Blött bloggkrut

Det lilla bloggkrut jag har just nu har jag valt att lägga på Barstol. Ni går inte miste om mycket, det är som vanligt när jag är föräldraledig. Jag går in i någon slags grotta och tycker inte att jag har särskilt mycket att säga om något alls. Jag vet inte varför det blir så, att jag tycks checka in hjärnan när jag tar hemmajobbet, men en gång i veckan lyckas jag iaf prestera något textmässigt på den där andra bloggen. Jag är nöjd så.

Medan jag ligger i träda finns det andra som står i. Läs IA t ex, hon verkar vara i bra form. Eller varför inte upptäcka den yngre generationen, här i form av min systerdotter. Hon fyller väl fortfarande något som slutar på "ton" men har ett språk som jag inte var i närheten av när jag var tjugosju. Det säger väl iofs inte mycket, jag var snudd på illiteral innan tretti, men ändå. Hon skriver bra.

Sköt om er folks.

Barstol

Idag skriver jag om jämställdhet och könsroller på Barstol.nu

Morning has broken

Imorse gjorde jag misstaget att somna om när båda småttingarna befann sig i vaket tillstånd. Det är sånt som lätt händer efter en tuff natt, men konsekvenserna kan bli ödesdigra. Lille O var säkrad i spjälsängen, han gick ingenstans, men lilla I löpte i full frihet. När jag vaknade till sans efter en kvart eller så hade hon fullkomligt pulvriserat mina nya glasögon (som kostade fyratusensjuhundra spänn), och man kan gott påstå att våra diplomatiska relationer var en aning frostiga efter det. Hon tittar på mig skamset i ögonvrån och jag blänger tillbaka. Nog fan vet hon att hon gjort något fel men för en 2-åring är det förstås ingen skillnad på leksaker och pappas dyra glasögon som liksom är förutsättningen för att han ens ska kunna ta sig utanför dörren. Prova att leta efter de gamla glasögonen utan den nya på dig, med mitt brytningsfel är det som att famla i en nedsläckt labyrint.. nästan.

Den politiskt korrekte föräldern säger "jamen det var ju tur att hon inte skadade sig iaf, hade ju kunnat hända vad som helst!", vilket förstås är så jävla sant så. Ja, det är mitt fel. Man får inte somna på posten, med det gjorde jag.

Vilket påminner mig om en klassiker som inträffade härom dagen. Inte för att jag sov, men jag var upptagen med annat när lille O lyckades forcera grinden till källartrappen och tumlade ner en fyra fem trappsteg. Killen klarade sig bra, han är rätt fet och släpade sig liksom ned för trappstegen som en påse jordnötter, fick aldrig upp farten. Min första tanke efter en okulär besiktning var "hur ska jag berätta det här för S utan att bli av med vårdnaden?" Samma sak där alltså, det hände på min vakt och därför är jag skyldig. Tycks som jag inte varit en speciellt bra förälder senaste tiden. Det har brustit i uppmärksamheten. Gult kort helt enkelt.

För övrigt kan jag bara konstatera att Mona Sahlin går kräftgång i frågan om väljarförtroende. Hate to say I told you so. Kanske har hon också brustit i uppmärksamheten, kanske har någon kärnfråga ramlat ned för trappen. Hon verkar iaf ha det jobbigt just nu så jag säger Mona, jag vet hur det känns. Min trovärdighet är också naggad i kanten, känner mig usel och värdelös. Men vi får väl komma igen och ta nya tag, någonting säger mig att vi är rätt bra på det båda två.

Kort och gott

Imorse hände något som borde vara en fysisk omöjlighet, jag skar mig på en skiva bröd. Jo det är sant, en rostad skiva bröd. Jag blödde, inte jättemycket men tillräckligt för att skapa enorm huvudbry. Hur i h-e gick det där till?

Vi backar bandet istället. Igår var det fars dag och David ringde upp mig för en intervju åt Nyheter24. Den blev rätt bra, om än väldigt kort.

Ha en trevlig dag, mer än så här hinner jag inte.

Hemmamatch

Bilden ljuger. Visst händer det att lille O bränner av på soffan som en försupen truckdriver, men för det mesta är aktivitetsnivån betydligt högre. Jag är hemma igen, hemma med barnen (plural denna gång). Fjärde dagen har inletts och kaoset börjar möjligen ändra karaktär, jag kan åtminstone skönja viss struktur i slutet av tunneln. Det är ju så jag vill ha det, struktur, men när de här bångstyriga glinen visar prov på motsatsen (barn är inte strukturerade, vilken överraskning för en fyrabarnsfar) försvinner jag ibland in i en dimma som farligt mycket liknar bitterhet. Jag är nog inte bitter, bara förvirrad och en aning stressad.

Det är ansvaret som tynger. Aldrig en fikarast för sig själv, ständigt minst en telning som svävar i livsfara.. om man vill vara lite melodramatisk så kan man faktiskt uttrycka det så. De här två ligisterna sover aldrig samtidigt på dagtid. Jag lovar, det har aldrig hänt. Dagarna rullar på i ett förvånansvärt högt tempo, kroppen ömmar efter alla lyft i konstiga ställningar och när kvällen kommer och det kanske vore läge för lite vuxenmys ekar huvudet tomt som en övergiven gympasal i Hedesunda. Sen kommer nattskiftet, jo hej. Jag menar inte att klaga, jag sitter här av egen fri vilja, men helvete vad det här kan vara slitsamt ibland.

Sen kommer känslorna. Idag började jag gråta när jag tittade på fotografier i datorn. Min familj, min underbara familj, tänker jag och suger tag i lilla I som står bredvid mig och ser aningen förvirrad ut. "KRAMA PAPPA NU, SESÅ!" Ja herregud om folk kunde se hur man bär sig åt.

Jag måste gå nu. Någon behöver ny blöja.
Sköt om er.

Bruce Springsteen - Atlantic City

Jag står på Pet Sounds och bläddrar skivor, bara gammalt från 70-talet eftersom jag tappat förmågan att ta till mig något nytt. I högtalarna spelas Springsteen, det är en liveupptagning av någon senare låt jag inte känner igen. Det låter väl okej. En kille pratar med de två tjejerna i 30-årsåldern som står bredvid mig, jag antar att det är hans flickvän och hennes polare. Han ser helt nyknullad och lycklig ut när han förklarar för de klart ointresserade tjejerna att det är från Ullevi. Åh nej, tänker jag, ett Springsteen-fan, det var bara det som fattades. ”Lyssna” säger han, ”det är sextitusen där men helt knäpptyst, så jävla magiskt!” De kanske tyckte det var skitkass, kanske därför de är tysta tänker jag. Tjejerna är uttråkade, vill väl gå och shoppa. Jag bläddrar vidare bland Little Feat, The Band, släntrar över till reggaehyllan och tummar förstrött på en Lee ”Scratch” Perry och hamnar slutligen bland countryalstren. Hank Williams III, det kan ju vara roligt att kolla upp. Så jävla trött på Springsteen, någon gräns får det vara.

Flera timmar senare sitter jag i bilen på väg hem. I baksätet sitter två barn och min älskling och sover, jag lyssnar på Hank. Konstaterar att han gjort en cover på Atlantic city, och det känns som någon försöker tala om något för mig. Antingen att jag aldrig kommer undan Bruce, I can run but I can’t hide, eller att jag har växlat in på fel spår och blivit snobbig och insnöad. Gud, jag lovar, jag ska skärpa mig. Det håller på att bli på fel sätt, jag har märkt det också.