tisdag, juni 19, 2012

Den sällsynt illaluktande soppan


Om det är något som irriterar mig mer än det mesta just nu så är det att ingen, absolut ingen, tar debatten med Sverigedemokraterna. Hallå, så kallade etablerade partier, vad i h-e håller ni på med egentligen?!

Egentligen är väl min ilska en spin off på det jag skrev för några veckor sedan, spaningen som gick ut på att SD sakta men säkert håller på att ta sig in i våra tv-soffor. De blir allt mer accepterade helt enkelt, vilket med hundra procent säkerhet torde vara resultatet av en från deras sida riktad och synnerligen ambitiös kampanj. Självklart vill de in i tv-sofforna, självklart är målet att få med Åkesson i en talkshow, för väl där har tröskeln till svenskens kritiska granskande passerats och vägen till världsdominans ligger öppen. Han satt ju och pratade med Skavlan, då kan han väl inte vara så ond ändå?

Ett stort ansvar ligger som sagt på media. Det har somnats till vid tangentborden på sistone, det har blivit slappt i skallarna hos sådana som tidigare stod upp för de journalistiska principerna och granskade kritiskt på exakt de rätta ställena. Men låt oss för den sakens skull inte för en sekund glömma bort var det viktigaste och mest grundläggande motståndet saknas: hos våra politiker.

Nu måste det här helt enkelt sägas högt och tydligt så att så många som möjligt hör: i samma sekund som våra etablerade politiska partier blev mer intresserade av att jaga opinionssiffror än att faktiskt driva politiska frågor så kantrade hela den svenska politiska scenen och landade med ett magplask i en soppa av kåta spin doctors och färdigslipade kanter, alltmedan SD står i kulisserna och slickar sig om munnen.

Jag vet inte exakt när det hände, bara att det hände under alliansens tid vid makten. Om det ska skyllas på alliansen, den lika sifferkåta oppositionen eller en generell politisk trend är jag också osäker på, men det enklaste är väl helt enkelt att dra alla över en kam. I just detta misslyckande finns inget enskilt rött eller blått skynke som dolt skeendena, ingen rödgrön röra som obstruerat sanningen, det är bara åt h-e felprioriterat av samtliga inblandade.

För att ytterligare illustrera den snabba utvecklingen de senaste sex åren kan man gott ta Göran Persson som exempel. Vem här inne tror att den typen av politiker skulle ha minsta chans att vinna opinionssiffror i dagens politiska klimat? Nej, tänkte väl det. Ändå är det kanske just den typen av politiker som vi behöver nu. Du vet, den där typen som har RYGGRAD och som kan stå och ta några smällar i en debatt med SD även om det skulle innebära att opinionssiffrorna nästkommande månad dippar 0,2 procent. Eller hon som faktiskt var den senaste som vågade ta en debatt ansikte mot ansikte med Åkesson, vad hette hon.. MONA SAHLIN! Så var det ja.

Jag är grymt besviken på Löfven för att smekmånaden är över nu och han håller fortfarande käften. Jag är grymt besviken på Juholt för att han inte bara höll käften utan vimsade runt som en annan jönspelle och inte fick något vettigt gjort alls. Jag är grymt besviken på Miljöpartiets nya ledning som mest verkar stå och fånflina i glansen från sina nya, fina opinionssiffor. Rookies, väx upp! Allianspartierna.. ja där hade jag väl faktiskt inga förväntningar så låt mig bara konstatera att mina farhågor tyvärr har besannats.

Men mest besviken är jag nog faktiskt på Vänsterpartiet, eftersom jag alltid betraktat V som det parti som är minst benäget att falla för opinionstryck och jaga siffror. Där, ute på vänsterflanken, borde det finnas en stupsäker och självklar barriär av ideologisk betong, hundra procent beredd att inte släppa en enda jävla rasistjävel över bron. Men istället ser jag samma glesa och lågvuxna häck som på högerflanken, och det oroar skiten ur mig. 

Den allianssådda tujan släpper igenom feta rassesvin utan att erbjuda minsta motstånd, inte ens en rispa åsamkas de så kallade sanningssägarna, vilket är beklagligt men ändå ganska väntat. En moderat politik kommer aldrig att kännetecknas av fasta, principiella ställningstaganden som hotar att skrämma bort ens den vanvördigaste av väljare, men en sund vänsterpolitik ska faktiskt göra just det. Den ska inte vara strykrädd, den ska vara stolt och jävlarimej beredd att dela ut en snyting när så behövs. Även om det betyder att den där jävla stapeln kanske blir någon procent lägre i några veckor.

måndag, juni 18, 2012

Segling


Jag påstår inte att bilden ljuger, för i lördags kväll var det verkligen så där fint ute på Biskopsön i Stockholms skärgård. Men så vidare värst representativ för helgens seglats är den däremot inte.

På vägen ut i lördags hade vi ösregn och 10-12 sekundmeter vind, och även på vägen hem följde regnet med oss som en trofast hund nästan hela vägen. Enda skillnaden var att vinden hade ökat till 12-14 m/s. Det är kul att segla när det blåser, jag gillar när det lutar och man får ta i lite, men regnet kan jag klara mig utan. Speciellt som mitt femton år gamla regnställ har sett bättre dagar. Efter fyra timmar bakom rodret i lördags var jag lika blöt som om jag hade hoppat i havet naken. Notering: köp nytt regnställ.

Biskopsön ligger som sagt i Stockholms yttre södra skärgård och var annars en angenäm bekantskap. Största skillnaden mot andra öar jag varit på i skärgården (let's face it, har man sett en så har man i princip sett om inte alla så de flesta öarna) är att Biskopsön huserar dovhjortar som inplanterades på 1920-talet. Ön har genom historien ägts av gamla bankchefer och en och annan Wallenbergare, och dovhjortarna som smyger omkring i skogen skänker en liten Narnia-känsla när man promenerar runt ön. Kanske var de smått excentriska gubbarna ute efter att skapa ett eget litet paradis där ute, det kan inte uteslutas.

Om du seglar hit rekommenderar jag att lägga till i Kocksviken där vi låg, där man är skyddad från alla vindar utom nordost. Klipporna är förstås hala när det regnar, men det är smällar man får ta när söker sig bortanför skärgårdens vanligaste stråk. När allt kommer omkring så är det ju precis det där vi kontorsslavar är ute efter, en lagom dos Moder natur över helgen så att vi kan stressa av och skingra tankarna från tidrapporter och prognoser.

torsdag, juni 07, 2012

Fejjan


Folk lägger ut sina liv på Facebook och slutar höra av sig. Jag är helt utanför allt som händer, det är sjukt. Häromdagen fick jag reda på att en av mina äldsta vänner har separerat från sin sambo och träffat en ny, det hade jag säkert känt till för längesedan om jag haft ett konto på Facebook.

För varje dag som går känner jag mig mer och mer pressad att ”gå med i rörelsen” om jag överhuvudtaget vill ha något socialt liv kvar utanför det min familj erbjuder. Men jag vill inte, så vad ska jag göra då?

Mina polare blir allt mer irriterade på mig eftersom jag alltid kräver special treatment när vi ska göra något i grupp eller om någon bjuder in till en spelning eller dylikt. Det är ju så lätt att bara lägga ut det på fejjan så får alla informationen, utom jag då förstås som ska vara så jävla speciell. Till slut tröttnar mina polare, eller glömmer bort mig, och jag sitter oinbjuden. För jävla trist är vad det är.

Men ska vi verkligen ha det så här? Ska vi alltid kommunicera via en sajt och sluta höra av oss till varandra? Jag hör ju inte heller av mig iofs så det klirrar av krossat glas. Men jag har alltid varit dålig på att höra av mig, vilket i praktiken betyder att jag varit beroende av att andra håller kontakten. Alltså är det jag som måste skärpa mig, och starta en motrörelse. Jag måste börja höra av mig old school, ringa och messa, kanske t o m våldgästa utan att ringa innan (det är ju nästan dödsstraff på det nu för tiden). Så får det bli.

Fast om man inte har checkat in på ett ställe, är man egentligen där då? Tänk.. en existensiell fråga som aldrig hade funnits utan Facebook. 

måndag, juni 04, 2012

Anti-Kent



Om bara Jocke Berg hade lite själ, lite hjärta, eller åtminstone ett uns av könsorgan under de där paltorna som skyler hans skrumpnande medelålders mandom så kunde kanske Kent låta något åt det här hållet.

Jag tror faktiskt att med lite tillskjutande av ovan nämnda ingredienser så skulle Kent kunna bli det åtminstone jag saknar på den svenska musikscenen, ett rytande monster av medelålders bitterhet fångat i en sårad krigares själ, istället för en lat och fet kastrerad bondkatt som gnäller över tillståndet, inte i världen, utan kattskrällets omedelbara närhet. Och eftersom det är en innekatt vi pratar om så handlar det om ett litet vandringsstråk på fem meter mellan kylskåpet och blombrädan i vardagsrummet. Längs detta smala och intetsägande stråk av outhärdlig själslig torka vandrar vår feta kastrerade bondkatt och blir hyllad av små pojkar och flickor klädda i det som katten just för stunden finner lämpligt.

Det kunde kanske ha blivit något av Kent, men så som ordningen nu är ställd skulle inte Jocke Berg ens platsa som knytare av sångarens högersko i ett Roky Erickson tribute-band.


fredag, juni 01, 2012

Varulven


Trots att jag läser en hel del böcker stöter jag inte på det särskilt ofta, men i Varulven lyckas Aksel Sandemose göra det ett antal gånger redan innan sidan femtio. Han lyckas sätta ord, fraser och meningar så oerhört klockrent i krysset att man måste läsa stycken om och om igen bara för njutningens skull.

På sidan 42 beskrivs Erlings Viks bror Gustav och hans förhållningssätt till omvärlden på ett sätt som gör att man börjar rannsaka både sig själv och andra. Ja, så kan det ju vara, tänker man. Jag läste det igår kväll, satt där med sidan 42 både länge och väl tänkte att det kommer fan att ta tid att läsa den här boken, och det får det väl göra.

Jag minns för några år sedan när jag läste Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, det var en sällsynt tät läsupplevelse. Sandemose åstadkommer saker som får känslorna att röra sig åt samma håll, det är både tungt och vackert och inte alls speciellt enkelt att ta till sig i alla lägen. Men däri ligger förstås också belöningen. Jag känner mig utvald av författaren när jag läser, tolkar och läser igen, jag är speciell och utvald som fått chansen att ta mig in i den här världen. Även fast jag vet att många många tusen läsare före mig har fått samma inbjudan så känner jag så, och det måste betyda att den här gubbfan kunde skriva som få andra.

Jag behövde Sandemose, jag inser det nu. Och tänka sig att jag köpte boken på antikvariat för en tjuga.