Bra karl reder sig själv

Jag har sedan flera år tillbaka gjort en grej av att inte lägga ut en spänn på hårfrisörer. Först sparade jag håret, så det blev fasligt långt och bångstyrigt, sen tog jag bort allt på en blöt efterfest. Det var 2005. För att hålla mig trogen nollbudgeten köpte jag då en klippmaskin, en Haarschneidemaschine, som tillät mig att när så behövdes klippa ner håret till någon millimeter. Rent estetiskt har jag inte tjänat på affären, i rakat tillstånd ser jag ut som en förrymd koncentrationslägerfånge. Tärd och utmärglad som jag är. Så där har det hållit på, mitt utseende har växlat mellan vildvuxen skogsman och skrämd nyrekryt i flera år.

Igår nådde jag återigen den välbekanta punkten där det helt enkelt måste göras något åt håret och skägget. Jag skrämde inte bara barn längre utan också en och annan vuxen (vilket iofs kan vara kul). Eftersom kvicksilvret har sjunkit betänkligt här i Gävle senaste dagarna var det inte bara estetiken som fick mig att kasta tvivlande blickar på klippmaskinen. Det skulle bli rejält kallt om knoppen med en sådan där sommarfrisyr. Vad göra? Bra karl reder sig själv, det har alltid varit mitt motto, så jag hämtade kökssaxen och satte igång. Jag blötte håret, som frisörerna gör. Jag kammade och knep fast hårtestar mellan lång- och pekfinger, precis som jag sett att de gör. Sen klippte jag. Och ja.. inte fan vet jag men nog har jag varit mindre nöjd många gånger efter besök hos salonger. Frågar du mig så blev det riktigt bra. Jag tog säkert en sex sju centimeter, och riktigt hur det ser ut där bak är jag osäker på men sambon säger (mellan gapskratten) att det kunde varit värre.

Bra karl reder sig själv, kom ihåg det ni som ränner hos frisörer och betalar dyra pengar. Jag klipper dig för femti spänn, inga problem.

God fortsättning hörni

Här i stora hushållet har fyra av sex familjemedlemmar legat och spytt över julen. Det har kämpats med julstämningen men 14-åringarna konstaterade till slut att det här blev en jul att minnas av helt andra anledningar. Det är inte roligt, men det är bara att bita ihop.

På bättringsvägen som vi ändå är ser vi framtiden an med tillförsikt. Om inte julen blev som vi ville får väl nyår bli desto bättre. Då ska vi ta igen för spilld mjölk, lita på det.

Sköt om er där ute.

Kristian, hör du mig?

Trots att jag är gravt förkyld och torkar spyor och bajs hela dagarna och nätterna efter en magsjuk dotter har jag ändå ett uns av godhet kvar i kroppen. Sådan är jag, en barmhärtig samarit. Denna godhet tar sig idag uttryck på så sätt att jag vill skänka en julklapp till någon jag inte ens känner. En filantrop i vardande, tänker du. Ja, vi får väl se.

Så här är det. Jag har tvingat mig själv att lyssna på P3 igen, flera dagar på raken, och stött på denne Kristian Anttila. Denne man har en hit som går halvvarm på nämnda kanal just nu, du kanske har hört den? Refrängen går så här: "Aaaaah-aaaah-ah-ah-aah-aaaah-aah, allting börjar hemifrån". Känns det bekant? Varje gång jag hör den tänker jag samma sak, jag tänker "näe fan, nu får det jävlar i mig vara nog! Okej att svenska popartister producerar skitlåt efter skitlåt, men håll för fan reda på grammatiken åtminstone!" Ja, så tänker jag. Så här va Kristian, du kan säga "Allting kommer hemifrån" (riktning) eller "Allting börjar hemma" (position) men du kan fan inte säga "Allting börjar hemifrån" för det blir helt fel. Fattar du det? FEL!

Min julklapp går alltså till Kristian Anttila, och han ska få tre språklektioner på SFI (svenska för invandrare). God Jul, din klåpare.

En speciell typ av stol

På onsdagar skriver jag på Barstol.

Så även denna onsdag.