onsdag, april 21, 2010

Hemmaman

Ja du, man sliter hund hela dagarna med städning, matlagning, tvätt och handling. Man torkar spyor och skit, ser till att ungarna får i sig mat och inte slår ihjäl varandra och orkar i bästa fall styra upp någon meningsfull, pedagogisk verksamhet så att dom inte blir missanpassade som tonåringar. Sen när frugan kommer hem från jobbet ska man vara trevlig, social och gärna lite sexig. Maten ska stå på bordet och tvätten ska vara hängd.

Sen ringer nån polare och säger nåt om att jag har det så jävla bra, jag som är hemma och lökar. Ja jävlar.

måndag, april 19, 2010

Vänskap

Okej, vissa dagar blir jag gnällig. Igår var en sån dag. Vad kan jag säga, det gick lite tungt, men idag känns det bättre (frun är hemma igen).

Här är en fråga, eller ett scenario, ni kan fundera över. Min fru är en människa som värderar sina vänskapsrelationer väldigt högt. Såpass högt att hon kan iscensätta tämligen avancerade arrangemang för att bibehålla dem. Eftersom hon kommer från en annan stad än den hon bor i finns de flesta av hennes vänner där borta, ungefär en timmes tågresa bort.

Jag tycker också det är viktigt med vänner, speciellt när man får familj och löper den uppenbara risken att bli isolerad om man inte tar sig ut. Därför har jag alltid stöttat hennes resor över helgerna, även om det innebär att jag får vara hemma ensam med barnen (så storsint av mig). Jag vet att hon behöver det, det är inget snack.

Men grejen är den att hennes polare, åtminstone några av dem, uppenbart inte fattar exakt hur mycket min fru lägger manken till för att hålla kontakten. Det är alltid hon som åker dit, hennes polare har nästan aldrig varit här. Vi är familjen med flest barn, ändå är det vi som flänger land och rike runt för att få träffa dessa dyrbara människor. När det blir som nu i helgen, när en var för bakis för att träffas och en annan bara fick något plötsligt förhinder som inte låter sig förklaras så lätt (det har hänt förut) så blir man faktiskt en aning besviken.

Själv sitter jag hemma med barnen och tänker att vi hade kunnat göra ditten och datten om frun var hemma, det är mycket som behöver fixas här, istället offrades hela helgen på drönare som inte ens kan ta sig ur sängen. I nästa andetag känner jag mig som en sur gammal gubbe, lite bitter sådär, men fan.. nej, det är fan dålig stil. Jag står för det.

Min fru känner sig också lurad, det är förstås förenat med visst dåligt samvete att dra iväg från barnen för att träffa polarna och när de inte behagar dyka upp så blir det så att säga mycket skrik för lite ull. Känner jag henne rätt kommer hon aldrig att säga något till sina polare, hon sväljer och hoppas på bättre lycka nästa gång. Men jag fungerar inte så, därför säger jag nu till er som eventuellt läser och känner er träffade: ta en stund och fundera över vad Stina betyder för er, tänk på hur mycket hon har ansträngt sig genom åren för att hålla kontakten med er och börja skissa på the payback plan. Hon är värd så mycket mer än det här, och det vet ni.

Peace out.

söndag, april 18, 2010

Home is where the heart is (on the bus)




Jag är hemma igen. Hemma med det hårda och underbetalda arbetet. Föräldraledig med tre småbarn, och tro inte för ett ögonblick att jag tänker vara politiskt korrekt i min lägesbeskrivning. Jag har inga illusioner om den här tillvaron, jag vet vad det handlar om. Tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. En egenskap som jag alltid önskat att jag haft men ännu letar efter.

När skitungarna bråkar, när minstingen skriker lungorna ur sig dag och natt, när kläderna äntligen är på och ungen skiter ner sig, när maten inte vill ner, när nerpissade kläder står en upp i halsen, då behöver jag det där tålamodet som jag inte har. Var är det? Varför fick jag inget?

Jag hade det väldigt bra på mitt jobb, trivdes fint med en ny roll. Fullt upp att göra hela dagarna, tydliga uppdrag, snabb feedback, inget skitsnack. Så mycket bättre kan man inte ha det. Sen gick jag hem och allt ställdes på ända igen. Det går ju inte ens att resonera med de där små kräken, man får gå runt och peka med hela handen dagarna i ända och sen ska man vara nån jävla mysfarbror uppepå det.

Igår var jag och provkörde en stor jävla buss, vi behöver en sån för vi är så många. När jag sitter där och rattar åbäket längs söderhamnsvägen undrar jag hur i h-e vi hamnade här egentligen. Vad var det som hände? Och varför kan inte mitt förbannade psyke för en gångs skull börja anpassa sig till miljön jag lever i och fatta att tålamodet måste upp? Det måste upp rejält, annars vet jag inte hur sommaren ska gå. Stekheta dagar med bråkande, nerskitna barn. Jag kommer att döööö.. Gud asså.

Och folk säger "Jaha, du är hemma igen, mysigt!" och jag svarar "Näe, inte ett dugg, vi kan byta om du vill". Fan vad bra man har det på kontorskneg ändå. Ingen risk för att slita ut ryggen med tunga lyft, inga tålamodsprövande övningar med små människor som kastar mat på väggarna. Bara vuxna människor som resonerar sig fram till lösningar. Vilken ynnest.

Och du som nu tänker att jag får skylla mig själv, till dig vill jag bara säga en sak: min fru är bortrest, OKEJ?!

torsdag, april 15, 2010

Barstol is no more

Jaha, här kommer man in efter två månaders frånvaro bara för att tala om att Barstol lägger ner verksamheten. Det har varit på gång ett tag, gnistan har slocknat. Men.. det var roligt så länge det varade. Jag är inte den sentimentala typen, all good things must come to an end.

Jag hoppas att ni som hittade dit via mig fick valuta för pengarna, vi som skrev hade iaf roligt. Och det här är ett vagt löfte, det inser jag, men jag ska försöka väcka något slags liv i den här bloggen nu, så att ni tre personer som finns kvar kanske stannar kvar en stund till. Skit samma, skriver jag så skriver jag.

Vi hörs.