Den senaste tiden har jag blivit formligen attackerad av släkt, vänner och bekanta. Alla har i mer eller mindre affekt ställt samma fråga: "VARFÖR FINNS DU INTE PÅ FACEBOOK? MEN HALLÅ?!" Att jag, en rutinerad användare av internet, inte finns på Facebook har för somliga kommit som en chock, och jag undrar lite smått hur det kunde bli så här?
En nära vän, som jag iofs inte träffar så ofta fast vi bor i samma stad, skickade häromdagen ett SMS med ovanstående fråga och tillägget "Jag saknar ju dig där!". Min naturliga reaktion blev "Men va fan jag finns ju HÄR!" Sen tänkte jag att jag gör nog inte det. Om jag inte finns på Facebook så finns jag inte här heller.
Men nu vet ni iaf hur det ligger till, jag finns inte på Facebook och har inga planer på att lägga upp ett konto heller. Däremot kan du hitta mig på Eniro, eller den här bloggen, eller Barstol, eller via mail (mateno@spray.se). Herregud människor, det får väl ändå räcka?
PS.
Jag menar inte att låta otacksam, jag är en öppen människa och jag gillar mina vänner, men jag sätter mina egna gränser. Så har det alltid varit.
4 kommentarer:
Kan det vara åldern? Jag hänger inte med... Vad är Facebook liksom?
Åldern.. måste du påminna mig hela tiden? Vi är väl relativt unga än, eller?
40, 40... Det finns en möjlighet att vi under en viss period av livet är 40 båda två.
Vi kan kalla det 40/40-regeln.
Skicka en kommentar