Det här med miljöbilar

En gång för ett antal år sedan när jag bloggade om så kallade miljöbilar och skällde på Toyota Prius så var det ett antal läsare som kom med motargumentet "Men det är väl ändå bättre att köpa en Toyota Prius än att göra ingenting". Tyvärr finns det allt fler källor som gör gällande att detta är fel, att det bästa istället är att göra ingenting.

Problemet, som många av er säkert har snappat vid det här laget, är att det påstås kräva så in i helvete mycket energi och därtill CO2-utsläpp för att producera en Toyota Prius med sina nickelbatterier att den värsta stadsjeepen framstår som en trädkramare i jämförelse. Den vid det här laget beryktade "Dust to dust-rapporten" som i princip hävdar att du gör en bättre insats för miljön om du köper en Hummer (värsta jävla skrytjeepen, för er som inte är så bevandrade i ämnet) än en Prius har både bekräftats och dementerats från olika håll ett antal gånger. Vanligaste argumentet mot den brukar vara att den är ett beställningsjobb från bilindustrin.

Oavsett vilket så skiter jag i jämförelsen med Hummern, för den är helt irrelevant. Det som däremot är det enda relevanta i sammanhanget är följande:

Varesig politiker eller näringslivet kommer någonsin att säga sanningen till dig, sanningen om hur vi räddar miljön, för det ligger inte i deras intressen att sänka konsumtionen även fast detta är det ENDA SÄTTET ATT RÄDDA PLANETEN!

Alltså, om du sitter där och tänker att du borde slå ett slag för miljön genom att köpa en miljöbil som Toyota Prius, tänk om! Nicklet som används i bilens batterier bryts i gruvor i Kanada och detta är en sällsynt smutsig hantering. Nicklet transporteras till Europa för förädling, sedan vidare till Kina och slutligen i Japan för montering i bilarna. Exakt hur mycket CO2 som går åt till att producera en Toyota Prius är för mig okänt, men jag lovar att det är en ansenlig mängd jämfört med tillverkningen av en "vanlig" bil.

Problemet med den här jävla miljöbilsdebatten är att ingen säger som det är: det bästa du kan göra för miljön är att behålla din gamla bil som redan har satt sitt CO2-avtryck i atmosfären och köra den så lite som möjligt. Istället har biltillverkarnas lobbyister lyckats lura politikerna (inte svårt) till att vi enbart ska mäta den CO2 som kommer ur avgasröret istället för det totala avtrycket som bilen gör från tillverkning till skrotning.

Ingen annan produkt mäts och beskattas på detta banala sätt!

Miljöbilsreglementet i Sverige är alltså ett skämt, där om någonstans hittar ni ett beställningsjobb från biltillverkarbranschen. Men att biltillverkare vill sälja sina produkter kan man knappast lasta dem för, kapitalet fungerar som det gör, men din makt som konsument ligger i att vägra konsumera, att börja ifrågasätta varför du tror att du måste ha en ny bil vartannat år, fem nya väskor per år, tre tröjor i månaden, etc.

Tänk på vad du köper, hur mycket du köper, och varför. Sen när du gjort det kan du börja tänka på hur mycket du slänger, och där någonstans kanske en varningsklocka börjar ljuda. Vad är det vi håller på med egentligen?

Fredagslåten 24/2

1987 släppte den gamle The Band-hjälten Robbie Robertson sitt självbetitlade debutalbum som soloartist. Soundet och produktionen bär många likheter med Peter Gabriels "So" från året innan, vilket inte är någon slump. Robbie anlitade samma producent - kanadensaren Daniel Lanois som efter succén med U2:s "The Joshua Tree" blev upphöjd till demonguru och fick jobba med ALLA - samt flera av musikerna som deltog på "So", däribland Tony Levin på bas och Manu Katché på trummor. Peter Gabriel själv körar för övrigt i refrängen på denna låt, medan samtliga medlemmar i U2 deltar i andra spår på skivan.

Kanske producerades dessa tre skivor samtidigt ("So", "Robbie Robertson" och "The Joshua Tree") på samma plats och artisterna liksom bara sprang in till varandra, det är inte helt omöjligt. Resultatet blev iaf en succé i samtliga tre fall, även om Robbies platta säkerligen är den minst kända av dem.

Jag minns att jag föll pladask för hela skivan och utnämnde den på stående fot till 1987 års bästa (har aldrig varit något större U2-fan, får jag väl tillägga). Soundet och Robbies röst bar på en mystik som verkligen tilltalade en 18-årig eskapist som vantrivdes något vansinnigt på 3-årig ekonomisk linje. Texterna handlade om indian-ritualer och ångande varma nätter i Arkansas med dynamit-fiske och märkliga kvinnor. Singeln var "Somewhere down the crazy river", en låt där Robertson pratade över musiken i verserna, som berättarrösten i en noir deckare. Resultatet blev mycket suggestivt, jag tänkte säga "tänk Twin Peaks" men det här var faktiskt ett par år innan TV-serien hade premiär.

Mitt val föll dock på öppningsspåret "Fallen angel", av hundra procent personliga skäl. Låten handlar om The Bands pianist och sångare Richard Manuel som begick självmord 1986 och har alltid, ironiskt nog, fyllt mig med värme och hopp om framtiden.

Trevlig helg!

Lex Carema: ett resonemang i fritt fall

Om man hårddrar, liksom drar iväg i tangentens riktning för att se var man hamnar, och tänker sig att alla företag gör som Carema, dvs pressar ner lönerna och flyttar vinsterna utomlands, hur länge tror ni det skulle dröja innan Sverige hamnade där Grekland sitter nu? Fem år? Tio år?

Regeringen vill gärna slå sig för bröstet och lyfta fram landets förhållandevis stabila ekonomi, vilket är sant. Vi HAR en stabil ekonomi jämfört med många av våra europeiska grannar, men varför har vi det? Är det för att vi har sålt iväg en massa statliga företag för struntsummor? Nej, det tror jag inte. På kort sikt har det möjligen givit lite klirr i kassan men på lång sikt är detta ett beslut fattat på ideologiska grunder vars ekonomiska konsekvenser vi har svårt att överblicka. Det beror förstås på vad företagen som köpte verksamheten hittar på, och att företagens ekonomiavdelningar nu för tiden är påhittiga det vet ju alla som följt vårddebatten.

Att avregleringen av vården inte heller lett till ökad BNP är som sagt ytterst bekant vid det här laget. Vi betalar visserligen lägre skatt tack vare avregleringar plus lite annat som regeringen hittat på i sann Thatcher-anda, men för en kille som jag som börjar närma sig mid 40’s så ter sig framtiden allt annat än ljus. Strunt samma att vården kommer att vara usel när jag vid 75-års ålder spottas ut ur arbetslivet, kommer det här landet ens att finnas kvar? Vi säljer ju iväg all verksamhet till utländska företag och de få svenska företag som är kvar skeppar vinsterna till Cayman Islands för att slippa skatt. Så vad finns kvar om 30 år om detta fortsätter?

”Ett gäng glada konsumenter som blivit av med köttberget” kanske du säger, för vi ska ju som bekant alltid konsumera oss ur knipor nuförtiden (vilket inte Moder Jord tackar oss för). Eller så är du kanske en av dem som anser att försvar är bästa anfall och drar till med den där ”Men tror du verkligen att de som sitter i regeringen är så dumma att de fullt medvetet kör det här landet i botten?” varpå jag harklar mig klädsamt och pekar bort mot Rosenbad för att visa på facit. Jo, det är nog allt vad de håller på med ändå.

Regeringen vill gärna lyfta fram att man skapat fler arbetstillfällen under sin tid vid makten men det man glömt att tala om är att den arbetsföra delen av befolkningen har ökat MER under samma period, vilket i praktiken betyder att arbetslösheten har ökat. Vi går bakåt, vi går bara inte så fullt så mycket bakåt som många av våra grannar.

Regeringens ordinerade medicin är att fortsätta sänka skatterna ännu mer, och det finns bara en anledning att sänka skatter: öka konsumtionen. Du ska få mer pengar i plånboken så att du kan köpa mer grejer och hålla tillväxten vid liv. Det bästa du kan göra är mao att åka direkt från IKEA till sopåtervinningen med din nyinköpta soffa och slänga den, sen tillbaka till IKEA, så länge pengarna räcker (återigen, om man bortser ifrån miljöaspekten alltså). Eller ja, åk inte alltid till IKEA, han är ju gammal nazist och inte ens moderaterna gillar såna (nu för tiden).

Men vem ska konsumera om jobben försvinner? Vem ska rädda landet om arbetslösheten ökar och de få som ändå har jobb får lägre och lägre reallöner och företagen slutar investera i Sverige? Jag får inte ihop ekvationen, jag ser snarare ett ekonomiskt ödeland framför mig när jag drar iväg den här tanken. Men så är jag ju inte heller nationalekonom.

Kanske vore det ändå en bra idé att ta hand om vårt eget folk och se till att grundläggande service så som vård, skola, omsorg och äldrevård liksom FUNGERAR så att våra kära medborgare kan hålla sig hyfsat friska och bidra till samhällsutvecklingen och liksom få en POSITIV känsla i kroppen när man tänker framåt mot ålderns höst, eller tänker framåt mot LIVET om vi pratar om ungdomar som tragglar sig igenom meningslösa utbildningar.

Om jag vet att Sverige tar hand om mig, kommer jag då att prestera bättre under mitt yrkesverksamma liv? Kommer jag att bidra mer om jag känner mig delaktig istället för att stå bredvid och titta på när Carema & co suger märgen ur det här landets benstruktur? Ja tacka fan för det. Men den sortens positiva budskap har våra kära makthavare för längesedan slutat tro på, det är bara den Heliga Tillväxten som gäller. Det kan man ju tycka är lite synd, DÅRÅ!

Fredagslåten

I mitten av 90-talet slog sig Bowie ihop med Brian Eno igen och släppte den rätt hyfsat skumma temaplattan "Outside" (med undertiteln "the Ritual Art-Murder of Baby Grace Blue: A non-linear Gothic Drama Hyper-Cycle", ja.. du fattar kanske att det här inte är en uppföljare till Let's Dance).

Eftersom detta blev min skilsmässoplatta har jag en allt annat än objektiv relation till den: jag grät, skrek, kastade saker och sov till den här musiken på högsta volym. Den här låten - I'm deranged - lyckades alltid sätta mina sinnen i ett skruvstäd med den ilska och sorg som den obevekligt hamrade fram ur mitt bröst. Jag tyckte den var vacker och brutal, idag vet jag fan inte. Men den har iaf sin plats i min historia.

Trevlig helg!

Lättkränkta huliganer

Att Djurgårdens och AIK:s så kallade supportrar har betett sig som idioter i många år, detta vet alla vi som någon har beträtt en fotbollsarena eller en hockeylada när dessa glada gamänger kommit på besök. Vandalism (gärna över hela stan och inte bara inne på arenan), misshandel, hot och allmänt störande av friden har alltid varit stående inslag i deras supporterkultur.

Jag minns från det glada 80-talet när de två bensinmackarna som låg nära Gavlerinken alltid, ALLTID, var vandaliserade när AIK eller Djurgården hade varit på besök. Aldrig när andra lag var här, bara då. Och sedan Gefle IF anvancerade till Allsvenskan i mitten på 2000-talet har vi också haft ynnesten att även sommartid välkomna det ena rövarbandet efter det andra från 08-regionen som mer eller mindre sett det som sin plikt att slå sönder stan och sprida skräck bland oss bondjävlar. Värst blir det om deras lag råkar förlora, då är det bara att gömma kvinnor och barn.

Så vad händer då när polisen äntligen tar tag i dessa kreatur och försöker återställa ordningen på derbymatcherna? Jo då går dessa hårda huliganer ut i pressen och grinar. PATETISKT om du frågar mig. Buhu, övervåld, buhu, dom körde ut oss långt från stan och vi fick gå hem. Jag tror jag talar för hela Sverige minus valda delar av 08-regionen när jag säger.. OCH?!

Black army och Järnkaminerna ska bojkotta nästa derby eftersom de känner sig kränkta av polisen och ska minsann visa att hockeyn kommer att dö om inte lagens anhängare får fortsätta komma på matcherna och härja som några jävla krigsvandaler. Bra! Jag stödjer denna bojkott till hundra procent. Ni får gärna bojkotta resten av matcherna också, helst alla bortamatcher så vi slipper skiten ute i provinserna.

Och om det är så som Black armys ordförande påstår, att idrotten skulle dö utan dessa plattskallars bidrag till verksamheten, ja då tycker jag gott vi kan lägga ner hela skiten. Jag vill ha den läktarkultur som verkar råda i USA, där en familj kan gå på hockey och käka popcorn utan att riskera att få en ölflaska i skallen eller en bengalisk eld i dunjackan. Allvarligt talat, varför är vi så jävla måna om att folk ska få bete sig som idioter på idrottsevenemang? Varför kallas det ”bra stämning” när folk står och skriker könsord och hot åt varandra? Varför kallas detta ”äkta engagemang” när det bara är en ursäkt för att leva ut de allra lägst stående drifterna hos en människa? Jag kommer aldrig att förstå det här.

Dom där jävla grekerna

Nu när Grekland vinglar på kanten till konkurs har det som bekant piskats upp en ganska obehaglig stämning runt om i Europa, en stämning som till lukt och smak är intill förväxling lik rasism. "Ja fy fan", låter det runt fikaborden i vårt stolta land, "Dom där grekerna går i pension vid 48 och vi ska betala notan. Lata jävlar!"

Så hur är det då egentligen? Är det som min svåger påstår mellan skottloskorna, att grekerna går i pension vid 48 års ålder? Nja, enligt denna artikel i E24 finns det ganska gott om Europeiska länder som har en lägre faktisk pensionsålder än grekerna, däribland Italien faktiskt.. ehum.. som liksom också ligger jävligt pyrt till ekonomiskt men inte fasen är det någon som skäller på italienarna för att de går i pension ännu tidigare än grekerna inte.

Faktum är att de nya självutnämnda världsmästarna på ekonomi Tyskland ligger snubblande nära grekernas faktiska pensionsålder (62,2 år jämfört med 61,5) men tyskarna har ju ordnung på torpet så det ska vi väl inte bry våra små hjärnor om. En ordnung som de för övrigt lyckades uppnå genom att på vägen bryta flera av de ekonomiska krav som de själva hittat på i den där nya finanspakten. Ja se där ja.

Och Sverige då, vi med vår stackars Reinfeld som måste gå ut till folket och övetala oss att fortsätta jobba till 75 eftersom det.. ehh.. lönar sig att jobba. Vi ligger förstås rätt högt i statistiken redan, 64,3 år jämfört med "ledande" Island på 64,8.

Jovisst, det handlar om demografi och en ansvarsfull politiker måste i detta läge varna för det annalkande köttberget, det är det ju flera som gjort före honom. Inget att snacka om där. Men han kanske skulle ha tänkt till en aning innan han monterade ner vuxenutbildningen i det här landet, för nu står han ju där och säger att vi måste skola om oss till en ny karriär vid sisådär sextifem bast.

Så vart vänder vi oss då Fredrik? Eller ska man kanske sikta på att avancera till telefonförsäljare på ålderns höst? Dela ut reklam? Eller nu vet jag! Självkklart ska vi alla gå in i åldringsvården, så att vi får se hur jävligt det är att vara gammal i det här landet och liksom bara ge upp och kasta oss ut för närmsta stup. Köttberget borta, nya jobbtillfällen för liksanerare. Win-win.

Jo, bara en sak till om de lyxiga grekerna. Jag hörde på radion härom dagen att ett av åtstramningsförslagen är att sänka minimilönen.. från sjutusen spänn till sextusen. Ungdomar föreslås få ännu lägre minimilön. Ja fy fan, dom där grekerna borde ju skämmas.

De förmögna anarkisterna

Klassfrågan har återigen aktualiserats, nu senast då bussarna till Saltis skulle debatteras i SVT:s Debatt. Ett program som tyvärr har tappat det mesta av innehåll och substans sedan Sverker lämnade över till Belinda Olsson. Och det är alltid bra när orättvisor tas upp för debatt, det är alltid bra att skrämma fram skygga människor från skuggorna, det vill jag definitivt säga. Men när klassfrågan debatteras blir det oftast på en nivå som jag väldigt snabbt finner helt ointressant.

Vi pratar i grund och botten om fördelningspolitik kontra konservatism, ena sidan vill att samhällets resurser ska fördelas mer rättvist medan den andra sidan inte vill släppa ifrån sig sina ärvda sekiner. Det blir ett käbbel om inkomster, vem som förtjänar dem bäst, men ingen verkar vilja prata om värderingar.

För mig är det väldigt enkelt: det som retar mig mest när jag betraktar överklassen är deras totala brist på moral och heder. Den överklass som sitter i Sverige och beklagar sig över höga skatter delar mer likheter med anarkister än någon annan ideologisk sfär.

De tycker sig stå över lagar och regler när de betalar den mängd skatt som de själva tycker är rimligt istället för att se sin roll i samhällsbygget. De bygger egna små samhällen, skyddade från insyn, där de bara umgås med sina egna för då slipper de ju konfronteras med en verklighet som faktiskt eventuellt skulle kunna få dem att tänka om. Och sist men inte minst, de är inte det minsta intresserade av demokrati, det skulle faktiskt vara bra mycket enklare om man slapp ta hänsyn till majoriteten hela tiden. Anarkister med fina hus och bilar helt enkelt.

Om jag hade deltagit i den där TV-studion hade jag sett till att gräva fram siffror innan jag satte mig ner. Siffror som visar hur lite de närvarande bratsen och deras pappor har behagat att betala i skatt, jag kan lova att jag betalar mer skatt på min medelklasslön. Därefter hade jag frågat varför de vill stå utanför samhället istället för att delta i byggandet av vår gemensamma framtid, det kunde säkert rendera i en del intressanta svar. Käre brat, vad är det för samhälle DU vill bo i? Ditt eget lilla Idaho?

Du kanske kallar det personliga påhopp, jag kallar det evidensbaserad retorik. Nästa gång bussen åker till Saltis tycker jag man ska ta med lite hårda fakta: ”I detta hus bor Lennart von Rosenstjert. Han äger en deklarerad förmögen på 119 miljoner kronor och betalade förra året fjortontusen kronor i skatt”. Det blir lite mer spett i röven än de där svepande uttalandena om att ”här någonstans bor det en nolltaxerare”.

Det dessa människor fruktar mest är insyn och transparens, eftersom de har så mycket att dölja. Så fortsätt rikta strålkastaren mot överklassen, klä av dem inpå bara skinnet och visa upp resultatet för allmänheten att beskåda. Jag kan just nu inte tänka mig ett smartare sätt att skapa vänsteropinion.

RSA animate

En vän tipsade mig om RSA animate, vilket jag aldrig hade hört talas om. Det började med det där vanliga "Kolla in det här på Youtube, det är världens grej!" och som vanligt blir jag skeptisk när vänner tipsar om Youtube-klipp. Men se det här, det är något att bita i det.

Vad RSA animate har gjort, ja det kan du ju se själv. De har spelat in en föreläsning, i det här fallet hör vi Sir Ken Robinson prata om utbildning och hur han tror att vi måste förändra referensramarna för att skolan ska kunna utbilda unga människor i den nya, djärva världen (den som har uppstått efter industrirevolutionen) och sedan gjort animeringar som förtydligar det han pratar om. Det finns flera exempel, kolla t ex upp denna som är en föreläsning av David Harvey på ämnet kapitalismens kriser.

Det Robinson säger är synnerligen intressant för alla som någon gång har funderat över exakt hur vår skola egentligen (inte) fungerar (Björklund, are you listening?!), men animeringarna gör det hela ännu mycket mer underhållande och överskådligt, tar budskapet till en helt ny nivå. Och man sitter där och tänker "Ja fan, precis så här ska det ju vara". Klippet är drygt elva minuter långt, jag rekommenderar att du tar dig den tiden.

Och här sitter man fortfarande och skriver text, så jävla industrirevolution liksom.

Fredagslåten

1982 åkte min storasyrra till London för att jobba som au Pair. Tjejer gjorde ju så på den tiden. När hon hade varit där några månader åkte vi dit och hälsade på henne, och ganska snabbt förstod vi att London hade förändrat min syster. Borta var den hemvävda duktiga flickan som hjälpte mig med läxorna och dejtade trevliga killar, istället stod där en hårdsminkad ung kvinna med en frisyr som vi aldrig hade sett maken till.

London var världens coolaste stad i början av 80-talet, hela New Romantics-vågen hade tagit oss med storm och folket på gatorna såg alla ut som popstjärnor i mina ögon. Syrrans värdfamilj bodde i Tottenham, ett ganska välbärgat område. Modern i familjen var ensamstående med två barn och jobbade som nyhetsuppläsare på BBC. Dottern i familjen var något yngre än jag, vi hade "pennfajtats" ett tag eftersom syrran tyckte det var bra för mig att slipa på engelskan (jag gick i sexan) men jag tyckte egentligen att hon var för barnslig för att ägna någon uppmärksamhet. Sonen var i äldre tonåren om jag minns rätt och satt mest inne på sitt rum och rökte på, mamman var aldrig hemma.

Det hela var oerhört märkligt och förförande på samma gång för en 12-åring, och jag förstod väldigt väl att syrran köpte detta med hull och hår för jag ville själv stanna i detta romantiska töcken för evigt. På lediga stunder tog syrran med mig på stan och vi gick till Virgin Megastore där det fanns skivor från golv till tak på tre våningar. Jag köpte Duran Duran till mig själv och Classix Nouveaux till brorsan som hade stannat hemma av någon anledning som jag inte minns.

Det var med stor sorg och saknad som jag lämnade London när den magiska veckan var slut. Där hemma lyssnade jag på skivorna med hörlurarna på och drömde mig tillbaka till den där världen som var så långt ifrån ett vintrigt Gävle som man kunde komma och jag letade upp allt engelskt som jag kunde hitta på radio, tv och på bibblan. Jag var troligen Gävles mest entusiastiska anglofil i min åldersgrupp.

När syrran till slut kom hem var det som jag fick återuppleva en liten skärva av magin. Hon hade med sig presenter och hälsningar från familjen i Tottenham, samt en engelsk pojkvän som såg ut som Draculas okände son där han svepte fram genom vårt vinterlandskap med blek hy och svart överrock. Han rökte hela tiden och vägrade bära mössa, jag visade upp honom för polarna och alla tyckte han var ascool. Senare skulle det visa sig att han ganska svår på spriten och lånade pengar av mina föräldrar som de aldrig fick tillbaka, men det var jag förstås lyckligt omedveten om då.

En av de skivor som syrran tog med sig från London och som "liksom inte gick att få tag på i Sverige" (vilket förmodligen inte var sant men det skänkte lite ytterligare lyster åt alstret ifråga) var just den här singeln "Party fears two" med the Associates. Jag lyssnade på den otroligt ofta ett tag efter att hon kommit hem och fastnade alltid redan i första raden: "I had a shower and danced for my brother Ralph". Det var åtminstone så jag trodde att de sjöng, och det var så underbart knasigt att jag aldrig ville ta reda på om det var sant eller inte. Det vill jag fortfarande inte, det skulle helt enkelt förstöra magin.