Och så lite sport

Brynäs leder Elitserien efter sex omgångar. Jag säger det igen så att alla Gävlebor hänger med, Brynäs leder Elitserien efter sex omgångar.

Den gängse bilden, åtminstone bland sportjournalister, är att den typiske Brynässupportern är bortskämd av gamla tiders segrar. Men jag är här för att tala om för er att jag är så jävla trött på det där tjatet. Vi är inte bortskämda, vi går inte och drömmer oss bort till forntider då Brynäs dominerade hockeyrinkarna i Sveriges avlånga land. Helvete, jag var ju knappt ens född då! Nej, precis tvärtom är det. Vi Brynässupportrar är luttrade, så är det. Vi vet att det alltid kan gå åt helvete även om vi råkar leda serien efter sex omgångar. Sex omgångar.. vad är det? Det är ju nästan femtio omgångar kvar, gott om tid att hamna i kvalträsket alltså. Den mest förekommande kommentaren bland hockeyintresserade Gävlebor just nu är ”jaja.. de leder NU ja, men vänta du..”

Och vi har anledning att vara skeptiska, det ska gudarna veta. Visserligen vann laget mycket överraskande SM-guld 1999 men det var en engångsföreteelse ivrigt påhejad av en kollektiv hjärnblödning från Modo som sket ner sig totalt i finalserien. En ung lill-Honken i målet hade tokflyt och räddade puckar med ögonbrynen (han har inte varit i närheten av det flytet sedan dess) och en åldrande skyttekung (Tom Bissett) hittade det sista torra krutet i bössan innan det var dags att lägga ner vapnet och söka upp en norrländsk myr för att lägga sig att självdö. Kort sagt, varken före eller efter 1999 har Brynäs visat de rätta takterna. Det har som bäst varit ut i kvarten mot HV eller något annat broilerlag, och däremellan all helvetes lidande i kvalserier. Våra killar har sett ut som lilleputtar när Linköping dundrat in på isen, t o m Skellefteå har lekt med oss på vår hemmaplan. Nej, det har sannerligen inte varit roligt att vara Brynäsare de senaste femton åren.

Men nu.. vad händer nu? Är det något stort på gång? Vågar vi tro på det här? Nej, självklart gör vi inte det. Vi, de luttrade, har inte åsikter med svängdörrar, sånt får sportjournalisterna ägna sig åt. Vi riktiga supportrar vet att det här visserligen är en bra början, men inte ett skit mer. Det riktiga kriget ligger långt bort, någonstans i vår. Det heter slutspel och är ett krig som våra soldater inte brukar palla speciellt bra.. om vi ens kommer dit. Oftast stupar vi under transportsträckan.

Men okej, eftersom du ändå har läst ända hit så ska jag tala om för dig vad som ändå kan, och då menar jag kan, göra att årets Brynäslag ändå har en större chans än tidigare upplagor att ta sig till semifinal (för där tar det stopp, alla gånger).

Jo förstår du, det är ju det här med egna produkter. Jag pratar förstås om Jakob Markström, honom pratar ju alla om, men också resten av det sköna juniorgänget med all klubbkänsla i världen: Anders Lindbäck, Johan Alcén, Anton Persson och Simon Bertilsson. Det är dessa killar som lyfter laget till nya höjder, och vet du varför? För att vi supportrar vill att de ska lyckas. Vi TYCKER OM DEM, dessa unga män med fostran i klubben. Vi tycker faktiskt INTE om lyxavlönade storstjärnor som leker lojt vid offensiv blå, vi tycker INTE om hemvändande NHL-proffs som gnäller i pressen när lönen inte blir den väntade, och vi tycker INTE om dåligt scoutade finnar vars namn vi inte ens kan uttala. Så här löjligt enkla och patriotiska är vi supportrar, vi vill känna att laget är VÅRT!

Jag stod i klacken när Jakob Markström gjorde debut mot Frölunda förra säsongen (bilden är från den matchen), och jag lovar dig, det kändes som en liten vit duva flög in i mitt hjärta och byggde bo. Jag ville så gärna att det skulle gå bra för honom, jag ropade och hejade och tittade på alla rödmosiga män som stod bredvid mig och tyckte mig se en ny glöd även i deras ögon. En ny ung målvakt, en egen produkt, som är bäst i världen i sin åldersgrupp.. fan vad coolt! Och tänk att jag hade hans farsa som gympalärare en gång i tiden (vi snackar lokal förankring här, FRÅN BYGDEN!) Och även om Brynäs förlorade den matchen så stannade vi kvar länge och hyllade den tappre ynglingen, för vi kände med honom. Vi ville att det skulle gå bra för grabben, alla ville det.

Och nu går det bra för grabben, riktigt bra, och jag tror att vi alla som var med då känner oss lite delaktiga i hans framgång. Vi var med och stöttade, vi lämnade honom inte i sticket, och nu står vi beredda att hylla och stötta fler ynglingar. Så släpp fram dem bara, vi älskar våra unga, tappra Brynäskrigare! Och det får du förstå, herr sportchef Sundlöv, att utan vårt stöd kan det kanske gå rätt bra ett tag, men med vårt stöd är chansen så mycket större att SM-bucklan faktiskt kan hitta hem igen. Kanske inte i år, kanske inte ens nästa, men om två år förutspår jag att vi är i hamn.

Alltså, lösningen är lika enkel som genial: sluta köpa enkla lösningar och lita på virket i föreningens egen stomme. Brynäs har Sveriges bästa juniorverksamhet, precis som Frölunda hade för några år sedan, och den sportchef som inte tar tillvara på den chansen borde få sparken på stående fot. Så passa dig Sundlöv, jag har ögonen på dig.

Vi har ett projekt: Barstol.nu

Jag har några kompisar, samtliga bloggare, och vi har slagit våra påsar ihop. Idag är det alltså stor galapremiär för..

Barstol.nu

Häng med nu, för det här kommer att bli bra.
Vi fem har så olika stilar och inriktningar att bredden bara måste bli helt underbar och oöverträffad. Precis som det ska vara i ett klassiskt barsnack.
Och du vill väl vara med från början, eller hur?

Byrackan visade sitt fula tryne i helgen

Det som skulle bli en manshelg i hälsingeskogarna med brännvin och kallbad blev istället en niohåls golfrunda och utgång i Gävle. Sjukdomar och ändrade livssituationer ställde till det för oss. Vi verkar få allt svårare att synka våra kalendrar vi sex glada gamänger som hållit ihop i över tjugo år nu, men det är väl ett tecken på att vi slutligen har blivit vuxna.

Golf då, frågar du, hur var det? Tja.. frisk luft och en jävla massa letande av bollar i skogen, men ibland fick man ju på en jävel och då kändes det skönt. Men det där närspelet har jag inte psyke för, sånt jävla duttande så jag höll på att bli galen. Jag kommer inte att föra upp golf på min topp-tre-lista över hobbies jag vill prioritera, med den begränsade tid jag har till förfogande så måste jag vara stenhård mot nya intressen. Sorry golf, du får vänta tills jag blir femti plus och vaknar sex en lördag morgon av mig själv och inte kan somna om. Då kanske jag tar en runda, men inte förr.

Utgång i Gävle då, frågar du, hur var det? Tja.. som vanligt. Ett ungt garde som jag inte känner igen och ett äldre garde som jag allt för väl känner igen. Två saker kan jag konstatera:

1: Jag har inte feströkt på över fem år och jag kommer nog aldrig att börja igen. Det trugades som fan i lördags men jag hade inte det minsta lust att dra i mig skiten.

2: Min karaktär när det gäller sprit och laget-runt-bjudningar är lika svag nu som någonsin. Jag åkte dit, jag blev packad, jag stod som en skadeskjuten byracka och hojtade i den stora vita telefonen halva söndagen. ”Stäng dörren så lilla I slipper se mig så här” sa jag till min sambo, varpå hon bara fnös och visade mycket lite förståelse för min prekära situation. Med jämna mellanrum tittade hon in i sovrummet och frågade om jag dög något till, och varje gång svarade jag ”Inte än.. kanske om någon timme eller så..” Framåt 4-tiden började jag duga något till, vilket förstås är patetiskt.

Men vi hade roligt, det måste jag säga.
Vad gjorde du i helgen?

USA:s finansmarknad sitter i köket och röker Marlboro lights och nu ringer Lyxfällan på dörren

Naturligtvis är det som händer i USA just nu djupt ironiskt. Det marknadsliberala system som säger sig avsky staten som pesten och absolut vill sköta sig självt utan inblandning har nu misskött sig så till den milda grad att just staten, dvs USA:s skattebetalare, måste gå in och rädda situationen. Igen. Det är som att jag skulle hamna i en livskris och finna räddningen i en New age-sekt som stod för allt jag hatar. Alltså djupt ironiskt men inte helt osannolikt.

Pojkarna på Wall Street har varit för släpphänta, fått hybris och eldat på pannan tills den slutligen exploderade. En sådan liknelse kan man ta till, men vad betyder det egentligen? Jo, om jag förstått saken rätt så är huvudstråket i katastrofen boendekrisen. Bankerna har lånat ut pengar hej vilt utan att kräva säkerhet, man har litat på att familjerna ifråga är kreditvärdiga när de i själva verket kanske var en aning svajiga på den fronten. Man har baxat en väldigt stor sten uppför backen, balanserat den på kanten till ravinen och chansat på att vinden skulle hålla sig lugn och fin. Minsta vindpust kan få bumlingen att välta över åt fel håll, och alla ekonomer kände till det, men man tog en rövare. Igen. För det har ju hänt förut, många gånger, men att Wall Street skulle lära sig av historien verkar vara lika sannolikt som att en skitkorv skulle hoppa upp från toalettstolen och tillbaka in i mitt rövhål.

Det här låter förstås rätt självklart för oss som någon gång har behövt göra en hushållsbudget och försökt hålla sig till den: man gör inte av med mer pengar än man har. Gör man det så hamnar man till slut i Lyxfällan och förnedras offentligt. Där står USA:s finansmarknad nu. Den förnedras offentligt i ett gigantisk version av Lyxfällan som sänds hela tiden över hela världen, och den har hamnat där av samma anledning som den ensamstående 3-barnsmamman i Bromma som shoppat på kredit och tar telefonlån tre gånger i veckan: girighet i kombination med förnekelse. Det håller på att gå helvete, jag vet det, men om jag köper ett par stövlar till så känns det nog bättre.

I Lyxfällan brukar kuren gå ut på att samla alla småkrediter med skyhög ränta i ett banklån, fixa egna lunchlådor samt för i helvete sluta bete sig som om man ägde Djursholm när man i själva verket tjänar tolvåsju efter skatt. Men där Brommamamman faktiskt får klara ut sin ekonomiska situation själv, låt vara med benägen hjälp av experter men utan tillskjutande av nytt kapital, kräver USA:s finansmarknad att pappa staten kommer med stora plånboken och betalar borgen. Det är väl så Djursholmspapporna gör antar jag, lilla sonen Stekfrilla har råkat köpa lite väl många hinkar sprit på Spyan och då kommer pappa med plånboken.

Denna lösning är högst motbjudande på ett personligt plan för en sån som alltid har satt en ära i att klara sig själv, och jag råkar vara en sån. Den blir inte mindre motbjudande på ett politiskt plan om man är en sån som tycker att den så kallade fria marknaden, den som så fint kan reglera sig själv enligt gurun Friedman men som gång på gång bevisar att den fan inte ens kan knyta skorna själv, borde sättas bakom lås och bom en gång för alla. Jag råkar ju som bekant vara en sån också. Och dessa idioter måste skattebetalarna rensa upp efter, varje jävla gång. När ska vi lära oss läxan?

Och nu väntar alla på att Bo Lundgren ska rädda världen.. ja jösses.

Delirium tremens

Efter en fruktansvärt lång natt med en yrande sjuk dotter och en livlig son (det är fan mer fart på honom nattetid än dagtid) sitter jag vid frukostbordet och försöker konversera med min sambo över en kopp otroligt starkt kaffe (grön Zoega). Jag berättar att jag läst ut Kvinnor av Bukowski och börjat på JPod av Douglas Coupland. ”Hur verkar den?” frågar hon, och jag förklarar att har man läst Bukowski så är det en ganska stor omställning att ta sig till en annan författare, vilken det än är. ”Jaså, varför då?” frågar hon (som för övrigt är pigg som attan efter en natt full av härlig sömn, men vi måste göra så här ibland, dela på bördorna liksom). Där och då ska alltså min otroligt trötta hjärna börja varva igång på allvar, samma hjärna som har sovit max tre timmar under natten och aldrig längre än en timme i sträck. Under dessa förutsättningar tycker jag att följande liknelse, som jag faktiskt fick ur mig, är en bedrift väl värd att skriva hem om:

”Att läsa Bukowski är som att läsa plakaten på ett förbipasserande demonstrationståg: korthugget, rakt på sak och iögonfallande.”

Jag kanske borde sova max tre timmar varje natt, det verkar ju som att något lossnar i skallen på mig då.

Lite bitchande och ett filmtips

”Mina helger tar livet av mig”, så har jag sagt i helgen. Vi får hoppas att det inte är sant, för jag vill verkligen inte dö än. Jag står liksom på topp känns det som, och på toppen är det roligt men också jäktigt. Mycket att göra nu alltså, många projekt i luften. Visst var det t ex roligt att få återse mitt kära Stockholm, men jag hann ju inte se något! Dop, fotografering (hoppas jag hann fastna på korten), middagar och födelsedagar, allt på en gång liksom. Visst var det roligt att se er grabbar (hoppas ni hann se mig) men allt blir ju så ofärdigt, bara hängande i luften. Fan, jag hatar när det blir så.

Jag ska inte skylla på någon annan, det är så här vi fungerar jag och S. Ta en rimlig mängd aktiviteter för en helg och dubbla den så har du vårt liv. Hon är tidsoptimist och jag är tidspessimist, hade vi t ex gått på hennes linje i lördags så hade vi (enligt mina beräkningar) kommit drygt en timme för sent till dopet. Jag fick också ett erkännande (”Du hade rätt, jag hade fel” sa hon helt enkelt) men egentligen handlar det inte om vem som har rätt, det handlar om att få ihop skiten och ha roligt under tiden. Alla har vi en gräns, min går rätt tidigt, bortom vilken ens humoristiska approach till omvärlden inte längre orkar hålla emot. Det väller in, du börjar känna stress, det är inte roligt längre.

När livet ser ut som det gör just nu finns alltid en uppenbar risk att jag glömmer bort någon. Oftast är det den där tysta typen som inte tar för sig, den typen som sätter sig i ett hörn och väntar på att jag ska sluta vifta med armarna och komma tillbaka till jorden. Det kan mycket väl finnas en och annan sådan människa där ute just nu, men jag tänker inte svepa med armen över nejden och säga förlåt till er alla för så här är livet ibland, det får ni acceptera. Se det istället som en chans att börja ta för dig lite mer av ditt liv, vill du mig något så slå en signal, dra mig i armen, kasta något i huvudet på mig. Jag har mycket att göra men jag är inte otrevlig, det har jag nog fan aldrig varit.

Jag vill avsluta denna obegripliga drapa med att tipsa om en film (tack för tipset och leveransen min vän i viken). Den heter Kenny och handlar om en kille som arbetar med bajamajor (såna du skiter på när du går på festival) och är alldeles för snäll för sitt eget bästa. Bara det faktum att jag utan problem stod ut med den australiensiska dialekten genom hela filmen talar sitt tydliga språk, för jag avskyr verkligen australiensisk dialekt. Du måste se den här filmen, den är så full av kärlek till livet och den lilla mänskliga människan att man liksom sitter där och känner att allt nog inte är kört ändå. Det kan fortfarande bli något av den mänskliga rasen. En feelgood-rulle med dokumentärkänsla, fantastiskt skådespeleri och rolig som fan.

Here’s a clip for y’all där Kenny försöker övertyga en kollega att han måste köra ner handen i en bajamaja för att hämta en vigselring som någon tappat där, varpå kollegan säger upp sig på stående fot. Repliken ”If you take the gloves on you’re not gonna feel the ring, take my word for it” borde vara en framtida klassiker.

Mitt bästa inlägg någonsin (enligt mig själv)

Här var jag fanimej bäst.
Ämnet är dessutom fortfarande högaktuellt trots att inlägget snart är två år gammalt.

Åhh.. Joni

Jag påminde Ia om Waits och nu påminner hon mig om Joni.

Så fort någon säger Joni Mitchell är det någon annan som redan i nästa andetag säger Blue.. åhh en fantastisk platta! Jodå, den är fin, hennes signum från folkmusikperioden kan man säga. Men Blue har blivit den där plattan som alla känner till och förknippar med Joni, när hon i själva verket har gjort så otroligt mycket mer. Joni Mitchell är en av de allra bredaste artisterna som finns där ute, ändå är det många som går omkring och tror att hon ”bara” är folkmusik och singer/songwriter.

Själv gillar jag t ex Court & Spark (länk: LYSSNA) bättre, inte för att jag är snobb utan för att den går rakt in i mitt hjärta. Skillnaden mot Blue är lika uppenbar som den är medveten från Jonis sida, hon ville inte göra en till lågmäld folkplatta. Court & Spark kom ut 1974 men gav redan då en föraning om de jazzinfluenser som hon några år senare skulle plocka upp och göra lite mer allvar av. Där Blue är den typiska avskalade singer/songwriter-plattan är Court & Spark klart mer orkestrerad och svängig. Men det allra viktigaste, dvs budskapet i texterna, går inte förlorat på något sätt.

I feel like I'm sleeping
Can you wake me
You seem to have a broader sensibility
I'm just living on nerves and feelings
With a weak and a lazy mind
And coming to peoples parties
Fumbling deaf dumb and blind
(People’s parties)

Här är det inte kärlek, längtan eller sorg hon sjunger om i första hand, här är det snarare nykter självkritik det handlar om. Hon har börjat vända sin uppmärksamhet mot sig själv och gillar helt enkelt inte alltid det hon ser. Språket är också mer direkt, inget målande med metaforer, vilket gör att igenkänningsfaktorn (för den som känner igen sig) blir skyhög.

Det var också där jag hamnade, då när jag lade ifrån mig Blue och plockade upp Court & Spark: budskapet fick fantastiskt fint fäste i mig under en period då jag kände mig kall, avmätt och sömnig. Livet passerade medan jag satt på krogen och drack öl i en bubbla, möjligen med en viss dos ohälsosam självömkan med i bilden, men Joni sträckte ut en hand och försökte väcka mig, och hon gjorde det med Court & Spark. Here's to Joni.

Tom Waits hos Letterman 1983

Förutom det faktum att ett vintage Letterman-klipp alltid är intressant (jag har alltid hållit honom som nr 1 av talk show hosts) samt att en intevju med mr Waits garanterar högt underhållningsvärde, så får du här också höra den underbart rara lilla pärlan "Frank's wild years". How about that for a kinderegg, huh? Och jodå ungdomar, det är en VINYLSKIVA han håller upp där i början. Jag har ett helt gäng såna hemma i garaget, vill du se dem?

Tom Waits - Falling Down

Allt kan inte bara vara rosor och himmel och allt kan inte bara vara elände och helvete. Det måste finnas kontraster, så vi uppnår dynamik. Lika påfrestande som det är med frikyrkliga jönsar som prisar Gud vid varje givet tillfälle och är så där olidligt positiva hela tiden, lika påfrestande är det med emosar som alltid alltid målar sin lilla trånga låda som de sitter i med själens mörkaste svärta. Grungen led också av det här, killarna hade ju fan ingen humor! Jag klarar inte av folk utan humor, sen får de vara hur hypade de vill.

Tom Waits har förstått det här från början. Ingen kan vara svartare än Waits men ingen kan heller vara mer romantisk. Det här är ett exempel på hans romantiska sida.

Och alltid med humor, kom ihåg det. Humor! Annars blir det svarta bara fånigt. Jag lovar er alla emosar, ni gör bort er totalt om ni inte tar med humorn. Folk skrattar åt er bakom era ryggar. Jag skrattar åt er bakom era ryggar. Bättre människa än så är jag inte. Let that be a lesson to you.

Trevlig helg nu för fan, drick så mycket du orkar. Själv tänker jag bli åtminstone måttligt berusad på lördag, det har jag jävlarimej förtjänat.

Jag säger hoppa och de hoppar

Von Holstein har klivit av sitt styrelseuppdrag i Statens Kulturråd, efter att jag skrivit om det.

Skolminister Björklunds icke-vetenskapliga korståg mot skolan och militära bakgrund börjar nu ifrågasättas allt mer i media, efter att jag skrivit om det.

Antingen är jag en maktfaktor eller så sparkar jag in öppna dörrar.
Det lutar väl tyvärr åt det senare, måste jag erkänna, ty hybris har aldrig riktigt varit min melodi. Men, som farsan brukar säga, bättre att sparka in öppna dörrar än inga dörrar alls.

I'll keep on kickin' then.

Igår

Gick upp 05.30. Klädde på mig. Åt frukost. Tog bilen till Arlanda. Klev på flyget 08.10 till Landvetter. Landade 09.00. Åkte taxi till kontoret. Jobbade till 18.00. Tog taxi till Landvetter. David ringde. Han frågade hur läget var. Jag sa att jag satt på Landvetter och väntade på flyget. Han frågade vart jag skulle. Jag sa att jag skulle hem. Klev på flyget 19.05 till Arlanda. Landade 20.00. Tog bilen till Gävle. Lyssnade på radiosporten. Kom hem 21.30. Fann S i ett miserabelt tillstånd av trötthet. Tog en whisky och tittade på sista kvarten av fotbollen. Skickade ner S i källaren. Tog natten med småttingarna. Sov oerhört sporadiskt.

Mitt liv saknar just nu kommatecken.
Det är start och stopp hela tiden.
Inget flöde.
Vad kan jag säga.
Vissa dagar är sämre än andra.
Imorgon är det fredag.
Det får fan bli bättre då.

Outsourcing: ett exempel

Det här är så dumt att det nästan är sött.

Företaget Samres är det största bolaget i Sverige när det gäller beställningsmottagning av färdtjänstresor. I sann marknadsliberalistisk anda (the only way to really cut cost is to use the cheapest labour) har Samres flyttat ut en tredjedel av sin växelverksamhet till Estland och Moldavien. Färdtjänst tänker du, vilka är det som behöver färdtjänst? Gamla och sjuka va? Japp. Växelverksamhet tänker du sen, outsourcad till Estland och Moldavien (låt er inte luras av den avsevärt svenska flickan på deras hemsida). Hur går det med språket då? Du vet och jag vet att gamla människor i regel inte är några klippor på engelska, än mindre Estniska eller Moldaviska (?), så hur kan gamlingarna och växeloperatörerna på Samres kommunicera? Inga problem säger Samres VD Björn Falk, de får en intensivkurs i svenska på ett halvår. Stora problem säger Berit Agedal som är i behov av färdtjänst men har svårt att göra sig förstådd när hon ringer de urbilliga resurserna i Moldavien. Björn (VD:n) försvarar också beslutet att outsourca växelverksamheten med att företaget måste vara konkurrenskraftigt, annars får man inte uppdragen från landsting och kommuner.

Att företag håller på så här är inget nytt och knappast heller uppseendeväckande eller ens fel. Så här fungerar marknadsekonomin, den driver fram dylika märkliga beslut. Man kan inte lasta enskilda företag för de beslut de tycker sig vara tvungna att fatta för att hänga med i konkurrensen. Man kan tycka att det är dumt så det förslår men i en värld styrd av ekonomer är det hur vettigt som helst.

Men man undrar så smått hur stort ansvar beställaren har, i det här fallet kommuner och landsting. I business to business-situationer får den här typen av upplägg konsekvenser som de inblandade företagen får brottas med, och vi samhällsmedborgare behöver egentligen inte bry oss nämnvärt om det. Men kommuner och landsting, ringer det inte någon liten klocka här? Borde inte dessa instanser ta lite större ansvar för sina kunder än att skicka dem till underleverantörer som inte kan leverera de nödvändiga tjänsterna pga språkförbistring? Borde vi inte ställa lite högre krav än så på kommuner och landsting? Är det inte just därför vi som inte är marknadsliberaler, vi som vill att staten ska ha kvar åtminstone viss kontroll över tjänster som skola, vård och omsorg, motsätter oss privatisering eftersom vi påstår att företag tar mindre ansvar för medborgaren än staten gör?

Som det är nu, när man har blandat in privata underleverantörer i tjänster som kommuner och landsting borde ta ansvaret för, blir resultatet att ingen tar ansvar för slutprodukten. Att ”lägga ut på entreprenad” är bara ett annat sätt att säga ”vi avsäger oss ansvaret”. Vi har sett det förut, hur ansvaret hamnar mellan stolarna. Vi har sett det hos städarna som städar McDonald’s på nätterna för sju nätter i veckan för skitlöner, McDonald’s tog inte ansvar för det eftersom de hade lagt ut det på entreprenad. Sen kom Janne Josefsson och gjorde reportage och nu har McDonald’s anställt städarna. Och det är ju förstås bra att det händer något, men måste vi alltid skicka in Josefsson innan polletten trillar ner? Måste det alltid gå åt helvete innan någon inser att lösningen inte ens håller på papperet?

Nej kära kommuner och landsting, det här duger inte! Jag är med och betalar era löner, och jag kräver att ni tar större ansvar för era kunder. Så se nu till att reda ut den här skiten innan jag skickar Josefsson på er. Skäms!

Läs inte den här helgrapporten, den är helt värdelös

Jag skulle tro att följande helgrapport är den absoluta motsatsen till vad gemene bloggläsare helst vill ta del av en måndag. Ja jag menar det ska väl vara berättelser om fartiga utekvällar, kändisskvaller och lite snuskiga detaljer, och här sitter jag och fallerar på varje punkt. Vilken jävla ohipp jävel man är ändå.

Fredag: Efter en hektisk dag på jobbet (faktiskt sant) skyndade jag mig hem för att skjutsa sambon till tåget. Hon (sambon) skulle vara borta hela helgen, jag (jag) skulle stanna hemma med alla barnen. De äldre (barnen) fick se efter de yngre (barnen), som belöning utlovades chips och läsk. Taget, sa de äldre (barnen). När jag kom hem lagade jag mat, kommer inte ihåg vad det var, men jag tog som vanligt på fredagar en whisky (Haig, rätt stygg, 43 % and bang for the buck) och en näve jordnötter under matlagningen. Sen tittade vi på teve. Sen nattade jag småttingarna. Sen nattade jag mig själv. De äldre (barnen) stannade uppe, kanske surfade de (porr). Jag sov dåligt.

Lördag: Vaknade (väcktes) 07.30 vilket är ovanligt sent. Fixade frukost åt alla. Klädde på småttingarna. Gick ner till centrum (ca 30 minuter enkel väg) med de yngre (barnen). Köpte två böcker (”kvinnor” av Bukowski och ”JPod” av Douglas Coupland). Träffade ett par bekanta. Stannade och pratade en stund. Gick hem. Fixade lunch. Yngsta barnet började sedan bajsa oroväckande ofta och ljudligt. Betraktade yngsta barnet med lätt oro ett tag. Fick sen oron bekräftad. Han började bajsa väldigt ofta och väldigt ljudligt. Fixade middag (något med kyckling). Tittade på fotbollen (uttråkad, längtade efter S av flera anledningar). Drack en öl (Arboga) och en whisky (Haig igen). Nattade småttingarna. Nattade mig själv. Sov nästan ingenting (bajs hela tiden).

Söndag: Vaknade (väcktes) 06.30 vilket är ganska normalt. Bytte blöja. Bytte blöja. Bytte blöja. Fixade frukost. Bytte blöja. Bytte blöja. Lagade handtaget på kylskåpsdörren. Bytte blöja. Bytte blöja. Fixade lunch. Bytte blöja. Pratade med S i telefon. Började nästan böla. Bytte blöja. Bytte blöja. Åkte till stationen och hämtade S. Beklagade mig. Uttryckte oro för yngsta barnet. Bytte ingen mer blöja den eftermiddagen (det gjorde S). Städade källaren. Strök och fållade gardiner som S köpt på IKEA i Uppsala. Åt middag (som S lagat, det var fläskfilé med rostade rotfrukter). Drack en öl till maten (Arboga igen). Bytte blöja. Tittade på teve en stund (minns inte vad jag såg). Stannade uppe till 21.00. Gick sen och lade mig i källaren. Läste en stund (Bukowski). Somnade som ett jävla as. Sov hela natten.

Tro för all del inte att jag klagar.

Världens just nu mest uppmärksammade fylleknull

Ja de är roliga de där amerikanerna. Ni känner förstås till historien om republikanernas nya vicepresidentkandidat Sarah Palin och hennes gravida 17-åriga dotter Bristol. Ultrakonservativa Palin som predikat avhållsamhet i skolorna där hemma i Alaska har inte ens lyckats hålla sin egen dotter i de strama tyglar hon vill att nationens samtliga unga damer ska rätta sig efter, vad säger det om hennes ledaregenskaper?

Nåväl, alla vi som är föräldrar känner nog ändå en viss förståelse för mamma Palin, det är ju inte lätt att hålla koll på en tonårsdotter. Jag har ingen tonårsdotter än, ”bara” två tonåriga söner, en liten fet knodd på sju månader och en tös på knappt två år, men det räcker ganska långt kan jag säga. Så när demokraterna försöker spinna på det här och döma ut Alaskas snipiga guvernör som ett dåligt föredöme så ställer jag mig faktiskt i Palins hörn och säger ”Såja, nu tar vi det lite lugnt”. Det är inte dottern Bristol som är problemet med Palin, det är hennes politik. Att dottern har revolterat mot sin jättesuperkända politikermamma genom att knulla med skolans värsta hockeyhunk ser jag snarare som ett sundhetstecken. Att hon sen blev gravid var väl kanske inte helt planerat men hey, shit happens. Och abort var förstås inte att tänka på, DÅ hade Palin varit helt rökt som politiker.

Och pappan då, den 18-årige hockeyspelaren, hur ska det gå för honom? Idrottskillar är ju inte direkt kända för att vara såna som stannar kvar när det börjar blåsa, alternativt när den egna idrottskarriären tar fart på allvar och tuttblondinerna står som spön i backen. Men se den här hockeykillen lär få sina fiskar varma om han skulle välja att lämna stackars Bristol, för nu är det inte han som bestämmer över sitt eget liv längre, det är republikanernas spin doctors. Jag tror knappast han hade räknat med att behöva stå på konventets scen med McCain och skaka hand innan Bristol pissade på stickan, men nu står han där och ingår så att säga i familjen. Om McCain intar Vita Huset lär Levi, som han heter, få leva med CIA-bevakning twentyfour seven, och skulle han få för sig att ratta hyllan på fyllan så lär de nog också ingripa. Gissa om han ångrar det där fylleknullet då.

Och tänk om killen är demokrat? Nåja, det fixar nog CIA. Operation Happy Family får bara inte misslyckas.

Åhh.. nu tjatar jag igen

Sitter här och tänker på Zandén och Gyllenhammar, som jag skrev om i förra inlägget. Kan inte riktigt släppa det. Men jag tror jag vet vad som har hänt nu. Zandén har varit på bröllop och svassat förbi gruppen med 30-nånting-pappor flera gånger utan att få napp. Hon svänger på rumpan och kråmar sig och ställer till, men inte en blick. Papporna med bebisar på magen har bara ögon för varandra och sina barn. Då blir Zandén förbannad och skriker ”VAR FINNS ALLA RIKTIGA MÄN SOM VILL VARA OTROGEN MED MIG?! GE MIG I ALLA FALL EN BLICK, GE MIG NÅNTING!”

Så vad hade hon trott? Att killarna skulle släppa sina bebisar och springa efter henne? Men alltså herregud hur skulle det se ut? Som en galen teaterpjäs liksom, något Norénskt säkert, och i den världen hittar vi Zandén. En egen liten värld, där hon står i centrum och vi andra trånar efter henne, som den riktiga kvinna hon är. Jamen SJÄLVKLART släpper jag ungen och sviker min fru så fort jag har chans på ZANDÈN, herreGUUUD! Nej, jag trånar inte, och det beror inte bara på att jag har en bebis på magen Zandén, det ska jag ärligt säga.

Och va fan, jag har inga problem med att Zandén tänder på praktarslen.. förlåt, riktiga män, inte heller att hon vill ha tjugo år yngre älskare. Jamen fan, kör hårt! Good for you Zandén! Och vill hon ha stryk så känns ju det visserligen lite tragiskt men jag tänker inte lägga mig i det, inte här och nu. Allt det där kunde jag gladeligen ha släppt utan minsta notis. Men det är när hon beskyller män som jag, män med bebisar på magen, för att ha släckt "riktiga" kvinnors passionslåga för tid och evig framtid som jag börjar rynka lite på näsan och mumla ”men fan då tantjävel.. PMS eller?” Jag är en passionerad jävel, men inte med dig. DU ÄR JU DUM I HUVET!

Sen kan det bara inte vara så att alla praktarslen till män helt plötsligt har tagit slut, det vore en statistisk omöjlighet. Men Zandén lär knappast hitta dem bland papporna med bebisar, eller ja, kanske någon enstaka då, men det är nog inte heller det Zandén vill säga. Jag tror hon agerar pro-aktivt här, hon ser trenden (män som bryr sig om sina barn och håller sig till sin kvinna är skitinne) och vill stämma i bäcken. Hon säger ”Sluta upp med de där dumheterna, män ska slåss och supa och försoningsknulla oss kvinnor där vi ligger med fläskläpp!”.

Sen drar hon till med att äktenskapet som företeelse är dött, och det tänker jag faktiskt inte säga emot. Rent statistiskt har hon inte fel, folk skiljer sig till höger och vänster. Men slutsatsen hon drar är att när passionen dör (och det gör den ganska snabbt för en uppmärksamhetstörstande kvinna i övre medelåldern antar jag, bara gissar nu) så ska vi inte skilja oss, nej vi ska skaffa oss älskare. Ser ni logiken? Nej, inte jag heller. Men visst, whatever gets you through the night. Själv tänker jag nog hålla mig till min plan, vilken i grova drag går ut på att inte slå min kvinna, inte överge mina barn och inte vänstra. Jag är med andra ord ingenting för dig Zandén, men jag hoppas du hittar vad du letar efter. Min granne tok-Elvis t ex är ett riktigt svin när han super, kan det vara något kanske?

I fallet Zandén & Gyllenhammar vs verkligheten låter jag Åsa Mattsson föra min talan

Två saker har hänt som inte händer speciellt ofta.

1. Någon har med sin uppenbara dumhet, alternativt grumliga härkomst från en annan planet där tiden har stannat ungefär runt förra sekelskiftet, lämnat mig ordlös (jag syftar förstås på Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar som vill ha tillbaka de riktiga männen som vet hur man slår en kvinna på käften).

2. Någon har totat ihop en replik som är såpass förträfflig att jag bara behöver peka på den och säga "Jag behöver inte skriva om det här för hon där säger allt jag ville säga fast mycket bättre" (jag syftar förstås på Åsa Mattsson)

"Men träffar man någon och verkligen drabbas av kärlek, så att mänskligheten hos båda träder fram i maskeraden, så håller inte det där spelet. Då faller maskerna och de gamla replikerna, den trånga rollen ger ingen ledning. Både ”den riktiga mannen” och ”den riktiga kvinnan” famlar. Då är vi bortom fallos och ett slag över munnen skulle faktiskt inte hjälpa."

PS.
Om Zandén och Gyllenhammar tycker att jag är en mesig och omanlig man bara för att jag stannar hemma med mina barn istället för att trycka upp tanter mot väggarna och fråga om de är kåta så kan nämnda tanter dra åt helvete. Jag stannar hemma med mina barn för att jag vill det, inte för att jag har påtvingats en roll av feminister. Liksom Åsa Mattsson är jag trött på att spela spelet, och lyckligtvis behöver jag inte göra det heller för den jag älskar, hon älskar mesar som jag.

Me & you

Jag vill tacka alla som svarade på frågorna i förra inlägget, både gamla rävar och nya förmågor. Tack! Samtidigt sitter jag här och rodnar lite, för det blev liksom så uppenbart att jag ville ha er uppmärksamhet, att jag blev lite needy. Och trots att jag snart fanimej är 40 bast kan jag fortfarande inte riktigt hantera dessa känslor på ett (för mig) tillfredställande sätt. Men ni är snälla, ni kommer inte att använda det emot mig.. någonsin.. eller hur?

Någon kort reflektion till bara, sen släpper jag det här. Det gläder mig att flera av er tycks ha följt bloggen i flera år, det tyder på en lojalitet hos er och någon slags kvalitet hos mig. Jag blev glatt förvånad över att Jessica fortfarande läser, jag trodde du bodde i Skottland med en rödbrusig och trevlig herde vid det här laget, långt bortom alla bredbandskopplingar. Jag blev också glatt förvånad över att en 21-årig Weichkartoffel i Berlin finner värde i mina texter, för det känns åtminstone på papperet som att du lever ett liv som är raka motsatsen till mitt men ändå är du här, hos en medelålders fyrabarnsfar i Gävle. Och alla stammisar, David, Ullis, Vargakvinnan, MissMythos m.fl, ni gör den här bloggen till en skönt insutten soffa. Ni är alltid välkomna, här och varhelst jag råkar befinna mig.

Men det jag tar till mig allra mest är något som flera av er har sagt, nämligen att ni gärna tar del av mina åsikter även om ni inte alltid håller med. För det ska ni veta, att om man skriver för att förmedla åsikter, politiska eller andra, och det gör ju jag ganska ofta, så är det ett betyg som är svårslaget. Det betyder ju faktiskt att jag kan få er att lyssna trots att ert eget förnuft säger emot, att det liksom finns en respekt där ändå. Just den typen av respekt som jag tycker saknas helt inom politiken (det är därför jag tvekar Ullis).

Till slut något om filmer också, jag tog nämligen till mig ett av era tips redan igår och såg ”This is England” (Jessica tipsade). Det är en briljant tragedi på högsta nivå som gör fysiskt ont att titta på, men du måste titta, för det är en förbannat viktig film. Jag satt där och tänkte att det är en engelsk variant av ”American history X”. Samma uppgörelse med en stolt nations smutsiga bakgård, samma politiska kopplingar, samma oskyldiga barn i centrum genom vars ögon vi får se en obegriplig och mycket mörk sida av oss själva. Men ”This is England” gör ännu mer ont, för den känns närmare och mer kärleksfull, och därför ännu mer skrämmande. Se den!

Okej, nuff said. Tack ska ni ha och fortsatt trevlig måndag.