare på all kraft, det kan ju fan inte vara roligt att heta Zlatan och simma omkring där uppe bland motståndarnas släpande backar och vänta på en lyra som kommer en gång var 23.e minut. Dessutom dränerar det oss fans på inspiration, glädje och stolthet. Hur kul känns det egentligen när vårt lag är det tråkigaste i hela turneringen?
Näe fan, det är dags att kliva ur försvarsbunkrarna och blicka framåt nu. Vi har kanske inte såna galet talangfulla spelare som Arshavin eller Villa, men vi har iaf en världsspelare på topp (vilket faktiskt känns ironiskt i sammanhanget, snacka om pärlor till svinen) och den kvalitén ska vi fanimej använda.
Så slutligen svaren på ett par frequently asked questions.
Ska Sverige byta ut Lagerbäck?
- Nej. Han fixar det här, bara han börjar tänka offensivt.
Är Sverige egentligen ett för litet land för att vinna EM, mao, har vi för höga förväntningar?
- Nej. Se på Danmark (5,5 milj), Kroatien (4,5 milj) eller för all del Holland som faktiskt inte är så jäkla mycket större än Sverige med sina 16,2 miljoner invånare. Vårt problem är snarare att vi har ett, möjligen nedärvt, defensivt tänk. I alla lagsporter agerar vi likadant, defensiven först. Men det är dags att släppa krockkudden nu Sverige, livet är för kort för att låta Mellberg sköta uppspelen. Så är det bara.
Nummer ett: Sverige spelar med en taktik och startelva som passar ypperligt för att gneta sig igenom kvalgrupper med få insläppta mål och några avgörande oavgjorda resultat, men passar sämre för att våga vinna allt i ett slutspel. Med andra ord, vi spelar för defensivt för att ro hem en buckla, men det borde väl fan gå att ändra en taktik under en turnering?
Nummer två: Alla andra lag bygger sitt offensiva spel på kreativa mittfältare, alternativt släpande forwards, som är snabba, bollsäkra och extremt tekniska. Vi har Anders Svensson. Det som saknas mest är med andra ord en klassisk nummer 10, en mittfältsstrateg som äger sin del av planen och hittar passningar som ingen annan ser och dessutom (mycket viktigt!) kan bryta igenom centralt och själv komma till avslut. Vi har inga spelare som kan bryta igenom centralt, vi har i bästa fall spelare som kan komma runt på kanten och slå inlägg. Men mot ytterbackar värda namnet, som en Zambrotta eller en Sergio Ramos, brukar våra kantspelare istället få ägna sig åt att hålla tätt bakåt. Vår eventuella offensiva kraft bekämpas med en starkare offensiv kraft och neutraliseras, fattar du Lagerbäck?
Nummer tre: CROSSPASSNINGAR! JAG HAR ALDRIG SETT EN SVENSK FOTBOLLSSPELARE SLÅ EN PERFEKT CROSSPASSNING! Varje gång vi ska byta kant måste vi gå via backlinjen, medan Polackerna, Kroaterna, Spanjorerna och fanimej t o m Österrikarna slår svinfina crossar 25 gånger per match. Hur svårt kan det vara?
Fotbollen idag är teknisk, snabb och kreativ, åtminstone den fotboll som vinner matcher i slutspel, och jag tycker (som många andra) att den fotbollen också är fasen så mycket roligare att se på. Här i slutspelet där allt sprakar och spritter, här borde man låta sig inspireras av allt det härliga och våga gå framåt. Men Lagerbäck har istället tagit Hiddinks framgångsformel och vänt den upp och ner. Istället för att anfalla så mycket som möjligt, och därigenom skapa energi och självförtroende i laget, ska vi försvara oss så mycket som möjligt och bara anfalla när det är fullkomligt uppenbart att vi har en rimlig chans att komma till avslut. Den här taktiken dränerar våra kreativa spelare på all kraft, det kan ju fan inte vara roligt att heta Zlatan och simma omkring där uppe bland motståndarnas släpande backar och vänta på en lyra som kommer en gång var 23.e minut. Dessutom dränerar det oss fans på inspiration, glädje och stolthet. Hur kul känns det egentligen när vårt lag är det tråkigaste i hela turneringen?
Näe fan, det är dags att kliva ur försvarsbunkrarna och blicka framåt nu. Vi har kanske inte såna galet talangfulla spelare som Arshavin eller Villa, men vi har iaf en världsspelare på topp (vilket faktiskt känns ironiskt i sammanhanget, snacka om pärlor till svinen) och den kvalitén ska vi fanimej använda.
Så slutligen svaren på ett par frequently asked questions.
Ska Sverige byta ut Lagerbäck?
- Nej. Han fixar det här, bara han börjar tänka offensivt.
Är Sverige egentligen ett för litet land för att vinna EM, mao, har vi för höga förväntningar?
- Nej. Se på Danmark (5,5 milj), Kroatien (4,5 milj) eller för all del Holland som faktiskt inte är så jäkla mycket större än Sverige med sina 16,2 miljoner invånare. Vårt problem är snarare att vi har ett, möjligen nedärvt, defensivt tänk. I alla lagsporter agerar vi likadant, defensiven först. Men det är dags att släppa krockkudden nu Sverige, livet är för kort för att låta Mellberg sköta uppspelen. Så är det bara.
måndag, juni 23, 2008
Snutfrossa balkan style
Efter en dryg timmes bilkörning längs en vindlande kostig till väg som lika gärna kunde leda till sommarstugan i Jämtland kommer vi fram till gränskontrollen som i stort sett består av ett plåttak och en kur. Mitt i vägen står en uniformerad hårding med pilotglasögon och sträcker upp handen i det universella stopptecknet och min snutfrossa sätter igång fjärilarna i magen. Redan här börjar jag ångra att jag gick med på idén att ”ta hyrbilen en sväng ner till Albanien”, och det blir inte bättre av att gränspolisen är två meter lång och lika bred som motorhuven. Efter att ha granskat våra pass en stund vinkar han iväg oss och jag hinner precis tänka att det där var ju inte så farligt innan nästa kontroll dyker upp. Naturligtvis finns där en andra kontrollstation, hur skulle de annars kunna skrämma dumma turister? Dammiga bilar står i kö och förvirrade turister försöker få något vettigt ur bistra kontrollanter medan luttrade locals ser på. Jag förstår att vi kommer att bli kvar här ett tag, så jag vevar ner alla rutor och stänger av motorn.
Syrsorna sjunger sin vanliga enerverande sång och hettan i bilen börjar bli olidlig. När som helst kommer något av barnen i baksätet att vakna och då lär det bli ljud i skällan, men det får S ta hand om. Jag har fullt upp med min snutfrossa. Efter några minuter som känns som en evighet pekar en kontrollant på mig och säger ”papers, passports, you go there”. Jag går till den anvisade kuren till vänster om vägen, och hamnar där i kö med en fransman som ser väldigt trött ut och en italienare som grälar hårt med mannen i kuren. Italienaren försöker komma ut ur Albanien med en bil som troligen innehåller varor han inte kan deklarera för. Efter en stund lugnar männen ner sig och jag ser tillfället som perfekt för en diskussion om fotboll. ”Do you like football?” frågar jag fransmannen. Han viftar så där franskt med handen och jag ser att italienaren ler bakom sina solglasögon. Två dagar innan detta märkliga möte vid gränsen mellan Montenegro och Albanien har Italien slagit ut Frankrike ur EM, men här där vi står nu verkar det vara italienaren som ligger mest pyrt till. Men han ler, för vad som än händer så är Italien vidare till kvartsfinal. Fransmannen, som verkar vara den trevligare av de två, frågar varifrån jag kommer. När jag säger ”Sweden” lägger han handen på min axel, som för att säga att vi nu är bröder i nederlag. Tillsammans ser vi förvånat på när italienaren helt oblygt räcker över en stor sedel till tulltjänstemannen, som till vår ännu större förvåning tar emot sedeln och viftar iväg killen. Jag ångrar fortfarande att vi gav oss iväg på den här resan, men jag inser också att just den här stunden är en sådan som jag kommer att minnas i resten av mitt liv.
Efter cirka tjugo minuter blir jag hänvisad till kuren till höger om vägen, där en polis sitter innanför en liten lucka och kör pekfingervalsen på att tangentbord. Framför mig i kön står en grupp turister som jag tror är från Tyskland och ett par locals som försöker tränga sig före. Det måste vara ett helvete att passera den här gränskontrollen varje dag. I bilen tjugotalet meter bort hör jag att lilla I har vaknat och hon är mycket riktigt missnöjd med situationen. Hennes skrik ljuder över nejden och för en sekund tystnar syrsorna men polisen bakom luckan röjer inte en min. Efter ytterligare en kvarts väntan i den olidliga hettan får jag äntligen tillbaka våra pass och vi är fria att åka. Jag vinkar adjö åt fransmannen som troligen säger ”bon voyage” men jag är inte säker för jag mer eller mindre kastar mig in i bilen för att få igång luftkonditioneringen så fort som möjligt. Nästan en timmes exponering av min snutfrossa, vilket säkert kan leda till storverk i framtiden, har lett oss in i Europas fattigaste land och bara knappt två timmar senare passerar vi samma gränskontroll igen. Jag ska berätta historien om Albanien men det får bli en annan gång. Det här var historien om fransmannen, italienaren, den stora sedeln och jag. Och hettan. Och syrsorna. Vid gränsen som Gud glömt.
Syrsorna sjunger sin vanliga enerverande sång och hettan i bilen börjar bli olidlig. När som helst kommer något av barnen i baksätet att vakna och då lär det bli ljud i skällan, men det får S ta hand om. Jag har fullt upp med min snutfrossa. Efter några minuter som känns som en evighet pekar en kontrollant på mig och säger ”papers, passports, you go there”. Jag går till den anvisade kuren till vänster om vägen, och hamnar där i kö med en fransman som ser väldigt trött ut och en italienare som grälar hårt med mannen i kuren. Italienaren försöker komma ut ur Albanien med en bil som troligen innehåller varor han inte kan deklarera för. Efter en stund lugnar männen ner sig och jag ser tillfället som perfekt för en diskussion om fotboll. ”Do you like football?” frågar jag fransmannen. Han viftar så där franskt med handen och jag ser att italienaren ler bakom sina solglasögon. Två dagar innan detta märkliga möte vid gränsen mellan Montenegro och Albanien har Italien slagit ut Frankrike ur EM, men här där vi står nu verkar det vara italienaren som ligger mest pyrt till. Men han ler, för vad som än händer så är Italien vidare till kvartsfinal. Fransmannen, som verkar vara den trevligare av de två, frågar varifrån jag kommer. När jag säger ”Sweden” lägger han handen på min axel, som för att säga att vi nu är bröder i nederlag. Tillsammans ser vi förvånat på när italienaren helt oblygt räcker över en stor sedel till tulltjänstemannen, som till vår ännu större förvåning tar emot sedeln och viftar iväg killen. Jag ångrar fortfarande att vi gav oss iväg på den här resan, men jag inser också att just den här stunden är en sådan som jag kommer att minnas i resten av mitt liv.
Efter cirka tjugo minuter blir jag hänvisad till kuren till höger om vägen, där en polis sitter innanför en liten lucka och kör pekfingervalsen på att tangentbord. Framför mig i kön står en grupp turister som jag tror är från Tyskland och ett par locals som försöker tränga sig före. Det måste vara ett helvete att passera den här gränskontrollen varje dag. I bilen tjugotalet meter bort hör jag att lilla I har vaknat och hon är mycket riktigt missnöjd med situationen. Hennes skrik ljuder över nejden och för en sekund tystnar syrsorna men polisen bakom luckan röjer inte en min. Efter ytterligare en kvarts väntan i den olidliga hettan får jag äntligen tillbaka våra pass och vi är fria att åka. Jag vinkar adjö åt fransmannen som troligen säger ”bon voyage” men jag är inte säker för jag mer eller mindre kastar mig in i bilen för att få igång luftkonditioneringen så fort som möjligt. Nästan en timmes exponering av min snutfrossa, vilket säkert kan leda till storverk i framtiden, har lett oss in i Europas fattigaste land och bara knappt två timmar senare passerar vi samma gränskontroll igen. Jag ska berätta historien om Albanien men det får bli en annan gång. Det här var historien om fransmannen, italienaren, den stora sedeln och jag. Och hettan. Och syrsorna. Vid gränsen som Gud glömt.
fredag, juni 13, 2008
Stängt pga semester
Här tänker vi spendera den närmaste veckan. Staden heter Budva och ligger i Montenegro, och jag är säker på att det finns öl där också.Sköt om er ungar.
Det offentliga rummets obetalde dirigent
Jag sitter på herrarnas toalett, det råkar vara på restaurang J på Gåsholma men kunde vara var som helst, och hör en kille komma in och ställa sig vid pissrännan precis utanför min dörr. Han vet inte att jag sitter där, det ska bli alldeles tydligt att han inte vet det. Efter bara några sekunder släpper han nämligen en brakare som inte är av denna värld och börjar sen gny när strålen träffar rännans plåt. Jag lovar, han gnyr. Kanske svider det, vad vet jag. Mitt sätt att reagera i denna situation är att sitta kvar och inte röja min position. För om jag går ut och möter den gnyende mannens blick så kommer det att bli jobbigt för honom. Så tänker jag. Det är helt sjukt, jag vet det. Ett fullkomligt onödigt ansvarstagande som dessutom hämmar min personliga utveckling.
Ett annat scenario där detta ansvarstagande tar över kontrollen och även drabbar de jag älskar är när jag går och handlar med min flickvän. Om hon står i vägen för någon annan (helt främmande och potentiellt superegoistisk) person som vill fram så drar jag lätt i hennes arm och säger åt henne att flytta på sig. Gång på gång gör jag så, jag tar ansvar för främlingars framkomlighet i affären. Att S står där hon står av en anledning, t ex att hon letar efter den sortens kaffe som vi för tillfället föredrar, det verkar vara av underordnad betydelse för mig. Efter ett tag kan S bli ganska rejält irriterad på mig, med all rätt, men jag kan ändå inte låta bli. Trots blicken jag fick nyss drar jag återigen i hennes arm och säger ”Du måste släppa fram tanten”.
Det här är förstås sjukt dåligt för mitt förhållande, och det är inte heller så att jag får betalt för att hålla gångarna fria på ICA Maxi.
Den här typen av övervakande beteende präglar starkt min person och har så gjort så länge jag kan minnas. Psykologen kan påstå att det bottnar i dålig självkänsla och jag säger inte emot, men i såna fall är självkänsla något som kan appliceras partiellt på en människa. Jag upplever nämligen att jag i andra sammanhang har extremt hög självkänsla, som t ex när jag står och pratar inför andra och får ta all plats och uppmärksamhet själv. Det går också att ringa in beteendet till offentliga rum, så mycket är klart. Om t ex S står i vägen för någon annan familjemedlem hemma i köket så bryr jag mig inte ett skit om det. Då tänker jag precis tvärtom, att den som vill komma fram får väl för fan säga till. Och jag önskar att jag kunde tänka så i offentliga rum också, med tanter som vill fram men bara står där och suckar irriterat som stumma idioter. Det är väl för fan inte mitt problem, kan man tycka, såvida jag inte råkar vara just en sån människa som tar ansvar för det offentliga rummet och allt som pågår där.
Så om du skulle se mig i en trång bar när jag med vaksam blick dirigerar alla gäster så att fria passager upprätthålls får du gärna kliva rakt fram till mig och vänligen men bestämt be mig att för i h-e slappna av. Kan du göra det tror du?
Ett annat scenario där detta ansvarstagande tar över kontrollen och även drabbar de jag älskar är när jag går och handlar med min flickvän. Om hon står i vägen för någon annan (helt främmande och potentiellt superegoistisk) person som vill fram så drar jag lätt i hennes arm och säger åt henne att flytta på sig. Gång på gång gör jag så, jag tar ansvar för främlingars framkomlighet i affären. Att S står där hon står av en anledning, t ex att hon letar efter den sortens kaffe som vi för tillfället föredrar, det verkar vara av underordnad betydelse för mig. Efter ett tag kan S bli ganska rejält irriterad på mig, med all rätt, men jag kan ändå inte låta bli. Trots blicken jag fick nyss drar jag återigen i hennes arm och säger ”Du måste släppa fram tanten”.
Det här är förstås sjukt dåligt för mitt förhållande, och det är inte heller så att jag får betalt för att hålla gångarna fria på ICA Maxi.
Den här typen av övervakande beteende präglar starkt min person och har så gjort så länge jag kan minnas. Psykologen kan påstå att det bottnar i dålig självkänsla och jag säger inte emot, men i såna fall är självkänsla något som kan appliceras partiellt på en människa. Jag upplever nämligen att jag i andra sammanhang har extremt hög självkänsla, som t ex när jag står och pratar inför andra och får ta all plats och uppmärksamhet själv. Det går också att ringa in beteendet till offentliga rum, så mycket är klart. Om t ex S står i vägen för någon annan familjemedlem hemma i köket så bryr jag mig inte ett skit om det. Då tänker jag precis tvärtom, att den som vill komma fram får väl för fan säga till. Och jag önskar att jag kunde tänka så i offentliga rum också, med tanter som vill fram men bara står där och suckar irriterat som stumma idioter. Det är väl för fan inte mitt problem, kan man tycka, såvida jag inte råkar vara just en sån människa som tar ansvar för det offentliga rummet och allt som pågår där.
Så om du skulle se mig i en trång bar när jag med vaksam blick dirigerar alla gäster så att fria passager upprätthålls får du gärna kliva rakt fram till mig och vänligen men bestämt be mig att för i h-e slappna av. Kan du göra det tror du?
torsdag, juni 12, 2008
Mellan fester
Det börjar snurra lite väl snabbt nu, vilket väl egentligen bara kan vara på sin plats så här dagarna innan semesterveckan. Det blir nästan roligast då, maximal utdelning liksom, när man kör hårt ända in i det sista och sen packar sin lilla väska och checkar in på Arlanda. Flygplatser, jag älskar flygplatser. Ingen lokal andas så mycket möjlighet och livslust. Men där är vi inte ännu, först ska några stopp till klaras av. Igår var det fest i sthlm, tokstressig dag med massor av möten och sen pang iväg på en båt med öl i handen. Gåsholma, fint ska det vara. Idag styr kosan tillbaka till Gävle och ännu en sommarfest, de står som spön i backen. Någonstans mitt i denna sköna turbulens har sönerna gått på sommarlov och jag svarar lite stressat på ett SMS från sonen A något om att det måste vara härligt. Där känner jag mig otillräckligt just nu, men jag har lärt mig att låta såna känslor passera på gamla dar.
Något om fotbollen, glatt överraskad är jag. Grekland var kassa och Sverige var bättre än på länge. Zlatan gör mål, vilket förstås var det bästa som kunde hända. Killen har underpresterat i landslaget i två år, och kanske måste man bygga hela laget runt en sån kille om det ska kunna nå magiska höjder men det är inte direkt den svenska modellen, om man säger så. Samtidigt förundras jag över Ljungberg, jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad som gör honom så bra. Han har aldrig lyckats ta sig förbi en back med boll, han är otroligt usel i straffområdet, saknar helt huvudspelet och några inlägg av klass har jag heller aldrig sett den mannen leverera. Så vad är hans styrka? Att fixa frisparkar. Att böka fram bollen ur krångliga situationer. Att aldrig ge upp. Ironin är att denne lille posör är vår främste kampspelare. Trots sin litenhet och trots sin pretty boy-image. Han är motorn, och det är helt rätt att han bär kaptensbindeln. En sån som aldrig ger upp ska vi ha som ledare, en sån väcker respekt hos medspelare och motståndare.
Då så, vi säger så.
Något om fotbollen, glatt överraskad är jag. Grekland var kassa och Sverige var bättre än på länge. Zlatan gör mål, vilket förstås var det bästa som kunde hända. Killen har underpresterat i landslaget i två år, och kanske måste man bygga hela laget runt en sån kille om det ska kunna nå magiska höjder men det är inte direkt den svenska modellen, om man säger så. Samtidigt förundras jag över Ljungberg, jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad som gör honom så bra. Han har aldrig lyckats ta sig förbi en back med boll, han är otroligt usel i straffområdet, saknar helt huvudspelet och några inlägg av klass har jag heller aldrig sett den mannen leverera. Så vad är hans styrka? Att fixa frisparkar. Att böka fram bollen ur krångliga situationer. Att aldrig ge upp. Ironin är att denne lille posör är vår främste kampspelare. Trots sin litenhet och trots sin pretty boy-image. Han är motorn, och det är helt rätt att han bär kaptensbindeln. En sån som aldrig ger upp ska vi ha som ledare, en sån väcker respekt hos medspelare och motståndare.
Då så, vi säger så.
tisdag, juni 10, 2008
In med bolljäveln i mål
På lördag åker vi till Montenegro men jag har ingen som helst resfeber. Jag brukar iofs inte ha det, men den här gången är det mer lojt än vanligt. Visserligen har jag haft rätt mycket på jobbet sista tiden, och där hemma har vi styrt upp namnfest, diverse måleriarbeten samt ägnat oss åt den löpande driften av ett hushåll på 250 kvm och fyra barn. Det tar ju sin tid och kraft, men hallå.. vakna för fan. Vi åker ju på lördag! Vad kul det ska bli!
Om sanningen ska fram är jag inte en big fan av att bygga upp förväntningar inför resor. Det är inte roligt att packa och planera, men ändå måste jag vara där och peta i allting eftersom jag är kontrollfreak. Och jag blir lätt sur inför resor, för det blir någon slags press i luften. Nu ska vi ju ha roligt, men tänk om det inte blir roligt då? Ja du hör ju att mitt problem, här som i allt övrigt, är att jag sällan lever i nuet. Eller min oförmåga att ”välkomna ögonblicket” som Eckhart Trolle så kärnfullt (och av mig bespottat) har uttryckt saken.
Nu börjar det tokregna också.
Min allt annat än fotbollsintresserade sambo har för övrigt lovat att hjälpa en kompis med festförberedelser ikväll, vilket betyder att jag får se Sverige – Grekland i sällskap av lilla I och lille O. Det kommer att bli en balansgång mellan två passioner: familjen och fotbollen. Sicken djävulskt uttänkt plan. Jag kommer att dricka EN öl framför teven och lilla I kommer att försöka ta den ifrån mig. Hela tiden kommer hon att slita i den, tills den är tom och hon får leka med flaskan. Jodå, hon får leka med tomflaskan. Ikväll får hon det.
Heja Sverige!
Om sanningen ska fram är jag inte en big fan av att bygga upp förväntningar inför resor. Det är inte roligt att packa och planera, men ändå måste jag vara där och peta i allting eftersom jag är kontrollfreak. Och jag blir lätt sur inför resor, för det blir någon slags press i luften. Nu ska vi ju ha roligt, men tänk om det inte blir roligt då? Ja du hör ju att mitt problem, här som i allt övrigt, är att jag sällan lever i nuet. Eller min oförmåga att ”välkomna ögonblicket” som Eckhart Trolle så kärnfullt (och av mig bespottat) har uttryckt saken.
Nu börjar det tokregna också.
Min allt annat än fotbollsintresserade sambo har för övrigt lovat att hjälpa en kompis med festförberedelser ikväll, vilket betyder att jag får se Sverige – Grekland i sällskap av lilla I och lille O. Det kommer att bli en balansgång mellan två passioner: familjen och fotbollen. Sicken djävulskt uttänkt plan. Jag kommer att dricka EN öl framför teven och lilla I kommer att försöka ta den ifrån mig. Hela tiden kommer hon att slita i den, tills den är tom och hon får leka med flaskan. Jodå, hon får leka med tomflaskan. Ikväll får hon det.
Heja Sverige!
torsdag, juni 05, 2008
Visdomsord für alle
Eftersom jag både spydde galla och gjorde mig lustig över visdomsord och urvattnade filosof-floskler i förra inlägget tänkte jag här bidra med några egna, som jag tycker, mycket mer användbara visdomsord. Ja du vet, sånt som verkligen på riktigt kan hjälpa dig i livet.
Lycka är att ha ett flak starköl i matkällaren och säga till sig själv ”Nej du, du behöver inte ta en öl just nu”.
Klok är den som håller käft när någon viftar med en kniv och skriker ”HÅLL KÄFT!”
Framgång leder inte alltid till framgång, men den kan åtminstone göra dig eftertraktad ett tag.
Harmoni är bra men sömn är bättre för under djupsömnen tar kroppen igen sig fysiskt och det är väldigt viktigt för immunförsvaret att kroppen får sin djupsömn, annars blir man lätt mottaglig för sjukdomar, och drömsömnen är viktig för den mentala hälsan eftersom man då bearbetar vad som hänt under dagen, och det är bättre att vara fysiskt utvilad och frisk och inte galen än att vara harmonisk, alltså är det bättre att sova… fattar du?
Vänskap är när man lånar pengar av varandra och inte betalar tillbaka på skitlänge men ändå inte blir ovänner.
Kärlek är att gräla, bli sams, komma överens, gräla igen, bli sams igen och komma överens igen, osv. Svårare än så är det inte.
Pengar är inte allt, säger bara den som har mycket pengar. Vi andra sliter rätt hårt för att få tag på skiten.
Trevlig helg ungar!
Lycka är att ha ett flak starköl i matkällaren och säga till sig själv ”Nej du, du behöver inte ta en öl just nu”.
Klok är den som håller käft när någon viftar med en kniv och skriker ”HÅLL KÄFT!”
Framgång leder inte alltid till framgång, men den kan åtminstone göra dig eftertraktad ett tag.
Harmoni är bra men sömn är bättre för under djupsömnen tar kroppen igen sig fysiskt och det är väldigt viktigt för immunförsvaret att kroppen får sin djupsömn, annars blir man lätt mottaglig för sjukdomar, och drömsömnen är viktig för den mentala hälsan eftersom man då bearbetar vad som hänt under dagen, och det är bättre att vara fysiskt utvilad och frisk och inte galen än att vara harmonisk, alltså är det bättre att sova… fattar du?
Vänskap är när man lånar pengar av varandra och inte betalar tillbaka på skitlänge men ändå inte blir ovänner.
Kärlek är att gräla, bli sams, komma överens, gräla igen, bli sams igen och komma överens igen, osv. Svårare än så är det inte.
Pengar är inte allt, säger bara den som har mycket pengar. Vi andra sliter rätt hårt för att få tag på skiten.
Trevlig helg ungar!
tisdag, juni 03, 2008
Altruistens paradox
Vissa människor, som somliga så kallade kändisar, har ju för vana att handskas lite vårdslöst med sina titlar. Som t ex Carolina Gynning som kallar sig författare efter att ha fått hjälp av en spökskrivare. Enligt den logiken skulle jag kunna kalla mig rörmokare, snickare, målare, bilmekaniker, cykelreparatör, trädgårdsmästare, musiker, fotomodell, reklamare och kock. Nu skulle jag aldrig drömma om att ta till mig någon av dessa titlar, eftersom jag respekterar gott hantverk och ser skillnaden på det jag som amatör presterar och det proffsen presterar. Jag kan sträcka mig till att jag har vissa hobbies som i bästa fall leder till att jag lär mig nya saker. Såna här människor irriterar mig. De är aningslösa, naiva och respekterar inte hantverket. De förstorar sin egen betydelse helt enkelt för att de saknar förståelse för världen omkring dem. Ibland vill jag slå såna människor på käften.
Men det finns en kategori människor som irriterar mig ännu mer, och det är new age-flummarna. Här har vi en kategori människor som inte bara saknar förståelse för världen omkring dem, nej de har faktiskt helt och hållet lämnat denna värld och begivit sig iväg på en ”inre resa” som aldrig verkar ta slut. Längs denna inre resa tuggas det lite buddhism light till frukost, lite kabbala till lunch, lite yoga till middag och mysig tantra framåt kvällen. Och hela tiden står visdomsorden som spön i backen. Ingen av dessa människor verkar ha några egna idéer eftersom de enbart citerar sina gurus så fort man frågar något. Eller frågar något förresten, det behöver man inte heller göra. Dessa människor ser nämligen sig själva som missionärer som vid varje givet tillfälle måste övertyga dig om att just du behöver hitta dig själv och att just hon eller han vet exakt hur detta ska gå till. Du som någon gång har hamnat bredvid flumtanten på en fest vet nog vad jag pratar om. När jag försöker förklara att jag har fyra barn, ett hus, ett jobb och inte minst en sambo som förgyller min tillvaro och därför inte har den minsta lust att bege mig ut på en inre resa, för allt jag behöver finns ju redan här, så möts jag av new age-arens misstroendeförklaring. Den brukar gå ut på att new age-aren påstår sig respektera min vilja (det har hon läst i någon bok att man ska göra) och sen fortsätter sitt malande om hur Kabbala förändrade hennes liv (ni får ursäkta, men det brukar oftast vara kvinnor).
I min research av flummiga tanter behövde jag inte leta länge innan jag hittade juvelen i kronan. Jag hade på känn att en googling på detta namn skulle leda mig till en orgie av visdomsord och österländska floskler, och jag fick rätt. Så mina damer och herrar, utan närmare presentation ger jag er Agneta Sjödin. Ta en liten titt på Agnetas hemsida, för här hittar du riktigt fina saker. Ett axplock ur floskeldjungeln kan vara på sin plats:
Här några visdomsord från en som inte kan få nog av sig själv:
” Just nu hjälper metoden mig att djupna I varandet , prata med min kropp och nå längre in i min innersta essens och frihet” (Katarina di Leva)
Och här några råd till den som tycker att livet känns jobbigt, kanske har du cancer eller nåt?
”Var i kroppen.. gör det till en vana att välkomna ögonblicket.. nyckeln är att inte känna motstånd mot den form ögonblicket tar sig” (Eckhart Trolle)
Och sen en sån där ”Åhh.. varför tänkte jag inte på det-grej”:
”Happiness is liberty from everything that makes us unhappy” (Okänd)
Medan världen rasar omkring oss hänger sig new age-aren åt meditation. Medan orättvisor får fortgå utan större protester (en och annan röd tröja visserligen) fortsätter flummaren sin inre resa som om detta var meningen med livet, tillvarons mittpunkt, den fria medelklassmänniskans självklara rättighet. Jag känner en och annan flummare, och gemensamt för dessa kabbala-freaks är att de lider av grandios självbild. De tror att de är den upphöjda människan, den sanna humanisten, den generösa altruisten, men när man skrapar lite på ytan finner man allt som oftast en sann egoist som tycker det är helt okej att ta sig vissa rättigheter som vanliga människor knappast ens skulle drömma om. Man är ju liksom en god människa, och därför borde man få lite extra bonus här i livet. Att fuska med bidrag, ljuga för sin arbetsgivare och låta jobbet betala privata resor är bara helt i sin ordning när den goda människan är i farten. Jag är ju så otroligt god så det här kan inte vara fel. Och det finns säkert sanna humanister där ute som inte beter sig som skattesmitande borgarbrackor bara för att de läser Dalai Lama, men mina erfarenheter säger mig att den som pratar om sin inre resa egentligen menar ett rövarstråk längs moralkodernas bortre parentes.
(Så okej, jag är bitter, stäm mig då.)
Men det finns en kategori människor som irriterar mig ännu mer, och det är new age-flummarna. Här har vi en kategori människor som inte bara saknar förståelse för världen omkring dem, nej de har faktiskt helt och hållet lämnat denna värld och begivit sig iväg på en ”inre resa” som aldrig verkar ta slut. Längs denna inre resa tuggas det lite buddhism light till frukost, lite kabbala till lunch, lite yoga till middag och mysig tantra framåt kvällen. Och hela tiden står visdomsorden som spön i backen. Ingen av dessa människor verkar ha några egna idéer eftersom de enbart citerar sina gurus så fort man frågar något. Eller frågar något förresten, det behöver man inte heller göra. Dessa människor ser nämligen sig själva som missionärer som vid varje givet tillfälle måste övertyga dig om att just du behöver hitta dig själv och att just hon eller han vet exakt hur detta ska gå till. Du som någon gång har hamnat bredvid flumtanten på en fest vet nog vad jag pratar om. När jag försöker förklara att jag har fyra barn, ett hus, ett jobb och inte minst en sambo som förgyller min tillvaro och därför inte har den minsta lust att bege mig ut på en inre resa, för allt jag behöver finns ju redan här, så möts jag av new age-arens misstroendeförklaring. Den brukar gå ut på att new age-aren påstår sig respektera min vilja (det har hon läst i någon bok att man ska göra) och sen fortsätter sitt malande om hur Kabbala förändrade hennes liv (ni får ursäkta, men det brukar oftast vara kvinnor).
I min research av flummiga tanter behövde jag inte leta länge innan jag hittade juvelen i kronan. Jag hade på känn att en googling på detta namn skulle leda mig till en orgie av visdomsord och österländska floskler, och jag fick rätt. Så mina damer och herrar, utan närmare presentation ger jag er Agneta Sjödin. Ta en liten titt på Agnetas hemsida, för här hittar du riktigt fina saker. Ett axplock ur floskeldjungeln kan vara på sin plats:
Här några visdomsord från en som inte kan få nog av sig själv:
” Just nu hjälper metoden mig att djupna I varandet , prata med min kropp och nå längre in i min innersta essens och frihet” (Katarina di Leva)
Och här några råd till den som tycker att livet känns jobbigt, kanske har du cancer eller nåt?
”Var i kroppen.. gör det till en vana att välkomna ögonblicket.. nyckeln är att inte känna motstånd mot den form ögonblicket tar sig” (Eckhart Trolle)
Och sen en sån där ”Åhh.. varför tänkte jag inte på det-grej”:
”Happiness is liberty from everything that makes us unhappy” (Okänd)
Medan världen rasar omkring oss hänger sig new age-aren åt meditation. Medan orättvisor får fortgå utan större protester (en och annan röd tröja visserligen) fortsätter flummaren sin inre resa som om detta var meningen med livet, tillvarons mittpunkt, den fria medelklassmänniskans självklara rättighet. Jag känner en och annan flummare, och gemensamt för dessa kabbala-freaks är att de lider av grandios självbild. De tror att de är den upphöjda människan, den sanna humanisten, den generösa altruisten, men när man skrapar lite på ytan finner man allt som oftast en sann egoist som tycker det är helt okej att ta sig vissa rättigheter som vanliga människor knappast ens skulle drömma om. Man är ju liksom en god människa, och därför borde man få lite extra bonus här i livet. Att fuska med bidrag, ljuga för sin arbetsgivare och låta jobbet betala privata resor är bara helt i sin ordning när den goda människan är i farten. Jag är ju så otroligt god så det här kan inte vara fel. Och det finns säkert sanna humanister där ute som inte beter sig som skattesmitande borgarbrackor bara för att de läser Dalai Lama, men mina erfarenheter säger mig att den som pratar om sin inre resa egentligen menar ett rövarstråk längs moralkodernas bortre parentes.
(Så okej, jag är bitter, stäm mig då.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)