fredag, mars 30, 2012

Fredagslåten 30/3




Till min fru.
Jag älskar dig.

onsdag, mars 28, 2012

Friends



Jag tycker det här är hysteriskt roligt. Swedbank väljer att ge bort namnet på nya nationalarenan i Solna till antimobbing-organisationen Friends, detta eftersom man har insett att folk inte gillar banker, typ. Det kallas goodwill, nu ska vi gilla Swedbank igen eftersom de är hyggliga och låter Friends ta den maffiga reklamplatsen. Nej Swedbank, jag tycker inte bättre om er nu än tidigare. Ni är fortfarande tjuvar och banditer även när ni gömmer er bakom goda människor.

Men det som är så otroligt roligt är att Black Army rasar mot namnet Friends, eftersom man tycker att namnet står i bjärt kontrast mot det AIK:s supporterförening står för. NO SHIT SHERLOCK! Man får ge dem cred för självinsikt iaf. Black Armys ordförande Daniel Wilhelmsson säger att han vill spela på en arena som ”matchar vår image”. Jag vågar inte ens tänka på vad en sådan arena skulle kunna heta, ”skittuffa dödsarenan” typ?

Kom igen nu grabbar, kom in i matchen. Det är kapitalet som styr sportens värld och om kapitalet bestämmer att arenan ska heta Friends eller Gulleplutt eller Hello Kitty så är det bara att ställa sig i kö och köpa biljetter. I Gävle har vi förtvivlat svårt att hitta finansiärer som ens kan tänka sig att skjuta till några tiotals futtiga millar så vi får en godkänd arena till 2014 då Strömvallen kommer att gå i graven pga nya regler. Om vi inte får till något snart kommer kanske Gefle att tvingas spela sina hemmamatcher på.. ehh.. vänta nu, vilken allsvensk arena ligger närmast Gävle.. FRIENDS! Fan också! Det går ju inte!

måndag, mars 26, 2012

Sociala medier

Häromveckan fann jag mig sorgligen tvungen att återuppväcka mitt twitter-konto eftersom HR-avdelningen på företaget där jag arbetar har bestämt sig för att kommunicera viss information där och endast där. Har du hört något så jävla dumt?

Jag ville minnas att någon hade lurat in mig på twitter för några år sedan och det stämde. Den 18 april 2009 hade jag skrivit min hittills enda tweet som lyder som följer: ” förundras över alla nya gadgets på nätet.. twitter? Jag är för gammal för sånt här, hehe”. Jag tror det sammanfattar min syn på sociala medier väldigt väl. För mig? Nej, bevare mig väl. För dig? Du gör som du vill.

Jag har inget facebook-konto, vill inte ha det heller. Varför skulle jag vilja ha det? För att flirta med gamla klasskompisar? Spionera på grannar? Nej tack, jag har allt jag vill ha i mitt liv. Och det här med att arbetsgivare börjar blanda in sociala medier i arbetsverktygen tycker jag är en styggelse, men jag förstår varför de gör det. De vill ju spionera på dig, har du inte fattat det än?

Dessa virtuella världar saknar allt som verkligen betyder något för mig, allt som jag redan har: den milda doften av linolja från verandan som jag nyss oljat in, barnkramar, pussar i köket, vårknoppar på de nyklippta äppelträden (äppleträden?). Den enda anledningen jag någonsin kan finna till att öppna ett Facebook-konto skulle vara att jag inte hade något annat att göra. Inte ett jäkla skit, nada, zilch, i hela mitt liv. Och vi får innerligt hoppas att den dagen aldrig kommer.

Sen att skiten är totalt fördummande och kokar ner den mänskliga rasen till en skock mähän är en annan diskussion som jag inte ens orkar ta nu. Please, talk to the disliking hand.

Och nu kommer du att berätta för mig hur fel jag har och hur mycket annat bra man kan använda Facebook till, men det skiter jag i. Det här är inte en åsikt baserad på vetenskapliga fakta, det är en högst känslomässig seans. Ju äldre jag blir desto mer fjärmar jag mig från internet. Alla faktiska, reella värden som finns i mitt liv, allt det som är icke-virtuellt om det så är bajs under naglarna, morgonsex eller en otäck spindel i källaren, vinner alltid med hästlängder över Internet. För att det finns här där jag står, för att det luktar, för att det väcker känslor hos mig som jag inte alltid kan förutse.

Jag tror på allvar att internet kommer att bli mänsklighetens undergång. Antingen slutar vi reproducera på grund av att våra kroppar förtvinar eller så fastnar vi för evigt i Det Stora Emo-molnet som internet har blivit, där ömkande självbetraktelser har ersatt sunt förnuft och livsbejakelse. Gå ut. Sitt inte där. Du dör sakta. Istället, varför kan jag inte träffa mannen i mitt liv? FÖR ATT DU SITTER INNE FRAMFÖR EN DATOR HELA TIDEN! 53 personer gör tummen upp. Håll ut gumman, du ska se.. bla bla bla.

Men bloggen då? Jag började blogga 2005 eftersom jag ville skriva. Jag slutade blogga 2010 eftersom det kändes helt värdelöst. Nu har jag börjat igen, för jag ville börja skriva igen. Hittills har det gått skitdåligt, men det spelar ingen roll, det är inte poängen. Poängen är att bloggen bidrar med ett kreativt skapande som jag tycker att jag behöver, åtminstone i perioder av mitt liv, och det har ingenting att göra med att varesig voyerism eller exhibitionism, vilket är de enda två krafter som driver en sajt som Facebook framåt.

Däremot har patienten Blogg mer eller mindre dött sedan 2010. Åtminstone verkar den bra mindre vital än förr, och jag skulle tro att andra konkurrerande sociala medier har allt att göra med det. Jag tycker det är synd, men samtidigt helt logiskt. Ge mänskligheten två sätt att kommunicera: antingen i fritext-format med obegränsat antal tecken till förfogande, finfin jordmån för djupanalyser och tvåvägskommunikation, eller.. ge dem ett system där antalet tecken är begränsat och där alla liksom bara hojtar ut i tomma rymden förbi varandra. Naturligtvis väljer vi snutt-varianten, precis som vi har valt prefabricerad snabbmat. Snabbt, enkelt och inte så tokigt ändå. Att det saknar livsnödvändig näring är något som vi valt att inte bry våra små huvuden om.

fredag, mars 23, 2012

Fredagslåten 23/3



A song for you är en sådan där låt som MÅNGA har spelat in. Enligt Wikipedia finns det en lista med minst 50 studioinspelningar och artister som Joe Cocker, Donny Hathaway, Ray Charles, Aretha Franklin, Amy Winehouse och The Temptations har alla varit där och tallat på guldet.

Bara häromdagen bestämde jag mig för att liksom en gång för alla ta reda på vem som egentligen skrivit låten, och blev rätt överraskad när jag hittade den här gamla sjavige rockräven. Leon Russell, hört mycket av honom eller? Nä, inte jag heller. Men han har skrivit en av världens mest inspelade låtar, och original är ju ändå alltid original så.. här har ni grabben, i en rätt mysig liveinspelning från tiden då folk spelade instrument på riktigt.

Trevlig helg!

torsdag, mars 22, 2012

En anständig lön

Lokalpressen i Gävle har senaste tiden uppmärksammat sjuksköterskors erbarmligt låga löner och usla arbetsvillkor. Imorse läste jag om fyra kvinnor som tidigare arbetat som undersköterskor i många år och sedan pluggat tre år på högskolan för att bli sjuksköterskor. Följande exempel skrämmer mig, vem kommer att vilja arbeta inom landstinget i framtiden?

Lön efter tjugofem år som undersköterska: 18900:-
Lön efter tjugofem år som undersköterska plus tre års högskoleutbildning till sjuksköterska: 19000:-
Tjänar idag, tre år senare, 21550:-
(Läs mer här)

Jag menar.. nu får det väl för fan vara nog?! Förväntar vi oss att vårdpersonal ska leva på ångor medan de räddar livet på sina medmänniskor? Med de studieskulder som dessa kvinnor dragit på sig får de i praktiken ännu mindre pengar att röra sig med, det är liksom tacken för visat intresse. Någonting är väldigt fel när ambition och vilja till förbättring inte belönas.

Om borgarna tänker fortsätta att sänka skatterna samtidigt som man vill ha en offentlig sjukvård som drivs av landstinget så får man fanimej se till att den verksamheten kan finansieras med mer än tynande skattemedel. Man stryper det offentliga alternativet sakta men säkert, precis som man gör med kommunala skolor, och det är lömskt så in i helvete. Man säger inte rakt ut att det offentliga alternativet ska bort, man bara drar undan mattan för det, en centimeter i taget, med ett skälmskt flin i ena mungipan.

Om privata vårdalternativ får fortsätta att bryta ny mark på bekostnad av den bakbundna offentliga varianten så får många av oss, vi som kan betala för den, en finfin sjukvård medan de som verkligen behöver den får stå bredvid och titta på när vi parkerar våra SUV-ar utanför privatkliniken. Till och med i USA, där offentlig sektor stavas kommunism i folkmun, har man insett den totala orättvisan i det system som vi nu är på väg in i, medan Reinfeldt med sin falska arbetarpolitik går i rakt motsatt riktning. Han har verkligen blivit Thatchers arvtagare den pojken, både vad gäller politik och duperande retorik.

Så vad gör vi åt det här då? Ska vi ta på oss röda T-shirts under våra skjortor och protestera så där härligt passivt och ljudlöst som vi brukar eller är det dags att hitta på något mer konkret kanske? Mitt förslag är att vi alla tar kontakt med närmaste skattekontor och ber att få göra en fyllnadsinbetalning på minimum hundra spänn, och kräver att pengarna öronmärks för löneförhöjningar åt landstingets underbetalda personal. Eller bara maila till Reinfeldt (fredrik.reinfeldt@moderat.se) och säg att du vill betala mer skatt så att sjuksyrrorna får bättre betalt.

De här människorna är inget mindre än vardagshjältar, och de ska fan ha en anständig lön. Så är det bara.

torsdag, mars 15, 2012

Film

Jag vet att film är bäst på bio men för en sliten 7-barnsfar är en DVD-spelare och en skön soffa ett reellt alternativ i alla lägen. Av anledningar som inte behöver förklaras närmare än att TV-utbudet är historiskt uselt har mitt DVD-bruk ökat markant senaste året, och det finns en logga (ett företag) som har hjälpt mig på traven.

Den trogne Barstol-läsaren kan, om han eller hon är savant, minnas att jag en gång i tiden ondgjorde mig över filmbranschen när jag hade hyrt film på lokal. Nu har jag tagit ett steg närmare en personlig digital revolution, men min vana trogen har jag inte tagit steget fullt ut. Jag laddar alltså inte ner filmer från nätet, eller streamar, jag hyr filmer (fysiska dvd-skivor) från nätet.

Lovefilm.se heter sajten, du känner säkert till den. Gamla stofiler som jag och några blåhåriga tanter hänger där och lägger upp våra filmlistor varifrån utskicken görs slumpvis, vilket jag tycker skänker en ny nivå av spänning till mitt liv. Det är ju inte ofta som man nu för tiden sneglar mot sin fysiska brevlåda med spänd förväntan i kroppen men se, det är just vad jag gör på gamla dar.

För en sån som jag som inte orkar hålla på och bränna skivor själv från nedladdat material, alternativt koppla ihop min murkna gamla PC med teven (let’s face it, allt som har sladdar och blinkade lampor eller bildskärmar är fair game för de blodtörstiga småbarnen, en sån konstruktion bara ber om trubbel), känns den här lösningen faktiskt klockren. För 99 kronor i månaden får jag ta hem så många skivor jag hinner, de kommer förstås en i taget, och jag har räknat ut att ett snitt på 8 filmer i månaden borde vara rimligt utan att på något sätt förta sig. Lite drygt 12 spänn per film är ungefär exakt vad jag kan tänka mig att betala för att slippa kladda med datorer, så det passar ju fint.

Jag har som sagt kört det här i drygt ett år nu och ambitionen från början var mest att catcha upp på gamla klassiker som jag av någon anledning har missat. Du vet, så att det inte blir pinsamt om Citizen Kane dyker upp som conversation piece på någon parmiddag. Men allt eftersom tiden gått, och tack vare några brutala missar som t ex Dawn of the dead och Stranger than paradise (Jim Jarmusch har en del att stå till svars för), har jag letat fram även nyare pärlor.

Av hittills hyrda titlar vill jag särskilt tipsa om följande tre, utan inbördes ordning:

Happiness (1998, Regi Todd Solondz, med Philip Seymour Hoffman, Lara Flynn Boyle, Jon Lovitz, m fl)



Historien kretsar kring tre medelklassystrar i New Jersey och är den mörkaste komedi som jag sett på mycket länge. Filmen tar upp extremt jobbiga ämnen som incest, pedofili och sexmissbruk på ett så pass briljant sätt att man när eftertexterna rullar känner empati för människor som man i normala fall skulle vilja sätta ett skott mellan ögonen på. Du vill inte se den här filmen med någon som du inte känner dig bekväm med för den kryper under skinnet på dig och tar fram känslor som du inte gärna visar för vem som helst. Den är briljant, kort och gott, och kryllar av osedvanligt dugliga skådisar.

Melancholia (2011, Regi Lars von Trier, med Kirsten Dunst, Charlotte Gainsburg, Alexander Skarsgård, m fl)



Lars von Triers lågmälda, vackra och högst obehagliga tolkning av armageddon är precis så jävla bra som jag hade hoppats. Jag tror inte jag avslöjar något ni inte redan vet när jag säger att jorden går under i den här filmen. Det som skiljer Melancholia från andra armageddon-skildringar är att vi får betrakta den annalkande undergången som ett smygande hot genom ögonen på två systrar som egentligen ända in i det sista är mer ockuperade med sina egna personliga problem. Och säga vad man vill om den galne danskjäveln men han kan alltid suga den bästa skiten ur sina skådespelare, för här gör både Dunst och framför allt Gainsburg lysande insatser. Filmen har massor av underliggande budskap och är både smart och vacker, men framför allt otäck på helt rätt sätt.

Monsters (2010, regi Gareth Edwards, med Whitney Able, Scoot McNairy)



En lågbudget sci-fi-rulle med skådisar som ingen tidigare hört talas om, det kan väl aldrig gå bra? Fel! Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget på den här filmen, vilket förstås bidrog kopiöst till den positiva överraskningen, men ändå.. det här är bra! Den som förväntar sig en sci-fi actionrulle blir däremot besviken, det ska sägas på en gång, för det här är en varsamt berättad och med känsla agerad kärlekshistoria som använder hotet från till jorden komna aliens endast som backdrop. Ploten är att NASA skickat ut en sond till en av Jupiters månar för att samla in prover i hopp om att hitta liv. Sonden kraschlandar i Centralamerika på vägen hem, och efter ett tag dyker främmande livsformer upp i området. Så långt är allting hunky dory mitt i mittfåran för en sci-fi, men sen tar ett relationsdrama och en roadtrip vid. Jag säger inte mer, jag kanske redan har sagt för mycket, för nu har du byggt upp förväntningarna. Se den som ett hälsosamt alternativ till mer klassiskt konstruerade kärlekshistorier, och klassiskt konstruerade sci-fi-filmer.

måndag, mars 12, 2012

Gamla hjältar som vägrar dö (trots att alla dör)



band har haft en brokigare karriär än Alice in Chains. Skivsläppen har varit väldigt sparsamma under alla år som bandet ändå på något märkligt sätt har hållt ihop, fyra studioalbum på drygt 20 år är inte direkt Ryan Adams-takt. 2009 års 'Black gives way to blue' var faktiskt första skivan på fjorton år, och av de ursprungliga medlemmarna har både basisten Mike Starr och sångaren Layne Staley gått bort.

Starr lämnade bandet redan 1993 och vad han gjorde fram till sin död 2011 har jag ingen aning om, men det hade iaf ingen avgörande inverkan på bandets skrala produktionstakt. Staleys bortgång 2002 hade däremot allt i världen att göra med det, eftersom den föregicks av ett mångårigt drogmissbruk som gjorde det hart när omöjligt för bandet att få ur sig något vettigt.

Ibland tycker man att det är för jävligt när band fortsätter efter att frontfiguren dött, men i fallet Alice in Chains stödjer jag det fullt ut. Dels för att den musikaliska motorn alltid har varit gitarristen och sångaren Jerry Cantrell, och dels för att Staley egentligen bara bidrog med krångel efter den fenomenala Dirt.

Hur det låter? Jo, jag har inte toklyssnat på 'Black gives way to blue' direkt men en polare påminde mig i helgen om exakt hur demoniskt bra riffet är i 'Check my brain' så jag tänkte att ni skulle få höra det också. Visst låter det "typiskt Alice in chains", inte mycket musikalisk utveckling kan skönjas men.. det är något med det där riffet. Jag tror Jerry Cantrell har en del kvar att ge ändå.

fredag, mars 09, 2012

Fredagslåten 9/3



När jag gick på gymnasiet, långt före internet, Iphones och elektroniska tabletter, brukade jag somna in varje kväll till blandband som jag metodiskt och minutiöst mejslade fram från min egen blygsamma skivsamling samt lån från kompisar. Som jag minns det höll vi på och meckade rätt mycket med de där banden, man hade ju inte så jäkla mycket annat att göra.

Vi hade förstås inga pengar på den tiden, men det fanns begagnad vinyl på Skivvalvet från fem spänn så det gick ändå att göra sällsynta klipp för ihopskrapade slantar. Mina blandband, alltså min musiksmak, hade vid denna tid en markant tyngdpunkt i 70-talet, vilket i mitten av 80-talet var ungefär så fel som det kunde bli. Vad kan jag säga, jag var motvalls redan då.

En liten röd lampa på min sunkiga bandare var det enda som syntes i det becksvarta pojkrummet kvällstid. Till förföriska toner på låg volym lät jag mig sköljas iväg på de stora känslornas vågor, kväll efter kväll. Jag frossade i min egen olycka så som bara en miserabel tonåring kan göra, kanske var jag emo innan emo fanns. Livet, så som jag såg det, var bra orättvist.

En av de låtar som alltid skickade mig allra längst ut på melankolins stora hav var denna, ’The Chain’ med Fleetwood Mac. Varje gång bastrumman och banjon drog igång introt låstes jag fast i en tvångströja av självömkan, herregud så patetisk man var.

Trots detta måste jag erkänna att jag fortfarande gillar låten, men utan en välbehövlig paus från den på en sisådär 10-15 år hade jag troligen känt annorlunda. Nu kan jag småle och skämmas lite klädsamt åt de känslor som låten lockade fram i ett mörkt, ångestfyllt pojkrum i mitten av 80-talet. Hörni ungar, det blir bättre sen.

Trevlig helg!

måndag, mars 05, 2012

I talk to planets baby, musik för målare

I helgen sparkade jag ut hela familjen minus äldsta sönerna och ägnade all denna härliga fritid åt att måla om köket och matrummet, vilket gav mig chansen att göra något som jag nästan aldrig gör längre: lyssna på musik.

Du vet kanske hur det är, man tömmer ett rum, maskerar och fipplar med allt förarbete innan rollers och penslar kommer in i matchen. I denna setting släpar man på gammaldags vis in något slags bärbart medium för musik, vilket i ditt fall kanske är en laptop med Spotify på men i mitt fall (för att jag enligt somliga är en träröv som inte skaffar Spotify) är en hederlig musikmaskin med CD-spelare.

CD-skivor har varit ett ämne för debatt hemma hos oss på senare tid. Ganska nyligen gjorde vi en utrensning bland tusentals skivor vilket resulterade i fyra fulla kassar med oönskade alster nere i ett källarförråd. Så när jag nu började leta musik var utbudet begränsat, men trots det ändå större än vad man i ett halvstressat tillstånd orkar överblicka. Så jag bara högg skivor, chansade hej vilt.

Och jag vet inte om det beror på det ovana kroppsarbetet eller den tillfälligt nakna akustiken i rummet, men gammal invand musik låter annorlunda och mer intressant när man målar kök. Då när vi flyttade in för snart sex år sedan målade vi hela jävla huset under två sommarveckor och lyssnade oavbrutet på musik, men det var ju förstås för fem barn sedan också. Den här helgen blev en påminnelse om den tiden, vilket kan förklara varför jag gick omkring och smålog hela tiden. Ljusa minnen är alltid trevligt, speciellt när man inser att man idag har det ännu bättre.

Jag har valt ut tre album (så sa vi förr) som jag upplevde fick en ny revival under helgen. Alla tre är för mina öron kända gamla kamrater som nu fick en ny chans, och tog den.

Monster Magnet - Dopes to Infinity
Plattan där Dave Wyndorfs kreativitet och, förmodligen, drogmissbruk peakade. Musiken brukar kategoriseras som stonerrock, allt jag vet är att denna platta är 90-tals psykedelika som i sina stunder är svåröverträffad. Efter Dopes to Infinity blev det mest kiss och bajs för Dave, och nu är han nykter, ren och smällfet. Jag målar särdeles bra till 'Look to your orb for the warning'.

Tom Waits - Mule Variations
En förhållandevis sen skiva med Waits (1999), han är ju faktiskt annars en av få artister som hade ett osedvanligt bra 80-tal. Den här skivan erbjuder den perfekta blandningen av det som kommit att bli Tom Waits signum: mörka, blues-baserade låtar med det där speciella kastrullocks-soundet som skramlar och svänger på ett alldeles unikt sätt (exempel 'Big in Japan'), blandat med de mjuka, romantiska små pärlorna om kärlek som bär på ett helt annat ljus (exempel 'Pony'). Personligen har jag svårt att gå förbi den märkliga lilla anekdoten 'What's he building?' utan att höja på ögonbrynen, speciellt när jag ägnar mig åt home improvement.

Chris Cornell - Euphoria Morning
Har alltid ställt mig väldigt tveeggad till den här skivan. Å ena sidan gränsar musiken rätt ofta till att vara alltför prentetiös och tillgjord, å andra sidan går det inte att bortse från att mannen sjunger som en jävla Gud. Pretto-nivån kan kanske tillskrivas det faktum att det var hans första solo-platta efter Soundgardens uppbrott, det brukar ju kunna bli lite tillkrånglat när frontfigurer ska visa vad de går för på egna ben. Hur som helst, med harmonier av stundom Beatles-klass och sång i världsklass finns det stunder på plattan som helt klart berör även utanför ett nymålat kök. Jag gillar speciellt 'Sweet euphoria'.

Vad har du gjort i helgen?

fredag, mars 02, 2012

Fredagslåten 2/3



Största skillnaden mellan pop och jazz är att en poplåt i 99 % av fallen håller sig inom en given tonart, vilket gör musiken relativt förutsägbar och enkel att kartlägga, medan en jazzlåt i 99 % av fallen INTE gör det.

Första gången jag insåg detta med full kraft var när jag försökte improvisera på gitarr över en Steely Dan-låt. Jag hade spelat ett tag och lärt mig en dur- och en moll-skala som i de allra flesta fall funkade hur bra som helst för improvisation inom pop och rock, men när jag försökte med låten ’Babylon Sisters’ funkade helt plötsligt ingenting. Där och då förstod jag att jag inte kunde ett jävla skit, att jag som vanligt bara hade fuskat mig fram.

Steely Dan är nu inte jazz, man kan väl snarare kalla det jazz-influerad pop, men deras låtar är oftast av det där fria formatet som kastar sig hej vilt över tonarter och synkoper fast de gör det så pass snyggt och diskret att man många gånger, innan man börjat analysera låten, tror att musiken är enkel. Det är den inte.. kan jag säga.

Veckans fredagslåt hör inte på något sätt till deras mer komplicerade verk men är ändå ett bra exempel på det jag nyss påstod. På ytan kan ’Rikki don’t lose that number’ (från ’Pretzel logic’, 1974) framstå som en hyfsat rudimentär liten singer/songwriter-variant, men försöker man ta ut den inser man snart att ackorden sprider sig som en löpeld över greppbrädan. Den som komponerat låten sitter uppenbarligen på en hel del musikteori, vilket förstås i popkretsar är fel fel fel.

Det som ändå gör Steely Dans musik mycket mer lättillgänglig än de flesta akter som brukar räknas till jazz-influerade genres är de trallvänliga melodierna och, framför allt, de fantastiska texterna. En Steely Dan-text innehåller alltid en bra historia, plattorna blir till tonsatta novellsamlingar och man kommer liksom ihåg karaktärerna och undrar ibland hur det egentligen gick för dem.

Många påstår att den här låten handlar om Rickie Lee Jones, en artist med flera kopplingar till Steely Dan, medan andra hävdar att denna Rikki som får sångaren Donald Fagens telefonnummer är en gammal college-flamma vid namn Rikki Ducornet. Jag har även hört historier som menar att det skulle vara en gitarrist som Donald ville ha med på skivan men som hoppade av i sista stund. Oavsett vilket så undrar man ju om Rikki någonsin plockade upp numret och ringde.

Trevlig helg!