Matte matar monster 2.1

Måndagslåten

2012-01-30T09:32:00.002+01:00

Ett nedslag i den moderna musikhistorien. Året är 1982, det har gått sju år sedan Peter Gabriel lämnade supergruppen Genesis och under dessa år har han lyckats producera fyra soloalbum.

Den som följt hans utveckling ser mönstret, för varje album har han mycket medvetet flyttat sig längre och längre ifrån den progressiva symfonirock som Genesis stod för genom att experimentera med modern samplingsteknik (Gabriel var något av en pionjär inom området, hoppade runt på soptippar med gigantiska rullbandspelare och slog sönder saker), syntar och trummaskiner. Ljudbilden är vid det här laget så långt ifrån man kan komma det Genesis stod för i mitten av 70-talet, ändå finns det pretentiösa kvar där, det går inte att ta miste på.

I singelspåret 'Shock the monkey' från fjärde plattan (även kallad Security) hade Gabriel slagit an ännu en ny ton, här handlade det om en medveten satsning på en hitlåt. Men det var en satsning som ändå följde den uppritade strategin: låten var full av modern teknik och suggestiva, säregna ljud, det gick inte att ta miste på att det var en Peter Gabriel-låt. Videon var också väldigt påkostad och otroligt snygg för att vara 1982, även om den med dagens mått mätt ser rätt murken ut.

Typiskt nog red inte Gabriel på framgången utan ägnade de nästföljande åren åt filmmusik i den något smalare genren (Birdy) innan han 1986 klev tillbaka i mainstream-fåran med plattan So och levererade ett antal brottarhits (som vi sa på den tiden). Borta var vid det laget innovationerna och pionjärandan, kvar var ett visserligen gediget hantverk men också ett långt tråkigare musikaliskt uttryck.

Idag ser väl många Peter Gabriel som ännu en gubbe som lite lamt försöker rädda lite regnskog tillsammans med Sting, vilket kanske är ganska nära sanningen, men hans musikaliska arv och betydelse kan ingen ta ifrån honom.

EU-staten och kapitalet

2012-01-27T13:25:00.005+01:00

En av liberalismens absolut mest orubbliga ideologiska grundprinciper är att staten ska ha så lite makt som möjligt över individen. Marknadsliberalerna har hakat på och utvecklat principen till att lyda ungefär ”individen ska äga allt, staten inget”. Ändå är det dessa ideologiers ivrigaste anhängare som nu står och hejar på så det står härliga till när kontrollen över individen med rasande takt förflyttas till en europeisk centralmakt. Jag antar att Borg & co inte har något emot centralstyrning så länge inte den som äger makten råkar heta ”staten”.

Nu senast har man hittat på något som kallas finanspakt eller EU-pakt, vilket som ni säkert känner till är ett ekonomiskt styrande, centralt placerat organ ämnat att fastställa regler som respektive nation måste följa för att inte ligga risigt till. En sådan regel kan till exempel lyda ”budgetunderskottet får inte överskrida X antal procent av BNP”, och det är alltså EU-tjänstemän som sitter och bestämmer dessa regler. Tjänstemän som inte är folkvalda, vilket betyder att vi väljare inte kan avsätta dem.

Se nu Grekland vad ni har ställt till med! Jo för det är ju så, att när man nu har satt den här jävla gemensamma valutan i sjön så får man ju ro den i land också. Jodå, jag är inte dummare än att jag fattar att de europeiska nationerna lämnade över makten över den egna ekonomiska politiken till politbyrån i Bryssel redan när man bytte valuta till Euro, men vi är ju för fan inte med där! Vi, folket, ville inte ha Euron, vi röstade om det. Eh?

Och Jan Björklunds retorik går som vanligt ut på hot. Denna gång väntar oss massarbetslöshet, svält och död om vi inte ”hakar på tåget” och finns med där besluten fattas. EU har liksom blivit det där inne-gänget på skolgården som dikterar alla villkoren och bestämmer vem som får vara med i the hip crowd. Om gänget säger ”Fy fan vilka fula brallor du har!” så springer Sverige genast iväg och köper nya.

Jag fattar Björklund, vi ska vara med i de fina rummen där lobbyisterna suger de rätta kukarna, vi ska inte stå utanför med Azerbaijan och tjura, men var finns den liberala grundtanken i allt det här?

Det tycks som att den sorts kapitalism som EU predikar allt mer börjar likna den kommunism som Sovjet utövade. Centralstyrning, pennalism och, för folket, dolda agendor har en särskild unken stank efter vad ryssarna och andra ställt till med under 1900-talet men detta verkar inte hämma våra marknadsliberala strateger Reinfeldt & Borg. Så länge man tillhör rätt lag så kan folket tystas med en välbalanserad statsbudget. ”Titta, det går braaaa för Sverige, vi har ooordning på statsfinanserna, kolla en duuuuvhök!”

Om ni vill veta varför ”folket” inte längre bryr sig om politik i samma utsträckning som på Palmes tid, så är det för att NI politiker har lärt oss att vi inte ska bry våra små huvuden. Ni har lärt oss detta genom att metodiskt och minutiöst flytta makten längre och längre ifrån oss väljare, vilket gör våra demokratiska rättigheter allt mer urvattnade och verkningslösa. Och när vi vågar oss på att protestera mot centralstyrningen så hotar ni med massarbetslösheten, den moderna tidens digerdöd. Du vill väl inte bli arbetslös lille vän? Du vill väl inte grillas långsamt över skärseldens öppna brasa i fas 3? Eller som Björklund själv så pikant uttryckte saken i direktsänd tv: "Sverige kommer att bli en hemslöjdsbygd dit kineserna kan åka för att se hur folk hade det förr i tiden". Om detta hade varit en amerikansk rättegångsfilm hade en advokat ropat "Objection! That is pure speculation!" och domaren hade svarat "Sustained".

Så om du är en person som röstade på alliansen i senaste valet kan du alltid prova att ställa följande fråga nästa gång du eventuellt stöter på en av dina folkvalda: mina liberala grundvärderingar har fått sig en knäck herr Björklund/Reinfeldt/Borg, hur gör jag om jag vill gå ur EU? Om någon av dem äger minsta uns av humor kanske du får svaret "Flytta till Norge", men mer troligt är väl ett Kennedyianskt "Fråga inte vad EU kan göra för dig, fråga vad du kan göra för EU".

Svetsar-Jesus

2012-01-26T13:55:00.004+01:00

För några dagar sedan var alla experter, även de inom partiet, eniga om två saker: Näste partiordförande måste väljas i en öppen och demokratisk process och den som väljs måste ha en stark ställning i partiet för att kunna ena falangerna. Helst, hörde jag många säga, ska personen ifråga sitta i Riksdagen också, för annars blir det svårare att föra partiets talan i detta forum.

Idag tror vi oss veta att VU imorgon kommer att utse en person som inte uppfyller något av dessa kriterier, och detta genom en sluten och högst odemokratisk process. Sådärja. Ska vi gissa på att Stefan Löfven inte var förstavalet? Kanske inte andravalet heller?

Personligen var jag aldrig så begeistrad över den så kallade öppna process som efterfrågades, vilket jag skrev i ett tidigare inlägg. Den metod med vilken både Centerpartiet och Vänsterpartiet har utsett sina partiledare är bara öppen de sista fem metrarna in till mål. Det stora beslutet, dvs att välja vilka 3-4 personer som ska få kandidera, är ju redan fattat av något centralpolitiskt organ. Lite spel för gallerierna om du frågar mig. Att det finns ett visst värde i detta tillvägagångssätt kan jag inte förneka, i sossarnas fall skulle det om inte annat visa ännu tydligare hur illa ställt det är med återväxten, men det hela har överdrivits en aning.

Dessutom inser vi nog alla att sossarna inte hade tid för sånt i det här läget, speciellt inte med tanke på hur extremt tydlig reserven Carin Jämtin har varit i sin motvilja att ställa sig upp och ta en fajt för laget i detta prekära läge. Hon har för mig de senaste dagarna personifierat sossarnas kris väldigt tydligt: hon är en del av problemet men vägrar att bli en del av lösningen. Att ingen av de ledande gestalterna inom partiet är beredd att ta på sig ansvaret som partiledare bekräftar bara mina misstankar: ni tror inte ens själva på partiet, så varför skulle vi? Snacka om att skicka fel signaler.

Stefan Löfven då, han har visserligen ”rätt” arbetarbakgrund och en tyngd inom näringspolitik och arbetsrätt efter alla år som ordförande i IF Metall. Jag gillar honom, tro inget annat, de gånger jag sett honom i teve har han alltid givit ett redigt och stabilt intryck och han kan säkert tvåla dit Reinfeldt inom sitt specialområde. Men han är väldigt smal ämnesmässigt, har ingen konkret erfarenhet av att vara politiker och sitter inte i riksdagen.

I total panik riktar partiet än en gång sina smått religiösa anleten mot himlen och letar den här gången efter svetsar-Jesus, den där alldeles äkta arbetarpojken som ska rädda hela skiten, och jag är skeptisk. Kan han ena partiet och leda arbetet med att forma en ny socialdemokratisk politik som på allvar utmanar borgarnas förklädda Thatcherism? Inte en jävla aning. Måtte karln ha ordning på bidragen åtminstone. Personligen skiter jag fullkomligt i om han kommer från de djupa gruvorna i Kiruna eller de välansade gräsmattorna i Danderyd, men uppenbarligen finns det fortfarande många inom partiet som anser att rätt skit under naglarna kan väga upp den totala bristen på politisk erfarenhet.

Mitt konkreta förslag är följande: sparka ut hela betong-generationen från partiet och släpp upp juniorlaget från SSU. Låt dem göra några hundår i a-laget, den här krisen kommer man ändå inte att reda ut innan nästa val så det är lika bra att bygga om skiten från grunden med en ny generation politiker som långsamt och metodiskt får re-claima the working class vote, som de själva kanske skulle kunna uttrycka saken. Men som vanligt är det ju ingen som frågar mig.. suck.

Kuk i rutan

2012-01-25T08:34:00.008+01:00

Jag måste erkänna att jag inte var beredd. Öppningsscenen var till synes ordinär: pojke hånglar med flicka, de börjar klä av sig, men där alla andra filmer som gör anspråk på att vara seriösa och har en åldersgräns på 11 år på sin höjd visar flickans huvud försvinna ner mellan pojkens ben för att sedan klippa till pojkens svårtolkade ansiktsuttryck (det ska väl föreställa njutning) får vi här se lite mer detaljer än man är van vid. Flicka med dase i hand dinglande framför ansiktet, fullt synlig, till ackompanjemang av krystad dialog.

I efterhand, ja faktiskt nu när jag googlade runt för att få mer information, har jag förstått att det var en attrapp, vilket gjorde mig besviken. Inte för att jag prompt måste se Bills kuk men om man nu ville sätta an en autentisk frigjord 70-talston i filmen så känns plastmanicken som ett antiklimax. Sen är det ju också något av en familjetradition för en Skarsgård att vifta med sin "Stellan" i filmer så man kan kanske tänka sig att pappa håller med mig. "Va faen grabben, klart du ska visa kuken!"

Hursomhelst, Himlen är oskyldigt blå var det alltså jag såg på DVD igår kväll, och det är något så ovanligt som en riktigt bra svensk film. Temat är visserligen ganska uttjatat - pojke från trasslig familj blir man över "en het sommar" - och valet av Sandhamnsligan som "based on a true story" för att skänka filmen autencitet känns en aning utstuderat, men allt detta överskuggas av bra skådespeleri och en omsorgsfullt frammejslad miljö. Ett tag där i början gör man det nästan för bra, som att rekvisitan spelar huvudrollen. I sin iver att förflytta tittaren tillbaka till 1975 har Hannes Holm placerat ut varenda liten ölburk, chipspåse och snäckformad tallrik med minutiös precision men precis innan det blir för mycket tar Bill Skarsgård över huvudrollen och allt faller på plats.

Att få återse mitt kära Sandhamn påverkar kanske min bedömning, jag har haft mycket roligt där i mina dagar, men jag tycker ändå att Skarsgård och framför allt Peter Dalle är den stora behållningen. Rollen som varm skitstövel till gangster är som klippt och skuren för Dalle, som enligt min mening är en av Sveriges mest underskattade skådisar.

Först tänker jag som Fredrik Strage gjorde på 90-talet, "Bra för att vara svensk". Men det är nog inte sant, tänker jag sen, mitt omdöme har nog skadats av för många svenska skitrullar de senaste tio åren så när jag lyckas frigöra mina tankar från dessa bittra bojor erkänner jag gladeligen att den här filmen helt enkelt är "Bra". Om du har missat den, se den. Och betänk, om Krigsman hade rätt det vill säga, att på den smala grusvägen som leder bort till sandstranden Trouville har en gång en tvättäkta galning provkört sin dragracingbil. Det finns många historier, många involverar denne Krigsman, de flesta är preskriberade.

Post Juholt-apokalypsen

2012-01-23T11:14:00.004+01:00

Så vad händer nu? Partiet skakar i sina grundvalar och dess trogna apostlar ropar efter en ny Messias, helst en som är Juholts raka motsats (stabil, tråkig, noggrann med fakta, mustaschlös). Och Messias ska utses genom en öppen process, precis som de andra partiernas Messiasar har blivit, för då blir det ju så bra. Åh ni klentrogna, tänker jag, ni har inte lärt er ett jävla skit av den här läxan heller.

För det första, det är inte en Messias ni ska leta efter, det är er egen politik! Det spelar ingen som helst roll vem ni sätter dit om inte den personen får ett tydligt uppdrag: det är det HÄR politiska alternativet vi ska föra fram och det är så HÄR vi vill göra det. Mona satte igång med interna fokusgrupper och kom efter en väldigt lång tid fram till i stort sett ingenting (ungefär som Guns and Roses arbete med plattan Chinese democracy, ganska precis så faktiskt) och Juholt betraktade sin kulmage i en bastu och kom fram till att barnfattigdom är det ämne som sossarna ska för upp på den politiska agendan (obekräftade uppgifter). Socialdemokraterna har, av hävd och gammal tradition, en övertro på att partiledaren ska fixa biffen. Denna övertro måste korrigeras per omgående.

För det andra, öppen process hit och öppen process dit, om man väljer att sortera bland femton sorters skit i en öppen eller sluten process tror jag är av akademiskt intresse. Så länge någon på allvar för fram Thomas Bodström som tänkbar kandidat så vet jag att partiet fortfarande är in deep shit. Jaså, ni tyckte att Juholt var strulig och ostrukturerad, för många skandaler sa du? Jamen visst, låt oss för all del sätta en GALNING på posten istället, det lär ju funka. Ett väl samlat mediadrev vässar tänderna, tidningsredaktörer håller tummarna. Måtte det bli Bodström, kanske kan jag köpa det där sommarstället i Stockholms skärgård ändå.

Jag förutspår, som den siare jag är, att socialdemokraterna kommer att fortsätta falla mot botten ett par år till. Det finns nämligen inga tecken på sjukdomsinsikt i partiet, och som vi alla vet är just detta första steget mot tillfrisknande. Visst finns det gott om korpar och krösa-Major i partiet som tycker sig veta vad som är fel, Ylva Johanssson är en av dem, men gemensamt för dem alla är att de undviker att se sin egen roll i fiaskot och ingen av dem har fört fram någon konstruktiv lösning.

Till exempel hörde jag en kvinna på radions P1, har tyvärr glömt hennes namn, som sa att partiet ännu inte har lärt sig att vara i opposition, att den rollen är ovan, och jag tänkte i mitt stilla sinne att det lär vara det enda ni får träna ordentligt på framöver om ni ännu inte fattat vad det handlar om efter sex år och två partiledare. Så ni klarar inte av att vara i opposition, vad ska ni konkret göra åt det då? Se till att få 45 % av rösterna igen? Ja du ser, man stirrar på målbilder och snubblar på trösklar.

Så länge ledande socialdemokrater tror att detta bara är en tillfällig kris, och att man med rätt ledare kommer att ta sig ur den till nästa val och ta tillbaka makten med en snärtig valkampanj, så länge kommer krisen att fortgå. S kommer inte att vara ett parti som får 45 % av väljarnas röster, aldrig mer, förstår ni? Och vet ni vad, Ulvskog & co, det här är BRA för er! Se det som konstnärlig frihet, frigör er från kommersialismen bojor nu en gång för alla. Sluta sukta efter makten, för det är det ni gör när ni beklagar er över låga opinionssiffor hela tiden. Vi, era luttrade väljare, ser igenom fåraklädseln.

Vad jag vill se nu är ett socialdemokratiskt parti som säger "Vi skiter i opinionssiffror, vi vet att många väljare har lämnat oss och vi får leva med det. Nu ska vi bygga ett politiskt alternativ som VI tror på, för vi har lärt oss det att om inte vi själva tror på något så kan vi inte få er väljare att tro på det heller. Om vi är överens, om ni tror på oss, så kommer ju siffrorna automatiskt, inte tvärtom. DET är vad vi har lärt oss."

Ska det vara så jävla svårt?

Fredagslåten

2012-01-20T14:48:00.003+01:00

Kurt Wallinger lämnade lämnade Waterboys och Mike Scott 1985 efter bara två plattor för att bilda World Party. Sommaren 1990 hörde jag den här låten, blev totalt hooked och sprang genast iväg till Musikbörsen och köpte den på vinyl (jag var sen med CD).

World Party har aldrig berört mig varken förr eller senare, men 'Put the message in the box' var en sån där glad-rökare som förförde mig hela sommaren.

Trevlig helg!

Ju-hu-hu-holt

2012-01-19T14:06:00.004+01:00

Kommer Håkan Juholt att avgå? Ja, vid Gud låt det nu bara bli så! Jag klarar inte av att försvara karln längre, han är helt oduglig.

Efter fem veckors semester, PA-DANG! Rätt in i pianot med foten igen. Sen gör han det bara värre när han i en uppenbar efterkonstruktion fortsätter försöka kasta skit omkring sig. Det måste vara något slags världsrekord i politisk klumpighet, inte ens de mest hårdnackade försvararna av Juholt kan längre enbart skylla på mediadrev.

Nej, så här är det kära sossar. Tiden då man kunde skrika "Kolla, en duvhök!" (dvs snacka skit om borgarna) som avledande manöver när den egna politiken ifrågasätts är sedan länge förbi. Visst ska man vara regimkritisk när man sitter i opposition, men för Guds skull.. man måste också vara konstruktiv och lyfta fram politiska alternativ

Att försöka samla billiga poäng på att borgarna skulle ligga med Sverigedemokraterna för att få igenom försvarsbeslut är bara patetiskt av Juholt och ett typiskt exempel på den typen av retorik som jag tror de allra flesta av oss är riktigt ordentligt trötta på.

När jag var liten och hamnade i bråk i sandlådan sa jag "Men durå!" när argumenten tröt och det höll inte ens då. Mina kompisar skrattade åt mig, precis som Juholts så kallade partikamrater skrattar åt honom bakom ryggen, för de kunde redan som 7-åringar se när en kille var ute på djupt vatten.

Ja, jag ska säga det rakt ut. Jag tycker det är SKRÄMMANDE att socialdemokraterna uppenbarligen inte kunde hitta någon bättre än Juholt att leda partiet. Där i början tyckte vi som försökte försvara honom visserligen att han var en bra debattör och att han liksom vågade prata om ideologiska skillnader mellan blocken, jag minns det och jag tänker inte förneka det, men idag hör jag bara tomma skramlande burkar när Juholt öppnar käften.

Jag lyckades också se honom i två så kallade avslappnade framträdanden under året. Det ena var i nåt program som gick i somras där gästerna skulle ta med sig något att grilla, tror tammefan att det var min gamle tennisdubbelpartner Richard Olsson som var programledare. Detta var före förlåt-turnén. Det andra var när han gästade Skavlan i höstas, strax efter turnén, och båda gångerna kände jag likadant: näe fan, vilken lismande otäck rackare.

Och det som nog fick mig att till slut vända honom ryggen var att varje gång sossarnas politik kom på tal så sa han alltid "jag" istället för "vi". Känslan av självupptagen, nyrekryterad chef blev alltför stark, jag fick nog. Inte för att Juholt är enda orsaken till att sossarna går kräftgång, för det är han inte, utan för att Juholt under alla omständigheter är en för dålig politiker för att leda partiet. En sågning blir inte mycket tydligare än så tror jag.

Vem jag vill ha istället? Inte en jävla aning, och det är det som skrämmer mig mest.

Hårdrockens historia

2012-01-18T14:11:00.006+01:00

Här är ännu en stark anledning till varför jag fortfarande gillar och avser värna om SVT (betala licensen): dokumentärserien Hårdrockens historia (”Metal Evolution”) som går på tisdagkvällar. För ett gammalt hårdrocksfan som jag är förstås varje avsnitt en självklar högtidsstund, men jag påstår att det borde kunna vara det även för oinvigda eftersom den är mycket välgjord.

Det är den kanadensiske antropologen, dokumentärfilmaren, basisten och evigt svurne Metal-vännen Sam Dunn som ligger bakom serien. Dunn debuterade som dokumentärfilmare med ”A headbanger’s journey” 2005, vilket också var ett försök att kartlägga Heavy Metal men troligen med en någon lägre ambitionsnivå än vad som visas upp i denna serie. Han har också gjort en dokumentär om Iron Maiden (”Iron Maiden: flight 666”) samt Rush (”Rush: Beyond the lighted stage”). Jag har inte sett dessa filmer men har fått så pass mycket mersmak av ”Metal Evolution” att jag ämnar söka upp dessa alster per omgående.

I första avsnittet tar Dunn med oss tillbaka till ursprunget, och föga förvånande hamnar vi i Memphis, tidigt 50-tal. Världens första inspelning av en distad gitarr sägs ha ägt rum i legendariska Sun Studios och historien bakom denna fantastiska upptäckt visar sig, som så ofta, vara en ren slump. Ett band ska in i studion för att spela in en låt (Rocket 88, skriven av Ike Turner), gitarristen Willie Kizart råkar tappa sin förstärkare från taket på sin bil och den går förstås sönder. Vad göra? Vi testar ändå, säger ljudteknikern Sam Phillips, och ut kommer det som vi idag betraktar som distat gitarrljud. Via the Kinks ”You really got me” spelad på egenhändigt sönderskuren förstärkare, tas vi sedan vidare in i Jimi Hendrix underbara värld av förstärkar-feedback och det hela är i oemotståndlig rullning.

I gårdagens tredje avsnitt hamnade vi i England i början av 70-talet och där skulle jag kunna stanna för evigt. The Big Three, dvs Led Zeppelin, Deep Purple och Black Sabbath, kom alla fram ungefär samtidigt och pekades ut som den heliga bryggan mellan blues (eller R&B som engelsmännen kallade det) och det som sedermera skulle komma att kallas Heavy Metal.

Jag älskar den här delen av hårdrockshistorien, det känns som att det var där som egentligen allting hamnade på plats under några gyllene år. Där fanns Black Sabbath som skapade ett unikt sound med jazziga influenser blandade med Tony Iommis blytunga riff som kom direkt från verkstadsgolven i Birmingham samt Ozzy’s dödsbringande sång som verkade komma direkt ifrån ett synnerligen ångestladdat pojkrum. Led Zeppelin å sin sida spelade egentligen allt ifrån folkmusik till hårdaste, svängigaste hårdrocken och banade väg för den mer experimentella och influensrika delen av hårdrocken. Bandets betydelse för populärmusikens utveckling har ovanligt nog uppmärksammats långt utanför hårdrockens fanskara, och det kan nog helt enkelt tillskrivas deras musikaliska bredd. De var inte bara hårdrock och blev därför lite mer rumsrena. Själva vill de överhuvudtaget inte förknippas med Heavy Metal, vilket alla som någon gång har hört ”Whole lotta love” eller ”Immigrant song” förstår är ett märkligt fall av självförnekelse.

Men mina personliga favoriter från denna epok är ändå Deep Purple. Av dessa tre nämnda var Deep Purple det band som tydligast behöll blues-unfluensera i sin musik, åtminstone på de två första plattorna med Mark II-uppsättningen (Ian Gillan på sång och Roger Glover på bas), och deras tunga sväng gick rakt in i min benstruktur. Sen hade man ett galet och grinigt geni på gitarr i Ritchie Blackmore, en man som får Horace Engdahl att framstå som glättig och mediakåt. Och det må så vara att både Sabbath och Zeppelin är creddigare att gilla idag men mina tidiga lyckorus förknippade med Purple går inte att tvätta bort, hur vuxen jag än blir. När jag till exempel hör den helt vansinniga versionen av ”Lazy” från liveplattan ”Made in Japan” så stannar mitt liv upp, och det gör det väldigt sällan nu för tiden kan jag säga. Ingen kan få mig att fullkomligt ignorera mina barn som Ritchie Blackmore.

Och tänk efter nu, vilken annan TV-kanal hade köpt in denna serie på elva 45-minuters avsnitt som avhandlar en av de allra största men ändå i media sorgligt försummade musikgenrerna? Ingen, det är svaret. Eller ja, möjligen Access TV, om de hade råd, men resten av kanalerna på min digitalbox ger jag inte ett rött öre för. Så hårdrockare eller ej, nästa avsnitt går tisdagen 24 januari och jag är säker på att du kan spendera 45 minuter på sämre förströelser. Jag kan rekommendera att ta en öl till, gärna en mörk lager typ Sigtuna dunkel, det förhöjer upplevelsen ännu ett snäpp.

Några personliga favoriter från the Big Three
Black Sabbath: Paranoid, War pigs, Evil woman
Led Zeppelin: Out on the tiles, Black dog, Since I’ve been loving you, Misty mountain hop
Deep Purple: Speed king, Lazy, Strange kind of woman, Highway star

Massakern

2012-01-17T14:35:00.007+01:00

Har aldrig varit speciellt förtjust i Patrik Sjöberg, har alltid tyckt att han verkar vara en människa som är kvick att mobba andra men som är jäkligt ömfotad själv och jag gillar inte människor som inte kan ta sin egen medicin.

Viss del av förklaringen till Sjöbergs beteende kan säkert härröras till övergreppen i barndomen, ingen går väl hel ur en sådan historia och ingen borde heller behöva uppleva det, men på det stora hela tillhör han ändå den kategorin människor som jag zappar bort när de dyker upp i rutan. Även efter bokens hemska avslöjanden. Killen var dock en jävel på att hoppa höjdhopp en gång i tiden, det tänker jag aldrig ta ifrån honom.

Varför jag lät bli att zappa när han klev upp på Idrottsgalans scen igår kväll vet jag inte, men jag är glad att jag lät bli. För när Sjöberg är som bäst då är han så där rak och konsekvensneutral som nästan bara ett barn kan vara, eller en halvpackad fd höjdhoppare, och då blir det ju oftast väldigt intressant.

Han öppnade lite lätt med att konstatera att det är knepigt att få pris på en idrottsgala för att man har skrivit en bok. Det kan man hålla med om. Sen kritiserade han juryn genom att väldigt chosefritt och ärligt påpeka att handbollsdamerna förtjänade ett bättre öde. Det kan man också hålla med om. Sen kom kvällens punch line: ”.. och vi har fått lyssna på en massaker på London calling”. Klipp direkt till lätt förvånad publik, och alla tänkte vi väl samma sak. När han har rätt då har han väldigt rätt.

Och så där får man inte säga på en gala när man tar emot ett pris, det får man bara inte. Och det är därför jag från och med nu håller Patrik Sjöberg några meter närmare mitt hjärta. Nicke Borg däremot, jag menar killen är säkert trevlig och så men sjunga det kan han då fan inte (det var längesen jag liknade honom vid ett bräkande får som fastnat i ett elstängsel) och man törs nog ifrågasätta omdömet hos ett antal inblandade som lät denna styggelse till cover nå ända ut till TV-publiken. Någon var tvungen att tala om det för dem, nu blev det Patrik Sjöberg. Att däremot direktsända galan är förstås ett lysande beslut av SVT, även om jag befarar att vi sett det för sista gången.

Högerspöket på vänsterkanten

2012-01-16T10:40:00.006+01:00

Det gnölas på sina håll om att Jonas Sjöstedt kommer från fel bakgrund. Mamman läkare och pappan ingenjör, uppenbarligen övre medelklass, hur fan kan man vara socialist då? Jo tack, det går alldeles utmärkt. Se bara på Olof Palme.

Personligen är jag inte det minsta förvånad över att V har röstat fram en partiledare som inte kommer direkt från ett skitigt verkstadsgolv, eftersom jag aldrig har betraktat V som den typen av arbetarparti. Visserligen bedyrar Sjöstedt själv att han gjort sin tid på golvet, Volvo lastvagnar i Umeå minsann, säkert fyra år, vilket är lite gulligt men egentligen ganska irrelevant för hans förmåga att föra fram vänsterpartiets politik.

Nej de allra flesta jag känner eller känner till som röstar på V är antingen kulturarbetare eller akademiker, eller både och. Det vill säga tämligen intellektuella människor som lagt både tid och engagemang på att verkligen förstå det socialistiska budskapet om social rättvisa, alltså människor som värdesätter ideologi. Kulturarbetare brukar dessutom tjäna fruktansvärt lite pengar så på så sätt kan man väl också påstå att V representar den arbetande underklassen (du vet såna där irriterande människor som köper second hand och aldrig kommer att hjälpa till när vi ska konsumera oss ur nästa kris).

Det här är något som folk på högerflanken gärna använder som vapen mot V, att de liksom inte är på riktigt, du vet.. flumvänster och allt det där. Själv tycker jag det är smått ironiskt att det enda parti som fortfarande tar sin påstådda ideologi på allvar ska hånas av andra partier för just detta. Ironiskt och faktiskt rätt löjligt. När övriga partier jagar runt som marknadsavdelningar på speed i jakten på mittenrikets väljare och slår nya rekord i populism står V kvar på sin kant och håller fanan högt. När övriga partiers företrädare allt oftare låter som din chefs chef på jobbet låter Vänsterpartiet fortfarande som politiker. De pratar om visioner (sånt vill inte Reinfeldt ha, lyssna bara på hans tal från Moderaternas senaste partistämma, visioner kostar bara pengar) och inte bara ekonomi. För detta ska de ha cred, även om jag inte alltid kan ställa mig bakom deras åsikter.

Saken är helt enkelt den att Vänsterpartiet aldrig kommer att bli Sveriges största parti, och de vet själva om det! Detta skänker partiet en frihet att agera utifrån övertygelse istället för vad man tror att folk vill ha. Det är litegrann som skillnaden mellan Per Gessle och och.. ehh.. (nu får man tänka till lite här, vilken svensk artist idag agerar utifrån konstnärlig frihet istället för populism).. äh, jag ger upp. Du fattar grejen ändå, visst?

Vänsterpartiet har definitivt fyllt en funktion inom svensk politik, ofta som den alternativa rösten inom frågor som jämställdhet, fördelningspolitik och näringspolitik. Med Sjösteds gedigna bakgrund som ledamot i EU’s miljöutskott lär man också ge sig in mer aktivt i miljödebatten, vilket jag tror behövs. På senare år har ett vingligt Centerpari battlat miljöfrågor med ett Miljöparti på gränsen till storhetsvansinne medan övriga partier suttit på läktaren och uppdaterat sin facebook-status (”Jag är sosse men kan tänka mig att gå med på moderaternas senaste jobbskatteavdrag, vill ni ha mig nu?"). Detta har inte på något sätt gagnat utvecklingen av svensk miljöpolitik, vi har som bekant halkat efter på det området under den borgerliga regimen.

Jag tror och hoppas att V även fortsättningsvis orkar vara den alternativa rösten i svensk politik. Den lilla men ibland ack så viktiga balansvikten som förhindrar att samtliga politiska frågor sugs in och försvinner i det svarta mittenhålet. Och säkert kan det vara så, nu när jag tänker på det, att somliga människor betraktar Sverigedemokraterna på exakt samma sätt, fast utifrån en helt annan ideologi förstås. Det tål att tänkas på, det finns nog en tråd att dra i där, men det här inlägget bör och ska avslutas med en välmenande uppmaning till Jonas Sjöstedt: fortsätt vara arg och missnöjd, fortsätt överblicka visioner istället för kvartalsrapporter, fortsätt fokusera på politik istället för opinionsundersökningar. Lycka till!

Fredagslåten

2012-01-13T14:39:00.003+01:00

Det fanns en tid då Simple Minds var väldigt bra.
Plattan Sparkle in the rain kom 1984, jag var femton år och blåstes av banan av deras täta, stora och mäktiga sound. Om Van Halen spelade Big Rock så spelade Simple Minds Big Pop, och den låt som träffade bröstkorgen med allra störst kraft var den här.

När jag lyssnar på den idag känns det som att träffa en kär gammal vän, en sån man hade mycket roligt tillsammans med för längesen men som är lite halvfet och luggsliten idag, precis som man själv är, men som ändå har kvar glöden i hjärtat. Hallå kompis, det var längesen.

Trevlig helg!

Catching up

2012-01-10T15:41:00.003+01:00

Börjat blogga igen? Ja, vi får väl se vad det blir. Om jag minns rätt så dog den här bloggen en naturlig död för drygt 1,5 år sedan och det har jag inte ångrat en sekund sedan dess. Så varför börja igen? Jag vet inte, något litet gnagande där inne kanske, något som behöver en liten ventil för att andas. Det här är i alla fall ungefär vad som har hänt sedan sist.

Barn? Ja, fler än någonsin. Sju till antalet nu, senaste bedriften heter Isak och föddes 30 oktober. The more the merrier, jag älskar min stora familj så pass mycket att jag får svindel när jag tänker på det. Shit.. nu när jag tänker efter så har jag fått TVÅ barn sedan sist, Nisse föddes ju september 2010. Ja där ser man.

Hälsan? Jo tack, det knallar och går. Åt en dålig entrecote i höstas och mådde skit ett par veckor, men nu är det prima liv. Tog också mod till mig och gick till tandläkaren efter många herrans år av fobiskt undanglidande. Var tvungen till slut, hade ont, trodde att varenda tand skulle ryka men det blev bara en visdomstand som fick stryka på foten. Perfekt. När jag sa till tandläkaren att jag faktiskt hade sparat en jäkla massa kosing på att inte undersöka mig sedan mobiltelefonens barndom blev hon däremot lite sur. Nu har jag lovat att gå varje år. Slutat snusa har jag också som sagt, samt dragit ner på kaffet och sprit blir det liksom inte mycket av ändå så man är ju fan hälsan själv.

Resor? Ehh.. ja låt se nu, vi var till Slovenien i våras, det kan jag starkt rekommendera. Fantastiskt trevligt land som har allt ifrån alper till riviera och en charmig huvudstad där vi bodde (Ljubljana). Annars har det varit rätt lugnt på den fronten, vi har väl börjat inse att det inte är helt lätt att dra iväg med så många ungar. Till och med vi har insett det till slut.

Skrivande? Inte ett skit. Har knappt ens läst böcker. Har istället snöat in på gamla bilar och gitarrer, någon intellektuell har jag ju aldrig varit.

Musikupplevelser? Här blir det lite pinsamt.. kommer inte ut så ofta nu för tiden, vilket enbart är mitt eget fel. såg Ryan Adams på Cirkus i somras, råkade stöta ihop med Matt. Han var glad och trevlig som vanligt, han skrek något åt mig just precis innan han hoppade in i en taxi och jag har inte sett honom sedan dess. Konserten var bra, Ryan var mysig, men ljudet var på tok för lågt för oss som satt längst bak. Framför mig satt en kille i hatt som mellan varje låt ropade ”Answering bell!” Det var inte heller så roligt. Såg en otroligt charmig liten kombo som heter Trummor & Orgel på ett hak i hemstaden i höstas, samt ett inte alls lika charmigt Electric Boys på stans sunkigaste nattklubb. Conny Bloom är alltid Conny Bloom, men att trängas med kåta tanter i 40-års åldern och dessutom vara nykter hade jag kunnat klara mig utan. Har aldrig blivit erbjuden så mycket gratis sprit i hela mitt liv. Så går det när man försöker vara nykter, folk kan liksom inte ta det. Såg också kompisarna i Extra Allt spela strax före jul, kanske Sveriges bästa coverband.

Jobb? Ja, mellan föräldraledigheterna.

Fan, det är svårt att summera 1,5 år. Men jag är väl i stort sett samma människa, svär så in i h-e fortfarande och behöver grooming men är kanske (förhoppningsvis) lite mer ödmjuk och.. ehh.. äldre.

Europeiska Utopin

2012-01-09T16:56:00.003+01:00

En grå höstdag 1994 promenerade jag till en skola för att lägga min röst i EU-folkomröstningen. Jag kände mig myndig och klarsynt, och stämningen var i det närmaste högtidlig. Vi skulle skriva historia, vi som bestämt oss för att ta emot det positiva budskapet om fredens bevarande i Europa.

För det var där det hela började, det här med EU, som ett fredsprojekt. Det lät ju så bra, en Europeisk gemenskap istället för tredje världskriget. Speciellt mot bakgrund av det då pågående Balkan-kriget, jag tror det påverkade Ja-sidan mer än något annat. Åtminstone minns jag det så. Carl Bildt talade om för oss att enda sättet att undvika dessa hemska krig i framtiden är att gå med i EU, så vi gick med.

Och det var väl fint ett tag, det får man ändå medge. Visserligen fick vi kämpa lite för att behålla våra nationalsymboler snuset och Systembolaget, men det eldade bara på våra nationalistiska känslor ytterligare. Visst, ni kan få oss till mycket men snuset och Systemet rör ni fan inte! Så där satt vi svenskar, ganska nöjda med tillvaron som ett lilleputtland i stora, mäktiga EU.

Visst gnölades det en del om överstatlighet och kostsam byråkrati, men det var väl egentligen inte förrän EMU kom in bilden som vi simpla EU-medborgare började ana oråd. Gemensam valuta? Va.. vänta här nu ett tag. Hur fan funkar det? Näe.. vi röstar nej. Fan tro’t men om EMU-omröstningen hade hållts ett par år efter EU-omröstningen hade vi nog röstat ja, men 2003 hade vi hunnit bli skeptiska.

Nu sitter vi här år 2012 och blickar ut över EU-förödelsen. Fredsprojekt? Nja.. visserligen har vi inte haft något krig i Europa efter Balkan men att säga att det råder lugn och ro på vår kära kontinent är väl att ta i. Fascismen frodas, nu senast i Ungern. Öst mot väst är fortfarande en realitet även om den fysiska järnridån är borta. Euron? Vi svenskar drog en lättnadens suck när Grekland, Italien och de andra började sladda. Vilken jävla tur att vi inte är med! Vad säger det om konceptet gemensam valuta?

Här kommer en riktig lekmans analys: jag tror man skulle ha nöjt sig med det där fredsprojektet, inte börjat kladda allt för mycket med gemensamma valutor, regelverk och överstatliga instanser. Vi ska samarbeta för fred, men den lynchstämning som piskats upp av grekernas påstådda lättja är väl egentligen allt annat än fredlig?

När jag tänker tillbaka på den där höstdagen 1994 och tänker på de förhoppningar jag hyste, hoppet som lyste i mitt hjärta, Europa du nya sköna värld, så kan jag inte annat än sitta här och tänka.. vad fan hände egentligen? Var det bara en utopi? Var jag naiv som trodde att vi skulle möta en ljus framtid tillsammans, öst tillsammans med väst, aldrig mera krig och fattigdom, halle.. lujah? Högst troligen var jag väl det.

Aftonbladet eller Expressen

2012-01-04T11:11:00.011+01:00

För ganska precis ett år sedan slutade jag snusa efter 28 års hårt användande. Jo, det var tufft ett tag, jag sprang på väggarna i början, men tack vare min valda metod (cold turkey) var jag ganska okej redan efter ett par veckor (har aldrig förstått alla dessa nikotin-produkter som man förväntas köpa när man slutar röka eller snusa, det är väl för fasen nikotinet man vill sluta med?).

När saker och ting började lugna ner sig och jag blev hyfsat normal igen bestämde jag mig för att belöna mig själv. Jag gör inte sånt speciellt ofta måste jag säga, är ganska asketisk till naturen, men att gå cold turkey efter 28 års snusande var en bedrift som inte ens jag kunde blunda för. Budgeten var rätt given, jag skulle spendera vad en årsförbrukning av snus kostat mig på det som ligger mig närmast om hjärtat.

Så, med femtusen spänn på fickan började jag finkamma internet i jakten på den (för femtusen spänn) perfekta gitarren. Jepp, gitarr är min grej, musiker var vad jag ville bli när jag växte upp. Och visst har jag haft gitarrer i mina dagar, men bara skit. Det här skulle bli en kompis för livet, en sån där pjäs som initierade människor kunde nicka diskret åt och liksom säga ”jodå, den där killen kan sina gitarrer” (Fåfäng? Javisst. Alla musiker är fåfänga).

Men se livet är ju fullt av antingen eller, Aftonbladet eller Expressen, är du en sån kille eller en sån kille, vilket ställer till ganska mycket problem för oss. I gitarr-sammanhang heter Aftonbladet Fender Stratocaster och Expressen Gibson les Paul, eller tvärtom, men du fattar principen. Och om man nu ska köpa bara EN gitarr så tvingas man välja, och när man sitter där helt insnöad och läser tester och liksom försöker fatta beslutet på ett förnuftmässigt sätt så inser man ganska snart att det inte går. Här är det känslor som styr, känslor och identitet. Självklart har jag spelat på dessa gitarrer och känner till de grundläggande skillnaderna (twang vs grunt, eller nåt sånt), men båda är faktiskt väldigt mångsidiga så det krävs något löjligt subjektiv för att fälla avgörandet. Så man frågar sig till slut (helt löjligt), vem vill jag vara?

Låt mig bara göra två snabba subjektiva listor här så kanske du förstår bättre.

Fender Stratocaster
Jimi Hendrix
Ritchie Blackmore
Eric Clapton
Rory Gallagher
Mark Knopfler
Yngwie Malmsteen
Buddy Guy
Stevie Ray Vaughan
David Gilmour
Buddy Holly

Gibson les Paul
Slash
Marc Bolan
Ace Frehley
Billy Gibbons
Gary Moore
Jimmy Page
John Sykes
Neil Young

Jodå, det finns flera berömda gitarrister i båda kategorierna och många av dessa spelar på andra gitarrer också. Men det de har gemensamt är att de alla har förknippats med respektive gitarrmodell, de är liksom ansiktet utåt och därför viktiga i detta löjliga identitetssökande. Det är dessutom väldigt ovanligt att se en känd gitarrist växla mellan Fender och Gibson (ja jag vet att Keith Richards gör det men han har blivit tossig på gamla dar, och Mark Knopfler körde les Paul på ”Money for nothing” men det var säkert nåt spons som låg bakom det).

Så där står man och velar mellan Stevie Ray och Gary Moore, Hendrix och Page, och som bilden egentligen så tydligt avslöjar så sällade jag mig till slut till Fenderskaran. En slump? Mer eller mindre, hittade ett bra ex till salu några kilometer från mitt hem. Och bara för att ännu tydligare illustrera polariseringen som råder i gitarrvärlden så sålde killen sin Fender till mig med orden ”Ja du vet.. egentligen är jag ju en les Paul-kille va”. Så där är det, man måste välja.

Men så mycket kan jag säga att om jag någonsin får möjlighet att köpa en till gitarr, så blir det högst troligen en les Paul, för du vet.. egentligen är jag en les Paul-kille va. Problemet nu är bara att jag egentligen behöver en ny stärkare också, för de jag har passar liksom inte riktigt bra med Stratans ljudbild. Så frågan man måste ställa sig nu är.. är du en Vox-kille eller en Marshall-kille?

Kan man längre tiga?

2012-01-03T10:58:00.003+01:00

Huvudproblemet för sossarna, som jag ser det, illustreras väldigt tydligt när Ylva Johansson går ut och sågar Juholt med motiveringen att partiet verkar ha parkerat på 25 procent och att endast Juholt kan skyllas för detta misslyckande.

Nummer ett, man fokuserar på hur stort partiet råkar vara just nu enligt några opinionsundersökningar istället för att ägna sig åt det politiska innehållet. Sluta jaga röster och ägna er åt att skapa politiska alternativ stället! Det kan faktiskt mycket väl vara så att det bästa Socialdemokratiska partiet år 2012 är ett parti som har 25 % av väljarnas förtroende, eller kanske t o m mindre, så länge man för en politik som man själva tror på och som utgör ett alternativ till borgarnas nedmontering av välfärden (och kom nu inte dragande med ”den växande medelklassen” för det är fan inte samma sak som välfärd). Vad ska Socialdemokraterna stå för år 2012? Är det en uppsättning politiska lösningar baserade på en för partiet gemensam ideologi eller är det en målsättning om att nå en viss procent av väljarnas förtroende? Det ena ska ge det andra, inte tvärtom! Börja om, börja rätt.

Nummer två, Ylva Johansson tillhör den generation ledande socialdemokrater som med klädsam rodnad bör ställa sig på närmaste torg och säga "Förlåt mig" å det snaraste om hon vill behålla någon slags heder, istället för att gå ut och sätta kniven i ryggen på Juholt. Men man kanske inte borde förvånas, ty denna totala brist på självrannsakan verkar vara ett typiskt socialdemokratiskt fenomen och om man ska peka ut den enskilda faktor som varit mest bidragande till sossarnas fall så är det nog just där vi hittar pudelns kärna. Att bli utsedd till partiledare för Socialdemokraterna har under post Persson-eran kommit att bli detsamma som att bli utsedd till syndabock av sina kompisar, alltmedan de riktiga syndarna gömmer sig bakom draperierna i partistyrelsens dunkla konferensrum. Detta är tecken på en feg organisation som inte vågar stå för sina beslut och misslyckanden, och fega organisationer får aldrig dansa i Rosenbads salonger. Kliv fram och ta era straff, rackarns klåpare!

Men nu är det också så att om man läser Ylva Johanssons blogginlägg lite mer noggrant så framgår det att hon är betydligt mer självkritisk än media har velat få det till. Hon säger egentligen att ingen annan än partiledaren och partiet kan ställas till svars för misslyckandet, men det går ganska lätt att vinkla hennes ordval till att hon enbart anklagar Juholt vilket media (inklusive Aktuellt) naturligtvis har valt att göra. Det här är något som Ylva och andra ledande sossar måste förstå: de har inte längre media på sin sida. Finns det minsta möjlighet att ställas i dålig dager eller så split så kommer också så att ske.

Ironiskt nog tar Ylva upp även detta i sitt blogginlägg när hon konstaterar att partiet och partiledaren alltid blivit baktalade och hånade (vilket stämmer om man med ”alltid” menar en hyfsat modern tid), ändå lyckas hon lägga bollen på straffpunkten. Kanske hade hon en bad retoric day, det må hända den bästa, men man får nog fan vara lite mer noggrann med vad man säger om man heter Ylva Johansson i dagsläget.

För mig står det fullkomligt klart att Socialdemokraterna behöver genomföra en generationsväxling innan man styr skeppet vidare. Jag vet ärligt talat inte om Juholts förtroende är förbrukat, jag vet bara att han inte är huvudproblemet, även om vissa skuggfigurer inom partiet verkar vilja få oss att tro så. Hos mig är Ylva Johanssons förtroende däremot förbrukat, för det var hon och inte Juholt som satt i Perssons rekorddåliga regering 2004-2006 som ”gav” oss det borgerliga maktskiftet.

Av samma anledning har jag heller inget förtroende för Leif Pagrotsky, Thomas Bodström, Laila Freivalds, Bosse Ringholm, Carin Jämtin, Pär Nuder, Lena Björklund, Berit Andnor, Morgan Johansson, Jens Orback, Sven-Erik Österberg, Ibrahim Baylan, Lena Hallengren, Ann-Christin Nyqvist, Lena Sommestad, Thomas Östros, Ulrica Messing, Mona Sahlin eller Hans Karlsson.

Så förlåt mig om jag drar er alla över en kam, ni är säkert trevliga och duktiga, men ni måste förstå att ni bär det socialdemokratiska fiaskot i era ansikten, precis som en gång i tiden Bo Lundgren bar det moderata fiaskot i sitt. Moderaterna fick drygt 15 procent av rösterna i valet 2002, en siffra som åtta år senare hade fördubblats. Jag säger inte att man måste kopiera moderaternas framgångsrecept men deras exempel visar ändå att ett generationsskifte kan få önskat resultat om de som tar över har en tydlig vision om hur de vill förändra partiet.

Återväxten, kära ni, det är A och O. Om det inte finns en ny generation hungriga sossar som står och frustar i båsen, redo att springa ut på arenan och blåsa putsen av det borgerliga skrytbygget, så är det kört. Så hur står det till med återväxten? Jag vet faktiskt inte, men om någon ser till att baxa bort alla betongrövar som står i vägen så kanske vi får reda på det. Ring in det nya!

Jag gör slut

2010-06-15T10:58:00.003+02:00

Skrivandet har utgjort en underbar tillflyktsort för en eskapist som jag. Ett parallellt universum med mig som envåldshärskare, en scen endast ämnad för soloframträdanden. Men jag har bestämt mig för att sluta fly, för allt jag behöver och alla som behöver mig finns där ute och inte här inne.

Att minska klyftan mellan min mentala och fysiska närvaro har så länge jag kan minnas varit min största utmaning. Min mor kan vittna om att jag var ett ensamt barn som ofta drog sig undan till dagdrömmarnas slutna värld, till synes helt utan behov av mänsklig kontakt (vilket förstås var en grov missuppfattning). När klyftan blir för stor förvandlas jag till en möbel för mina närstående, och ingen vill ha en möbel till make eller far.

Bloggandet har inte hjälpt mig att minska klyftan, det har snarare varit en älskarinna som lockat mig bort från det som betyder allra mest för mig. Alltså måste jag säga det som nog låter dramatiskt i överkant men som ändå är de sannaste ord jag skrivit här inne, jag måste göra slut med älskarinnan. Så, nu var det gjort.

Sitt inte framför datorn och krök rygg nu, gå ut och lukta på sommaren istället. Pushkin dog i sviterna av en duell med en fransk fjant som ville ligga med hans fru men du och jag, vi lever.

Sköt om er.

Hemmaman

2010-04-21T10:19:00.002+02:00

Ja du, man sliter hund hela dagarna med städning, matlagning, tvätt och handling. Man torkar spyor och skit, ser till att ungarna får i sig mat och inte slår ihjäl varandra och orkar i bästa fall styra upp någon meningsfull, pedagogisk verksamhet så att dom inte blir missanpassade som tonåringar. Sen när frugan kommer hem från jobbet ska man vara trevlig, social och gärna lite sexig. Maten ska stå på bordet och tvätten ska vara hängd.

Sen ringer nån polare och säger nåt om att jag har det så jävla bra, jag som är hemma och lökar. Ja jävlar.

Vänskap

2010-04-19T08:24:00.004+02:00

Okej, vissa dagar blir jag gnällig. Igår var en sån dag. Vad kan jag säga, det gick lite tungt, men idag känns det bättre (frun är hemma igen).

Här är en fråga, eller ett scenario, ni kan fundera över. Min fru är en människa som värderar sina vänskapsrelationer väldigt högt. Såpass högt att hon kan iscensätta tämligen avancerade arrangemang för att bibehålla dem. Eftersom hon kommer från en annan stad än den hon bor i finns de flesta av hennes vänner där borta, ungefär en timmes tågresa bort.

Jag tycker också det är viktigt med vänner, speciellt när man får familj och löper den uppenbara risken att bli isolerad om man inte tar sig ut. Därför har jag alltid stöttat hennes resor över helgerna, även om det innebär att jag får vara hemma ensam med barnen (så storsint av mig). Jag vet att hon behöver det, det är inget snack.

Men grejen är den att hennes polare, åtminstone några av dem, uppenbart inte fattar exakt hur mycket min fru lägger manken till för att hålla kontakten. Det är alltid hon som åker dit, hennes polare har nästan aldrig varit här. Vi är familjen med flest barn, ändå är det vi som flänger land och rike runt för att få träffa dessa dyrbara människor. När det blir som nu i helgen, när en var för bakis för att träffas och en annan bara fick något plötsligt förhinder som inte låter sig förklaras så lätt (det har hänt förut) så blir man faktiskt en aning besviken.

Själv sitter jag hemma med barnen och tänker att vi hade kunnat göra ditten och datten om frun var hemma, det är mycket som behöver fixas här, istället offrades hela helgen på drönare som inte ens kan ta sig ur sängen. I nästa andetag känner jag mig som en sur gammal gubbe, lite bitter sådär, men fan.. nej, det är fan dålig stil. Jag står för det.

Min fru känner sig också lurad, det är förstås förenat med visst dåligt samvete att dra iväg från barnen för att träffa polarna och när de inte behagar dyka upp så blir det så att säga mycket skrik för lite ull. Känner jag henne rätt kommer hon aldrig att säga något till sina polare, hon sväljer och hoppas på bättre lycka nästa gång. Men jag fungerar inte så, därför säger jag nu till er som eventuellt läser och känner er träffade: ta en stund och fundera över vad Stina betyder för er, tänk på hur mycket hon har ansträngt sig genom åren för att hålla kontakten med er och börja skissa på the payback plan. Hon är värd så mycket mer än det här, och det vet ni.

Peace out.

Home is where the heart is (on the bus)

2010-04-18T10:57:00.009+02:00

Jag är hemma igen. Hemma med det hårda och underbetalda arbetet. Föräldraledig med tre småbarn, och tro inte för ett ögonblick att jag tänker vara politiskt korrekt i min lägesbeskrivning. Jag har inga illusioner om den här tillvaron, jag vet vad det handlar om. Tålamod, tålamod och ännu mer tålamod. En egenskap som jag alltid önskat att jag haft men ännu letar efter.

När skitungarna bråkar, när minstingen skriker lungorna ur sig dag och natt, när kläderna äntligen är på och ungen skiter ner sig, när maten inte vill ner, när nerpissade kläder står en upp i halsen, då behöver jag det där tålamodet som jag inte har. Var är det? Varför fick jag inget?

Jag hade det väldigt bra på mitt jobb, trivdes fint med en ny roll. Fullt upp att göra hela dagarna, tydliga uppdrag, snabb feedback, inget skitsnack. Så mycket bättre kan man inte ha det. Sen gick jag hem och allt ställdes på ända igen. Det går ju inte ens att resonera med de där små kräken, man får gå runt och peka med hela handen dagarna i ända och sen ska man vara nån jävla mysfarbror uppepå det.

Igår var jag och provkörde en stor jävla buss, vi behöver en sån för vi är så många. När jag sitter där och rattar åbäket längs söderhamnsvägen undrar jag hur i h-e vi hamnade här egentligen. Vad var det som hände? Och varför kan inte mitt förbannade psyke för en gångs skull börja anpassa sig till miljön jag lever i och fatta att tålamodet måste upp? Det måste upp rejält, annars vet jag inte hur sommaren ska gå. Stekheta dagar med bråkande, nerskitna barn. Jag kommer att döööö.. Gud asså.

Och folk säger "Jaha, du är hemma igen, mysigt!" och jag svarar "Näe, inte ett dugg, vi kan byta om du vill". Fan vad bra man har det på kontorskneg ändå. Ingen risk för att slita ut ryggen med tunga lyft, inga tålamodsprövande övningar med små människor som kastar mat på väggarna. Bara vuxna människor som resonerar sig fram till lösningar. Vilken ynnest.

Och du som nu tänker att jag får skylla mig själv, till dig vill jag bara säga en sak: min fru är bortrest, OKEJ?!

Barstol is no more

2010-04-15T11:25:00.003+02:00

Jaha, här kommer man in efter två månaders frånvaro bara för att tala om att Barstol lägger ner verksamheten. Det har varit på gång ett tag, gnistan har slocknat. Men.. det var roligt så länge det varade. Jag är inte den sentimentala typen, all good things must come to an end.

Jag hoppas att ni som hittade dit via mig fick valuta för pengarna, vi som skrev hade iaf roligt. Och det här är ett vagt löfte, det inser jag, men jag ska försöka väcka något slags liv i den här bloggen nu, så att ni tre personer som finns kvar kanske stannar kvar en stund till. Skit samma, skriver jag så skriver jag.

Vi hörs.

Nattmongo

2010-02-10T15:58:00.003+01:00

Alarmet på min mobil går igång. Jag sträcker ut vänsterarmen och snoozar med van hand, faller tillbaka in i dvalan. Alarmet på min mobil går igång igen. Jag sätter mig upp och tittar på displayen, den visar 07.09. Alla sover, det är mörkt som i graven.

Stänger av alarmet, går ut i köket och slänger en van blick på klockan på väggen. Den står på tio över ett. "Kom ihåg att köpa nytt batteri till klockan" tänker jag och öppnar skåpluckor och börjar duka. Slänger en lika van blick på klockan på mikron, den visar 01.12. Vänta nu.. Kollar på S mobil som ligger på köksbänken. Jepp, 01.12.

Jag blir stående mitt i köket, fastfrusen som en mammut i inlandsisen. Hjärnan vill jobba men det går inte. Varför säger min mobil att klockan är 07.12 när alla andra klockor i huset säger att den är 01.12? Det verkar ju rimligt att klockan är 01.12, det känns verkligen i hela kroppen att klockan är 01.12, men varför har mobiljävlen fått spatt?

Efter några minuter klarnar det i skallen. Igår kväll, runt sextiden, fick yngsta dottern tag i min mobil och drämde den i golvet så att batteriet for ur. Jag vet att jag satte tillbaka batteriet och startade mobilen, sen hytte jag med fingret åt lillstintan. På skämt liksom. Senare under kvällen aktiverade jag alarmet som vanligt, klockan sju ska gubbfan gå upp. Precis som vanligt.

Vad jag inte gjorde var att ställa klockan. Klockan 18.00 blev klockan 00.00 i mobiljäveln, sex timmar före. Då får man gå upp 01.09 på natten och jaga igång hjärnan. Som om jag inte vaknar tillräckligt många gånger per natt som det är.

Inre mikrokonflikt

2010-02-05T15:35:00.004+01:00

Imorse släppte jag in två hantverkare som skulle måla golv i källaren. När jag frågade hur läget var (det är min slentrianfråga som jag ställer till kung och luffare, "Hur är läget?") nästan vrålade de i kör tillbaka "DET ÄR FREDAG!" Taggade killar i tjugoårsåldern, redan på hugget fast klockan bara var 07.30. Själv var jag knappt vid medvetande, jag är sällan det vid den tiden på dygnet. Konstaterade bara att pojkarna hade rätt ifråga om veckodag men förstod inte uppståndelsen.

Gick tillbaka till köket, hällde upp filmjölk och satte mig att läsa tidningen. Runt omkring mig stojade småkottarna, också taggade trots den tidiga timman. Min morgonritual går ut på att få en kvart "för mig själv", vilket i praktiken betyder att jag sitter mitt i en ungskock och blockerar alla inkommande ljud medan jag läser sportsidorna och sedan ledarsidan i lokaltidningen. Mer hinner jag inte, och oftast inte ens det. Jag inbillar mig, så som man ofta gör när det handlar om ritualer, att jag utan denna kvart (i praktiken åtta till tio minuter) kommer att få en avsevärt sämre dag. Jag vill påstå att den är (borde vara) helig, jag tycker inte att det är för mycket begärt. Men det är det. För mycket begärt alltså.

Jag får väl erkänna att jag känner mig ganska gubbig när jag slår vakt om min ritual, det känns kraftigt som något min far ägnade sig åt när jag var liten pilt. Där satt han med tidningen. Här sitter jag med tidningen. Samma tidning för övrigt. Det är nedärvt, och kanske också kulturellt betingat. Vi läser morgontidningen i det här landet, eller? Gör inte ni det?

Det finns alltid en inbyggd konflikt i att ägna sig åt sig själv när man har en ungskock. Jag kan ju bestämma att det här är bra för mig, att sitta där med tidningen, men är det bra för mina barn? Är det bra för min fru? Är det inte i själva verket så att jag borde passa på att umgås med ungarna innan jag sätter iväg till jobbet? Är det inte i själva verket så att min fru ser till att ungarna får i sig frukost medan jag läser tidningen? Jo.. och jo. Så jag gör fel alltså? Jag prioriterar egentid när jag borde göra det där andra?

Röst 1: Men det var väl själva FAN också! Ska man inte ens få läsa TIDNINGEN nu heller?!

Röst 2: Lägg ifrån dig tidningen, du behöver ta in din familj, inte stänga den ute.

Som vanligt blir det en form av kompromiss. Jag petar med en sked mat åt yngsta dotterns håll (ibland hamnar den i munnen, ibland i pannan) samtidigt som jag försöker läsa tidningen, dricka mitt kaffe och svara på hagelskuren av frågor som kommer från treåringen. Sen säger min fru något i stil med "Men hör du inte vad hon säger, hon frågar dig om du vill att hon ska rita en teckning åt dig på dagis". "Ja.. absolut!" säger jag och lägger mina händer på treåringens kinder. Hon står där och ser så förväntansfull ut som bara ett barn som ställt en fråga till sin pappa kan göra. Jag pussar hennes panna samtidigt som jag sneglar mot tidningen. Vem var det egentligen som gjorde avgörande målet mot Södertälje? Jag måste få veta. Kan inte jobba om jag inte får veta.

Jag är oförbätterlig.

E

2010-02-04T16:16:00.002+01:00

Det var ju bara nyss du var en liten parvel som åt myror och nådde mig till midjan. Nu är du längre än jag och svarar inte när jag ringer. Jag vet att du har ställt till det för dig, men jag vill ju hjälpa dig. Snälla.. svara.

Gävle

2010-01-27T08:58:00.001+01:00

Hej.
Idag skriver jag på Barstol om vad som händer i mina hemtrakter för tillfället.

Istället för helg, ett straff

2010-01-25T09:19:00.003+01:00

Jag är så långt ifrån toppform just nu att en höghöjdsstuga figuerar i mina framtidsplaner. Vaknade i torsdags morse med en värk som de flesta nog skulle kalla ryggskott, vilket kom som ett brev på posten efter en vecka med flyg, sovande på soffor, stress och kalla bilsäten. Det är ju löjligt hur bräcklig den här kroppen är ibland, riktigt jävla löjligt faktiskt. Uppepå det fick frun magsjuka i helgen och låg helt utslagen hela lördagen och halva söndagen. I det läget är det ingen fest att ta hand om tre småbarn kan jag säga, först då inser man hur mycket lyftande och bärande som är förenat med livet som småbarnsförälder. Lyftande och bärande som helt enkelt inte låter sig göras med ryggskott.

Så vi har linkat förbi varandra i helgen min fru och jag. Hon har utstött grymtande läten till och från toaletten och jag har sagt "ah.." och "aj aj.." när knivarna huggit mig i ryggen. Det är väl sådana helger som bygger karaktär antar jag, det får man sätta på pluskontot, men det har varit jäkligt mycket stök senaste tiden tycker jag.

Att jag (hittills) sluppit undan magsjukan tackar jag dagliga whiskyhuttar för. Ett husmorstips från min saligen avsomnade mormor, hon tog sig en rackabajsare varje kväll och blev 92 år gammal. Visserligen rätt mosig i skallen de sista tio åren men ändå.. gammal. Men nu har jag väl i vanlig ordning jinxat skiten och åker på't ändå (så talar en luttrad förälder, bara så ni vet).

Onsdag

2010-01-13T08:34:00.002+01:00

Idag skriver jag om mitt understundom bristfälliga föräldraskap på Barstol.
Vi som tvivlar på oss själva, vi som undrar hur det ska gå, hur ska det gå för oss?
För att inte tala om våra barn.
Välkommen att läsa.

Vinter

2010-01-07T16:13:00.003+01:00

Just den här tiden på året, just när det är svinkallt och snön vräker ner, det är då man behöver de där roliga aktiviteterna som bäst. Tyvärr är det också just då som dessa aktiviteter riskerar att frysa inne pga sjukdom och annat elände. I tisdags skulle vi ha haft den årliga herrmiddagen, jag och mina fina vänner, men det blev återbud pga sjukdom. Imorgon skulle jag och frugan gå ut och äta på Gävles bästa restaurang Bistro Nord, barnvakten var bokad och allt, men förkylningen har tagit hennes smaklökar gisslan så det är ingen idé. Att gå ut och käka gourmetkäk med noll smak i käften är ungefär lika givande som att gå på hockey med ögonbindel. Så skiten fryser inne, och det är så jävla tråkigt. Helgens planer att åka till Uppsala och träffa vänner kvarstår än så länge, och det ska fan mycket till innan vi avbokar det ("möjligen om jag ligger i respirator", så uttryckte frun det).

Jag känner mig med andra ord motarbetad av vintern för tillfället. Varje gång jag försöker göra något roligt så dyker vinterjäveln upp där och sätter käppar i mina hjul. Samtidigt.. samtidigt så gillar jag ändå den här bistra tillvaron. Det blir på riktigt, det blir allvar och döden på andra sidan fönstret, och vi som sitter innanför fönstret i den trygga värmen (nåja, vi har ett gammalt hus så riktigt varmt blir det ju aldrig) känner någon slags tacksamhet över att vi har det vi har. På sommaren letar man sig ut och bort, då lockar andra sidan fönstret med det goda livet. Men nu när vi fryser inne, då är det goda livet just det vi har omkring oss: familjen, vännerna, hemmets trygga vrå. Det är en av fördelarna med att ha stor familj, man är faktiskt aldrig riktigt ensam. Inte ens när det är så kallt att huset knakar.

Morgonstund (gullighetsvarning)

2009-12-23T10:28:00.003+01:00

Imorse var jag och 3-åringen uppe först. Vi åt frukost tillsammans medan de andra sov, jag skulle till jobbet och hon var bara uppe ändå. Utanför fönstret låg det tjocka, vita duntäcket och vilade på träden och gatorna, gryningen började sakta men säkert äta upp gatlyktans sken. Jag satt och tittade på min dotter, som jag kan göra långa stunder, och som alltid stannar tiden när hon sitter där och slevar i sig sin filmjölk och pratar oavbrutet på ett språk som jag inte alltid förstår. Efter ett tag tystnade hon och tittade på mig med sina fantastiska nötbruna ögon och sa "Du tycker om mig". "Ja" sa jag, "Det gör jag verkligen". Hon fällde ner blicken i tallriken, pillade med dockan ett tag, och sa sen "Jag tycker om mamma".

God Jul på er!

En nästan svensk Tiger tappar brallorna

2009-12-08T13:45:00.002+01:00

Är det inte egentligen lite roligt.. eller ja.. roligt kanske inte är rätt ord men.. fascinerande eller kittlande, att världens präktigaste snubbe har ertappats med brallorna nere. Ja, tiger Woods alltså, killen som gett kategorin "sedan barnsben extremt hårt drillade idrottskillar" ett ansikte. Det här kanske gör att en och annan tokig idrottspappa sätter gatoraden i halsen, jag menar om det kan gå så här för Tiger då kan ju vem som helst balla ur. Vi trodde ju på dig! Inte jag då, jag menar idrottspapporna. De tokiga.

Elins mamma Barbro Holmberg är landshövding i Gävleborgs län och bor alltså i vår stads lilla pittoreska slott. Hon har flera gånger, ivrigt (för att inte säga paniskt) påhejad av stadens golfentreprenörer, försökt få över Tiger "nu slank jag iväg med ballen igen" Woods till vår stad för några rundor golf. Många av stadens män och kvinnor har sedan ett par år tillbaka suttit som brandmän fullt beredda att rycka ut i den händelse att Tigern skulle dyka upp. Kameror har varit laddade, klubbor och skor har varit polerade, om han liksom skulle råka dyka upp så får inget lämnas åt slumpen.

Jag bara antar att dessa män och kvinnor kan slappna av nu, det lär knappast bli något besök av tigerballen inom överskådlig framtid. Och skulle han mot förmodan dyka upp lär han väl bli stenad på det nyrenoverade Stortorget, ty vi ser icke med blida ögon på snedtrampande kändisar i min stad.

Däremot kanske alla klippoteksägare med uppknäppt skjorta och feta halslänkar får chansen att bjuda Elin på en knölpåk i baren på Heartbreak Hotel. För ni vet ju vad tjejer brukar göra när det går åt pipan va? Jojo, de flyttar hem till mamma.

Reklam

2009-12-02T08:45:00.001+01:00

Utifall ni har glömt bort det vill jag bara påminna om att jag fortfarande skriver på Barstol på onsdagar. Idag är det onsdag. Tänk att jag fick lilla lördag ändå, att jag liksom för evigt kommer att förknippas med den bästa vardagen av dem alla. Det är stort, det får ni ändå medge.

Ode till Public Service

2009-11-24T11:07:00.003+01:00

Tacksamheten över att äntligen vara frisk är stark men kort. Det är liksom en halv dags "Prisa Gud!" och sen är det tillbaka i ekorrhjulet. Varför lär man sig inte att vara tacksam hela tiden? Varför landar man alltid i samma grundläge?

Tacksamhet är också en tanke jag skänker Public Service då och då. Nu i helgen till exempel fick jag ytterligare bevis på SVT:s förträfflighet. Jag låg och vilade på ett hotellrum och satte på teven, hamnade på SVT24 och rakt in i Folkpartiets landsmöte. Detta evenemang täcks av SVT med en rejäl och fullgod produktion, vilket man också gör med övriga partiers årsmöten, vad de nu kallas. För en person som hyser något slags intresse för politik ger dessa produktioner en svåröverträffad inblick i en del av vår politiska process. Jag tycker det är oerhört intressant.

Jag lyckades till exempel snappa upp en hel del intressanta synpunkter från enskilda talare som vittnar om en skön och välbehövlig friktion inom partiet. Mest diskussioner, föga förvånande, blev det runt förslaget på medborgarkurs. En annan diskussion jag följde var den om förslaget om gårdsförsäljning av vin, ett förslag som vid första anblick kan tyckas harmlöst och right up the liberals alley men som efter framställningar från bl a Gabriel Romanus faktiskt framstår som ett reellt hot mot hela vår restriktiva alkoholpolitik som fått undantagstillstånd från EU.

SVT24 sänder ju också riksdagsdebatter, tyvärr på dagtid (live) så det är förstås sällan en förvärvsabetande pojk som jag kan ta del av dessa. Men ändå, detta samhällsansvar som Public Service faktiskt har tycker jag SVT förvaltar med bravur. Därför en Big Up till SVT idag.

Sjukstugan

2009-11-13T13:44:00.002+01:00

Först blir dottern sjuk.
Sen blir jag sjuk.
Sen blir sonen sjuk.
Sen blir frugan sjuk.

Och det här med influensa är väl en sak, det går att ta sig igenom, men när tandköttet sväller upp och käften är full av blåsor som gör det i princip omöjligt att äta och dricka, då blir man bara förbannad.

När flunsan peakade sökte jag närhet och tröst hos min fru, men hon är inte lagd åt det hållet. Speciellt inte när barnen är sjuka, då lägger hon all fokus på dem. I'm on my own, och då är det otroligt synd om mig. Jag är aldrig så patetisk som just då, när jag hasar efter min fru i jakt på en tröstande kram, en hand på min panna eller bara en klapp på kinden.

När flunsan peakar är jag också väldigt gråtmild. Under veckan har jag i tur och ordning gråtit när jag tittat på Arga snickaren, Fotbollsgalan (Klas Ingesson) och Sportnytt (tyske målvakten som tog livet av sig). Ett mer hudlöst tillstånd är svårt att föreställa sig, jag rämnar som ett korthus inför minsta lilla snyftis.

Men nu mår jag bättre, och det ska jag säga er.. JAG erbjuder minsann tröst och närhet när frugan är sjuk. Hon konstaterade det där härom dagen när hon sa att jag verkar "ha det i mig" att vara vårdande, vilket hon inte har. Hon är stentuff min kvinna, och det är därför jag älskar henne, men ibland.. ibland vill man ju bara ha en kram fast man egentligen inte förtjänat den.

Jävla Winnerbäckare

2009-11-05T16:16:00.002+01:00

Jag lunchade med frugan och döttrarna idag. Det är såna stunder som får en vecka fylld av sjuka barn, halsont och för lite sömn att ändå kännas helt okej. Jag sitter där och småleker med den yngsta medan storasyster springer runt och serverar oss vichyvatten. Halsen och hela käften är ett skämt, helst skulle jag vilja spränga bort skiten för det skaver och värker överallt, men döttrarna är på bra humör och väger upp det hela. Frugan också förstås, hon väger också upp.

Men så sprakar det till i högtalarna, någon av fikets anställda har NATURLIGTVIS bestämt sig för att köra en hel Winnerbäck-platta från början till slut (säkert hon den lilla blonda som går och nynnar med i låtarna). Jävla Winnerbäck. Jävla överskattade jävla klant. Fan vad dålig han är. USCH!

Visst, jag är sur och jävlig nu, mer än vanligt, men jag kommer inte runt det här ens i mina ljusaste stunder. Finns det någon därute som kan tala om för mig vad som är grejen med Winnerbäck? (Inte du Kunken, dig vill jag prata med i enrum om det här). Han sjunger som ett rövhål, helt själlöst (jag sjunger lite hest så att det låter som jag lider, bah). Alla hans låtar är antingen snodda från andra eller lindrigt justerade varianter av egna tidigare utgivna alster. Och hela den här svängen med ”jag är inspirerad av irländsk folkmusik” som han kör, det är ju så jävla tråkigt så klockorna stannar. Alla hans ackordföljder, alla melodier, det där han alltid gör med D-dur där man lägger lillfingret på första strängen tredje bandet, speciellt vid övergångar till G som han ALLTID gör, det är ju sånt man själv BÖRJADE med när man var fjorton! Det är så jävla talanglöst så jag baxnar.

Eller.. så är det så, av anledningar som jag inte har ett skit med att göra, att många människor berörs av Winnerbäcks musik. Så enkelt som så. Och om det är så antar jag att min frustration egentligen inte handlar om Winnerbäcks pinsamt låga musikalitet eller skittråkiga låtar eller bajsnödiga röst utan vad det egentligen är för skillnad mellan mig och alla otroligt hängivna Winnerbäck-fans där ute. Alltså allvarligt, det känns som vi kommer från olika planeter, jag förstår ingenting. ”Åh.. lyssna på det här.. så jääävla bra!” säger någon, och allt jag hör är en billig imitation av något som jag hört tidigare och inte ens gillade då. Basen på ett och tre, vispar på virveln, en jävla irländsk kliché från början till slut. Du kanske kan tänka dig själv hur det skulle kännas om.. tja.. vad ska jag dra till med.. Lars Bethke hyllades som en av Sveriges främsta skådespelare och vann Guldbaggar år efter år (och vem fan är Lars Bethke undrar du, ja det är en kille som har spelat i en massa värdelösa såpor och just nu är med i Andra Avenyn). Så är det för mig och Winnerbäck. En kille som inte ens platsar som trubadur i lilla baren nere i källaren vinner horder av Grammys.

Ja det var ju förstås synd det där att lunchen skulle bli förstörd. En gång hyste jag hopp, skivan började hacka, men nejdå, vidare till nästa spår bara. För det är ju så, de är envisa och lojala intill döden de där Winnerbäckarna. Hon hade väl dödat mig om jag sagt nåt, eller skickat sin pojkvän på mig. Nej usch, jag måste göra något åt den här förkylningen.

Ensam mamma söker

2009-11-04T14:12:00.003+01:00

Jag är så jäkla kluven när det kommer till ”Ensam mamma söker”. Jo, jag följer faktiskt den serien tämligen regelbundet. Å ena sidan tycker jag om att vanliga människor får visa sina alldeles äkta känslor i teve. Jag menar det är ju där ute i Bengtsfors, Borlänge, Sandviken, Gnarp, Bromölla och Finspång som folk i normala fall lever i total mediaskugga. Programmet visar faktiskt en bild av Sverige som nästan är utrotningshotad, bilden av livet utanför storstäderna.

Å andra sidan blir jag så jävla trött på TV3 som typecastar såna här program med samma typ av människor hela tiden. Det är alltid kvinnor som gillar manliga män och sminkar sig fram i livet. Det är alltid män som gillar glada och spralliga kvinnor och som kompenserar den begynnande flinten med bicepsträning. Inget fel med det, men i koncentrerad form blir jag smått vansinnig.

Varför kan man inte få till lite mer mångfald? Eller vill TV3 få oss att tro att alla ”vanliga” kvinnor där ute är som Madelene som skjuter fram dekolletaget och kurrar som en marskatt så fort hon ser en snygg och vältränad kille? Eller att alla ”vanliga” män där ute är som Martin som drar in magen och blåser upp bröstet så fort nämnda Madelene visar klyftan? Jag vet att dessa människor i själva verket representerar en ganska liten del av befolkningen, ändå är de alltid med i programmet.

Det är lite sorgligt att inte alla vanliga och ovanliga människor får vara med, fast å andra sidan kanske det bara är en viss typ av människor som söker till programmet? Inte fan vet jag, men nog skulle det vara ganska uppfriskande att t ex se en knastertorr språkprofessor från Lund eller en debuterande poet från Rotenträsk traggla sig fram genom kärlekens vindlingar och vrår. Bara som en idé.

Black cab sessions

2009-11-04T08:53:00.003+01:00

En vän skickade mig denna lilla länk. Ryan Adams och Neal Casal i baksätet på en Londontaxi, konceptet (som jag aldrig hört talas om) kallas Black Cab Sessions. Vilken fantastisk ide! Jag började kolla runt och fann många fina små pärlor, missa t ex inte Seasick Steve eller för den delen Ed Harcourt och Graham Coxon. En sajt att simma runt i och mysa, tack Niclas!

PS.
Onsdag idag, jag skriver som vanligt på Barstol.

Amsterdam 21-25/10

2009-10-26T14:19:00.004+01:00

Plats: Amsterdam, Spui
Tid: Fredag 23 oktober, någon gång på eftermiddagen.
Väder: Sol, 13-15 grader
Öl: En pint Amstel
Läsning: Turistguide över Amsterdam
Såg innan detta: Nieuwe Kerk
Gick sedan till: Bloemenmarkt
Sällskap: Fru och yngsta dottern
Sinnesstämning: God, mycket god

Det finns stunder i livet som är livsavgörande, sedan finns det andra stunder som är livsnödvändiga mellanrum. Detta är en sådan stund. Inget avgörande, bara en harmonisk paus i en skön oas.

Amsterdam erbjöd allt det jag för stunden behövde: hög mysfaktor, bra muséer, trevliga människor, god öl och ett hotellrum. Amsterdam erbjöd också sånt jag inte behövde: horor, coffeeshops, dyra restauranger och shopping. Men det faller på turisten egen lott att välja och vraka från urvalet, så är det i varje stad. Mitt val föll på Rembrandt och Amstel, andra kanske föredrar Van Gogh och Heineken. Vad du än gillar så är Amsterdam väl värt ett besök, ty mina högt ställda förväntningar infriades helt.

Update:
Se levande bilder från vår Amsterdamresa på Barstol idag onsdag

Vardagslunk med en twist

2009-10-15T09:35:00.005+02:00

Igår eftermiddag ringde min fru. Trevligt, min fru ringer, tänkte jag.

- Jävla helvete min plånbok är borta! Kan du hjälpa mig? Jag behöver spärra korten, kolla numret till polisen också är du snäll.
- Visst, självklart. Fan vad jobbigt, men det löser sig det här ska du se.

Jag kollar upp numren och sms-ar över dem till henne. Fem minuter senare ringer telefonen igen, från ett okänt nummer.

- Jävla fan, nu har mobiljäveln pajat också! Jag orkar inte, Olle skriker hela tiden och jag kastade nyss telefonjäveln i skogen. Kan du komma hit och hjälpa mig?
- Visst, självklart. Var är du? På stan? Ska vi ses på vanliga stället?
- Jaja, vanliga stället blir bra.

Som av en slump hade jag tagit bilen till jobbet, det gör jag aldrig annars. På vägen ut förklarar jag för en kollega varför jag störtar iväg.

- S har tappat bort plånboken och telefonen är paj, ungarna skriker, jag måste hjälpa henne.
- Å fan, ja det låter jobbig. Värsta som finns det där när plånboken är borta.
- Jo, fast iofs.. den brukar dyka upp.. man vet aldrig.

Sju minuter senare träffar jag min fru på det vanliga stället. Jag lastar in två ungar i bilen och kör hem dem, samtidigt går S iväg till polisen för att göra en anmälan. Väl hemma går jag in i garaget och inspekterar barnvagnen som jag vet att S använde tidigare under dagen när hon var ute och handlade och tappade bort plånboken. Jag ruskar lite på regnskyddet, det känns tungt. Jag ruskar lite till och ut ramlar plånboken. Jag ringer min fru, eftersom hon svarar förstår jag att mobilen har börjat fungera igen.

- Hej, det är jag. Var är du?
- Hos polisen. Har du hittat plånboken? Säg inte att du har hittat plånboken?!
- Jodå, den låg i regnskyddet.
- Å fy fan vad pinsamt! Och här sitter jag och gör en anmälan hos polisen.. förlåt alla, förlåt! Fan vad bra du är, vi ses snart!
- Jadå, vi ses.

Senare på kvällen tar vi ett glas vin till den libanesiska hämtmaten. Vi brukar inte ödsla pengar på hämtmat annars, men vi var ju tvungna att fira plånbokens återkomst.

PS.
Den här incidenten, tillsammans med flera andra, indikerar att min fru drar ett jävla tungt lass där hemma och behöver mer sömn. Om hon inte ger med sig snart kommer jag att smyga ner en sömntablett i hennes vinglas och bära ner henne till gästsängen i källaren. Den indikerar också att jag var helt rätt ute på Barstols senaste söndagspanel när jag svarade så här på frågan "Vad har du alltid varit väldigt bra på?"

"Jag har alltid varit bra på att hitta borttappade saker, öppna trilskande burklock och göra mig förstådd"

The smell of parties in the near past

2009-10-12T10:52:00.002+02:00

Fan, jag luktar fortfarande illa. Det blev rätt mycket whisky och bourbon i lördags, sånt sitter tydligen kvar ett tag. Jag var visserligen förvånansvärt pigg när jag väcktes av telefonen söndag förmiddag klockan elva, men lukten.. vad gör man åt den?

Jag satsade på att skämma bort järngänget istället för att bjuda skitmånga och tvingas halvsnåla. Vi var tolv personer och jag bjöd på allt.. ja, alltså mat, dryck, snacks kaffe och kanelbullar. Så mycket till dessert blev det inte, med tolv grabbar i huset kändes det inte som högsta prioritet. Jag fick fina presenter, både sånt man kan dricka, läsa och spela vinylskivor på (det ska tydligen gå att spela över vinylplattor till USB-minne på den där mackapären, vilket jag naturligtvis kommer att testa men egentligen.. är det inte själva vinylen man vill åt?)

Barstols stockholmsdelegation var där, det gamla järngänget var där, plus några till som fick krydda anrättningen. En 40-årsfest med mycket sprit, den passerar fort genom tid och rum. Men vi hade roligt, det tror jag nog ändå.

Är du vanlig?

2009-10-07T09:10:00.002+02:00

Känner du dig vanlig?
Känner du att du vet hur saker och ting är i verkligheten?
Gillar du föreställande konst?
Är du trött på kultursnobbar som talar om för dig vad som är bra och dålig kultur?
Är du inne på att detta fenomen är ett hot mot demokratin?
I såna fall vill Göran Hägglund ha din röst.

Läs mer på Barstol.nu.

Skägg

2009-10-06T16:49:00.002+02:00

Just tillbaka från toaletten med en intressant iakttagelse: skäggstrån är till sin konstruktion och konsistens klart mer besläktade med könshår än någon annan typ av kroppshår. Åtminstone mina skäggstrån. Jag satt där på muggen och ryckte loss ett skäggstrå, vilket jag ibland gör under kontemplation, och när jag senare såg att det hade landat på toalettringen så insåg jag genast det uppenbara. Om någon annan människa ser detta hårstrå kommer denna människa garanterat tro att det är ett könshår. Visst, kontexten spelar in, toalettringar brukar befinna sig nära könshår, men även under andra omständigheter tror jag att de flesta hade misstagit mitt skäggstrå (harmlöst) för ett könshår (jätteäckligt). De två är så lika och ändå laddade med så vitt olika betydelser. Jag ska börja lägga ut skäggstrån lite här och där, och ibland smyga in ett könshår, och se om folk märker någon skillnad.

En till gubbjävel

2009-10-05T16:25:00.002+02:00

Okej, så jag fyllde 40 igår. Big deal. För den som gifter sig och fyller 40 inom loppet av några få månader hamnar födelsedagen lätt i skymundan. Om du frågar mig hur det känns har jag haft standardsvaret klart sedan länge: "Min mentala ålder har varit 42 sedan jag var 25, så det börjar väl snart närma sig total harmoni".

Att gå in i 40-talet som nygift fembarnsfar har helt enkelt inte inneburit någon kris alls. Värre vore det antagligen om jag satt kvar i polarens soffa på södermalm och letade efter kärleken på dejtingsajter. Då hade det kanske känts lite kymigt. Inget fel med dejtingsajter, det var ju faktiskt genom en sådan jag träffade min fru, men det är sannerligen inte där jag skulle vilja vara nu.

Rätt man på rätt plats alltså, vad sägs om det? Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som satt där hemma och pratade med frugan över en kopp kaffe igår morse. Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som skjutsade femtonåringen till innebandymatchen vid tolvsnåret. Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som nattade barnen igår kväll. Faktiskt inte.

Ännu fler hundägare

2009-10-01T13:08:00.003+02:00

Imorse var det en gammal gubbe och en hund som gick på varsin sida av gång- och cykelvägen. Emellan dem, tvärs över körbanan, löpte kopplet. Min första tanke var att bara dra på utav h-e, men då hade förmodligen hunden omkommit. Det vore lite synd det, eftersom hunden egentligen är oskyldig. Så jag gjorde som kärringarna sagt åt mig, jag plingade på cirka 40 meters avstånd. Jag plingade och plingade men gubbjäveln måste ha varit döv för det hände ingenting. Till slut blev jag tvungen att ropa "HÄPP HÄPP!", då ryckte senioren till och sa "Jaha?" "Farbror måste ta undan hunden annars händer det en olycka" sa jag. "Jaha?" sa gubben igen.

Alltså jag vet fan inte vad jag ska göra åt dessa hundägare. Här försöker man vara både miljövänlig och hurtig genom att cykla till jobbet i ur och skur men en viss skara människor gör det nästan omöjligt att genomföra. Är det någon som har några tips? Jag vill helst undvika våld.

Pablo Francisco - Ecstacy at Techno Club

2009-09-30T15:28:00.001+02:00

Alltså.. jag är verkligen inte killen som brukar hylla stand up-komiker i onödan, men den här killen hör till undantagen. Visst, det är amerikansk under bältet-humor långa stunder, men vilken finess, vilken träffsäkerhet, vilken talang! OCH, det här är helt sjukt, han kommer för fan till Gävle nästa fredag! Vilka hänkar på?

En onödig påminnelse

2009-09-30T11:20:00.003+02:00

Jag antar att jag egentligen inte behöver påminna er om att det är onsdag och att jag skriver på Barstol idag. Jag får ibland höra att jag är övertydlig, vilket kan tolkas som att jag underskattar mina medmänniskors fattningsförmåga. Men så är alltså inte fallet. Jag är övertydlig eftersom jag alltid känner mig osäker på min förmåga att nå fram till människor.

Jag antar att detta gör mig allt annat än mystisk. Så är det, såna insikter kan man nå vid snart 40 år fyllda. Jag är inte mystisk, har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

Rätt ofta känns det också som att många människor tror att jag är kaxigare och mer självsäker än jag är, fast det kanske är en allmänmänsklig missuppfattning. Känner du också så? Vi är nog aldrig riktigt så som andra tror att vi är. Inte ens den som står mig absolut närmast känner till alla skrymslen och vrår.

Hursomhelst (Chuck Klosterman, eller rättare sagt Chuck Klostermans översättare, skriver ihop hursomhelst i sina böcker så nu gör jag det också), du kan väl gå till Barstol och slänga ett öga är du snäll.

Lunch

2009-09-29T13:28:00.004+02:00

Jag käkade lunch med min fru idag. Vi pratade om föräldraskap, hur jävla präktigt allt som har med föräldraskap är. Ja du vet i tidningar och sånt. Skit samma, det hela spårade som vanligt ur ganska snabbt och någon gång under samtalet sa frugan "Jaja, man är väl en bad mother", varpå läget yttrade sig för mig att dra till med "Om du är en bad mother, då är jag en bad motherfucker". Jag tycker faktiskt att det var jävligt roligt sagt (det tyckte hon också).

Jävla hundägare

2009-09-25T13:46:00.004+02:00

Vissa mornar borde man bara hålla käften och bita ihop, men inte jag inte. Imorse rök jag ihop med två hundägare. Det var dom där två kärr.. kvinnorna som jag kommer ikapp nästan varje morgon när jag cyklar till jobbet. Där strosar dom två, glada i hågen, medan ett virrvarr av koppel och hundar löper tvärs över gång- och cykelbanan. Det är samma sak varje gång. Men imorse lackade jag ur, jag stannade helt enkelt cykeln och sa ”Hörni, det här funkar ju inte..”

Innan jag hann säga något mer fick jag två synnerligen ilskna hundägare på halsen som skällde ut mig efter noter. Jag fick veta att det här helt och hållet berodde på att jag inte plingar med min ringklocka när jag är 40 meter ifrån dom, och jag fick minsann också veta att ingen annan har något problem med det här. ”Så vad ni säger är alltså att det här är mitt fel?” sa jag, och fick en ohörbar svada till svar. Jävlar vad tanterna gick igång på det där!

Det gick förstås inte att fortsätta resonera i det läget, det enda jag kunde göra var att säga ”Okej, då vet jag” och cykla iväg som ett åskmoln. Men jag smider planer, tro inget annat. Våra vägar kommer att korsas igen, kanske redan på måndag, och jag ska ägna helgen åt att tänka ut exakt hur och med vilka verktyg jag ska annonsera min ankomst på ungefär 40 meters avstånd.

Och jag vet vad ni tänker säga nu, ni tänker säga att tanterna har rätt. Och det har dom, det går inte att säga emot i sakfrågan. Om jag plingar 40 meter innan så är problemet ur världen, men jag kan förstås inte nöja mig med det.

Nej, eftersom en sådan lösning lägger hela ansvaret på mig som cyklist och inte kräver någon bot och bättring från hundägarna så har jag ett bättre förslag. Om du är ute och går med din hund längs en gång- och cykelväg så är det DITT ansvar att se till att a) kopplet aldrig löper tvärs över vägbanan (dvs att du och hunden går på varsin sida av det där breda svarta strecket som heter asfalt) och b) att hunden inte springer kors och tvärs över denna, speciellt strax före 8 på morgonen, hårt trafikerade vägbana. Jag låter inte mina barn springa kors och tvärs över vägbanan när jag är ute och går med vagnen, eftersom detta skulle försätta både dom och mina medtrafikanter i stor fara. Jag förstår inte varför just hundägare har så svårt att få in sådan enkel matematik i skallen.

Och här kommer jag garanterat att möta invändningar från hundägare som ska förklara för mig att det är svårt att hålla en hund i styr eftersom hunden har en egen vilja och är så glad och upprymd över att äntligen få röra på sig, och så vidare, och så vidare. Men jag säger SKITSNACK, det är vad jag säger! Det här är hur lätt som helst, det enda du behöver göra är att hålla KORT KOPPEL! Jag har sett Mannen som talar med hundar, jag vet hur sånt här fungerar. En hund ska alltid hållas i kort koppel, av flera anledningar. Och med kort koppel menar jag BETYDLIGT KORTARE ÄN FYRA METER! Det är du, käre hundägare, som har släpat ut det intet ont anandes djuret på vägbanan, inte jag.

Om dessa villkor uppfylls så lovar jag att göra min del. Jag lovar att om nöden så kräver annonsera min ankomst i god tid, MEN JAG SKA JÄVLAR I MIG INTE BEHÖVA GÖRA DET VARJE GÅNG BARA FÖR ATT NI GÅR OMRKING OCH SLADDRAR OCH INTE KAN HÅLLA KOLL PÅ ERA HUNDAR! Begrips?!

Det fanns en lucka

2009-09-23T09:43:00.002+02:00

Igår kväll fanns en lucka, och jag tog den. Runt halv tio infann sig plötsligt läget, alla småbarnen sov och gitarren var ledig. Jag sa till frugan att nu ser du, nu går jag ner i källaren och spelar lite gitarr. För det var så himla längesen, och jag är sugen, så jag gör det. Sen spelade jag i typ tjugo minuter och det gick åt helvete. Det lät så jävla illa, och det kan bli så ibland men det är lika deprimerande varje gång det händer. Ingenting lirar, fingrarna lyder inte, och den redan flämtande drömmen om scenen förångas och försvinner i tomma luften. Det är bara att gå upp igen, sätta sig framför teven och kolla på sportnytt. Läsa lite Paasilinna innan man släcker lampan och blir medvetslös.

Barsnack

2009-09-23T09:12:00.001+02:00

Idag bjuder jag på ett hederligt barsnack mellan två farbröder, där jag är den ena.
Du läser det inte här, men här.

Idol puts the LE back in GÄVLE

2009-09-16T08:23:00.002+02:00

Läs om Idol, Gävle, musikliv och lokalpatriotism på Barstol idag.

Wadda you wanna do with your life? (I wanna rock)

2009-09-10T14:04:00.002+02:00

Om någon hade sagt till mig när jag var femton att jag vid nära förti fortfarande skulle sitta och fundera över vad jag vill bli när jag blir stor hade jag nog blivit mörkrädd. Men så är det lik förbannad, här sitter man och funderar över vad man egentligen var ämnad att göra.

Kanske är det ett I-landsproblem, fast jag är inte så säker på det. Alla, oavsett status, nationalitet och hudfärg, har väl drömmar och funderingar om framtiden? Nej, jag tror att det här är så djupt mänskligt som det bara kan bli. Ett barn i Darfurs flyktingläger har drömmar, en fängelsekund på Guantanamo likaså, annars dör man väl, liksom långsamt inifrån, eller?

Jag skulle ju bli en entertainer, det var ju så. Men vem har David Lee Roths självförtroende när man är femton? Jag var finnig, smal och begåvad med en ytterst dålig självkänsla. Jag var ingen, jag vågade inte ens stöta på tjejer. För helvete, inte ens när jag fick en lapp där det stod att den och den ville vara ihop med mig vågade jag tro på det. "De driver med mig" tänkte jag, och lommade vidare mot rökrutan med blicken stadigt fäst i golvet. Kvar stod en förvånad femtonårig tjej med lappen i näven.

Den dåliga självkänslan har varit en följeslagare genom livet. Nog för att jag har jobbat på den, oftast genom exponering, men varje ny situation, varje ny möjlighet, föder tanken "Inte fan klarar jag det där" i mitt huvud. Sen gör jag våld på mig själv, tar steget med bultande hjärta och tänker att den här exponeringen bygger upp min självkänsla. Men det blir ju fan aldrig bättre. Jag är lika liten och skakis varje gång. Ibland bangar jag och det är värst. Fan då är jag inte människa på flera dagar.

Jag har fått lära mig, utan färdig diagnos visserligen, att jag är orosdriven och har stort kontrollbehov. Om jag t ex ska ta mig an en uppgift, vare sig det är på jobbet eller hemma, börjar jag med att tänka på ALLT som ska göras, ALLT som kan gå snett och sen gör jag en riskbedömning och kommer ofelbart fram till att uppgiften antingen blir svår eller omöjlig. Såvida jag inte har gjort samma sak förut förstås, då leker jag mig fram genom den. För egentligen, och så här får en sån som jag inte säga, så är jag nog ganska begåvad.

Ibland tycker människor i min omgivning att jag är bra eller smart eller klok eller kompetent, och då får jag prestationsångest. Jag kan säga saker som "Jag är nog inte så smart som du tror", på fullaste allvar. Jag tror alltid att du tror att jag är smartare än jag är, och det beror på att jag inte har så höga tankar om mig själv. Faktiskt så är det så. Inget att hymla om. Och jag fiskar inte nu, jag bara skriver dagbok.. tror jag.

Men det jag ville få fram är att jag också tror att min låga självkänsla har färgat mina politiska åsiker. Jag har alltid den där tanken "Det kan när som helst gå åt helvete" nära till hands, och den som tänker så vill nog ha starka, trygga skyddsnät. Plus att jag förstås är uppväxt i ett sånt samhälle, fast varken jag själv eller någon i min familj någonsin har behövt använda det där skyddsnätet. Men jag litar inte på statistik och by gones, jag litar bara på min dåliga självkänsla. Egentligen är man väl en jävla succé, det gäller bara att fatta det själv.

I wanna rock.

Onsdag

2009-09-09T09:24:00.001+02:00

Det blåser, det är september, sommaren börjar ge upp men, framför allt, det är onsdag. Så du vet var du ska gå för att få dig lite ny (i brist på annat adjektiv) läsning: Barstol.nu

Note to self: Be here now

2009-09-07T11:35:00.004+02:00

Efter en magisk sommar väntar en höst full av hot. Är det inte så det känns? Jag vet inte om din sommar var magisk, jag hoppas iaf att den var bra. Själv har jag ju gift mig, blivit pappa igen och känt ett bubblande lager av ren livsglädje strax under huden ända sedan i våras då lilla E började komma på benen igen och förberedelserna inför bröllopet tog fart på allvar. Så magisk är, för en gångs skull, inte en överdrift.

Men nu börjar vi ställas på prov. Som om vi behövde en dödlig influensa när krisen redan har oss på knäna. Det är osäkerheten och ovissheten som ibland förlamar även den mest energiske. Kommer jag att få sparken? Kommer flunsan att flyga förbi mitt hus av kärlek? Jag duckar instinktivt hela tiden, vet inte varifrån smällen kommer att komma.. om den kommer.. men rädslan finns där och måste hela tiden bearbetas och motas bort.

Tänk konstruktivt. Tänk positivt. Samla dina vänner, dem du älskar, människorna som betyder något i ditt liv. Satsa på kärleken och vänskapen, sätt pengarna där. Försök vara här och nu, oroa dig inte för vad som eventuellt kommer att hända.

Jag är den orolige, har alltid varit. För mig är "att leva i nuet" en gigantisk utmaning. Men om jag klarar det, och jag tror jag klarar det, så fixar du det också. Kan vi inte hjälpa varandra? Är det inte också sånt som detta forum kan användas till? Att trösta? Stötta? Peppa? Kom igen nu, vi fixar det här! Jag vet att det är jobbigt men fan.. jag kan hjälpa. Du kan hjälpa. Låt inte oron vinna, jag har varit i den gropen och vill inte tillbaka. Vi ska inte dit, okej?

Barstol testar undersökande journalistik

2009-09-02T08:23:00.001+02:00

Idag, klockan 09.00, är det dags för lite undersökande journalistik på Barstol.
Check it out.. it out.. it out.

Edinburgh, en reseskildring

2009-08-26T09:31:00.002+02:00

Om du funderar på att åka till Edinburgh rekommenderar jag att du läser mitt inlägg på Barstol.nu först. Det finns några fallgropar ser du, speciellt för den som reser med barn (vilket bilden ovan inte på något sätt illustrerar, där är det snarare klackarna i taket både för mig och lilla E).

Love is in the air

2009-08-24T10:58:00.003+02:00

Kära läsare!

Det är lite sent påkommet, jag hann inte länka innan vi stack på minismekmånad förra veckan, men en rapport från bröllopet finns att läsa på Barstol.

Hur det var i Skottland? Jo.. både och, blandade känslor. En utförligare rapport kommer på Barstol på onsdag (låt mig bara säga att Edinburgh inte är den barnvänligaste stad jag besökt).

Nu måndag. Hujedamig, snacka om att man landar hårt efter den lyckligaste veckan i ens liv. Men det får det väl vara värt, det ska fan inte gnällas här inte!

Dan före dan

2009-08-14T08:41:00.003+02:00

Imorgon gifter vi oss, och jag börjar så smått undra om vi har tänkt på allt. Det har vi väl inte, antar jag, men skit samma. Det är bara en fest, bara en fest.. nej, inte riktigt.

Jag försöker hålla fjärilarna i bröstet borta, andas lugna djupa andetag, men jag bara vet att jag kommer att vara lättrörd som en pulversås innan det här är över. En gång förra veckan började både jag och S att gråta när jag var hemma på lunchen. Vi satt och lyssnade på potentiella låtar att göra inmarsch till, och när Joni Mitchell sjöng A case of you brast det för oss båda. Vi är människor som normalt håller masken lika stenhård som Clint Eastwood, så den där lilla lunchincidenten är väldigt talande för exakt hur nära euforins yttersta och märkliga gräns vi befinner oss just nu. Den gräns där man gråter av glädje och skrattar av stress, det är ett underbart tillstånd måste jag säga men jag tror inte jag pallar så värst länge till. Bara tills imorgon, sen kan vi börja slappna av igen.

It's wednesday and you know where to go

2009-08-12T09:14:00.003+02:00

Det är lilla lördag idag och jag har som vanligt fått äran att besudla bloggkollektivet Barstol med mina små krumma bokstäver. Idag skriver jag om svensexan som ägde rum i helgen.

Bilen

2009-08-06T11:03:00.003+02:00

Familjens bil har alltid varit en central plats under semestrarna. När jag var liten satt vi ofta och kivades om ratten jag och brorsan, på någon gräsplätt bredvid en hyrd stuga i Norrland. Jag minns lukten av solvarm galon och bakelit, och ibland brända löv (på den tiden hade alla bilar cigaretttändare). En gång lyckades vi lägga ur både handbromsen och växeln, bilen hann rulla iväg ett par meter innan vi fick stopp. Inte fan sa vi nåt till farsan, och han märkte väl säkert vad som hade hänt men han sa aldrig något om det han heller. Små pojkar kunde gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, så var det i vår familj. Första gången jag var fyllechaffis åt mina föräldrar var jag nog bara tolv år gammal, det var visserligen ute på landet och efter små grusvägar men ändå ganska anmärkningsvärt om du frågar mig.

Tjugotalet år senare satt mina äldsta söner och kivades på samma sätt på en gräsplätt utanför stugan i Hälsingland. Skulle tro att det var sommaren 1997. Jag var separerad och fattig, bilen var en skrotig Opel Kadett (den sämsta bil jag någonsin ägt) som jag på ren chans åkte land och rike runt med i mitt jobb. Även den bilen hade en fungerande cigarrettändare, det var väl i stort sett det enda som fungerade på biljäveln. Sönerna lyckades aldrig ställa till med någon eldsvåda men väl dra ur batteriet. Jag började skälla på ungjävlarna när bilen visade sig vara helt död. Min far däremot, som alltid är rådig i mekaniska knipor, tog det hela med ro och hämtade batteriladdaren (en bra karl har alltid en sådan nära till hands). Små pojkar kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder.

Ytterligare tolv år senare sitter nästa ungskock och kivas bakom ratten. Sommaren 2009 är bilen ganska ny och fin, åtminstone är den nyare och finare än någon annan bil jag ägt. Sonen, han i röd tröja, tar självklart och naturligt plats bakom ratten (med, skulle det visa sig, kladdiga händer) och dottern väntar snällt bredvid. Det är inte likt henne, inte alls. Hon är den typen av tjej som snor alla grejer som lillebror leker med, som bryskt flyttar på honom om han råkar sitta på den plats där hon vill sitta och som alltid tar den sjäklvara ledarrollen varje gång duon ger sig ut på egna små äventyr. Men i bilen blir hon plötsligt avvaktande och betraktande, som om den sista nedärvda mansrollen bor där inne. Eller så tyckte hon helt enkelt inte att det verkade speciellt roligt att sitta och rycka i en ratt, vad vet jag.

Det finns iallafall ingen cigarettändare på den här modellen. Hålet finns visserligen kvar men det används till att ladda mobiltelefonen. Ingen eldsvåda alltså. Inget urdraget batteri heller, för slår man på lyset börjar det pipa, slår man på radion går den bara i en timme och stänger sedan av sig själv. Och handbromsen är elektronisk och går inte att lägga ur om inte motorn är igång. Små pojkar, och små flickor, kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, men biltillverkaren ifråga har effektivt satt stopp för alla sedelärande konsekvenser. Det kan jag tycka är lite synd.

Ia är igång igen

2009-08-06T09:49:00.002+02:00

Jag noterade nyss, sprudlande glad, att en av mina absoluta favoriter har börjat blogga igen. Hon verkar ha varit igång ett tag, hur kunde jag missa det? Jo, det beror väl för fan på att jag har slutat läsa bloggar kan tro. Jag vet inte om jag tänker börja igen, det här kanske bara är ett tillfälligt tillstånd.

Hursomhelst, det är inlägg som detta (och många många andra) som gör att jag aldrig riktigt kan slita mig från hennes blogg.

Low-fi-bröllop

2009-08-05T13:28:00.003+02:00

Så här är det. Vi ska gifta oss borgerligt, och vi vill göra en egen grej av det. Dvs icke-traditionellt, inte romantiskt geggigt utan.. ja, något eget. Vi är som vi är, och vi vill kunna stå för den här ceremonin nu och i evigt minne.

Det här har satt en del bryderier i våra huvuden. Det är ju alltid enklare att köpa det färdiga paketet, att göra som alla andra, då slipper man tänka ut skiten själv. Men har man satt fan i båten får man ro honom i land, och vi tänker inte backa en tum. Således kommer vi att ha ett bröllop utan bordsplacering, utan toastmasters (vi kallar dem värdar.. hmm..) och utan talarlistor. Sätt dig var du vill, ska du säga något så klinga i glaset och säg det. Sluta tjafsa liksom.

Insikten som slår en efter ett tag är att somliga gäster kommer att bli lite förvirrade, andra kanske till och med besvikna. Och frågan infinner sig, är det för deras skull vi har bröllopet? Nej. Borde vi inte då få som VI vill ha det? Nja. Det funkar inte riktigt så, har jag börjat inse. Ett bröllop är till i första hand för de som gifter sig men också ganska mycket för gästerna. Och folk har vissa förväntningar när de går på bröllop, så är det. Visserligen borde de som känner oss veta att de ska förvänta sig det oförväntade om det går på VÅRT bröllop, men ändå.. jag oroas lite av det här. Det gäller att stå på sig, för det finns människor omkring oss som försöker styra oss tillbaka till traditionen.

Nåväl, just nu våndas vi runt ett konkret problem: vigselförrättaren har övertygat oss om att vi bör ha musik i början av ceremonin, liksom för att samla gruppen och sätta tonen. Okej, vi ska ha musik. Men då får det vara något originellt, något som vi själva har en relation till. Så jag börjar gräva i skivsamlingen och hittar ett antal jävligt grymma låtar om kärlek (Ryan Adams version av Always on my mind, Only love can break your heart med Neil Young, A case of you med Joni Mitchell, Into my arms med Nick Cave, m fl). Problemet är bara att de vackraste låtarna om kärlek handlar om antingen FÖRLORAD eller HOPPLÖS kärlek. Inte direkt den tonen man vill sätta på ett bröllop.

Och en sån här grej gör mig sömnlös, vilket väldigt få saker gör. Innan jag har hittat den där perfekta låten får jag ingen ro i kroppen, men jag har liksom aldrig behövt tonsätta ett bröllop förut, man har ju fan bara lyssnat på de där sorgliga poeterna. Har du något förslag?

Barstol igen

2009-08-05T09:10:00.001+02:00

Idag skriver jag om fördomar på Barstol

Syskonkärlek

2009-08-04T13:35:00.010+02:00

Vad som får en att plötsligt slänga in ett inlägg efter en alldeles för lång tystnad kan naturligtvis variera. Den här gången var det bilden på mina två döttrar som jag bara inte kan undanhålla alla eventuellt kvardröjande läsare (om det finns någon kvar, tack för förtroendet!) Det är så mycket kärlek och ömhet i den här bilden att jag får tårar i ögonen varje gång jag ser den. Cheesy, jag vet, men vad fan.. man blir rätt mjuk när man har såna här manicker omkring sig hela dagarna.

Hela dagarna ja, det var ju så i tre veckor, det var den semester jag fick. Och vi fick en del gjort, som fjällvandring, en tripp till västkusten och ett par lata dagar vid sommarstället i Hälsingland (passar inte oss, vi behöver aktiveras). Men det kommer mera, för snart (nästa lördag) gifter vi oss och sen drar vi iväg till Edinburgh några dagar. Någon som har tips på vad man kan se och göra i den staden? Jag var bara ett barn sist jag var där, men någon slags whiskey borde iaf få slinka ner några gånger tycker jag.

Att gifta sig.. HA! Fan vad skumt det där känns. Skumt men bra, fast just nu mest stökigt. Jag kan inte bestämma mig för hur jag egentligen kände när jag köpte öl, vin och sprit på systemet för sjuochetthalvttusen härom dagen, det pendlade mellan "nu borde man grilla" och jordens närstående undergång. Måste vi dricka för att ha roligt? Ja, det måste vi.

Hoppas ni har det bra där ute.

Barstol

2009-07-08T10:35:00.001+02:00

Om du vill veta varför jag aldrig dansar, allra minst i strumplästen hemma i kompisars vardagsrum, läs då Barstol idag.

Det håller på att balla ur

2009-07-07T14:27:00.002+02:00

Vi är tre personer på kontoret denna vecka. Två av dessa sitter i samma rum. En av dessa två är jag. Vi spelar gamla Monster Magnet-låtar och då vet man att det har ballat ur. I fredags, Gud må ha förbarmande över våra själar, spelade vi Scorpions och Corky & the Juice Pigs (går det ens att droppa dessa två bandnamn i samma mening utan att tangentbordet spricker?)

Det jävliga i sammanhanget är att jag har en massa skit som måste blir klart den här veckan. Allt att göra men ingen arbetsmoral. Den sämsta tänkbara kombinationen.

R.I.P Michael Jackson

2009-06-26T11:56:00.004+02:00

Michael Jackson är död. Min rumsgranne på jobbet sa det när jag kom imorse, och jag vacklade till lite. För mig kommer han alltid att vara killen på bilden här ovanför, min bevakning av hans karriär efter Thriller har nämligen varit blygsam. En och annan skitbra låt under 90-talet, visst, men för den som är mer intresserad av musik än populärkulturella fenomen så har det varit svårt att hålla intresset vid liv. Jag menar inte att förringa honom nu, jag vet vet att det finns många fans där ute som sörjer hans bortgång och jag har all respekt för det, men enligt min åsikt var det ganska länge sedan han förtjänade titeln "King of pop". Eller så skiter vi i det där förtjänandet och säger som amerikanerna, once a champ always a champ.

Alldeles oavsett vad som hände med hans karriär senare så råder det åtminstone ingen som helst tvekan om att Thriller var, är och förblir ett av tidernas bästa popalbum.

Engagemang

2009-06-25T09:02:00.002+02:00

Jag befinner mig en delvis ny och ganska knepig situation. Jag försöker balansera tiden och den samlade orken mellan arbetet och familjelivet, och där är inget nytt. Men eftersom allt jag gör på jobbet sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten är nytt och det känns som att vad fan som helst kan hända när fan som helst så infinner sig ett vägval. För jag vet av erfarenhet att det går alldeles utmärkt att säga ja och jajamensan till allt som dyker upp på jobbet och det kan vara nog så roligt och tillfredställande att känna sig så nödvändig och duktig som man då kan göra. Men.. varje gång jag kommer hem så springer en liten kille mot mig med armarna utsträckta. Han behöver också mig. Sen tittar jag in i vardagsrummet och där sitter en liten tjej som inte gärna sträcker ut sina armar mot mig, hon är för cool för det, men hon behöver också mig. Och på golvet, där ligger en mindre tjej, en riktigt liten en, vars blick och leende får mig att aldrig vilja lämna huset. Och det är inte nog med det, för nere i källaren sitter två tonåringar och Wow-ar, vilket kanske låter som att ha två aliens i huset men faktum är att dessa killar är så oerhört snälla, roliga och älskvärda att jag smälter varje gång jag ser dem.

Med andra ord, varje gång jag kommer hem från jobbet vill jag aldrig åka tillbaka till jobbet. Sen sover jag, sen blir det morgon och autopiloten slår på. Det är inte så att jag vantrivs på jobbet, det så att jag trivs så förbannat mycket bättre där hemma. Och jobbet kan, i värsta fall, bli ett hot mot allt det jag håller kärt. Ett hot blir inte mycket större än så.

Jag får nog börja fundera lite på vad jag vill prioritera i livet, vilket förstås är en lyx i sig. Att behöva prioritera livets innehåll, det måste vara motsatsen till tomhet och ensamhet. Jag är lycklig, så mycket vet jag. Men jag har småkrisat de senaste dagarna, upplevt hotet. Jag är fånig, lite stingslig, men det kan bero på att jag varit hemma i sju månader och man studsar fan inte tillbaka till 190 knyck över en natt. Jag antar att jag helt enkelt har upplevt stress, mestadels emotionell sådan, och jag är inte skitduktig på att hantera den direkt. Men va fan, man kan ju inte vara duktig på allt, säger han som är farligt nära att fastna i duktig-pojke-fällan (jodå flickor, den fällan finns också).

Onsdag igen

2009-06-24T08:54:00.002+02:00

Och onsdag betyder att jag skriver på Barstol. Idag klockan 09.00 publiceras en text som är lång, kanske en aning svårtillgänglig och möjligen till och med lite krävande. Och det är vad hela texten handlar om, att vi medborgare i informationssamhället får allt svårare att ta till oss budskap som överskrider en viss abstraktionsnivå. Låter det här intressant? Inte det? Men du.. ge det åtminstone en chans, okej?

Neil (forever) Young

2009-06-17T11:04:00.001+02:00

Idag läser du min rapport från fredagens besök på WTAI-festivalen på Barstol

WTAI

2009-06-08T14:58:00.002+02:00

Nu är det bestämt. Det kom hastigt på och kommer att bli lite tajt men på fredag blir det WTAI för mig. Det SKA jävlar i mig gå! Valet av dag blev ganska enkelt, jag har aldrig (skäms på mig!) sett Neil Young och Moneybrother spelar på lördan. Visst, ett tvådagarspass hade kanske varit optimalt men en småbarnsförälder får ibland nöja sig med en hygglig kompromiss. Det är inte direkt så att jag klagar.. om någon trodde det.

Ses vi där då eller?

Oj

2009-06-07T14:40:00.003+02:00

När min 1,5-årige son säger "oj" brukar det betyda att han gjort något som han inte gör varje dag. Imorse klockan 05.57 satt han i sin spjälsäng och rabblade sitt lätt förvånade mantra, "oj.. ojoj.. oj". När jag kom in i rummet var det lite skumt, jag var sömndrucken och utan mina glasögon så jag såg inte riktigt vad det var han höll i handen. Att han hade lyckats ta av sig sin blöja stod klart, men det var inte förrän jag kom riktigt nära som jag kunde identifiera det olycksaliga föremålet i hans hand. Det var en bajskorv.

Konspirationsteoretikern där ute kan hävda att den här historien inte håller eftersom jag borde ha känt lukten på långt håll, men då ska du veta att min allergi så härs års effektivt hindrar all form av doftidentifikation. Även den av bajskorvar. En defekt som ibland, eller ganska ofta när man byter blöjor med den frekvens som jag gör, kan vara en välsignelse. Men imorse kom jag lite för nära.. det hade varit bra att få en varning av näsan åtminstone ett par steg ifrån.

Jonathan Richman - I Was Dancing In The Lesbian Bar Live

2009-06-05T23:24:00.001+02:00

Jag älskar den här mannen, han gör mig glad! Du som har sett "Den där Mary" känner igen honom som killen som dyker upp och sjunger i var och varannan scen, men mr Richman har förstås mycket mer på sitt samvete. Det började med Modern Lovers en gång i början av 70-talet, sen har han gått sin egen väg och gjort det som fallit honom in. En förebild, på alla sätt och vis.

Våga vägra twittra

2009-06-04T13:39:00.003+02:00

Alltså twittra, vad fan är meningen? Är det meningen att jag ska vara intresserad av informationen "Har hällt upp ett glas rött och bänkat mig framför CSI Miami"? Jag är ledsen, twitter gör bara mitt människoförakt starkare.

Jag är inte den som sitter och snackar blaj med kompisar i telefonen, jag har telefonfobi. Alltså borde jag egentligen passa perfekt för twitter, uppdatera min status med jämna mellanrum och låta kompisarna veta vad som händer i mitt liv. Men för i h-e.. det är ju så jävla ointressant så klockorna stannar! Det faller liksom på själva grundidén, vem i h-e kan vara intresserad av om jag sitter och skiter eller har tagit en löprunda eller steker bacon eller, den här är fin, "myser i soffan"? Allvarligt alltså, vill ni veta sånt om mig?

Är det här en generationsfråga? Är jag för gammal? Nå, så svara mig då! Jag fattar kändisgrejen, det gör jag. Britneys hängivna fans vill veta allt, ibland vill kanske till och med jag veta vad hon gör. Men att Malin 37 i Bromma har hängt tvätt och öppnat en påse Gott & Blandat är information som gör mitt liv så mycket fattigare.

Lilla lördag kan väl spenderas sittande på en Barstol kan tänka

2009-06-03T11:39:00.002+02:00

Idag försöker jag sammanfatta Ryan Adams karriär på Barstol.nu

Starstruck

2009-06-02T16:37:00.005+02:00

Igår såg jag Jan Berglin på Konsum krysset och blev starstruck. Jag brukar se honom där ibland, och det är samma sak varje gång. Jag vill gå fram och uttrycka min beundran, men karln utstrålar en enorm integritet och jag blir blyg. Fast han kanske skulle bli jätteglad, vad vet jag.. det får fan bära eller brista nästa gång.. jag gör det! Eller.. så blir det fel, liksom att han betraktar Konsum krysset som en safe zone och tycker det är skönt att slippa kladdiga beundrare. Han kanske går omkring där och betraktar, han är ju en sån, en betraktare, och om jag klampar fram och börjar stamma så har jag blåst hans cover och sen blir det inga fler Berglin-serier. Tänk vad hemskt! Nej, den risken får inte tas. Jag håller käft, nu och för alltid. Det blir nog bäst så.

Fel låt

2009-05-28T13:54:00.002+02:00

Har du en sån där låt som du egentligen inte borde gilla? Du har ägnat åratal åt att finslipa din musiksmak, den skiner i solen som en dyrbar skulptur och allt som finns där har en mening. Inget överflöd. Inget som stör. Men så ibland kommer en låt och tränger sig in, fast den egentligen inte borde få vara där. Det kan till och med vara lite skämmigt att erkänna, eller hur?

Jag har mejslat fram en musiksmak som på senare år blivit allt mer reducerad, som en fin sås. Till slut, förutspår jag, kommer jag bara att lyssna på viss hårdrock från vissa årtal, viss dub reggae från vissa årtal och det mesta med Tom Waits. Jag har vridit och vänt på min fina skulptur, hållt hyenorna borta. Fint som snus. Men så kommer den där jävla låten som tränger sig in, bara kliver rakt på utan inbjudan, slår sig ner och tar en självklar plats i mitt huvud. Det är skämmigt och det tar emot, men för mig är den låten Human med The Killers.. JAJA, NU SA JAG DET! Usch.. nu får du avslöja din skämmiga låt, så vi återställer balansen.

Endast en liten dagoperation

2009-04-30T14:05:00.002+02:00

Jag har gått och funderat på en sak ganska länge nu. Vägt för och emot, försökt ta ställning, vaknat mitt i natten och varit tvärsäker för att på morgonen vara lika ambivalent som vanligt. En kompis har gjort det, "snipp-snipp" kallar vi det. Fem barn är fler än fyra elefanter, fem barn är troligen bortom snipp-snipp-gränsen för många män. Men sen läste jag att Stellan Skarsgård har blivit pappa för sjunde gången. Stellan din jävel.. nu blev det ju nytt ljus igen. Jag tror jag väntar med det här beslutet, väntar tills helvetet fryser kanske.

Välkommen Ester

2009-04-22T09:03:00.004+02:00

Sju timmar gammal och redan beredd att ta världen med storm

Igår kom hon, Ester. Lite före utsatt tid tog hon oss på sängen, men alla mår bara bra. Riktigt bra faktiskt. Mitt femte barn är hon, man kan tro att jag blivit blasé men mirakel vänjer man sig aldrig vid. Det är lika jävla stort varje gång.

Fitness report

2009-04-20T11:57:00.003+02:00

Nu har jag räfsat så in i helvete mycket löv att jag börjar få en tillstymmelse till bröstmuskler. Jag klämmer på dem i duschen, det är lite festligt.

Annars går vi i väntans tider med full kraft. Datum är satt till nu på fredag, men det lär väl gå över några dagar som vanligt. Jag känner mig märkbart distanserad från spektaklet, somliga skulle till och med kalla mig ointresserad. Men det är så här jag fungerar, tills något nytt dyker upp koncentrerar jag mig på det som står till buds. Och det är mycket som står till buds, prova själv att vara föräldraledig med två småbarn samtidigt som du ska hålla styr på två tonåringar. Jag klagar inte, jag bara raljerar över hur duktig jag är. Och räfsat löv har jag också, så duktigt att man vill kräkas.

Dagens fråga

2009-04-15T10:58:00.002+02:00

Om Victoria och Daniel inte kan få barn den naturliga vägen, får de då adoptera? Om ja, blir den ungen då tronarvinge? Det skulle öppna upp en helt ny värld, eller hur?

Det här kan du fundera på medan du läser mitt inlägg på Barstol.

Videokonst

2009-04-01T09:31:00.000+02:00

Vill du se min videokonstdebut?
Gå då till Barstol.nu

Rammstein - Du Hast

2009-03-31T15:22:00.001+02:00

Om man lyckas bortse från att Du Hast är totalt sönderspelad så är det och kommer alltid att vara en riktigt bra låt. Dessutom med en fruktansvärt snygg video. De kunde, de där tyskarna.

Småbarnsliv

2009-03-27T10:52:00.002+01:00

Jag sitter och skiter i allsköns ro när dörren plötsligt slits upp. Utanför står 2-åringen och 1-åringen, de pekar på mig och skrattar.

"PAPPA KISSAR! PAPPA KISSAR!" ropar 2-åringen.
"Nej din lilla vandal" mumlar jag, "jag bajsar faktiskt".
"PAPPA BASSAR! PAPPA BASSAR!"
"JA! PAPPA BAJSAR! VAD FAN ÄR DET MED DET DÅ?!"
"PAPPA BASSAR!"
"mmm... kan du stänga dörren tror du?"

Men hon stänger inte dörren, istället går hon fram till mig och försöker tränga ner sitt huvud i toalettstolen så att hon kan se vad som ligger där. Det är en sak att bli ertappad när man sitter och skiter, men att torka sig inför publik.. där går gränsen. Jag skulle med andra ord aldrig kunna bli orienterare, jag klarar inte ens av att göra det inför mina egna barn.

I dåliga tider blir alla socialister

2009-03-25T09:56:00.002+01:00

"Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er."

Läs mer på Barstol.nu

So much depends on the weather

2009-03-23T11:33:00.002+01:00

Solen skiner, så jag beslutar mig för att klä på småttingarna och ta en tur med vagnen. Det tar ungefär en kvart att klä på dem, om man har flyt, sen rinner svetten på ryggen. När vi kommer ut börjar det blåsa upp och inom fem minuter snöar det småspik. Vi håller ut en halvtimme, söker skydd på Konsum en stund och knotar sen hemåt i motvinden. När vi kommit in och barnen är avklädda skiner solen igen. Dottern är skitförbannad, hon vill ut igen. Själv böjer jag mig ödmjukt för högre makters känsla för humor. Mars-vädret måste vara det mest humoristiska av alla väder.

Flashback

2009-03-20T16:40:00.002+01:00

Äldsta sönerna är i Thailand med sin mor, sambon och dottern är i Uppsala och jag är kvar hemma med yngste sonen. Tyvärr påminner situationen alldeles för mycket om mitt tidigare liv som ensamstående förälder för att jag ska kunna njuta av den. Jag har en ruggig soft spot här, även fast jag vet att sambon och dottern kommer hem redan imorgon så pallar jag inte en kväll utan att få åtminstone lite ångestpåslag. Jag hatar att prata om ångest, sånt jävla modeord. Ångest, alla har ångest nu för tiden. Jag vill inte vara en av simulanterna. Jag önskar att den här känslan försvinner någon dag, den får mig att känna mig ofullkomlig och svag. Vi tar en lam vända på stan jag och sonen, fikar en stund, hastar sen vidare. Jag har ingen ro i kroppen, stegen snabbar på. Vi har inte bråttom, ingen att komma hem till just idag. Men i mitt huvud är det som att varje minut måste planeras och fyllas med aktivitet. Det är förstås för att hålla den där jävla obehagliga känslan borta. Vilken liten jävla skit jag är ändå. Sitter här och beklagar mig när jag har det så jävla bra. Bara för att det dyker upp en känsla som påminner om något som var jobbigt. Jävla simulant.

Trevlig helg.

James Last Medley I

2009-03-19T10:18:00.001+01:00

Försök förstå att jag är uppväxt med det här. Innan ni dömer mig för hårt menar jag. Vi hade en James Last-platta där han poserar på omslaget med uppknäppt skjorta och två nakna blondiner. Helt spritt språngande nakna alltså. Skivan innehöll instrumentala versioner av typiskt svenska låtar, typ här kommer Pippi Långstrump. Jag brukade ofta sitta och titta på det där omslaget, förmodligen var det där min dröm att bli musiker föddes.

Om inte det här är viktigt så vet jag inte vad som är det

2009-03-17T17:02:00.002+01:00

Nu är det så här. Jag promenerar i princip varje dag, minst en timme. Eftersom jag är föräldraledig så knuffar en syskonvagn med två små fetknoppar framför mig, ekipaget torde väga runt 35-40 kg. Vagnen är osedvanligt svårstyrd, den drar kraftigt åt höger och saknar såna där självsvängande framhjul som moderna vagnar har. 90 procent av promenadsträckorna tillryggaläggs på gång- och cykelbanor, det brukar bli enklast så. På dessa, för gångtrafikanter och cyklister avsedda, banor, möter jag ganska ofta andra gångtrafikanter.

Där har ni omständigheterna, nu till problemet. Varannan gångtrafikant jag möter går på vänster sida och varannan går på höger. Det är alltid samma sak, har jag mött en vänstergångare så nog fan kommer det en högergångare runt hörnet. Detta tvingar mig att kryssa fram som en drucken missil, jag får gira som en galning med min extremt svårstyrda vagn vilket har lett till "viss" irritation. Så jag frågar er nu människor, HUR I H-E SKA NI HA DET?!

Det är inte nog med att jag får bängla omkring med vagnjäveln hela tiden, vilket är illa nog. Hela arrangemanget lämnar faktiskt också en otroligt fadd eftersmak i munnen, jag tänker "Hur fan ska vi kunna komma överens om världsfred och att utrota hungersnöd och rädda miljön och allt det där när vi inte ens kan komma överens om vilken jävla sida av gång- och cykelbanan vi ska gå på?". Det hela är oerhört deprimerande.

Steely Dan Reelin' in the Years 1973 Midnight Special

2009-03-16T11:15:00.001+01:00

Kanske världens mest underskattade band i popkretsar (de brukar oftast hamna på jazzhyllan). Definitivt en av världens bästa textförfattare - Donald Fagen.

Wasp - I Wanna Be Somebody

2009-03-13T11:44:00.001+01:00

W.A.S.P kommer till Kilafors Rockweekend i sommar. Borde vi inte gå? Låten går för övrigt ut till alla kämpande bloggare med journalistiska ambitioner där ute. Kämpa på! Me, I'm not gonna quit my day job.

Angående helkroppsmassage

2009-03-11T10:40:00.003+01:00

För en tid sedan skrev jag på Barstol om en kompis som gick till en thailändsk massagestudio i Gävle och blev erbjuden en avrunkning. Dagens scoop i lokalmedia är avslöjandet att en thailändsk massagestudio har erbjudit sina kunder sexuella tjänster (högst troligen just den jag skrev om).

Jag fick en del på huden av Barstols läsare, helt i sin ordning för övrigt, för att jag var dåligt påläst när jag påstod att det är olagligt att sälja sexuella tjänster. Det är det tydligen inte, man ska inte stigmatisera hororna sägs det. Vad som däremot är olagligt är koppleri, ett åtal som troligen drabbar den person som står på massagestudions hyreskontrakt i det här fallet.

23 ålderstecken

2009-03-10T15:55:00.003+01:00

1. Jag lyssnar oftare på P1 än på P3.
2. Jag lyssnar på tokhajpade Fleet Foxes men hör bara Genesis från 70-talet.
3. Jag använder allt oftare ordet ”generationsfråga” i diskussioner.
4. Jag går ibland och lägger mig obscent tidigt.
5. Jag avfärdar en hel generation popmusiker som plagiat.
6. Jag håller reda på hur ofta jag skiter.
7. Jag betraktar långpromenader som ett sätt att förena nytta med nöje.
8. Jag vaknar ibland mitt i natten och tänker på allt jag har.
9. Jag blir ibland livrädd för att förlora allt jag har.
10. Jag klipper mitt eget hår (med motiveringen ”det är inte så noga”).
11. Jag följer inte en enda TV-serie längre.
12. Jag har en aningens aning dubbelslipade glasögon.
13. Jag blir stressad av hip-hop (och annan musik som jag inte riktigt förstår).
14. Jag känner mig allt mer dragen till bossanova, black russian och TCM.
15. Jag har nyligen sagt ”det har egentligen inte gjorts någon bra musik efter 1978”.
16. Jag duschar allt mer sällan (fråga inte..).
17. Jag behöver vara vaken i en timme på morgonen innan jag kan konversera.
18. Jag har räknat ut att det finns hockeyspelare i elitserien som inte var födda när jag började förvärvsarbeta.
19. Jag kallpratar ibland med främlingar.
20. Jag tar mig ibland en hutt (utan att det blir två eller tre).
21. Jag oroar mig för om pappa är riktigt klar i huvudet.
22. Jag bär tofflor när jag är hemma.
23. Jag fyller fyrtio i år.

Kvinnodagen

2009-03-09T12:05:00.001+01:00

Igår kväll när barnen hade somnat och jag och sambon tog oss en kvällsfika sa hon ”Fan.. det är ju internationella kvinnodagen idag!” ”Just det” sa jag, ”och den har du ägnat åt heminredning” (vi bytte gardiner och kuddfodral i vardagsrummet, som vanligt var det jag som fick stryka och fålla). ”Nej, inte bara heminredning” sa hon. ”Nej det stämmer” sa jag, ”du har ju suttit i baksätet också” (vi åkte hem från kompisar i Sundsvall och min sambo har inget körkort). Sen fyrade jag av det där hehe-leendet som ibland funkar och ibland inte. Det gick väl vägen den här gången.

Onsdag

2009-03-04T10:39:00.002+01:00

Visst ja, hade nästan glömt. Det är onsdag idag, vilket betyder att ni kan läsa mig på Barstol. En högst ordinär betraktelse från mitt allt annat än mondäna privatliv, kan det vara något?

Ni gör som ni vill, det har ni ju alltid gjort.

Söndag

2009-03-01T15:51:00.002+01:00

Jag byggde en penis av snö idag

2009-02-26T14:37:00.002+01:00

Jag - ett kulturhistoriskt monument

2009-02-25T10:37:00.003+01:00

Den senaste tiden har jag blivit formligen attackerad av släkt, vänner och bekanta. Alla har i mer eller mindre affekt ställt samma fråga: "VARFÖR FINNS DU INTE PÅ FACEBOOK? MEN HALLÅ?!" Att jag, en rutinerad användare av internet, inte finns på Facebook har för somliga kommit som en chock, och jag undrar lite smått hur det kunde bli så här?

En nära vän, som jag iofs inte träffar så ofta fast vi bor i samma stad, skickade häromdagen ett SMS med ovanstående fråga och tillägget "Jag saknar ju dig där!". Min naturliga reaktion blev "Men va fan jag finns ju HÄR!" Sen tänkte jag att jag gör nog inte det. Om jag inte finns på Facebook så finns jag inte här heller.

Men nu vet ni iaf hur det ligger till, jag finns inte på Facebook och har inga planer på att lägga upp ett konto heller. Däremot kan du hitta mig på Eniro, eller den här bloggen, eller Barstol, eller via mail (mateno@spray.se). Herregud människor, det får väl ändå räcka?

PS.
Jag menar inte att låta otacksam, jag är en öppen människa och jag gillar mina vänner, men jag sätter mina egna gränser. Så har det alltid varit.

Axess TV

2009-02-11T09:21:00.002+01:00

Jag har hittat en ny tv-kanal på min digitalbox. Eller ja, det var iofs ett tag sedan, men jag vill slå ett slag för Axess TV. Det är något så ovanligt som en tv-kanal som vill uträtta en kulturgärning. Visserligen ser man den begränsade budgeten lysa igenom men ansatsen är hedervärd. Vem vill t ex inte se filmatiseringen av Krig och Fred från 1972 med en ung Anthony Hopkins i en av rollerna? Eller Dekalogen? Eller ett samtal om de stora filosoferna?

En av mina nyfunna favoriter är den israeliska dramaserien Hos terapeuten. Den handlar om "terapeutens patienter och hans egna kaotiska liv". En av patienterna heter Yadin och är en israelisk stridspilot som försöker bearbeta traumat efter att ha dödat oskyldiga barn vid en bombattack mot Västbanken. Jag ber er notera att serien är israelisk.. det skänker faktiskt visst hopp.

Chuck Klosterman - Killing yourself to live

2009-01-29T17:00:00.004+01:00

Det här är boken för dig som tycker att Nick Hornby har blivit tråkig och Douglas Coupland har blivit konstig (alltså en bok för alla med god smak, hehe). Chuck Klosterman är musikjournalist på tidningen Spin och ger sig i boken ut på en roadtrip för att besöka platser där rockstjärnor dött (av droger och/eller olyckor). Boken kryllar förstås av referenser till populärkultur, killen är ju trots allt musikjournalist, men det som hedrar Klosterman allra mest och skiljer honom från de flesta i hans skrå är att han inte hymlar med sin allt annat än (i musikjournalistsammanhang) korrekta smak. Uppväxt i byhålan Fargo på 80-talet gjorde han precis som de allra flesta gjorde på mitt plugg: han lyssnade på hårdrock. Inte den creddiga sorten heller, både Great White och Motley Crue förekommer i ganska smickrande ordalag.

Själva resan är förstås bara kanvasen på vilken Klosterman målar sin historia (oj så skitnödigt skrivet), men det är en roande och intressant kanvas för den som gillar musik och hör till författarens generation. Handlingen, själva huvudspåret, är väl inte krångligare än "sökandet efter mening i tillvaron". Vilket förstås inte låter så originellt men originell är precis vad denne man är. Det är vasst, rappt och jäkligt roligt skrivet, precis så som Hornby önskar att kunde skriva. Okej, nog med pikar åt Hornby, han har egentligen ingenting med det här att göra.

Utöver bokens självklara lyskraft för nämnda målgrupp finns det två saker som gör att jag personligen känner mig nästan besläktad med författaren. Dels har han kommit fram till samma slutsats vad gäller homoäktenskap, att det måste tillåtas eftersom de enda män som vill gifta sig nu för tiden är de homosexuella (jag har skrivit om det på bloggen tidigare). Dels delar författaren och jag samma svårförklarliga kärlek till Fleetwod Macs 70-talsplatta "Rumours" (jag tycker varenda spår på skivan är genial pop som får mig att nästan böla men jag kan inte förklara varför).

Köp boken på pocket, ta med den på bussen eller tunnelbanan. Kapitlen är hyfsat fristående, jag läser den samtidigt som jag läser en annan bok och det går alldeles utmärkt att hoppa in med några dagars mellanrum utan att man tappar tråden.

Audiofil

2009-01-28T09:54:00.003+01:00

Det bästa ljudet i världen uppstår när mina tonårsbarn leker med mina yngre barn. Jag brukar tjuvlyssna. Blandningen av tonåringens spruckna målbrottsskratt och tvååringens porlande kvitter är helt oslagbart, jag ser bilder för mitt inre av stora och små hundar som leker tillsammans. Den gränsöverskridande kärleken, det lilla barnets obändiga livskraft som inte ens en cool fjortonåring orkar stå emot.

Bonniers slarvar till det

2009-01-18T15:13:00.003+01:00

Jag har tagit mig ungefär en tredjedel in i Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och kan redan konstatera två saker.

1. Boken är så mycket mer ambitiös än någon av Lehanes tidigare titlar, faktum är att den gör anspråk på att vara the Great American Novel (en av dem). Ror han det i land? Kanske, det återstår att se. Konkurrensen i denna genre är stenhård så några superlativ tänker jag inte bjuda på, inte än iaf. Det är kanske inte konstigt att en författare som hittills ägnat sig på spänningslitteratur vill kliva in i ett finare rum, det är kanske till och med en naturligt utveckling, men han spelar högt den gode Lehane när han ger sig på detta epos. Troligen är också boken mer intressant för en amerikan än en svensk, tack vare det historiska värdet. Jag känner att jag ibland tappar lite fokus när handlingen får ge vika för beskrivningarna av USA på den tiden. Men visst, han driver det ändå framåt som den gode författare han är.

2. Min läsupplevelse störs å det grövsta av den otroligt slarviga korrekturen. Jag har nog aldrig sett så många stavfel och felaktiga meningsbyggnader i en bok, och detta i en bästsäljare från Albert Bonniers förlag. En gång byter till och med en karaktär ofrivilligt namn, från översättningens Diakonen till det troliga originalnamnet Deacon. För några sekunder undrar jag vem denne nye karaktär är, sen blir jag grymt irriterad. Skärpning Bonniers!

Återkommer framöver med en recension, just nu är jag upptagen med att författa ett argt brev till förlaget.