tisdag, november 24, 2009

Ode till Public Service

Tacksamheten över att äntligen vara frisk är stark men kort. Det är liksom en halv dags "Prisa Gud!" och sen är det tillbaka i ekorrhjulet. Varför lär man sig inte att vara tacksam hela tiden? Varför landar man alltid i samma grundläge?

Tacksamhet är också en tanke jag skänker Public Service då och då. Nu i helgen till exempel fick jag ytterligare bevis på SVT:s förträfflighet. Jag låg och vilade på ett hotellrum och satte på teven, hamnade på SVT24 och rakt in i Folkpartiets landsmöte. Detta evenemang täcks av SVT med en rejäl och fullgod produktion, vilket man också gör med övriga partiers årsmöten, vad de nu kallas. För en person som hyser något slags intresse för politik ger dessa produktioner en svåröverträffad inblick i en del av vår politiska process. Jag tycker det är oerhört intressant.

Jag lyckades till exempel snappa upp en hel del intressanta synpunkter från enskilda talare som vittnar om en skön och välbehövlig friktion inom partiet. Mest diskussioner, föga förvånande, blev det runt förslaget på medborgarkurs. En annan diskussion jag följde var den om förslaget om gårdsförsäljning av vin, ett förslag som vid första anblick kan tyckas harmlöst och right up the liberals alley men som efter framställningar från bl a Gabriel Romanus faktiskt framstår som ett reellt hot mot hela vår restriktiva alkoholpolitik som fått undantagstillstånd från EU.

SVT24 sänder ju också riksdagsdebatter, tyvärr på dagtid (live) så det är förstås sällan en förvärvsabetande pojk som jag kan ta del av dessa. Men ändå, detta samhällsansvar som Public Service faktiskt har tycker jag SVT förvaltar med bravur. Därför en Big Up till SVT idag.

fredag, november 13, 2009

Sjukstugan

Först blir dottern sjuk.
Sen blir jag sjuk.
Sen blir sonen sjuk.
Sen blir frugan sjuk.

Och det här med influensa är väl en sak, det går att ta sig igenom, men när tandköttet sväller upp och käften är full av blåsor som gör det i princip omöjligt att äta och dricka, då blir man bara förbannad.

När flunsan peakade sökte jag närhet och tröst hos min fru, men hon är inte lagd åt det hållet. Speciellt inte när barnen är sjuka, då lägger hon all fokus på dem. I'm on my own, och då är det otroligt synd om mig. Jag är aldrig så patetisk som just då, när jag hasar efter min fru i jakt på en tröstande kram, en hand på min panna eller bara en klapp på kinden.

När flunsan peakar är jag också väldigt gråtmild. Under veckan har jag i tur och ordning gråtit när jag tittat på Arga snickaren, Fotbollsgalan (Klas Ingesson) och Sportnytt (tyske målvakten som tog livet av sig). Ett mer hudlöst tillstånd är svårt att föreställa sig, jag rämnar som ett korthus inför minsta lilla snyftis.

Men nu mår jag bättre, och det ska jag säga er.. JAG erbjuder minsann tröst och närhet när frugan är sjuk. Hon konstaterade det där härom dagen när hon sa att jag verkar "ha det i mig" att vara vårdande, vilket hon inte har. Hon är stentuff min kvinna, och det är därför jag älskar henne, men ibland.. ibland vill man ju bara ha en kram fast man egentligen inte förtjänat den.

torsdag, november 05, 2009

Jävla Winnerbäckare



Jag lunchade med frugan och döttrarna idag. Det är såna stunder som får en vecka fylld av sjuka barn, halsont och för lite sömn att ändå kännas helt okej. Jag sitter där och småleker med den yngsta medan storasyster springer runt och serverar oss vichyvatten. Halsen och hela käften är ett skämt, helst skulle jag vilja spränga bort skiten för det skaver och värker överallt, men döttrarna är på bra humör och väger upp det hela. Frugan också förstås, hon väger också upp.

Men så sprakar det till i högtalarna, någon av fikets anställda har NATURLIGTVIS bestämt sig för att köra en hel Winnerbäck-platta från början till slut (säkert hon den lilla blonda som går och nynnar med i låtarna). Jävla Winnerbäck. Jävla överskattade jävla klant. Fan vad dålig han är. USCH!

Visst, jag är sur och jävlig nu, mer än vanligt, men jag kommer inte runt det här ens i mina ljusaste stunder. Finns det någon därute som kan tala om för mig vad som är grejen med Winnerbäck? (Inte du Kunken, dig vill jag prata med i enrum om det här). Han sjunger som ett rövhål, helt själlöst (jag sjunger lite hest så att det låter som jag lider, bah). Alla hans låtar är antingen snodda från andra eller lindrigt justerade varianter av egna tidigare utgivna alster. Och hela den här svängen med ”jag är inspirerad av irländsk folkmusik” som han kör, det är ju så jävla tråkigt så klockorna stannar. Alla hans ackordföljder, alla melodier, det där han alltid gör med D-dur där man lägger lillfingret på första strängen tredje bandet, speciellt vid övergångar till G som han ALLTID gör, det är ju sånt man själv BÖRJADE med när man var fjorton! Det är så jävla talanglöst så jag baxnar.

Eller.. så är det så, av anledningar som jag inte har ett skit med att göra, att många människor berörs av Winnerbäcks musik. Så enkelt som så. Och om det är så antar jag att min frustration egentligen inte handlar om Winnerbäcks pinsamt låga musikalitet eller skittråkiga låtar eller bajsnödiga röst utan vad det egentligen är för skillnad mellan mig och alla otroligt hängivna Winnerbäck-fans där ute. Alltså allvarligt, det känns som vi kommer från olika planeter, jag förstår ingenting. ”Åh.. lyssna på det här.. så jääävla bra!” säger någon, och allt jag hör är en billig imitation av något som jag hört tidigare och inte ens gillade då. Basen på ett och tre, vispar på virveln, en jävla irländsk kliché från början till slut. Du kanske kan tänka dig själv hur det skulle kännas om.. tja.. vad ska jag dra till med.. Lars Bethke hyllades som en av Sveriges främsta skådespelare och vann Guldbaggar år efter år (och vem fan är Lars Bethke undrar du, ja det är en kille som har spelat i en massa värdelösa såpor och just nu är med i Andra Avenyn). Så är det för mig och Winnerbäck. En kille som inte ens platsar som trubadur i lilla baren nere i källaren vinner horder av Grammys.

Ja det var ju förstås synd det där att lunchen skulle bli förstörd. En gång hyste jag hopp, skivan började hacka, men nejdå, vidare till nästa spår bara. För det är ju så, de är envisa och lojala intill döden de där Winnerbäckarna. Hon hade väl dödat mig om jag sagt nåt, eller skickat sin pojkvän på mig. Nej usch, jag måste göra något åt den här förkylningen.

onsdag, november 04, 2009

Ensam mamma söker



Jag är så jäkla kluven när det kommer till ”Ensam mamma söker”. Jo, jag följer faktiskt den serien tämligen regelbundet. Å ena sidan tycker jag om att vanliga människor får visa sina alldeles äkta känslor i teve. Jag menar det är ju där ute i Bengtsfors, Borlänge, Sandviken, Gnarp, Bromölla och Finspång som folk i normala fall lever i total mediaskugga. Programmet visar faktiskt en bild av Sverige som nästan är utrotningshotad, bilden av livet utanför storstäderna.

Å andra sidan blir jag så jävla trött på TV3 som typecastar såna här program med samma typ av människor hela tiden. Det är alltid kvinnor som gillar manliga män och sminkar sig fram i livet. Det är alltid män som gillar glada och spralliga kvinnor och som kompenserar den begynnande flinten med bicepsträning. Inget fel med det, men i koncentrerad form blir jag smått vansinnig.

Varför kan man inte få till lite mer mångfald? Eller vill TV3 få oss att tro att alla ”vanliga” kvinnor där ute är som Madelene som skjuter fram dekolletaget och kurrar som en marskatt så fort hon ser en snygg och vältränad kille? Eller att alla ”vanliga” män där ute är som Martin som drar in magen och blåser upp bröstet så fort nämnda Madelene visar klyftan? Jag vet att dessa människor i själva verket representerar en ganska liten del av befolkningen, ändå är de alltid med i programmet.

Det är lite sorgligt att inte alla vanliga och ovanliga människor får vara med, fast å andra sidan kanske det bara är en viss typ av människor som söker till programmet? Inte fan vet jag, men nog skulle det vara ganska uppfriskande att t ex se en knastertorr språkprofessor från Lund eller en debuterande poet från Rotenträsk traggla sig fram genom kärlekens vindlingar och vrår. Bara som en idé.

Black cab sessions

En vän skickade mig denna lilla länk. Ryan Adams och Neal Casal i baksätet på en Londontaxi, konceptet (som jag aldrig hört talas om) kallas Black Cab Sessions. Vilken fantastisk ide! Jag började kolla runt och fann många fina små pärlor, missa t ex inte Seasick Steve eller för den delen Ed Harcourt och Graham Coxon. En sajt att simma runt i och mysa, tack Niclas!

PS.
Onsdag idag, jag skriver som vanligt på Barstol.