torsdag, augusti 28, 2008

Nystulet är bäst

Okej okej, att sno färdiga koncept är verkligen inte något jag förespråkar på något vis, men här kommer ändå ett undantag från den regeln.

Jag svarade nämligen på Davids lilla enkät igår och började genast fundera på min relation till er, mina läsare. Jag tycker själv att vår relation är präglad av en respektfull och självpåtagen distans, åt båda hållen så att säga. Vi håller inte på och gullar och kramas, den stämningen finns liksom inte här inne, och jag har aldrig tvingat fram er från skuggorna förut med intrikata frågor om ålder och var ni bor och så. Jag har hela tiden tyckt att ni borde få vara ifred och bara ägna er åt att kritisera mina texter, men de dagarna är över nu. Min nyfikenhet har tagit över rodret.

Jag är inte bra på sånt här, blir lite nervös nu, men här kommer ändå ett tafatt försök att lära känna er. Det skulle vara jäkligt kul om alla ni som läser detta inlägg svarar på frågorna, vare sig du är stammis eller här för första gången så är du lika intressant för mig. One man, one voice.

1. Hur gammal är du?

2. Var bor du?

3. Vad gör du om dagarna (arbete, skola, etc.)?

4. Hur länge har du läst här?

5. Nämn tre andra bloggar du läser regelbundet

6. Varför läser du, vad är bra/dåligt med bloggen, minns du något inlägg du fastnade extra mycket för?

7. Har vi träffats och tycker du i sådana fall att jag ger en rättvis bild av mig själv på bloggen?

8. Nämn en bok och en film som du tycker jag borde läsa/se

9. Jag står inte ut med människor som …?

10. Vad får dig att må bra?


Tack på förhand!

onsdag, augusti 27, 2008

Little Feat - Dixie Chicken

Nämen usch vad mycket politik och allvarliga saker det har varit här inne nu, tänker du kanske. Och precis när du tror att jag har blivit för allvarlig för mitt eget bästa så bryter jag av med lite underhållning istället. Fint va?

Klippet kanske är lite muggigt, men jag kan inte undanhålla er Bonnie Raitt (hon är sig lik) och Emmylou Harris (visst är hon gulligt tafatt på scenen?) tillsammans med Little Feat från 1977. Mannen som är så våldsamt lik Jack Black heter Lowell George, en gudabenådad slide-gitarrist, sångare, låtskrivare och producent som tyvärr gick ur tiden redan 1979. Det här är southern roots när det är som bäst, they simply don't make 'em like this any more.

måndag, augusti 25, 2008

Von Holstein - the lovefool

När jag gick på högstadiet kände jag en tjej som var tillsammans med stans absolut största skitstövel. Vi pratar alltså om en kille som spred rejält med skräck omkring sig, en sådan som till varje pris ville försvara sitt rykte som den farligaste killen på norra sidan ån. Om man t ex satt och huttrade på en parkbänk med en slumpcigg i näven och någon sa ”Mella kommer” så var det bara att skubba, för killen var galen och kunde på måfå välja ut någon liten spenslig stackare att spöa upp. Bara som en hobby liksom. Han ägnade sig även åt inbrott och stölder för att finansiera sitt leverne. Han var, kort sagt, en kriminell människa.

Jag lyckades på något sätt klara mig genom hela högstadiet utan att bli spöad av honom, tack vare en kombination av list och snabba ben. Däremot råkade jag ut för hans sidekick en gång, karate-experten Björna. Att som vältränad proffsligist ens komma på tanken att gå tre mot en och spöa en så pass spinkig knodd som jag var tyder förstås på grav hjärnskada, men det är skit samma nu, för det var inte den historien jag tänkte berätta. Nej, det var hon den där tjejen, hon som var tillsammans med Mella, som jag kom att tänka på mitt i Kina-debatten (kopplingen till Kina och diktaturer kommer senare, så håll ut är du snäll).

Jag tyckte ju egentligen ganska bra om den tjejen och kunde för mitt liv inte förstå varför hon ville vara tillsammans med den största idioten som gick i ett par skor. Det är förstås inget ovanligt scenario, attraktionskraften hos bad boys är ju tämligen väl utforskad vid det här laget. Men jag var femton år och förstod ingenting av detta, jag hade liksom inga referenser. Allt jag såg var en schysst tjej som klängde på ett monster, och jag började utarbeta två tänkbara förklaringar till detta svårförklariga mysterium. Antingen var hon hjärntvättad, kanske gav han henne droger som inte bara gjorde henne avtrubbad och blind för hans illdåd utan också gjorde henne beroende av honom som leverantör. Ganska snart tvingades jag dock släppa detta spår eftersom hon aldrig visade några tecken på drogmissbruk (inte hjärntvätt heller, om man ska vara ärlig). Så spår två fick bli min huvudlinje, och spår två gick ut på att hon stannade kvar av rädsla. Naturligtvis var det så att han hotade henne med stryk om hon skulle lämna honom, han var ju en galning så dylikt beteende låg helt i linje med hans personlighet. Det fanns iofs inga visuella tecken på detta heller, men jag hade väl läst någonstans att tjejer som befann sig i mäns våldsamma grepp var så oerhört rädda att de inte vågade visa omvärlden ens det minsta tecken på vad som egentligen pågick, de var paralyserade av skräck.

Stärkt av min tes bestämde jag mig för att börja prata med henne. Dels ville jag förstås få en förklaring till denna obegripliga romans som satte min hjärna i bryderier så till den grad att jag till slut fick svårt att klara skolarbetet (något jag i vanliga fall inte hade några som helst problem med). Med det fanns en annan hake också, vilket den skarpsynte läsaren troligen redan har förstått: jag var naturligtvis intresserad av tjejen. Här fanns en chans att bli den noble riddaren, en chans att rädda flickan från monstrets hemska grepp. Så, ytterligare stärkt av mina romantiska (van)föreställningar tog jag alltså mod till mig och gick helt sonika fram till henne på en rast och ställde frågan som hade gnagt i min hjärna i flera veckor: ”Hur i helvete kan du vara tillsammans med en sån idiot som Mella? Fattar du inte vad han håller på med?”

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktion, och kanske var min approach lite väl skarp (tänkte jag där jag stod och väntade på hennes svar), men det hon sa förvånade mig så till den milda grad att jag än idag inte bara minns ordagrant vad hon sa utan också hur hon såg ut när hon sa det. Efter att med en van rörelse ha flippat iväg fimpen hon stått och rökt på tittade hon på mig som en tonårsdotter tittar på sin bekymrade far, dvs med en blandning av lätt förakt och kränkt stolthet. Sen lade hon armarna i kors över bröstet och levererade orden som bränt sig fast i mitt minne: ”Men han är faktiskt schysst mot mig.”

Utan vidare betänketid förstod jag att min bedömning av situationen varit fel ända från början. Hon var varken drogad, vilseledd eller hotad, istället stod det alldeles klart för mig att hon var tillsammans med rötägget av egen fri vilja. Hon var inte ett offer, hon var en medbrottsling som valde att blunda för sin pojkväns kriminella beteende av den enkla anledningen att han var ”schysst mot henne”. Om det berodde kärlekens benägenhet att göra en människa blind för allt utom det hon vill se eller ren och skär dumhet ska jag låta vara osagt, tjejen var under alla omständigheter nöjd med sitt svar och hade ingen lust att diskutera vidare. Det hade inte jag heller, det gick liksom inte att säga något mer. Jag menar, vad säger man när man ställs inför sådan självvald blindhet?

Och här kommer kopplingen till Kina och andra diktaturer: jag känner samma sak när jag tänker på von Holstein som hyllar företagsklimatet i Singapore. Von Holstein är tjejen och Singapore är Mella, och han kan inte förstå varför alla blir så förbannade för Singapore är faktiskt schysst mot honom. Ställd inför hans dumhet blir jag lika perplex som den gången på skolgården, vad fan ska man säga liksom?

Huruvida hans blindhet beror på kärlekens romantiska slöjor eller ren och skär dumhet (kombinerad med en fallenhet för att hylla allt som kan gynna tjockleken på hans plånbok) tror jag däremot är ställt utom all tvivel. Och jag kan förstå och förlåta tjejen, hon var ung och kär och vet alldeles säkert bättre idag. Men von Holstein är vuxen, erfaren och berest, vilket förstås gör hans dumhet ännu mer svårsmält. Jag är rädd för att han aldrig blir smartare än så där, det är något vi får lära oss att leva med.

PS.
Till alla eventuellt kvardröjande marknadsliberaler där ute vill jag också föra fram von Holstein som det slutgiltiga beviset på att Friedmans tes om att ”en fri marknad reglerar och sanerar sig själv” är rent nonsens. Ty om så vore fallet skulle von Holstein inte bara ha blivit av med sitt mediautrymme och alla övriga medel till inflytande för länge sedan, nej han borde i rättvisans namn ha blivit av med allt han äger och bytt namn till von Hemlös. Jag menar, om det är något man vill sanera i ett fritt samhälle så är det väl såna som förespråkar ofrihet. Därför, kära marknadsliberaler, betraktar jag er religion som en styggelse.

fredag, augusti 22, 2008

"Är det okej att byta det fria ordet mot tillväxt?"

Daniel Suhonen har läst Johan Staël von Holsteins krönika i Metro och upprörts, och han är knappast ensam. Von Holsteins hyllning av företagsklimatet i diktaturen Singapore har väl inte gått någon förbi vid det här laget, men Suhonen pekar på ytterligare omständigheter som gör historien ännu äckligare: von Holstein sitter i statens kulturråds styrelse! Inte nog med att galningen har finfint mediautrymme, han jobbar åt regeringen också!

Det har blivit allt mer tydligt att man med titeln "Entreprenör" i ryggen kan uttala sig precis hur dumt som helst och faktiskt komma undan med det. Bert Karlsson är en av pionjärerna i genren, von Holstein den lovande lärjungen. Ingen av dessa herrar har egentligen fått den skit de förtjänar, och jag undrar så in i h-e varför det är så. Jag vet att de i somliga människors ögon är inget mindre än hjältar, idogt arbetande doers som aldrig stannar upp i sin iver att skapa nya affärsmöjligheter. Såna är entreprenörerna, och vi behöver dem, det går inte att blunda för, men fan vet om de ska sitta i statens kulturråd. Fan vet om de ska uttala sig om politik överhuvudtaget.

Men se, landet är fritt och i ett fritt land får även idioter uttala sig offentligt. Enda hotet mot vår yttrandefrihet är väl, ironiskt nog, von Holstein själv och hans gelikar. För om de får som de vill så byter Sverige nog gladeligen bort lite yttrandefrihet om det kan gagna tillväxten. Och den slutsatsen är faktiskt sann mina vänner. Singapore, eller Kina för den delen, hade inte kunnat växa ekonomiskt i den takt de gjort om de hade behövt ta hänsyn till arbetarnas rättigheter. Du vet, sånt där som krav på minimilöner, en dräglig arbetsmiljö, strejkrätt och dylika futtiliteter som kan sätta käppar i hjulen för en entreprenör.

Men jag förstår absolut varför von Holstein blivit kär i Singapore, det måste ju vara ett paradis för en sån kille. "Fan vettu, om kräken mopsar upp sig så tar man in militären bara, låter dom skjuta av ett par bråkmakare, sen ska du se att det blir jobba av! Det är vad jag kallar bra företagsklimat det!" (fingerad monolog, inte ett citat).

Näe fan, nu tar jag helg.

torsdag, augusti 21, 2008

Googling for goggles

Igår tog jag till slut mod till mig och beställde tid för synundersökning. Jag är i praktiken blind som en fladdermus, har brytningsfel och behöver mina glasögon för att ta mig fram här i livet. Okej, jag ser hyfsat bra utan, kan t o m läsa, men efter ett tag blir ögonen överansträngda och huvudet reagerar med smärta.
Jag har för länge sedan förlikat mig med det faktum att jag är en glasögonorm, hellre det än att stå och pillra in små linser i ögonen varje dag. Det verkar läskigt. Jag är heller inte fullt lika fåfäng som sambon som vägrar skaffa brillor trots att hon är minst lika blind som jag. Jag accepterar min skavank, och kommer inte att få panik om det visar sig att synen har försämrats ytterligare. Så vad är problemet? Jo, jag ska ju byta bågar också. Har du varit hos en optiker någon gång? Har du sett hur många varianter av glasögonbågar det finns? Nu börjar jag svettas, det är det här massiva urvalet som stressar mig. Urvalet, plus det faktum att glasögonbågar är ett sånt jäkla statement, nästan som en tatuering. Jag menar skiten kostar ändå några tusen och man förväntas bära dem några år, och de säger ju så mycket om vem du är (försöker föreställa). Eller hur? Låt mig ge några exempel.

Glasögonen säger: Jag är en man som går mina egna vägar, jag har en orubblig tro på min inneboende kraft.


Glasögonen säger: Jag är diktator, har du problem med mina glasögon så dödar jag dig.

Glasögonen säger: Jag är vindögd.

Glasögonen säger: Kolla, framifrån kamrer, bakifrån anarkist. Mig vet ni aldrig var ni har.

Det kanske blir ögonkirurgi ändå, ett litet snipp och ett litet snapp och sen kan ni ju försöka undkomma mina falkögon.

onsdag, augusti 20, 2008

Lust

Jag måste dröja kvar ibland
mitt i vardagen
när jag inte har tid
på lunchen
i köket

Dröja kvar i kyssen
lägga handen längre ner
där midjan möter höften
på kurvan

Där finns varm hud
den väcker något i mig
lusten

Du är så vacker
jag vill ta dig

Nu

Världens trevligaste seglarkille


I skuggan av fumliga friidrottare och barska brottare finns tydligen ett guldhopp kvar, seglarna Fredrik Lööf och Anders Ekström leder inför morgondagens final i Starbåt. Normalt sett hade jag inte brytt mig så mycket om denna notis, segling som sport väcker inte direkt svallande känslor hos mig. Som rekreation är det däremot oslagbart, jag har seglat ett antal somrar i Stockholms skärgård och har många fina minnen.

Vilket leder mig in på varför jag uppmärksammar herrarna i starbåten, för det finns förstås en anekdot att berätta. Året var 1998, en regnig sommar på land där Frankrike vann fotbolls-VM, men ute på havet sken solen. Jag hade tillsammans med min seglarkompis lyckats lotsa den gamla träseglaren hela vägen ut till Sandhamn för första gången (vi tog två Gin & Tonic på vägen in bara för att våga lägga till bland lyxbåtarna), och detta firades förstås i flera dagar. Att fira är något man gärna gör just i Sandhamn, eftersom förutsättningarna för denna aktivitet är alldeles ypperliga på denna stiliga ö.

Vi kommer in i handlingen ett par dagar in i firandet, som jag inte tänker beskriva i detalj, då jag en tidig förmiddag väcks av ett herrans liv där ute på bryggan. Jag ligger i båten med en baksmälla the size of Belgium och tvingas lyssna på väldigt hög och dålig musik varvat med en synnerligen enerverande speakerröst som ropar obegripliga saker. Med växande irritation och huvudvärk ligger jag och vrider mig ett tag, det ska ju mycket till att få en så pass bakfull yngling på fötter liksom, men är till slut tvungen att kapitulera. Så jag reser mig upp, får yrsel, slår skallen i taket (de är trånga de där gamla träbåtarna), svär som den sjöman jag tror mig vara och är heligt förbannad. ”Det här ska nån få fan för” tänker jag när jag i vredesmod slänger upp de små träluckorna och sticker ut mitt ömmande huvud, bara för att mötas av en brett leende kille (du ser honom t h på bilden här ovanför) med en mikrofon i handen. Han tittar på mig med öm och kärleksfull blick, ungefär som en mor tittar på sitt nyvakna barn, och säger ”Väckte vi dig?”. Jag blir helt överrumplad av denna vänlighet. Ilskan rinner rakt av mig och ersätts av en närmast blyg rodnad. ”Nejdå.. det är lugnt, jag skulle ändå upp” får jag ur mig. ”Slå dig ner” säger han, ”det är match race och den båten (pekar) leder”.

Långt senare fick jag veta att den synnerligen trevlige killen var Fredrik Lööf, en av våra mest meriterade seglare med både OS- och VM-medaljer i bagaget. Hade han inte varit så jäkla sportig hade jag bjudit honom på en rejäl huggare (tolva), nu får han istället nöja sig med att jag håller tummarna för honom imorgon. Heja Fredrik och Anders!

tisdag, augusti 19, 2008

Jag den store demonisören

Så fort man säger något negativt om Kina beskylls man för demonisering.. nåväl, för att förtydliga min syn på landet kommer här några rader till i ämnet.

Jag förstår till fullo att Kina är ett fantastiskt land med en fantastisk kulturhistoria, faktiskt tämligen oöverträffad måste man säga. Jag behöver inte 80 universitetspoäng i ämnet för att förstå detta. Jag vill gärna åka dit någon dag, jag kommer att göra det, och säkert blir då även jag förförd av detta fantastiska land. Men det ändrar för fan inte min syn på diktaturer.

Jag har aldrig varit för en bojkott av OS i Peking, jag tror inte på det verktyget. Jag ville istället att världen skulle ta emot Kinas utsträckta hand och använda öppenheten till att visa hela bilden av landet. Problemet är bara att detta inte låter sig göras så lätt, speciellt inte av smålulliga sportjournalister som charmats av den glada hårfrisörskan. Det är roligt att folk har trevligt, men var är de djuplodande politiska reportagen från Kina? De som försöker visa den sida av landet som regimen inte gärna visar upp?

Jag är inte ett dugg förvånad över den nivå av förträfflighet med vilken Kina arrangerar dessa olympiska spel, det är ju just sådana här jättearrangemang av propagandanatur som diktaturer är bra på. OS i Moskva 1980 var fantastiskt genomfört, likaså spelen i Söul 1988. Berlin-OS 1936 har jag av förklarliga skäl inga minnen av, inte ens jag är så gammal, men det lär ska ha varit ett under av organisation och struktur.

Det råder inga tvivel om att Kina har en växande medelklass, precis som Ryssland, och med endast detta mått vill marknadsliberalen mäta välståndet i nämnda länder och kommer fram till att patienten mår alldeles utmärkt. Ett land kan inte utvecklas utan ekonomisk tillväxt, man behöver inte vara civilekonom för att fatta det, men fördelningen mina vänner, fördelningen! Enligt en rapport från Sveriges ambassad i Peking daterad 2007-05-21 lever 11,5 % av Kinas befolkning på mindre än 1 USD per dag, medan BNP-tillväxten ligger på synnerligen imponerande 10,7 %. Är det bara jag som ser en djup orättvisa bakom dessa siffror? Kanske är 11,5 % av befolkningen dumma och lata och förtjänar sitt öde, det är väl ungefär vad von Holstein skulle komma fram till iaf.

Och så var det det här med fria val och demokrati då, slutligen. Om du tycker att det är en bra idé så bör du veta att Kina saknar detta och är således, per definition, en diktatur. Man kanske är en diktatur med rena gator, leende människor, låg brottslighet, bra utbildningssektor, finfin tillväxt och granna skyskrapor, men en demokrati är det då rakt inte. Det vi vet är att Kina har dödsstraff (det har demokratin USA också), kränker mänskliga rättigheter lite då och då (det gör USA också, det heter Guantanamo) samt saknar yttrandefrihet (här får man väl ändå falla till föga och medge att USA, iaf på papperet, har yttrandefrihet, men det är en hårsmån ifrån fiasko även där för vårt fria land i väst). Så du ser, det är inte bara att ropa på demokrati och tro att allting löser sig med detta.

En demokrati är inte bättre än de värderingar, normer och regler som de folkvalda använder sig av, det finns med andra ord riktigt dåliga demokratier och jag påstår att USA är ett exempel på detta. Frågan du behöver ställa dig är dock huruvida det finns bra diktaturer. Du vet, de är ju så glada där borta i Kina, och har så rena gator och så låg brottslighet, vilket får både Lasse Anrell och von Holstein att komma fram till samma slutsats: vi kan lära oss mycket av Kina. Och det kan vi, konstigt vore det annars. Den samlade visdomen och kulturskatten saknar motstycke. Men det vi ska lära oss är inte ”det kanske inte är så dumt med diktatur ändå”, vilket man faktiskt kan få intrycket av att både Anrell och speciellt von Holstein vill säga oss. Det vi ska lära oss, vilket jag tror att den leende hårfrisörskan och hennes landsmän också vill tala om för oss, är att människorna är ett lands främsta tillgång. Men detta har Kinas regim bevisat bortom all rimlig tvivel att man inte håller med om, genom att bokstavligt talat ha plågat skiten ur sin befolkning under många år och inte tillåta yttrandefrihet. Så förlåt mig om jag demoniserar nu, men Kinas regim har en människosyn som vi borde ägna våra yttersta ansträngningar åt att radera från jordens yta.

Be careful out there.

måndag, augusti 18, 2008

Kina är bäst, ingen protest

Även om jag njuter i fulla drag av det underbara spektakel som ett sommar-OS innebär så kan jag inte låta bli att ibland reflektera över den politiska backdropen, den som det faktiskt fortfarande står ”Diktatur” på.

Och när jag gör det så tänker jag att bland alla dessa hundratusentals åskådare, alla journalister, idrottsmän och funktionärer, har jag inte sett en enda tillstymmelse till ens en halv sekunds protest mot regimen. Det är som att samtliga inblandade har skrivit under ett kontrakt som säger att det är förbjudet att prata politik under spelens gång. Ett sådant kontrakt är inte alls en långsökt teori, det skulle mycket väl kunna vara sanning (det ligger liksom i en diktaturs natur att sätta munkavle på folket). Det som däremot förvånar, i mycket negativ mening, är att samtliga verkar ha bestämt sig för att lyda ett sådant kontrakt. Inklusive journalisterna.

Det som skulle kunna vara en fantastisk möjlighet att belysa de missförhållanden som råder i landet, nu när allt ljus är riktat mot Kina, har istället blivit en enda stor gigantisk ursäkt för att titta åt ett annat håll. Stör inte den fina idrotten med politiskt tjafs, det där tar vi sen.

Frånvaron av protester kan tolkas på ett av två sätt, beroende på vilken skrud du väljer att klä den kommande frihetsrörelsen i. Marknadsliberalen, han som tror att ett ekonomiskt system (kapitalism) ska frigöra det kinesiska folket, har ungefär följande tolkning: det kinesiska folket lärde sig läxan 1989, då demonstrationer för ökad demokrati brutalt slogs ner av regimen på Himmelska fridens torg (och när jag säger ”brutalt” så menar jag inte att någon fick en batong i huvudet och började blöda, jag menar massaker med tusentals döda, men den exakta siffran är svår att fastställa då regimen inte gärna släpper ifrån sig den typen av information.) Den läxan man lärde sig, menar t ex den kunnige men ibland förvirrade superbloggaren Blogge Bloggelito, var att folklig protest inte var rätt väg att gå. Istället ska systemet söndras inifrån med hjälp av ökad handel och sådana evenemang som OS. Sakta men säkert, menar Blogge, kommer omvärldens ökade krav på schyssta regler i Kina att leda till en fredlig demokratiseringsprocess. Exakt hur lång tid detta kommer att ta kan förstås ingen svara på, men med tanke på att Kina redan har haft marknadsekonomi i drygt trettio år utan att detta har resulterat i ökad demokrati så lär vi få vänta ett bra tag. Som Blogge själv säger, ”Man kan tro att trettio år är en lång tid men det är det inte”. Så hur lång tid är ”lång tid” undrar man, femhundra år kanske?

Den andra tolkningen, den som socialisten nog är mer böjd att hålla med om, lyder snarare ungefär så här: regimens beslut att med övervåld slå ner det gryende upproret på Himmelska fridens torg 1989 har verkligen fått avsedd effekt (kapitalistens ordval att folket ”lärde sig en läxa” byts här ut mot ”jagades tillbaka ner i hålet och har förblivit kuvat sedan dess”). Det, i regimens ögon, lysande resultatet av den blodiga massakern kan vi se idag när ett helt jäkla OS kan arrangeras i en diktatur utan att den minsta protest hörs. Den kinesiska regimen har inte bara kuvat sitt folk, den verkar också ha kuvat (alternativt charmat) en hel omvärld. Hur ska man annars förklara avsaknaden av protester?

Du kan tro på den ena eller den andra tolkningen, det är upp till dig, men vissa fakta talar ett väldigt tydligt språk. Kina har som sagt haft marknadsekonomi i över trettio år, och denna ekonomi har under hela tiden samexisterat alldeles förträffligt med en diktatur. Den ”boll av frihet” som marknadsliberalen menar att kapitalism är, den har rullat och rullat under en väldigt lång tid utan att friheten, om man med frihet råkar mena demokrati, har växt en endaste millimeter, så jag tillåter mig faktiskt att tvivla starkt på att frihetsrörelsen kommer att vara klädd i den skruden.

Vad som har visat sig i ett antal länder sedan 60-talet (Argentina, Chile, Bolivia, Sydafrika, Polen, Ryssland, Indonesien, Korea, Malaysia, Thailand, och kanske allra tydligast i just Kina) är att politiska system och ekonomiska system har väldigt lite med varandra att göra. Såvida man inte tillåter dessa att beblanda sig med varandra, dvs låta staten äga kontrollen över vissa delar av landets ekonomiska tillgångar. Men det är just detta som marknadsliberalen skyr som pesten, staten ska inte äga ett jota. Det är helt okej att profithungriga och kortsiktigt satsande företag äger och gör som de vill med Thailands vattenverk, men att staten skulle ta på sig ansvaret att förse sina medborgare med friskt vatten är av någon anledning the biggest no-no in the historry of economics, enligt marknadsliberalen. Jag vet inte hur det är med dig, men jag litar inte så värst mycket på en ”boll av frihet” som utan minsta skam har blundat för diktaturens övergrepp i över trettio år.

Vad som också har visat sig med all önskvärd tydlighet genom historien är att en demokratiseringsprocess (den fina bollen av frihet) alltid måste startas av folket självt. Utan protest inifrån det kuvade folket, utan rop på hjälp, kommer ingenting att hända. Och därför blir jag också så väldigt bekymrad när jag tittar på OS-sändningarna, för det jag ser är ett kuvat folk som lydigt har levererat ett lyckat evenemang till sin förtryckares stora lycka. En gigantisk propagandamaskin för regimen är vad OS framstår som i mina ögon, helt utan kritiska röster och med idel glada ansikten. Och jag frågar dig, var det verkligen så vi hade tänkt att det skulle bli?

fredag, augusti 15, 2008

Till den som mot förmodan vill veta var jag står i frågan om Ara Abrahamians protest

En arbetskamrat hade råkat befinna sig i sthlm under Pride-festivalen. Själv är han tillräckligt osäker som människa för att tycka att ”sånt där är onaturligt”, men hans fru var nyfiken och drog iväg honom att se på paraden. ”Så vad tyckte du då?”, frågade jag vid fikabordet. ”Tja.. dom är ju som dom är.. dom där..” sa han. Gud hjälpe mig och bögarna.

En annan arbetskamrat berättade om den gången han och hans sällskap blev jagade att ett par locals i Tunisien, det handlade om ett misslyckat rånförsök. Kollegan med sällskap lyckades fly i en taxi, men hans fördom ligger fortfarande kvar och dallrar. ”Dom är inte som oss.. araberna”. Det var för att de var araber som de försökte råna honom, som ett litet religionskrig i miniatyr. Gud hjälpe mig och araberna.

Ställd inför denna kompakta vägg av medeltida idioti får jag alltid yrsel. Sen måste jag bestämma mig. Ska jag, ännu en gång, försöka bemöta detta skitsnack, markera min ståndpunkt, eller ska jag tiga ihjäl fanskapet? Varje gång kommer jag fram till samma beslut, att jag måste markera min ståndpunkt. Detta är min akilleshäl, jag är något hetlevrad och kan aldrig hålla käft.

Som barn var jag den mänskliga motsvarigheten till den ilsket skällande terriern, och precis som folk ofta skrattade åt den arga lilla hunden så skrattade folk åt den arga lilla pojken. Jag var ju så söt när jag var arg, tyckte man. Ingen tog mig på allvar, tyckte jag. Ingen förstod att jag menade allvar, att jag redan i tidig ålder tyckte mig kunna se igenom hyckleri och dumhet som Stålmannen ser igenom allt med sin röntgensyn, utom bly då.

Detta patos, om jag får kalla det så, i kombination med temperamentet har förstås satt mig i klistret ett antal gånger. Ja, det har hänt att jag åkt på stryk, för när min motståndare byter vapen från ord till nävar har jag oftast mycket lite att sätta emot. Jag är inte pacifist, bara klent byggd.

Det som provocerar mitt temperament allra mest är känslan av att bli orättvist behandlad, och detta gör mig knappast unik. Ingen gillar att bli överkörd, spottad på och knullad i röven, om metaforen godtas av det läsande herrskapet och tjänstefolket där ute. Det som skiljer oss åt i detta ämne är väl snarare sättet på vilket vi reagerar. Somliga av oss blir förbannade och svär att ägna så mycket tid och energi som det krävs för att avslöja denna komplott vi blivit utsatta för, medan andra, av olika orsaker, kryper undan och slickar sina sår som det skadade djuret.

Jag har säkert försökt uppmuntra sådana undankrypare att stå på sig och hävda sin rätt genom åren, därtill är jag skyldig, men jag skulle aldrig få för mig att beskylla den personen för att reagera på ett moraliskt felaktigt sätt. Men vi hetlevrade, vi som agerar ut våra besvikelser och upplevda orättvisor, vi får ibland höra att vi beter oss omoraliskt. Som att våra känslors utspel ska hållas i schack, för att det ”drabbar andra”. Somliga påstår t ex att det blir dålig stämning så fort jag, redan vid en lindrig nivå av affekt, höjer min röst för att accentuera känslan som huserar i min kropp. Efter ett sådant uttalande brukar det bli riktigt dålig stämning, du vet den stämningen när ingen vågar säga någonting alls.

Mot denna bakgrund tror jag nog att du förstår var jag står i frågan om Ara Abrahamians protest. Det må så vara att det blev lite dålig stämning där vid prisutdelningen, att de andra medaljörerna fick sina fina stunder förstörda, men jag kan lova att hade det varit jag så hade jag med hundra procents säkerhet gjort något liknande. Möjligen hade ett långfinger funnits med i bilden också. Detta vet jag, så det är ingen idé för mig att sätta mig på någon annan häst än den jag faktiskt rider på. Och du kan tycka att jag har rätt eller fel, det spelar faktiskt ingen större roll. Det som spelar roll är att vi människor, ställda inför upplevda orättvisor, reagerar på olika sätt, och det tycker jag ta mig fan är en demokratisk rätt. Ara blir hyllad av somliga och fördömd av andra, precis som jag har blivit genom åren, och i en allt mer pengastinn och korrupt elitidrott är detta den enda sanna demokratiska rätten i sammanhanget: vår rätt att reagera på det inträffade precis så som vi vill.

torsdag, augusti 14, 2008

tisdag, augusti 12, 2008

Är du snygg eller ful?

I söndags kom jag hem från en vecka på Samos. Själva resan är inget att yvas över, en Grekisk semesterö som alla andra, rätt fantasilöst käk, en hel del öl och bad. Trevligt men knappast Pulitzer-stoff om du förstår.

Men det finns annat som händer, i mötet och kommunikationen mellan människor. Jag tänker främst på den arbetskamrat som jag reste med, en rätt sliten man som befinner sig mitt i en jobbig skilsmässa. Det var därför jag erbjöd honom att följa med mig och sönerna, trots att jag egentligen inte betraktar honom som en speciellt nära vän, men jag tänkte att han ändå var värd att räddas. Nu är jag inte lika säker. Man kan se min gest som en human sådan, vilket den också är, men den kom också med ett pris som naggade min inre moder Theresa i kanten. Jag fick nämligen se sidor av min arbetskamrat som jag inte riktigt gillade, eller rättare sagt, som irriterade mig som fan efter ett tag.

Och så här är det, ingen av oss är perfekt, men jag tänker ändå ta upp en specifik sak som retade mig. Anledningen till att jag tar upp just detta irritationsmoment är att jag tror att beteendet finns där ute i väldigt stor utsträckning, att det så att säga är allmängiltigt gods för diskussion. Det handlar, förstår du, om människosyn. Det kunde t ex låta så här:

Av någon anledning som är glömd och inte viktig började jag prata om Cornelis och hans tre damer, och jag frågade ”Vad hette egentligen de där tre damerna?” Sedan ägnade vi tillsammans en stund åt att försöka minnas namnen, men kom bara på Maritza Horn. Sedan sa min arbetskamrat ”men ingen av dem såg egentligen speciellt bra ut”. Jaha, och vad har deras utseende med saken att göra, liksom.

En annan gång berättade han om när han hamnade i samma hiss som Kajsa Bergkvist. Han sa att hon var ganska lång, att han hade börjat prata med henne om något som han inte mindes nu och avslutade sedan med ”och hon såg faktiskt ganska bra ut”.

Parallellt med detta ägnade denne 54-årige man tiden åt att spana på kvinnor på stranden, tämligen unga sådana, och bedömde helt oblygt deras utseenden och kroppar inför mig och mina tonårssöner. Så fort en kvinna gick förbi, eller dök upp i ett samtalsämne, fällde han en kommentar om hennes utseende. Till slut lackade jag ur och frågade om han för i h-e kunde tänka sig att prata om en kvinna och bara en endaste gång låta bli att kommentera hennes utseende. Han verkade först förvånad över mitt utbrott, men samlade sig så småningom och sa ”Vadå, tycker du inte om kvinnor?” Till slut tröttnade till och med mina söner och protesterade på sitt, måste jag erkänna, rätt dråpliga sätt. En av sönerna, jag minns inte vilken, drämde helt sonika till med ”Men hur fan ser du ut själv då?”

Med tiden började jag förstå att han inte såg något konstigt i sitt beteende. Där jag tyckte att han reducerade kvinnor till snygga eller fula fodral tyckte han att han var ”en man som uppskattar kvinnor”. Och bakom diskussionen där jag hela tiden körde pannan i en tjock tegelvägg ligger en större fråga, tycker vi killar lite till mans att det är rätt okej att fälla kommentarer om kvinnors utseende?

Jag vet hur tongångarna brukar gå, den normale medelsvensken kommer att säga något i stil med ”Det skadar ju inte om hon ser bra ut, men i långa loppet är det de inre egenskaperna som är viktiga”. Någon annan kan säga ”Det beror väl på om du vill gifta dig med henne eller bara ligga”. En tredje, kanske är det jag på mina höga hästar, säger ”det spelar ingen roll vad vi tycker är snyggt eller fult, det handlar om att för fan upprätthålla en människosyn som åtminstone kan sägas ha överlevt medeltiden”.

Men till syvende och sist sitter vi där ändå och bedömer. Några av oss håller det för oss själva, vi ser något och kategoriserar, snyggt eller fult. Kanske är vi de största hycklarna av dem alla. Det må så vara att min arbetskamrat är en neanderthalare, men han är åtminstone ingen hycklare. Kan man säga så? Och vad är egentligen värst?

När jag inte kom åt moralfrågan ville jag istället visa att hans människosyn, hans fodralfascination om du så vill, får konsekvenser för honom själv som inte är bra. Jag sa att det nog inte var en slump att han lyckades gifta sig och skilja sig inom loppet av endast tolv månader. Med den människosynen, menade jag, var det bara helt naturligt att han ”glömde bort” att ta reda på om hans kvinna besatt de egenskaper som kunde få förhållandet att vara. Med den människosynen, tänkte jag sen, är det kanske heller inte konstigt om han själv saknar de egenskaperna. Han bara såg något han gillade, blev smått besatt i ett fodral, och nu sitter han där och fattar ingenting. Jag vet inte om han förstod detta heller, jag tror inte det.

Han är olycklig, och det ska man inte önska någon att vara, men jag ville påvisa att det fanns en koppling där som han själv kanske inte förstod, en koppling mellan hans människosyn och skilsmässan. Jag försökte berätta historien om hur alla har blivit förförda någon gång, om läxan vi till slut har lärt oss. Samtidigt, om jag ska vara lite krass, tänker jag att om polletten inte har trillat ner när man är 54 år så kanske den aldrig kommer att göra det. Och det var där, i dessa tankar på en solstol i grym grekisk hetta, som min inre moder Theresa vacklade till på allvar och tänkte att hon nog fan kanske låter bli att försöka rädda den här jäveln. Det är nog lönlöst, tänkte hon till slut, och tog ett bad istället.

måndag, augusti 11, 2008

Börja bli rädd, börja bli riktigt rädd

Jag läser just nu, och har kommit halvvägs igenom, ”The shock doctrine” av Naomi Klein. En bok som känns som den viktigaste jag någonsin läst, för om bara hälften som står i den är sant så borde vi skriva om historien från 50-talet och framåt rejält och ställa hela amerikanska administrationen med CIA i spetsen inför krigsdomstolen i Haag. Marknadsliberalerna, neoliberalerna eller vad de vill kalla sig, de som tillber sin gud Milton Friedman och Chicagoskolan, har så mycket att stå till svars för att det nästan börjar bli löjligt. Och då har jag som sagt bara kommit halvvägs genom boken.

Visste du t ex att Friedman (vinnare av Nobelpriset i ekonomi 1976) agerade personlig rådgivare åt diktatorn Pinochet i Chile? Visste du att ”The Chicago boys”, dvs Friedman och hans lärjungar, har haft ett fett finger med i spelet i varenda militärkupp i Sydamerika, i de vitas vidmakthållande av den ekonomiska makten i Sydafrika och i Kinas förtryck av sitt eget folk? Kanske trodde du, liksom jag, att kapitalism inte kunde existera under kommunistiskt styre, att det liksom var varandras motsatser? Tänk så fel man kan ha, för det visar sig (enligt Klein) att Kina har det mest tokkapitalistiska systemet i världen och att dess förtryck av folket är själva förutsättningen för att det ska fungera. Börjar du bli rädd nu?

Det nationalekonomiska system som marknadsliberalerna betraktar som sitt Utopia, totalt utan statlig inblandning och med fri handel samt privatisering av samhällstjänster, är ett system som fungerar allra bäst i en diktatur! Gärna en våldsam och blodig sådan, så att folket håller sig ordentligt på mattan. Det största hotet mot Friedmans kapitalistparadis är nämligen en stark folklig opinion med starka fackföreningar som bevakar arbetarnas rättigheter, vilket kanske inte är en nyhet i sig men när Naomi Klein radar upp exempel efter exempel på exakt hur mycket blod som dessa till synes harmlösa ekonomer har på sina händer blir man faktiskt mörkrädd.

Men ekonomerna tvår alltid sina händer, för ekonomerna är inte de som torterar folk och kastar ut dem från flygplan, de står ju bara för ”det tekniska”. Vilka som lärde juntakillarna hur man bäst torterar folk? Jo, CIA förstås. CIA stod för de ”praktiska” råden medan University of Chicago stod för de teoretiskt ekonomiska. Allt finansierat av IMF och World Bank, vars syfte påstods vara att hjälpa länder med kollapsande ekonomier. Det gjorde man också, fast inte direkt på det sätt som FN och övriga världen hade tänkt sig. Man hjälpte liksom till att införa diktatur i större delen av Sydamerika, bara för att driva igenom sin ekonomiska plan. Dessutom var Chiles ekonomi under Allende knappast av arten kollapsande, snarare tvärtom. Det gick riktigt bra för Chile tills helikoptrarna började hovra ovanför presidentpalatset och Pinochet (CIA) klev in och tog över.

Jag kan säga dig att man blir heligt förbannad när man läser den här boken, förbannad och minst sagt rädd. För det som håller på att hända i Sverige nu, i skuggan av en skendemokrati, är exakt det som Naomi Klein beskriver i sin bok. Utförsäljningen av statliga bolag, privatiseringen av alla samhällstjänster och elimineringen av alla handelshinder är ett tydligt avståndstagande från Keynesianismen, vilken Sverige har stött sig emot under hela efterkrigstiden, och en lika tydlig flört med Chicagoskolans fundamentalistiska syn på kapitalism.

Som du kanske märker har detta systemskifte skett utan draghjälp av en militärkupp, för någon sådan har vi ju inte haft i Sverige, och det beror på att Chicagopojkarna, efter lite finslipning, har hittat ett sätt att genomdriva sina idéer även i en (så kallad) demokrati. Thatchers England fungerade som laboratorium för detta lilla experiment, men där Thatcher behövde ett litet skitkrig på Falklandsöarna för att dölja sin verkliga ekonomiska agenda verkar vår allians vid rodret ha bestämt sig för att smygchocka in sin plan att rasera allt vad sociala skyddsnät heter och lämna över makten över Sveriges tillgångar till en liten klick ekonomisk elit.

Vårt enda hopp är att detta aldrig har fungerat någon annanstans i världen. Det är nämligen så, enligt Klein, att det måste till en nationell chock för att en politiskt styrande makt ska kunna genomdriva detta spektakel. En nationell chock, vare sig det handlar om en militärkupp, ett krig, en naturkatastrof eller ett terroristattentat, är nämligen exakt den murbräcka bakom vilken ekonomerna kan dölja sin verkliga agenda. Friedman kallar sådana chocker en "fantastisk möjlighet", Klein kallar dem en "temporärt demokratifri zon inom en demokrati". Allt som behövs är en liten stund då alla ser åt ett annat håll, eftersom planen redan är klar och förbanden av Friedman-indoktrinerade ekonomer står och väntar bakom hörnet. I Polen lyckades man t o m använda frigörelsen från den Sovjetiska ockupationen som murbräcka, en till synes positiv nationell chock kan med andra ord också utnyttjas av dessa enormt sluga herrar som drillats så väl på University of Chicago.

Det finns ett antal rysliga slutsatser att dra om marknadsliberalism när man läst denna bok, och jag kommer att beröra fler framöver när jag läst klart. Helt klart står dock att samtliga länder som tagit hjälp av Friedman och hans lärjungar har hamnat i en verklighet som för ett extremt fåtal ter sig alldeles förtjusande men som för en förkrossande majoritet ter sig helt fruktansvärd. Om du känner dig säker på att du kommer att tillhöra detta extrema fåtal i framtiden är du bara att gratulera, om inte finns det större anledning än någonsin för dig att göra din röst hörd. Och då menar jag inte i nästa val, för då är det högst troligen redan för sent.

Så låt oss göra revolution, och låt oss börja med att vänligen men bestämt kidnappa finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Mats Odell och reda ut ett och annat i en mörk och kall källare. Det är nämligen dessa herrar som håller på att sälja ut Sverige just nu, och de gör det till rena vrakpriset. Den goda nyheten är det fortfarande finns tid att stoppa detta vansinne, den dåliga nyheten är att om vi inte hinner så är det omöjligt att vända tillbaka.

lördag, augusti 02, 2008

They're coming to take me away.. again

Från och med imorgon (söndag) och en vecka framåt kommer jag och mina två äldsta söner att befinna oss på den grekiska ön Samos. Denna vecka ska jag ligga i skuggan och läsa bra böcker, bada när andan faller på och dricka en och annan öl förstås. Det jag inte ska göra är rensa ogräs, måla fönster, byta blöjor eller blogga. Det handlar helt enkelt om att skamlöst skämma bort mig själv och mina tonårssöner, because we're worth it.

Jamas!