Bra karl reder sig själv

Jag har sedan flera år tillbaka gjort en grej av att inte lägga ut en spänn på hårfrisörer. Först sparade jag håret, så det blev fasligt långt och bångstyrigt, sen tog jag bort allt på en blöt efterfest. Det var 2005. För att hålla mig trogen nollbudgeten köpte jag då en klippmaskin, en Haarschneidemaschine, som tillät mig att när så behövdes klippa ner håret till någon millimeter. Rent estetiskt har jag inte tjänat på affären, i rakat tillstånd ser jag ut som en förrymd koncentrationslägerfånge. Tärd och utmärglad som jag är. Så där har det hållit på, mitt utseende har växlat mellan vildvuxen skogsman och skrämd nyrekryt i flera år.

Igår nådde jag återigen den välbekanta punkten där det helt enkelt måste göras något åt håret och skägget. Jag skrämde inte bara barn längre utan också en och annan vuxen (vilket iofs kan vara kul). Eftersom kvicksilvret har sjunkit betänkligt här i Gävle senaste dagarna var det inte bara estetiken som fick mig att kasta tvivlande blickar på klippmaskinen. Det skulle bli rejält kallt om knoppen med en sådan där sommarfrisyr. Vad göra? Bra karl reder sig själv, det har alltid varit mitt motto, så jag hämtade kökssaxen och satte igång. Jag blötte håret, som frisörerna gör. Jag kammade och knep fast hårtestar mellan lång- och pekfinger, precis som jag sett att de gör. Sen klippte jag. Och ja.. inte fan vet jag men nog har jag varit mindre nöjd många gånger efter besök hos salonger. Frågar du mig så blev det riktigt bra. Jag tog säkert en sex sju centimeter, och riktigt hur det ser ut där bak är jag osäker på men sambon säger (mellan gapskratten) att det kunde varit värre.

Bra karl reder sig själv, kom ihåg det ni som ränner hos frisörer och betalar dyra pengar. Jag klipper dig för femti spänn, inga problem.

God fortsättning hörni

Här i stora hushållet har fyra av sex familjemedlemmar legat och spytt över julen. Det har kämpats med julstämningen men 14-åringarna konstaterade till slut att det här blev en jul att minnas av helt andra anledningar. Det är inte roligt, men det är bara att bita ihop.

På bättringsvägen som vi ändå är ser vi framtiden an med tillförsikt. Om inte julen blev som vi ville får väl nyår bli desto bättre. Då ska vi ta igen för spilld mjölk, lita på det.

Sköt om er där ute.

Kristian, hör du mig?

Trots att jag är gravt förkyld och torkar spyor och bajs hela dagarna och nätterna efter en magsjuk dotter har jag ändå ett uns av godhet kvar i kroppen. Sådan är jag, en barmhärtig samarit. Denna godhet tar sig idag uttryck på så sätt att jag vill skänka en julklapp till någon jag inte ens känner. En filantrop i vardande, tänker du. Ja, vi får väl se.

Så här är det. Jag har tvingat mig själv att lyssna på P3 igen, flera dagar på raken, och stött på denne Kristian Anttila. Denne man har en hit som går halvvarm på nämnda kanal just nu, du kanske har hört den? Refrängen går så här: "Aaaaah-aaaah-ah-ah-aah-aaaah-aah, allting börjar hemifrån". Känns det bekant? Varje gång jag hör den tänker jag samma sak, jag tänker "näe fan, nu får det jävlar i mig vara nog! Okej att svenska popartister producerar skitlåt efter skitlåt, men håll för fan reda på grammatiken åtminstone!" Ja, så tänker jag. Så här va Kristian, du kan säga "Allting kommer hemifrån" (riktning) eller "Allting börjar hemma" (position) men du kan fan inte säga "Allting börjar hemifrån" för det blir helt fel. Fattar du det? FEL!

Min julklapp går alltså till Kristian Anttila, och han ska få tre språklektioner på SFI (svenska för invandrare). God Jul, din klåpare.

En speciell typ av stol

På onsdagar skriver jag på Barstol.

Så även denna onsdag.

Blött bloggkrut

Det lilla bloggkrut jag har just nu har jag valt att lägga på Barstol. Ni går inte miste om mycket, det är som vanligt när jag är föräldraledig. Jag går in i någon slags grotta och tycker inte att jag har särskilt mycket att säga om något alls. Jag vet inte varför det blir så, att jag tycks checka in hjärnan när jag tar hemmajobbet, men en gång i veckan lyckas jag iaf prestera något textmässigt på den där andra bloggen. Jag är nöjd så.

Medan jag ligger i träda finns det andra som står i. Läs IA t ex, hon verkar vara i bra form. Eller varför inte upptäcka den yngre generationen, här i form av min systerdotter. Hon fyller väl fortfarande något som slutar på "ton" men har ett språk som jag inte var i närheten av när jag var tjugosju. Det säger väl iofs inte mycket, jag var snudd på illiteral innan tretti, men ändå. Hon skriver bra.

Sköt om er folks.

Barstol

Idag skriver jag om jämställdhet och könsroller på Barstol.nu

Morning has broken

Imorse gjorde jag misstaget att somna om när båda småttingarna befann sig i vaket tillstånd. Det är sånt som lätt händer efter en tuff natt, men konsekvenserna kan bli ödesdigra. Lille O var säkrad i spjälsängen, han gick ingenstans, men lilla I löpte i full frihet. När jag vaknade till sans efter en kvart eller så hade hon fullkomligt pulvriserat mina nya glasögon (som kostade fyratusensjuhundra spänn), och man kan gott påstå att våra diplomatiska relationer var en aning frostiga efter det. Hon tittar på mig skamset i ögonvrån och jag blänger tillbaka. Nog fan vet hon att hon gjort något fel men för en 2-åring är det förstås ingen skillnad på leksaker och pappas dyra glasögon som liksom är förutsättningen för att han ens ska kunna ta sig utanför dörren. Prova att leta efter de gamla glasögonen utan den nya på dig, med mitt brytningsfel är det som att famla i en nedsläckt labyrint.. nästan.

Den politiskt korrekte föräldern säger "jamen det var ju tur att hon inte skadade sig iaf, hade ju kunnat hända vad som helst!", vilket förstås är så jävla sant så. Ja, det är mitt fel. Man får inte somna på posten, med det gjorde jag.

Vilket påminner mig om en klassiker som inträffade härom dagen. Inte för att jag sov, men jag var upptagen med annat när lille O lyckades forcera grinden till källartrappen och tumlade ner en fyra fem trappsteg. Killen klarade sig bra, han är rätt fet och släpade sig liksom ned för trappstegen som en påse jordnötter, fick aldrig upp farten. Min första tanke efter en okulär besiktning var "hur ska jag berätta det här för S utan att bli av med vårdnaden?" Samma sak där alltså, det hände på min vakt och därför är jag skyldig. Tycks som jag inte varit en speciellt bra förälder senaste tiden. Det har brustit i uppmärksamheten. Gult kort helt enkelt.

För övrigt kan jag bara konstatera att Mona Sahlin går kräftgång i frågan om väljarförtroende. Hate to say I told you so. Kanske har hon också brustit i uppmärksamheten, kanske har någon kärnfråga ramlat ned för trappen. Hon verkar iaf ha det jobbigt just nu så jag säger Mona, jag vet hur det känns. Min trovärdighet är också naggad i kanten, känner mig usel och värdelös. Men vi får väl komma igen och ta nya tag, någonting säger mig att vi är rätt bra på det båda två.

Kort och gott

Imorse hände något som borde vara en fysisk omöjlighet, jag skar mig på en skiva bröd. Jo det är sant, en rostad skiva bröd. Jag blödde, inte jättemycket men tillräckligt för att skapa enorm huvudbry. Hur i h-e gick det där till?

Vi backar bandet istället. Igår var det fars dag och David ringde upp mig för en intervju åt Nyheter24. Den blev rätt bra, om än väldigt kort.

Ha en trevlig dag, mer än så här hinner jag inte.

Hemmamatch

Bilden ljuger. Visst händer det att lille O bränner av på soffan som en försupen truckdriver, men för det mesta är aktivitetsnivån betydligt högre. Jag är hemma igen, hemma med barnen (plural denna gång). Fjärde dagen har inletts och kaoset börjar möjligen ändra karaktär, jag kan åtminstone skönja viss struktur i slutet av tunneln. Det är ju så jag vill ha det, struktur, men när de här bångstyriga glinen visar prov på motsatsen (barn är inte strukturerade, vilken överraskning för en fyrabarnsfar) försvinner jag ibland in i en dimma som farligt mycket liknar bitterhet. Jag är nog inte bitter, bara förvirrad och en aning stressad.

Det är ansvaret som tynger. Aldrig en fikarast för sig själv, ständigt minst en telning som svävar i livsfara.. om man vill vara lite melodramatisk så kan man faktiskt uttrycka det så. De här två ligisterna sover aldrig samtidigt på dagtid. Jag lovar, det har aldrig hänt. Dagarna rullar på i ett förvånansvärt högt tempo, kroppen ömmar efter alla lyft i konstiga ställningar och när kvällen kommer och det kanske vore läge för lite vuxenmys ekar huvudet tomt som en övergiven gympasal i Hedesunda. Sen kommer nattskiftet, jo hej. Jag menar inte att klaga, jag sitter här av egen fri vilja, men helvete vad det här kan vara slitsamt ibland.

Sen kommer känslorna. Idag började jag gråta när jag tittade på fotografier i datorn. Min familj, min underbara familj, tänker jag och suger tag i lilla I som står bredvid mig och ser aningen förvirrad ut. "KRAMA PAPPA NU, SESÅ!" Ja herregud om folk kunde se hur man bär sig åt.

Jag måste gå nu. Någon behöver ny blöja.
Sköt om er.

Bruce Springsteen - Atlantic City

Jag står på Pet Sounds och bläddrar skivor, bara gammalt från 70-talet eftersom jag tappat förmågan att ta till mig något nytt. I högtalarna spelas Springsteen, det är en liveupptagning av någon senare låt jag inte känner igen. Det låter väl okej. En kille pratar med de två tjejerna i 30-årsåldern som står bredvid mig, jag antar att det är hans flickvän och hennes polare. Han ser helt nyknullad och lycklig ut när han förklarar för de klart ointresserade tjejerna att det är från Ullevi. Åh nej, tänker jag, ett Springsteen-fan, det var bara det som fattades. ”Lyssna” säger han, ”det är sextitusen där men helt knäpptyst, så jävla magiskt!” De kanske tyckte det var skitkass, kanske därför de är tysta tänker jag. Tjejerna är uttråkade, vill väl gå och shoppa. Jag bläddrar vidare bland Little Feat, The Band, släntrar över till reggaehyllan och tummar förstrött på en Lee ”Scratch” Perry och hamnar slutligen bland countryalstren. Hank Williams III, det kan ju vara roligt att kolla upp. Så jävla trött på Springsteen, någon gräns får det vara.

Flera timmar senare sitter jag i bilen på väg hem. I baksätet sitter två barn och min älskling och sover, jag lyssnar på Hank. Konstaterar att han gjort en cover på Atlantic city, och det känns som någon försöker tala om något för mig. Antingen att jag aldrig kommer undan Bruce, I can run but I can’t hide, eller att jag har växlat in på fel spår och blivit snobbig och insnöad. Gud, jag lovar, jag ska skärpa mig. Det håller på att bli på fel sätt, jag har märkt det också.

Brev till socialdemokratin

”Störtdykning för Socialdemokraterna” braskar löpsedlarna, och jag kan inte påstå att jag är överraskad. Förra veckan skrev jag på Barstol om Monas misstag och, i mitt tycke, svaga ledarskap, och siffrorna fortsätter att dala.

Två saker har inträffat som ligger bakom detta ras: Dels har Sverige hamnat i finanskrisens skottlinje, och när nationen ställs inför yttre hot är det alltid den sittande regeringen som får all uppmärksamhet. Just nu stärks Reinfeldts förtroende, folket ser till honom för tröst och hjälp. Längre fram kan det här förstås komma farande i baknacken på regeringen, men det är helt beroende av hur de hanterar krisen. Det här ligger bortom Monas kontroll, det enda vettiga hon kan göra är att alliera sig så gott det går med regeringen i kampen mot hotande massarbetslöshet och visa prov på samarbetsvillighet. Mona plockade dock inte upp den tråden, istället bestämde hon sig för att attackera Reinfeldt i en serie debatter. Här hoppade några över till Moderaterna.

Det andra stolpskottet är Monas tveksamma hanterande av sin egen allians, ska Vänsterpartiet med eller inte? Inte ens de mest ingrodda gråsossar som säger ja och amen till allt som partiet hittar på kan blunda för denna uppenbara groda. Kan skadan repareras? Säkert, det har visat sig förut att folket är berett att förlåta och glömma, men resultatet just nu är att Vänsterpartiet gått framåt. Bara för Ohly att tacka och ta emot, han fick nya sympatisörer utan att göra ett skit.

Häromdagen hörde jag Nalin Pekgul uttala sig på radions P1 om Mona sviktande stöd. Nalin är ordförande för S-kvinnor, sossarnas kvinnoförbund, och en politiker som jag känner viss respekt för. Trots denna respekt blev jag föga förvånad när Pekgul drev den gamla vanliga konspirationsteorin att Mona motarbetas för att hon är kvinna. Det var liksom ingen överraskning att ordföranden för S-kvinnor skulle nappa på det betet. Inte minsta reflektion över att det kanske är politikens innehåll eller Monas egenskaper som ledare som är problemet. Och bakom detta beteende slumrar sossarnas allra största problem; total frånvaro av självkritik. Ställd inför kritik slår nämligen ledande sossar alltid ifrån sig. Antingen är kritiken obefogad, eller missriktad, eller konspiratorisk (det är för att Mona är kvinna, inte för att hon är dålig). Sista utvägen är att peka på motståndarna och säga ”Men kolla på dom då, dom är ju ännu värre!”

Det här måste få ett slut, kära sossar. Ni är mitt parti, jag VILL rösta på er i nästa val, för jag sympatiserar med grunderna i er politik. Men snälla ni, förstå det här nu en gång för alla; självkritik och konstruktiva lösningar baserade på denna insikt är det enda som kan vinna nästa val! Det är säkert sant att många där ute kritiserar Mona för att hon är kvinna, men inte alla! Det finns en kärna i kritiken som handlar om bristande kompetens och ledarskap, märkliga strategiska beslut och dålig tajming. Förtroendet för Mona är lågt, skit samma varför, hur ska ni vända den negativa trenden? En sak är jävligt säker, ni gör det INTE genom att ducka bakom konspirationsteorier. Ni måste MÖTA den här kritiken, förstå vad den handlar om och agera därefter. Det spelar ingen roll om alla som jobbar i partiet tycker att Mona är världens trevligaste och bästaste chef, det är inte ni som avgör valet, det är vi!

Socialdemokraterna är ett parti som i många år har fått mycket gratis. Bara genom att heta som man gör har större delen av landets arbetarklass mer eller mindre automatiskt anslutits till partiet. Dessa tider är dock över, utifall ni har missat det. År 2008 måste Socialdemokraterna jobba för sina röster, precis som alla andra partier. Det håller inte längre att gå ut och säga ”Lita på oss, vi gör det som är rätt”, för historien visar att ni gjort mycket fel. Sen står ni handfallna när Moderaterna gör en kupp, som de gjorde i förra valet, och lockar över delar av arbetarklassen till sitt parti. Hur är det möjligt att arbetare röstar på Moderaterna? Well, deal with it. Det är precis vad de gör. Det tyder på ett visst missnöje bland era, normalt sett, säkra väljare. Tycker ni inte det? TYCKER NI INTE DET frågar jag! Så, vad ska ni göra åt det då? Hur ska ni få tillbaka dessa väljare? Genom att höja A-kassan? Newsflash, väljarna röstade på partiet som sänkte A-kassan, det kanske inte är det här som är den viktigaste frågan.. dårå?

Gå tillbaka, gör om, gör rätt. Jag påstår inte att ni ska säga som alliansen sa förra valet (allt som sossarna gör ska vi göra bättre), men ni behöver en strategi för att ta tillbaka arbetarna som försvann. Och jag tror inte på det här evinnerliga letandet efter mittersta mitten av den politiska skalan som ni håller på med. Dels för att Reinfeldt redan står där, dels för att Sverige behöver ett riktigt arbetarparti med socialistiska grundvärderingar. Kort sagt, gör det ni är bra på, var socialister! Men häng för fan med i tiden och lyssna på vad vi säger.

Veckans (begagnade) filmtips: Bänken

I måndags rafsade jag åt mig den här rullen från en stor låda på ICA Maxi, betalade 33 spänn. Jag hade hört talas om filmen men inte sett den, sorterat in den under ”danskvågen” och tänkt att det kanske var en av de sämre i genren. Ack så fel man kan ha.

Igår kväll tittade vi på den, och både jag och S var märkbart tagna en lång stund efteråt. Man satt där och liksom funderade på vad det var som hade kört över en, om verkligheten utanför fönstret fortfarande fanns kvar och om det överhuvudtaget är möjligt för en svensk filmproduktion att nå dessa höjder. Det kanske det är, ingenting är ju omöjligt enligt Gunde Svan, men jag har då iaf inte sett något liknande från svensk film.

Bänken är ingenting annat än ett mästerverk från början till slut. Så olidligt tragisk men ändå med en strimma hopp som hela tiden löper bredvid huvudspåret. Typiskt danskt med andra ord, de är ju så äckligt jävla bra på socialrealism de däringa danskarna. Mannen som spelar huvudrollen (Kaj) heter Jesper Christensen och gör en skådespelarinsats som är något av det bästa jag sett i hela mitt liv. Ett mer övertygande fyllo har jag aldrig sett på film, den saken är klar. Det känns verkligen som att regissören (Per Fly) noggrant har mejslat fram dialogen ord för ord tills den blev exakt rätt. Varje scen är totalt befriad från onödigt överflöd, karaktärernas nervtrådar ligger hela tiden i dagern och den omsorgsfulla beskrivningen av människor som befinner sig längs ner i skiten är så rörande att jag får fukt i ögonen bara jag skriver om det.

Bänken är en film som, åtminstone för en stund, får dig att omvärdera ditt liv. När du sett den har samma känsla i kroppen som efter en längre tids sjukdom, du är tacksam för det du har och vill gärna krama den som råkar sitta närmast. I mitt fall var det sambon som satt närmast. Vi kramades och var så otroligt fina mot varandra resten av kvällen och jag tänkte att om en film kan hoppa ut ur rutan och gripa tag i en så till den mildra grad att man faktiskt, om än tillfälligt, blir en bättre människa, ja då måste det vara ett mästerverk. Fem plus av fem möjliga, tveklöst. Och undertexten på bilden här ovan sammanfattar dessutom hela min syn på livet; Alla kan hamna där. Få kan resa sig igen.

Debatt dravlar till det

Såg Debatt på SVT igår kväll, där det diskuterades sportjournalistik. Studion var packad med sportjournalister (de vanliga linslusarna) och, faktiskt vad jag kunde se, inte en enda aktiv elitidrottsman. Yannick Tregaro är tränare, likaså Lagerbäck, och den visserligen underhållande Patrik Sjöberg har ju lagt av för länge sen. Jag saknade också dig Hermann, varför var du inte med? Du hade balanserat upp det där rätt fint tror jag.

Det slog mig efter ett tag att hela diskussionen kändes totalt ointressant. Visst, för de inblandade var det säkert både intressant och känslostormande att höra Lagerbäck veva igång sitt förakt mot Laul och gå in i detalj på vad som egentligen sades vid en presskonferens 2002, men för oss andra knappast mer intressant än ett föräldramöte i skolan. Det blir en rätt patetisk liten ankdamm när man sätter alla i samma rum och de börjar gnabbas med varandra. Alldeles för många sportjournalister och elitidrottare tar sig själva på för stort allvar, de behöver begripa att de arbetar i underhållningsbranschen. Idrottarna som objekt och journalisterna som vidhängande parasiter. De är beroende av varandra, kanske är det därför det blir så grinigt och småaktigt. Ingen vill ju egentligen vara beroende av någon som man starkt ogillar, jag fattar att den paradoxen finns med i bilden här, men människor som klarar av att ha en professionell inställning till sitt yrke brukar fixa sånt ganska bra. Otrooligt vad känslig Lagerbäck är, och de små jönsarna Laul och Ekwall (som hördes mest) verkar ha egos stora som Vättern, vilket man starkt kan ifrågasätta eftersom de inte åstadkommit något alls förutom ett antal krönikor i en tidning eller på teve. No offense guys, men ert jobb är inte speciellt svårt, inte jämfört med t ex Lagerbäcks.

Jag är också lite besviken på Debatt-redaktionen för att de använder dyrbar sändningstid till dylika spektakel, men det kanske var ett försök att hitta nya tittare, vad vet jag. Sen skulle det hela avslutas med ”giftig samhällssatir” levererad av allas älskling Betnér, men han lyckades bara reta upp Patrik Ekwall vilket knappast kan anses vara någon större bedrift. En mer inbilsk och distanslös människa har vi inte haft i teven sedan.. nej det har vi aldrig haft faktiskt. Så grattis Betnér, det var en bedrift lika stor som att tippa en match rätt med helgardering. I fortsättningen hoppas jag att Debatt går tillbaka till att ägna sig åt verkliga samhällsproblem och missförhållanden som behöver belysas, sånt här dravel hör hemma i TV4.

Onsdag = Barstol

Hej!
Glöm inte bort nu, onsdagar = Barstol.nu

Hejdå!

You can't break what is already broken

Nu har jag hört begreppet två gånger på kort tid, först i en film och sen i en låttext. You can't break what is already broken. Gissa filmen och låten. Detta påminner mig också om att jag sitter här och blir mer förkyld för varje minut. Tänk att det fortfarande, år 2008, är lika lätt för en förkylning med lite feber att slå undan benen på mig. Patetiskt, jag borde stå emot bättre. Inte bli grinig så här, för det är ju verkligen inte klädsamt att vara grinig. Hur som helst, nu är jag det och då märks det. Poker face är ett begrepp som aldrig har förknippats med mig, I’m like that fucking open book aren’t I.

Genom feberdimmorna försöker jag ändå se vad som händer ute i världen och det är inte så mycket nytt under solen. Finanskrisen pågår, lågkonjunkturen blir allt lägre och svensk media fortsätter att följa det amerikanska valet med en frenesi och ambitionsnivå som de aldrig ens varit i närheten av när det vankas val i vårt eget land. Det här kan man fundera på, varför vi uppenbarligen finner det viktigare att följa vad som händer i USA än här hemma. En annan dag, inte nu, ska jag förklara varför.

På lunchen skulle kära sambon hämta ut en större summa kontanter på banken (stor för oss men knappast för banken), det är ett projekt vi har på gång. Jag mötte upp henne där för att stärka moralen och bjuda på lunch, och när vi satt och väntade på hennes nummer skämtade vi om att det inte kommer att gå eftersom banken är fattig och inte ens har tjugo tusen spänn. Något senare kom hon tillbaka från kassan, tomhänt och moloken.

”Nej det gick inte” sa hon.
”Gick inte? Varför inte det?” sa jag.
”Man måste ansöka om att ta ut så här mycket pengar minst en dag innan” sa hon.
”Ansöka? Men va fan.. det är ju dina pengar!” sa jag.
”Ja det är det, men det var något med säkerhetsskäl” sa hon.
”Uhum..” sa jag.
”Jävla nötter!” sa hon.

Det är alltså sant, banken har inte ens tjugo tusen spänn kvar. De måste försöka låna ihop den summan pengar tills imorgon när vi kommer tillbaka. Kanske säljer de lite lösöre från konferensrummet, ut på Blocket med skiten. Det är bistra tider mina vänner, och när tiderna är så här bistra måste man vända sig till kloka människor för råd. Därför vill jag avsluta inlägget med att låta mr Frank Zappa förklara ett och annat för er. Enjoy!

Let's get ready to rumble

Jobbar sista veckan nu innan jag går hem och är föräldraledig till början av maj. Det känns lite kluvet, för samtidigt som jag längtar efter mer tid med de små rackarna är det också en turbulent och intressant period på jobbet just nu. Rättare sagt, det är sån där period då man borde bevaka sina intressen, det sparkas folk till höger och vänster. Men jag måste släppa det, helst under veckan som kommer, för jag behöver vara hundra procent närvarande där hemma om den tillvaron ska funka. Det bevisades om inte annat i helgen då lilla I plötsligt kom vandrande in i vardagsrummet med en sylvass kniv i näven. Jo, jag har varit ensam med barnen i helgen ser du. Det gick väl så där antar jag.

Att vara hemma med lilla I i knappt ett halvår var en vandring i parken. Hon var relativt lugn och hon var dessutom bara en. Två småttingar kan däremot ställa till fullständigt kaos på en nanosekund, det upplevde jag redan i mitten av 90-talet då jag var hemma med äldsta sönerna. Och den där lille O, jag vet inte.. jag har ögonen på honom. Jag känner igen en hell raiser när jag ser en.

Dessutom är det både hårt och underbetalt att vara hemma med två småbarn (ett och två år gamla) och ta ansvaret för markservicen, om man betraktar det som arbete (vilket jag tycker man ska). Detta är bara ytterligare en anledning till att pappor borde vara hemma obligatoriskt med sina barn. Många är de lyckligt lottade där ute som aldrig varit i närheten av ett hårt och underbetalt arbete, och jag är en av dem. Rent yrkesmässigt har jag glidit på en hyfsad räkmacka genom livet, det är bara att inse. Jag kanske tror att jag jobbar hårt när jag tvingas kliva upp fem på morgonen för att ta inrikesflyget till Göteborg och sitta i möte till sju på kvällen och sen flyga tillbaka för att slutligen komma hem vid tio på kvällen. Jag har gjort det massor av gånger och ojat mig över hur orättvis världen kan vara. Okej, på papperet är detta visserligen en 17-timmars arbetsdag, men ärligt talat.. man vilar ju stora delar av dagen. Nej, att ha ansvaret för småbarn och ständigt vara alert är något helt annat och mycket mer ansträngande. Plus pressen att hela tiden göra RÄTT, dvs stimulera barnens utveckling, vara pedagogisk, inte bli för arg och hela tiden agera konstruktivt, även när du sovit två timmar per natt i flera dygn. Och det finns många där ute som bevakar dig och har synpunkter på hur du sköter ditt jobb. Att vara förälder är naturligtvis ett helt underbart mirakel och en resa som saknar motstycke, men det innebär också att ställa sig mitt i en offentlig spottkopp och vänta på loskorna. Alltid är det någon som har synpunkter, en främmande kärring på stan eller någon släkting eller mammorna på öppna förskolan. Det är inte alla som säger det rakt ut, men jag känner igen de anklagande blickarna.

Men det är förstås inte offentliga spottloskor jag längtar efter nu, utan de där magiska små stunderna som väger upp allt skitgöra. Två små armar runt min hals och en snorig puss. Långpromenader i vackert höstväder. Kiknande skrattsalvor. En liten hand i min. Morgonrosiga pyjamasbarn. Men skitgörat hör till, och tar du bort det så försvinner även magin. Det är egentligen med barn som det är med allt annat hantverk: om du tar dig an det med ödmjukhet och stolthet och är beredd att skita ner dig så kommer belöningen att vara tusenfalt större. Kom ihåg det, du som egentligen innerst inne hellre skulle leja bort föräldraskapet och snickra verandan själv istället för tvärtom.

Dröm vidare

Drömmar? Jo, visst har jag haft drömmar. Vem var det som frågade? Ingen? Nähä. Jag svarar ändå.

Min första dröm, som jag minns, var att bli fotbollsproffs. Fotbolls-VM 1978, Mario Kempes var kung. Jag låg under vardagsrumsbordet på den bajsbruna heltäckningsmattan och såg denne fotbollsjesus flyga fram över evigt gröna gräsmattor, sen gick jag ut på grusplanen och tricksade skitamånga gånger. Jag var duktig på att tricksa men inte så duktig på att skjuta. Mina spinkiga kycklingben saknade kraften. Nog ville jag bli fotbollsproffs alltid, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.

Nästa dröm var att bli tennisproffs. Björn Borg var världens coolaste kille, med blytung trä-Slazenger och dubbelhandsbackhand skulle jag liksom han ta världen med storm. Min backhand var det inget fel på, inte forehanden heller (om man kisar lite med ögonen), men spelet framme vid nät fick jag aldrig till. Skit samma, Borg gick aldrig på nät. Jag nötte varje dag efter plugget med min ”tennistränare” (ett elastiskt band med en vattenfylld klump i ena änden och en tennisboll i den andra). Jävlar vad jag slog hårt, tyckte jag. Farsan grillade mig på asfaltsplanen, jag tog lätt alla mina polare i raka set. Men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket.

Oförtrutet letade jag vidare bland idrottshjältar och hittade Håkan Carlqvist – världsmästare i motorcross 1979 i 250cc klassen. Jag var ju bra på att cykla på bakhjulet, kanske var det här sporten för mig? Efter ett evigt tjatande på mina stackars föräldrar hände det sig så en vårdag 1982 att jag rullade ut på parkeringen på min första egna motorcrosshoj: en Suzuki RM 80 av 79 års modell. En best på femton hästkrafter som skrämde slag på min mor (hon följde med och kollade min träning en gång, då sprang hon ut mitt i banan och skrek åt mig att inte köra så fort, sen satte hon sig i bilen och grät). Två gånger i veckan skjutsade farsan mig till grusgropen, däremellan satt jag varje dag i garaget och putsade på tändstift, tändhatt och förgasarnål. Att jag kunde ägna tiden åt fysisk träning (motorcross är en olidligt hård sport) hade jag inte en tanke på. Jag tyckte det var väldigt roligt att köra min motorcykel. Jag lärde mig hoppa och sladda och köra på bakhjulet (helt oanvändbar kompetens) och bytte upp mig ett par gånger till starkare och bättre hojar. Vi hade skoj där i grusgroparna jag och farsan, men det sket sig på att jag inte orkade träna tillräckligt mycket (och att mina föräldrar inte hade råd att sponsra sin son med denna rikemanssport).

Med puberteten kom så andra hjältar, jag vände mig till musikens värld för inspiration. Min kompis Ove spelade gitarr (han spelade piano också men det var inte speciellt avundsvärt) och han lärde mig några ackord och på vilka strängar och band jag kunde sola i tonarten A-moll. Jag fick låna hans gitarr, en sunburst-målad Stratakopia av okänt märke, och kopplade in den direkt i stereon. Bingo! Med Dire Straits ”Sultans of Swing” som övningsobjekt var jag på god väg att erövra världen, och brudarna som hörde till den. Efter ett tag köpte jag en egen gitarr, en akustisk för det blev billigare så. Och jag övade och övade nere i källaren tills fingrarna blödde, och det lät bättre och bättre. Vi startade ett band efter något år men kom aldrig ur replokalen. Jag tror vi var för splittrade. Trummisen lyssnade bara på hårdrock och sångaren var Imperiet-fantast. Vi andra försökte väl bara få något vettigt ur våra instrument, men det enda bestående jag lyckades bidra med var en liten strof på gitarren som verkligen innebar ett lyft för en av våra egentillverkade låtar (jag tror den hette ”emptiness and loneliness”). Vi lade ner bandet efter ett tag, den gemensamma musikaliska målbilden saknades och det sket sig på att vi inte orkade träna tillräckligt mycket.

Sett så här i backspegeln är det förstås lätt att se en röd tråd, och med ett lagom romantiskt skimmer över det hela kan man påstå att jag kunde blivit vad som helst om jag bara orkat träna tillräckligt mycket. Så är det förstås inte. Ni som, liksom jag, säger så till era barn vet förstås att det bara är båg. Väldigt få människor kan bli vad som helst bara de tränar tillräckligt mycket. Men drömma kan man ju alltid, och jag spelar faktiskt fortfarande gitarr (cyklar på bakhjulet också för den delen).

I'm your wednesday man

Idag är det onsdag, vilket betyder att jag skriver på Barstol.nu.
Jag gör upp med Mona Sahlin idag, utan silkesvantar.
Om det känns intressant så pallra dig gärna dit.

Staten och kapitalet, vem är vad?

Visst är det rätt ironiskt att Mats Odell, samme man som senaste tiden sålt ut statliga bolag för glatta livet, nu får ägna sin arbetstid åt att utöva statlig kontroll över finansmarknaden? Snacka om att slå ideologisk knut på sig själv.

Samtliga länders regeringar som tvingats gå in med såna här krispaket är väldigt noga med att påpeka att skattebetalarna inte ska behöva stå för notan. Oavsett om det är 1500 miljarder som det svenska garantiprogrammet går lös på eller 3000 miljarder eller femton fantasiljoner så ska dessa pengar komma tillbaka till statskassan, riktigt hur är det däremot ingen som kunnat ge ett konkret svar på. Men alldeles oavsett var pengarna tar vägen så består dessa paket även av ett antal förhållningsregler som aktörerna på finansmarknaden nu måste hålla sig till. Den mest uppmärksammade är väl troligen den om höga toppars fallskärmar och bonusar (har vi inte hört den förut?) Och här börjar det bli riktigt intressant, för bakom dessa nya regelverk lyser den ideologiska frågan igenom med all önskvärd tydlighet: kanske var det så här ni skulle ha gjort från början?

Men nej då, statlig inblandning ska vi inte ha för det är inte renrasig marknadsliberalism, och jag har så evinnerligt svårt att förstå logiken i resonemanget. Förr eller senare kraschar dessa system, vi har sett det förut (det började väl faktiskt redan på 30-talet med den stora depressionen) och vi lär få se det igen. Tills de kraschar klarar de sig så fint själva, o ja så bra det går, ända tills liksom fem minuter innan allt går åt helvete och staten måste pumpa in fantasisiffror. Framförhållning, någon? Det är lite som en trulig tonåring som minsann kan ta hand om sig själv ända tills det blir alldeles uppenbart att så inte är fallet, och då får mamma eller pappa komma och hjälpa till. När hjälpen kommer reagerar marknaden också likadant som tonåringen: man tar emot hjälpen med svansen mellan benen men hävdar envist att det inte hade behövts.

Men Mats Odell då, han fortsätter att sälja av statliga bolag till den marknad som nu sitter nerkissad utanför porten och har glömt koden. Jojo, rent ideologiskt kan han ju inte göra något annat, det vore politiskt självmord. Men någon gång kanske han borde låta den vänstra handen fråga den högra vad som pågår istället för att skicka skattebetalarnas bundna kapital rakt ut i havreåkern.

The Tubes - She's a Beauty

Brorsans sovrumsdörr var alltid stängd, han skulle slå ihjäl mig om han visste att jag snokade när han inte var hemma. Men det gjorde jag. Jag lånade hans deodorant, och hans randiga Marc o' Polo-tröja. Under sängen, på ett visst ställe, hade han ett fotografi föreställande en mycket ung Cindy Crawford som jag kunde titta på i timmar. Hans skivor fick inte heller vara ifred. Brorsan hade egen stereo på sitt rum, det hade inte jag. Men jag tog Lp-skivan med berått mod, gick ner i källaren och mimade my ass off. "Don't fall in looove" sjöng jag, som om jag ens visste vad kärlek var. Men det var en cool låt tyckte jag, det var nåt med den där blippande synten.

Var var du när Palme sköts?

I don't get paid to say this, för vi tjänar inga pengar.

Läs Barstol.nu idag, Hermann delar med sig av både sina egna barndomsminnen såväl som ett stycke träffsäker historiebeskrivning från 70-talets sossedominerade landsbygd.

"Inkilningen i byn gick inte smidigt. Kombinationen stockholmare, tyskättlingar, borgare och mercedesägare skapade lynchstämning."

För övrigt kan jag konstatera att många människor upplever mig som ett hot för att jag har många barn. Jag är konstig, ett hot mot normen. Kanske vill jag ta över världen med mina ättlingar? Mm.. det är sånt du kan fundera på. Jag har bara en sak att säga till dem som uppträder så mot mig: jag anklagar inte er för att ni är störande normala och fegt inbäddade i normer, jag låter er vara eftersom jag finner andra strider långt mer ärbara och viktiga och jag förväntar mig att ni låter mig vara av samma anledning. Skaffa ett liv istället för att hacka på mitt, försök förstå att du är understimulerad.

PS.
Jag missade Zappa plays Zappa på SVT i veckan, och blev jävligt sur, men hittade sen hela programmet på SVT Play (åh GUD vad jag älskar Public Service!)

71-årig motorcyklist hade änglavakt

I tisdags kväll stod jag i en hotellobby och skulle precis checka in när min mor ringde på mobilen. Jag hörde direkt på hennes röst att något hade hänt, den blir så där klämd och forcerad när hon är stressad och i affekt. ”Pappa har kört på en älg med motorcykeln, är du hemma?” På en sekund passerade många bilder revy i mitt huvud. ”Va fan säger du?! En älg?! Lever han?” ”Ja, han lever, men han ligger på akuten och jag måste ta mig dit. Är du hemma?” ”Nej, jag är inte hemma, jag är bortrest.. borta” Sen följde några förvirrade sekunder då jag inte vet vad vi sa, sen la morsan på luren. Där stod jag och visste inte om farsan var helt kvaddad eller hade klarat sig med skrubbsår. Jag lade ihop ekvationen motorcykel och älg och kom fram till att alternativet skrubbsår knappast var troligt. Första instinkten var att hoppa in i bilen och köra hem, men en kollega hejdade mig. Ingen bra idé, samla tankarna, osv. Jag ringde brorsan, han är rådig i krissituationer. Jodå, brorsan var med på banan och var på väg till akuten. Han lovade att ringa så fort han fått reda på något. Tjugofem jävligt jobbiga minuter senare ringde han tillbaka: ”Jag står här och tittar på honom nu, han ligger i någon slags plastvagga med stödkrage och har ont i armen men annars verkar det okej.” ”Säger han något? Kan du prata med honom?” ”Ja, han säger att han har ont i armen och inte minns något av olyckan”. ”Jävla gubbe, vad fan skulle han ut med hojen att göra nu, det är ju älgjakt, tro fan att älgarna kutar över vägarna då!” ”Jag vet” sa brorsan, ”men vi får ta det där sen. Huvudsaken är att han verkar okej. Jag tycker du ska stanna där du är, håll dig anträffbar på mobilen bara.” En kvart senare ringer syrran och undrar vad fan det är som händer. Hon hade varit ute och sprungit och hade fem missade samtal, samtliga från familjemedlemmar, och då vet man att något har hänt i vår familj. Vi ringer inte varandra i onödan.

Under kvällen, natten och morgonen hölls jag underrättad, vår familjs kriscentral är det sannerligen inget fel på. Gubben åkte hem på måndagskvällen, svimmade vid köksbordet och åkte ambulans tillbaka till sjukhuset igen. Igår, tisdag, kom både jag och gubben hem och jag hälsade på honom hemma i vardagsrummet. Han är okej, mörbultad men okej. Hojen är skräp och han vill att vi ska titta på den i dagsljus, se om vi kan fixa till den. Jag sa att vi får se hur det blir med den saken, och tänkte att det blir nog en annons på Blocket om morsan får sin vilja igenom.

Grupparbete

Jag har blivit beordrad att hitta på ett grupparbete åt femton tekniker på jobbet som vi håller på att vidareutbilda under hösten. From the top of my head kom jag på det här.

Scenario: Ponera att du, din flickvän och er åtta månader gamla son checkar in på ett ganska sunkigt hotell i Bryssel. Rummet är trångt, sängen (som ska rymma er tre) är endast 120 cm bred och vid ankomsten blir sonen sjuk med feber och ett jäkla hojtande på nätterna som följd. Jag vill att ni i gruppen diskuterar runt följande frågeställningar:

1: Hur kan mamman och pappan få tillräckligt med sömn för att dagtid orka ta in all den prakt som staden Bryssel erbjuder?
2: Hur kan pappan, som älskar öl över nästan allt annat på jorden, ta del av all den ölprakt som staden Bryssel har att erbjuda utan att detta leder till separation?
3: Vad ska paret tänka på inför framtida resor?


PS.
Bryssel är, för er som undrar, en fantastiskt charmig stad som vida överträffade mina lågt ställda förväntningar. Om du gillar barer och caféer i varje hörn, mångkultur, gammal svinsnygg arkitektur, fantastisk öl, gudasänd choklad och världens coolaste seriefigurer så är det bara att boka en biljett och dra. Min enda invändning mot staden Bryssel är den obefintliga rullstols- och barnvagns-anpassningen. Vi fick gå långa omvägar många gånger pga trappor utan hiss eller ramp, och tåget från flyplatsen var bara ett skämt. Att lille O hojtade varje natt kan däremot knappast Bryssel rå för.

En variant på temat "The Father, the Son & the Holy Spirit": Jag, lillkillen och en öl.

Trapist? Javisst!

Okej okej, det har varit lite körigt sista tiden. Och imorse var jag övertygad om att montesumas hämnd hade slagit till, maken till jobbig session på toaletten var det länge sedan jag erfor. Illamående och ett jäkla rännande på muggen, mina arbetskamrater hade inte varit glada på mig om de känt till detta mitt tillstånd. Som tur var sa jag aldrig något, och som tur var piggnade jag till framåt lunch. Vilket är speciellt bra med tanke på att jag åker till Bryssel imorgon. Vi brukar ju försöka lägga in en minisemester i oktober varje år jag och frugan och denna gång blir det alltså trapistöl och förhoppningsvis ett och annat museum på schemat. Gud så medelklass detta låter.. but I am you know. Lite småborgerlig så där, men jag koketterar iaf inte med min arbetarbakgrund. Det är bara riktigt osäkra människor som håller på med sånt.

Så ja, vi hörs väl på tisdag då.
Simma lugnt (i fablernas värld, i fablernas vääääärld)

Kalles klätterträd

Ibland, som nu, när jag tycker att all nyproducerad svensk musik bara är lågambitiöst standardskval (don’t get me started on hur alla svenska artister försöker låta som 60-tals soul, det är patetiskt!) så stänger jag av radion och försöker leta mig tillbaka till mina rötter. Då blir jag inskränkt, gubbig och fullkomligt omöjlig att hantera, allt du säger visslar bara förbi mig ser du. Så försök inte övertyga mig om förträffligheten hos Sugarplum Fairy, Amanda Jenssen, Marit Bergman, Hello Saferide, Miss Li, Lasse Lindh, Timo Räissänen, Veronica Maggio, Kristian Anttila (kan vi räkna Ane Bruun som svensk också? I såna fall vill jag hårddissa hennes totalt menlösa cover på Alphavilles Big in Japan) eller Kleerup, för samtliga dessa ligger på min gigantiska svarta lista just nu. GUUUUUD så jävla tråkiga artister vi har! Nu fick jag ur mig den spyan, tack för det.

Mina rötter, ja nu ska du få höra. Sverige, här har ni era bortglömda hjältar: Merit Hemmingsson, Pugh Rogefeldt, Hansson de Wolfe United, Dag Vag, Ola Magnell, Ted Gärdestad, Nationalteatern och Jojje Wadenius.. ja jävlar, Kalles klätterträd! Hörni ungar, det ska ni veta att aldrig blir jag så sentimental som när jag ser Kalles klätterträd. Suck.. min svunna barndom, vart tog du vägen?

PS.
Jag fyller 39 imorgon, det är nog därför jag ballar ur så här.

Barstol tar fart, Barstol hittar formen, Barstol börjar ta över

Min vänner, idag begår ni ett stort misstag om ni inte läser vännen Hermanns intervju med Richard Slätt på Barstol.nu. Du kommer att få reda på allt du inte visste att du vet om Stieg Larsson, hänger du med?

Dagens filmtips..

.. finner du på Barstol.nu, där vår vän Mattias tar dig med till våldsfilmernas underbara värld. Läs, begrip och begrunda. Den pojken kan sitt låtsasvåld.

(What they do!) (They smile in your face) All the time they want to take your place, the back stabbers

Den amerikanska senaten har röstat nej till Bush krispaket på 700 miljarder dollar, man tyckte det blev lite väl dyrt. Och det kan man väl kanske förstå, 700 miljarder dollar är en helvetes massa pengar (ungefär 4800 miljarder svenska kronor räknat med dagens dollarkurs). Men det som kanske förvånar mest är inte att senaten backade för prislappen utan mer vilka det var som röstade nej. Fler demokrater än republikaner röstade nämligen ja till förslaget, det var alltså de egna leden som svek sin president. Anledningen till detta är både ideologisk och högst pragmatisk.

Den ideologiska anledningen är inte svår att se, om man tänker ett varv extra. Republikanerna är marknadsliberaler och vill därför inte ha statlig inblandning i systemet. The Friedmanites, och dessa är till 99 % republikaner, vill att systemet ska rensa sig självt, och begår därmed i princip politiskt självmord om de röstar ja till massiv statlig inblandning. Att detta leder till att världens alla börser blöder som nyligen påkörda rådjur verkar vara ett ideologiskt pris som marknadsliberalerna är beredda att betala, och sådan envis sturskhet på gränsen till ren politisk idioti har vi väl inte sett sedan Sovjets storhetsdagar. Blunda hårt grabbar och repetera efter mig, VI HAR INGA PROBLEM! The Friedman ship is sinking boys, and you’re going down with it. Hoppas ni aldrig kommer upp till ytan igen. Tyvärr lär väl inte ens den här gigantiska bevisbördan räcka för att begrava marknadsliberalernas idéer, de lär ju bara kontra med att det inte var tillräckligt marknadsliberalt (som du påpekade Kaptenen).

Den pragmatiska anledningen är inte heller den speciellt förvånande eller svår att begripa. Det är ju faktiskt så att valet närmar sig med stormsteg i USA, och vem vid sina sluga, politiska sinnens fulla bruk vill i detta läge visa stöd för USA:s genom tiderna minst populära president? Now THAT could really come back and haunt you come election day dude. Dessa damer och herrar är alltså så otroligt rädda för att förlora sina platser i senaten att de är beredda att offra inte bara sitt eget lands ekonomi men drar också utan att blinka med sig större delen av västvärlden in i en skenande lågkonjunktur. Kan väl iofs tänka mig att några av dem hade svårt att sova natten till onsdagen men lite bourbon och en golfrunda på det så känns det säkert bättre.

Kort sagt, det är väldigt turbulenta dagar där borta i staterna och ingen verkar veta vem som sitter inne med lösningen. Under tiden skenar ekonomin som ett herrelöst godståg med tegelsten på gaspedalen och finansminister Borg säger nu att jo.. vi kommer nog att påverkas av det här ändå. Vilket han inte trodde för några månader sen men du vet, det går fort när stora stenbumlingar faller fritt från hög höjd. Ren gravitation råder alltså, den enklaste naturlagen av dem alla. Och om du verkligen inte vill påverkas av den här krisen, vilket förstås är en utopi i dagens globala spindelnät, men om du vill minimera risken så att säga, så har jag två råd till dig:

1: Ta ut alla pengar du har på banken, lägg dem i en plastpåse och gräv ner den på ett säkert ställe. Låtsas att ni leker skattjakt, barnen blir förtjusta.
2: Satsa på ett konjunkturokänsligt yrke, som t ex prostituerad, säljare av Jack Vegas-maskiner eller begravningsentreprenör. För det vet vi, att oavsett vad som händer i amerikanska senaten så kommer folket fortsätta att knulla, spela och dö.

There you have it, gratis from me to you.

Dagens inlägg..

.. på Barstol.nu är skrivet av mig, gå gärna dit och läs.
Jag skriver alltid på onsdagar, bara så ni vet.

Och så lite sport

Brynäs leder Elitserien efter sex omgångar. Jag säger det igen så att alla Gävlebor hänger med, Brynäs leder Elitserien efter sex omgångar.

Den gängse bilden, åtminstone bland sportjournalister, är att den typiske Brynässupportern är bortskämd av gamla tiders segrar. Men jag är här för att tala om för er att jag är så jävla trött på det där tjatet. Vi är inte bortskämda, vi går inte och drömmer oss bort till forntider då Brynäs dominerade hockeyrinkarna i Sveriges avlånga land. Helvete, jag var ju knappt ens född då! Nej, precis tvärtom är det. Vi Brynässupportrar är luttrade, så är det. Vi vet att det alltid kan gå åt helvete även om vi råkar leda serien efter sex omgångar. Sex omgångar.. vad är det? Det är ju nästan femtio omgångar kvar, gott om tid att hamna i kvalträsket alltså. Den mest förekommande kommentaren bland hockeyintresserade Gävlebor just nu är ”jaja.. de leder NU ja, men vänta du..”

Och vi har anledning att vara skeptiska, det ska gudarna veta. Visserligen vann laget mycket överraskande SM-guld 1999 men det var en engångsföreteelse ivrigt påhejad av en kollektiv hjärnblödning från Modo som sket ner sig totalt i finalserien. En ung lill-Honken i målet hade tokflyt och räddade puckar med ögonbrynen (han har inte varit i närheten av det flytet sedan dess) och en åldrande skyttekung (Tom Bissett) hittade det sista torra krutet i bössan innan det var dags att lägga ner vapnet och söka upp en norrländsk myr för att lägga sig att självdö. Kort sagt, varken före eller efter 1999 har Brynäs visat de rätta takterna. Det har som bäst varit ut i kvarten mot HV eller något annat broilerlag, och däremellan all helvetes lidande i kvalserier. Våra killar har sett ut som lilleputtar när Linköping dundrat in på isen, t o m Skellefteå har lekt med oss på vår hemmaplan. Nej, det har sannerligen inte varit roligt att vara Brynäsare de senaste femton åren.

Men nu.. vad händer nu? Är det något stort på gång? Vågar vi tro på det här? Nej, självklart gör vi inte det. Vi, de luttrade, har inte åsikter med svängdörrar, sånt får sportjournalisterna ägna sig åt. Vi riktiga supportrar vet att det här visserligen är en bra början, men inte ett skit mer. Det riktiga kriget ligger långt bort, någonstans i vår. Det heter slutspel och är ett krig som våra soldater inte brukar palla speciellt bra.. om vi ens kommer dit. Oftast stupar vi under transportsträckan.

Men okej, eftersom du ändå har läst ända hit så ska jag tala om för dig vad som ändå kan, och då menar jag kan, göra att årets Brynäslag ändå har en större chans än tidigare upplagor att ta sig till semifinal (för där tar det stopp, alla gånger).

Jo förstår du, det är ju det här med egna produkter. Jag pratar förstås om Jakob Markström, honom pratar ju alla om, men också resten av det sköna juniorgänget med all klubbkänsla i världen: Anders Lindbäck, Johan Alcén, Anton Persson och Simon Bertilsson. Det är dessa killar som lyfter laget till nya höjder, och vet du varför? För att vi supportrar vill att de ska lyckas. Vi TYCKER OM DEM, dessa unga män med fostran i klubben. Vi tycker faktiskt INTE om lyxavlönade storstjärnor som leker lojt vid offensiv blå, vi tycker INTE om hemvändande NHL-proffs som gnäller i pressen när lönen inte blir den väntade, och vi tycker INTE om dåligt scoutade finnar vars namn vi inte ens kan uttala. Så här löjligt enkla och patriotiska är vi supportrar, vi vill känna att laget är VÅRT!

Jag stod i klacken när Jakob Markström gjorde debut mot Frölunda förra säsongen (bilden är från den matchen), och jag lovar dig, det kändes som en liten vit duva flög in i mitt hjärta och byggde bo. Jag ville så gärna att det skulle gå bra för honom, jag ropade och hejade och tittade på alla rödmosiga män som stod bredvid mig och tyckte mig se en ny glöd även i deras ögon. En ny ung målvakt, en egen produkt, som är bäst i världen i sin åldersgrupp.. fan vad coolt! Och tänk att jag hade hans farsa som gympalärare en gång i tiden (vi snackar lokal förankring här, FRÅN BYGDEN!) Och även om Brynäs förlorade den matchen så stannade vi kvar länge och hyllade den tappre ynglingen, för vi kände med honom. Vi ville att det skulle gå bra för grabben, alla ville det.

Och nu går det bra för grabben, riktigt bra, och jag tror att vi alla som var med då känner oss lite delaktiga i hans framgång. Vi var med och stöttade, vi lämnade honom inte i sticket, och nu står vi beredda att hylla och stötta fler ynglingar. Så släpp fram dem bara, vi älskar våra unga, tappra Brynäskrigare! Och det får du förstå, herr sportchef Sundlöv, att utan vårt stöd kan det kanske gå rätt bra ett tag, men med vårt stöd är chansen så mycket större att SM-bucklan faktiskt kan hitta hem igen. Kanske inte i år, kanske inte ens nästa, men om två år förutspår jag att vi är i hamn.

Alltså, lösningen är lika enkel som genial: sluta köpa enkla lösningar och lita på virket i föreningens egen stomme. Brynäs har Sveriges bästa juniorverksamhet, precis som Frölunda hade för några år sedan, och den sportchef som inte tar tillvara på den chansen borde få sparken på stående fot. Så passa dig Sundlöv, jag har ögonen på dig.

Vi har ett projekt: Barstol.nu

Jag har några kompisar, samtliga bloggare, och vi har slagit våra påsar ihop. Idag är det alltså stor galapremiär för..

Barstol.nu

Häng med nu, för det här kommer att bli bra.
Vi fem har så olika stilar och inriktningar att bredden bara måste bli helt underbar och oöverträffad. Precis som det ska vara i ett klassiskt barsnack.
Och du vill väl vara med från början, eller hur?

Byrackan visade sitt fula tryne i helgen

Det som skulle bli en manshelg i hälsingeskogarna med brännvin och kallbad blev istället en niohåls golfrunda och utgång i Gävle. Sjukdomar och ändrade livssituationer ställde till det för oss. Vi verkar få allt svårare att synka våra kalendrar vi sex glada gamänger som hållit ihop i över tjugo år nu, men det är väl ett tecken på att vi slutligen har blivit vuxna.

Golf då, frågar du, hur var det? Tja.. frisk luft och en jävla massa letande av bollar i skogen, men ibland fick man ju på en jävel och då kändes det skönt. Men det där närspelet har jag inte psyke för, sånt jävla duttande så jag höll på att bli galen. Jag kommer inte att föra upp golf på min topp-tre-lista över hobbies jag vill prioritera, med den begränsade tid jag har till förfogande så måste jag vara stenhård mot nya intressen. Sorry golf, du får vänta tills jag blir femti plus och vaknar sex en lördag morgon av mig själv och inte kan somna om. Då kanske jag tar en runda, men inte förr.

Utgång i Gävle då, frågar du, hur var det? Tja.. som vanligt. Ett ungt garde som jag inte känner igen och ett äldre garde som jag allt för väl känner igen. Två saker kan jag konstatera:

1: Jag har inte feströkt på över fem år och jag kommer nog aldrig att börja igen. Det trugades som fan i lördags men jag hade inte det minsta lust att dra i mig skiten.

2: Min karaktär när det gäller sprit och laget-runt-bjudningar är lika svag nu som någonsin. Jag åkte dit, jag blev packad, jag stod som en skadeskjuten byracka och hojtade i den stora vita telefonen halva söndagen. ”Stäng dörren så lilla I slipper se mig så här” sa jag till min sambo, varpå hon bara fnös och visade mycket lite förståelse för min prekära situation. Med jämna mellanrum tittade hon in i sovrummet och frågade om jag dög något till, och varje gång svarade jag ”Inte än.. kanske om någon timme eller så..” Framåt 4-tiden började jag duga något till, vilket förstås är patetiskt.

Men vi hade roligt, det måste jag säga.
Vad gjorde du i helgen?

USA:s finansmarknad sitter i köket och röker Marlboro lights och nu ringer Lyxfällan på dörren

Naturligtvis är det som händer i USA just nu djupt ironiskt. Det marknadsliberala system som säger sig avsky staten som pesten och absolut vill sköta sig självt utan inblandning har nu misskött sig så till den milda grad att just staten, dvs USA:s skattebetalare, måste gå in och rädda situationen. Igen. Det är som att jag skulle hamna i en livskris och finna räddningen i en New age-sekt som stod för allt jag hatar. Alltså djupt ironiskt men inte helt osannolikt.

Pojkarna på Wall Street har varit för släpphänta, fått hybris och eldat på pannan tills den slutligen exploderade. En sådan liknelse kan man ta till, men vad betyder det egentligen? Jo, om jag förstått saken rätt så är huvudstråket i katastrofen boendekrisen. Bankerna har lånat ut pengar hej vilt utan att kräva säkerhet, man har litat på att familjerna ifråga är kreditvärdiga när de i själva verket kanske var en aning svajiga på den fronten. Man har baxat en väldigt stor sten uppför backen, balanserat den på kanten till ravinen och chansat på att vinden skulle hålla sig lugn och fin. Minsta vindpust kan få bumlingen att välta över åt fel håll, och alla ekonomer kände till det, men man tog en rövare. Igen. För det har ju hänt förut, många gånger, men att Wall Street skulle lära sig av historien verkar vara lika sannolikt som att en skitkorv skulle hoppa upp från toalettstolen och tillbaka in i mitt rövhål.

Det här låter förstås rätt självklart för oss som någon gång har behövt göra en hushållsbudget och försökt hålla sig till den: man gör inte av med mer pengar än man har. Gör man det så hamnar man till slut i Lyxfällan och förnedras offentligt. Där står USA:s finansmarknad nu. Den förnedras offentligt i ett gigantisk version av Lyxfällan som sänds hela tiden över hela världen, och den har hamnat där av samma anledning som den ensamstående 3-barnsmamman i Bromma som shoppat på kredit och tar telefonlån tre gånger i veckan: girighet i kombination med förnekelse. Det håller på att gå helvete, jag vet det, men om jag köper ett par stövlar till så känns det nog bättre.

I Lyxfällan brukar kuren gå ut på att samla alla småkrediter med skyhög ränta i ett banklån, fixa egna lunchlådor samt för i helvete sluta bete sig som om man ägde Djursholm när man i själva verket tjänar tolvåsju efter skatt. Men där Brommamamman faktiskt får klara ut sin ekonomiska situation själv, låt vara med benägen hjälp av experter men utan tillskjutande av nytt kapital, kräver USA:s finansmarknad att pappa staten kommer med stora plånboken och betalar borgen. Det är väl så Djursholmspapporna gör antar jag, lilla sonen Stekfrilla har råkat köpa lite väl många hinkar sprit på Spyan och då kommer pappa med plånboken.

Denna lösning är högst motbjudande på ett personligt plan för en sån som alltid har satt en ära i att klara sig själv, och jag råkar vara en sån. Den blir inte mindre motbjudande på ett politiskt plan om man är en sån som tycker att den så kallade fria marknaden, den som så fint kan reglera sig själv enligt gurun Friedman men som gång på gång bevisar att den fan inte ens kan knyta skorna själv, borde sättas bakom lås och bom en gång för alla. Jag råkar ju som bekant vara en sån också. Och dessa idioter måste skattebetalarna rensa upp efter, varje jävla gång. När ska vi lära oss läxan?

Och nu väntar alla på att Bo Lundgren ska rädda världen.. ja jösses.

Delirium tremens

Efter en fruktansvärt lång natt med en yrande sjuk dotter och en livlig son (det är fan mer fart på honom nattetid än dagtid) sitter jag vid frukostbordet och försöker konversera med min sambo över en kopp otroligt starkt kaffe (grön Zoega). Jag berättar att jag läst ut Kvinnor av Bukowski och börjat på JPod av Douglas Coupland. ”Hur verkar den?” frågar hon, och jag förklarar att har man läst Bukowski så är det en ganska stor omställning att ta sig till en annan författare, vilken det än är. ”Jaså, varför då?” frågar hon (som för övrigt är pigg som attan efter en natt full av härlig sömn, men vi måste göra så här ibland, dela på bördorna liksom). Där och då ska alltså min otroligt trötta hjärna börja varva igång på allvar, samma hjärna som har sovit max tre timmar under natten och aldrig längre än en timme i sträck. Under dessa förutsättningar tycker jag att följande liknelse, som jag faktiskt fick ur mig, är en bedrift väl värd att skriva hem om:

”Att läsa Bukowski är som att läsa plakaten på ett förbipasserande demonstrationståg: korthugget, rakt på sak och iögonfallande.”

Jag kanske borde sova max tre timmar varje natt, det verkar ju som att något lossnar i skallen på mig då.

Lite bitchande och ett filmtips

”Mina helger tar livet av mig”, så har jag sagt i helgen. Vi får hoppas att det inte är sant, för jag vill verkligen inte dö än. Jag står liksom på topp känns det som, och på toppen är det roligt men också jäktigt. Mycket att göra nu alltså, många projekt i luften. Visst var det t ex roligt att få återse mitt kära Stockholm, men jag hann ju inte se något! Dop, fotografering (hoppas jag hann fastna på korten), middagar och födelsedagar, allt på en gång liksom. Visst var det roligt att se er grabbar (hoppas ni hann se mig) men allt blir ju så ofärdigt, bara hängande i luften. Fan, jag hatar när det blir så.

Jag ska inte skylla på någon annan, det är så här vi fungerar jag och S. Ta en rimlig mängd aktiviteter för en helg och dubbla den så har du vårt liv. Hon är tidsoptimist och jag är tidspessimist, hade vi t ex gått på hennes linje i lördags så hade vi (enligt mina beräkningar) kommit drygt en timme för sent till dopet. Jag fick också ett erkännande (”Du hade rätt, jag hade fel” sa hon helt enkelt) men egentligen handlar det inte om vem som har rätt, det handlar om att få ihop skiten och ha roligt under tiden. Alla har vi en gräns, min går rätt tidigt, bortom vilken ens humoristiska approach till omvärlden inte längre orkar hålla emot. Det väller in, du börjar känna stress, det är inte roligt längre.

När livet ser ut som det gör just nu finns alltid en uppenbar risk att jag glömmer bort någon. Oftast är det den där tysta typen som inte tar för sig, den typen som sätter sig i ett hörn och väntar på att jag ska sluta vifta med armarna och komma tillbaka till jorden. Det kan mycket väl finnas en och annan sådan människa där ute just nu, men jag tänker inte svepa med armen över nejden och säga förlåt till er alla för så här är livet ibland, det får ni acceptera. Se det istället som en chans att börja ta för dig lite mer av ditt liv, vill du mig något så slå en signal, dra mig i armen, kasta något i huvudet på mig. Jag har mycket att göra men jag är inte otrevlig, det har jag nog fan aldrig varit.

Jag vill avsluta denna obegripliga drapa med att tipsa om en film (tack för tipset och leveransen min vän i viken). Den heter Kenny och handlar om en kille som arbetar med bajamajor (såna du skiter på när du går på festival) och är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Bara det faktum att jag utan problem stod ut med den australiensiska dialekten genom hela filmen talar sitt tydliga språk, för jag avskyr verkligen australiensisk dialekt. Du måste se den här filmen, den är så full av kärlek till livet och den lilla mänskliga människan att man liksom sitter där och känner att allt nog inte är kört ändå. Det kan fortfarande bli något av den mänskliga rasen. En feelgood-rulle med dokumentärkänsla, fantastiskt skådespeleri och rolig som fan.

Here’s a clip for y’all där Kenny försöker övertyga en kollega att han måste köra ner handen i en bajamaja för att hämta en vigselring som någon tappat där, varpå kollegan säger upp sig på stående fot. Repliken ”If you take the gloves on you’re not gonna feel the ring, take my word for it” borde vara en framtida klassiker.

Mitt bästa inlägg någonsin (enligt mig själv)

Här var jag fanimej bäst.
Ämnet är dessutom fortfarande högaktuellt trots att inlägget snart är två år gammalt.

Åhh.. Joni

Jag påminde Ia om Waits och nu påminner hon mig om Joni.

Så fort någon säger Joni Mitchell är det någon annan som redan i nästa andetag säger Blue.. åhh en fantastisk platta! Jodå, den är fin, hennes signum från folkmusikperioden kan man säga. Men Blue har blivit den där plattan som alla känner till och förknippar med Joni, när hon i själva verket har gjort så otroligt mycket mer. Joni Mitchell är en av de allra bredaste artisterna som finns där ute, ändå är det många som går omkring och tror att hon ”bara” är folkmusik och singer/songwriter.

Själv gillar jag t ex Court & Spark (länk: LYSSNA) bättre, inte för att jag är snobb utan för att den går rakt in i mitt hjärta. Skillnaden mot Blue är lika uppenbar som den är medveten från Jonis sida, hon ville inte göra en till lågmäld folkplatta. Court & Spark kom ut 1974 men gav redan då en föraning om de jazzinfluenser som hon några år senare skulle plocka upp och göra lite mer allvar av. Där Blue är den typiska avskalade singer/songwriter-plattan är Court & Spark klart mer orkestrerad och svängig. Men det allra viktigaste, dvs budskapet i texterna, går inte förlorat på något sätt.

I feel like I'm sleeping
Can you wake me
You seem to have a broader sensibility
I'm just living on nerves and feelings
With a weak and a lazy mind
And coming to peoples parties
Fumbling deaf dumb and blind
(People’s parties)

Här är det inte kärlek, längtan eller sorg hon sjunger om i första hand, här är det snarare nykter självkritik det handlar om. Hon har börjat vända sin uppmärksamhet mot sig själv och gillar helt enkelt inte alltid det hon ser. Språket är också mer direkt, inget målande med metaforer, vilket gör att igenkänningsfaktorn (för den som känner igen sig) blir skyhög.

Det var också där jag hamnade, då när jag lade ifrån mig Blue och plockade upp Court & Spark: budskapet fick fantastiskt fint fäste i mig under en period då jag kände mig kall, avmätt och sömnig. Livet passerade medan jag satt på krogen och drack öl i en bubbla, möjligen med en viss dos ohälsosam självömkan med i bilden, men Joni sträckte ut en hand och försökte väcka mig, och hon gjorde det med Court & Spark. Here's to Joni.

Tom Waits hos Letterman 1983

Förutom det faktum att ett vintage Letterman-klipp alltid är intressant (jag har alltid hållit honom som nr 1 av talk show hosts) samt att en intevju med mr Waits garanterar högt underhållningsvärde, så får du här också höra den underbart rara lilla pärlan "Frank's wild years". How about that for a kinderegg, huh? Och jodå ungdomar, det är en VINYLSKIVA han håller upp där i början. Jag har ett helt gäng såna hemma i garaget, vill du se dem?

Tom Waits - Falling Down

Allt kan inte bara vara rosor och himmel och allt kan inte bara vara elände och helvete. Det måste finnas kontraster, så vi uppnår dynamik. Lika påfrestande som det är med frikyrkliga jönsar som prisar Gud vid varje givet tillfälle och är så där olidligt positiva hela tiden, lika påfrestande är det med emosar som alltid alltid målar sin lilla trånga låda som de sitter i med själens mörkaste svärta. Grungen led också av det här, killarna hade ju fan ingen humor! Jag klarar inte av folk utan humor, sen får de vara hur hypade de vill.

Tom Waits har förstått det här från början. Ingen kan vara svartare än Waits men ingen kan heller vara mer romantisk. Det här är ett exempel på hans romantiska sida.

Och alltid med humor, kom ihåg det. Humor! Annars blir det svarta bara fånigt. Jag lovar er alla emosar, ni gör bort er totalt om ni inte tar med humorn. Folk skrattar åt er bakom era ryggar. Jag skrattar åt er bakom era ryggar. Bättre människa än så är jag inte. Let that be a lesson to you.

Trevlig helg nu för fan, drick så mycket du orkar. Själv tänker jag bli åtminstone måttligt berusad på lördag, det har jag jävlarimej förtjänat.

Jag säger hoppa och de hoppar

Von Holstein har klivit av sitt styrelseuppdrag i Statens Kulturråd, efter att jag skrivit om det.

Skolminister Björklunds icke-vetenskapliga korståg mot skolan och militära bakgrund börjar nu ifrågasättas allt mer i media, efter att jag skrivit om det.

Antingen är jag en maktfaktor eller så sparkar jag in öppna dörrar.
Det lutar väl tyvärr åt det senare, måste jag erkänna, ty hybris har aldrig riktigt varit min melodi. Men, som farsan brukar säga, bättre att sparka in öppna dörrar än inga dörrar alls.

I'll keep on kickin' then.

Igår

Gick upp 05.30. Klädde på mig. Åt frukost. Tog bilen till Arlanda. Klev på flyget 08.10 till Landvetter. Landade 09.00. Åkte taxi till kontoret. Jobbade till 18.00. Tog taxi till Landvetter. David ringde. Han frågade hur läget var. Jag sa att jag satt på Landvetter och väntade på flyget. Han frågade vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Klev på flyget 19.05 till Arlanda. Landade 20.00. Tog bilen till Gävle. Lyssnade på radiosporten. Kom hem 21.30. Fann S i ett miserabelt tillstånd av trötthet. Tog en whisky och tittade på sista kvarten av fotbollen. Skickade ner S i källaren. Tog natten med småttingarna. Sov oerhört sporadiskt.

Mitt liv saknar just nu kommatecken.
Det är start och stopp hela tiden.
Inget flöde.
Vad kan jag säga.
Vissa dagar är sämre än andra.
Imorgon är det fredag.
Det får fan bli bättre då.

Outsourcing: ett exempel

Det här är så dumt att det nästan är sött.

Företaget Samres är det största bolaget i Sverige när det gäller beställningsmottagning av färdtjänstresor. I sann marknadsliberalistisk anda (the only way to really cut cost is to use the cheapest labour) har Samres flyttat ut en tredjedel av sin växelverksamhet till Estland och Moldavien. Färdtjänst tänker du, vilka är det som behöver färdtjänst? Gamla och sjuka va? Japp. Växelverksamhet tänker du sen, outsourcad till Estland och Moldavien (låt er inte luras av den avsevärt svenska flickan på deras hemsida). Hur går det med språket då? Du vet och jag vet att gamla människor i regel inte är några klippor på engelska, än mindre Estniska eller Moldaviska (?), så hur kan gamlingarna och växeloperatörerna på Samres kommunicera? Inga problem säger Samres VD Björn Falk, de får en intensivkurs i svenska på ett halvår. Stora problem säger Berit Agedal som är i behov av färdtjänst men har svårt att göra sig förstådd när hon ringer de urbilliga resurserna i Moldavien. Björn (VD:n) försvarar också beslutet att outsourca växelverksamheten med att företaget måste vara konkurrenskraftigt, annars får man inte uppdragen från landsting och kommuner.

Att företag håller på så här är inget nytt och knappast heller uppseendeväckande eller ens fel. Så här fungerar marknadsekonomin, den driver fram dylika märkliga beslut. Man kan inte lasta enskilda företag för de beslut de tycker sig vara tvungna att fatta för att hänga med i konkurrensen. Man kan tycka att det är dumt så det förslår men i en värld styrd av ekonomer är det hur vettigt som helst.

Men man undrar så smått hur stort ansvar beställaren har, i det här fallet kommuner och landsting. I business to business-situationer får den här typen av upplägg konsekvenser som de inblandade företagen får brottas med, och vi samhällsmedborgare behöver egentligen inte bry oss nämnvärt om det. Men kommuner och landsting, ringer det inte någon liten klocka här? Borde inte dessa instanser ta lite större ansvar för sina kunder än att skicka dem till underleverantörer som inte kan leverera de nödvändiga tjänsterna pga språkförbistring? Borde vi inte ställa lite högre krav än så på kommuner och landsting? Är det inte just därför vi som inte är marknadsliberaler, vi som vill att staten ska ha kvar åtminstone viss kontroll över tjänster som skola, vård och omsorg, motsätter oss privatisering eftersom vi påstår att företag tar mindre ansvar för medborgaren än staten gör?

Som det är nu, när man har blandat in privata underleverantörer i tjänster som kommuner och landsting borde ta ansvaret för, blir resultatet att ingen tar ansvar för slutprodukten. Att ”lägga ut på entreprenad” är bara ett annat sätt att säga ”vi avsäger oss ansvaret”. Vi har sett det förut, hur ansvaret hamnar mellan stolarna. Vi har sett det hos städarna som städar McDonald’s på nätterna för sju nätter i veckan för skitlöner, McDonald’s tog inte ansvar för det eftersom de hade lagt ut det på entreprenad. Sen kom Janne Josefsson och gjorde reportage och nu har McDonald’s anställt städarna. Och det är ju förstås bra att det händer något, men måste vi alltid skicka in Josefsson innan polletten trillar ner? Måste det alltid gå åt helvete innan någon inser att lösningen inte ens håller på papperet?

Nej kära kommuner och landsting, det här duger inte! Jag är med och betalar era löner, och jag kräver att ni tar större ansvar för era kunder. Så se nu till att reda ut den här skiten innan jag skickar Josefsson på er. Skäms!

Läs inte den här helgrapporten, den är helt värdelös

Jag skulle tro att följande helgrapport är den absoluta motsatsen till vad gemene bloggläsare helst vill ta del av en måndag. Ja jag menar det ska väl vara berättelser om fartiga utekvällar, kändisskvaller och lite snuskiga detaljer, och här sitter jag och fallerar på varje punkt. Vilken jävla ohipp jävel man är ändå.

Fredag: Efter en hektisk dag på jobbet (faktiskt sant) skyndade jag mig hem för att skjutsa sambon till tåget. Hon (sambon) skulle vara borta hela helgen, jag (jag) skulle stanna hemma med alla barnen. De äldre (barnen) fick se efter de yngre (barnen), som belöning utlovades chips och läsk. Taget, sa de äldre (barnen). När jag kom hem lagade jag mat, kommer inte ihåg vad det var, men jag tog som vanligt på fredagar en whisky (Haig, rätt stygg, 43 % and bang for the buck) och en näve jordnötter under matlagningen. Sen tittade vi på teve. Sen nattade jag småttingarna. Sen nattade jag mig själv. De äldre (barnen) stannade uppe, kanske surfade de (porr). Jag sov dåligt.

Lördag: Vaknade (väcktes) 07.30 vilket är ovanligt sent. Fixade frukost åt alla. Klädde på småttingarna. Gick ner till centrum (ca 30 minuter enkel väg) med de yngre (barnen). Köpte två böcker (”kvinnor” av Bukowski och ”JPod” av Douglas Coupland). Träffade ett par bekanta. Stannade och pratade en stund. Gick hem. Fixade lunch. Yngsta barnet började sedan bajsa oroväckande ofta och ljudligt. Betraktade yngsta barnet med lätt oro ett tag. Fick sen oron bekräftad. Han började bajsa väldigt ofta och väldigt ljudligt. Fixade middag (något med kyckling). Tittade på fotbollen (uttråkad, längtade efter S av flera anledningar). Drack en öl (Arboga) och en whisky (Haig igen). Nattade småttingarna. Nattade mig själv. Sov nästan ingenting (bajs hela tiden).

Söndag: Vaknade (väcktes) 06.30 vilket är ganska normalt. Bytte blöja. Bytte blöja. Bytte blöja. Fixade frukost. Bytte blöja. Bytte blöja. Lagade handtaget på kylskåpsdörren. Bytte blöja. Bytte blöja. Fixade lunch. Bytte blöja. Pratade med S i telefon. Började nästan böla. Bytte blöja. Bytte blöja. Åkte till stationen och hämtade S. Beklagade mig. Uttryckte oro för yngsta barnet. Bytte ingen mer blöja den eftermiddagen (det gjorde S). Städade källaren. Strök och fållade gardiner som S köpt på IKEA i Uppsala. Åt middag (som S lagat, det var fläskfilé med rostade rotfrukter). Drack en öl till maten (Arboga igen). Bytte blöja. Tittade på teve en stund (minns inte vad jag såg). Stannade uppe till 21.00. Gick sen och lade mig i källaren. Läste en stund (Bukowski). Somnade som ett jävla as. Sov hela natten.

Tro för all del inte att jag klagar.

Världens just nu mest uppmärksammade fylleknull

Ja de är roliga de där amerikanerna. Ni känner förstås till historien om republikanernas nya vicepresidentkandidat Sarah Palin och hennes gravida 17-åriga dotter Bristol. Ultrakonservativa Palin som predikat avhållsamhet i skolorna där hemma i Alaska har inte ens lyckats hålla sin egen dotter i de strama tyglar hon vill att nationens samtliga unga damer ska rätta sig efter, vad säger det om hennes ledaregenskaper?

Nåväl, alla vi som är föräldrar känner nog ändå en viss förståelse för mamma Palin, det är ju inte lätt att hålla koll på en tonårsdotter. Jag har ingen tonårsdotter än, ”bara” två tonåriga söner, en liten fet knodd på sju månader och en tös på knappt två år, men det räcker ganska långt kan jag säga. Så när demokraterna försöker spinna på det här och döma ut Alaskas snipiga guvernör som ett dåligt föredöme så ställer jag mig faktiskt i Palins hörn och säger ”Såja, nu tar vi det lite lugnt”. Det är inte dottern Bristol som är problemet med Palin, det är hennes politik. Att dottern har revolterat mot sin jättesuperkända politikermamma genom att knulla med skolans värsta hockeyhunk ser jag snarare som ett sundhetstecken. Att hon sen blev gravid var väl kanske inte helt planerat men hey, shit happens. Och abort var förstås inte att tänka på, DÅ hade Palin varit helt rökt som politiker.

Och pappan då, den 18-årige hockeyspelaren, hur ska det gå för honom? Idrottskillar är ju inte direkt kända för att vara såna som stannar kvar när det börjar blåsa, alternativt när den egna idrottskarriären tar fart på allvar och tuttblondinerna står som spön i backen. Men se den här hockeykillen lär få sina fiskar varma om han skulle välja att lämna stackars Bristol, för nu är det inte han som bestämmer över sitt eget liv längre, det är republikanernas spin doctors. Jag tror knappast han hade räknat med att behöva stå på konventets scen med McCain och skaka hand innan Bristol pissade på stickan, men nu står han där och ingår så att säga i familjen. Om McCain intar Vita Huset lär Levi, som han heter, få leva med CIA-bevakning twentyfour seven, och skulle han få för sig att ratta hyllan på fyllan så lär de nog också ingripa. Gissa om han ångrar det där fylleknullet då.

Och tänk om killen är demokrat? Nåja, det fixar nog CIA. Operation Happy Family får bara inte misslyckas.

Åhh.. nu tjatar jag igen

Sitter här och tänker på Zandén och Gyllenhammar, som jag skrev om i förra inlägget. Kan inte riktigt släppa det. Men jag tror jag vet vad som har hänt nu. Zandén har varit på bröllop och svassat förbi gruppen med 30-nånting-pappor flera gånger utan att få napp. Hon svänger på rumpan och kråmar sig och ställer till, men inte en blick. Papporna med bebisar på magen har bara ögon för varandra och sina barn. Då blir Zandén förbannad och skriker ”VAR FINNS ALLA RIKTIGA MÄN SOM VILL VARA OTROGEN MED MIG?! GE MIG I ALLA FALL EN BLICK, GE MIG NÅNTING!”

Så vad hade hon trott? Att killarna skulle släppa sina bebisar och springa efter henne? Men alltså herregud hur skulle det se ut? Som en galen teaterpjäs liksom, något Norénskt säkert, och i den världen hittar vi Zandén. En egen liten värld, där hon står i centrum och vi andra trånar efter henne, som den riktiga kvinna hon är. Jamen SJÄLVKLART släpper jag ungen och sviker min fru så fort jag har chans på ZANDÈN, herreGUUUD! Nej, jag trånar inte, och det beror inte bara på att jag har en bebis på magen Zandén, det ska jag ärligt säga.

Och va fan, jag har inga problem med att Zandén tänder på praktarslen.. förlåt, riktiga män, inte heller att hon vill ha tjugo år yngre älskare. Jamen fan, kör hårt! Good for you Zandén! Och vill hon ha stryk så känns ju det visserligen lite tragiskt men jag tänker inte lägga mig i det, inte här och nu. Allt det där kunde jag gladeligen ha släppt utan minsta notis. Men det är när hon beskyller män som jag, män med bebisar på magen, för att ha släckt "riktiga" kvinnors passionslåga för tid och evig framtid som jag börjar rynka lite på näsan och mumla ”men fan då tantjävel.. PMS eller?” Jag är en passionerad jävel, men inte med dig. DU ÄR JU DUM I HUVET!

Sen kan det bara inte vara så att alla praktarslen till män helt plötsligt har tagit slut, det vore en statistisk omöjlighet. Men Zandén lär knappast hitta dem bland papporna med bebisar, eller ja, kanske någon enstaka då, men det är nog inte heller det Zandén vill säga. Jag tror hon agerar pro-aktivt här, hon ser trenden (män som bryr sig om sina barn och håller sig till sin kvinna är skitinne) och vill stämma i bäcken. Hon säger ”Sluta upp med de där dumheterna, män ska slåss och supa och försoningsknulla oss kvinnor där vi ligger med fläskläpp!”.

Sen drar hon till med att äktenskapet som företeelse är dött, och det tänker jag faktiskt inte säga emot. Rent statistiskt har hon inte fel, folk skiljer sig till höger och vänster. Men slutsatsen hon drar är att när passionen dör (och det gör den ganska snabbt för en uppmärksamhetstörstande kvinna i övre medelåldern antar jag, bara gissar nu) så ska vi inte skilja oss, nej vi ska skaffa oss älskare. Ser ni logiken? Nej, inte jag heller. Men visst, whatever gets you through the night. Själv tänker jag nog hålla mig till min plan, vilken i grova drag går ut på att inte slå min kvinna, inte överge mina barn och inte vänstra. Jag är med andra ord ingenting för dig Zandén, men jag hoppas du hittar vad du letar efter. Min granne tok-Elvis t ex är ett riktigt svin när han super, kan det vara något kanske?

I fallet Zandén & Gyllenhammar vs verkligheten låter jag Åsa Mattsson föra min talan

Två saker har hänt som inte händer speciellt ofta.

1. Någon har med sin uppenbara dumhet, alternativt grumliga härkomst från en annan planet där tiden har stannat ungefär runt förra sekelskiftet, lämnat mig ordlös (jag syftar förstås på Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar som vill ha tillbaka de riktiga männen som vet hur man slår en kvinna på käften).

2. Någon har totat ihop en replik som är såpass förträfflig att jag bara behöver peka på den och säga "Jag behöver inte skriva om det här för hon där säger allt jag ville säga fast mycket bättre" (jag syftar förstås på Åsa Mattsson)

"Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa."

PS.
Om Zandén och Gyllenhammar tycker att jag är en mesig och omanlig man bara för att jag stannar hemma med mina barn istället för att trycka upp tanter mot väggarna och fråga om de är kåta så kan nämnda tanter dra åt helvete. Jag stannar hemma med mina barn för att jag vill det, inte för att jag har påtvingats en roll av feminister. Liksom Åsa Mattsson är jag trött på att spela spelet, och lyckligtvis behöver jag inte göra det heller för den jag älskar, hon älskar mesar som jag.

Me & you

Jag vill tacka alla som svarade på frågorna i förra inlägget, både gamla rävar och nya förmågor. Tack! Samtidigt sitter jag här och rodnar lite, för det blev liksom så uppenbart att jag ville ha er uppmärksamhet, att jag blev lite needy. Och trots att jag snart fanimej är 40 bast kan jag fortfarande inte riktigt hantera dessa känslor på ett (för mig) tillfredställande sätt. Men ni är snälla, ni kommer inte att använda det emot mig.. någonsin.. eller hur?

Någon kort reflektion till bara, sen släpper jag det här. Det gläder mig att flera av er tycks ha följt bloggen i flera år, det tyder på en lojalitet hos er och någon slags kvalitet hos mig. Jag blev glatt förvånad över att Jessica fortfarande läser, jag trodde du bodde i Skottland med en rödbrusig och trevlig herde vid det här laget, långt bortom alla bredbandskopplingar. Jag blev också glatt förvånad över att en 21-årig Weichkartoffel i Berlin finner värde i mina texter, för det känns åtminstone på papperet som att du lever ett liv som är raka motsatsen till mitt men ändå är du här, hos en medelålders fyrabarnsfar i Gävle. Och alla stammisar, David, Ullis, Vargakvinnan, MissMythos m.fl, ni gör den här bloggen till en skönt insutten soffa. Ni är alltid välkomna, här och varhelst jag råkar befinna mig.

Men det jag tar till mig allra mest är något som flera av er har sagt, nämligen att ni gärna tar del av mina åsikter även om ni inte alltid håller med. För det ska ni veta, att om man skriver för att förmedla åsikter, politiska eller andra, och det gör ju jag ganska ofta, så är det ett betyg som är svårslaget. Det betyder ju faktiskt att jag kan få er att lyssna trots att ert eget förnuft säger emot, att det liksom finns en respekt där ändå. Just den typen av respekt som jag tycker saknas helt inom politiken (det är därför jag tvekar Ullis).

Till slut något om filmer också, jag tog nämligen till mig ett av era tips redan igår och såg ”This is England” (Jessica tipsade). Det är en briljant tragedi på högsta nivå som gör fysiskt ont att titta på, men du måste titta, för det är en förbannat viktig film. Jag satt där och tänkte att det är en engelsk variant av ”American history X”. Samma uppgörelse med en stolt nations smutsiga bakgård, samma politiska kopplingar, samma oskyldiga barn i centrum genom vars ögon vi får se en obegriplig och mycket mörk sida av oss själva. Men ”This is England” gör ännu mer ont, för den känns närmare och mer kärleksfull, och därför ännu mer skrämmande. Se den!

Okej, nuff said. Tack ska ni ha och fortsatt trevlig måndag.

Nystulet är bäst

Okej okej, att sno färdiga koncept är verkligen inte något jag förespråkar på något vis, men här kommer ändå ett undantag från den regeln.

Jag svarade nämligen på Davids lilla enkät igår och började genast fundera på min relation till er, mina läsare. Jag tycker själv att vår relation är präglad av en respektfull och självpåtagen distans, åt båda hållen så att säga. Vi håller inte på och gullar och kramas, den stämningen finns liksom inte här inne, och jag har aldrig tvingat fram er från skuggorna förut med intrikata frågor om ålder och var ni bor och så. Jag har hela tiden tyckt att ni borde få vara ifred och bara ägna er åt att kritisera mina texter, men de dagarna är över nu. Min nyfikenhet har tagit över rodret.

Jag är inte bra på sånt här, blir lite nervös nu, men här kommer ändå ett tafatt försök att lära känna er. Det skulle vara jäkligt kul om alla ni som läser detta inlägg svarar på frågorna, vare sig du är stammis eller här för första gången så är du lika intressant för mig. One man, one voice.

1. Hur gammal är du?

2. Var bor du?

3. Vad gör du om dagarna (arbete, skola, etc.)?

4. Hur länge har du läst här?

5. Nämn tre andra bloggar du läser regelbundet

6. Varför läser du, vad är bra/dåligt med bloggen, minns du något inlägg du fastnade extra mycket för?

7. Har vi träffats och tycker du i sådana fall att jag ger en rättvis bild av mig själv på bloggen?

8. Nämn en bok och en film som du tycker jag borde läsa/se

9. Jag står inte ut med människor som …?

10. Vad får dig att må bra?


Tack på förhand!

Little Feat - Dixie Chicken

Nämen usch vad mycket politik och allvarliga saker det har varit här inne nu, tänker du kanske. Och precis när du tror att jag har blivit för allvarlig för mitt eget bästa så bryter jag av med lite underhållning istället. Fint va?

Klippet kanske är lite muggigt, men jag kan inte undanhålla er Bonnie Raitt (hon är sig lik) och Emmylou Harris (visst är hon gulligt tafatt på scenen?) tillsammans med Little Feat från 1977. Mannen som är så våldsamt lik Jack Black heter Lowell George, en gudabenådad slide-gitarrist, sångare, låtskrivare och producent som tyvärr gick ur tiden redan 1979. Det här är southern roots när det är som bäst, they simply don't make 'em like this any more.

Von Holstein - the lovefool

När jag gick på högstadiet kände jag en tjej som var tillsammans med stans absolut största skitstövel. Vi pratar alltså om en kille som spred rejält med skräck omkring sig, en sådan som till varje pris ville försvara sitt rykte som den farligaste killen på norra sidan ån. Om man t ex satt och huttrade på en parkbänk med en slumpcigg i näven och någon sa ”Mella kommer” så var det bara att skubba, för killen var galen och kunde på måfå välja ut någon liten spenslig stackare att spöa upp. Bara som en hobby liksom. Han ägnade sig även åt inbrott och stölder för att finansiera sitt leverne. Han var, kort sagt, en kriminell människa.

Jag lyckades på något sätt klara mig genom hela högstadiet utan att bli spöad av honom, tack vare en kombination av list och snabba ben. Däremot råkade jag ut för hans sidekick en gång, karate-experten Björna. Att som vältränad proffsligist ens komma på tanken att gå tre mot en och spöa en så pass spinkig knodd som jag var tyder förstås på grav hjärnskada, men det är skit samma nu, för det var inte den historien jag tänkte berätta. Nej, det var hon den där tjejen, hon som var tillsammans med Mella, som jag kom att tänka på mitt i Kina-debatten (kopplingen till Kina och diktaturer kommer senare, så håll ut är du snäll).

Jag tyckte ju egentligen ganska bra om den tjejen och kunde för mitt liv inte förstå varför hon ville vara tillsammans med den största idioten som gick i ett par skor. Det är förstås inget ovanligt scenario, attraktionskraften hos bad boys är ju tämligen väl utforskad vid det här laget. Men jag var femton år och förstod ingenting av detta, jag hade liksom inga referenser. Allt jag såg var en schysst tjej som klängde på ett monster, och jag började utarbeta två tänkbara förklaringar till detta svårförklariga mysterium. Antingen var hon hjärntvättad, kanske gav han henne droger som inte bara gjorde henne avtrubbad och blind för hans illdåd utan också gjorde henne beroende av honom som leverantör. Ganska snart tvingades jag dock släppa detta spår eftersom hon aldrig visade några tecken på drogmissbruk (inte hjärntvätt heller, om man ska vara ärlig). Så spår två fick bli min huvudlinje, och spår två gick ut på att hon stannade kvar av rädsla. Naturligtvis var det så att han hotade henne med stryk om hon skulle lämna honom, han var ju en galning så dylikt beteende låg helt i linje med hans personlighet. Det fanns iofs inga visuella tecken på detta heller, men jag hade väl läst någonstans att tjejer som befann sig i mäns våldsamma grepp var så oerhört rädda att de inte vågade visa omvärlden ens det minsta tecken på vad som egentligen pågick, de var paralyserade av skräck.

Stärkt av min tes bestämde jag mig för att börja prata med henne. Dels ville jag förstås få en förklaring till denna obegripliga romans som satte min hjärna i bryderier så till den grad att jag till slut fick svårt att klara skolarbetet (något jag i vanliga fall inte hade några som helst problem med). Med det fanns en annan hake också, vilket den skarpsynte läsaren troligen redan har förstått: jag var naturligtvis intresserad av tjejen. Här fanns en chans att bli den noble riddaren, en chans att rädda flickan från monstrets hemska grepp. Så, ytterligare stärkt av mina romantiska (van)föreställningar tog jag alltså mod till mig och gick helt sonika fram till henne på en rast och ställde frågan som hade gnagt i min hjärna i flera veckor: ”Hur i helvete kan du vara tillsammans med en sån idiot som Mella? Fattar du inte vad han håller på med?”

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig för reaktion, och kanske var min approach lite väl skarp (tänkte jag där jag stod och väntade på hennes svar), men det hon sa förvånade mig så till den milda grad att jag än idag inte bara minns ordagrant vad hon sa utan också hur hon såg ut när hon sa det. Efter att med en van rörelse ha flippat iväg fimpen hon stått och rökt på tittade hon på mig som en tonårsdotter tittar på sin bekymrade far, dvs med en blandning av lätt förakt och kränkt stolthet. Sen lade hon armarna i kors över bröstet och levererade orden som bränt sig fast i mitt minne: ”Men han är faktiskt schysst mot mig.”

Utan vidare betänketid förstod jag att min bedömning av situationen varit fel ända från början. Hon var varken drogad, vilseledd eller hotad, istället stod det alldeles klart för mig att hon var tillsammans med rötägget av egen fri vilja. Hon var inte ett offer, hon var en medbrottsling som valde att blunda för sin pojkväns kriminella beteende av den enkla anledningen att han var ”schysst mot henne”. Om det berodde kärlekens benägenhet att göra en människa blind för allt utom det hon vill se eller ren och skär dumhet ska jag låta vara osagt, tjejen var under alla omständigheter nöjd med sitt svar och hade ingen lust att diskutera vidare. Det hade inte jag heller, det gick liksom inte att säga något mer. Jag menar, vad säger man när man ställs inför sådan självvald blindhet?

Och här kommer kopplingen till Kina och andra diktaturer: jag känner samma sak när jag tänker på von Holstein som hyllar företagsklimatet i Singapore. Von Holstein är tjejen och Singapore är Mella, och han kan inte förstå varför alla blir så förbannade för Singapore är faktiskt schysst mot honom. Ställd inför hans dumhet blir jag lika perplex som den gången på skolgården, vad fan ska man säga liksom?

Huruvida hans blindhet beror på kärlekens romantiska slöjor eller ren och skär dumhet (kombinerad med en fallenhet för att hylla allt som kan gynna tjockleken på hans plånbok) tror jag däremot är ställt utom all tvivel. Och jag kan förstå och förlåta tjejen, hon var ung och kär och vet alldeles säkert bättre idag. Men von Holstein är vuxen, erfaren och berest, vilket förstås gör hans dumhet ännu mer svårsmält. Jag är rädd för att han aldrig blir smartare än så där, det är något vi får lära oss att leva med.

PS.
Till alla eventuellt kvardröjande marknadsliberaler där ute vill jag också föra fram von Holstein som det slutgiltiga beviset på att Friedmans tes om att ”en fri marknad reglerar och sanerar sig själv” är rent nonsens. Ty om så vore fallet skulle von Holstein inte bara ha blivit av med sitt mediautrymme och alla övriga medel till inflytande för länge sedan, nej han borde i rättvisans namn ha blivit av med allt han äger och bytt namn till von Hemlös. Jag menar, om det är något man vill sanera i ett fritt samhälle så är det väl såna som förespråkar ofrihet. Därför, kära marknadsliberaler, betraktar jag er religion som en styggelse.