onsdag, september 30, 2009

Pablo Francisco - Ecstacy at Techno Club

Alltså.. jag är verkligen inte killen som brukar hylla stand up-komiker i onödan, men den här killen hör till undantagen. Visst, det är amerikansk under bältet-humor långa stunder, men vilken finess, vilken träffsäkerhet, vilken talang! OCH, det här är helt sjukt, han kommer för fan till Gävle nästa fredag! Vilka hänkar på?

En onödig påminnelse

Jag antar att jag egentligen inte behöver påminna er om att det är onsdag och att jag skriver på Barstol idag. Jag får ibland höra att jag är övertydlig, vilket kan tolkas som att jag underskattar mina medmänniskors fattningsförmåga. Men så är alltså inte fallet. Jag är övertydlig eftersom jag alltid känner mig osäker på min förmåga att nå fram till människor.

Jag antar att detta gör mig allt annat än mystisk. Så är det, såna insikter kan man nå vid snart 40 år fyllda. Jag är inte mystisk, har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

Rätt ofta känns det också som att många människor tror att jag är kaxigare och mer självsäker än jag är, fast det kanske är en allmänmänsklig missuppfattning. Känner du också så? Vi är nog aldrig riktigt så som andra tror att vi är. Inte ens den som står mig absolut närmast känner till alla skrymslen och vrår.

Hursomhelst (Chuck Klosterman, eller rättare sagt Chuck Klostermans översättare, skriver ihop hursomhelst i sina böcker så nu gör jag det också), du kan väl gå till Barstol och slänga ett öga är du snäll.

tisdag, september 29, 2009

Lunch

Jag käkade lunch med min fru idag. Vi pratade om föräldraskap, hur jävla präktigt allt som har med föräldraskap är. Ja du vet i tidningar och sånt. Skit samma, det hela spårade som vanligt ur ganska snabbt och någon gång under samtalet sa frugan "Jaja, man är väl en bad mother", varpå läget yttrade sig för mig att dra till med "Om du är en bad mother, då är jag en bad motherfucker". Jag tycker faktiskt att det var jävligt roligt sagt (det tyckte hon också).

fredag, september 25, 2009

Jävla hundägare

Vissa mornar borde man bara hålla käften och bita ihop, men inte jag inte. Imorse rök jag ihop med två hundägare. Det var dom där två kärr.. kvinnorna som jag kommer ikapp nästan varje morgon när jag cyklar till jobbet. Där strosar dom två, glada i hågen, medan ett virrvarr av koppel och hundar löper tvärs över gång- och cykelbanan. Det är samma sak varje gång. Men imorse lackade jag ur, jag stannade helt enkelt cykeln och sa ”Hörni, det här funkar ju inte..”

Innan jag hann säga något mer fick jag två synnerligen ilskna hundägare på halsen som skällde ut mig efter noter. Jag fick veta att det här helt och hållet berodde på att jag inte plingar med min ringklocka när jag är 40 meter ifrån dom, och jag fick minsann också veta att ingen annan har något problem med det här. ”Så vad ni säger är alltså att det här är mitt fel?” sa jag, och fick en ohörbar svada till svar. Jävlar vad tanterna gick igång på det där!

Det gick förstås inte att fortsätta resonera i det läget, det enda jag kunde göra var att säga ”Okej, då vet jag” och cykla iväg som ett åskmoln. Men jag smider planer, tro inget annat. Våra vägar kommer att korsas igen, kanske redan på måndag, och jag ska ägna helgen åt att tänka ut exakt hur och med vilka verktyg jag ska annonsera min ankomst på ungefär 40 meters avstånd.

Och jag vet vad ni tänker säga nu, ni tänker säga att tanterna har rätt. Och det har dom, det går inte att säga emot i sakfrågan. Om jag plingar 40 meter innan så är problemet ur världen, men jag kan förstås inte nöja mig med det.

Nej, eftersom en sådan lösning lägger hela ansvaret på mig som cyklist och inte kräver någon bot och bättring från hundägarna så har jag ett bättre förslag. Om du är ute och går med din hund längs en gång- och cykelväg så är det DITT ansvar att se till att a) kopplet aldrig löper tvärs över vägbanan (dvs att du och hunden går på varsin sida av det där breda svarta strecket som heter asfalt) och b) att hunden inte springer kors och tvärs över denna, speciellt strax före 8 på morgonen, hårt trafikerade vägbana. Jag låter inte mina barn springa kors och tvärs över vägbanan när jag är ute och går med vagnen, eftersom detta skulle försätta både dom och mina medtrafikanter i stor fara. Jag förstår inte varför just hundägare har så svårt att få in sådan enkel matematik i skallen.

Och här kommer jag garanterat att möta invändningar från hundägare som ska förklara för mig att det är svårt att hålla en hund i styr eftersom hunden har en egen vilja och är så glad och upprymd över att äntligen få röra på sig, och så vidare, och så vidare. Men jag säger SKITSNACK, det är vad jag säger! Det här är hur lätt som helst, det enda du behöver göra är att hålla KORT KOPPEL! Jag har sett Mannen som talar med hundar, jag vet hur sånt här fungerar. En hund ska alltid hållas i kort koppel, av flera anledningar. Och med kort koppel menar jag BETYDLIGT KORTARE ÄN FYRA METER! Det är du, käre hundägare, som har släpat ut det intet ont anandes djuret på vägbanan, inte jag.

Om dessa villkor uppfylls så lovar jag att göra min del. Jag lovar att om nöden så kräver annonsera min ankomst i god tid, MEN JAG SKA JÄVLAR I MIG INTE BEHÖVA GÖRA DET VARJE GÅNG BARA FÖR ATT NI GÅR OMRKING OCH SLADDRAR OCH INTE KAN HÅLLA KOLL PÅ ERA HUNDAR! Begrips?!

onsdag, september 23, 2009

Det fanns en lucka

Igår kväll fanns en lucka, och jag tog den. Runt halv tio infann sig plötsligt läget, alla småbarnen sov och gitarren var ledig. Jag sa till frugan att nu ser du, nu går jag ner i källaren och spelar lite gitarr. För det var så himla längesen, och jag är sugen, så jag gör det. Sen spelade jag i typ tjugo minuter och det gick åt helvete. Det lät så jävla illa, och det kan bli så ibland men det är lika deprimerande varje gång det händer. Ingenting lirar, fingrarna lyder inte, och den redan flämtande drömmen om scenen förångas och försvinner i tomma luften. Det är bara att gå upp igen, sätta sig framför teven och kolla på sportnytt. Läsa lite Paasilinna innan man släcker lampan och blir medvetslös.

Barsnack

Idag bjuder jag på ett hederligt barsnack mellan två farbröder, där jag är den ena.
Du läser det inte här, men här.

onsdag, september 16, 2009

Idol puts the LE back in GÄVLE

Läs om Idol, Gävle, musikliv och lokalpatriotism på Barstol idag.

torsdag, september 10, 2009

Wadda you wanna do with your life? (I wanna rock)

Om någon hade sagt till mig när jag var femton att jag vid nära förti fortfarande skulle sitta och fundera över vad jag vill bli när jag blir stor hade jag nog blivit mörkrädd. Men så är det lik förbannad, här sitter man och funderar över vad man egentligen var ämnad att göra.

Kanske är det ett I-landsproblem, fast jag är inte så säker på det. Alla, oavsett status, nationalitet och hudfärg, har väl drömmar och funderingar om framtiden? Nej, jag tror att det här är så djupt mänskligt som det bara kan bli. Ett barn i Darfurs flyktingläger har drömmar, en fängelsekund på Guantanamo likaså, annars dör man väl, liksom långsamt inifrån, eller?

Jag skulle ju bli en entertainer, det var ju så. Men vem har David Lee Roths självförtroende när man är femton? Jag var finnig, smal och begåvad med en ytterst dålig självkänsla. Jag var ingen, jag vågade inte ens stöta på tjejer. För helvete, inte ens när jag fick en lapp där det stod att den och den ville vara ihop med mig vågade jag tro på det. "De driver med mig" tänkte jag, och lommade vidare mot rökrutan med blicken stadigt fäst i golvet. Kvar stod en förvånad femtonårig tjej med lappen i näven.

Den dåliga självkänslan har varit en följeslagare genom livet. Nog för att jag har jobbat på den, oftast genom exponering, men varje ny situation, varje ny möjlighet, föder tanken "Inte fan klarar jag det där" i mitt huvud. Sen gör jag våld på mig själv, tar steget med bultande hjärta och tänker att den här exponeringen bygger upp min självkänsla. Men det blir ju fan aldrig bättre. Jag är lika liten och skakis varje gång. Ibland bangar jag och det är värst. Fan då är jag inte människa på flera dagar.

Jag har fått lära mig, utan färdig diagnos visserligen, att jag är orosdriven och har stort kontrollbehov. Om jag t ex ska ta mig an en uppgift, vare sig det är på jobbet eller hemma, börjar jag med att tänka på ALLT som ska göras, ALLT som kan gå snett och sen gör jag en riskbedömning och kommer ofelbart fram till att uppgiften antingen blir svår eller omöjlig. Såvida jag inte har gjort samma sak förut förstås, då leker jag mig fram genom den. För egentligen, och så här får en sån som jag inte säga, så är jag nog ganska begåvad.

Ibland tycker människor i min omgivning att jag är bra eller smart eller klok eller kompetent, och då får jag prestationsångest. Jag kan säga saker som "Jag är nog inte så smart som du tror", på fullaste allvar. Jag tror alltid att du tror att jag är smartare än jag är, och det beror på att jag inte har så höga tankar om mig själv. Faktiskt så är det så. Inget att hymla om. Och jag fiskar inte nu, jag bara skriver dagbok.. tror jag.

Men det jag ville få fram är att jag också tror att min låga självkänsla har färgat mina politiska åsiker. Jag har alltid den där tanken "Det kan när som helst gå åt helvete" nära till hands, och den som tänker så vill nog ha starka, trygga skyddsnät. Plus att jag förstås är uppväxt i ett sånt samhälle, fast varken jag själv eller någon i min familj någonsin har behövt använda det där skyddsnätet. Men jag litar inte på statistik och by gones, jag litar bara på min dåliga självkänsla. Egentligen är man väl en jävla succé, det gäller bara att fatta det själv.

I wanna rock.

onsdag, september 09, 2009

Onsdag

Det blåser, det är september, sommaren börjar ge upp men, framför allt, det är onsdag. Så du vet var du ska gå för att få dig lite ny (i brist på annat adjektiv) läsning: Barstol.nu

måndag, september 07, 2009

Note to self: Be here now

Efter en magisk sommar väntar en höst full av hot. Är det inte så det känns? Jag vet inte om din sommar var magisk, jag hoppas iaf att den var bra. Själv har jag ju gift mig, blivit pappa igen och känt ett bubblande lager av ren livsglädje strax under huden ända sedan i våras då lilla E började komma på benen igen och förberedelserna inför bröllopet tog fart på allvar. Så magisk är, för en gångs skull, inte en överdrift.

Men nu börjar vi ställas på prov. Som om vi behövde en dödlig influensa när krisen redan har oss på knäna. Det är osäkerheten och ovissheten som ibland förlamar även den mest energiske. Kommer jag att få sparken? Kommer flunsan att flyga förbi mitt hus av kärlek? Jag duckar instinktivt hela tiden, vet inte varifrån smällen kommer att komma.. om den kommer.. men rädslan finns där och måste hela tiden bearbetas och motas bort.

Tänk konstruktivt. Tänk positivt. Samla dina vänner, dem du älskar, människorna som betyder något i ditt liv. Satsa på kärleken och vänskapen, sätt pengarna där. Försök vara här och nu, oroa dig inte för vad som eventuellt kommer att hända.

Jag är den orolige, har alltid varit. För mig är "att leva i nuet" en gigantisk utmaning. Men om jag klarar det, och jag tror jag klarar det, så fixar du det också. Kan vi inte hjälpa varandra? Är det inte också sånt som detta forum kan användas till? Att trösta? Stötta? Peppa? Kom igen nu, vi fixar det här! Jag vet att det är jobbigt men fan.. jag kan hjälpa. Du kan hjälpa. Låt inte oron vinna, jag har varit i den gropen och vill inte tillbaka. Vi ska inte dit, okej?

onsdag, september 02, 2009

Barstol testar undersökande journalistik

Idag, klockan 09.00, är det dags för lite undersökande journalistik på Barstol.
Check it out.. it out.. it out.