Alarmet på min mobil går igång. Jag sträcker ut vänsterarmen och snoozar med van hand, faller tillbaka in i dvalan. Alarmet på min mobil går igång igen. Jag sätter mig upp och tittar på displayen, den visar 07.09. Alla sover, det är mörkt som i graven.
Stänger av alarmet, går ut i köket och slänger en van blick på klockan på väggen. Den står på tio över ett. "Kom ihåg att köpa nytt batteri till klockan" tänker jag och öppnar skåpluckor och börjar duka. Slänger en lika van blick på klockan på mikron, den visar 01.12. Vänta nu.. Kollar på S mobil som ligger på köksbänken. Jepp, 01.12.
Jag blir stående mitt i köket, fastfrusen som en mammut i inlandsisen. Hjärnan vill jobba men det går inte. Varför säger min mobil att klockan är 07.12 när alla andra klockor i huset säger att den är 01.12? Det verkar ju rimligt att klockan är 01.12, det känns verkligen i hela kroppen att klockan är 01.12, men varför har mobiljävlen fått spatt?
Efter några minuter klarnar det i skallen. Igår kväll, runt sextiden, fick yngsta dottern tag i min mobil och drämde den i golvet så att batteriet for ur. Jag vet att jag satte tillbaka batteriet och startade mobilen, sen hytte jag med fingret åt lillstintan. På skämt liksom. Senare under kvällen aktiverade jag alarmet som vanligt, klockan sju ska gubbfan gå upp. Precis som vanligt.
Vad jag inte gjorde var att ställa klockan. Klockan 18.00 blev klockan 00.00 i mobiljäveln, sex timmar före. Då får man gå upp 01.09 på natten och jaga igång hjärnan. Som om jag inte vaknar tillräckligt många gånger per natt som det är.
onsdag, februari 10, 2010
fredag, februari 05, 2010
Inre mikrokonflikt
Imorse släppte jag in två hantverkare som skulle måla golv i källaren. När jag frågade hur läget var (det är min slentrianfråga som jag ställer till kung och luffare, "Hur är läget?") nästan vrålade de i kör tillbaka "DET ÄR FREDAG!" Taggade killar i tjugoårsåldern, redan på hugget fast klockan bara var 07.30. Själv var jag knappt vid medvetande, jag är sällan det vid den tiden på dygnet. Konstaterade bara att pojkarna hade rätt ifråga om veckodag men förstod inte uppståndelsen.
Gick tillbaka till köket, hällde upp filmjölk och satte mig att läsa tidningen. Runt omkring mig stojade småkottarna, också taggade trots den tidiga timman. Min morgonritual går ut på att få en kvart "för mig själv", vilket i praktiken betyder att jag sitter mitt i en ungskock och blockerar alla inkommande ljud medan jag läser sportsidorna och sedan ledarsidan i lokaltidningen. Mer hinner jag inte, och oftast inte ens det. Jag inbillar mig, så som man ofta gör när det handlar om ritualer, att jag utan denna kvart (i praktiken åtta till tio minuter) kommer att få en avsevärt sämre dag. Jag vill påstå att den är (borde vara) helig, jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men det är det. För mycket begärt alltså.
Jag får väl erkänna att jag känner mig ganska gubbig när jag slår vakt om min ritual, det känns kraftigt som något min far ägnade sig åt när jag var liten pilt. Där satt han med tidningen. Här sitter jag med tidningen. Samma tidning för övrigt. Det är nedärvt, och kanske också kulturellt betingat. Vi läser morgontidningen i det här landet, eller? Gör inte ni det?
Det finns alltid en inbyggd konflikt i att ägna sig åt sig själv när man har en ungskock. Jag kan ju bestämma att det här är bra för mig, att sitta där med tidningen, men är det bra för mina barn? Är det bra för min fru? Är det inte i själva verket så att jag borde passa på att umgås med ungarna innan jag sätter iväg till jobbet? Är det inte i själva verket så att min fru ser till att ungarna får i sig frukost medan jag läser tidningen? Jo.. och jo. Så jag gör fel alltså? Jag prioriterar egentid när jag borde göra det där andra?
Röst 1: Men det var väl själva FAN också! Ska man inte ens få läsa TIDNINGEN nu heller?!
Röst 2: Lägg ifrån dig tidningen, du behöver ta in din familj, inte stänga den ute.
Som vanligt blir det en form av kompromiss. Jag petar med en sked mat åt yngsta dotterns håll (ibland hamnar den i munnen, ibland i pannan) samtidigt som jag försöker läsa tidningen, dricka mitt kaffe och svara på hagelskuren av frågor som kommer från treåringen. Sen säger min fru något i stil med "Men hör du inte vad hon säger, hon frågar dig om du vill att hon ska rita en teckning åt dig på dagis". "Ja.. absolut!" säger jag och lägger mina händer på treåringens kinder. Hon står där och ser så förväntansfull ut som bara ett barn som ställt en fråga till sin pappa kan göra. Jag pussar hennes panna samtidigt som jag sneglar mot tidningen. Vem var det egentligen som gjorde avgörande målet mot Södertälje? Jag måste få veta. Kan inte jobba om jag inte får veta.
Jag är oförbätterlig.
Gick tillbaka till köket, hällde upp filmjölk och satte mig att läsa tidningen. Runt omkring mig stojade småkottarna, också taggade trots den tidiga timman. Min morgonritual går ut på att få en kvart "för mig själv", vilket i praktiken betyder att jag sitter mitt i en ungskock och blockerar alla inkommande ljud medan jag läser sportsidorna och sedan ledarsidan i lokaltidningen. Mer hinner jag inte, och oftast inte ens det. Jag inbillar mig, så som man ofta gör när det handlar om ritualer, att jag utan denna kvart (i praktiken åtta till tio minuter) kommer att få en avsevärt sämre dag. Jag vill påstå att den är (borde vara) helig, jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men det är det. För mycket begärt alltså.
Jag får väl erkänna att jag känner mig ganska gubbig när jag slår vakt om min ritual, det känns kraftigt som något min far ägnade sig åt när jag var liten pilt. Där satt han med tidningen. Här sitter jag med tidningen. Samma tidning för övrigt. Det är nedärvt, och kanske också kulturellt betingat. Vi läser morgontidningen i det här landet, eller? Gör inte ni det?
Det finns alltid en inbyggd konflikt i att ägna sig åt sig själv när man har en ungskock. Jag kan ju bestämma att det här är bra för mig, att sitta där med tidningen, men är det bra för mina barn? Är det bra för min fru? Är det inte i själva verket så att jag borde passa på att umgås med ungarna innan jag sätter iväg till jobbet? Är det inte i själva verket så att min fru ser till att ungarna får i sig frukost medan jag läser tidningen? Jo.. och jo. Så jag gör fel alltså? Jag prioriterar egentid när jag borde göra det där andra?
Röst 1: Men det var väl själva FAN också! Ska man inte ens få läsa TIDNINGEN nu heller?!
Röst 2: Lägg ifrån dig tidningen, du behöver ta in din familj, inte stänga den ute.
Som vanligt blir det en form av kompromiss. Jag petar med en sked mat åt yngsta dotterns håll (ibland hamnar den i munnen, ibland i pannan) samtidigt som jag försöker läsa tidningen, dricka mitt kaffe och svara på hagelskuren av frågor som kommer från treåringen. Sen säger min fru något i stil med "Men hör du inte vad hon säger, hon frågar dig om du vill att hon ska rita en teckning åt dig på dagis". "Ja.. absolut!" säger jag och lägger mina händer på treåringens kinder. Hon står där och ser så förväntansfull ut som bara ett barn som ställt en fråga till sin pappa kan göra. Jag pussar hennes panna samtidigt som jag sneglar mot tidningen. Vem var det egentligen som gjorde avgörande målet mot Södertälje? Jag måste få veta. Kan inte jobba om jag inte får veta.
Jag är oförbätterlig.
torsdag, februari 04, 2010
E
Det var ju bara nyss du var en liten parvel som åt myror och nådde mig till midjan. Nu är du längre än jag och svarar inte när jag ringer. Jag vet att du har ställt till det för dig, men jag vill ju hjälpa dig. Snälla.. svara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)