Jag gör slut

Skrivandet har utgjort en underbar tillflyktsort för en eskapist som jag. Ett parallellt universum med mig som envåldshärskare, en scen endast ämnad för soloframträdanden. Men jag har bestämt mig för att sluta fly, för allt jag behöver och alla som behöver mig finns där ute och inte här inne.

Att minska klyftan mellan min mentala och fysiska närvaro har så länge jag kan minnas varit min största utmaning. Min mor kan vittna om att jag var ett ensamt barn som ofta drog sig undan till dagdrömmarnas slutna värld, till synes helt utan behov av mänsklig kontakt (vilket förstås var en grov missuppfattning). När klyftan blir för stor förvandlas jag till en möbel för mina närstående, och ingen vill ha en möbel till make eller far.

Bloggandet har inte hjälpt mig att minska klyftan, det har snarare varit en älskarinna som lockat mig bort från det som betyder allra mest för mig. Alltså måste jag säga det som nog låter dramatiskt i överkant men som ändå är de sannaste ord jag skrivit här inne, jag måste göra slut med älskarinnan. Så, nu var det gjort.

Sitt inte framför datorn och krök rygg nu, gå ut och lukta på sommaren istället. Pushkin dog i sviterna av en duell med en fransk fjant som ville ligga med hans fru men du och jag, vi lever.

Sköt om er.

Hemmaman

Ja du, man sliter hund hela dagarna med städning, matlagning, tvätt och handling. Man torkar spyor och skit, ser till att ungarna får i sig mat och inte slår ihjäl varandra och orkar i bästa fall styra upp någon meningsfull, pedagogisk verksamhet så att dom inte blir missanpassade som tonåringar. Sen när frugan kommer hem från jobbet ska man vara trevlig, social och gärna lite sexig. Maten ska stå på bordet och tvätten ska vara hängd.

Sen ringer nån polare och säger nåt om att jag har det så jävla bra, jag som är hemma och lökar. Ja jävlar.

Vänskap

Okej, vissa dagar blir jag gnällig. Igår var en sån dag. Vad kan jag säga, det gick lite tungt, men idag känns det bättre (frun är hemma igen).

Här är en fråga, eller ett scenario, ni kan fundera över. Min fru är en människa som värderar sina vänskapsrelationer väldigt högt. Såpass högt att hon kan iscensätta tämligen avancerade arrangemang för att bibehålla dem. Eftersom hon kommer från en annan stad än den hon bor i finns de flesta av hennes vänner där borta, ungefär en timmes tågresa bort.

Jag tycker också det är viktigt med vänner, speciellt när man får familj och löper den uppenbara risken att bli isolerad om man inte tar sig ut. Därför har jag alltid stöttat hennes resor över helgerna, även om det innebär att jag får vara hemma ensam med barnen (så storsint av mig). Jag vet att hon behöver det, det är inget snack.

Men grejen är den att hennes polare, åtminstone några av dem, uppenbart inte fattar exakt hur mycket min fru lägger manken till för att hålla kontakten. Det är alltid hon som åker dit, hennes polare har nästan aldrig varit här. Vi är familjen med flest barn, ändå är det vi som flänger land och rike runt för att få träffa dessa dyrbara människor. När det blir som nu i helgen, när en var för bakis för att träffas och en annan bara fick något plötsligt förhinder som inte låter sig förklaras så lätt (det har hänt förut) så blir man faktiskt en aning besviken.

Själv sitter jag hemma med barnen och tänker att vi hade kunnat göra ditten och datten om frun var hemma, det är mycket som behöver fixas här, istället offrades hela helgen på drönare som inte ens kan ta sig ur sängen. I nästa andetag känner jag mig som en sur gammal gubbe, lite bitter sådär, men fan.. nej, det är fan dålig stil. Jag står för det.

Min fru känner sig också lurad, det är förstås förenat med visst dåligt samvete att dra iväg från barnen för att träffa polarna och när de inte behagar dyka upp så blir det så att säga mycket skrik för lite ull. Känner jag henne rätt kommer hon aldrig att säga något till sina polare, hon sväljer och hoppas på bättre lycka nästa gång. Men jag fungerar inte så, därför säger jag nu till er som eventuellt läser och känner er träffade: ta en stund och fundera över vad Stina betyder för er, tänk på hur mycket hon har ansträngt sig genom åren för att hålla kontakten med er och börja skissa på the payback plan. Hon är värd så mycket mer än det här, och det vet ni.

Peace out.

Home is where the heart is (on the bus)

Jag är hemma igen. Hemma med det hårda och underbetalda arbetet. Föräldraledig med tre småbarn, och tro inte för ett ögonblick att jag tänker vara politiskt korrekt i min lägesbeskrivning. Jag har inga illusioner om den här tillvaron, jag vet vad det handlar om. Tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. En egenskap som jag alltid önskat att jag haft men ännu letar efter.

När skitungarna bråkar, när minstingen skriker lungorna ur sig dag och natt, när kläderna äntligen är på och ungen skiter ner sig, när maten inte vill ner, när nerpissade kläder står en upp i halsen, då behöver jag det där tålamodet som jag inte har. Var är det? Varför fick jag inget?

Jag hade det väldigt bra på mitt jobb, trivdes fint med en ny roll. Fullt upp att göra hela dagarna, tydliga uppdrag, snabb feedback, inget skitsnack. Så mycket bättre kan man inte ha det. Sen gick jag hem och allt ställdes på ända igen. Det går ju inte ens att resonera med de där små kräken, man får gå runt och peka med hela handen dagarna i ända och sen ska man vara nån jävla mysfarbror uppepå det.

Igår var jag och provkörde en stor jävla buss, vi behöver en sån för vi är så många. När jag sitter där och rattar åbäket längs söderhamnsvägen undrar jag hur i h-e vi hamnade här egentligen. Vad var det som hände? Och varför kan inte mitt förbannade psyke för en gångs skull börja anpassa sig till miljön jag lever i och fatta att tålamodet måste upp? Det måste upp rejält, annars vet jag inte hur sommaren ska gå. Stekheta dagar med bråkande, nerskitna barn. Jag kommer att döööö.. Gud asså.

Och folk säger "Jaha, du är hemma igen, mysigt!" och jag svarar "Näe, inte ett dugg, vi kan byta om du vill". Fan vad bra man har det på kontorskneg ändå. Ingen risk för att slita ut ryggen med tunga lyft, inga tålamodsprövande övningar med små människor som kastar mat på väggarna. Bara vuxna människor som resonerar sig fram till lösningar. Vilken ynnest.

Och du som nu tänker att jag får skylla mig själv, till dig vill jag bara säga en sak: min fru är bortrest, OKEJ?!

Barstol is no more

Jaha, här kommer man in efter två månaders frånvaro bara för att tala om att Barstol lägger ner verksamheten. Det har varit på gång ett tag, gnistan har slocknat. Men.. det var roligt så länge det varade. Jag är inte den sentimentala typen, all good things must come to an end.

Jag hoppas att ni som hittade dit via mig fick valuta för pengarna, vi som skrev hade iaf roligt. Och det här är ett vagt löfte, det inser jag, men jag ska försöka väcka något slags liv i den här bloggen nu, så att ni tre personer som finns kvar kanske stannar kvar en stund till. Skit samma, skriver jag så skriver jag.

Vi hörs.

Nattmongo

Alarmet på min mobil går igång. Jag sträcker ut vänsterarmen och snoozar med van hand, faller tillbaka in i dvalan. Alarmet på min mobil går igång igen. Jag sätter mig upp och tittar på displayen, den visar 07.09. Alla sover, det är mörkt som i graven.

Stänger av alarmet, går ut i köket och slänger en van blick på klockan på väggen. Den står på tio över ett. "Kom ihåg att köpa nytt batteri till klockan" tänker jag och öppnar skåpluckor och börjar duka. Slänger en lika van blick på klockan på mikron, den visar 01.12. Vänta nu.. Kollar på S mobil som ligger på köksbänken. Jepp, 01.12.

Jag blir stående mitt i köket, fastfrusen som en mammut i inlandsisen. Hjärnan vill jobba men det går inte. Varför säger min mobil att klockan är 07.12 när alla andra klockor i huset säger att den är 01.12? Det verkar ju rimligt att klockan är 01.12, det känns verkligen i hela kroppen att klockan är 01.12, men varför har mobiljävlen fått spatt?

Efter några minuter klarnar det i skallen. Igår kväll, runt sextiden, fick yngsta dottern tag i min mobil och drämde den i golvet så att batteriet for ur. Jag vet att jag satte tillbaka batteriet och startade mobilen, sen hytte jag med fingret åt lillstintan. På skämt liksom. Senare under kvällen aktiverade jag alarmet som vanligt, klockan sju ska gubbfan gå upp. Precis som vanligt.

Vad jag inte gjorde var att ställa klockan. Klockan 18.00 blev klockan 00.00 i mobiljäveln, sex timmar före. Då får man gå upp 01.09 på natten och jaga igång hjärnan. Som om jag inte vaknar tillräckligt många gånger per natt som det är.

Inre mikrokonflikt

Imorse släppte jag in två hantverkare som skulle måla golv i källaren. När jag frågade hur läget var (det är min slentrianfråga som jag ställer till kung och luffare, "Hur är läget?") nästan vrålade de i kör tillbaka "DET ÄR FREDAG!" Taggade killar i tjugoårsåldern, redan på hugget fast klockan bara var 07.30. Själv var jag knappt vid medvetande, jag är sällan det vid den tiden på dygnet. Konstaterade bara att pojkarna hade rätt ifråga om veckodag men förstod inte uppståndelsen.

Gick tillbaka till köket, hällde upp filmjölk och satte mig att läsa tidningen. Runt omkring mig stojade småkottarna, också taggade trots den tidiga timman. Min morgonritual går ut på att få en kvart "för mig själv", vilket i praktiken betyder att jag sitter mitt i en ungskock och blockerar alla inkommande ljud medan jag läser sportsidorna och sedan ledarsidan i lokaltidningen. Mer hinner jag inte, och oftast inte ens det. Jag inbillar mig, så som man ofta gör när det handlar om ritualer, att jag utan denna kvart (i praktiken åtta till tio minuter) kommer att få en avsevärt sämre dag. Jag vill påstå att den är (borde vara) helig, jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men det är det. För mycket begärt alltså.

Jag får väl erkänna att jag känner mig ganska gubbig när jag slår vakt om min ritual, det känns kraftigt som något min far ägnade sig åt när jag var liten pilt. Där satt han med tidningen. Här sitter jag med tidningen. Samma tidning för övrigt. Det är nedärvt, och kanske också kulturellt betingat. Vi läser morgontidningen i det här landet, eller? Gör inte ni det?

Det finns alltid en inbyggd konflikt i att ägna sig åt sig själv när man har en ungskock. Jag kan ju bestämma att det här är bra för mig, att sitta där med tidningen, men är det bra för mina barn? Är det bra för min fru? Är det inte i själva verket så att jag borde passa på att umgås med ungarna innan jag sätter iväg till jobbet? Är det inte i själva verket så att min fru ser till att ungarna får i sig frukost medan jag läser tidningen? Jo.. och jo. Så jag gör fel alltså? Jag prioriterar egentid när jag borde göra det där andra?

Röst 1: Men det var väl själva FAN också! Ska man inte ens få läsa TIDNINGEN nu heller?!

Röst 2: Lägg ifrån dig tidningen, du behöver ta in din familj, inte stänga den ute.

Som vanligt blir det en form av kompromiss. Jag petar med en sked mat åt yngsta dotterns håll (ibland hamnar den i munnen, ibland i pannan) samtidigt som jag försöker läsa tidningen, dricka mitt kaffe och svara på hagelskuren av frågor som kommer från treåringen. Sen säger min fru något i stil med "Men hör du inte vad hon säger, hon frågar dig om du vill att hon ska rita en teckning åt dig på dagis". "Ja.. absolut!" säger jag och lägger mina händer på treåringens kinder. Hon står där och ser så förväntansfull ut som bara ett barn som ställt en fråga till sin pappa kan göra. Jag pussar hennes panna samtidigt som jag sneglar mot tidningen. Vem var det egentligen som gjorde avgörande målet mot Södertälje? Jag måste få veta. Kan inte jobba om jag inte får veta.

Jag är oförbätterlig.

E

Det var ju bara nyss du var en liten parvel som åt myror och nådde mig till midjan. Nu är du längre än jag och svarar inte när jag ringer. Jag vet att du har ställt till det för dig, men jag vill ju hjälpa dig. Snälla.. svara.

Gävle

Hej.
Idag skriver jag på Barstol om vad som händer i mina hemtrakter för tillfället.

Istället för helg, ett straff

Jag är så långt ifrån toppform just nu att en höghöjdsstuga figuerar i mina framtidsplaner. Vaknade i torsdags morse med en värk som de flesta nog skulle kalla ryggskott, vilket kom som ett brev på posten efter en vecka med flyg, sovande på soffor, stress och kalla bilsäten. Det är ju löjligt hur bräcklig den här kroppen är ibland, riktigt jävla löjligt faktiskt. Uppepå det fick frun magsjuka i helgen och låg helt utslagen hela lördagen och halva söndagen. I det läget är det ingen fest att ta hand om tre småbarn kan jag säga, först då inser man hur mycket lyftande och bärande som är förenat med livet som småbarnsförälder. Lyftande och bärande som helt enkelt inte låter sig göras med ryggskott.

Så vi har linkat förbi varandra i helgen min fru och jag. Hon har utstött grymtande läten till och från toaletten och jag har sagt "ah.." och "aj aj.." när knivarna huggit mig i ryggen. Det är väl sådana helger som bygger karaktär antar jag, det får man sätta på pluskontot, men det har varit jäkligt mycket stök senaste tiden tycker jag.

Att jag (hittills) sluppit undan magsjukan tackar jag dagliga whiskyhuttar för. Ett husmorstips från min saligen avsomnade mormor, hon tog sig en rackabajsare varje kväll och blev 92 år gammal. Visserligen rätt mosig i skallen de sista tio åren men ändå.. gammal. Men nu har jag väl i vanlig ordning jinxat skiten och åker på't ändå (så talar en luttrad förälder, bara så ni vet).

Onsdag

Idag skriver jag om mitt understundom bristfälliga föräldraskap på Barstol.
Vi som tvivlar på oss själva, vi som undrar hur det ska gå, hur ska det gå för oss?
För att inte tala om våra barn.
Välkommen att läsa.

Vinter

Just den här tiden på året, just när det är svinkallt och snön vräker ner, det är då man behöver de där roliga aktiviteterna som bäst. Tyvärr är det också just då som dessa aktiviteter riskerar att frysa inne pga sjukdom och annat elände. I tisdags skulle vi ha haft den årliga herrmiddagen, jag och mina fina vänner, men det blev återbud pga sjukdom. Imorgon skulle jag och frugan gå ut och äta på Gävles bästa restaurang Bistro Nord, barnvakten var bokad och allt, men förkylningen har tagit hennes smaklökar gisslan så det är ingen idé. Att gå ut och käka gourmetkäk med noll smak i käften är ungefär lika givande som att gå på hockey med ögonbindel. Så skiten fryser inne, och det är så jävla tråkigt. Helgens planer att åka till Uppsala och träffa vänner kvarstår än så länge, och det ska fan mycket till innan vi avbokar det ("möjligen om jag ligger i respirator", så uttryckte frun det).

Jag känner mig med andra ord motarbetad av vintern för tillfället. Varje gång jag försöker göra något roligt så dyker vinterjäveln upp där och sätter käppar i mina hjul. Samtidigt.. samtidigt så gillar jag ändå den här bistra tillvaron. Det blir på riktigt, det blir allvar och döden på andra sidan fönstret, och vi som sitter innanför fönstret i den trygga värmen (nåja, vi har ett gammalt hus så riktigt varmt blir det ju aldrig) känner någon slags tacksamhet över att vi har det vi har. På sommaren letar man sig ut och bort, då lockar andra sidan fönstret med det goda livet. Men nu när vi fryser inne, då är det goda livet just det vi har omkring oss: familjen, vännerna, hemmets trygga vrå. Det är en av fördelarna med att ha stor familj, man är faktiskt aldrig riktigt ensam. Inte ens när det är så kallt att huset knakar.