tisdag, maj 29, 2012

Berlin, 24-27 maj 2012




Det finns mycket att säga om Berlin, speciellt om man som jag fascineras av den delen av 1900-talshistorien som handlar om öst/väst, världskrigen, kalla kriget, nationalsocialismens uppgång och fall samt kommunismens dito. Det känns som att allt som någonsin kunde gå fel under 1900-talet finns i koncentrerad form i Berlin, en stad vars historiska tyngd är överväldigande.
 

Trots detta, eller kanske tack vare, framstår den typiske Berlinaren som öppen och vänlig, ja rent av artig. Vi skämtade om det där under resan, fast kanske är det också en gnutta sant, att de fortfarande känner att de behöver kompensera för allt skit som hänt. Jag vet faktiskt inte hur den vanlige tysken på gatan ställer sig till förintelsen nu för tiden, det är ju inte direkt så att man stoppar folk och frågar rakt ut.


Däremot finns det gott om muséer och monument som vittnar om historien, och att de styrande i staden har bestämt sig för att befolkningen aldrig får glömma det som hänt framgår tydligt. Framförallt är det förstås de judiska inslagen som bär vittnesmål, som t ex judiska muséet och synagogan på Oranienburger Strasse, men det gigantiska monumentet mellan Brandenburger Tor och Potsdamer Platz lämnar även det ett synnerligen bestående intryck (se bilden ovan). På platsen där en gång Gestapos huvudkvarter låg, inte långt ifrån Checkpoint Charlie, finns också en gratis uställning om nazismens historia (Topographie des Terrors) som lämnar dig allt annat än oberörd, det kan jag garantera. Om du åker till Berlin så måste du gå dit, lova mig det.



Men mitt i allt detta politiskt korrekta som uppmanar oss att aldrig glömma det som hänt finns inslag som vittnar om en annan realitet. Det är när man inser att alla institutioner som har någonting med judendomen att göra (muséer, synagogor, monument) bevakas av minst en polisman som kalla kårar börjar löpa längs ryggraden. Uppenbarligen finns en hotbild kvar som lever och frodas i detta moderna, civiliserade samhälle, en hotbild som bevisar att somliga ändå inte har lärt sig läxan trots den ständigt närvarande, förödande bevisbördan. Det känns läskigt, i brist på bättre ord.



En annan sak som jag också funderade mycket över under de långa promenaderna längs Spree och genom Tiergartens lummiga grönska var Berlinarens känslor inför Ryssland/Sovjet. De måste vara kluvna, minst sagt. Räddaren som sedan blev den nye förtryckaren, från nazism till kommunism i ett huj. De har verkligen trampat på de stora minorna under 1900-talet, och jag har ingen aning om hur den forna Östtyska folksjälen mår idag för den är väldigt osynlig längs Unter den Linden och Kurfürstendamm. Kanske kunde någon av fyllona som satt i en ring nedanför TV-tornet vid Alexanderplatz ha informerat mig om detta men jag vågade inte gå fram för deras mördarhundar såg sällsynt elaka ut.


Uppepå allt detta finns sedan förstås en otroligt charmig och STOR europeisk huvudstad (9 gånger större än Paris till ytan) som erbjuder allt det som vi kommit att vänja oss vid i väst, och mer därtill. Allt det där med shopping, mat, nöjesutbud etc, visst finns det där i generösa mått. Många åker ju faktiskt till Berlin för att festa och ”parta” (säger ungdomarna så nu för tiden?) men jag tillhör inte den målgruppen. Som den stillsamme gamla gubben jag är tillåter jag mig en och annan weissbier i skuggan mellan promenaderna och museibesöken, inte mer än så. Vi hade ju trots allt två barn med oss, vilket för oss är rena semestern men ändå.. man går ju inte på klubb med en sexmånaders hängande i bärsele på magen som en mini-me, även om jag är säker på att de mer liberala kretsarna i Berlins nöjesliv runt Prenzlauer Berg inte skulle ha några som helst problem med det.

måndag, maj 21, 2012

Media håller på att göra SD rumsrena


Det fanns en tid, inte allt för länge sedan faktiskt, då en smärre brand i riksdagshusets bastu inte hade tillåtits kommenteras av ett sanningsvittne från Sverigedemokraterna. Det kanske låter fånigt, men inbakad i denna lilla triviala historia gömmer sig ett journalistiskt ställningstagande av historiska mått.

Strax efter förra valet och en tid därefter hade aldrig Expressens journalist vänt sig till en Sverigedemokrat vid en dylik historia. Nej, hon (Sara Lindh heter hon förresten) hade garanterat passerat SD:s pressekreterare Linus Bylund och sökt vidare efter ett mer rumsrent sanningsvittne, det kan vi nog vara tämligen säkra på. För även om en bastubrand inte har ett skit med politik att göra så hade inte en representant för kvällspressen tagit i en Sverigedemokrat med tång, inte under några som helst omständigheter. Sådant var klimatet då, för mindre än två år sedan.

Men tiden går och normer förskjuts. Man kan tycka vad man vill om den saken, men här står Expressen år 2012 och betraktar en sverigedemokrat som vilket annat sanningsvittne som helst. Jag kan se hur detta är både korrekt och inkorrekt ur ett moraliskt/etiskt perspektiv, frågan är bara vad som väger tyngst. Skit i bastubranden nu, låt oss överdriva en smula för att belysa saken tydligare. Låt säga att ett brott har begåtts, varför inte mord på öppen gata, och media hittar ett sanningsvittne som såg vad som hände och sitter på värdefull information (först och främst för polisen förstås men nu handlar det här om media). Det råkar bara vara så att vittnet ifråga är en uttalad och tämligen känd nazist, så vad gör kvällspressen i detta läge? Agerar enligt någon journalistisk princip om att allmänheten har rätt till sanningen till varje pris och låter personen framträda, eller väljer man att lägga på ett moraliskt/etiskt filter som då plötsligt gör hela intervjusituationen otänkbar på grund av vittnets bakgrund?

Tro nu inte att jag likställer Linus Bylund med nazister, eller en bastubrand med mord på öppen gata för den delen. Nej, så jävla dum är jag inte. Det vore bara att spela SD i händerna. Se snarare exemplet som bastubranden på steroider, och mot bakgrund av den normförskjutning som tydligen ägt rum de senaste två åren vad det gäller medias förhållningssätt till Sverigedemokraterna så tycker jag att exemplet äger sitt existensberättigande. För två år sedan var SD likställda med nazister i media, det är faktiskt inte helt orimligt att påstå något dylikt, men idag kan en kvällstidningsjournalist lika gärna göra ett mysigt hemma-hos-reportage med Linus Bylund. Det kanske inte händer imorgon, men jag tror inte vi är långt ifrån den historiska punkt där Jimmie Åkesson sitter som gäst i något sommarunderhållningsprogram med Rickard Olsson och bjuder på egna grilltips. Frågan är bara hur detta kommer att påverka opinionens syn på SD:s politik, och vill vi verkligen veta svaret på den frågan?

fredag, maj 11, 2012

Fredagslåten 11 maj



Du som tipsade mig om den här plattan en gång i tiden, dig har jag inte pratat med på säkert fem år. Hoppas du  har det bra.

Trevlig helg.

tisdag, maj 08, 2012

Knarkpanik

För några veckor sedan blev det klart att Uppsala Reggae Festival (URF) flyttar till Furuviksparken strax utanför Gävle och antar det nya namnet ”Reggae Festivalen i Furuvik” (RFF). Särskrivningen ingår tydligen i konceptet. Nåja. Kort senare kom så moralpaniken farande som ett tjakka-blakka i baktakt: Någon polis, eller drogsamordnare, eller socialarbetare, eller så, har tänkt till. Vänta nu.. reggae.. knark.. USCH! NEJ!

Så var karusellen igång. Ni som inte vill att era barn ska dö av knark i Furuviksparken i sommar, skriv under denna namninsamling! Polisen vill stoppa festivalen och får stöd av politikerna. Vi är emot droger, liksom typ, så det här går ju inte alls för sig. Jaså? Och var höll ni hus alla dessa år då Gävle Cityfest höll stadens centrala delar i ett järngrepp av fylla, slagsmål, våldtäkter och rån en augustivecka per år? Samla ihop all kriminalitet och jävelskap som denna festival presterat under alla år och matcha sedan detta mot URF’s track record av kriminella handlingar. Det kommer att dröja ljusår innan reggaefestivalen kommer ikapp. 

Alltså.. missförstå mig inte. Jag är den förste att småle åt alla dessa så kallade rastafaris som hänvisar till religionsfrihet när det röker på, jag tycker det är skitlöjligt helt enkelt. Jag kan säga att jag nästan slutat lyssna på reggae helt och hållet bara på grund av alla tomma, löjliga gester och ritualer som omger musiken, men för Guds (Jahs?) skull, säg den musikfestival i Sverige genom tiderna där ingen någonsin har knarkat. Ja det skulle väl vara någon frireligiös tillställning då möjligtvis, men du vet vad jag snackar om. Hultsfred, Peace & Love, Sweden Rock, Way Out West, WTAI, Getaway Rock.. låt den utan kokainspår i näsgången kasta första stenen.

Tyvärr är det väl så att musikstilen ifråga är så intimt förknippad med en viss sorts drog att all statistik i världen ändå inte förmår rubba våra lokala antidroghjältars ståndpunkt. Skiten ska bort, barnen ska inte knarka i Furuvik. Att man på köpet väljer att sila mygg och svälja kameler på grund av okunskap, fördomar och inskränkthet är bara vad man kan förvänta sig av lokala politiker och polisiära element. Ge RFF en chans att visa vad de går för säger jag, sedan kan ni basera era beslut på fakta istället.

Min gode vän The Reggae Librarian skriver för övrigt betydligt mer initierat om detta på sin blogg.

torsdag, maj 03, 2012

Branting was here



Det finns anledningar till varför Socialdemokratins nedgång känns särdeles sur för en ingrodd Gävlebo. Den har ju liksom alltid funnits där, kopplingen mellan arbetarrörelsen och staden, lika självklar som massafabrikernas stank när vinden ligger på från sydost. Men exakt hur konkret den kopplingen faktiskt är ur ett historiskt perspektiv kände jag inte till förrän jag började läsa in mig på Socialdemokraternas hemsida. Se här, vad jag hittade:

”Hjalmar Branting var en ung professorsson som i slutet av 1800-talet trädde fram på den politiska scenen för att viga sitt liv åt den svenska arbetarrörelsen. Han var 25 år när han 1886 höll sitt viktiga och historiska programtal i Gävle, i vilket han motiverade varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Han drog upp riktlinjer för bildandet av Socialdemokraterna och för samarbetet med fackföreningsrörelsen.

Jag växte upp i ett arbetarhem där män som Hjalmar Branting och August Palm satt inramade på väggarna i vårt vardagsrum, strax bredvid Joe Hill (Gävles all time golden boy när det handlar om arbetarhjältar från bygden). På 70-talet blev jag medsläpad i förstamajtåg som nästan var lika långa som den totala sträckningen mellan Södermalms torg  och Folkparken och väl framme minns jag Olof Palmes eviga och rätt lustiga trampande bakom talarstolen på stora scenen inför tusentals åhörare. Trots denna backdrop av idel ädel arbetaradel kände jag alltså inte till att Socialdemokratins vagga ligger i min kära hemstad, och för detta borde jag nog skämmas.

Man kan också konstatera, efter en kort och föga tidsödande sökning genom historien, att arbetarrörelsen var den kraft som då, för drygt 120 år sedan, förde frihetskampen framåt med livet som insats. Kampen för åtta timmars arbetsdag var det som en gång startade första maj-rörelsen (i Chicago av alla ställen) och bakom detta ligger en uppenbar strävan efter att frigöras från överklassens fasoner att behandla arbetarklassen som livegna. Frihet för arbetaren, rätten till ett värdigt liv, det var målet. Solidaritet var vägen dit.

Idag förknippas inte arbetarrörelsen med frihetskampen. Den kampen har tagits över av liberaler, och scenen har flyttats från sociala orättvisor till rätten att ladda ner gratis musik. Ordet frihet har överhuvudtaget vattnats ur å det grövsta, i ett Sverige där en växande underklass bestående av utslagna och invandrare inte har någon som för deras talan på den politiska scenen. Som målgrupp betraktad är denna skaran människor iskall. De glesa förstamaj-tågen befolkas av en arbetande medelklass vars stridsrop om sänkta kostnader för barnfamiljer aldrig tas på allvar, och det med all rätt.

Var finns kampen? Var finns passionen? Var finns solidariteten med de lägst prioriterade människorna i samhället? Var, på min ära, finns Hjalmar Branting? Om arbetarrörelsen någon gång slipper ur de klor där den förknippas med ord som överstatlighet och protektionism, och istället lyckas återförknippas med ord som frihet, solidaritet (med de som behöver den bäst!) och jämlikhet, då kommer man att köra över furir Reinfeldt & co som en ångvält. Men först då. Och varför, herr Löfven, inte starta den Nya Kampen på historisk mark här i Gävle? Pallra dig hit, för fan. I’ll be your wing man.