Fredagslåten 9/3

När jag gick på gymnasiet, långt före internet, Iphones och elektroniska tabletter, brukade jag somna in varje kväll till blandband som jag metodiskt och minutiöst mejslade fram från min egen blygsamma skivsamling samt lån från kompisar. Som jag minns det höll vi på och meckade rätt mycket med de där banden, man hade ju inte så jäkla mycket annat att göra.

Vi hade förstås inga pengar på den tiden, men det fanns begagnad vinyl på Skivvalvet från fem spänn så det gick ändå att göra sällsynta klipp för ihopskrapade slantar. Mina blandband, alltså min musiksmak, hade vid denna tid en markant tyngdpunkt i 70-talet, vilket i mitten av 80-talet var ungefär så fel som det kunde bli. Vad kan jag säga, jag var motvalls redan då.

En liten röd lampa på min sunkiga bandare var det enda som syntes i det becksvarta pojkrummet kvällstid. Till förföriska toner på låg volym lät jag mig sköljas iväg på de stora känslornas vågor, kväll efter kväll. Jag frossade i min egen olycka så som bara en miserabel tonåring kan göra, kanske var jag emo innan emo fanns. Livet, så som jag såg det, var bra orättvist.

En av de låtar som alltid skickade mig allra längst ut på melankolins stora hav var denna, ’The Chain’ med Fleetwood Mac. Varje gång bastrumman och banjon drog igång introt låstes jag fast i en tvångströja av självömkan, herregud så patetisk man var.

Trots detta måste jag erkänna att jag fortfarande gillar låten, men utan en välbehövlig paus från den på en sisådär 10-15 år hade jag troligen känt annorlunda. Nu kan jag småle och skämmas lite klädsamt åt de känslor som låten lockade fram i ett mörkt, ångestfyllt pojkrum i mitten av 80-talet. Hörni ungar, det blir bättre sen.

Trevlig helg!