onsdag, juli 23, 2008

"Hoppa era jävlarrr!

Mina högt ställda förväntningar infriades helt. Mustasch är ett godståg rakt i bröstet, ett snortajt koncept för lycka och lomhördhet i ett par dagar. Kort sagt, om du missade Mustasch på Rock weekend i Kilafors så får du fan se till att se dem någon annanstans. Och det snart. Hannes, gitarristen, har hoppat av och fan vet om dessa grånade herrar håller på så värst länge till.

Annars lullar min semester på riktigt fint. Jag är bara inne och tar en paus nu, har precis röjt på tomten och ska snart måla vindskivorna på uthuset. Den här kroppen skriker efter arbete och nu får den det. Ahh.. ljuva smärta. Ni är understimulerade era stackars satar, det är därför ni blir stressade. Inse att kroppsarbete är själens bäste vän, ta tag i något rejält och känn stressen bara rinna av. Sen, ikväll, när du är utschasad och trött tar du en fin bira och toppar med en sexa whisky. Seså, gör som jag säger nu. Jag kan sånt här.

fredag, juli 11, 2008

Ride with them

Så här sista arbetsdagen före semestern får jag väl erkänna att både motivationen och arbetsbördan ligger extremt lågt. Det händer inte så mycket, en välsignelse (eller förbannelse) som kan tillskrivas det faktum att jag valt en något senare semester i år.

Trist nog har denna sena semester också lett till att ingen finns tillgänglig för en öl ikväll, alla polare har dragit iväg till Skara sommarland eller Rhodos eller vad det nu var. Min tradition att fira semestern med några öl på lokal verkar alltså frysa inne, för i den här stan går man inte ut ensam inte. Och jag hade gärna tagit en snabb jäkla rackars blixtvisit till Nada på söder och hängt med fina kompisarna David & Hermann om det inte vore för att jag lovat att hämta sönerna tidigt imorgon. Och jag är inte den sortens farsa som sviker såna löften, inte ens för en potentiellt fantastisk kväll på Nada, men du som har möjlighet borde pallra dig dit. Det blir bra. Själv tar jag väl en sväng förbi systemet efter jobbet, köper på mig några nya fina öl, kanske en rosé, och firar hemma med familjen istället. Och det är fan inte fy skam.


PS.
Jag kan nästan garantera att du inte kommer att få höra Easy Star All-Stars sköna version av Radioheads Karma Police på Nada ikväll (våga gå dub pojkar!), men här får du den som en liten sommarpresent från mig (jäkla youtube kan inte posta videos på bloggen för närvarande så håll till godo med länken). Big up till mr Salcin för tipset, och samtidigt en fråga, whatever happened to your blog mr Salcin?

Trevlig sommar ungar!

torsdag, juli 10, 2008

En allians ska med allians bekämpas, men vad händer med demokratin?

Det mesta pekar på att nästa val blir en batalj mellan två allianser: en borgerlig existerande och en rödgrön i vardande. Skillnaden mellan en framtida rödgrön allians och tidigare samarbeten på den vänstra sidan om mitten skulle vara att Miljöpartister (och eventuellt Vänsterpartister) får ministerposter, ingen mer minoritetsregering alltså. Huruvida man går till val på ett gemensamt valmanifest (som borgarna gjorde) återstår att se, men för att detta ska ske måste åtminstone Mona göra en rejäl pudel för detta har historiskt varit en big fucking no-no för sossarna.

Den här utvecklingen var förstås oundviklig, i och med att de borgerliga partierna bestämde sig för att i grupp mobba bort sossarna från makten satte de också agendan för en tvåpartistat, i praktiken samma statsform som den USA använder sig av. På papperet har Sverige fortfarande sju riksdagspartier men i praktiken endast två regeringsalternativ, vilket är olyckligt sett ur alla synvinklar.

Med endast två alternativ tillhanda blir politiken nämligen precis så där polariserad och dum som den är i USA. Det blir kampen mellan det goda och det onda, är du för dem så är du mot oss. Dessutom hamnar vi i ett ännu sämre parlamentariskt läge än amerikanarna, eftersom vårt val kommer att behöva stå mellan två tämligen oförutsägbara kompromisser. För det är ju så, när vi måste komma överens krävs kompromisser. Och det här är möjligen en nyttig team building-övning för våra politiker men det ger knappast oss väljare en tydlig bild av vad som kommer att hända om vi röstar på det ena eller andra partiet. Den som t ex röstade på KD i förra valet för att få lägre bensinpris har blivit gruvligt dragen vid näsan (och rätt åt dem kan jag väl personligen tycka), och den som trodde att Folkpartiet överhuvudtaget hade något med liberalism att göra och lät detta fälla avgörandet bakom den gröna skärmen torde rimligtvis ligga i fosterställning och gny av ren och skär ångest vid det här laget. Kort sagt, politiska allianser är högst oförutsägbara.

Om ideologin tidigare satt i baksätet så är den väl nu förpassad till bagageutrymmet, om den överhuvudtaget är med på resan längre. Hur ser en alliansideologi ut? Vad händer när man blandar kristna värderingar med liberalism? Är detta ens möjligt utan full blown schizofrenia hos våra borgerliga politiker? Det är inte ett dugg enklare att förutse hur den rödgröna alliansideologin kan tänkas se ut. Ska vi ha kärnkraft på halvfart eller vadå?

Det har också visat sig i statistiska undersökningar att många valde att lägga sin röst på den borgerliga alliansen i förra valet för att få bort sossarna, utan att nödvändigtvis veta vad det var man röstade för. Nästa gång kan vi få samma scenario fast tvärtom, vilket förstås är lika dumt. Det blir som den klassiska språngbrädan många tar till för att ta sig ur dåliga förhållanden, och språngbrädor brukar som bekant inte hålla i längden. Nej, en grundregel (det finns väl många antar jag) för en fungerande demokrati borde rimligtvis vara att väljarna vet vad det är de röstar för. Och det är visserligen den enskilde väljarens skyldighet att ta reda på detta, men det blir ju inte enklare att läsa den politiska kartan när partierna gaddar ihop sig och mumlar i grupp.

Många använder sig vårdslöst av begreppet demokrati, som om det vore en för länge sedan bestämd samling regler som vi hela tiden kan hänvisa till så fort en bomb briserar någonstans i världen vilket automatiskt ger oss rätten att bomba tillbaka.. för att försvara demokratin.. du vet. Vilken jävla demokrati, frågar jag då, för när jag ser mig omkring verkar det finnas rätt många versioner. Men i det här fallet, om Sverige går mot en tvåpartistat, så vågar jag faktiskt påstå att det leder till en försvagad demokrati. För demokrati, i mina ögon, är ett regelverk som hela tiden utvecklas, och måste göra så, eftersom världen omkring oss förändras. Detta regelverk skrivs av våra folkvalda, tack var det mandat som vi givit dem. Och du kanske hävdar att Riksdagen fortfarande består av representanter från de sju partierna, och att detta borde säkerställa att just din röst på Centerpartiet gör skillnad. Jaha, säger jag, och ber dig då att ta en titt på vad som hände när Riksdagen röstade om FRA-lagen. Har man sig i en allians givit får man alliansen tåla, av någon anledning blev det ett unisont borgerligt JA lik förbannat liksom.

Så låt oss nu fundera en stund över vilken konstellation som är bäst lämpad att förvalta vår demokrati: är det sju separata partier med varsin (får man hoppas) tydlig agenda eller är det två kompromissande allianser med en agenda skriven i osynligt bläck? Har du funderat klart? Jag har funderat klart, det hade jag gjort redan innan jag skrev texten. Jag vill inte ha en tvåpartistat bestående av kompromisser, av alla ovan nämnda anledningar och säkert fler som jag inte kommer på just nu. Hur vill du ha det?

onsdag, juli 09, 2008

Rapport från vardagen

Lilla I har en sån där läskig magsjuka igen. Hon vägrar äta och det lilla hon får i sig rinner rakt igenom. Det sista unset av babyhull försvinner nu och bakom de trinda kinderna träder en liten majorska fram. Bestämd och i befallande ton pekar hon på något hon vill ha och säger ”ÖH!” åt mig. Den blicken alltså, jag säger bara det, man blir nästan rädd. Igår lärde hon sig ett nytt ord, hon säger ”TYST!” och ser bister ut. Det är förstås roligt, vi skrattade länge, för det är inte svårt att se var det kommer ifrån. Vi brukar nämligen gå och säga så där till varandra, på skämt då alltså.

Hon är iaf på bättringsvägen nu, och därför kan jag skriva om det. När vi är mitt uppe i krisen är jag alldeles för fokuserad på lösningar för att beklaga mig. Både jag och S blir extremt konstruktiva i dessa lägen, fast på olika sätt. Hon blir hälpsökande, ringer kompisar, sjukvårdsupplysningen, sin mamma, osv, för att fråga om råd. Själv betraktar jag lilla I’s matvägran som ett olöst mysterium som bara jag kan lösa, och skrider till verket med problemlösarens iver och glöd. Jag försöker hitta nya maträtter, nya sätt att få i henne maten (distraktion är huvudspåret) och mejslar på så sätt fram en metod som till slut kanske fungerar. Ett tag. Under tiden sitter S i telefon och missar mina framsteg, och när hon säger till mig att hennes kompis U ”som faktiskt är sjuksköterska” tycker att vi ska åka in till sjukhuset blir jag irriterad. ”Vadå åka in till sjukhuset? Vi var hos en läkare för fem timmar sen och hon sa att det inte var någon fara. Dessutom har jag faktiskt fått i henne tre skedar av den här sörjan sen dess, bara så du vet!” Och så där kan det hålla på.

Med andra ord tär det på en när barnen är sjuka. Tär på psyket, tär på relationen, tär på krafterna. Speciellt det här med magsjuka, jag hatar magsjuka. Det blir så uppenbart att ett yttre hot har tagit tag i din lilla älskade juvel när hon blir tunnare och tunnare. Men jag är här för att tala om för er, att det vänder. Och när det vänder, så skingras genast alla moln. Du vet hur det är när du själv varit sjuk, när det vänder blir man nästan religiös i några timmar. Så är det när barnen tillfrisknar också, fast ännu bättre för lättnaden är enorm. Vi snackar minst sjuttio kilo som släpper från axlarna. Kanske ett ton.

Som en kontrast till den allt lättare dottern håller hennes lillebror på att äta upp sig i sumoklass. Han är helt enkelt tjock utav bara h-e, vi har sett ettåringar som är mindre (han är fem månader). Glad är han också, det är en riktig goddagspilt vi pratar om. Själv håller jag mig stadigt strax under 70 pannor och den plågsamma träningen inför Midnattsloppet har börjat. Det går.. tungt. Jag kanske måste skära ner på öl och jordnötter om det här ska gå vägen.

PS.
Vem av er var det som kände Ralf i Mustasch? För din information ska jag se dem på Rockweekend i Kilafors den 18:e, och jag ser verkligen fram emot Heavy metal in the night.

måndag, juli 07, 2008

Jag hjärta Södermalm (ett Wikipedia-race)

Det blir allt glesare mellan besöken men jag är fortfarande löjligt förälskad. Vare sig jag kommer med bilen genom tunneln och upp till Medborgarplatsen, eller till fots från Gamla stan via Slussen, eller med tunnelbanan och upp till en urindoftande kur vid Björns trädgård, så blir jag gång på gång förförd av Södermalm. Men bäst är nästan att ta det till fots från vattnet, österifrån.

Förr i tiden, när jag var en mer frekvent gäst, kunde jag behöva parkera bilen så långt bort som Fjällgatan, där borta vid Herman’s, och därifrån promenera via Erstagatan bort till Bondegatan. När jag passerade El Mundo fanns alltid ett bekant ansikte i baren och inte sällan klev jag in med väskor och allt för att prata strunt över en öl. Jag kunde ringa till kompisen och säga att jag fastnat i baren, men han bodde ju bara runt hörnet så släng på dig skorna så bjuder jag på en Staro. Därifrån är steget inte långt till Vitabergsparken, och är du sugen så ta med en boll så lajjar vi en stund. En sommarkväll och en boll gör dig svettig igen, så det är dags för oss att fortsätta vandringen ner till Skånegatan och Nytorget för att fukta strupen. Alldeles säkert slår vi en signal till David när vi går förbi, och alldeles säkert följer han med oss om han inte är på jobbet.

Det geniala med Skånegatan är att den inte är en genomfartsled. Det är stopp i båda ändarna, så trafiken är märkligt gles vilket lämnar gott om plats åt människorna. Avsaknaden av stressig trafik gör att ljudkulissen är förvånansvärt sober och dämpad, men när du går där märker du att lugnet är bedrägligt, för om det är något som finns här så är det liv. Mänskligt liv som gör att gatan närmast kan liknas vid en pulsåder.

Jag blir alltid glad här och vid varje tvärgata från Götgatan på den östra sidan. Åsögatan, Tjärhovsgatan, Mosebacke torg har jag ju inte ens nämnt. Gå dit, så snart du får chansen. Gräset är faktiskt grönare, betongplattorna ser visserligen likadana ut som överallt annars men sitter du med en glass i handen vid Nackas hörnaKatarina Bangata så är betongplattorna nästan magiska i all sin imaginära prakt.

Jag säger till sönerna att en dag kanske de bor här, det ska ju pluggas och så, och då kommer jag och hälsar på alldeles för ofta. Sönerna lyssnar till min hyllning och frågar efter mer, de börjar också ta Södermalm till sina hjärtan. Det finns en ström, förstår ni, en ström av människor som går från södra Norrland till Södermalm och det är inte svårt att förstå varför. Det är som en mindre stad här, men ändå med storstadens alla löften, möjligheter och nyanser. Vi trivs här för Söder är som vi skulle vilja att vår egen stad var: vacker, livfull och förföriskt inbjudande utan att vara påträngande. Här finns en livslust som manifesterar sig i de ungas fantasifulla kreationer och de gamlas vilja att fortfarande delta i gatubilden. En livslust som vi måste leta efter väldigt hårt och länge för att hitta där hemma, men här står den och väntar i varje gathörn.

Och jag undrar, ser stockholmarna detta med mina ögon? Ser ni verkligen vad ni har?

fredag, juli 04, 2008

Marknadsliberalismens ansikte utåt

Mannen på bilden heter Thomas Idergard. Du kanske känner igen honom, han brukar sitta med i SVT:s nyhetspanel på fredagsmorgnar och tycka en herrans massa saker. Idergard efterträdde Reinfeldt som MUF-ordförande i mitten av 90-talet och har sedan dess haft politiska uppdrag inom bl a näringsdepartementet och gjort civil karriär som proffshjärna inom entreprenörskap och marknadsfrågor. För tillfället lyfter han lön från United Minds, ett företag som ägnar sig åt trend- och omvärldsanalys (alltså samma sak som jag försöker göra här fast troligen i större skala).

Det är allt en liten lustig prick det här, kan man tycka, rapp i käften och solsken i blick. Men om man lyssnar på vad pojken säger (han är född samma år som jag, i Arvidsjaur av alla ställen) kan man lätt sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Det är förstås på ett sätt uppfriskande med galningar i teve, men att Idergard överhuvudtaget får sändningstid är faktiskt rätt förvånande med tanke på de åsikter han förmedlar. Han har uttalat sig rappt och självklart om allt från feminism till trängselskatter och buteljerat vatten, och jag kan nog lova att de flesta av er finner hans uttalanden något svårsmälta.

Han har t ex påstått att det inte finns någon könsmaktsordning i Sverige, och se här en skön klassiker som jag av en slump hittade på nätet, angående sjukvården i USA: ” Men det finns också mycket bra i USA. Visste du att det där finns statliga sjukhus som tar emot människor utan sjukförsäkring?” Att själva systemet med sjukförsäkringar innebär att miljontals människor tvingas förlita sig på välgörenhet för att få vård är liksom den nästa tankevända som Idergard aldrig tar. Imorse ville han avskaffa strejkrätten med motiveringen att människor han känner inte kan ta sig till sina jobb pga den superegoistiska busstrejken. Fascinerande perspektiv.

Den röda tråden i hans resonemang är inte svår att hitta, det handlar förstås om marknadsliberalism. Allt gott i världen kommer av att vi tjänar pengar och handlar grejer, allt ont i världen kommer av att politiker vill införa reformer som begränsar handlingsfrihet och fria flöden. Frihet före rättvisa, precis som det ska vara ur ett liberalt perspektiv.

Frihet i all ära, men USA-vännen Idergard verkar inte se någon konflikt eller inkonsekvens i att stödja amerikanarnas storebrorsbeteende världen över när han så rabiat hatar en annan storebror, dvs den svenska staten. Förklaringen här lyder ”demokratin är värd att försvara med våld”, underförstått den demokrati som USA företräder.

Jag kan gott förstå om somliga av er avfärdar Idergard som en tossig, PR-kåt extremist, men då begår man ett stort misstag anser jag. Det är nämligen både intressant och viktigt att studera den här killen, eftersom man gott kan betrakta honom som en stilstudie i marknadsliberalism. Det han representerar är med andra ord inte en obskyr liten samling människor som samlas i mörka källarlokaler, utan snarare en stor och tämligen mäktig apparat som får allt större utrymme i det svenska samhället: marknaden. Bara det faktum att han vecka efter vecka får sitta i SVT och agera proffstyckare säger något om tyngden bakom Idergards idéer, och jag råder er alla att ta den här mannen på allvar och fundera över vad du tycker om hans idéer.
Skulle det vara så att du, liksom jag, är en smula rädd för vad som kan hända med Sverige om hans framtidsvision förverkligas så kanske det är dags att börja engagera sig? Jag tror nämligen att det är många som ser upp till den här pojken, som tycker att han är en sån där som "tar bladet från munnen och säger som det är". Ungefär som Ian & Bert en gång i tiden, för du minns väl Ian & Bert? Om inte, börja googla på "Ny demokrati" och lär av historien.

onsdag, juli 02, 2008

Nu lämnar du Bruce ifred Ulf!


Jag är pro-Bruce, utan att vara fanatiker, och jag hittar väl egentligen inget större fel på ”Darkness on the edge of town”, det kan jag inte påstå. Sedd i backspegeln fyller den här plattan mer än väl ut kostymen med sina mörkare toner och dystra skildringar, men så har vi det här med hjärnan som spelar en små spratt. Och här kommer sprattet.

En svensk man född 1969, åtminstone den här mannen, har nämligen ett ganska kluvet förhållande till Bruce Springsteens sena 70-tal och orsaken till detta heter Ulf Lundell (och Janne Bark). En gång i tiden gjorde nämligen denne Ulf Lundell (och Janne Bark) allt som stod i hans makt för att låta exakt som Bruce gjorde på ”Darkness on the edge of town”, det rörde sig om ett härmande som befann sig farligt nära gränsen till plagiat. Redan i introt till ”Badlands” ser jag plågsamma syner av en halvpackad Lundell (och Bark) snubbla omkring på en scen för mitt inre, och få saker kan göra sämre reklam för en låt än just denna syn.

Lite bakgrundsinformation kanske behövs för att du som inte är fullt lika gammal som jag ska förstå. Så här var det förstår du, i skiftet mellan 70- och 80-tal ägde Lundell (och Bark) den svenska rockscenen. Dessa herrar var överallt, dvs på teve och i tidningarna (några andra medier fanns ju som bekant inte). När Lundell åkte på turné var det en stor nyhet, hans konserter sändes inte sällan på burken och alltid fanns den spenslige vapendragen Bark vid hans sida. Man fick helt enkelt Lundell körd långt ner i halsen på den tiden, vare sig man ville det eller inte, och man kan lugnt säga att jag inte ville det.

För en liten pilt som just hade upptäckt en cool ny våg av musik från England, full av syntar och androgyna män, kunde ingenting vara mer fel än Lundell (och Bark). Det var det absolut töntigaste och gubbigaste i musikväg man kunde tänka sig, ungefär som om mina tonårssöner skulle ladda ner Lasse Berghagen. Slitna, packade gubbar som försökte vara yngre än de var, och som hade snott hela sitt musikaliska koncept från Brucan. Det var rätt och slätt patetiskt i våra unga ögon detta spektakel, en skam för Sverige. Jag kan nog påstå att jag faktiskt hatade Ulf Lundell där ett tag, så långt vill jag gå.

Så när jag igår, kanske av glömska, letade fram nämnda platta för att ha något trevligt att lyssna på när jag lagade mat rös jag som vanligt till vid den inre åsynen av halvpackade Ulf på en scen någonstans i Sverige, men sen tänkte jag att fanimej, nu är det dags att reclaima skiten. Ulf ska inte längre få äga ”Darkness on the edge of town”, jag måste ta tillbaka den, I owe it to Bruce. Så jag lagade mat och jag lyssnade genom hela skivan, och för varje gång Lundell (och Bark) dök upp i mitt huvud tog jag en ny klunk på ölen och rabblade mitt mantra (”vik hädan gubbjävlar och släpp fram Bruce!”). Jag ska inte slå mig för bröstet och påstå att utdrivningen är klar, dessa demoner är ena sega rackare som ni säkert kan ana, men förhoppningsvis är jag på god väg mot att befria Bruce från Lundell (och Bark). Och jag hoppas att jag lyckas någon dag, för den här skivan förtjänar ett bättre öde.

tisdag, juli 01, 2008

Lite slagsmål på morgonkvisten piggar väl upp

Imorse på vägen till jobbet kom jag ikapp två cyklister som inkräktade onödigt mycket på min körbana, så jag markerade genom att köra om dom och svänga in bilen ganska snävt framför dom. Man kan säga att jag medvetet inkräktade på deras comfort zone, och sånt får man enligt mitt tycke ta när man helt respektlöst vinglar runt i körbanan när trottoaren, där dom borde hålla sig, befinner sig strax bredvid. En enkel men effektiv markering, gott så.

Någon minut senare när jag parkerade bilen utanför kontoret och i godan ro plockade ut min väska från baksätet såg jag samma två cyklister komma jagande i en jävla fart, från varsitt håll. Mannen, för det var en man och en kvinna, började skrika haranger åt mig på finlandssvenska, och det var inga trevliga ord som kom ur hans mun ska jag säga. Jag var tydligen en jävla idiot, vilket jag inte tar rakt upp och ner utan fajt så jag kontrade med att dom väl fan fick skylla sig själva så som dom vinglade omkring mitt i vägen. Åk på trottoaren för i h-e, det är där ni hör hemma, sa jag. Då tände den lille finnen till ordentligt, ivrigt påhejad av kvinnan som väste något ohörbart men säkert inte alls trevligt. Mannen skrek då att han skulle döda min familj, helt out of the fucking blue liksom, varpå jag skrek åt honom att för i h-e kliva av cykeln och börja med mig. Det gjorde han inte, istället cirklade han omkring som en feg jävla fiskmås, hela tiden redo att sticka iväg om jag skulle anfalla. Jag upprepade min uppmaning, ”KLIV AV CYKELN FÖR I H-E SÅ GÖR VI UPP! DU HOTAR INTE MIN FAMILJ, DET SKA DU HA JÄVLIGT KLART FÖR DIG!” Men finnen drog iväg med sin feta kvinna i släptåg, den fege jäveln, och på håll blev han förstås ännu kaxigare. Det sista jag ropade innan jag klev innanför dörren var ”DRA ÅT HELVETE JÄVLA FINNJÄVEL!”, och det får jag väl erkänna att det knappast var mitt stoltaste ögonblick men va fan.. hota familjen så där. Sånt tar man inte.

Jag har alltid varit en snäll jävel som försökt resonera med idioter, i något slags hopplöst humanistiskt anslag har jag försökt vara den bättre människan. Men jag ger upp nu, världen är full av idioter och nästa gång smäller det.

PS.
Det skulle inte förvåna mig om finnen cyklade tillbaka med kniven och skar alla fyra däcken på min bil, men det får det fan vara värt.