Vardagsrasistens alibi

Gårdagens avsnitt av ”Uppdrag granskning” innehöll ett reportage från den småländska byn Landsbro, där Migrationsverkets beslut att placera ett antal asylsökande mitt i grannskapet väckt upprorsstämning bland ortsborna. Reportaget lyckades sätta fingret exakt på den skuggiga glänta i vårt annars så förnuftsdrivna samhälle där den svenska vardagsrasismen får växa i lugn och ro, den glänta där vi plötsligt förlitar oss på allt annat än fakta när vi bygger grunden för vad vi tycker om saker och ting.

Första gången jag fick syn på gläntan var i högstadiet. Det var en kille i min klass som en dag började snacka vitt och brett om hur alla zigenare stjäl (det var så vi sa på den tiden, ordet romer fanns inte i vår vokabulär). När vi frågade hur han kunde veta att alla zigenare stjäl, hade han möjligen bevittnat dylika stölder själv, så kom det där förhatliga jävla svaret som jag har hört tusentals gånger sedan dess så fort någon ska förklara hur det egentligen är med de här invandrarna: ”Näe men det har man ju hört”.

Samma absoluta gehör för falska rasistiska rykten uppstod i Landsbro när det stod klart för ortsborna att det beretts plats för ca 30 asylsökande. Alla i Landsbro visste plötsligt att dessa människor hade blivit utkastade från ett annat asylboende i en annan ort, eftersom de hade misskött sig. Alla i Landsbro visste att de asylsökande redan efter några veckor hade snattat mat på ICA och till och med snott grejer direkt ur lastbilen som kom med varuleveranser. Alla i Landsbro visste att där borta i Mariannelund, där de har tagit emot asylsökande i flera år, där är ju folk ”lamslagna av skräck”. På frågan hur de kunde veta detta, hade de möjligen bevittnat stölder och kriminalitet själva, så kom samma enfaldiga bräkande svar: ”Näe men det har man ju hört”. Ingen har sett något själv, ingen vet egentligen ett skit men litar blint på rykten.

Så vad händer då om man försöker ta reda på fakta i dessa frågor? På den direkta frågan om han haft problem med snatterier sen de asylsökande kom till byn svarade ICA-handlaren ”Nej, jag har inga problem alls”. När filmteamet frågade polisen om kriminaliteten har ökat i de orter på Småländska höglandet där asylsökande har placerats var svaret ”Nej, det finns ingen ökad kriminalitet i dessa orter som kan kopplas till de asylsökande”. Och att de asylsökande som kom till Landsbro skulle ha kastats ut från ett annat boende var inte heller sant, människorna i fråga hade aldrig bott någon annanstans i Sverige.

Men det som kanske var mest beklämmande av allt var att se de lokala politikerna försöka slingra sig fram till en förklaring till varför de inte ville ha asylsökande i Landsbro. Jo förstår du, det enda problem jag har med det här är ju att de stackars människorna placeras i nedgångna lägenheter som inte är lämpliga för barnfamiljer. De kan ju inte bo här, vi har inte plats. Bättre att sprida ut dem på andra ställen, bla bla bla. När det sedan visade sig att fastighetsägaren, han från Stockholm som tjänade ”grova pengar” på de här stackars människorna, hade rustat upp lägenheterna så var ju inte heller det sant. Men innan ett filmteam kom till byn och motbevisade dem så ”visste ju alla” att lägenheterna var helt nedgångna.

Det stora problemet vi har i Sverige idag är att folket i Landsbro är helt vanliga människor som i mångt och mycket kan representera ett tvärsnitt av den svenska befolkningen. De är inte mer rasistiska än din granne eller din jobbarkompis som ibland på fikarasterna beklagar sig över den gigantiska våg av kriminalitet som sveper över landet sedan invandrarna ”tagit över”. De är vanliga och, till största delen, hyggliga människor som missletts att tro att allt som är främmande är farligt. Och bakom varje falskt rykte finns i de flesta fall en organisation eller ett politiskt parti som är främlingsfientligt. I fallet med Landsbro var det några unga herrar med nationalistisk bakgrund från en annan ort som mer än gärna spred sin visdom över nejden och passade på att ragga nya medlemmar bland oroliga pensionärer på byastämman.

Det mothugg jag normalt får från nationalister, fascister, rasister eller "helt vanliga svenskar som tröttnat på skiten” när jag skriver eller pratar om såna här frågor är att jag har satt mig på höga hästar och att jag minsann bara ska hålla käften eftersom jag inte vet hur det är där ute i ”verkligheten”. Till alla er vill jag bara säga en sak: det har visat sig, gång efter annan, att den bild av verkligheten som NI vill förmedla är lögn och förbannad dikt varje gång någon bemödat sig med att ta reda på hur saker och ting EGENTLIGEN ligger till. Det ni sysslar med är att bedriva främlingsfientlig propaganda, men jag tror tyvärr på fullt allvar att många av er inte ens fattar att ni gör det. Ni har vilseletts att tro på saker som ni själva inte vet ett skit om, och er totala brist på källkritik gör det extremt lätt att bara med en liten lätt putt i ryggen föra er in i den där ljusskygga gläntan där alla romer stjäl och alla somalier systematiskt våldtar kvinnor.

Främlingsfientlighet förutsätter okunskap, och så länge vi inte vill ta reda på sanningen utan nöjer oss med ”allt man har hört” så kommer tyvärr partier som Sverigedemokraterna att fortsätta kapitalisera på vår dumhet och rädsla.

Och låt oss inte skygga för någon sanning alls här, det är bara att inse att vårt öppna och moderna samhälle som gärna slår sig för bröstet när det kommer till samvetsfrågor om solidaritet ändå på något sätt under många år har odlat en utbredd smygrasism bland befolkningen. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag vet att vi inte kan skylla allt på Sverigedemokraterna. De kom ju till dukat bord, något alldeles galet hände med Sverige långt innan SD dök upp på arenan.

Ibland känner jag att politiker och etablissemang har sprungit för långt i förväg och intagit en ståndpunkt som befolkningen inte alltid har fått en ärlig chans att ställa sig bakom. Vi har politiker som gärna vräker ur sig alibi-liknande standardsvar när det kommer till frågor om invandring och flyktingpolitik men som helt saknar förmågan att inspirera folket till att följa med dit bort där de står. Här har t ex SD helt rätt när de kritiserar de etablerade partierna, men tyvärr drar de ju istället helt horribla slutsatser av sina analyser. Istället för att kritisera våra politiker för deras oförmåga att förankra sin politik hos folket lägger de all skuld på invandrarna, de där människorna som är konstiga och farliga.

Våra politiker, vare sig de tillhör sittande regering eller opposition, MÅSTE ta på sig ansvaret att fylla den ljusskygga gläntan med kunskap, information och tro. Det måste börja där, inte bara med tydliga ställningstaganden emot rasism och främlingsfientlighet utan med inspirerande alternativ som föder ljus istället för mer mörker. Tyvärr ser jag inte en enda jävla politiker som jag på allvar tror skulle kunna fylla den kostymen, jag hittar bara räknenissar som intill förväxling liknar företagsrepresentanter. Men någon får gärna motbevisa mig.

Jag är rädd för facebook

I våras skaffade jag ett fejkat Facebook-konto enbart för att komma åt gratis-versionen av Spotify. Jag använder alltså inte kontot, men dum som jag var angav jag en riktig mailadress, alltså en som jag använder, och se då börjar eländet.

Med jämna mellanrum får jag mail från Facebook som frågar om jag känner den och den personen, och när jag ser alla människor som denna uppenbart hypereffektiva sökmotor har grävt fram blir jag faktiskt rädd. Alltså.. hur i h-e kan facebook veta vem mina söner hade som innebandytränare för tio år sedan?! Och det som skrämmer mig nästan ännu mer är insikten om att det bara verkar vara jag som är rädd för det här. Jag har ju ändå bara släppt ifrån mig ett minimum av information medan ni fläker ut era liv till allmän beskådan i långt större utsträckning, misstänker jag.

Ni menar alltså, gott folk, att ni är okej med att Facebook korskör era mailadresser och kollar upp alla människor som ni någonsin har skickat mail till, genom hela världshistorien?? Ni menar alltså att det är ok att internet-leverantörer följer varenda steg ni tar på nätet och möter varje musklick med ett nytt reklamerbjudande? Herregud vilken storm det blev härom året när det stod klart för allmänheten att staten med hjälp av FRA-lagen skulle spionera på oss, men när marknadskrafterna kartlägger varenda litet skrymsle av våra stackars förtappade själar då är det ingen som höjer på ögonbrynen. Var fan är Piratpartiet i den här frågan? Var fan är alla frispråkiga libertarianer som ville fly till Singapore (haha) när de kände sig förföljda av Storebror? Glöm FRA, det är facebook som är storebror.

Jag finner det här helt absurt, att ni alla verkar gå med på att bli kartlagda av en internet-leverantör som hanterar era personuppgifter som en handelsvara. För det är faktiskt vad vi människor har reducerats till nu när vi frivilligt anslutit oss till den nya tidens åsiktsregistrering. Och om du tror att du kan gå säker genom att klicka i några rutor där leverantören lovar att dina uppgifter skyddas så tror du så jävla fel. Ingen går säker, själva grundanledningen till att en sajt som facebook existerar är att de kan sälja dina personuppgifter och ditt beteendemönster på nätet vidare till hungrande företag som vill skicka på dig en massa skit. Varför tror du annars att företaget är värderat till flera hundra miljarder kronor på börsen? För att det är så enkelt att hålla kontakt med gamla kompisar? Pyttsan. Vakna upp! Var finns debatten om de uppenbara integritetsbrott som ständigt pågår på nätet? Nej, jag pratar inte om troll som bitchslappar dig i kommentarsfält när jag säger integritetsbrott, jag pratar om multinationfuckingnella företag som tjänar så in i h-e med pengar på att sälja dig vidare som en lydig slav.

Och jag finner det extra absurt när många som jag vet stod på barrikaderna och skrek sig hesa då när FRA var på tapeten idag i princip bönar och ber mig att snälla kan jag gå med i Facebook så det blir enklare att hålla kontakten med mig. Nej, jag ansluter mig inte frivilligt till åsiktsregistrering. Och när jag framhärdar kallas jag konspirationsteoretiker. När jag säger att jag inte vill sälja min själ GRATIS till marknadskrafterna kallas jag löjlig, alternativt bakåtsträvare. Och du får kalla mig vad du vill, det skiter jag i, för jag går helt enkelt inte med på det här.

Det påstås att internet är fritt, att informationsflödet som rinner där är vår tids främsta demokrati. Det är en stor lögn. Internet har fler övervakningskameror än Londons innerstad någonsin skulle kunna drömma om. Det är bara det att vi aldrig ser kamerorna, och de som filmar behöver aldrig tala om för oss vad de håller på med. Det är bara inse fakta, vi är övervakade, kartlagda och rövknullade. Eller om man vill vara lite snäll, vi är en aning naiva när det kommer till att skydda våra personuppgifter på nätet. TYP!

Som tur är finns det åtminstone en människa till som känner som jag. Han heter Fredrik Alverén och har skrivit en bok som heter "Såld på nätet", som handlar om just detta. Och jodå, naturligtvis har herr Alverén tidigare arbetat för mörkrets makter som "internetexpert" (vad nu det är) i Silicon Valley, så han påstås dessutom veta vad han pratar om (till skillnad från mig, om man ska tro mina vänner). Jag har inte läst boken än, så jag inte uttala mig om innehållet, men tills vidare får han bli mitt sanningsvittne. Ser ni, det är inte bara jag som hör röster i mitt huvud, det finns fler som ser sanningen! Och han har skrivit en bok!

Bananrepubliken Slovakien

I lördags när jag satt i bilen och lyssnade på radion hörde jag nyheten som närapå fick mig att köra i diket. På Ekot sa man att läkare i Slovakien undersökt om asylsökande män blir sexuellt upphetsade av att titta på heteroporr, för att man, ANTAR jag, inte vill ha in bögar i landet. EU:s migrationskomissionär (vad är det för nåt?) Cecilia Malmström kallar det barbariskt, vilket en pyttig artikel i DN rapporterar om.

Jag kan tänka mig ett antal andra ord som passar in. Vad sägs till exempel om bevis på envist kvardröjande, fullständigt idiotisk machokultur med hysterisk homofobi som främsta kännetecken? Eller katolsk mongo-indoktrinering? Eller rätt och slätt bara ren medeltidshjärna?

Så du kommer till Slovakien som asylsökande, någon anar oråd, du blir visad in i ett rum och en vitrock sätter på en porrfilm, är det så det har gått till? Och sen då? Hur vet vitrocken att du har blivit kåt? Är det en manuell kontroll eller har man fäst elektroder och skit vid snorren? Och hur i hela h-e, undrar jag, ska man kunna "prestera" under liknande omständigheter? Om du inte får bånge nu, gubbe lille, så skickar vi tillbaka dig dit du kom ifrån. Mmm.. fantastiskt väl utformat test måste man säga. Jävla idioter!

Och EU fördömer dessa tester. Ja det får vi väl VERKLIGEN HOPPAS. Att vem som helst kan bli medlem  i EU nu för tiden, det har vi ju förstått, men borde man inte kunna kasta ut länder med en medeltida syn på homosexuella?

Jehovas Sverigedemokrater

Det var en kväll under första semesterveckan, jag satt i enslig fjällstuga där alla andra sov och tv-n visade inslag från Almedalsveckan. Just den här kvällen var det Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som höll hov, och jag tänkte att jag måste försöka lyssna, ta reda på vad det är han säger egentligen. Kanske kunde jag hitta en förklaring till detta oförklarliga faktum att partiet ständigt växer.

Det första som slog mig, ja det slog mig så pass hårt att jag hade svårt att höra vad karln sa, var den oerhört provokativa slogan man valt att trycka på backdroppen: ”Ingen lämnas utanför”. Det är alltså SD’s senaste slogan gott folk, smaka på den igen: ”Ingen lämnas utanför”. Jag sitter där och tänker, är det här ironi? Har Jimmie skaffat sig humor helt plötsligt? Känner resten av partiledningen till det här? Sen slår det en att näe.. det är inget skämt, de vill på fullaste allvar få oss att tro att de för en politik som inkluderar alla människor, som bjuder in alla att delta i samhällsbyggandet.

I det här läget är det förstås lätt att bara skratta åt eländet, alternativt anklaga Jimmie & co för bedrägeri. Men tyvärr är det nog så illa ställt att de faktiskt tror på det själva, och det enda brott som de möjligen kan anklagas för är självbedrägeri. Och Jimmie Åkesson är väl näppeligen den förste politiker som gjort sig skyldig till det brottet, även om det nog blir svårt att hitta ett mer uppenbart fall.

För att enklare förstå magnituden av självbedrägeri som vi pratar om här finns det en liknelse som kanske skänker insikt. Jag vill nämligen påstå att ingen svensk politiker före Jimmie Åkesson har fört fram en retorik som till kropp och skepnad bär så många likheter med den fantastiskt märkliga tankekonstruktion som Jehovas Vittnen bygger sina smått fascistiska idéer på. Alltså, ingen lämnas utanför, förutom de människor vi inte vill ha med på resan till nästa paradis. I Jehovas fall handlar det om halta och lytta, de som genetiskt inte håller måttet när nästa generation av mänskligheten ska avlas fram. I Sverigedemokraternas fall handlar det om invandrare, i synnerhet muslimer.

Ni som vi pekar på, ni som vi Sverigedemokrater anser är värdiga samhällsmedborgare, ni skola aldrig lämnas utanför. Men ni andra, ni kan gott sticka tillbaka till de helveteshål ni kom ifrån, för vi skiter högaktningsfullt i vad som händer med er.

Detta, och inget annat, är det verkliga budskapet bakom Sverigedemokraternas nya slogan. Så det är väl inte mer än rätt att föreslå det uppenbara, att Jehovas Vittnen och SD kanske borde slå sina påsar ihop. Jag menar där borta, var man nu menar att det Nya Paradiset kommer att vara beläget, där lär det ju inte heller finnas plats för barn som lider av posttraumatisk chock från krigsupplevelser, mödrar som maktlöst har bevittnat morden på sina egna barn eller hela familjer som jagats från sina hem under vapenhot. I Sverigedemokraternas samhälle eller Jehovas Vittnens nya paradis kommer dessa människor aldrig att få plats, för de är inte värdiga medlemmar. 

Detta är det högst ovärdiga budskap som Jimmie Åkesson helt utan skam och till åhörarnas jubel hamrade ut över nejden en solig julikväll i Almedalen år 2012, medan jag satt i en fjällstuga och huttrade av den omänskliga iskyla som förmedlades genom tv-rutan. 

Den sällsynt illaluktande soppan

Om det är något som irriterar mig mer än det mesta just nu så är det att ingen, absolut ingen, tar debatten med Sverigedemokraterna. Hallå, så kallade etablerade partier, vad i h-e håller ni på med egentligen?!

Egentligen är väl min ilska en spin off på det jag skrev för några veckor sedan, spaningen som gick ut på att SD sakta men säkert håller på att ta sig in i våra tv-soffor. De blir allt mer accepterade helt enkelt, vilket med hundra procent säkerhet torde vara resultatet av en från deras sida riktad och synnerligen ambitiös kampanj. Självklart vill de in i tv-sofforna, självklart är målet att få med Åkesson i en talkshow, för väl där har tröskeln till svenskens kritiska granskande passerats och vägen till världsdominans ligger öppen. Han satt ju och pratade med Skavlan, då kan han väl inte vara så ond ändå?

Ett stort ansvar ligger som sagt på media. Det har somnats till vid tangentborden på sistone, det har blivit slappt i skallarna hos sådana som tidigare stod upp för de journalistiska principerna och granskade kritiskt på exakt de rätta ställena. Men låt oss för den sakens skull inte för en sekund glömma bort var det viktigaste och mest grundläggande motståndet saknas: hos våra politiker.

Nu måste det här helt enkelt sägas högt och tydligt så att så många som möjligt hör: i samma sekund som våra etablerade politiska partier blev mer intresserade av att jaga opinionssiffror än att faktiskt driva politiska frågor så kantrade hela den svenska politiska scenen och landade med ett magplask i en soppa av kåta spin doctors och färdigslipade kanter, alltmedan SD står i kulisserna och slickar sig om munnen.

Jag vet inte exakt när det hände, bara att det hände under alliansens tid vid makten. Om det ska skyllas på alliansen, den lika sifferkåta oppositionen eller en generell politisk trend är jag också osäker på, men det enklaste är väl helt enkelt att dra alla över en kam. I just detta misslyckande finns inget enskilt rött eller blått skynke som dolt skeendena, ingen rödgrön röra som obstruerat sanningen, det är bara åt h-e felprioriterat av samtliga inblandade.

För att ytterligare illustrera den snabba utvecklingen de senaste sex åren kan man gott ta Göran Persson som exempel. Vem här inne tror att den typen av politiker skulle ha minsta chans att vinna opinionssiffror i dagens politiska klimat? Nej, tänkte väl det. Ändå är det kanske just den typen av politiker som vi behöver nu. Du vet, den där typen som har RYGGRAD och som kan stå och ta några smällar i en debatt med SD även om det skulle innebära att opinionssiffrorna nästkommande månad dippar 0,2 procent. Eller hon som faktiskt var den senaste som vågade ta en debatt ansikte mot ansikte med Åkesson, vad hette hon.. MONA SAHLIN! Så var det ja.

Jag är grymt besviken på Löfven för att smekmånaden är över nu och han håller fortfarande käften. Jag är grymt besviken på Juholt för att han inte bara höll käften utan vimsade runt som en annan jönspelle och inte fick något vettigt gjort alls. Jag är grymt besviken på Miljöpartiets nya ledning som mest verkar stå och fånflina i glansen från sina nya, fina opinionssiffor. Rookies, väx upp! Allianspartierna.. ja där hade jag väl faktiskt inga förväntningar så låt mig bara konstatera att mina farhågor tyvärr har besannats.

Men mest besviken är jag nog faktiskt på Vänsterpartiet, eftersom jag alltid betraktat V som det parti som är minst benäget att falla för opinionstryck och jaga siffror. Där, ute på vänsterflanken, borde det finnas en stupsäker och självklar barriär av ideologisk betong, hundra procent beredd att inte släppa en enda jävla rasistjävel över bron. Men istället ser jag samma glesa och lågvuxna häck som på högerflanken, och det oroar skiten ur mig. 

Den allianssådda tujan släpper igenom feta rassesvin utan att erbjuda minsta motstånd, inte ens en rispa åsamkas de så kallade sanningssägarna, vilket är beklagligt men ändå ganska väntat. En moderat politik kommer aldrig att kännetecknas av fasta, principiella ställningstaganden som hotar att skrämma bort ens den vanvördigaste av väljare, men en sund vänsterpolitik ska faktiskt göra just det. Den ska inte vara strykrädd, den ska vara stolt och jävlarimej beredd att dela ut en snyting när så behövs. Även om det betyder att den där jävla stapeln kanske blir någon procent lägre i några veckor.

Segling

Jag påstår inte att bilden ljuger, för i lördags kväll var det verkligen så där fint ute på Biskopsön i Stockholms skärgård. Men så vidare värst representativ för helgens seglats är den däremot inte.

På vägen ut i lördags hade vi ösregn och 10-12 sekundmeter vind, och även på vägen hem följde regnet med oss som en trofast hund nästan hela vägen. Enda skillnaden var att vinden hade ökat till 12-14 m/s. Det är kul att segla när det blåser, jag gillar när det lutar och man får ta i lite, men regnet kan jag klara mig utan. Speciellt som mitt femton år gamla regnställ har sett bättre dagar. Efter fyra timmar bakom rodret i lördags var jag lika blöt som om jag hade hoppat i havet naken. Notering: köp nytt regnställ.

Biskopsön ligger som sagt i Stockholms yttre södra skärgård och var annars en angenäm bekantskap. Största skillnaden mot andra öar jag varit på i skärgården (let's face it, har man sett en så har man i princip sett om inte alla så de flesta öarna) är att Biskopsön huserar dovhjortar som inplanterades på 1920-talet. Ön har genom historien ägts av gamla bankchefer och en och annan Wallenbergare, och dovhjortarna som smyger omkring i skogen skänker en liten Narnia-känsla när man promenerar runt ön. Kanske var de smått excentriska gubbarna ute efter att skapa ett eget litet paradis där ute, det kan inte uteslutas.

Om du seglar hit rekommenderar jag att lägga till i Kocksviken där vi låg, där man är skyddad från alla vindar utom nordost. Klipporna är förstås hala när det regnar, men det är smällar man får ta när söker sig bortanför skärgårdens vanligaste stråk. När allt kommer omkring så är det ju precis det där vi kontorsslavar är ute efter, en lagom dos Moder natur över helgen så att vi kan stressa av och skingra tankarna från tidrapporter och prognoser.

Fejjan

Folk lägger ut sina liv på Facebook och slutar höra av sig. Jag är helt utanför allt som händer, det är sjukt. Häromdagen fick jag reda på att en av mina äldsta vänner har separerat från sin sambo och träffat en ny, det hade jag säkert känt till för längesedan om jag haft ett konto på Facebook.

För varje dag som går känner jag mig mer och mer pressad att ”gå med i rörelsen” om jag överhuvudtaget vill ha något socialt liv kvar utanför det min familj erbjuder. Men jag vill inte, så vad ska jag göra då?

Mina polare blir allt mer irriterade på mig eftersom jag alltid kräver special treatment när vi ska göra något i grupp eller om någon bjuder in till en spelning eller dylikt. Det är ju så lätt att bara lägga ut det på fejjan så får alla informationen, utom jag då förstås som ska vara så jävla speciell. Till slut tröttnar mina polare, eller glömmer bort mig, och jag sitter oinbjuden. För jävla trist är vad det är.

Men ska vi verkligen ha det så här? Ska vi alltid kommunicera via en sajt och sluta höra av oss till varandra? Jag hör ju inte heller av mig iofs så det klirrar av krossat glas. Men jag har alltid varit dålig på att höra av mig, vilket i praktiken betyder att jag varit beroende av att andra håller kontakten. Alltså är det jag som måste skärpa mig, och starta en motrörelse. Jag måste börja höra av mig old school, ringa och messa, kanske t o m våldgästa utan att ringa innan (det är ju nästan dödsstraff på det nu för tiden). Så får det bli.

Fast om man inte har checkat in på ett ställe, är man egentligen där då? Tänk.. en existensiell fråga som aldrig hade funnits utan Facebook. 

Anti-Kent

Om bara Jocke Berg hade lite själ, lite hjärta, eller åtminstone ett uns av könsorgan under de där paltorna som skyler hans skrumpnande medelålders mandom så kunde kanske Kent låta något åt det här hållet.

Jag tror faktiskt att med lite tillskjutande av ovan nämnda ingredienser så skulle Kent kunna bli det åtminstone jag saknar på den svenska musikscenen, ett rytande monster av medelålders bitterhet fångat i en sårad krigares själ, istället för en lat och fet kastrerad bondkatt som gnäller över tillståndet, inte i världen, utan kattskrällets omedelbara närhet. Och eftersom det är en innekatt vi pratar om så handlar det om ett litet vandringsstråk på fem meter mellan kylskåpet och blombrädan i vardagsrummet. Längs detta smala och intetsägande stråk av outhärdlig själslig torka vandrar vår feta kastrerade bondkatt och blir hyllad av små pojkar och flickor klädda i det som katten just för stunden finner lämpligt.

Det kunde kanske ha blivit något av Kent, men så som ordningen nu är ställd skulle inte Jocke Berg ens platsa som knytare av sångarens högersko i ett Roky Erickson tribute-band.

Varulven

Trots att jag läser en hel del böcker stöter jag inte på det särskilt ofta, men i Varulven lyckas Aksel Sandemose göra det ett antal gånger redan innan sidan femtio. Han lyckas sätta ord, fraser och meningar så oerhört klockrent i krysset att man måste läsa stycken om och om igen bara för njutningens skull.

På sidan 42 beskrivs Erlings Viks bror Gustav och hans förhållningssätt till omvärlden på ett sätt som gör att man börjar rannsaka både sig själv och andra. Ja, så kan det ju vara, tänker man. Jag läste det igår kväll, satt där med sidan 42 både länge och väl tänkte att det kommer fan att ta tid att läsa den här boken, och det får det väl göra.

Jag minns för några år sedan när jag läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, det var en sällsynt tät läsupplevelse. Sandemose åstadkommer saker som får känslorna att röra sig åt samma håll, det är både tungt och vackert och inte alls speciellt enkelt att ta till sig i alla lägen. Men däri ligger förstås också belöningen. Jag känner mig utvald av författaren när jag läser, tolkar och läser igen, jag är speciell och utvald som fått chansen att ta mig in i den här världen. Även fast jag vet att många många tusen läsare före mig har fått samma inbjudan så känner jag så, och det måste betyda att den här gubbfan kunde skriva som få andra.

Jag behövde Sandemose, jag inser det nu. Och tänka sig att jag köpte boken på antikvariat för en tjuga. 

Berlin, 24-27 maj 2012

Det finns mycket att säga om Berlin, speciellt om man som jag fascineras av den delen av 1900-talshistorien som handlar om öst/väst, världskrigen, kalla kriget, nationalsocialismens uppgång och fall samt kommunismens dito. Det känns som att allt som någonsin kunde gå fel under 1900-talet finns i koncentrerad form i Berlin, en stad vars historiska tyngd är överväldigande.

 

Trots detta, eller kanske tack vare, framstår den typiske Berlinaren som öppen och vänlig, ja rent av artig. Vi skämtade om det där under resan, fast kanske är det också en gnutta sant, att de fortfarande känner att de behöver kompensera för allt skit som hänt. Jag vet faktiskt inte hur den vanlige tysken på gatan ställer sig till förintelsen nu för tiden, det är ju inte direkt så att man stoppar folk och frågar rakt ut.

Däremot finns det gott om muséer och monument som vittnar om historien, och att de styrande i staden har bestämt sig för att befolkningen aldrig får glömma det som hänt framgår tydligt. Framförallt är det förstås de judiska inslagen som bär vittnesmål, som t ex judiska muséet och synagogan på Oranienburger Strasse, men det gigantiska monumentet mellan Brandenburger Tor och Potsdamer Platz lämnar även det ett synnerligen bestående intryck (se bilden ovan). På platsen där en gång Gestapos huvudkvarter låg, inte långt ifrån Checkpoint Charlie, finns också en gratis uställning om nazismens historia (Topographie des Terrors) som lämnar dig allt annat än oberörd, det kan jag garantera. Om du åker till Berlin så måste du gå dit, lova mig det.

Men mitt i allt detta politiskt korrekta som uppmanar oss att aldrig glömma det som hänt finns inslag som vittnar om en annan realitet. Det är när man inser att alla institutioner som har någonting med judendomen att göra (muséer, synagogor, monument) bevakas av minst en polisman som kalla kårar börjar löpa längs ryggraden. Uppenbarligen finns en hotbild kvar som lever och frodas i detta moderna, civiliserade samhälle, en hotbild som bevisar att somliga ändå inte har lärt sig läxan trots den ständigt närvarande, förödande bevisbördan. Det känns läskigt, i brist på bättre ord.

En annan sak som jag också funderade mycket över under de långa promenaderna längs Spree och genom Tiergartens lummiga grönska var Berlinarens känslor inför Ryssland/Sovjet. De måste vara kluvna, minst sagt. Räddaren som sedan blev den nye förtryckaren, från nazism till kommunism i ett huj. De har verkligen trampat på de stora minorna under 1900-talet, och jag har ingen aning om hur den forna Östtyska folksjälen mår idag för den är väldigt osynlig längs Unter den Linden och Kurfürstendamm. Kanske kunde någon av fyllona som satt i en ring nedanför TV-tornet vid Alexanderplatz ha informerat mig om detta men jag vågade inte gå fram för deras mördarhundar såg sällsynt elaka ut.

Uppepå allt detta finns sedan förstås en otroligt charmig och STOR europeisk huvudstad (9 gånger större än Paris till ytan) som erbjuder allt det som vi kommit att vänja oss vid i väst, och mer därtill. Allt det där med shopping, mat, nöjesutbud etc, visst finns det där i generösa mått. Många åker ju faktiskt till Berlin för att festa och ”parta” (säger ungdomarna så nu för tiden?) men jag tillhör inte den målgruppen. Som den stillsamme gamla gubben jag är tillåter jag mig en och annan weissbier i skuggan mellan promenaderna och museibesöken, inte mer än så. Vi hade ju trots allt två barn med oss, vilket för oss är rena semestern men ändå.. man går ju inte på klubb med en sexmånaders hängande i bärsele på magen som en mini-me, även om jag är säker på att de mer liberala kretsarna i Berlins nöjesliv runt Prenzlauer Berg inte skulle ha några som helst problem med det.

Media håller på att göra SD rumsrena

Det fanns en tid, inte allt för länge sedan faktiskt, då en smärre brand i riksdagshusets bastu inte hade tillåtits kommenteras av ett sanningsvittne från Sverigedemokraterna. Det kanske låter fånigt, men inbakad i denna lilla triviala historia gömmer sig ett journalistiskt ställningstagande av historiska mått.

Strax efter förra valet och en tid därefter hade aldrig Expressens journalist vänt sig till en Sverigedemokrat vid en dylik historia. Nej, hon (Sara Lindh heter hon förresten) hade garanterat passerat SD:s pressekreterare Linus Bylund och sökt vidare efter ett mer rumsrent sanningsvittne, det kan vi nog vara tämligen säkra på. För även om en bastubrand inte har ett skit med politik att göra så hade inte en representant för kvällspressen tagit i en Sverigedemokrat med tång, inte under några som helst omständigheter. Sådant var klimatet då, för mindre än två år sedan.

Men tiden går och normer förskjuts. Man kan tycka vad man vill om den saken, men här står Expressen år 2012 och betraktar en sverigedemokrat som vilket annat sanningsvittne som helst. Jag kan se hur detta är både korrekt och inkorrekt ur ett moraliskt/etiskt perspektiv, frågan är bara vad som väger tyngst. Skit i bastubranden nu, låt oss överdriva en smula för att belysa saken tydligare. Låt säga att ett brott har begåtts, varför inte mord på öppen gata, och media hittar ett sanningsvittne som såg vad som hände och sitter på värdefull information (först och främst för polisen förstås men nu handlar det här om media). Det råkar bara vara så att vittnet ifråga är en uttalad och tämligen känd nazist, så vad gör kvällspressen i detta läge? Agerar enligt någon journalistisk princip om att allmänheten har rätt till sanningen till varje pris och låter personen framträda, eller väljer man att lägga på ett moraliskt/etiskt filter som då plötsligt gör hela intervjusituationen otänkbar på grund av vittnets bakgrund?

Tro nu inte att jag likställer Linus Bylund med nazister, eller en bastubrand med mord på öppen gata för den delen. Nej, så jävla dum är jag inte. Det vore bara att spela SD i händerna. Se snarare exemplet som bastubranden på steroider, och mot bakgrund av den normförskjutning som tydligen ägt rum de senaste två åren vad det gäller medias förhållningssätt till Sverigedemokraterna så tycker jag att exemplet äger sitt existensberättigande. För två år sedan var SD likställda med nazister i media, det är faktiskt inte helt orimligt att påstå något dylikt, men idag kan en kvällstidningsjournalist lika gärna göra ett mysigt hemma-hos-reportage med Linus Bylund. Det kanske inte händer imorgon, men jag tror inte vi är långt ifrån den historiska punkt där Jimmie Åkesson sitter som gäst i något sommarunderhållningsprogram med Rickard Olsson och bjuder på egna grilltips. Frågan är bara hur detta kommer att påverka opinionens syn på SD:s politik, och vill vi verkligen veta svaret på den frågan?

Fredagslåten 11 maj

Du som tipsade mig om den här plattan en gång i tiden, dig har jag inte pratat med på säkert fem år. Hoppas du  har det bra.

Trevlig helg.

Knarkpanik

För några veckor sedan blev det klart att Uppsala Reggae Festival (URF) flyttar till Furuviksparken strax utanför Gävle och antar det nya namnet ”Reggae Festivalen i Furuvik” (RFF). Särskrivningen ingår tydligen i konceptet. Nåja. Kort senare kom så moralpaniken farande som ett tjakka-blakka i baktakt: Någon polis, eller drogsamordnare, eller socialarbetare, eller så, har tänkt till. Vänta nu.. reggae.. knark.. USCH! NEJ!

Så var karusellen igång. Ni som inte vill att era barn ska dö av knark i Furuviksparken i sommar, skriv under denna namninsamling! Polisen vill stoppa festivalen och får stöd av politikerna. Vi är emot droger, liksom typ, så det här går ju inte alls för sig. Jaså? Och var höll ni hus alla dessa år då Gävle Cityfest höll stadens centrala delar i ett järngrepp av fylla, slagsmål, våldtäkter och rån en augustivecka per år? Samla ihop all kriminalitet och jävelskap som denna festival presterat under alla år och matcha sedan detta mot URF’s track record av kriminella handlingar. Det kommer att dröja ljusår innan reggaefestivalen kommer ikapp. 

Alltså.. missförstå mig inte. Jag är den förste att småle åt alla dessa så kallade rastafaris som hänvisar till religionsfrihet när det röker på, jag tycker det är skitlöjligt helt enkelt. Jag kan säga att jag nästan slutat lyssna på reggae helt och hållet bara på grund av alla tomma, löjliga gester och ritualer som omger musiken, men för Guds (Jahs?) skull, säg den musikfestival i Sverige genom tiderna där ingen någonsin har knarkat. Ja det skulle väl vara någon frireligiös tillställning då möjligtvis, men du vet vad jag snackar om. Hultsfred, Peace & Love, Sweden Rock, Way Out West, WTAI, Getaway Rock.. låt den utan kokainspår i näsgången kasta första stenen.

Tyvärr är det väl så att musikstilen ifråga är så intimt förknippad med en viss sorts drog att all statistik i världen ändå inte förmår rubba våra lokala antidroghjältars ståndpunkt. Skiten ska bort, barnen ska inte knarka i Furuvik. Att man på köpet väljer att sila mygg och svälja kameler på grund av okunskap, fördomar och inskränkthet är bara vad man kan förvänta sig av lokala politiker och polisiära element. Ge RFF en chans att visa vad de går för säger jag, sedan kan ni basera era beslut på fakta istället.

Min gode vän The Reggae Librarian skriver för övrigt betydligt mer initierat om detta på sin blogg.

Branting was here

Det finns anledningar till varför Socialdemokratins nedgång känns särdeles sur för en ingrodd Gävlebo. Den har ju liksom alltid funnits där, kopplingen mellan arbetarrörelsen och staden, lika självklar som massafabrikernas stank när vinden ligger på från sydost. Men exakt hur konkret den kopplingen faktiskt är ur ett historiskt perspektiv kände jag inte till förrän jag började läsa in mig på Socialdemokraternas hemsida. Se här, vad jag hittade:

”Hjalmar Branting var en ung professorsson som i slutet av 1800-talet trädde fram på den politiska scenen för att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen. Han var 25 år när han 1886 höll sitt viktiga och historiska programtal i Gävle, i vilket han motiverade varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Han drog upp riktlinjer för bildandet av Socialdemokraterna och för samarbetet med fackföreningsrörelsen.”

Jag växte upp i ett arbetarhem där män som Hjalmar Branting och August Palm satt inramade på väggarna i vårt vardagsrum, strax bredvid Joe Hill (Gävles all time golden boy när det handlar om arbetarhjältar från bygden). På 70-talet blev jag medsläpad i förstamajtåg som nästan var lika långa som den totala sträckningen mellan Södermalms torg  och Folkparken och väl framme minns jag Olof Palmes eviga och rätt lustiga trampande bakom talarstolen på stora scenen inför tusentals åhörare. Trots denna backdrop av idel ädel arbetaradel kände jag alltså inte till att Socialdemokratins vagga ligger i min kära hemstad, och för detta borde jag nog skämmas.

Man kan också konstatera, efter en kort och föga tidsödande sökning genom historien, att arbetarrörelsen var den kraft som då, för drygt 120 år sedan, förde frihetskampen framåt med livet som insats. Kampen för åtta timmars arbetsdag var det som en gång startade första maj-rörelsen (i Chicago av alla ställen) och bakom detta ligger en uppenbar strävan efter att frigöras från överklassens fasoner att behandla arbetarklassen som livegna. Frihet för arbetaren, rätten till ett värdigt liv, det var målet. Solidaritet var vägen dit.

Idag förknippas inte arbetarrörelsen med frihetskampen. Den kampen har tagits över av liberaler, och scenen har flyttats från sociala orättvisor till rätten att ladda ner gratis musik. Ordet frihet har överhuvudtaget vattnats ur å det grövsta, i ett Sverige där en växande underklass bestående av utslagna och invandrare inte har någon som för deras talan på den politiska scenen. Som målgrupp betraktad är denna skaran människor iskall. De glesa förstamaj-tågen befolkas av en arbetande medelklass vars stridsrop om sänkta kostnader för barnfamiljer aldrig tas på allvar, och det med all rätt.

Var finns kampen? Var finns passionen? Var finns solidariteten med de lägst prioriterade människorna i samhället? Var, på min ära, finns Hjalmar Branting? Om arbetarrörelsen någon gång slipper ur de klor där den förknippas med ord som överstatlighet och protektionism, och istället lyckas återförknippas med ord som frihet, solidaritet (med de som behöver den bäst!) och jämlikhet, då kommer man att köra över furir Reinfeldt & co som en ångvält. Men först då. Och varför, herr Löfven, inte starta den Nya Kampen på historisk mark här i Gävle? Pallra dig hit, för fan. I’ll be your wing man.

Black army, en samling hyggliga människor?

Jag var på fotboll igår, Gefle spelade en skitmatch mot AIK och torskade med 1-0 efter insläppt mål redan i första spelminuten. Matchen var inget att skriva hem om, AIK spelade tryggt defensivt och Gefle körde fast totalt.

Det såg ut ungefär som det brukar, fast precis tvärtom. Nu har Gefle äntligen hittat modet att hålla i bollen istället för att spela "sparka-spring-fotboll", men istället blir man totalt uddlösa när man får anfalla mot ett samlat försvar. Jag är orolig, med det här spelet blir man allsvenskans mest lättlästa lag istället för det mest svårspelade.

Även om den här fotbollen visserligen är trevligare att titta på än den gamla ”långa bollar på Dahlberg-varianten” (det började med Ytterbom, sen kom Oremo, sen Gerndt, sen Orlov, men spelidén har hela tiden varit densamma) så blir det desto mindre trevligt när antalet avslut på mål är noll.. NOLL! Vi har inga centrala mittfältare som kan fylla på och göra mål när våra anfallare står felvända med boll i straffområdet, då blir det väldigt lätt för ett lag som AIK att försvara sig.

Hursomhelst, nu till bomben, i dubbel bemärkelse. Det var faktiskt så att Black army stod för det mest positiva inslaget i gårdagens match, och jag sitter fortfarande och skakar av förvåning när jag tänker på det. En bit in i första halvlek briserar en rätt rejäl fyrverkeripjäs på plan, inkastad av någon i AIK-klacken. Vad händer? Jo, klacken hivar ut killen som kastade bomben över staketet till väntande polis och skanderar sedan ”UT MED PACKET!” 

Jag trodde inte mina ögon, men är fan inte den som är den. Jag har ondgjort mig mycket över Stockholmssupportrar genom åren men det här agerandet ska klacken ha cred för. Bra gjort! Black army kallade det självsanering, och det är väl förmodligen en effektivare väg fram till en sund supporterkultur än att jag sitter här och gnäller om sönderslagna bensinmackar.

Jag har sagt det förut, ingenting är som det brukar. Och ingen är gladare för det än jag.

Stora träd kastar långa skuggor

Känns det inte lite som att allt annat har hamnat i Breivik-rättegångens mediaskugga just nu? Förståeligt iofs, men tråkigt. Det blir så fattigt när bara en stor sak får plats i medierna.

Jag ska säga det på en gång, jag har inte hängt med i rättegången. Jag orkar inte, finner inget intresse. Efterspel är sällan roliga, även om jag förstår varför rättegången är öppen och välbevakad. Vi måste lära oss något av det här, det är väl alla överens om, men vad?

Att slagkraften hos ensamma galningar aldrig får underskattas? Att grumliga politiska förbund ibland kan kasta ur sig en sådan som Breivik? Är det här ett politiskt dåd eller en ensam galnings verk? Där, i den absolut viktigaste kärnfrågan, står man väl och vacklar fortfarande. Alla vacklar utom Breivik själv som väldigt tydligt vill tala om för oss att det han gjorde var politiskt motiverat och utfört vid alla sinnens fulla bruk.

Jag minns den norske terroristexperten som satt i direktsändning och var så arrogant tvärsäker på att Al-Qaida låg bakom bomben. Sen kom rapporterna från Utöya, och helt plötsligt blev allt ställt på ända. Det förstod till och med jag att en A-Qaida-terrorist inte gör en sån grej. Och tänk hur mycket enklare det hade varit för den norska befolkningen och resten av världen att förstå detta dåd om det varit en helt vanlig terrorist som låg bakom. En sån där muslimsk galning med bomb-bälte, den naturliga stereotypen. Istället en tvättäkta norrman som kanske eller kanske inte är galen. Värsta scenariot.

Hur man bedömer Breiviks psykiska tillstånd avgör straffpåföljden, och straffpåföljden kommer i sin tur att förfölja varenda norrman tills domedagen, om det inte blir så som majoriteten vill. Det verkar ju för övrigt som att majoriteten och Breivik är överens, straffet bör bli fängelse.

Jag är av en annan åsikt. Om någon önskar se minsta ånger hos den här mannen, minsta tecken på att han kommit till insikt om vad han faktiskt gjort, och jag tror att många önskar just det, så är det självklart vård som gäller. I fängelse kan han sitta och ruttna tills han dör, men om någon tycker att det är ett rättmätigt straff för det han gjort så är det ju bara nonsens. Det finns inget rättmätigt straff, det närmaste vi kan komma försoning är genom insikt och ånger hos förövaren. Det finns förstås inga garantier för att vi någonsin kommer att få bevittna denne mans ånger, men vård torde väl ändå vara den enda vägen som åtminstone öppnar upp möjligheten.

Nu har jag sagt det jag vill säga i den här frågan. 

SM-GULD!

DÄR SATT DEN!

Bojkotta Handelsbanken

Att banker bedriver en verksamhet som borde klassas som kriminell visste jag redan, så jag borde väl inte bli förvånad antar jag. Men historien tål att berättas lik förbannat, allmänheten bör varnas. Håll er borta från Handelsbanken, ty där har man gjort en konstart av att råna sina kunder.

Det var alltså en gång två intet ont anande bankkunder som stämde träff med sin PERSONLIGA bankman på Handelsbanken (vi kan kalla henne X). Det här utspelar på tiden innan den Stora Krisen, dvs en tid då rekommenderade sparformer ofta bestod av aktiefonder och dylika styggelser. De två bankkunderna, jag och min fru, ville prata om just sparformer och lade fram sina önskemål, som i stort (ej ordagrant) gick ut på följande:

Ge oss förslag på sparformer med låg risk och så hög avkastning som möjligt. Vi känner till att det finns en klar koppling mellan risk och avkastning, vi förstår att låg risk leder till låg avkastning, men ge oss inget högrisk-alternativ, ok?

Utifrån dessa förutsättningar presenterade den PERSONLIGA bankmannen ett förslag som påstods innebära en maximal risk på tretusen kronor. "Om allting går alldeles åt skogen så kan ni ändå inte förlora mer än så", förkunnade glatt den PERSONLIGA bankmannen. Bländade av det älskvärda bemötandet och banklokalens sobra inredning accepterade vi erbjudandet. Det här kunde väl ändå inte gå fel?

Jodå. Döm om vår förvåning när vi i förra veckan, flera år efter nämnda möte, plötsligt fick ett brev med posten som talade om att de fonder vi valt för vårt sparande hade upphört att gälla och att vi skulle få en återbetalning baserad på något slags "nominellt värde". Brevet talade inte om varför fonderna upphört att existera, ej heller vad detta nominella värde skulle betyda för oss i form av vinst/förlust. "Det här verkar skumt" sa min fru. "Ja, bäst att kolla upp det" sa jag.

Sagt och gjort, dagen efter gick min fru till banken med brevet och träffade en bankman (inte den PERSONLIGA denna gång ty hon är föräldraledig). Den opersonlige bankmannen tittade på brevet, slog lite på sin dator och berättade sedan att fonderna upphört att gälla eftersom deras slutdatum helt enkelt hade passerats. Vilken fullkomligt blixtrande logik. På frågan om man inte kunde tänkt sig att skicka ut information FÖRE detta datum som berättade att fonderna SKULLE KOMMA att upphöra hade den opersonliga bankmannen inget svar.

Jag menar, med tanke på att den nominella återbetalningen resulterade i en förlust på drygt TRETTIOFEMTUSEN KRONOR för oss så hade det varit GANSKA BRA ATT FÅ REDA PÅ DET SÅ HADE MAN KANSKE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT SKITEN LIKSOM.

Jävla rövare, ni kan faktiskt dra åt h-e på riktigt. Inser ni hur mycket TRETTIOFEMTUSEN KRONOR är för en barnfamilj som sparar och gnetar och amorterar på huset för att kunna bo kvar även om en skulle bli arbetslös? Jag undrar, X, hur mycket du tjänade på affären. Hur mycket du tjänade på att ljuga oss rakt i ansiktet, medvetet eller bara för att du är inkompetent. Eller förresten, jag vill inte veta. Sätt in pengarna på mitt konto bara, den ursprungligen utlovade risken på tretusen kronor vill jag dessutom ha som ersättning för sveda och värk. Om detta inte sker kommer jag att göra en polisanmälan, och jag håller dig X personligt ansvarig för att ha rånat oss på trettiofemtusen kronor.

Jävla bankhelvetesidiotjävlar.

Sverige

På vägen till svärfars gård där vi firar påsk reser vi genom södra Norrlands inland och jag betraktar ett bortglömt Sverige genom bilrutan. Det är glest mellan de förfallna gårdarna längs de dåligt underhållna vägarna och staplarna som visar mottagning på min hypermoderna iPhone pendlar hela tiden mellan 1 och "ingen service".

Det här är landet som jag växt upp i, ändå känns det så oerhört främmande. Ju mer jag tittar på det, desto längre bort verkar det befinna sig. Ändå finns där en stark påminnelse om ursprung, en doft av lövbrasor och sura gummistövlar letar sig osynligt in i mitt medvetande. Det blir en resa genom tiden som då och då avbryts av fullkomligt vardagliga moderniteter. Mobilens ringsignal skär som en lie genom tidens väv, en osynlig hand för mig abrupt tillbaka från 70-talets barndom dit tankarna har förirrat sig.

Då när gårdarna vi passerade med pappas Opel Kadett inte var så nedgångna och slitna. Då när korna stod nära vägen, så nära att man nästan kunde ta på dem om man sträckte ut armen genom fönstret. Då när asfalten, som låg ny och slät under hjulen, kysste dikenas prunkande blomster. Då när jag satt i baksätet utan ens ett midjebälte på mig och försökte få in P3 på transistorradion (Bajazzo stod det på den, var den italiensk?)

Det är kanske inte så konstigt att jag blir nostalgisk när jag reser genom södra Norrlands inland ändå. Det är den tiden, jag har den rätta åldern för nostalgi. Men det är egentligen inte klokt att det gamla Sverige finns kvar där i skymundan och ser likadant ut som när jag var liten, bara lite mer slitet och öde. Man ser det ju väldigt sällan, bara de där få gångerna när man ska till någon avlägsen skidort eller på någon släktings begravning.

Somliga ser aldrig det gamla Sverige, de sitter kvar i städerna och tror att det är så vårt land ser ut 2012. Det är lite synd, för även om det gamla landet har sjukt dålig täckning och skogen är sååå ofräsch så är det därifrån vi liksom.. härstammar. Vill du inte veta var du kommer ifrån? Det är som att gå på museum förstår du, fast gratis, och överallt. Helt interaktivt. Värsta grejen.

Trevlig helg!

Ingenting är som det brukar

Moderaterna tappar mark, Brynäs är i SM-final och jag lyssnar på Frida Hyvönen, och jag vet inte vad som är mest överraskande.

Kanske är det ändå fröken Hyvönen. Jag har alltid tyckt att hon sjunger gnälligt och att musiken är överdrivet genomtänkt och lite fånig, på något sätt. Men texterna, det är där det lyfter. Här sitter jag och nynnar med i Terribly Dark, vem fan kunde ha trott det? Jag får revidera min uppfattning om henne som artist, och det gör jag inte ofta.

Moderaterna, äh.. sossarna upplever en sån där effekt igen, den brukar hålla i sig ända tills partiledaren ifråga börjar öppna käften. Vi såg det med Mona, vi såg det med Håkan, det är som gamla tiders sändningar från längdskidåkning med Gunde & co, "den tomma tv-rutans dramaturgi". En kommentator, lämpligast Christer Ulfbåge, säger "Nu borde Gunde vara HÄR" medan vi tittar på en tv-bild där små kluttar av snö faller graciöst från tyngda granar, men ingen Gunde inte. Det är spännande så länge inget händer, sen började de med mass-starter och allt var förstört.

Min gamle kompis Tommy har lett Brynäs fram till en SM-final och hela Gävle har hockeyfeber. Jodå, vi bodde grannar förr och satt på hans rum och lyssnade på Saints & Sinners med Whitesnake, men det var längesen nu. Bra jobbat Tommy, jävligt bra jobbat! Drakar har fällts, demoner har jagats på flykt, nu återstår bara att mangla ner norra AIK. Gudarna ska veta att den här bygden där fabriker läggs ner i samma takt som Anders Borg byter hårsnodd behöver lite framgång och framtidstro. Vi börjar liksom nästan tro nu att det skulle kunna gå vägen, att det kanske ändå inte går åt h-e den här gången. Eller som en av sönerna sa igår kväll när Brynäs vunnit första finalmatchen uppe i Skellefteå: "Ja nu lär vi ju inte torska med fyra raka iaf". Det är framtidstro a la Gävle det.

Och så lite sport

Update 4/4: JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Tänk dig att din nemesis från högstadiet, han som alltid skulle vara där och peta och reta och betedde sig som ett svin i största allmänhet, är på väg att åka på fett med stryk av en liten taekwando-kille som är hälften så stor. Så känns det att vara Brynäsare idag.

Hoppet finns där, men man vågar inte ens tänka tanken. Nej, de där jävla Färjestad kommer förstås att vinna ikväll och ta det till sju matcher för de överlever ju alltid på något mirakulöst sätt. Men skit samma, faktiskt, för vad som än händer har årets upplaga av Brynäs visat att man kan komma väldigt långt med talang och fart odlad i de egna leden istället för att fladdra med plånboken och dra ihop ett köpegäng. Man har också bevisat att ett hockeylag år 2012 inte behöver innehålla 2-3 vedhuggare i +100-kilosklassen för att försvara sig i egen zon, det går bra med duktiga hockeyspelare också.

Schizofrenin är total, fotbollen har börjat mitt i hockeyslutspelet. Igår mötte Gefle MFF på bortaplan och jag sa redan innan (ja vad var det jag sa?!) att det skulle bli en poäng. En MFF-spelare, har glömt hans namn, påstod efter matchen att han hellre skulle sluta med fotboll än spela som Gefle gör. Det är bra, då vet man att man fått motståndaren ur balans.

Gefle kommer att spela bättre längre fram under säsongen, det brukar man göra. Men oron finns alltid där, en säsong med Pelle Olssons mannar är alltid en resa mellan hopp och förtvivlan. I år verkar de flesta vara säkra på att de landar på säker mark, alltså är det läge för en varning: tro nu för fan inte att det är lugnt, för då går det åt h-e. Ja, som vi brukar säga här uppe, det kan ju alltid gå åt h-e.

Men ikväll, åh Gud om det fick gå vägen, om vi fick skicka de där jävla hillbillysarna tillbaka till urskogen de kommer ifrån så Loob sätter snorkråkan i luftstrupen, det skulle vara så oerhört jävla SKÖNT!

Fredagslåten 30/3

Till min fru.
Jag älskar dig.

Friends

Jag tycker det här är hysteriskt roligt. Swedbank väljer att ge bort namnet på nya nationalarenan i Solna till antimobbing-organisationen Friends, detta eftersom man har insett att folk inte gillar banker, typ. Det kallas goodwill, nu ska vi gilla Swedbank igen eftersom de är hyggliga och låter Friends ta den maffiga reklamplatsen. Nej Swedbank, jag tycker inte bättre om er nu än tidigare. Ni är fortfarande tjuvar och banditer även när ni gömmer er bakom goda människor.

Men det som är så otroligt roligt är att Black Army rasar mot namnet Friends, eftersom man tycker att namnet står i bjärt kontrast mot det AIK:s supporterförening står för. NO SHIT SHERLOCK! Man får ge dem cred för självinsikt iaf. Black Armys ordförande Daniel Wilhelmsson säger att han vill spela på en arena som ”matchar vår image”. Jag vågar inte ens tänka på vad en sådan arena skulle kunna heta, ”skittuffa dödsarenan” typ?

Kom igen nu grabbar, kom in i matchen. Det är kapitalet som styr sportens värld och om kapitalet bestämmer att arenan ska heta Friends eller Gulleplutt eller Hello Kitty så är det bara att ställa sig i kö och köpa biljetter. I Gävle har vi förtvivlat svårt att hitta finansiärer som ens kan tänka sig att skjuta till några tiotals futtiga millar så vi får en godkänd arena till 2014 då Strömvallen kommer att gå i graven pga nya regler. Om vi inte får till något snart kommer kanske Gefle att tvingas spela sina hemmamatcher på.. ehh.. vänta nu, vilken allsvensk arena ligger närmast Gävle.. FRIENDS! Fan också! Det går ju inte!

Sociala medier

Häromveckan fann jag mig sorgligen tvungen att återuppväcka mitt twitter-konto eftersom HR-avdelningen på företaget där jag arbetar har bestämt sig för att kommunicera viss information där och endast där. Har du hört något så jävla dumt?

Jag ville minnas att någon hade lurat in mig på twitter för några år sedan och det stämde. Den 18 april 2009 hade jag skrivit min hittills enda tweet som lyder som följer: ” förundras över alla nya gadgets på nätet.. twitter? Jag är för gammal för sånt här, hehe”. Jag tror det sammanfattar min syn på sociala medier väldigt väl. För mig? Nej, bevare mig väl. För dig? Du gör som du vill.

Jag har inget facebook-konto, vill inte ha det heller. Varför skulle jag vilja ha det? För att flirta med gamla klasskompisar? Spionera på grannar? Nej tack, jag har allt jag vill ha i mitt liv. Och det här med att arbetsgivare börjar blanda in sociala medier i arbetsverktygen tycker jag är en styggelse, men jag förstår varför de gör det. De vill ju spionera på dig, har du inte fattat det än?

Dessa virtuella världar saknar allt som verkligen betyder något för mig, allt som jag redan har: den milda doften av linolja från verandan som jag nyss oljat in, barnkramar, pussar i köket, vårknoppar på de nyklippta äppelträden (äppleträden?). Den enda anledningen jag någonsin kan finna till att öppna ett Facebook-konto skulle vara att jag inte hade något annat att göra. Inte ett jäkla skit, nada, zilch, i hela mitt liv. Och vi får innerligt hoppas att den dagen aldrig kommer.

Sen att skiten är totalt fördummande och kokar ner den mänskliga rasen till en skock mähän är en annan diskussion som jag inte ens orkar ta nu. Please, talk to the disliking hand.

Och nu kommer du att berätta för mig hur fel jag har och hur mycket annat bra man kan använda Facebook till, men det skiter jag i. Det här är inte en åsikt baserad på vetenskapliga fakta, det är en högst känslomässig seans. Ju äldre jag blir desto mer fjärmar jag mig från internet. Alla faktiska, reella värden som finns i mitt liv, allt det som är icke-virtuellt om det så är bajs under naglarna, morgonsex eller en otäck spindel i källaren, vinner alltid med hästlängder över Internet. För att det finns här där jag står, för att det luktar, för att det väcker känslor hos mig som jag inte alltid kan förutse.

Jag tror på allvar att internet kommer att bli mänsklighetens undergång. Antingen slutar vi reproducera på grund av att våra kroppar förtvinar eller så fastnar vi för evigt i Det Stora Emo-molnet som internet har blivit, där ömkande självbetraktelser har ersatt sunt förnuft och livsbejakelse. Gå ut. Sitt inte där. Du dör sakta. Istället, varför kan jag inte träffa mannen i mitt liv? FÖR ATT DU SITTER INNE FRAMFÖR EN DATOR HELA TIDEN! 53 personer gör tummen upp. Håll ut gumman, du ska se.. bla bla bla.

Men bloggen då? Jag började blogga 2005 eftersom jag ville skriva. Jag slutade blogga 2010 eftersom det kändes helt värdelöst. Nu har jag börjat igen, för jag ville börja skriva igen. Hittills har det gått skitdåligt, men det spelar ingen roll, det är inte poängen. Poängen är att bloggen bidrar med ett kreativt skapande som jag tycker att jag behöver, åtminstone i perioder av mitt liv, och det har ingenting att göra med att varesig voyerism eller exhibitionism, vilket är de enda två krafter som driver en sajt som Facebook framåt.

Däremot har patienten Blogg mer eller mindre dött sedan 2010. Åtminstone verkar den bra mindre vital än förr, och jag skulle tro att andra konkurrerande sociala medier har allt att göra med det. Jag tycker det är synd, men samtidigt helt logiskt. Ge mänskligheten två sätt att kommunicera: antingen i fritext-format med obegränsat antal tecken till förfogande, finfin jordmån för djupanalyser och tvåvägskommunikation, eller.. ge dem ett system där antalet tecken är begränsat och där alla liksom bara hojtar ut i tomma rymden förbi varandra. Naturligtvis väljer vi snutt-varianten, precis som vi har valt prefabricerad snabbmat. Snabbt, enkelt och inte så tokigt ändå. Att det saknar livsnödvändig näring är något som vi valt att inte bry våra små huvuden om.

Fredagslåten 23/3

A song for you är en sådan där låt som MÅNGA har spelat in. Enligt Wikipedia finns det en lista med minst 50 studioinspelningar och artister som Joe Cocker, Donny Hathaway, Ray Charles, Aretha Franklin, Amy Winehouse och The Temptations har alla varit där och tallat på guldet.

Bara häromdagen bestämde jag mig för att liksom en gång för alla ta reda på vem som egentligen skrivit låten, och blev rätt överraskad när jag hittade den här gamla sjavige rockräven. Leon Russell, hört mycket av honom eller? Nä, inte jag heller. Men han har skrivit en av världens mest inspelade låtar, och original är ju ändå alltid original så.. här har ni grabben, i en rätt mysig liveinspelning från tiden då folk spelade instrument på riktigt.

Trevlig helg!

En anständig lön

Lokalpressen i Gävle har senaste tiden uppmärksammat sjuksköterskors erbarmligt låga löner och usla arbetsvillkor. Imorse läste jag om fyra kvinnor som tidigare arbetat som undersköterskor i många år och sedan pluggat tre år på högskolan för att bli sjuksköterskor. Följande exempel skrämmer mig, vem kommer att vilja arbeta inom landstinget i framtiden?

Lön efter tjugofem år som undersköterska: 18900:-
Lön efter tjugofem år som undersköterska plus tre års högskoleutbildning till sjuksköterska: 19000:-
Tjänar idag, tre år senare, 21550:-
(Läs mer här)

Jag menar.. nu får det väl för fan vara nog?! Förväntar vi oss att vårdpersonal ska leva på ångor medan de räddar livet på sina medmänniskor? Med de studieskulder som dessa kvinnor dragit på sig får de i praktiken ännu mindre pengar att röra sig med, det är liksom tacken för visat intresse. Någonting är väldigt fel när ambition och vilja till förbättring inte belönas.

Om borgarna tänker fortsätta att sänka skatterna samtidigt som man vill ha en offentlig sjukvård som drivs av landstinget så får man fanimej se till att den verksamheten kan finansieras med mer än tynande skattemedel. Man stryper det offentliga alternativet sakta men säkert, precis som man gör med kommunala skolor, och det är lömskt så in i helvete. Man säger inte rakt ut att det offentliga alternativet ska bort, man bara drar undan mattan för det, en centimeter i taget, med ett skälmskt flin i ena mungipan.

Om privata vårdalternativ får fortsätta att bryta ny mark på bekostnad av den bakbundna offentliga varianten så får många av oss, vi som kan betala för den, en finfin sjukvård medan de som verkligen behöver den får stå bredvid och titta på när vi parkerar våra SUV-ar utanför privatkliniken. Till och med i USA, där offentlig sektor stavas kommunism i folkmun, har man insett den totala orättvisan i det system som vi nu är på väg in i, medan Reinfeldt med sin falska arbetarpolitik går i rakt motsatt riktning. Han har verkligen blivit Thatchers arvtagare den pojken, både vad gäller politik och duperande retorik.

Så vad gör vi åt det här då? Ska vi ta på oss röda T-shirts under våra skjortor och protestera så där härligt passivt och ljudlöst som vi brukar eller är det dags att hitta på något mer konkret kanske? Mitt förslag är att vi alla tar kontakt med närmaste skattekontor och ber att få göra en fyllnadsinbetalning på minimum hundra spänn, och kräver att pengarna öronmärks för löneförhöjningar åt landstingets underbetalda personal. Eller bara maila till Reinfeldt (fredrik.reinfeldt@moderat.se) och säg att du vill betala mer skatt så att sjuksyrrorna får bättre betalt.

De här människorna är inget mindre än vardagshjältar, och de ska fan ha en anständig lön. Så är det bara.

Film

Jag vet att film är bäst på bio men för en sliten 7-barnsfar är en DVD-spelare och en skön soffa ett reellt alternativ i alla lägen. Av anledningar som inte behöver förklaras närmare än att TV-utbudet är historiskt uselt har mitt DVD-bruk ökat markant senaste året, och det finns en logga (ett företag) som har hjälpt mig på traven.

Den trogne Barstol-läsaren kan, om han eller hon är savant, minnas att jag en gång i tiden ondgjorde mig över filmbranschen när jag hade hyrt film på lokal. Nu har jag tagit ett steg närmare en personlig digital revolution, men min vana trogen har jag inte tagit steget fullt ut. Jag laddar alltså inte ner filmer från nätet, eller streamar, jag hyr filmer (fysiska dvd-skivor) från nätet.

Lovefilm.se heter sajten, du känner säkert till den. Gamla stofiler som jag och några blåhåriga tanter hänger där och lägger upp våra filmlistor varifrån utskicken görs slumpvis, vilket jag tycker skänker en ny nivå av spänning till mitt liv. Det är ju inte ofta som man nu för tiden sneglar mot sin fysiska brevlåda med spänd förväntan i kroppen men se, det är just vad jag gör på gamla dar.

För en sån som jag som inte orkar hålla på och bränna skivor själv från nedladdat material, alternativt koppla ihop min murkna gamla PC med teven (let’s face it, allt som har sladdar och blinkade lampor eller bildskärmar är fair game för de blodtörstiga småbarnen, en sån konstruktion bara ber om trubbel), känns den här lösningen faktiskt klockren. För 99 kronor i månaden får jag ta hem så många skivor jag hinner, de kommer förstås en i taget, och jag har räknat ut att ett snitt på 8 filmer i månaden borde vara rimligt utan att på något sätt förta sig. Lite drygt 12 spänn per film är ungefär exakt vad jag kan tänka mig att betala för att slippa kladda med datorer, så det passar ju fint.

Jag har som sagt kört det här i drygt ett år nu och ambitionen från början var mest att catcha upp på gamla klassiker som jag av någon anledning har missat. Du vet, så att det inte blir pinsamt om Citizen Kane dyker upp som conversation piece på någon parmiddag. Men allt eftersom tiden gått, och tack vare några brutala missar som t ex Dawn of the dead och Stranger than paradise (Jim Jarmusch har en del att stå till svars för), har jag letat fram även nyare pärlor.

Av hittills hyrda titlar vill jag särskilt tipsa om följande tre, utan inbördes ordning:

Happiness (1998, Regi Todd Solondz, med Philip Seymour Hoffman, Lara Flynn Boyle, Jon Lovitz, m fl)



Historien kretsar kring tre medelklassystrar i New Jersey och är den mörkaste komedi som jag sett på mycket länge. Filmen tar upp extremt jobbiga ämnen som incest, pedofili och sexmissbruk på ett så pass briljant sätt att man när eftertexterna rullar känner empati för människor som man i normala fall skulle vilja sätta ett skott mellan ögonen på. Du vill inte se den här filmen med någon som du inte känner dig bekväm med för den kryper under skinnet på dig och tar fram känslor som du inte gärna visar för vem som helst. Den är briljant, kort och gott, och kryllar av osedvanligt dugliga skådisar.

Melancholia (2011, Regi Lars von Trier, med Kirsten Dunst, Charlotte Gainsburg, Alexander Skarsgård, m fl)



Lars von Triers lågmälda, vackra och högst obehagliga tolkning av armageddon är precis så jävla bra som jag hade hoppats. Jag tror inte jag avslöjar något ni inte redan vet när jag säger att jorden går under i den här filmen. Det som skiljer Melancholia från andra armageddon-skildringar är att vi får betrakta den annalkande undergången som ett smygande hot genom ögonen på två systrar som egentligen ända in i det sista är mer ockuperade med sina egna personliga problem. Och säga vad man vill om den galne danskjäveln men han kan alltid suga den bästa skiten ur sina skådespelare, för här gör både Dunst och framför allt Gainsburg lysande insatser. Filmen har massor av underliggande budskap och är både smart och vacker, men framför allt otäck på helt rätt sätt.

Monsters (2010, regi Gareth Edwards, med Whitney Able, Scoot McNairy)



En lågbudget sci-fi-rulle med skådisar som ingen tidigare hört talas om, det kan väl aldrig gå bra? Fel! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen, vilket förstås bidrog kopiöst till den positiva överraskningen, men ändå.. det här är bra! Den som förväntar sig en sci-fi actionrulle blir däremot besviken, det ska sägas på en gång, för det här är en varsamt berättad och med känsla agerad kärlekshistoria som använder hotet från till jorden komna aliens endast som backdrop. Ploten är att NASA skickat ut en sond till en av Jupiters månar för att samla in prover i hopp om att hitta liv. Sonden kraschlandar i Centralamerika på vägen hem, och efter ett tag dyker främmande livsformer upp i området. Så långt är allting hunky dory mitt i mittfåran för en sci-fi, men sen tar ett relationsdrama och en roadtrip vid. Jag säger inte mer, jag kanske redan har sagt för mycket, för nu har du byggt upp förväntningarna. Se den som ett hälsosamt alternativ till mer klassiskt konstruerade kärlekshistorier, och klassiskt konstruerade sci-fi-filmer.

Gamla hjältar som vägrar dö (trots att alla dör)

Få band har haft en brokigare karriär än Alice in Chains. Skivsläppen har varit väldigt sparsamma under alla år som bandet ändå på något märkligt sätt har hållt ihop, fyra studioalbum på drygt 20 år är inte direkt Ryan Adams-takt. 2009 års 'Black gives way to blue' var faktiskt första skivan på fjorton år, och av de ursprungliga medlemmarna har både basisten Mike Starr och sångaren Layne Staley gått bort.

Starr lämnade bandet redan 1993 och vad han gjorde fram till sin död 2011 har jag ingen aning om, men det hade iaf ingen avgörande inverkan på bandets skrala produktionstakt. Staleys bortgång 2002 hade däremot allt i världen att göra med det, eftersom den föregicks av ett mångårigt drogmissbruk som gjorde det hart när omöjligt för bandet att få ur sig något vettigt.

Ibland tycker man att det är för jävligt när band fortsätter efter att frontfiguren dött, men i fallet Alice in Chains stödjer jag det fullt ut. Dels för att den musikaliska motorn alltid har varit gitarristen och sångaren Jerry Cantrell, och dels för att Staley egentligen bara bidrog med krångel efter den fenomenala Dirt.

Hur det låter? Jo, jag har inte toklyssnat på 'Black gives way to blue' direkt men en polare påminde mig i helgen om exakt hur demoniskt bra riffet är i 'Check my brain' så jag tänkte att ni skulle få höra det också. Visst låter det "typiskt Alice in chains", inte mycket musikalisk utveckling kan skönjas men.. det är något med det där riffet. Jag tror Jerry Cantrell har en del kvar att ge ändå.

Fredagslåten 9/3

När jag gick på gymnasiet, långt före internet, Iphones och elektroniska tabletter, brukade jag somna in varje kväll till blandband som jag metodiskt och minutiöst mejslade fram från min egen blygsamma skivsamling samt lån från kompisar. Som jag minns det höll vi på och meckade rätt mycket med de där banden, man hade ju inte så jäkla mycket annat att göra.

Vi hade förstås inga pengar på den tiden, men det fanns begagnad vinyl på Skivvalvet från fem spänn så det gick ändå att göra sällsynta klipp för ihopskrapade slantar. Mina blandband, alltså min musiksmak, hade vid denna tid en markant tyngdpunkt i 70-talet, vilket i mitten av 80-talet var ungefär så fel som det kunde bli. Vad kan jag säga, jag var motvalls redan då.

En liten röd lampa på min sunkiga bandare var det enda som syntes i det becksvarta pojkrummet kvällstid. Till förföriska toner på låg volym lät jag mig sköljas iväg på de stora känslornas vågor, kväll efter kväll. Jag frossade i min egen olycka så som bara en miserabel tonåring kan göra, kanske var jag emo innan emo fanns. Livet, så som jag såg det, var bra orättvist.

En av de låtar som alltid skickade mig allra längst ut på melankolins stora hav var denna, ’The Chain’ med Fleetwood Mac. Varje gång bastrumman och banjon drog igång introt låstes jag fast i en tvångströja av självömkan, herregud så patetisk man var.

Trots detta måste jag erkänna att jag fortfarande gillar låten, men utan en välbehövlig paus från den på en sisådär 10-15 år hade jag troligen känt annorlunda. Nu kan jag småle och skämmas lite klädsamt åt de känslor som låten lockade fram i ett mörkt, ångestfyllt pojkrum i mitten av 80-talet. Hörni ungar, det blir bättre sen.

Trevlig helg!

I talk to planets baby, musik för målare

I helgen sparkade jag ut hela familjen minus äldsta sönerna och ägnade all denna härliga fritid åt att måla om köket och matrummet, vilket gav mig chansen att göra något som jag nästan aldrig gör längre: lyssna på musik.

Du vet kanske hur det är, man tömmer ett rum, maskerar och fipplar med allt förarbete innan rollers och penslar kommer in i matchen. I denna setting släpar man på gammaldags vis in något slags bärbart medium för musik, vilket i ditt fall kanske är en laptop med Spotify på men i mitt fall (för att jag enligt somliga är en träröv som inte skaffar Spotify) är en hederlig musikmaskin med CD-spelare.

CD-skivor har varit ett ämne för debatt hemma hos oss på senare tid. Ganska nyligen gjorde vi en utrensning bland tusentals skivor vilket resulterade i fyra fulla kassar med oönskade alster nere i ett källarförråd. Så när jag nu började leta musik var utbudet begränsat, men trots det ändå större än vad man i ett halvstressat tillstånd orkar överblicka. Så jag bara högg skivor, chansade hej vilt.

Och jag vet inte om det beror på det ovana kroppsarbetet eller den tillfälligt nakna akustiken i rummet, men gammal invand musik låter annorlunda och mer intressant när man målar kök. Då när vi flyttade in för snart sex år sedan målade vi hela jävla huset under två sommarveckor och lyssnade oavbrutet på musik, men det var ju förstås för fem barn sedan också. Den här helgen blev en påminnelse om den tiden, vilket kan förklara varför jag gick omkring och smålog hela tiden. Ljusa minnen är alltid trevligt, speciellt när man inser att man idag har det ännu bättre.

Jag har valt ut tre album (så sa vi förr) som jag upplevde fick en ny revival under helgen. Alla tre är för mina öron kända gamla kamrater som nu fick en ny chans, och tog den.

Monster Magnet - Dopes to Infinity
Plattan där Dave Wyndorfs kreativitet och, förmodligen, drogmissbruk peakade. Musiken brukar kategoriseras som stonerrock, allt jag vet är att denna platta är 90-tals psykedelika som i sina stunder är svåröverträffad. Efter Dopes to Infinity blev det mest kiss och bajs för Dave, och nu är han nykter, ren och smällfet. Jag målar särdeles bra till 'Look to your orb for the warning'.

Tom Waits - Mule Variations
En förhållandevis sen skiva med Waits (1999), han är ju faktiskt annars en av få artister som hade ett osedvanligt bra 80-tal. Den här skivan erbjuder den perfekta blandningen av det som kommit att bli Tom Waits signum: mörka, blues-baserade låtar med det där speciella kastrullocks-soundet som skramlar och svänger på ett alldeles unikt sätt (exempel 'Big in Japan'), blandat med de mjuka, romantiska små pärlorna om kärlek som bär på ett helt annat ljus (exempel 'Pony'). Personligen har jag svårt att gå förbi den märkliga lilla anekdoten 'What's he building?' utan att höja på ögonbrynen, speciellt när jag ägnar mig åt home improvement.

Chris Cornell - Euphoria Morning
Har alltid ställt mig väldigt tveeggad till den här skivan. Å ena sidan gränsar musiken rätt ofta till att vara alltför prentetiös och tillgjord, å andra sidan går det inte att bortse från att mannen sjunger som en jävla Gud. Pretto-nivån kan kanske tillskrivas det faktum att det var hans första solo-platta efter Soundgardens uppbrott, det brukar ju kunna bli lite tillkrånglat när frontfigurer ska visa vad de går för på egna ben. Hur som helst, med harmonier av stundom Beatles-klass och sång i världsklass finns det stunder på plattan som helt klart berör även utanför ett nymålat kök. Jag gillar speciellt 'Sweet euphoria'.

Vad har du gjort i helgen?

Fredagslåten 2/3

Största skillnaden mellan pop och jazz är att en poplåt i 99 % av fallen håller sig inom en given tonart, vilket gör musiken relativt förutsägbar och enkel att kartlägga, medan en jazzlåt i 99 % av fallen INTE gör det.

Första gången jag insåg detta med full kraft var när jag försökte improvisera på gitarr över en Steely Dan-låt. Jag hade spelat ett tag och lärt mig en dur- och en moll-skala som i de allra flesta fall funkade hur bra som helst för improvisation inom pop och rock, men när jag försökte med låten ’Babylon Sisters’ funkade helt plötsligt ingenting. Där och då förstod jag att jag inte kunde ett jävla skit, att jag som vanligt bara hade fuskat mig fram.

Steely Dan är nu inte jazz, man kan väl snarare kalla det jazz-influerad pop, men deras låtar är oftast av det där fria formatet som kastar sig hej vilt över tonarter och synkoper fast de gör det så pass snyggt och diskret att man många gånger, innan man börjat analysera låten, tror att musiken är enkel. Det är den inte.. kan jag säga.

Veckans fredagslåt hör inte på något sätt till deras mer komplicerade verk men är ändå ett bra exempel på det jag nyss påstod. På ytan kan ’Rikki don’t lose that number’ (från ’Pretzel logic’, 1974) framstå som en hyfsat rudimentär liten singer/songwriter-variant, men försöker man ta ut den inser man snart att ackorden sprider sig som en löpeld över greppbrädan. Den som komponerat låten sitter uppenbarligen på en hel del musikteori, vilket förstås i popkretsar är fel fel fel.

Det som ändå gör Steely Dans musik mycket mer lättillgänglig än de flesta akter som brukar räknas till jazz-influerade genres är de trallvänliga melodierna och, framför allt, de fantastiska texterna. En Steely Dan-text innehåller alltid en bra historia, plattorna blir till tonsatta novellsamlingar och man kommer liksom ihåg karaktärerna och undrar ibland hur det egentligen gick för dem.

Många påstår att den här låten handlar om Rickie Lee Jones, en artist med flera kopplingar till Steely Dan, medan andra hävdar att denna Rikki som får sångaren Donald Fagens telefonnummer är en gammal college-flamma vid namn Rikki Ducornet. Jag har även hört historier som menar att det skulle vara en gitarrist som Donald ville ha med på skivan men som hoppade av i sista stund. Oavsett vilket så undrar man ju om Rikki någonsin plockade upp numret och ringde.

Trevlig helg!

Det här med miljöbilar

En gång för ett antal år sedan när jag bloggade om så kallade miljöbilar och skällde på Toyota Prius så var det ett antal läsare som kom med motargumentet "Men det är väl ändå bättre att köpa en Toyota Prius än att göra ingenting". Tyvärr finns det allt fler källor som gör gällande att detta är fel, att det bästa istället är att göra ingenting.

Problemet, som många av er säkert har snappat vid det här laget, är att det påstås kräva så in i helvete mycket energi och därtill CO2-utsläpp för att producera en Toyota Prius med sina nickelbatterier att den värsta stadsjeepen framstår som en trädkramare i jämförelse. Den vid det här laget beryktade "Dust to dust-rapporten" som i princip hävdar att du gör en bättre insats för miljön om du köper en Hummer (värsta jävla skrytjeepen, för er som inte är så bevandrade i ämnet) än en Prius har både bekräftats och dementerats från olika håll ett antal gånger. Vanligaste argumentet mot den brukar vara att den är ett beställningsjobb från bilindustrin.

Oavsett vilket så skiter jag i jämförelsen med Hummern, för den är helt irrelevant. Det som däremot är det enda relevanta i sammanhanget är följande:

Varesig politiker eller näringslivet kommer någonsin att säga sanningen till dig, sanningen om hur vi räddar miljön, för det ligger inte i deras intressen att sänka konsumtionen även fast detta är det ENDA SÄTTET ATT RÄDDA PLANETEN!

Alltså, om du sitter där och tänker att du borde slå ett slag för miljön genom att köpa en miljöbil som Toyota Prius, tänk om! Nicklet som används i bilens batterier bryts i gruvor i Kanada och detta är en sällsynt smutsig hantering. Nicklet transporteras till Europa för förädling, sedan vidare till Kina och slutligen i Japan för montering i bilarna. Exakt hur mycket CO2 som går åt till att producera en Toyota Prius är för mig okänt, men jag lovar att det är en ansenlig mängd jämfört med tillverkningen av en "vanlig" bil.

Problemet med den här jävla miljöbilsdebatten är att ingen säger som det är: det bästa du kan göra för miljön är att behålla din gamla bil som redan har satt sitt CO2-avtryck i atmosfären och köra den så lite som möjligt. Istället har biltillverkarnas lobbyister lyckats lura politikerna (inte svårt) till att vi enbart ska mäta den CO2 som kommer ur avgasröret istället för det totala avtrycket som bilen gör från tillverkning till skrotning.

Ingen annan produkt mäts och beskattas på detta banala sätt!

Miljöbilsreglementet i Sverige är alltså ett skämt, där om någonstans hittar ni ett beställningsjobb från biltillverkarbranschen. Men att biltillverkare vill sälja sina produkter kan man knappast lasta dem för, kapitalet fungerar som det gör, men din makt som konsument ligger i att vägra konsumera, att börja ifrågasätta varför du tror att du måste ha en ny bil vartannat år, fem nya väskor per år, tre tröjor i månaden, etc.

Tänk på vad du köper, hur mycket du köper, och varför. Sen när du gjort det kan du börja tänka på hur mycket du slänger, och där någonstans kanske en varningsklocka börjar ljuda. Vad är det vi håller på med egentligen?