Morgonstund (gullighetsvarning)

Imorse var jag och 3-åringen uppe först. Vi åt frukost tillsammans medan de andra sov, jag skulle till jobbet och hon var bara uppe ändå. Utanför fönstret låg det tjocka, vita duntäcket och vilade på träden och gatorna, gryningen började sakta men säkert äta upp gatlyktans sken. Jag satt och tittade på min dotter, som jag kan göra långa stunder, och som alltid stannar tiden när hon sitter där och slevar i sig sin filmjölk och pratar oavbrutet på ett språk som jag inte alltid förstår. Efter ett tag tystnade hon och tittade på mig med sina fantastiska nötbruna ögon och sa "Du tycker om mig". "Ja" sa jag, "Det gör jag verkligen". Hon fällde ner blicken i tallriken, pillade med dockan ett tag, och sa sen "Jag tycker om mamma".

God Jul på er!

En nästan svensk Tiger tappar brallorna

Är det inte egentligen lite roligt.. eller ja.. roligt kanske inte är rätt ord men.. fascinerande eller kittlande, att världens präktigaste snubbe har ertappats med brallorna nere. Ja, tiger Woods alltså, killen som gett kategorin "sedan barnsben extremt hårt drillade idrottskillar" ett ansikte. Det här kanske gör att en och annan tokig idrottspappa sätter gatoraden i halsen, jag menar om det kan gå så här för Tiger då kan ju vem som helst balla ur. Vi trodde ju på dig! Inte jag då, jag menar idrottspapporna. De tokiga.

Elins mamma Barbro Holmberg är landshövding i Gävleborgs län och bor alltså i vår stads lilla pittoreska slott. Hon har flera gånger, ivrigt (för att inte säga paniskt) påhejad av stadens golfentreprenörer, försökt få över Tiger "nu slank jag iväg med ballen igen" Woods till vår stad för några rundor golf. Många av stadens män och kvinnor har sedan ett par år tillbaka suttit som brandmän fullt beredda att rycka ut i den händelse att Tigern skulle dyka upp. Kameror har varit laddade, klubbor och skor har varit polerade, om han liksom skulle råka dyka upp så får inget lämnas åt slumpen.

Jag bara antar att dessa män och kvinnor kan slappna av nu, det lär knappast bli något besök av tigerballen inom överskådlig framtid. Och skulle han mot förmodan dyka upp lär han väl bli stenad på det nyrenoverade Stortorget, ty vi ser icke med blida ögon på snedtrampande kändisar i min stad.

Däremot kanske alla klippoteksägare med uppknäppt skjorta och feta halslänkar får chansen att bjuda Elin på en knölpåk i baren på Heartbreak Hotel. För ni vet ju vad tjejer brukar göra när det går åt pipan va? Jojo, de flyttar hem till mamma.

Reklam

Utifall ni har glömt bort det vill jag bara påminna om att jag fortfarande skriver på Barstol på onsdagar. Idag är det onsdag. Tänk att jag fick lilla lördag ändå, att jag liksom för evigt kommer att förknippas med den bästa vardagen av dem alla. Det är stort, det får ni ändå medge.

Ode till Public Service

Tacksamheten över att äntligen vara frisk är stark men kort. Det är liksom en halv dags "Prisa Gud!" och sen är det tillbaka i ekorrhjulet. Varför lär man sig inte att vara tacksam hela tiden? Varför landar man alltid i samma grundläge?

Tacksamhet är också en tanke jag skänker Public Service då och då. Nu i helgen till exempel fick jag ytterligare bevis på SVT:s förträfflighet. Jag låg och vilade på ett hotellrum och satte på teven, hamnade på SVT24 och rakt in i Folkpartiets landsmöte. Detta evenemang täcks av SVT med en rejäl och fullgod produktion, vilket man också gör med övriga partiers årsmöten, vad de nu kallas. För en person som hyser något slags intresse för politik ger dessa produktioner en svåröverträffad inblick i en del av vår politiska process. Jag tycker det är oerhört intressant.

Jag lyckades till exempel snappa upp en hel del intressanta synpunkter från enskilda talare som vittnar om en skön och välbehövlig friktion inom partiet. Mest diskussioner, föga förvånande, blev det runt förslaget på medborgarkurs. En annan diskussion jag följde var den om förslaget om gårdsförsäljning av vin, ett förslag som vid första anblick kan tyckas harmlöst och right up the liberals alley men som efter framställningar från bl a Gabriel Romanus faktiskt framstår som ett reellt hot mot hela vår restriktiva alkoholpolitik som fått undantagstillstånd från EU.

SVT24 sänder ju också riksdagsdebatter, tyvärr på dagtid (live) så det är förstås sällan en förvärvsabetande pojk som jag kan ta del av dessa. Men ändå, detta samhällsansvar som Public Service faktiskt har tycker jag SVT förvaltar med bravur. Därför en Big Up till SVT idag.

Sjukstugan

Först blir dottern sjuk.
Sen blir jag sjuk.
Sen blir sonen sjuk.
Sen blir frugan sjuk.

Och det här med influensa är väl en sak, det går att ta sig igenom, men när tandköttet sväller upp och käften är full av blåsor som gör det i princip omöjligt att äta och dricka, då blir man bara förbannad.

När flunsan peakade sökte jag närhet och tröst hos min fru, men hon är inte lagd åt det hållet. Speciellt inte när barnen är sjuka, då lägger hon all fokus på dem. I'm on my own, och då är det otroligt synd om mig. Jag är aldrig så patetisk som just då, när jag hasar efter min fru i jakt på en tröstande kram, en hand på min panna eller bara en klapp på kinden.

När flunsan peakar är jag också väldigt gråtmild. Under veckan har jag i tur och ordning gråtit när jag tittat på Arga snickaren, Fotbollsgalan (Klas Ingesson) och Sportnytt (tyske målvakten som tog livet av sig). Ett mer hudlöst tillstånd är svårt att föreställa sig, jag rämnar som ett korthus inför minsta lilla snyftis.

Men nu mår jag bättre, och det ska jag säga er.. JAG erbjuder minsann tröst och närhet när frugan är sjuk. Hon konstaterade det där härom dagen när hon sa att jag verkar "ha det i mig" att vara vårdande, vilket hon inte har. Hon är stentuff min kvinna, och det är därför jag älskar henne, men ibland.. ibland vill man ju bara ha en kram fast man egentligen inte förtjänat den.

Jävla Winnerbäckare

Jag lunchade med frugan och döttrarna idag. Det är såna stunder som får en vecka fylld av sjuka barn, halsont och för lite sömn att ändå kännas helt okej. Jag sitter där och småleker med den yngsta medan storasyster springer runt och serverar oss vichyvatten. Halsen och hela käften är ett skämt, helst skulle jag vilja spränga bort skiten för det skaver och värker överallt, men döttrarna är på bra humör och väger upp det hela. Frugan också förstås, hon väger också upp.

Men så sprakar det till i högtalarna, någon av fikets anställda har NATURLIGTVIS bestämt sig för att köra en hel Winnerbäck-platta från början till slut (säkert hon den lilla blonda som går och nynnar med i låtarna). Jävla Winnerbäck. Jävla överskattade jävla klant. Fan vad dålig han är. USCH!

Visst, jag är sur och jävlig nu, mer än vanligt, men jag kommer inte runt det här ens i mina ljusaste stunder. Finns det någon därute som kan tala om för mig vad som är grejen med Winnerbäck? (Inte du Kunken, dig vill jag prata med i enrum om det här). Han sjunger som ett rövhål, helt själlöst (jag sjunger lite hest så att det låter som jag lider, bah). Alla hans låtar är antingen snodda från andra eller lindrigt justerade varianter av egna tidigare utgivna alster. Och hela den här svängen med ”jag är inspirerad av irländsk folkmusik” som han kör, det är ju så jävla tråkigt så klockorna stannar. Alla hans ackordföljder, alla melodier, det där han alltid gör med D-dur där man lägger lillfingret på första strängen tredje bandet, speciellt vid övergångar till G som han ALLTID gör, det är ju sånt man själv BÖRJADE med när man var fjorton! Det är så jävla talanglöst så jag baxnar.

Eller.. så är det så, av anledningar som jag inte har ett skit med att göra, att många människor berörs av Winnerbäcks musik. Så enkelt som så. Och om det är så antar jag att min frustration egentligen inte handlar om Winnerbäcks pinsamt låga musikalitet eller skittråkiga låtar eller bajsnödiga röst utan vad det egentligen är för skillnad mellan mig och alla otroligt hängivna Winnerbäck-fans där ute. Alltså allvarligt, det känns som vi kommer från olika planeter, jag förstår ingenting. ”Åh.. lyssna på det här.. så jääävla bra!” säger någon, och allt jag hör är en billig imitation av något som jag hört tidigare och inte ens gillade då. Basen på ett och tre, vispar på virveln, en jävla irländsk kliché från början till slut. Du kanske kan tänka dig själv hur det skulle kännas om.. tja.. vad ska jag dra till med.. Lars Bethke hyllades som en av Sveriges främsta skådespelare och vann Guldbaggar år efter år (och vem fan är Lars Bethke undrar du, ja det är en kille som har spelat i en massa värdelösa såpor och just nu är med i Andra Avenyn). Så är det för mig och Winnerbäck. En kille som inte ens platsar som trubadur i lilla baren nere i källaren vinner horder av Grammys.

Ja det var ju förstås synd det där att lunchen skulle bli förstörd. En gång hyste jag hopp, skivan började hacka, men nejdå, vidare till nästa spår bara. För det är ju så, de är envisa och lojala intill döden de där Winnerbäckarna. Hon hade väl dödat mig om jag sagt nåt, eller skickat sin pojkvän på mig. Nej usch, jag måste göra något åt den här förkylningen.

Ensam mamma söker

Jag är så jäkla kluven när det kommer till ”Ensam mamma söker”. Jo, jag följer faktiskt den serien tämligen regelbundet. Å ena sidan tycker jag om att vanliga människor får visa sina alldeles äkta känslor i teve. Jag menar det är ju där ute i Bengtsfors, Borlänge, Sandviken, Gnarp, Bromölla och Finspång som folk i normala fall lever i total mediaskugga. Programmet visar faktiskt en bild av Sverige som nästan är utrotningshotad, bilden av livet utanför storstäderna.

Å andra sidan blir jag så jävla trött på TV3 som typecastar såna här program med samma typ av människor hela tiden. Det är alltid kvinnor som gillar manliga män och sminkar sig fram i livet. Det är alltid män som gillar glada och spralliga kvinnor och som kompenserar den begynnande flinten med bicepsträning. Inget fel med det, men i koncentrerad form blir jag smått vansinnig.

Varför kan man inte få till lite mer mångfald? Eller vill TV3 få oss att tro att alla ”vanliga” kvinnor där ute är som Madelene som skjuter fram dekolletaget och kurrar som en marskatt så fort hon ser en snygg och vältränad kille? Eller att alla ”vanliga” män där ute är som Martin som drar in magen och blåser upp bröstet så fort nämnda Madelene visar klyftan? Jag vet att dessa människor i själva verket representerar en ganska liten del av befolkningen, ändå är de alltid med i programmet.

Det är lite sorgligt att inte alla vanliga och ovanliga människor får vara med, fast å andra sidan kanske det bara är en viss typ av människor som söker till programmet? Inte fan vet jag, men nog skulle det vara ganska uppfriskande att t ex se en knastertorr språkprofessor från Lund eller en debuterande poet från Rotenträsk traggla sig fram genom kärlekens vindlingar och vrår. Bara som en idé.

Black cab sessions

En vän skickade mig denna lilla länk. Ryan Adams och Neal Casal i baksätet på en Londontaxi, konceptet (som jag aldrig hört talas om) kallas Black Cab Sessions. Vilken fantastisk ide! Jag började kolla runt och fann många fina små pärlor, missa t ex inte Seasick Steve eller för den delen Ed Harcourt och Graham Coxon. En sajt att simma runt i och mysa, tack Niclas!

PS.
Onsdag idag, jag skriver som vanligt på Barstol.

Amsterdam 21-25/10

Plats: Amsterdam, Spui
Tid: Fredag 23 oktober, någon gång på eftermiddagen.
Väder: Sol, 13-15 grader
Öl: En pint Amstel
Läsning: Turistguide över Amsterdam
Såg innan detta: Nieuwe Kerk
Gick sedan till: Bloemenmarkt
Sällskap: Fru och yngsta dottern
Sinnesstämning: God, mycket god


Det finns stunder i livet som är livsavgörande, sedan finns det andra stunder som är livsnödvändiga mellanrum. Detta är en sådan stund. Inget avgörande, bara en harmonisk paus i en skön oas.

Amsterdam erbjöd allt det jag för stunden behövde: hög mysfaktor, bra muséer, trevliga människor, god öl och ett hotellrum. Amsterdam erbjöd också sånt jag inte behövde: horor, coffeeshops, dyra restauranger och shopping. Men det faller på turisten egen lott att välja och vraka från urvalet, så är det i varje stad. Mitt val föll på Rembrandt och Amstel, andra kanske föredrar Van Gogh och Heineken. Vad du än gillar så är Amsterdam väl värt ett besök, ty mina högt ställda förväntningar infriades helt.


Update:
Se levande bilder från vår Amsterdamresa på Barstol idag onsdag

Vardagslunk med en twist

Igår eftermiddag ringde min fru. Trevligt, min fru ringer, tänkte jag.

- Jävla helvete min plånbok är borta! Kan du hjälpa mig? Jag behöver spärra korten, kolla numret till polisen också är du snäll.
- Visst, självklart. Fan vad jobbigt, men det löser sig det här ska du se.

Jag kollar upp numren och sms-ar över dem till henne. Fem minuter senare ringer telefonen igen, från ett okänt nummer.

- Jävla fan, nu har mobiljäveln pajat också! Jag orkar inte, Olle skriker hela tiden och jag kastade nyss telefonjäveln i skogen. Kan du komma hit och hjälpa mig?
- Visst, självklart. Var är du? På stan? Ska vi ses på vanliga stället?
- Jaja, vanliga stället blir bra.

Som av en slump hade jag tagit bilen till jobbet, det gör jag aldrig annars. På vägen ut förklarar jag för en kollega varför jag störtar iväg.

- S har tappat bort plånboken och telefonen är paj, ungarna skriker, jag måste hjälpa henne.
- Å fan, ja det låter jobbig. Värsta som finns det där när plånboken är borta.
- Jo, fast iofs.. den brukar dyka upp.. man vet aldrig.

Sju minuter senare träffar jag min fru på det vanliga stället. Jag lastar in två ungar i bilen och kör hem dem, samtidigt går S iväg till polisen för att göra en anmälan. Väl hemma går jag in i garaget och inspekterar barnvagnen som jag vet att S använde tidigare under dagen när hon var ute och handlade och tappade bort plånboken. Jag ruskar lite på regnskyddet, det känns tungt. Jag ruskar lite till och ut ramlar plånboken. Jag ringer min fru, eftersom hon svarar förstår jag att mobilen har börjat fungera igen.

- Hej, det är jag. Var är du?
- Hos polisen. Har du hittat plånboken? Säg inte att du har hittat plånboken?!
- Jodå, den låg i regnskyddet.
- Å fy fan vad pinsamt! Och här sitter jag och gör en anmälan hos polisen.. förlåt alla, förlåt! Fan vad bra du är, vi ses snart!
- Jadå, vi ses.

Senare på kvällen tar vi ett glas vin till den libanesiska hämtmaten. Vi brukar inte ödsla pengar på hämtmat annars, men vi var ju tvungna att fira plånbokens återkomst.


PS.
Den här incidenten, tillsammans med flera andra, indikerar att min fru drar ett jävla tungt lass där hemma och behöver mer sömn. Om hon inte ger med sig snart kommer jag att smyga ner en sömntablett i hennes vinglas och bära ner henne till gästsängen i källaren. Den indikerar också att jag var helt rätt ute på Barstols senaste söndagspanel när jag svarade så här på frågan "Vad har du alltid varit väldigt bra på?"

"Jag har alltid varit bra på att hitta borttappade saker, öppna trilskande burklock och göra mig förstådd"

The smell of parties in the near past

Fan, jag luktar fortfarande illa. Det blev rätt mycket whisky och bourbon i lördags, sånt sitter tydligen kvar ett tag. Jag var visserligen förvånansvärt pigg när jag väcktes av telefonen söndag förmiddag klockan elva, men lukten.. vad gör man åt den?

Jag satsade på att skämma bort järngänget istället för att bjuda skitmånga och tvingas halvsnåla. Vi var tolv personer och jag bjöd på allt.. ja, alltså mat, dryck, snacks kaffe och kanelbullar. Så mycket till dessert blev det inte, med tolv grabbar i huset kändes det inte som högsta prioritet. Jag fick fina presenter, både sånt man kan dricka, läsa och spela vinylskivor på (det ska tydligen gå att spela över vinylplattor till USB-minne på den där mackapären, vilket jag naturligtvis kommer att testa men egentligen.. är det inte själva vinylen man vill åt?)

Barstols stockholmsdelegation var där, det gamla järngänget var där, plus några till som fick krydda anrättningen. En 40-årsfest med mycket sprit, den passerar fort genom tid och rum. Men vi hade roligt, det tror jag nog ändå.

Är du vanlig?

Känner du dig vanlig?
Känner du att du vet hur saker och ting är i verkligheten?
Gillar du föreställande konst?
Är du trött på kultursnobbar som talar om för dig vad som är bra och dålig kultur?
Är du inne på att detta fenomen är ett hot mot demokratin?
I såna fall vill Göran Hägglund ha din röst.

Läs mer på Barstol.nu.

Skägg

Just tillbaka från toaletten med en intressant iakttagelse: skäggstrån är till sin konstruktion och konsistens klart mer besläktade med könshår än någon annan typ av kroppshår. Åtminstone mina skäggstrån. Jag satt där på muggen och ryckte loss ett skäggstrå, vilket jag ibland gör under kontemplation, och när jag senare såg att det hade landat på toalettringen så insåg jag genast det uppenbara. Om någon annan människa ser detta hårstrå kommer denna människa garanterat tro att det är ett könshår. Visst, kontexten spelar in, toalettringar brukar befinna sig nära könshår, men även under andra omständigheter tror jag att de flesta hade misstagit mitt skäggstrå (harmlöst) för ett könshår (jätteäckligt). De två är så lika och ändå laddade med så vitt olika betydelser. Jag ska börja lägga ut skäggstrån lite här och där, och ibland smyga in ett könshår, och se om folk märker någon skillnad.

En till gubbjävel

Okej, så jag fyllde 40 igår. Big deal. För den som gifter sig och fyller 40 inom loppet av några få månader hamnar födelsedagen lätt i skymundan. Om du frågar mig hur det känns har jag haft standardsvaret klart sedan länge: "Min mentala ålder har varit 42 sedan jag var 25, så det börjar väl snart närma sig total harmoni".

Att gå in i 40-talet som nygift fembarnsfar har helt enkelt inte inneburit någon kris alls. Värre vore det antagligen om jag satt kvar i polarens soffa på södermalm och letade efter kärleken på dejtingsajter. Då hade det kanske känts lite kymigt. Inget fel med dejtingsajter, det var ju faktiskt genom en sådan jag träffade min fru, men det är sannerligen inte där jag skulle vilja vara nu.

Rätt man på rätt plats alltså, vad sägs om det? Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som satt där hemma och pratade med frugan över en kopp kaffe igår morse. Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som skjutsade femtonåringen till innebandymatchen vid tolvsnåret. Det skulle inte kunna vara någon annan än jag som nattade barnen igår kväll. Faktiskt inte.

Ännu fler hundägare

Imorse var det en gammal gubbe och en hund som gick på varsin sida av gång- och cykelvägen. Emellan dem, tvärs över körbanan, löpte kopplet. Min första tanke var att bara dra på utav h-e, men då hade förmodligen hunden omkommit. Det vore lite synd det, eftersom hunden egentligen är oskyldig. Så jag gjorde som kärringarna sagt åt mig, jag plingade på cirka 40 meters avstånd. Jag plingade och plingade men gubbjäveln måste ha varit döv för det hände ingenting. Till slut blev jag tvungen att ropa "HÄPP HÄPP!", då ryckte senioren till och sa "Jaha?" "Farbror måste ta undan hunden annars händer det en olycka" sa jag. "Jaha?" sa gubben igen.

Alltså jag vet fan inte vad jag ska göra åt dessa hundägare. Här försöker man vara både miljövänlig och hurtig genom att cykla till jobbet i ur och skur men en viss skara människor gör det nästan omöjligt att genomföra. Är det någon som har några tips? Jag vill helst undvika våld.

Pablo Francisco - Ecstacy at Techno Club

Alltså.. jag är verkligen inte killen som brukar hylla stand up-komiker i onödan, men den här killen hör till undantagen. Visst, det är amerikansk under bältet-humor långa stunder, men vilken finess, vilken träffsäkerhet, vilken talang! OCH, det här är helt sjukt, han kommer för fan till Gävle nästa fredag! Vilka hänkar på?

En onödig påminnelse

Jag antar att jag egentligen inte behöver påminna er om att det är onsdag och att jag skriver på Barstol idag. Jag får ibland höra att jag är övertydlig, vilket kan tolkas som att jag underskattar mina medmänniskors fattningsförmåga. Men så är alltså inte fallet. Jag är övertydlig eftersom jag alltid känner mig osäker på min förmåga att nå fram till människor.

Jag antar att detta gör mig allt annat än mystisk. Så är det, såna insikter kan man nå vid snart 40 år fyllda. Jag är inte mystisk, har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

Rätt ofta känns det också som att många människor tror att jag är kaxigare och mer självsäker än jag är, fast det kanske är en allmänmänsklig missuppfattning. Känner du också så? Vi är nog aldrig riktigt så som andra tror att vi är. Inte ens den som står mig absolut närmast känner till alla skrymslen och vrår.

Hursomhelst (Chuck Klosterman, eller rättare sagt Chuck Klostermans översättare, skriver ihop hursomhelst i sina böcker så nu gör jag det också), du kan väl gå till Barstol och slänga ett öga är du snäll.

Lunch

Jag käkade lunch med min fru idag. Vi pratade om föräldraskap, hur jävla präktigt allt som har med föräldraskap är. Ja du vet i tidningar och sånt. Skit samma, det hela spårade som vanligt ur ganska snabbt och någon gång under samtalet sa frugan "Jaja, man är väl en bad mother", varpå läget yttrade sig för mig att dra till med "Om du är en bad mother, då är jag en bad motherfucker". Jag tycker faktiskt att det var jävligt roligt sagt (det tyckte hon också).

Jävla hundägare

Vissa mornar borde man bara hålla käften och bita ihop, men inte jag inte. Imorse rök jag ihop med två hundägare. Det var dom där två kärr.. kvinnorna som jag kommer ikapp nästan varje morgon när jag cyklar till jobbet. Där strosar dom två, glada i hågen, medan ett virrvarr av koppel och hundar löper tvärs över gång- och cykelbanan. Det är samma sak varje gång. Men imorse lackade jag ur, jag stannade helt enkelt cykeln och sa ”Hörni, det här funkar ju inte..”

Innan jag hann säga något mer fick jag två synnerligen ilskna hundägare på halsen som skällde ut mig efter noter. Jag fick veta att det här helt och hållet berodde på att jag inte plingar med min ringklocka när jag är 40 meter ifrån dom, och jag fick minsann också veta att ingen annan har något problem med det här. ”Så vad ni säger är alltså att det här är mitt fel?” sa jag, och fick en ohörbar svada till svar. Jävlar vad tanterna gick igång på det där!

Det gick förstås inte att fortsätta resonera i det läget, det enda jag kunde göra var att säga ”Okej, då vet jag” och cykla iväg som ett åskmoln. Men jag smider planer, tro inget annat. Våra vägar kommer att korsas igen, kanske redan på måndag, och jag ska ägna helgen åt att tänka ut exakt hur och med vilka verktyg jag ska annonsera min ankomst på ungefär 40 meters avstånd.

Och jag vet vad ni tänker säga nu, ni tänker säga att tanterna har rätt. Och det har dom, det går inte att säga emot i sakfrågan. Om jag plingar 40 meter innan så är problemet ur världen, men jag kan förstås inte nöja mig med det.

Nej, eftersom en sådan lösning lägger hela ansvaret på mig som cyklist och inte kräver någon bot och bättring från hundägarna så har jag ett bättre förslag. Om du är ute och går med din hund längs en gång- och cykelväg så är det DITT ansvar att se till att a) kopplet aldrig löper tvärs över vägbanan (dvs att du och hunden går på varsin sida av det där breda svarta strecket som heter asfalt) och b) att hunden inte springer kors och tvärs över denna, speciellt strax före 8 på morgonen, hårt trafikerade vägbana. Jag låter inte mina barn springa kors och tvärs över vägbanan när jag är ute och går med vagnen, eftersom detta skulle försätta både dom och mina medtrafikanter i stor fara. Jag förstår inte varför just hundägare har så svårt att få in sådan enkel matematik i skallen.

Och här kommer jag garanterat att möta invändningar från hundägare som ska förklara för mig att det är svårt att hålla en hund i styr eftersom hunden har en egen vilja och är så glad och upprymd över att äntligen få röra på sig, och så vidare, och så vidare. Men jag säger SKITSNACK, det är vad jag säger! Det här är hur lätt som helst, det enda du behöver göra är att hålla KORT KOPPEL! Jag har sett Mannen som talar med hundar, jag vet hur sånt här fungerar. En hund ska alltid hållas i kort koppel, av flera anledningar. Och med kort koppel menar jag BETYDLIGT KORTARE ÄN FYRA METER! Det är du, käre hundägare, som har släpat ut det intet ont anandes djuret på vägbanan, inte jag.

Om dessa villkor uppfylls så lovar jag att göra min del. Jag lovar att om nöden så kräver annonsera min ankomst i god tid, MEN JAG SKA JÄVLAR I MIG INTE BEHÖVA GÖRA DET VARJE GÅNG BARA FÖR ATT NI GÅR OMRKING OCH SLADDRAR OCH INTE KAN HÅLLA KOLL PÅ ERA HUNDAR! Begrips?!

Det fanns en lucka

Igår kväll fanns en lucka, och jag tog den. Runt halv tio infann sig plötsligt läget, alla småbarnen sov och gitarren var ledig. Jag sa till frugan att nu ser du, nu går jag ner i källaren och spelar lite gitarr. För det var så himla längesen, och jag är sugen, så jag gör det. Sen spelade jag i typ tjugo minuter och det gick åt helvete. Det lät så jävla illa, och det kan bli så ibland men det är lika deprimerande varje gång det händer. Ingenting lirar, fingrarna lyder inte, och den redan flämtande drömmen om scenen förångas och försvinner i tomma luften. Det är bara att gå upp igen, sätta sig framför teven och kolla på sportnytt. Läsa lite Paasilinna innan man släcker lampan och blir medvetslös.

Barsnack

Idag bjuder jag på ett hederligt barsnack mellan två farbröder, där jag är den ena.
Du läser det inte här, men här.

Idol puts the LE back in GÄVLE

Läs om Idol, Gävle, musikliv och lokalpatriotism på Barstol idag.

Wadda you wanna do with your life? (I wanna rock)

Om någon hade sagt till mig när jag var femton att jag vid nära förti fortfarande skulle sitta och fundera över vad jag vill bli när jag blir stor hade jag nog blivit mörkrädd. Men så är det lik förbannad, här sitter man och funderar över vad man egentligen var ämnad att göra.

Kanske är det ett I-landsproblem, fast jag är inte så säker på det. Alla, oavsett status, nationalitet och hudfärg, har väl drömmar och funderingar om framtiden? Nej, jag tror att det här är så djupt mänskligt som det bara kan bli. Ett barn i Darfurs flyktingläger har drömmar, en fängelsekund på Guantanamo likaså, annars dör man väl, liksom långsamt inifrån, eller?

Jag skulle ju bli en entertainer, det var ju så. Men vem har David Lee Roths självförtroende när man är femton? Jag var finnig, smal och begåvad med en ytterst dålig självkänsla. Jag var ingen, jag vågade inte ens stöta på tjejer. För helvete, inte ens när jag fick en lapp där det stod att den och den ville vara ihop med mig vågade jag tro på det. "De driver med mig" tänkte jag, och lommade vidare mot rökrutan med blicken stadigt fäst i golvet. Kvar stod en förvånad femtonårig tjej med lappen i näven.

Den dåliga självkänslan har varit en följeslagare genom livet. Nog för att jag har jobbat på den, oftast genom exponering, men varje ny situation, varje ny möjlighet, föder tanken "Inte fan klarar jag det där" i mitt huvud. Sen gör jag våld på mig själv, tar steget med bultande hjärta och tänker att den här exponeringen bygger upp min självkänsla. Men det blir ju fan aldrig bättre. Jag är lika liten och skakis varje gång. Ibland bangar jag och det är värst. Fan då är jag inte människa på flera dagar.

Jag har fått lära mig, utan färdig diagnos visserligen, att jag är orosdriven och har stort kontrollbehov. Om jag t ex ska ta mig an en uppgift, vare sig det är på jobbet eller hemma, börjar jag med att tänka på ALLT som ska göras, ALLT som kan gå snett och sen gör jag en riskbedömning och kommer ofelbart fram till att uppgiften antingen blir svår eller omöjlig. Såvida jag inte har gjort samma sak förut förstås, då leker jag mig fram genom den. För egentligen, och så här får en sån som jag inte säga, så är jag nog ganska begåvad.

Ibland tycker människor i min omgivning att jag är bra eller smart eller klok eller kompetent, och då får jag prestationsångest. Jag kan säga saker som "Jag är nog inte så smart som du tror", på fullaste allvar. Jag tror alltid att du tror att jag är smartare än jag är, och det beror på att jag inte har så höga tankar om mig själv. Faktiskt så är det så. Inget att hymla om. Och jag fiskar inte nu, jag bara skriver dagbok.. tror jag.

Men det jag ville få fram är att jag också tror att min låga självkänsla har färgat mina politiska åsiker. Jag har alltid den där tanken "Det kan när som helst gå åt helvete" nära till hands, och den som tänker så vill nog ha starka, trygga skyddsnät. Plus att jag förstås är uppväxt i ett sånt samhälle, fast varken jag själv eller någon i min familj någonsin har behövt använda det där skyddsnätet. Men jag litar inte på statistik och by gones, jag litar bara på min dåliga självkänsla. Egentligen är man väl en jävla succé, det gäller bara att fatta det själv.

I wanna rock.

Onsdag

Det blåser, det är september, sommaren börjar ge upp men, framför allt, det är onsdag. Så du vet var du ska gå för att få dig lite ny (i brist på annat adjektiv) läsning: Barstol.nu

Note to self: Be here now

Efter en magisk sommar väntar en höst full av hot. Är det inte så det känns? Jag vet inte om din sommar var magisk, jag hoppas iaf att den var bra. Själv har jag ju gift mig, blivit pappa igen och känt ett bubblande lager av ren livsglädje strax under huden ända sedan i våras då lilla E började komma på benen igen och förberedelserna inför bröllopet tog fart på allvar. Så magisk är, för en gångs skull, inte en överdrift.

Men nu börjar vi ställas på prov. Som om vi behövde en dödlig influensa när krisen redan har oss på knäna. Det är osäkerheten och ovissheten som ibland förlamar även den mest energiske. Kommer jag att få sparken? Kommer flunsan att flyga förbi mitt hus av kärlek? Jag duckar instinktivt hela tiden, vet inte varifrån smällen kommer att komma.. om den kommer.. men rädslan finns där och måste hela tiden bearbetas och motas bort.

Tänk konstruktivt. Tänk positivt. Samla dina vänner, dem du älskar, människorna som betyder något i ditt liv. Satsa på kärleken och vänskapen, sätt pengarna där. Försök vara här och nu, oroa dig inte för vad som eventuellt kommer att hända.

Jag är den orolige, har alltid varit. För mig är "att leva i nuet" en gigantisk utmaning. Men om jag klarar det, och jag tror jag klarar det, så fixar du det också. Kan vi inte hjälpa varandra? Är det inte också sånt som detta forum kan användas till? Att trösta? Stötta? Peppa? Kom igen nu, vi fixar det här! Jag vet att det är jobbigt men fan.. jag kan hjälpa. Du kan hjälpa. Låt inte oron vinna, jag har varit i den gropen och vill inte tillbaka. Vi ska inte dit, okej?

Barstol testar undersökande journalistik

Idag, klockan 09.00, är det dags för lite undersökande journalistik på Barstol.
Check it out.. it out.. it out.

Edinburgh, en reseskildring

Om du funderar på att åka till Edinburgh rekommenderar jag att du läser mitt inlägg på Barstol.nu först. Det finns några fallgropar ser du, speciellt för den som reser med barn (vilket bilden ovan inte på något sätt illustrerar, där är det snarare klackarna i taket både för mig och lilla E).

Love is in the air

Kära läsare!

Det är lite sent påkommet, jag hann inte länka innan vi stack på minismekmånad förra veckan, men en rapport från bröllopet finns att läsa på Barstol.

Hur det var i Skottland? Jo.. både och, blandade känslor. En utförligare rapport kommer på Barstol på onsdag (låt mig bara säga att Edinburgh inte är den barnvänligaste stad jag besökt).

Nu måndag. Hujedamig, snacka om att man landar hårt efter den lyckligaste veckan i ens liv. Men det får det väl vara värt, det ska fan inte gnällas här inte!

Dan före dan

Imorgon gifter vi oss, och jag börjar så smått undra om vi har tänkt på allt. Det har vi väl inte, antar jag, men skit samma. Det är bara en fest, bara en fest.. nej, inte riktigt.

Jag försöker hålla fjärilarna i bröstet borta, andas lugna djupa andetag, men jag bara vet att jag kommer att vara lättrörd som en pulversås innan det här är över. En gång förra veckan började både jag och S att gråta när jag var hemma på lunchen. Vi satt och lyssnade på potentiella låtar att göra inmarsch till, och när Joni Mitchell sjöng A case of you brast det för oss båda. Vi är människor som normalt håller masken lika stenhård som Clint Eastwood, så den där lilla lunchincidenten är väldigt talande för exakt hur nära euforins yttersta och märkliga gräns vi befinner oss just nu. Den gräns där man gråter av glädje och skrattar av stress, det är ett underbart tillstånd måste jag säga men jag tror inte jag pallar så värst länge till. Bara tills imorgon, sen kan vi börja slappna av igen.

It's wednesday and you know where to go

Det är lilla lördag idag och jag har som vanligt fått äran att besudla bloggkollektivet Barstol med mina små krumma bokstäver. Idag skriver jag om svensexan som ägde rum i helgen.

Bilen

Familjens bil har alltid varit en central plats under semestrarna. När jag var liten satt vi ofta och kivades om ratten jag och brorsan, på någon gräsplätt bredvid en hyrd stuga i Norrland. Jag minns lukten av solvarm galon och bakelit, och ibland brända löv (på den tiden hade alla bilar cigaretttändare). En gång lyckades vi lägga ur både handbromsen och växeln, bilen hann rulla iväg ett par meter innan vi fick stopp. Inte fan sa vi nåt till farsan, och han märkte väl säkert vad som hade hänt men han sa aldrig något om det han heller. Små pojkar kunde gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, så var det i vår familj. Första gången jag var fyllechaffis åt mina föräldrar var jag nog bara tolv år gammal, det var visserligen ute på landet och efter små grusvägar men ändå ganska anmärkningsvärt om du frågar mig.

Tjugotalet år senare satt mina äldsta söner och kivades på samma sätt på en gräsplätt utanför stugan i Hälsingland. Skulle tro att det var sommaren 1997. Jag var separerad och fattig, bilen var en skrotig Opel Kadett (den sämsta bil jag någonsin ägt) som jag på ren chans åkte land och rike runt med i mitt jobb. Även den bilen hade en fungerande cigarrettändare, det var väl i stort sett det enda som fungerade på biljäveln. Sönerna lyckades aldrig ställa till med någon eldsvåda men väl dra ur batteriet. Jag började skälla på ungjävlarna när bilen visade sig vara helt död. Min far däremot, som alltid är rådig i mekaniska knipor, tog det hela med ro och hämtade batteriladdaren (en bra karl har alltid en sådan nära till hands). Små pojkar kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder.

Ytterligare tolv år senare sitter nästa ungskock och kivas bakom ratten. Sommaren 2009 är bilen ganska ny och fin, åtminstone är den nyare och finare än någon annan bil jag ägt. Sonen, han i röd tröja, tar självklart och naturligt plats bakom ratten (med, skulle det visa sig, kladdiga händer) och dottern väntar snällt bredvid. Det är inte likt henne, inte alls. Hon är den typen av tjej som snor alla grejer som lillebror leker med, som bryskt flyttar på honom om han råkar sitta på den plats där hon vill sitta och som alltid tar den sjäklvara ledarrollen varje gång duon ger sig ut på egna små äventyr. Men i bilen blir hon plötsligt avvaktande och betraktande, som om den sista nedärvda mansrollen bor där inne. Eller så tyckte hon helt enkelt inte att det verkade speciellt roligt att sitta och rycka i en ratt, vad vet jag.

Det finns iallafall ingen cigarettändare på den här modellen. Hålet finns visserligen kvar men det används till att ladda mobiltelefonen. Ingen eldsvåda alltså. Inget urdraget batteri heller, för slår man på lyset börjar det pipa, slår man på radion går den bara i en timme och stänger sedan av sig själv. Och handbromsen är elektronisk och går inte att lägga ur om inte motorn är igång. Små pojkar, och små flickor, kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, men biltillverkaren ifråga har effektivt satt stopp för alla sedelärande konsekvenser. Det kan jag tycka är lite synd.

Ia är igång igen

Jag noterade nyss, sprudlande glad, att en av mina absoluta favoriter har börjat blogga igen. Hon verkar ha varit igång ett tag, hur kunde jag missa det? Jo, det beror väl för fan på att jag har slutat läsa bloggar kan tro. Jag vet inte om jag tänker börja igen, det här kanske bara är ett tillfälligt tillstånd.

Hursomhelst, det är inlägg som detta (och många många andra) som gör att jag aldrig riktigt kan slita mig från hennes blogg.

Low-fi-bröllop

Så här är det. Vi ska gifta oss borgerligt, och vi vill göra en egen grej av det. Dvs icke-traditionellt, inte romantiskt geggigt utan.. ja, något eget. Vi är som vi är, och vi vill kunna stå för den här ceremonin nu och i evigt minne.

Det här har satt en del bryderier i våra huvuden. Det är ju alltid enklare att köpa det färdiga paketet, att göra som alla andra, då slipper man tänka ut skiten själv. Men har man satt fan i båten får man ro honom i land, och vi tänker inte backa en tum. Således kommer vi att ha ett bröllop utan bordsplacering, utan toastmasters (vi kallar dem värdar.. hmm..) och utan talarlistor. Sätt dig var du vill, ska du säga något så klinga i glaset och säg det. Sluta tjafsa liksom.

Insikten som slår en efter ett tag är att somliga gäster kommer att bli lite förvirrade, andra kanske till och med besvikna. Och frågan infinner sig, är det för deras skull vi har bröllopet? Nej. Borde vi inte då få som VI vill ha det? Nja. Det funkar inte riktigt så, har jag börjat inse. Ett bröllop är till i första hand för de som gifter sig men också ganska mycket för gästerna. Och folk har vissa förväntningar när de går på bröllop, så är det. Visserligen borde de som känner oss veta att de ska förvänta sig det oförväntade om det går på VÅRT bröllop, men ändå.. jag oroas lite av det här. Det gäller att stå på sig, för det finns människor omkring oss som försöker styra oss tillbaka till traditionen.

Nåväl, just nu våndas vi runt ett konkret problem: vigselförrättaren har övertygat oss om att vi bör ha musik i början av ceremonin, liksom för att samla gruppen och sätta tonen. Okej, vi ska ha musik. Men då får det vara något originellt, något som vi själva har en relation till. Så jag börjar gräva i skivsamlingen och hittar ett antal jävligt grymma låtar om kärlek (Ryan Adams version av Always on my mind, Only love can break your heart med Neil Young, A case of you med Joni Mitchell, Into my arms med Nick Cave, m fl). Problemet är bara att de vackraste låtarna om kärlek handlar om antingen FÖRLORAD eller HOPPLÖS kärlek. Inte direkt den tonen man vill sätta på ett bröllop.

Och en sån här grej gör mig sömnlös, vilket väldigt få saker gör. Innan jag har hittat den där perfekta låten får jag ingen ro i kroppen, men jag har liksom aldrig behövt tonsätta ett bröllop förut, man har ju fan bara lyssnat på de där sorgliga poeterna. Har du något förslag?

Barstol igen

Idag skriver jag om fördomar på Barstol

Syskonkärlek

Vad som får en att plötsligt slänga in ett inlägg efter en alldeles för lång tystnad kan naturligtvis variera. Den här gången var det bilden på mina två döttrar som jag bara inte kan undanhålla alla eventuellt kvardröjande läsare (om det finns någon kvar, tack för förtroendet!) Det är så mycket kärlek och ömhet i den här bilden att jag får tårar i ögonen varje gång jag ser den. Cheesy, jag vet, men vad fan.. man blir rätt mjuk när man har såna här manicker omkring sig hela dagarna.

Hela dagarna ja, det var ju så i tre veckor, det var den semester jag fick. Och vi fick en del gjort, som fjällvandring, en tripp till västkusten och ett par lata dagar vid sommarstället i Hälsingland (passar inte oss, vi behöver aktiveras). Men det kommer mera, för snart (nästa lördag) gifter vi oss och sen drar vi iväg till Edinburgh några dagar. Någon som har tips på vad man kan se och göra i den staden? Jag var bara ett barn sist jag var där, men någon slags whiskey borde iaf få slinka ner några gånger tycker jag.

Att gifta sig.. HA! Fan vad skumt det där känns. Skumt men bra, fast just nu mest stökigt. Jag kan inte bestämma mig för hur jag egentligen kände när jag köpte öl, vin och sprit på systemet för sjuochetthalvttusen härom dagen, det pendlade mellan "nu borde man grilla" och jordens närstående undergång. Måste vi dricka för att ha roligt? Ja, det måste vi.

Hoppas ni har det bra där ute.

Barstol

Om du vill veta varför jag aldrig dansar, allra minst i strumplästen hemma i kompisars vardagsrum, läs då Barstol idag.

Det håller på att balla ur

Vi är tre personer på kontoret denna vecka. Två av dessa sitter i samma rum. En av dessa två är jag. Vi spelar gamla Monster Magnet-låtar och då vet man att det har ballat ur. I fredags, Gud må ha förbarmande över våra själar, spelade vi Scorpions och Corky & the Juice Pigs (går det ens att droppa dessa två bandnamn i samma mening utan att tangentbordet spricker?)

Det jävliga i sammanhanget är att jag har en massa skit som måste blir klart den här veckan. Allt att göra men ingen arbetsmoral. Den sämsta tänkbara kombinationen.

R.I.P Michael Jackson

Michael Jackson är död. Min rumsgranne på jobbet sa det när jag kom imorse, och jag vacklade till lite. För mig kommer han alltid att vara killen på bilden här ovanför, min bevakning av hans karriär efter Thriller har nämligen varit blygsam. En och annan skitbra låt under 90-talet, visst, men för den som är mer intresserad av musik än populärkulturella fenomen så har det varit svårt att hålla intresset vid liv. Jag menar inte att förringa honom nu, jag vet vet att det finns många fans där ute som sörjer hans bortgång och jag har all respekt för det, men enligt min åsikt var det ganska länge sedan han förtjänade titeln "King of pop". Eller så skiter vi i det där förtjänandet och säger som amerikanerna, once a champ always a champ.

Alldeles oavsett vad som hände med hans karriär senare så råder det åtminstone ingen som helst tvekan om att Thriller var, är och förblir ett av tidernas bästa popalbum.

Engagemang

Jag befinner mig en delvis ny och ganska knepig situation. Jag försöker balansera tiden och den samlade orken mellan arbetet och familjelivet, och där är inget nytt. Men eftersom allt jag gör på jobbet sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten är nytt och det känns som att vad fan som helst kan hända när fan som helst så infinner sig ett vägval. För jag vet av erfarenhet att det går alldeles utmärkt att säga ja och jajamensan till allt som dyker upp på jobbet och det kan vara nog så roligt och tillfredställande att känna sig så nödvändig och duktig som man då kan göra. Men.. varje gång jag kommer hem så springer en liten kille mot mig med armarna utsträckta. Han behöver också mig. Sen tittar jag in i vardagsrummet och där sitter en liten tjej som inte gärna sträcker ut sina armar mot mig, hon är för cool för det, men hon behöver också mig. Och på golvet, där ligger en mindre tjej, en riktigt liten en, vars blick och leende får mig att aldrig vilja lämna huset. Och det är inte nog med det, för nere i källaren sitter två tonåringar och Wow-ar, vilket kanske låter som att ha två aliens i huset men faktum är att dessa killar är så oerhört snälla, roliga och älskvärda att jag smälter varje gång jag ser dem.

Med andra ord, varje gång jag kommer hem från jobbet vill jag aldrig åka tillbaka till jobbet. Sen sover jag, sen blir det morgon och autopiloten slår på. Det är inte så att jag vantrivs på jobbet, det så att jag trivs så förbannat mycket bättre där hemma. Och jobbet kan, i värsta fall, bli ett hot mot allt det jag håller kärt. Ett hot blir inte mycket större än så.

Jag får nog börja fundera lite på vad jag vill prioritera i livet, vilket förstås är en lyx i sig. Att behöva prioritera livets innehåll, det måste vara motsatsen till tomhet och ensamhet. Jag är lycklig, så mycket vet jag. Men jag har småkrisat de senaste dagarna, upplevt hotet. Jag är fånig, lite stingslig, men det kan bero på att jag varit hemma i sju månader och man studsar fan inte tillbaka till 190 knyck över en natt. Jag antar att jag helt enkelt har upplevt stress, mestadels emotionell sådan, och jag är inte skitduktig på att hantera den direkt. Men va fan, man kan ju inte vara duktig på allt, säger han som är farligt nära att fastna i duktig-pojke-fällan (jodå flickor, den fällan finns också).

Onsdag igen

Och onsdag betyder att jag skriver på Barstol. Idag klockan 09.00 publiceras en text som är lång, kanske en aning svårtillgänglig och möjligen till och med lite krävande. Och det är vad hela texten handlar om, att vi medborgare i informationssamhället får allt svårare att ta till oss budskap som överskrider en viss abstraktionsnivå. Låter det här intressant? Inte det? Men du.. ge det åtminstone en chans, okej?

Neil (forever) Young

Idag läser du min rapport från fredagens besök på WTAI-festivalen på Barstol

WTAI

Nu är det bestämt. Det kom hastigt på och kommer att bli lite tajt men på fredag blir det WTAI för mig. Det SKA jävlar i mig gå! Valet av dag blev ganska enkelt, jag har aldrig (skäms på mig!) sett Neil Young och Moneybrother spelar på lördan. Visst, ett tvådagarspass hade kanske varit optimalt men en småbarnsförälder får ibland nöja sig med en hygglig kompromiss. Det är inte direkt så att jag klagar.. om någon trodde det.

Ses vi där då eller?

Oj

När min 1,5-årige son säger "oj" brukar det betyda att han gjort något som han inte gör varje dag. Imorse klockan 05.57 satt han i sin spjälsäng och rabblade sitt lätt förvånade mantra, "oj.. ojoj.. oj". När jag kom in i rummet var det lite skumt, jag var sömndrucken och utan mina glasögon så jag såg inte riktigt vad det var han höll i handen. Att han hade lyckats ta av sig sin blöja stod klart, men det var inte förrän jag kom riktigt nära som jag kunde identifiera det olycksaliga föremålet i hans hand. Det var en bajskorv.

Konspirationsteoretikern där ute kan hävda att den här historien inte håller eftersom jag borde ha känt lukten på långt håll, men då ska du veta att min allergi så härs års effektivt hindrar all form av doftidentifikation. Även den av bajskorvar. En defekt som ibland, eller ganska ofta när man byter blöjor med den frekvens som jag gör, kan vara en välsignelse. Men imorse kom jag lite för nära.. det hade varit bra att få en varning av näsan åtminstone ett par steg ifrån.

Jonathan Richman - I Was Dancing In The Lesbian Bar Live

Jag älskar den här mannen, han gör mig glad! Du som har sett "Den där Mary" känner igen honom som killen som dyker upp och sjunger i var och varannan scen, men mr Richman har förstås mycket mer på sitt samvete. Det började med Modern Lovers en gång i början av 70-talet, sen har han gått sin egen väg och gjort det som fallit honom in. En förebild, på alla sätt och vis.

Våga vägra twittra

Alltså twittra, vad fan är meningen? Är det meningen att jag ska vara intresserad av informationen "Har hällt upp ett glas rött och bänkat mig framför CSI Miami"? Jag är ledsen, twitter gör bara mitt människoförakt starkare.

Jag är inte den som sitter och snackar blaj med kompisar i telefonen, jag har telefonfobi. Alltså borde jag egentligen passa perfekt för twitter, uppdatera min status med jämna mellanrum och låta kompisarna veta vad som händer i mitt liv. Men för i h-e.. det är ju så jävla ointressant så klockorna stannar! Det faller liksom på själva grundidén, vem i h-e kan vara intresserad av om jag sitter och skiter eller har tagit en löprunda eller steker bacon eller, den här är fin, "myser i soffan"? Allvarligt alltså, vill ni veta sånt om mig?

Är det här en generationsfråga? Är jag för gammal? Nå, så svara mig då! Jag fattar kändisgrejen, det gör jag. Britneys hängivna fans vill veta allt, ibland vill kanske till och med jag veta vad hon gör. Men att Malin 37 i Bromma har hängt tvätt och öppnat en påse Gott & Blandat är information som gör mitt liv så mycket fattigare.

Lilla lördag kan väl spenderas sittande på en Barstol kan tänka

Idag försöker jag sammanfatta Ryan Adams karriär på Barstol.nu

Starstruck

Igår såg jag Jan Berglin på Konsum krysset och blev starstruck. Jag brukar se honom där ibland, och det är samma sak varje gång. Jag vill gå fram och uttrycka min beundran, men karln utstrålar en enorm integritet och jag blir blyg. Fast han kanske skulle bli jätteglad, vad vet jag.. det får fan bära eller brista nästa gång.. jag gör det! Eller.. så blir det fel, liksom att han betraktar Konsum krysset som en safe zone och tycker det är skönt att slippa kladdiga beundrare. Han kanske går omkring där och betraktar, han är ju en sån, en betraktare, och om jag klampar fram och börjar stamma så har jag blåst hans cover och sen blir det inga fler Berglin-serier. Tänk vad hemskt! Nej, den risken får inte tas. Jag håller käft, nu och för alltid. Det blir nog bäst så.

Fel låt

Har du en sån där låt som du egentligen inte borde gilla? Du har ägnat åratal åt att finslipa din musiksmak, den skiner i solen som en dyrbar skulptur och allt som finns där har en mening. Inget överflöd. Inget som stör. Men så ibland kommer en låt och tränger sig in, fast den egentligen inte borde få vara där. Det kan till och med vara lite skämmigt att erkänna, eller hur?

Jag har mejslat fram en musiksmak som på senare år blivit allt mer reducerad, som en fin sås. Till slut, förutspår jag, kommer jag bara att lyssna på viss hårdrock från vissa årtal, viss dub reggae från vissa årtal och det mesta med Tom Waits. Jag har vridit och vänt på min fina skulptur, hållt hyenorna borta. Fint som snus. Men så kommer den där jävla låten som tränger sig in, bara kliver rakt på utan inbjudan, slår sig ner och tar en självklar plats i mitt huvud. Det är skämmigt och det tar emot, men för mig är den låten Human med The Killers.. JAJA, NU SA JAG DET! Usch.. nu får du avslöja din skämmiga låt, så vi återställer balansen.

Endast en liten dagoperation

Jag har gått och funderat på en sak ganska länge nu. Vägt för och emot, försökt ta ställning, vaknat mitt i natten och varit tvärsäker för att på morgonen vara lika ambivalent som vanligt. En kompis har gjort det, "snipp-snipp" kallar vi det. Fem barn är fler än fyra elefanter, fem barn är troligen bortom snipp-snipp-gränsen för många män. Men sen läste jag att Stellan Skarsgård har blivit pappa för sjunde gången. Stellan din jävel.. nu blev det ju nytt ljus igen. Jag tror jag väntar med det här beslutet, väntar tills helvetet fryser kanske.

Välkommen Ester

Sju timmar gammal och redan beredd att ta världen med storm

Igår kom hon, Ester. Lite före utsatt tid tog hon oss på sängen, men alla mår bara bra. Riktigt bra faktiskt. Mitt femte barn är hon, man kan tro att jag blivit blasé men mirakel vänjer man sig aldrig vid. Det är lika jävla stort varje gång.

Fitness report

Nu har jag räfsat så in i helvete mycket löv att jag börjar få en tillstymmelse till bröstmuskler. Jag klämmer på dem i duschen, det är lite festligt.

Annars går vi i väntans tider med full kraft. Datum är satt till nu på fredag, men det lär väl gå över några dagar som vanligt. Jag känner mig märkbart distanserad från spektaklet, somliga skulle till och med kalla mig ointresserad. Men det är så här jag fungerar, tills något nytt dyker upp koncentrerar jag mig på det som står till buds. Och det är mycket som står till buds, prova själv att vara föräldraledig med två småbarn samtidigt som du ska hålla styr på två tonåringar. Jag klagar inte, jag bara raljerar över hur duktig jag är. Och räfsat löv har jag också, så duktigt att man vill kräkas.

Dagens fråga

Om Victoria och Daniel inte kan få barn den naturliga vägen, får de då adoptera? Om ja, blir den ungen då tronarvinge? Det skulle öppna upp en helt ny värld, eller hur?

Det här kan du fundera på medan du läser mitt inlägg på Barstol.

Videokonst

Vill du se min videokonstdebut?
Gå då till Barstol.nu

Rammstein - Du Hast

Om man lyckas bortse från att Du Hast är totalt sönderspelad så är det och kommer alltid att vara en riktigt bra låt. Dessutom med en fruktansvärt snygg video. De kunde, de där tyskarna.

Småbarnsliv

Jag sitter och skiter i allsköns ro när dörren plötsligt slits upp. Utanför står 2-åringen och 1-åringen, de pekar på mig och skrattar.

"PAPPA KISSAR! PAPPA KISSAR!" ropar 2-åringen.
"Nej din lilla vandal" mumlar jag, "jag bajsar faktiskt".
"PAPPA BASSAR! PAPPA BASSAR!"
"JA! PAPPA BAJSAR! VAD FAN ÄR DET MED DET DÅ?!"
"PAPPA BASSAR!"
"mmm... kan du stänga dörren tror du?"

Men hon stänger inte dörren, istället går hon fram till mig och försöker tränga ner sitt huvud i toalettstolen så att hon kan se vad som ligger där. Det är en sak att bli ertappad när man sitter och skiter, men att torka sig inför publik.. där går gränsen. Jag skulle med andra ord aldrig kunna bli orienterare, jag klarar inte ens av att göra det inför mina egna barn.

I dåliga tider blir alla socialister

"Bonuslöner har blivit den giriga ondskans nya ansikte. Alla med rörlig prestationslön är plötsligt skurkar och alla som på något sätt varit inblandade i godkännandet av deras avtal dras med i fallet. Det som bara för några månader sedan var en självklar och populär ingrediens i det rådande kapitalistiska systemet har nu blivit ett djävulskt påfund som måste drivas ut med träpåkar, kvällstidningsupprop och demonstrationståg. Människor, besinna er."

Läs mer på Barstol.nu

So much depends on the weather

Solen skiner, så jag beslutar mig för att klä på småttingarna och ta en tur med vagnen. Det tar ungefär en kvart att klä på dem, om man har flyt, sen rinner svetten på ryggen. När vi kommer ut börjar det blåsa upp och inom fem minuter snöar det småspik. Vi håller ut en halvtimme, söker skydd på Konsum en stund och knotar sen hemåt i motvinden. När vi kommit in och barnen är avklädda skiner solen igen. Dottern är skitförbannad, hon vill ut igen. Själv böjer jag mig ödmjukt för högre makters känsla för humor. Mars-vädret måste vara det mest humoristiska av alla väder.

Flashback

Äldsta sönerna är i Thailand med sin mor, sambon och dottern är i Uppsala och jag är kvar hemma med yngste sonen. Tyvärr påminner situationen alldeles för mycket om mitt tidigare liv som ensamstående förälder för att jag ska kunna njuta av den. Jag har en ruggig soft spot här, även fast jag vet att sambon och dottern kommer hem redan imorgon så pallar jag inte en kväll utan att få åtminstone lite ångestpåslag. Jag hatar att prata om ångest, sånt jävla modeord. Ångest, alla har ångest nu för tiden. Jag vill inte vara en av simulanterna. Jag önskar att den här känslan försvinner någon dag, den får mig att känna mig ofullkomlig och svag. Vi tar en lam vända på stan jag och sonen, fikar en stund, hastar sen vidare. Jag har ingen ro i kroppen, stegen snabbar på. Vi har inte bråttom, ingen att komma hem till just idag. Men i mitt huvud är det som att varje minut måste planeras och fyllas med aktivitet. Det är förstås för att hålla den där jävla obehagliga känslan borta. Vilken liten jävla skit jag är ändå. Sitter här och beklagar mig när jag har det så jävla bra. Bara för att det dyker upp en känsla som påminner om något som var jobbigt. Jävla simulant.

Trevlig helg.

James Last Medley I

Försök förstå att jag är uppväxt med det här. Innan ni dömer mig för hårt menar jag. Vi hade en James Last-platta där han poserar på omslaget med uppknäppt skjorta och två nakna blondiner. Helt spritt språngande nakna alltså. Skivan innehöll instrumentala versioner av typiskt svenska låtar, typ här kommer Pippi Långstrump. Jag brukade ofta sitta och titta på det där omslaget, förmodligen var det där min dröm att bli musiker föddes.

Om inte det här är viktigt så vet jag inte vad som är det

Nu är det så här. Jag promenerar i princip varje dag, minst en timme. Eftersom jag är föräldraledig så knuffar en syskonvagn med två små fetknoppar framför mig, ekipaget torde väga runt 35-40 kg. Vagnen är osedvanligt svårstyrd, den drar kraftigt åt höger och saknar såna där självsvängande framhjul som moderna vagnar har. 90 procent av promenadsträckorna tillryggaläggs på gång- och cykelbanor, det brukar bli enklast så. På dessa, för gångtrafikanter och cyklister avsedda, banor, möter jag ganska ofta andra gångtrafikanter.

Där har ni omständigheterna, nu till problemet. Varannan gångtrafikant jag möter går på vänster sida och varannan går på höger. Det är alltid samma sak, har jag mött en vänstergångare så nog fan kommer det en högergångare runt hörnet. Detta tvingar mig att kryssa fram som en drucken missil, jag får gira som en galning med min extremt svårstyrda vagn vilket har lett till "viss" irritation. Så jag frågar er nu människor, HUR I H-E SKA NI HA DET?!

Det är inte nog med att jag får bängla omkring med vagnjäveln hela tiden, vilket är illa nog. Hela arrangemanget lämnar faktiskt också en otroligt fadd eftersmak i munnen, jag tänker "Hur fan ska vi kunna komma överens om världsfred och att utrota hungersnöd och rädda miljön och allt det där när vi inte ens kan komma överens om vilken jävla sida av gång- och cykelbanan vi ska gå på?". Det hela är oerhört deprimerande.

Steely Dan Reelin' in the Years 1973 Midnight Special

Kanske världens mest underskattade band i popkretsar (de brukar oftast hamna på jazzhyllan). Definitivt en av världens bästa textförfattare - Donald Fagen.

Wasp - I Wanna Be Somebody

W.A.S.P kommer till Kilafors Rockweekend i sommar. Borde vi inte gå? Låten går för övrigt ut till alla kämpande bloggare med journalistiska ambitioner där ute. Kämpa på! Me, I'm not gonna quit my day job.

Angående helkroppsmassage

För en tid sedan skrev jag på Barstol om en kompis som gick till en thailändsk massagestudio i Gävle och blev erbjuden en avrunkning. Dagens scoop i lokalmedia är avslöjandet att en thailändsk massagestudio har erbjudit sina kunder sexuella tjänster (högst troligen just den jag skrev om).

Jag fick en del på huden av Barstols läsare, helt i sin ordning för övrigt, för att jag var dåligt påläst när jag påstod att det är olagligt att sälja sexuella tjänster. Det är det tydligen inte, man ska inte stigmatisera hororna sägs det. Vad som däremot är olagligt är koppleri, ett åtal som troligen drabbar den person som står på massagestudions hyreskontrakt i det här fallet.

23 ålderstecken

1. Jag lyssnar oftare på P1 än på P3.
2. Jag lyssnar på tokhajpade Fleet Foxes men hör bara Genesis från 70-talet.
3. Jag använder allt oftare ordet ”generationsfråga” i diskussioner.
4. Jag går ibland och lägger mig obscent tidigt.
5. Jag avfärdar en hel generation popmusiker som plagiat.
6. Jag håller reda på hur ofta jag skiter.
7. Jag betraktar långpromenader som ett sätt att förena nytta med nöje.
8. Jag vaknar ibland mitt i natten och tänker på allt jag har.
9. Jag blir ibland livrädd för att förlora allt jag har.
10. Jag klipper mitt eget hår (med motiveringen ”det är inte så noga”).
11. Jag följer inte en enda TV-serie längre.
12. Jag har en aningens aning dubbelslipade glasögon.
13. Jag blir stressad av hip-hop (och annan musik som jag inte riktigt förstår).
14. Jag känner mig allt mer dragen till bossanova, black russian och TCM.
15. Jag har nyligen sagt ”det har egentligen inte gjorts någon bra musik efter 1978”.
16. Jag duschar allt mer sällan (fråga inte..).
17. Jag behöver vara vaken i en timme på morgonen innan jag kan konversera.
18. Jag har räknat ut att det finns hockeyspelare i elitserien som inte var födda när jag började förvärvsarbeta.
19. Jag kallpratar ibland med främlingar.
20. Jag tar mig ibland en hutt (utan att det blir två eller tre).
21. Jag oroar mig för om pappa är riktigt klar i huvudet.
22. Jag bär tofflor när jag är hemma.
23. Jag fyller fyrtio i år.

Kvinnodagen

Igår kväll när barnen hade somnat och jag och sambon tog oss en kvällsfika sa hon ”Fan.. det är ju internationella kvinnodagen idag!” ”Just det” sa jag, ”och den har du ägnat åt heminredning” (vi bytte gardiner och kuddfodral i vardagsrummet, som vanligt var det jag som fick stryka och fålla). ”Nej, inte bara heminredning” sa hon. ”Nej det stämmer” sa jag, ”du har ju suttit i baksätet också” (vi åkte hem från kompisar i Sundsvall och min sambo har inget körkort). Sen fyrade jag av det där hehe-leendet som ibland funkar och ibland inte. Det gick väl vägen den här gången.

Onsdag

Visst ja, hade nästan glömt. Det är onsdag idag, vilket betyder att ni kan läsa mig på Barstol. En högst ordinär betraktelse från mitt allt annat än mondäna privatliv, kan det vara något?

Ni gör som ni vill, det har ni ju alltid gjort.

Söndag

Jag byggde en penis av snö idag

Jag - ett kulturhistoriskt monument

Den senaste tiden har jag blivit formligen attackerad av släkt, vänner och bekanta. Alla har i mer eller mindre affekt ställt samma fråga: "VARFÖR FINNS DU INTE PÅ FACEBOOK? MEN HALLÅ?!" Att jag, en rutinerad användare av internet, inte finns på Facebook har för somliga kommit som en chock, och jag undrar lite smått hur det kunde bli så här?

En nära vän, som jag iofs inte träffar så ofta fast vi bor i samma stad, skickade häromdagen ett SMS med ovanstående fråga och tillägget "Jag saknar ju dig där!". Min naturliga reaktion blev "Men va fan jag finns ju HÄR!" Sen tänkte jag att jag gör nog inte det. Om jag inte finns på Facebook så finns jag inte här heller.

Men nu vet ni iaf hur det ligger till, jag finns inte på Facebook och har inga planer på att lägga upp ett konto heller. Däremot kan du hitta mig på Eniro, eller den här bloggen, eller Barstol, eller via mail (mateno@spray.se). Herregud människor, det får väl ändå räcka?


PS.
Jag menar inte att låta otacksam, jag är en öppen människa och jag gillar mina vänner, men jag sätter mina egna gränser. Så har det alltid varit.

Axess TV

Jag har hittat en ny tv-kanal på min digitalbox. Eller ja, det var iofs ett tag sedan, men jag vill slå ett slag för Axess TV. Det är något så ovanligt som en tv-kanal som vill uträtta en kulturgärning. Visserligen ser man den begränsade budgeten lysa igenom men ansatsen är hedervärd. Vem vill t ex inte se filmatiseringen av Krig och Fred från 1972 med en ung Anthony Hopkins i en av rollerna? Eller Dekalogen? Eller ett samtal om de stora filosoferna?

En av mina nyfunna favoriter är den israeliska dramaserien Hos terapeuten. Den handlar om "terapeutens patienter och hans egna kaotiska liv". En av patienterna heter Yadin och är en israelisk stridspilot som försöker bearbeta traumat efter att ha dödat oskyldiga barn vid en bombattack mot Västbanken. Jag ber er notera att serien är israelisk.. det skänker faktiskt visst hopp.

Chuck Klosterman - Killing yourself to live

Det här är boken för dig som tycker att Nick Hornby har blivit tråkig och Douglas Coupland har blivit konstig (alltså en bok för alla med god smak, hehe). Chuck Klosterman är musikjournalist på tidningen Spin och ger sig i boken ut på en roadtrip för att besöka platser där rockstjärnor dött (av droger och/eller olyckor). Boken kryllar förstås av referenser till populärkultur, killen är ju trots allt musikjournalist, men det som hedrar Klosterman allra mest och skiljer honom från de flesta i hans skrå är att han inte hymlar med sin allt annat än (i musikjournalistsammanhang) korrekta smak. Uppväxt i byhålan Fargo på 80-talet gjorde han precis som de allra flesta gjorde på mitt plugg: han lyssnade på hårdrock. Inte den creddiga sorten heller, både Great White och Motley Crue förekommer i ganska smickrande ordalag.

Själva resan är förstås bara kanvasen på vilken Klosterman målar sin historia (oj så skitnödigt skrivet), men det är en roande och intressant kanvas för den som gillar musik och hör till författarens generation. Handlingen, själva huvudspåret, är väl inte krångligare än "sökandet efter mening i tillvaron". Vilket förstås inte låter så originellt men originell är precis vad denne man är. Det är vasst, rappt och jäkligt roligt skrivet, precis så som Hornby önskar att kunde skriva. Okej, nog med pikar åt Hornby, han har egentligen ingenting med det här att göra.

Utöver bokens självklara lyskraft för nämnda målgrupp finns det två saker som gör att jag personligen känner mig nästan besläktad med författaren. Dels har han kommit fram till samma slutsats vad gäller homoäktenskap, att det måste tillåtas eftersom de enda män som vill gifta sig nu för tiden är de homosexuella (jag har skrivit om det på bloggen tidigare). Dels delar författaren och jag samma svårförklarliga kärlek till Fleetwod Macs 70-talsplatta "Rumours" (jag tycker varenda spår på skivan är genial pop som får mig att nästan böla men jag kan inte förklara varför).

Köp boken på pocket, ta med den på bussen eller tunnelbanan. Kapitlen är hyfsat fristående, jag läser den samtidigt som jag läser en annan bok och det går alldeles utmärkt att hoppa in med några dagars mellanrum utan att man tappar tråden.

Audiofil

Det bästa ljudet i världen uppstår när mina tonårsbarn leker med mina yngre barn. Jag brukar tjuvlyssna. Blandningen av tonåringens spruckna målbrottsskratt och tvååringens porlande kvitter är helt oslagbart, jag ser bilder för mitt inre av stora och små hundar som leker tillsammans. Den gränsöverskridande kärleken, det lilla barnets obändiga livskraft som inte ens en cool fjortonåring orkar stå emot.

Bonniers slarvar till det

Jag har tagit mig ungefär en tredjedel in i Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och kan redan konstatera två saker.

1. Boken är så mycket mer ambitiös än någon av Lehanes tidigare titlar, faktum är att den gör anspråk på att vara the Great American Novel (en av dem). Ror han det i land? Kanske, det återstår att se. Konkurrensen i denna genre är stenhård så några superlativ tänker jag inte bjuda på, inte än iaf. Det är kanske inte konstigt att en författare som hittills ägnat sig på spänningslitteratur vill kliva in i ett finare rum, det är kanske till och med en naturligt utveckling, men han spelar högt den gode Lehane när han ger sig på detta epos. Troligen är också boken mer intressant för en amerikan än en svensk, tack vare det historiska värdet. Jag känner att jag ibland tappar lite fokus när handlingen får ge vika för beskrivningarna av USA på den tiden. Men visst, han driver det ändå framåt som den gode författare han är.

2. Min läsupplevelse störs å det grövsta av den otroligt slarviga korrekturen. Jag har nog aldrig sett så många stavfel och felaktiga meningsbyggnader i en bok, och detta i en bästsäljare från Albert Bonniers förlag. En gång byter till och med en karaktär ofrivilligt namn, från översättningens Diakonen till det troliga originalnamnet Deacon. För några sekunder undrar jag vem denne nye karaktär är, sen blir jag grymt irriterad. Skärpning Bonniers!

Återkommer framöver med en recension, just nu är jag upptagen med att författa ett argt brev till förlaget.

Sjukstugan

Ibland är det så jävla gulligt och fint att vara förälder, just nu är det ett mindre helvete. Vi har varit sjuka mer eller mindre sedan före jul, först vinterjävlakräksjukan och sedan förkylning modell värre. I minstingens fall ledde det till lunginflammation, han låg inlagd i helgen med dropp. Att natt efter natt, timme efter timme, ligga vaken och lyssna på sina barn hosta tills de spyr upp slem är inget annat än ren tortyr. Oron och vanmakten slår ett järngrepp runt strupen på mig, sömnlösheten berövar mig tålamodet som jag så väl skulle ha behövt. Matvägrande barn som magrar, det finns inget värre. Febern vill aldrig släppa.

Jag brukar inte gnälla över föräldraskapet, men nu börjar jag nå min gräns. Jag skulle lätt ta ett skott i buken eller amputera ett par fingrar om det gjorde slut på helvetet, men här sitter jag och kan inget göra. Det finns ingen värre känsla, ingen som jag upplevt iaf. Jävla skithelvete.

Spökskrivaren

Det är väl dags att erkänna nu. Det är inte jag som skriver de här texterna, det är lilla I. Hon är min spökskrivare, jag kommer bara med en del idéer.

Idag reflekterar hon över kriget i Gaza på Barstol. Man kan säga att hon är både arg och ledsen, hon börjar helt enkelt tröttna på Israels övervåld.