måndag, januari 30, 2012

Måndagslåten



Ett nedslag i den moderna musikhistorien. Året är 1982, det har gått sju år sedan Peter Gabriel lämnade supergruppen Genesis och under dessa år har han lyckats producera fyra soloalbum.

Den som följt hans utveckling ser mönstret, för varje album har han mycket medvetet flyttat sig längre och längre ifrån den progressiva symfonirock som Genesis stod för genom att experimentera med modern samplingsteknik (Gabriel var något av en pionjär inom området, hoppade runt på soptippar med gigantiska rullbandspelare och slog sönder saker), syntar och trummaskiner. Ljudbilden är vid det här laget så långt ifrån man kan komma det Genesis stod för i mitten av 70-talet, ändå finns det pretentiösa kvar där, det går inte att ta miste på.

I singelspåret 'Shock the monkey' från fjärde plattan (även kallad Security) hade Gabriel slagit an ännu en ny ton, här handlade det om en medveten satsning på en hitlåt. Men det var en satsning som ändå följde den uppritade strategin: låten var full av modern teknik och suggestiva, säregna ljud, det gick inte att ta miste på att det var en Peter Gabriel-låt. Videon var också väldigt påkostad och otroligt snygg för att vara 1982, även om den med dagens mått mätt ser rätt murken ut.

Typiskt nog red inte Gabriel på framgången utan ägnade de nästföljande åren åt filmmusik i den något smalare genren (Birdy) innan han 1986 klev tillbaka i mainstream-fåran med plattan So och levererade ett antal brottarhits (som vi sa på den tiden). Borta var vid det laget innovationerna och pionjärandan, kvar var ett visserligen gediget hantverk men också ett långt tråkigare musikaliskt uttryck.

Idag ser väl många Peter Gabriel som ännu en gubbe som lite lamt försöker rädda lite regnskog tillsammans med Sting, vilket kanske är ganska nära sanningen, men hans musikaliska arv och betydelse kan ingen ta ifrån honom.

fredag, januari 27, 2012

EU-staten och kapitalet


En av liberalismens absolut mest orubbliga ideologiska grundprinciper är att staten ska ha så lite makt som möjligt över individen. Marknadsliberalerna har hakat på och utvecklat principen till att lyda ungefär ”individen ska äga allt, staten inget”. Ändå är det dessa ideologiers ivrigaste anhängare som nu står och hejar på så det står härliga till när kontrollen över individen med rasande takt förflyttas till en europeisk centralmakt. Jag antar att Borg & co inte har något emot centralstyrning så länge inte den som äger makten råkar heta ”staten”.

Nu senast har man hittat på något som kallas finanspakt eller EU-pakt, vilket som ni säkert känner till är ett ekonomiskt styrande, centralt placerat organ ämnat att fastställa regler som respektive nation måste följa för att inte ligga risigt till. En sådan regel kan till exempel lyda ”budgetunderskottet får inte överskrida X antal procent av BNP”, och det är alltså EU-tjänstemän som sitter och bestämmer dessa regler. Tjänstemän som inte är folkvalda, vilket betyder att vi väljare inte kan avsätta dem.

Se nu Grekland vad ni har ställt till med! Jo för det är ju så, att när man nu har satt den här jävla gemensamma valutan i sjön så får man ju ro den i land också. Jodå, jag är inte dummare än att jag fattar att de europeiska nationerna lämnade över makten över den egna ekonomiska politiken till politbyrån i Bryssel redan när man bytte valuta till Euro, men vi är ju för fan inte med där! Vi, folket, ville inte ha Euron, vi röstade om det. Eh?

Och Jan Björklunds retorik går som vanligt ut på hot. Denna gång väntar oss massarbetslöshet, svält och död om vi inte ”hakar på tåget” och finns med där besluten fattas. EU har liksom blivit det där inne-gänget på skolgården som dikterar alla villkoren och bestämmer vem som får vara med i the hip crowd. Om gänget säger ”Fy fan vilka fula brallor du har!” så springer Sverige genast iväg och köper nya.

Jag fattar Björklund, vi ska vara med i de fina rummen där lobbyisterna suger de rätta kukarna, vi ska inte stå utanför med Azerbaijan och tjura, men var finns den liberala grundtanken i allt det här?

Det tycks som att den sorts kapitalism som EU predikar allt mer börjar likna den kommunism som Sovjet utövade. Centralstyrning, pennalism och, för folket, dolda agendor har en särskild unken stank efter vad ryssarna och andra ställt till med under 1900-talet men detta verkar inte hämma våra marknadsliberala strateger Reinfeldt & Borg. Så länge man tillhör rätt lag så kan folket tystas med en välbalanserad statsbudget. ”Titta, det går braaaa för Sverige, vi har ooordning på statsfinanserna, kolla en duuuuvhök!”

Om ni vill veta varför ”folket” inte längre bryr sig om politik i samma utsträckning som på Palmes tid, så är det för att NI politiker har lärt oss att vi inte ska bry våra små huvuden. Ni har lärt oss detta genom att metodiskt och minutiöst flytta makten längre och längre ifrån oss väljare, vilket gör våra demokratiska rättigheter allt mer urvattnade och verkningslösa. Och när vi vågar oss på att protestera mot centralstyrningen så hotar ni med massarbetslösheten, den moderna tidens digerdöd. Du vill väl inte bli arbetslös lille vän? Du vill väl inte grillas långsamt över skärseldens öppna brasa i fas 3? Eller som Björklund själv så pikant uttryckte saken i direktsänd tv: "Sverige kommer att bli en hemslöjdsbygd dit kineserna kan åka för att se hur folk hade det förr i tiden". Om detta hade varit en amerikansk rättegångsfilm hade en advokat ropat "Objection! That is pure speculation!" och domaren hade svarat "Sustained".

Så om du är en person som röstade på alliansen i senaste valet kan du alltid prova att ställa följande fråga nästa gång du eventuellt stöter på en av dina folkvalda: mina liberala grundvärderingar har fått sig en knäck herr Björklund/Reinfeldt/Borg, hur gör jag om jag vill gå ur EU? Om någon av dem äger minsta uns av humor kanske du får svaret "Flytta till Norge", men mer troligt är väl ett Kennedyianskt "Fråga inte vad EU kan göra för dig, fråga vad du kan göra för EU".

torsdag, januari 26, 2012

Svetsar-Jesus


För några dagar sedan var alla experter, även de inom partiet, eniga om två saker: Näste partiordförande måste väljas i en öppen och demokratisk process och den som väljs måste ha en stark ställning i partiet för att kunna ena falangerna. Helst, hörde jag många säga, ska personen ifråga sitta i Riksdagen också, för annars blir det svårare att föra partiets talan i detta forum.

Idag tror vi oss veta att VU imorgon kommer att utse en person som inte uppfyller något av dessa kriterier, och detta genom en sluten och högst odemokratisk process. Sådärja. Ska vi gissa på att Stefan Löfven inte var förstavalet? Kanske inte andravalet heller?

Personligen var jag aldrig så begeistrad över den så kallade öppna process som efterfrågades, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg. Den metod med vilken både Centerpartiet och Vänsterpartiet har utsett sina partiledare är bara öppen de sista fem metrarna in till mål. Det stora beslutet, dvs att välja vilka 3-4 personer som ska få kandidera, är ju redan fattat av något centralpolitiskt organ. Lite spel för gallerierna om du frågar mig. Att det finns ett visst värde i detta tillvägagångssätt kan jag inte förneka, i sossarnas fall skulle det om inte annat visa ännu tydligare hur illa ställt det är med återväxten, men det hela har överdrivits en aning.

Dessutom inser vi nog alla att sossarna inte hade tid för sånt i det här läget, speciellt inte med tanke på hur extremt tydlig reserven Carin Jämtin har varit i sin motvilja att ställa sig upp och ta en fajt för laget i detta prekära läge. Hon har för mig de senaste dagarna personifierat sossarnas kris väldigt tydligt: hon är en del av problemet men vägrar att bli en del av lösningen. Att ingen av de ledande gestalterna inom partiet är beredd att ta på sig ansvaret som partiledare bekräftar bara mina misstankar: ni tror inte ens själva på partiet, så varför skulle vi? Snacka om att skicka fel signaler.

Stefan Löfven då, han har visserligen ”rätt” arbetarbakgrund och en tyngd inom näringspolitik och arbetsrätt efter alla år som ordförande i IF Metall. Jag gillar honom, tro inget annat, de gånger jag sett honom i teve har han alltid givit ett redigt och stabilt intryck och han kan säkert tvåla dit Reinfeldt inom sitt specialområde. Men han är väldigt smal ämnesmässigt, har ingen konkret erfarenhet av att vara politiker och sitter inte i riksdagen.

I total panik riktar partiet än en gång sina smått religiösa anleten mot himlen och letar den här gången efter svetsar-Jesus, den där alldeles äkta arbetarpojken som ska rädda hela skiten, och jag är skeptisk. Kan han ena partiet och leda arbetet med att forma en ny socialdemokratisk politik som på allvar utmanar borgarnas förklädda Thatcherism? Inte en jävla aning. Måtte karln ha ordning på bidragen åtminstone. Personligen skiter jag fullkomligt i om han kommer från de djupa gruvorna i Kiruna eller de välansade gräsmattorna i Danderyd, men uppenbarligen finns det fortfarande många inom partiet som anser att rätt skit under naglarna kan väga upp den totala bristen på politisk erfarenhet.

Mitt konkreta förslag är följande: sparka ut hela betong-generationen från partiet och släpp upp juniorlaget från SSU. Låt dem göra några hundår i a-laget, den här krisen kommer man ändå inte att reda ut innan nästa val så det är lika bra att bygga om skiten från grunden med en ny generation politiker som långsamt och metodiskt får re-claima the working class vote, som de själva kanske skulle kunna uttrycka saken. Men som vanligt är det ju ingen som frågar mig.. suck.

onsdag, januari 25, 2012

Kuk i rutan



Jag måste erkänna att jag inte var beredd. Öppningsscenen var till synes ordinär: pojke hånglar med flicka, de börjar klä av sig, men där alla andra filmer som gör anspråk på att vara seriösa och har en åldersgräns på 11 år på sin höjd visar flickans huvud försvinna ner mellan pojkens ben för att sedan klippa till pojkens svårtolkade ansiktsuttryck (det ska väl föreställa njutning) får vi här se lite mer detaljer än man är van vid. Flicka med dase i hand dinglande framför ansiktet, fullt synlig, till ackompanjemang av krystad dialog.

I efterhand, ja faktiskt nu när jag googlade runt för att få mer information, har jag förstått att det var en attrapp, vilket gjorde mig besviken. Inte för att jag prompt måste se Bills kuk men om man nu ville sätta an en autentisk frigjord 70-talston i filmen så känns plastmanicken som ett antiklimax. Sen är det ju också något av en familjetradition för en Skarsgård att vifta med sin "Stellan" i filmer så man kan kanske tänka sig att pappa håller med mig. "Va faen grabben, klart du ska visa kuken!"

Hursomhelst, Himlen är oskyldigt blå var det alltså jag såg på DVD igår kväll, och det är något så ovanligt som en riktigt bra svensk film. Temat är visserligen ganska uttjatat - pojke från trasslig familj blir man över "en het sommar" - och valet av Sandhamnsligan som "based on a true story" för att skänka filmen autencitet känns en aning utstuderat, men allt detta överskuggas av bra skådespeleri och en omsorgsfullt frammejslad miljö. Ett tag där i början gör man det nästan för bra, som att rekvisitan spelar huvudrollen. I sin iver att förflytta tittaren tillbaka till 1975 har Hannes Holm placerat ut varenda liten ölburk, chipspåse och snäckformad tallrik med minutiös precision men precis innan det blir för mycket tar Bill Skarsgård över huvudrollen och allt faller på plats.

Att få återse mitt kära Sandhamn påverkar kanske min bedömning, jag har haft mycket roligt där i mina dagar, men jag tycker ändå att Skarsgård och framför allt Peter Dalle är den stora behållningen. Rollen som varm skitstövel till gangster är som klippt och skuren för Dalle, som enligt min mening är en av Sveriges mest underskattade skådisar.

Först tänker jag som Fredrik Strage gjorde på 90-talet, "Bra för att vara svensk". Men det är nog inte sant, tänker jag sen, mitt omdöme har nog skadats av för många svenska skitrullar de senaste tio åren så när jag lyckas frigöra mina tankar från dessa bittra bojor erkänner jag gladeligen att den här filmen helt enkelt är "Bra". Om du har missat den, se den. Och betänk, om Krigsman hade rätt det vill säga, att på den smala grusvägen som leder bort till sandstranden Trouville har en gång en tvättäkta galning provkört sin dragracingbil. Det finns många historier, många involverar denne Krigsman, de flesta är preskriberade.

måndag, januari 23, 2012

Post Juholt-apokalypsen



vad händer nu? Partiet skakar i sina grundvalar och dess trogna apostlar ropar efter en ny Messias, helst en som är Juholts raka motsats (stabil, tråkig, noggrann med fakta, mustaschlös). Och Messias ska utses genom en öppen process, precis som de andra partiernas Messiasar har blivit, för då blir det ju så bra. Åh ni klentrogna, tänker jag, ni har inte lärt er ett jävla skit av den här läxan heller.

För det första, det är inte en Messias ni ska leta efter, det är er egen politik! Det spelar ingen som helst roll vem ni sätter dit om inte den personen får ett tydligt uppdrag: det är det HÄR politiska alternativet vi ska föra fram och det är så HÄR vi vill göra det. Mona satte igång med interna fokusgrupper och kom efter en väldigt lång tid fram till i stort sett ingenting (ungefär som Guns and Roses arbete med plattan Chinese democracy, ganska precis så faktiskt) och Juholt betraktade sin kulmage i en bastu och kom fram till att barnfattigdom är det ämne som sossarna ska för upp på den politiska agendan (obekräftade uppgifter). Socialdemokraterna har, av hävd och gammal tradition, en övertro på att partiledaren ska fixa biffen. Denna övertro måste korrigeras per omgående.

För det andra, öppen process hit och öppen process dit, om man väljer att sortera bland femton sorters skit i en öppen eller sluten process tror jag är av akademiskt intresse. Så länge någon på allvar för fram Thomas Bodström som tänkbar kandidat så vet jag att partiet fortfarande är in deep shit. Jaså, ni tyckte att Juholt var strulig och ostrukturerad, för många skandaler sa du? Jamen visst, låt oss för all del sätta en GALNING på posten istället, det lär ju funka. Ett väl samlat mediadrev vässar tänderna, tidningsredaktörer håller tummarna. Måtte det bli Bodström, kanske kan jag köpa det där sommarstället i Stockholms skärgård ändå.

Jag förutspår, som den siare jag är, att socialdemokraterna kommer att fortsätta falla mot botten ett par år till. Det finns nämligen inga tecken på sjukdomsinsikt i partiet, och som vi alla vet är just detta första steget mot tillfrisknande. Visst finns det gott om korpar och krösa-Major i partiet som tycker sig veta vad som är fel, Ylva Johanssson är en av dem, men gemensamt för dem alla är att de undviker att se sin egen roll i fiaskot och ingen av dem har fört fram någon konstruktiv lösning.

Till exempel hörde jag en kvinna på radions P1, har tyvärr glömt hennes namn, som sa att partiet ännu inte har lärt sig att vara i opposition, att den rollen är ovan, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det lär vara det enda ni får träna ordentligt på framöver om ni ännu inte fattat vad det handlar om efter sex år och två partiledare. Så ni klarar inte av att vara i opposition, vad ska ni konkret göra åt det då? Se till att få 45 % av rösterna igen? Ja du ser, man stirrar på målbilder och snubblar på trösklar.

Så länge ledande socialdemokrater tror att detta bara är en tillfällig kris, och att man med rätt ledare kommer att ta sig ur den till nästa val och ta tillbaka makten med en snärtig valkampanj, så länge kommer krisen att fortgå. S kommer inte att vara ett parti som får 45 % av väljarnas röster, aldrig mer, förstår ni? Och vet ni vad, Ulvskog & co, det här är BRA för er! Se det som konstnärlig frihet, frigör er från kommersialismen bojor nu en gång för alla. Sluta sukta efter makten, för det är det ni gör när ni beklagar er över låga opinionssiffor hela tiden. Vi, era luttrade väljare, ser igenom fåraklädseln.

Vad jag vill se nu är ett socialdemokratiskt parti som säger "Vi skiter i opinionssiffror, vi vet att många väljare har lämnat oss och vi får leva med det. Nu ska vi bygga ett politiskt alternativ som VI tror på, för vi har lärt oss det att om inte vi själva tror på något så kan vi inte få er väljare att tro på det heller. Om vi är överens, om ni tror på oss, så kommer ju siffrorna automatiskt, inte tvärtom. DET är vad vi har lärt oss."

Ska det vara så jävla svårt?

fredag, januari 20, 2012

Fredagslåten

Kurt Wallinger lämnade lämnade Waterboys och Mike Scott 1985 efter bara två plattor för att bilda World Party. Sommaren 1990 hörde jag den här låten, blev totalt hooked och sprang genast iväg till Musikbörsen och köpte den på vinyl (jag var sen med CD).



World Party har aldrig berört mig varken förr eller senare, men 'Put the message in the box' var en sån där glad-rökare som förförde mig hela sommaren.

Trevlig helg!

torsdag, januari 19, 2012

Ju-hu-hu-holt




Kommer Håkan Juholt att avgå? Ja, vid Gud låt det nu bara bli så! Jag klarar inte av att försvara karln längre, han är helt oduglig.

Efter fem veckors semester, PA-DANG! Rätt in i pianot med foten igen. Sen gör han det bara värre när han i en uppenbar efterkonstruktion fortsätter försöka kasta skit omkring sig. Det måste vara något slags världsrekord i politisk klumpighet, inte ens de mest hårdnackade försvararna av Juholt kan längre enbart skylla på mediadrev.

Nej, så här är det kära sossar. Tiden då man kunde skrika "Kolla, en duvhök!" (dvs snacka skit om borgarna) som avledande manöver när den egna politiken ifrågasätts är sedan länge förbi. Visst ska man vara regimkritisk när man sitter i opposition, men för Guds skull.. man måste också vara konstruktiv och lyfta fram politiska alternativ

Att försöka samla billiga poäng på att borgarna skulle ligga med Sverigedemokraterna för att få igenom försvarsbeslut är bara patetiskt av Juholt och ett typiskt exempel på den typen av retorik som jag tror de allra flesta av oss är riktigt ordentligt trötta på.

När jag var liten och hamnade i bråk i sandlådan sa jag "Men durå!" när argumenten tröt och det höll inte ens då. Mina kompisar skrattade åt mig, precis som Juholts så kallade partikamrater skrattar åt honom bakom ryggen, för de kunde redan som 7-åringar se när en kille var ute på djupt vatten.

Ja, jag ska säga det rakt ut. Jag tycker det är SKRÄMMANDE att socialdemokraterna uppenbarligen inte kunde hitta någon bättre än Juholt att leda partiet. Där i början tyckte vi som försökte försvara honom visserligen att han var en bra debattör och att han liksom vågade prata om ideologiska skillnader mellan blocken, jag minns det och jag tänker inte förneka det, men idag hör jag bara tomma skramlande burkar när Juholt öppnar käften.

Jag lyckades också se honom i två så kallade avslappnade framträdanden under året. Det ena var i nåt program som gick i somras där gästerna skulle ta med sig något att grilla, tror tammefan att det var min gamle tennisdubbelpartner Richard Olsson som var programledare. Detta var före förlåt-turnén. Det andra var när han gästade Skavlan i höstas, strax efter turnén, och båda gångerna kände jag likadant: näe fan, vilken lismande otäck rackare.

Och det som nog fick mig att till slut vända honom ryggen var att varje gång sossarnas politik kom på tal så sa han alltid "jag" istället för "vi". Känslan av självupptagen, nyrekryterad chef blev alltför stark, jag fick nog. Inte för att Juholt är enda orsaken till att sossarna går kräftgång, för det är han inte, utan för att Juholt under alla omständigheter är en för dålig politiker för att leda partiet. En sågning blir inte mycket tydligare än så tror jag.

Vem jag vill ha istället? Inte en jävla aning, och det är det som skrämmer mig mest.

onsdag, januari 18, 2012

Hårdrockens historia

Här är ännu en stark anledning till varför jag fortfarande gillar och avser värna om SVT (betala licensen): dokumentärserien Hårdrockens historia (”Metal Evolution”) som går på tisdagkvällar. För ett gammalt hårdrocksfan som jag är förstås varje avsnitt en självklar högtidsstund, men jag påstår att det borde kunna vara det även för oinvigda eftersom den är mycket välgjord.

Det är den kanadensiske antropologen, dokumentärfilmaren, basisten och evigt svurne Metal-vännen Sam Dunn som ligger bakom serien. Dunn debuterade som dokumentärfilmare med ”A headbanger’s journey” 2005, vilket också var ett försök att kartlägga Heavy Metal men troligen med en någon lägre ambitionsnivå än vad som visas upp i denna serie. Han har också gjort en dokumentär om Iron Maiden (”Iron Maiden: flight 666”) samt Rush (”Rush: Beyond the lighted stage”). Jag har inte sett dessa filmer men har fått så pass mycket mersmak av ”Metal Evolution” att jag ämnar söka upp dessa alster per omgående.

I första avsnittet tar Dunn med oss tillbaka till ursprunget, och föga förvånande hamnar vi i Memphis, tidigt 50-tal. Världens första inspelning av en distad gitarr sägs ha ägt rum i legendariska Sun Studios och historien bakom denna fantastiska upptäckt visar sig, som så ofta, vara en ren slump. Ett band ska in i studion för att spela in en låt (Rocket 88, skriven av Ike Turner), gitarristen Willie Kizart råkar tappa sin förstärkare från taket på sin bil och den går förstås sönder. Vad göra? Vi testar ändå, säger ljudteknikern Sam Phillips, och ut kommer det som vi idag betraktar som distat gitarrljud. Via the Kinks ”You really got me” spelad på egenhändigt sönderskuren förstärkare, tas vi sedan vidare in i Jimi Hendrix underbara värld av förstärkar-feedback och det hela är i oemotståndlig rullning.

I gårdagens tredje avsnitt hamnade vi i England i början av 70-talet och där skulle jag kunna stanna för evigt. The Big Three, dvs Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, kom alla fram ungefär samtidigt och pekades ut som den heliga bryggan mellan blues (eller R&B som engelsmännen kallade det) och det som sedermera skulle komma att kallas Heavy Metal.

Jag älskar den här delen av hårdrockshistorien, det känns som att det var där som egentligen allting hamnade på plats under några gyllene år. Där fanns Black Sabbath som skapade ett unikt sound med jazziga influenser blandade med Tony Iommis blytunga riff som kom direkt från verkstadsgolven i Birmingham samt Ozzy’s dödsbringande sång som verkade komma direkt ifrån ett synnerligen ångestladdat pojkrum. Led Zeppelin å sin sida spelade egentligen allt ifrån folkmusik till hårdaste, svängigaste hårdrocken och banade väg för den mer experimentella och influensrika delen av hårdrocken. Bandets betydelse för populärmusikens utveckling har ovanligt nog uppmärksammats långt utanför hårdrockens fanskara, och det kan nog helt enkelt tillskrivas deras musikaliska bredd. De var inte bara hårdrock och blev därför lite mer rumsrena. Själva vill de överhuvudtaget inte förknippas med Heavy Metal, vilket alla som någon gång har hört ”Whole lotta love” eller ”Immigrant song” förstår är ett märkligt fall av självförnekelse.

Men mina personliga favoriter från denna epok är ändå Deep Purple. Av dessa tre nämnda var Deep Purple det band som tydligast behöll blues-unfluensera i sin musik, åtminstone på de två första plattorna med Mark II-uppsättningen (Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas), och deras tunga sväng gick rakt in i min benstruktur. Sen hade man ett galet och grinigt geni på gitarr i Ritchie Blackmore, en man som får Horace Engdahl att framstå som glättig och mediakåt. Och det må så vara att både Sabbath och Zeppelin är creddigare att gilla idag men mina tidiga lyckorus förknippade med Purple går inte att tvätta bort, hur vuxen jag än blir. När jag till exempel hör den helt vansinniga versionen av ”Lazy” från liveplattan ”Made in Japan” så stannar mitt liv upp, och det gör det väldigt sällan nu för tiden kan jag säga. Ingen kan få mig att fullkomligt ignorera mina barn som Ritchie Blackmore.

Och tänk efter nu, vilken annan TV-kanal hade köpt in denna serie på elva 45-minuters avsnitt som avhandlar en av de allra största men ändå i media sorgligt försummade musikgenrerna? Ingen, det är svaret. Eller ja, möjligen Access TV, om de hade råd, men resten av kanalerna på min digitalbox ger jag inte ett rött öre för. Så hårdrockare eller ej, nästa avsnitt går tisdagen 24 januari och jag är säker på att du kan spendera 45 minuter på sämre förströelser. Jag kan rekommendera att ta en öl till, gärna en mörk lager typ Sigtuna dunkel, det förhöjer upplevelsen ännu ett snäpp.

Några personliga favoriter från the Big Three
Black Sabbath: Paranoid, War pigs, Evil woman
Led Zeppelin: Out on the tiles, Black dog, Since I’ve been loving you, Misty mountain hop

Deep Purple: Speed king, Lazy, Strange kind of woman, Highway star

tisdag, januari 17, 2012

Massakern





Har aldrig varit speciellt förtjust i Patrik Sjöberg, har alltid tyckt att han verkar vara en människa som är kvick att mobba andra men som är jäkligt ömfotad själv och jag gillar inte människor som inte kan ta sin egen medicin.

Viss del av förklaringen till Sjöbergs beteende kan säkert härröras till övergreppen i barndomen, ingen går väl hel ur en sådan historia och ingen borde heller behöva uppleva det, men på det stora hela tillhör han ändå den kategorin människor som jag zappar bort när de dyker upp i rutan. Även efter bokens hemska avslöjanden. Killen var dock en jävel på att hoppa höjdhopp en gång i tiden, det tänker jag aldrig ta ifrån honom.

Varför jag lät bli att zappa när han klev upp på Idrottsgalans scen igår kväll vet jag inte, men jag är glad att jag lät bli. För när Sjöberg är som bäst då är han så där rak och konsekvensneutral som nästan bara ett barn kan vara, eller en halvpackad fd höjdhoppare, och då blir det ju oftast väldigt intressant.

Han öppnade lite lätt med att konstatera att det är knepigt att få pris på en idrottsgala för att man har skrivit en bok. Det kan man hålla med om. Sen kritiserade han juryn genom att väldigt chosefritt och ärligt påpeka att handbollsdamerna förtjänade ett bättre öde. Det kan man också hålla med om. Sen kom kvällens punch line: ”.. och vi har fått lyssna på en massaker på London calling”. Klipp direkt till lätt förvånad publik, och alla tänkte vi väl samma sak. När han har rätt då har han väldigt rätt.

Och så där får man inte säga på en gala när man tar emot ett pris, det får man bara inte. Och det är därför jag från och med nu håller Patrik Sjöberg några meter närmare mitt hjärta. Nicke Borg däremot, jag menar killen är säkert trevlig och så men sjunga det kan han då fan inte (det var längesen jag liknade honom vid ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel) och man törs nog ifrågasätta omdömet hos ett antal inblandade som lät denna styggelse till cover nå ända ut till TV-publiken. Någon var tvungen att tala om det för dem, nu blev det Patrik Sjöberg. Att däremot direktsända galan är förstås ett lysande beslut av SVT, även om jag befarar att vi sett det för sista gången.

måndag, januari 16, 2012

Högerspöket på vänsterkanten



Det gnölas på sina håll om att Jonas Sjöstedt kommer från fel bakgrund. Mamman läkare och pappan ingenjör, uppenbarligen övre medelklass, hur fan kan man vara socialist då? Jo tack, det går alldeles utmärkt. Se bara på Olof Palme.

Personligen är jag inte det minsta förvånad över att V har röstat fram en partiledare som inte kommer direkt från ett skitigt verkstadsgolv, eftersom jag aldrig har betraktat V som den typen av arbetarparti. Visserligen bedyrar Sjöstedt själv att han gjort sin tid på golvet, Volvo lastvagnar i Umeå minsann, säkert fyra år, vilket är lite gulligt men egentligen ganska irrelevant för hans förmåga att föra fram vänsterpartiets politik.

Nej de allra flesta jag känner eller känner till som röstar på V är antingen kulturarbetare eller akademiker, eller både och. Det vill säga tämligen intellektuella människor som lagt både tid och engagemang på att verkligen förstå det socialistiska budskapet om social rättvisa, alltså människor som värdesätter ideologi. Kulturarbetare brukar dessutom tjäna fruktansvärt lite pengar så på så sätt kan man väl också påstå att V representar den arbetande underklassen (du vet såna där irriterande människor som köper second hand och aldrig kommer att hjälpa till när vi ska konsumera oss ur nästa kris).

Det här är något som folk på högerflanken gärna använder som vapen mot V, att de liksom inte är på riktigt, du vet.. flumvänster och allt det där. Själv tycker jag det är smått ironiskt att det enda parti som fortfarande tar sin påstådda ideologi på allvar ska hånas av andra partier för just detta. Ironiskt och faktiskt rätt löjligt. När övriga partier jagar runt som marknadsavdelningar på speed i jakten på mittenrikets väljare och slår nya rekord i populism står V kvar på sin kant och håller fanan högt. När övriga partiers företrädare allt oftare låter som din chefs chef på jobbet låter Vänsterpartiet fortfarande som politiker. De pratar om visioner (sånt vill inte Reinfeldt ha, lyssna bara på hans tal från Moderaternas senaste partistämma, visioner kostar bara pengar) och inte bara ekonomi. För detta ska de ha cred, även om jag inte alltid kan ställa mig bakom deras åsikter.

Saken är helt enkelt den att Vänsterpartiet aldrig kommer att bli Sveriges största parti, och de vet själva om det! Detta skänker partiet en frihet att agera utifrån övertygelse istället för vad man tror att folk vill ha. Det är litegrann som skillnaden mellan Per Gessle och och.. ehh.. (nu får man tänka till lite här, vilken svensk artist idag agerar utifrån konstnärlig frihet istället för populism).. äh, jag ger upp. Du fattar grejen ändå, visst?

Vänsterpartiet har definitivt fyllt en funktion inom svensk politik, ofta som den alternativa rösten inom frågor som jämställdhet, fördelningspolitik och näringspolitik. Med Sjösteds gedigna bakgrund som ledamot i EU’s miljöutskott lär man också ge sig in mer aktivt i miljödebatten, vilket jag tror behövs. På senare år har ett vingligt Centerpari battlat miljöfrågor med ett Miljöparti på gränsen till storhetsvansinne medan övriga partier suttit på läktaren och uppdaterat sin facebook-status (”Jag är sosse men kan tänka mig att gå med på moderaternas senaste jobbskatteavdrag, vill ni ha mig nu?"). Detta har inte på något sätt gagnat utvecklingen av svensk miljöpolitik, vi har som bekant halkat efter på det området under den borgerliga regimen.

Jag tror och hoppas att V även fortsättningsvis orkar vara den alternativa rösten i svensk politik. Den lilla men ibland ack så viktiga balansvikten som förhindrar att samtliga politiska frågor sugs in och försvinner i det svarta mittenhålet. Och säkert kan det vara så, nu när jag tänker på det, att somliga människor betraktar Sverigedemokraterna på exakt samma sätt, fast utifrån en helt annan ideologi förstås. Det tål att tänkas på, det finns nog en tråd att dra i där, men det här inlägget bör och ska avslutas med en välmenande uppmaning till Jonas Sjöstedt: fortsätt vara arg och missnöjd, fortsätt överblicka visioner istället för kvartalsrapporter, fortsätt fokusera på politik istället för opinionsundersökningar. Lycka till!

fredag, januari 13, 2012

Fredagslåten

Det fanns en tid då Simple Minds var väldigt bra.
Plattan Sparkle in the rain kom 1984, jag var femton år och blåstes av banan av deras täta, stora och mäktiga sound. Om Van Halen spelade Big Rock så spelade Simple Minds Big Pop, och den låt som träffade bröstkorgen med allra störst kraft var den här.



När jag lyssnar på den idag känns det som att träffa en kär gammal vän, en sån man hade mycket roligt tillsammans med för längesen men som är lite halvfet och luggsliten idag, precis som man själv är, men som ändå har kvar glöden i hjärtat. Hallå kompis, det var längesen.

Trevlig helg!

tisdag, januari 10, 2012

Catching up

Börjat blogga igen? Ja, vi får väl se vad det blir. Om jag minns rätt så dog den här bloggen en naturlig död för drygt 1,5 år sedan och det har jag inte ångrat en sekund sedan dess. Så varför börja igen? Jag vet inte, något litet gnagande där inne kanske, något som behöver en liten ventil för att andas. Det här är i alla fall ungefär vad som har hänt sedan sist.

Barn? Ja, fler än någonsin. Sju till antalet nu, senaste bedriften heter Isak och föddes 30 oktober. The more the merrier, jag älskar min stora familj så pass mycket att jag får svindel när jag tänker på det. Shit.. nu när jag tänker efter så har jag fått TVÅ barn sedan sist, Nisse föddes ju september 2010. Ja där ser man.

Hälsan? Jo tack, det knallar och går. Åt en dålig entrecote i höstas och mådde skit ett par veckor, men nu är det prima liv. Tog också mod till mig och gick till tandläkaren efter många herrans år av fobiskt undanglidande. Var tvungen till slut, hade ont, trodde att varenda tand skulle ryka men det blev bara en visdomstand som fick stryka på foten. Perfekt. När jag sa till tandläkaren att jag faktiskt hade sparat en jäkla massa kosing på att inte undersöka mig sedan mobiltelefonens barndom blev hon däremot lite sur. Nu har jag lovat att gå varje år. Slutat snusa har jag också som sagt, samt dragit ner på kaffet och sprit blir det liksom inte mycket av ändå så man är ju fan hälsan själv.

Resor? Ehh.. ja låt se nu, vi var till Slovenien i våras, det kan jag starkt rekommendera. Fantastiskt trevligt land som har allt ifrån alper till riviera och en charmig huvudstad där vi bodde (Ljubljana). Annars har det varit rätt lugnt på den fronten, vi har väl börjat inse att det inte är helt lätt att dra iväg med så många ungar. Till och med vi har insett det till slut.

Skrivande? Inte ett skit. Har knappt ens läst böcker. Har istället snöat in på gamla bilar och gitarrer, någon intellektuell har jag ju aldrig varit.

Musikupplevelser? Här blir det lite pinsamt.. kommer inte ut så ofta nu för tiden, vilket enbart är mitt eget fel. såg Ryan Adams på Cirkus i somras, råkade stöta ihop med Matt. Han var glad och trevlig som vanligt, han skrek något åt mig just precis innan han hoppade in i en taxi och jag har inte sett honom sedan dess. Konserten var bra, Ryan var mysig, men ljudet var på tok för lågt för oss som satt längst bak. Framför mig satt en kille i hatt som mellan varje låt ropade ”Answering bell!” Det var inte heller så roligt. Såg en otroligt charmig liten kombo som heter Trummor & Orgel på ett hak i hemstaden i höstas, samt ett inte alls lika charmigt Electric Boys på stans sunkigaste nattklubb. Conny Bloom är alltid Conny Bloom, men att trängas med kåta tanter i 40-års åldern och dessutom vara nykter hade jag kunnat klara mig utan. Har aldrig blivit erbjuden så mycket gratis sprit i hela mitt liv. Så går det när man försöker vara nykter, folk kan liksom inte ta det. Såg också kompisarna i Extra Allt spela strax före jul, kanske Sveriges bästa coverband.

Jobb? Ja, mellan föräldraledigheterna.

Fan, det är svårt att summera 1,5 år. Men jag är väl i stort sett samma människa, svär så in i h-e fortfarande och behöver grooming men är kanske (förhoppningsvis) lite mer ödmjuk och.. ehh.. äldre.

måndag, januari 09, 2012

Europeiska Utopin

En grå höstdag 1994 promenerade jag till en skola för att lägga min röst i EU-folkomröstningen. Jag kände mig myndig och klarsynt, och stämningen var i det närmaste högtidlig. Vi skulle skriva historia, vi som bestämt oss för att ta emot det positiva budskapet om fredens bevarande i Europa.

För det var där det hela började, det här med EU, som ett fredsprojekt. Det lät ju så bra, en Europeisk gemenskap istället för tredje världskriget. Speciellt mot bakgrund av det då pågående Balkan-kriget, jag tror det påverkade Ja-sidan mer än något annat. Åtminstone minns jag det så. Carl Bildt talade om för oss att enda sättet att undvika dessa hemska krig i framtiden är att gå med i EU, så vi gick med.

Och det var väl fint ett tag, det får man ändå medge. Visserligen fick vi kämpa lite för att behålla våra nationalsymboler snuset och Systembolaget, men det eldade bara på våra nationalistiska känslor ytterligare. Visst, ni kan få oss till mycket men snuset och Systemet rör ni fan inte! Så där satt vi svenskar, ganska nöjda med tillvaron som ett lilleputtland i stora, mäktiga EU.

Visst gnölades det en del om överstatlighet och kostsam byråkrati, men det var väl egentligen inte förrän EMU kom in bilden som vi simpla EU-medborgare började ana oråd. Gemensam valuta? Va.. vänta här nu ett tag. Hur fan funkar det? Näe.. vi röstar nej. Fan tro’t men om EMU-omröstningen hade hållts ett par år efter EU-omröstningen hade vi nog röstat ja, men 2003 hade vi hunnit bli skeptiska.

Nu sitter vi här år 2012 och blickar ut över EU-förödelsen. Fredsprojekt? Nja.. visserligen har vi inte haft något krig i Europa efter Balkan men att säga att det råder lugn och ro på vår kära kontinent är väl att ta i. Fascismen frodas, nu senast i Ungern. Öst mot väst är fortfarande en realitet även om den fysiska järnridån är borta. Euron? Vi svenskar drog en lättnadens suck när Grekland, Italien och de andra började sladda. Vilken jävla tur att vi inte är med! Vad säger det om konceptet gemensam valuta?

Här kommer en riktig lekmans analys: jag tror man skulle ha nöjt sig med det där fredsprojektet, inte börjat kladda allt för mycket med gemensamma valutor, regelverk och överstatliga instanser. Vi ska samarbeta för fred, men den lynchstämning som piskats upp av grekernas påstådda lättja är väl egentligen allt annat än fredlig?

När jag tänker tillbaka på den där höstdagen 1994 och tänker på de förhoppningar jag hyste, hoppet som lyste i mitt hjärta, Europa du nya sköna värld, så kan jag inte annat än sitta här och tänka.. vad fan hände egentligen? Var det bara en utopi? Var jag naiv som trodde att vi skulle möta en ljus framtid tillsammans, öst tillsammans med väst, aldrig mera krig och fattigdom, halle.. lujah? Högst troligen var jag väl det.

onsdag, januari 04, 2012

Aftonbladet eller Expressen



För ganska precis ett år sedan slutade jag snusa efter 28 års hårt användande. Jo, det var tufft ett tag, jag sprang på väggarna i början, men tack vare min valda metod (cold turkey) var jag ganska okej redan efter ett par veckor (har aldrig förstått alla dessa nikotin-produkter som man förväntas köpa när man slutar röka eller snusa, det är väl för fasen nikotinet man vill sluta med?).

När saker och ting började lugna ner sig och jag blev hyfsat normal igen bestämde jag mig för att belöna mig själv. Jag gör inte sånt speciellt ofta måste jag säga, är ganska asketisk till naturen, men att gå cold turkey efter 28 års snusande var en bedrift som inte ens jag kunde blunda för. Budgeten var rätt given, jag skulle spendera vad en årsförbrukning av snus kostat mig på det som ligger mig närmast om hjärtat.

Så, med femtusen spänn på fickan började jag finkamma internet i jakten på den (för femtusen spänn) perfekta gitarren. Jepp, gitarr är min grej, musiker var vad jag ville bli när jag växte upp. Och visst har jag haft gitarrer i mina dagar, men bara skit. Det här skulle bli en kompis för livet, en sån där pjäs som initierade människor kunde nicka diskret åt och liksom säga ”jodå, den där killen kan sina gitarrer” (Fåfäng? Javisst. Alla musiker är fåfänga).

Men se livet är ju fullt av antingen eller, Aftonbladet eller Expressen, är du en sån kille eller en sån kille, vilket ställer till ganska mycket problem för oss. I gitarr-sammanhang heter Aftonbladet Fender Stratocaster och Expressen Gibson les Paul, eller tvärtom, men du fattar principen. Och om man nu ska köpa bara EN gitarr så tvingas man välja, och när man sitter där helt insnöad och läser tester och liksom försöker fatta beslutet på ett förnuftmässigt sätt så inser man ganska snart att det inte går. Här är det känslor som styr, känslor och identitet. Självklart har jag spelat på dessa gitarrer och känner till de grundläggande skillnaderna (twang vs grunt, eller nåt sånt), men båda är faktiskt väldigt mångsidiga så det krävs något löjligt subjektiv för att fälla avgörandet. Så man frågar sig till slut (helt löjligt), vem vill jag vara?

Låt mig bara göra två snabba subjektiva listor här så kanske du förstår bättre.

Fender Stratocaster
Jimi Hendrix
Ritchie Blackmore
Eric Clapton
Rory Gallagher
Mark Knopfler
Yngwie Malmsteen
Buddy Guy
Stevie Ray Vaughan
David Gilmour
Buddy Holly

Gibson les Paul
Slash
Marc Bolan
Ace Frehley
Billy Gibbons
Gary Moore
Jimmy Page
John Sykes
Neil Young

Jodå, det finns flera berömda gitarrister i båda kategorierna och många av dessa spelar på andra gitarrer också. Men det de har gemensamt är att de alla har förknippats med respektive gitarrmodell, de är liksom ansiktet utåt och därför viktiga i detta löjliga identitetssökande. Det är dessutom väldigt ovanligt att se en känd gitarrist växla mellan Fender och Gibson (ja jag vet att Keith Richards gör det men han har blivit tossig på gamla dar, och Mark Knopfler körde les Paul på ”Money for nothing” men det var säkert nåt spons som låg bakom det).

Så där står man och velar mellan Stevie Ray och Gary Moore, Hendrix och Page, och som bilden egentligen så tydligt avslöjar så sällade jag mig till slut till Fenderskaran. En slump? Mer eller mindre, hittade ett bra ex till salu några kilometer från mitt hem. Och bara för att ännu tydligare illustrera polariseringen som råder i gitarrvärlden så sålde killen sin Fender till mig med orden ”Ja du vet.. egentligen är jag ju en les Paul-kille va”. Så där är det, man måste välja.

Men så mycket kan jag säga att om jag någonsin får möjlighet att köpa en till gitarr, så blir det högst troligen en les Paul, för du vet.. egentligen är jag en les Paul-kille va. Problemet nu är bara att jag egentligen behöver en ny stärkare också, för de jag har passar liksom inte riktigt bra med Stratans ljudbild. Så frågan man måste ställa sig nu är.. är du en Vox-kille eller en Marshall-kille?

tisdag, januari 03, 2012

Kan man längre tiga?

Huvudproblemet för sossarna, som jag ser det, illustreras väldigt tydligt när Ylva Johansson går ut och sågar Juholt med motiveringen att partiet verkar ha parkerat på 25 procent och att endast Juholt kan skyllas för detta misslyckande.

Nummer ett, man fokuserar på hur stort partiet råkar vara just nu enligt några opinionsundersökningar istället för att ägna sig åt det politiska innehållet. Sluta jaga röster och ägna er åt att skapa politiska alternativ stället! Det kan faktiskt mycket väl vara så att det bästa Socialdemokratiska partiet år 2012 är ett parti som har 25 % av väljarnas förtroende, eller kanske t o m mindre, så länge man för en politik som man själva tror på och som utgör ett alternativ till borgarnas nedmontering av välfärden (och kom nu inte dragande med ”den växande medelklassen” för det är fan inte samma sak som välfärd). Vad ska Socialdemokraterna stå för år 2012? Är det en uppsättning politiska lösningar baserade på en för partiet gemensam ideologi eller är det en målsättning om att nå en viss procent av väljarnas förtroende? Det ena ska ge det andra, inte tvärtom! Börja om, börja rätt.

Nummer två, Ylva Johansson tillhör den generation ledande socialdemokrater som med klädsam rodnad bör ställa sig på närmaste torg och säga "Förlåt mig" å det snaraste om hon vill behålla någon slags heder, istället för att gå ut och sätta kniven i ryggen på Juholt. Men man kanske inte borde förvånas, ty denna totala brist på självrannsakan verkar vara ett typiskt socialdemokratiskt fenomen och om man ska peka ut den enskilda faktor som varit mest bidragande till sossarnas fall så är det nog just där vi hittar pudelns kärna. Att bli utsedd till partiledare för Socialdemokraterna har under post Persson-eran kommit att bli detsamma som att bli utsedd till syndabock av sina kompisar, alltmedan de riktiga syndarna gömmer sig bakom draperierna i partistyrelsens dunkla konferensrum. Detta är tecken på en feg organisation som inte vågar stå för sina beslut och misslyckanden, och fega organisationer får aldrig dansa i Rosenbads salonger. Kliv fram och ta era straff, rackarns klåpare!

Men nu är det också så att om man läser Ylva Johanssons blogginlägg lite mer noggrant så framgår det att hon är betydligt mer självkritisk än media har velat få det till. Hon säger egentligen att ingen annan än partiledaren och partiet kan ställas till svars för misslyckandet, men det går ganska lätt att vinkla hennes ordval till att hon enbart anklagar Juholt vilket media (inklusive Aktuellt) naturligtvis har valt att göra. Det här är något som Ylva och andra ledande sossar måste förstå: de har inte längre media på sin sida. Finns det minsta möjlighet att ställas i dålig dager eller så split så kommer också så att ske.

Ironiskt nog tar Ylva upp även detta i sitt blogginlägg när hon konstaterar att partiet och partiledaren alltid blivit baktalade och hånade (vilket stämmer om man med ”alltid” menar en hyfsat modern tid), ändå lyckas hon lägga bollen på straffpunkten. Kanske hade hon en bad retoric day, det må hända den bästa, men man får nog fan vara lite mer noggrann med vad man säger om man heter Ylva Johansson i dagsläget.

För mig står det fullkomligt klart att Socialdemokraterna behöver genomföra en generationsväxling innan man styr skeppet vidare. Jag vet ärligt talat inte om Juholts förtroende är förbrukat, jag vet bara att han inte är huvudproblemet, även om vissa skuggfigurer inom partiet verkar vilja få oss att tro så. Hos mig är Ylva Johanssons förtroende däremot förbrukat, för det var hon och inte Juholt som satt i Perssons rekorddåliga regering 2004-2006 som ”gav” oss det borgerliga maktskiftet.

Av samma anledning har jag heller inget förtroende för Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Laila Freivalds, Bosse Ringholm, Carin Jämtin, Pär Nuder, Lena Björklund, Berit Andnor, Morgan Johansson, Jens Orback, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Ann-Christin Nyqvist, Lena Sommestad, Thomas Östros, Ulrica Messing, Mona Sahlin eller Hans Karlsson.

Så förlåt mig om jag drar er alla över en kam, ni är säkert trevliga och duktiga, men ni måste förstå att ni bär det socialdemokratiska fiaskot i era ansikten, precis som en gång i tiden Bo Lundgren bar det moderata fiaskot i sitt. Moderaterna fick drygt 15 procent av rösterna i valet 2002, en siffra som åtta år senare hade fördubblats. Jag säger inte att man måste kopiera moderaternas framgångsrecept men deras exempel visar ändå att ett generationsskifte kan få önskat resultat om de som tar över har en tydlig vision om hur de vill förändra partiet.

Återväxten, kära ni, det är A och O. Om det inte finns en ny generation hungriga sossar som står och frustar i båsen, redo att springa ut på arenan och blåsa putsen av det borgerliga skrytbygget, så är det kört. Så hur står det till med återväxten? Jag vet faktiskt inte, men om någon ser till att baxa bort alla betongrövar som står i vägen så kanske vi får reda på det. Ring in det nya!