Rädsla är kapitalismens främsta drivkraft, kom ihåg det ungar.
Michael Moore och Marilyn Manson har kommit fram till det (såg ni Bowling for Columbine på SVT igår?), jag har kommit fram till det och många andra före oss.
Media föder oss med hotbilder, politikerna står bakom och gnuggar händer. Var rädd käre medborgare, var rädd och köp din trygghet av oss. Det är så vi kontrollerar er, håller er på mattan.
Gå ut och spela golf medan världen brinner, vi talar om för er när ni behöver sätta in en hundring på Rädda Barnens postgirokonto. Det kommer en gala på TV4.
Ha en trevlig helg, käre medborgare.
fredag, juni 29, 2007
torsdag, juni 28, 2007
Public service tar på sig urringat
Jag vill rikta er uppmärksamhet mot den milstolpe inom nyhetsrapportering som inträffade härom kvällen. En inte helt positiv milstolpe tycker jag själv, då det visade sig att ett så pass seriöst nyhetsprogram som Rapport hade ett inslag om Paris Hiltons frigivning från fängelset. Mitt bland krisen i Gaza, förhandlingarna om EU:s nya fördrag och tillståndet i Darfur-provinsen så kom det. Ett kort litet inslag med rubriken ”Paris Hilton frigiven idag” och bilder på skandaldrottningens uttåg från fängelset som hon fläckvis har besökt senaste veckorna. Det kändes märkligt, mycket märkligt.
Är det så här vi ska ha det nu? Ska alla nyhetsprogram bli lite poppiga och folkliga för att inte tappa tittare? Är det här public service? Nä fy fan säger jag. Låt TV-fucking-3 sköta den biten.
Som jag sagt tidigare så förbehåller jag mig rätten att ha synpunkter på just SVT, eftersom jag är en av deras finansiärer. Och som trogen licensbetalare (nu får det vara nog) säger jag härmed, enligt nedan, ifrån på bästa pensionärsvis. Så lyssna nu, bästa direktörer på SVT.
Fall för fan inte in i TV3-lunken nu.
Tryck inte upp tuttarna.
Ta inte på er urringat.
Puta inte med munnen.
Försök inte ge folk vad ni tror folk vill ha.
Fortsätt ägna er åt seriös nyhetsrapportering för helvete!
HÅLL STILEN!
För det är så här förstår ni, att om ni börjar hora om tittarnas gunst och slänger in Paris Hilton och Gud vet vad som kommer härnäst, så kommer jag ofelbart att tappa tilltron till er. Och tilltro, bästa direktörer, är det ENDA värde som ni har att erbjuda era tittare. Utan tilltro kan ni lika gärna ändra namn från Rapport till TV-shop.
Så, i korthet, lägg för fan av med det där.
PS.
While I’m at it, lägg ner alla dessa fåniga övergångar mellan nyhetsankare/vädret/sporten. Ni vet vad jag snackar om, alla dessa krystade och i manus nedskrivna kallpratsdialoger. Typ ”Jaha Lage, blir det nån sol till sillen i midsommar?” Vad är det för fel på ”Och nu över till vädret” om jag får fråga? En hederlig och rak fras som dessutom INTE får nyhetsankaret att framstå som en femteklassare i en plågsam skolpjäs.
Herregud.. att man ska behöva styra upp allting.
Är det så här vi ska ha det nu? Ska alla nyhetsprogram bli lite poppiga och folkliga för att inte tappa tittare? Är det här public service? Nä fy fan säger jag. Låt TV-fucking-3 sköta den biten.
Som jag sagt tidigare så förbehåller jag mig rätten att ha synpunkter på just SVT, eftersom jag är en av deras finansiärer. Och som trogen licensbetalare (nu får det vara nog) säger jag härmed, enligt nedan, ifrån på bästa pensionärsvis. Så lyssna nu, bästa direktörer på SVT.
Fall för fan inte in i TV3-lunken nu.
Tryck inte upp tuttarna.
Ta inte på er urringat.
Puta inte med munnen.
Försök inte ge folk vad ni tror folk vill ha.
Fortsätt ägna er åt seriös nyhetsrapportering för helvete!
HÅLL STILEN!
För det är så här förstår ni, att om ni börjar hora om tittarnas gunst och slänger in Paris Hilton och Gud vet vad som kommer härnäst, så kommer jag ofelbart att tappa tilltron till er. Och tilltro, bästa direktörer, är det ENDA värde som ni har att erbjuda era tittare. Utan tilltro kan ni lika gärna ändra namn från Rapport till TV-shop.
Så, i korthet, lägg för fan av med det där.
PS.
While I’m at it, lägg ner alla dessa fåniga övergångar mellan nyhetsankare/vädret/sporten. Ni vet vad jag snackar om, alla dessa krystade och i manus nedskrivna kallpratsdialoger. Typ ”Jaha Lage, blir det nån sol till sillen i midsommar?” Vad är det för fel på ”Och nu över till vädret” om jag får fråga? En hederlig och rak fras som dessutom INTE får nyhetsankaret att framstå som en femteklassare i en plågsam skolpjäs.
Herregud.. att man ska behöva styra upp allting.
onsdag, juni 27, 2007
Snyggdag
Jag är snygg idag.
Faktiskt så sa jag det till mig själv på muggen nyss. Jag sa "Du är inte lite sexig i den där t-shirten och skäggstubben du gosse!" till spegelbilden.
Så kan det vara ibland.
Faktiskt så sa jag det till mig själv på muggen nyss. Jag sa "Du är inte lite sexig i den där t-shirten och skäggstubben du gosse!" till spegelbilden.
Så kan det vara ibland.
The evil planting of songs in heads
Imorse var jag elak. Jag började nämligen nynna på en gammal Burt Bacharach-låt (I say a little prayer for you) innan jag klev in i duschen, och säkert som amen i kyrkan gick S och nynnade på samma låt när jag tio minuter senare klev ur duschen. Jag har gjort det här många gånger med olika låtar och det är alltid samma sak, hon vet aldrig varifrån låten kommer. Hon har inte uppfattat själva planteringen så att säga, the evil planting of songs in her head.
Jag tror knappast S är unik, jag tror vi funkar så här (hon planterar låtar i mitt huvud också, bara inte lika utstuderat och illvilligt) och det är ett ganska intressant experiment. Prova gärna själva på era sambos eller polare, det funkar varje gång.
Nånting säger det här om det mänskliga psyket, nånting som reklammakare och the Bert Karlssons of this world har snappat för länge sen. Alltså hur våra hjärnor fångar upp saker utan att vi förstår hur det har gått till. Vi är ju så medvetna nu för tiden, vill vi tro, med våra aktiva val av livsstil och allt som hör därtill (dvs allt man kan tänka sig) men ändå lurar alltså detta urtidsmonster kvar i våra hjärnor. Ett monster som inte låter sig kontrolleras, ett monster som kan få dig att nynna en Bacharach-låt en onsdagsmorgon utan att du förstår varför. Ett synnerligen icke-aktivt val.
Den som förstår det här kan skicka hemliga meddelanden till oss och påverka hur vi beter oss, tydligen är det så. Frågan är given, ska man glädjas åt denna lilla secret back door eller vara rädd för den? Jag vet faktiskt inte, jag är lika kluven som en itusågad dam i denna fråga. Min kluvenhet har att göra med, ja.. att jag är jävligt kluven som person för det första, jag får ofta debattera med mig själv i många frågor innan jag bestämmer mig för en åsikt. Det är inte den enklaste tillvaron man kan tänka sig, det ska jag villigt erkänna, men det är lik förbannat så det är för mig.
I just det här fallet slits jag mellan mitt kontrollbehov å ena sidan, som säger mig att om det finns en hemlig ingång till min hjärna som andra men inte jag har tillgång till så är det the crime of the century. Å andra sidan, om ni ursäktar meningsbyggnaden, så bekräftar denna lilla dörr en tes som jag försökt bevisa ganska länge nu utan att lyckas. Den tes som säger att valfrihet, i den skepnad som tokliberalerna lanserar, egentligen inte finns. Att våra medvetna val ändå inte representerar hundra procent av våra val, liksom typ ba. Och jag gillar att bekräfta mina egna teser, men jag tror ni har snappat det vid det här laget.
Det finns något där som inte kan kontrolleras, som inte låter sig kontrolleras, och vare sig det kallas subliminala meddelanden eller något annat så fascineras jag av det. Det är något som vetenskapsmän kan slå politiker i huvudet med och säga ”Jaja, prata om valfrihet ni men vi vet hur det egentligen funkar där uppe i degklumpen”. I pick science over politics any day, det är för lite vetenskap i vårt samhälle nu för tiden.
Man kan också slå det i huvudet på jobbiga new age-människor som pratar om shakra och aura och tror på bärnstenens läkande kraft. Tro på vad ni vill, whatever gets you through the night, men försök inte övertyga mig om era läror. För så länge min egen hjärna kan lura mig, må det så vara med Bacharach eller något annat, så har jag svårt att tro på något annat än dom vetenskapsmän som försöker förklara för mig hur det här fungerar.
Och varför jag sitter här med ”Girl from Ipanema” i skallen kan jag inte riktigt förstå, men jag misstänker att S har ett finger med i leken.
Jag tror knappast S är unik, jag tror vi funkar så här (hon planterar låtar i mitt huvud också, bara inte lika utstuderat och illvilligt) och det är ett ganska intressant experiment. Prova gärna själva på era sambos eller polare, det funkar varje gång.
Nånting säger det här om det mänskliga psyket, nånting som reklammakare och the Bert Karlssons of this world har snappat för länge sen. Alltså hur våra hjärnor fångar upp saker utan att vi förstår hur det har gått till. Vi är ju så medvetna nu för tiden, vill vi tro, med våra aktiva val av livsstil och allt som hör därtill (dvs allt man kan tänka sig) men ändå lurar alltså detta urtidsmonster kvar i våra hjärnor. Ett monster som inte låter sig kontrolleras, ett monster som kan få dig att nynna en Bacharach-låt en onsdagsmorgon utan att du förstår varför. Ett synnerligen icke-aktivt val.
Den som förstår det här kan skicka hemliga meddelanden till oss och påverka hur vi beter oss, tydligen är det så. Frågan är given, ska man glädjas åt denna lilla secret back door eller vara rädd för den? Jag vet faktiskt inte, jag är lika kluven som en itusågad dam i denna fråga. Min kluvenhet har att göra med, ja.. att jag är jävligt kluven som person för det första, jag får ofta debattera med mig själv i många frågor innan jag bestämmer mig för en åsikt. Det är inte den enklaste tillvaron man kan tänka sig, det ska jag villigt erkänna, men det är lik förbannat så det är för mig.
I just det här fallet slits jag mellan mitt kontrollbehov å ena sidan, som säger mig att om det finns en hemlig ingång till min hjärna som andra men inte jag har tillgång till så är det the crime of the century. Å andra sidan, om ni ursäktar meningsbyggnaden, så bekräftar denna lilla dörr en tes som jag försökt bevisa ganska länge nu utan att lyckas. Den tes som säger att valfrihet, i den skepnad som tokliberalerna lanserar, egentligen inte finns. Att våra medvetna val ändå inte representerar hundra procent av våra val, liksom typ ba. Och jag gillar att bekräfta mina egna teser, men jag tror ni har snappat det vid det här laget.
Det finns något där som inte kan kontrolleras, som inte låter sig kontrolleras, och vare sig det kallas subliminala meddelanden eller något annat så fascineras jag av det. Det är något som vetenskapsmän kan slå politiker i huvudet med och säga ”Jaja, prata om valfrihet ni men vi vet hur det egentligen funkar där uppe i degklumpen”. I pick science over politics any day, det är för lite vetenskap i vårt samhälle nu för tiden.
Man kan också slå det i huvudet på jobbiga new age-människor som pratar om shakra och aura och tror på bärnstenens läkande kraft. Tro på vad ni vill, whatever gets you through the night, men försök inte övertyga mig om era läror. För så länge min egen hjärna kan lura mig, må det så vara med Bacharach eller något annat, så har jag svårt att tro på något annat än dom vetenskapsmän som försöker förklara för mig hur det här fungerar.
Och varför jag sitter här med ”Girl from Ipanema” i skallen kan jag inte riktigt förstå, men jag misstänker att S har ett finger med i leken.
tisdag, juni 26, 2007
Reasons to be cheerful, part three
Att sommarens resa är bokad och betald, hela familjen åker något oväntat till en grekisk ö.
Att kollegan som kan ungefär samma saker som jag kan täcka för mig under större delen av min semester, vilket i praktiken betyder att jag slipper jobbiga samtal från jobbiga människor.
Att mellansverige har bra väder när både norr och söder har skitväder, och det har inte hänt sedan SMHI började sina mätningar år 1879 (det där sista hittade jag på).
Att nya läsare då och då dyker upp i min blogg, välkommen Cecilia i Australien!
Att David verkar ha fått upp farten igen och skriver bättre än på länge, keep it up bro!
Att sitta mellan två bubblande, skrattande, paddlande söner i en kanot, vilket jag gjorde i helgen. Helt underbart!
Att mitt favoritlag Gefle IF fortsätter att reta gallfeber på landets ledande (?) sportjournalister, come on you boys in blue!
Att Ullis oförtrutet kämpar vidare med sitt politiska kall och förklarar för oss hur landet ligger, you go girl!
Att folk fortfarande söker på ordet anusblekning och hamnar i min blogg, you go freaks!
Att det faktiskt, fanimej, är sommar. Skål!
Att kollegan som kan ungefär samma saker som jag kan täcka för mig under större delen av min semester, vilket i praktiken betyder att jag slipper jobbiga samtal från jobbiga människor.
Att mellansverige har bra väder när både norr och söder har skitväder, och det har inte hänt sedan SMHI började sina mätningar år 1879 (det där sista hittade jag på).
Att nya läsare då och då dyker upp i min blogg, välkommen Cecilia i Australien!
Att David verkar ha fått upp farten igen och skriver bättre än på länge, keep it up bro!
Att sitta mellan två bubblande, skrattande, paddlande söner i en kanot, vilket jag gjorde i helgen. Helt underbart!
Att mitt favoritlag Gefle IF fortsätter att reta gallfeber på landets ledande (?) sportjournalister, come on you boys in blue!
Att Ullis oförtrutet kämpar vidare med sitt politiska kall och förklarar för oss hur landet ligger, you go girl!
Att folk fortfarande söker på ordet anusblekning och hamnar i min blogg, you go freaks!
Att det faktiskt, fanimej, är sommar. Skål!
måndag, juni 25, 2007
Toastmaster por excellence
Jag vet inte om du har varit toastmaster på ett bröllop någon gång, men för er som saknar erfarenhet i ämnet kan jag berätta att det är ett satans slitgöra. Några parametrar att begrunda: Hundra gäster, elva talare, tre musikaliska uppträdanden, en servispersonal som inte drar jämnt samt en brud vars kontrollbehov får Whitney Houston att framstå som en matros på permission.
Men nåja, det gick ju vägen ändå. Och det gick vägen via militärisk disciplin och avfyranden av de bästa leenden jag har att tillgå. En blandning av charm och diktatur kan man säga, där har du framgångsreceptet för att hålla ihop en fest med drygt hundra gäster. För det krävs en del, ska vi säga ledaregenskaper, för att hålla så många människor i ett järngrepp, utan att dom själva uppfattar att det är ett järngrepp dom sitter i.
Det gäller att på inget sätt avslöja det inre kaos som uppstår när kön till kaffet ringlar sig oändligt lång och seg samtidigt som du inser att sju talare är kvar på listan och bandet ska börja spela om tjugo minuter. Det gäller att på inget sätt avslöja den irritation som uppstår när du, i din allra svettigaste och stressigaste sekund, möter en servitris i köket som står med en karaff vin i ena näven och frågar ”Var ska jag ställa den här då typ?” Det är inte läge att ödsla tid på sarkasmer då. Hur gärna du än vill tvåla dit flickjäveln med en syrlig kommentar så måste du svälja, peka med hela handen och säga ”Där borta ska den stå, framför damen med röda klänningen och alldeles för mycket smink”. Du får inte heller ropa ”MEN HÅLL KÄFTEN DÅ ERA DUMMA JÄVLAR!” när du för tionde gången ska påkalla allas uppmärksamhet för att presentera en talare som, liksom de tidigare nio talarna, kommer att berätta en anekdot från back in the days. Jag tycker inte heller att sånt är vare sig roligt eller uppbyggligt att lyssna till, men precis som Whitney Houstons personliga assistent har jag ett jobb att utföra och den som står i min väg kommer att elimineras. Snyggt, snabbt och skoningslöst. Enda skillnaden är att jag inte fick pröjs, vilket med tanke på tvåmannabandets gage på femtusen spänn mer och mer framstår som årets skämt.
Men efter fem timmars slitgöra var middagen äntligen över och jag kunde ta en fet grogg. Allt jag egentligen ville göra var att gå hem, för man är rätt slut efter en sån körare. Dessutom låg jag ju fem timmar efter alla andra, på alkoholfronten så att säga, och det går inte att supa ikapp fem timmar. Speciellt inte i det tillståndet. Men jag gick inte hem, inte jag inte. Näe då, snäll som jag är stannade jag pliktskyldigt kvar till vickningen klockan ett innan jag kramade om brudparet och begav mig, gåendes och visslandes, hemåt. Jodå, jag visslade eftersom jag ändå var synnerligen nöjd med mitt förvärv. Och det tydligaste beviset på att jag lyckats var nog när han, den där ”höga militären” från England som också råkade vara brudens exman, gick fram till mig och med all sin pondus lade handen på min axel och sa ”The toastmaster por excellence, well done boy!”.
Sen blev det midsommar och det, mina vänner, är något helt annat att skriva hem om. Inte en enda talare, bara en sån sak.
Men nåja, det gick ju vägen ändå. Och det gick vägen via militärisk disciplin och avfyranden av de bästa leenden jag har att tillgå. En blandning av charm och diktatur kan man säga, där har du framgångsreceptet för att hålla ihop en fest med drygt hundra gäster. För det krävs en del, ska vi säga ledaregenskaper, för att hålla så många människor i ett järngrepp, utan att dom själva uppfattar att det är ett järngrepp dom sitter i.
Det gäller att på inget sätt avslöja det inre kaos som uppstår när kön till kaffet ringlar sig oändligt lång och seg samtidigt som du inser att sju talare är kvar på listan och bandet ska börja spela om tjugo minuter. Det gäller att på inget sätt avslöja den irritation som uppstår när du, i din allra svettigaste och stressigaste sekund, möter en servitris i köket som står med en karaff vin i ena näven och frågar ”Var ska jag ställa den här då typ?” Det är inte läge att ödsla tid på sarkasmer då. Hur gärna du än vill tvåla dit flickjäveln med en syrlig kommentar så måste du svälja, peka med hela handen och säga ”Där borta ska den stå, framför damen med röda klänningen och alldeles för mycket smink”. Du får inte heller ropa ”MEN HÅLL KÄFTEN DÅ ERA DUMMA JÄVLAR!” när du för tionde gången ska påkalla allas uppmärksamhet för att presentera en talare som, liksom de tidigare nio talarna, kommer att berätta en anekdot från back in the days. Jag tycker inte heller att sånt är vare sig roligt eller uppbyggligt att lyssna till, men precis som Whitney Houstons personliga assistent har jag ett jobb att utföra och den som står i min väg kommer att elimineras. Snyggt, snabbt och skoningslöst. Enda skillnaden är att jag inte fick pröjs, vilket med tanke på tvåmannabandets gage på femtusen spänn mer och mer framstår som årets skämt.
Men efter fem timmars slitgöra var middagen äntligen över och jag kunde ta en fet grogg. Allt jag egentligen ville göra var att gå hem, för man är rätt slut efter en sån körare. Dessutom låg jag ju fem timmar efter alla andra, på alkoholfronten så att säga, och det går inte att supa ikapp fem timmar. Speciellt inte i det tillståndet. Men jag gick inte hem, inte jag inte. Näe då, snäll som jag är stannade jag pliktskyldigt kvar till vickningen klockan ett innan jag kramade om brudparet och begav mig, gåendes och visslandes, hemåt. Jodå, jag visslade eftersom jag ändå var synnerligen nöjd med mitt förvärv. Och det tydligaste beviset på att jag lyckats var nog när han, den där ”höga militären” från England som också råkade vara brudens exman, gick fram till mig och med all sin pondus lade handen på min axel och sa ”The toastmaster por excellence, well done boy!”.
Sen blev det midsommar och det, mina vänner, är något helt annat att skriva hem om. Inte en enda talare, bara en sån sak.
onsdag, juni 20, 2007
Jävla kattägare
Jag måste ta upp det här nu. Jag bara måste.. det har gått för långt. Så till alla kattvänner där ute, excuse me for trying to live my life för här kommer en drapa som heter duga.
MED VILKEN RÄTT, FRÅGAR JAG ER, FÅR KATTÄGARE, JUST KATTÄGARE MEN INGEN ÄGARE TILL NÅGOT SOM HELST HUSDJUR UTOM KATTER, SLÄPPA UT SINA ÄLSKLINGAR I DET FRIA SÅ ATT KRÄKEN KAN GÖRA LIVET SURT FÖR MIG? VA?!
Min granne har katt, ett svart litet kräk som verkar tycka att allt på vår sida staketet tillhör honom. Utan att generas sover han på våra utemöbler, vilket får till följd att dynorna är fulla av äckliga katthår. JAG ÄR ALLERGISK! Jag kan inte lämna altandörren öppen för då har jag skrället inne i huset. Varje gång jag har lämnat bilen ute på MIN EGEN uppfart över natten är den full av tassavtryck från en liten.. åhh så INTE gullig katt. En gång lyckades jag få fatt på kräket, då kastade jag minst en liter vatten på honom men inte fan har det avskräckt honom inte.
Jag tog upp den här diskussionen med en kollega som också har ”utekatt” (jag tror jag ska skaffa mig en ”ute-Dobermann” jag) och hon sa att jag måste köpa en grej som tydligen funkar bra för att hålla katter borta. JAG måste köpa? Nej nej, JAG ska inte behöva lägga ut pengar för att slippa era jävla katter. Den som äger katt och prompt måste låta den ströva fritt får minsann köpa upp hela lagret av denna kattbortskrämmarattrapp och dela ut i grannskapet. Det är det MINSTA man kan begära av kattägarna.
Jag förstår verkligen inte det här, vad är det med just katter som gör att dom får ströva fritt? Är det för att dom inte kan döda små barn? Är det där gränsen går? Det må så vara att katter inte kan döda människor men här kommer en liten sammanställning över vad katter KAN göra.
Repa billack (grattis hönshjärna, det kostar flera tusen att fixa)
Pissa i motorutrymmet (lukten sitter kvar läääänge)
Gräva i rabatter (jag har en spade för sånt, and i'm not afraid to use it)
Orsaka allergiska symptom (man kan dö!)
Göra inbrott (och skrämma skiten ur hederliga människor)
Skita i sandlådor (trevligt när barnen äter kattskit.. not!)
Hålla dig vaken om nätterna (jävla kåtylande)
Lägga döda småfåglar på verandan (dessa kommer att postas till kattägaren ifråga)
Jag är ledsen kattägare, men jag har noll komma noll förståelse för era husdjurs rätt att ströva fritt i staden. Okej om ni bor ute på landet, det kan jag haja, men alla ni som bor i lägenheter, radhus eller villor i tätbebyggda områden och gladeligen släpper ut era små älsklingar får fan bara skärpa er. Annars kan det bli så att er lilla gulliga utekatt får stifta bekantskap med ett mycket större och mycket farligare djur. Allt jag behöver göra är att snacka med den andre grannen, tok-Elvis, och fråga om jag får låna hans JÄVLIGT BÅNGSTYRIGA schäfer ett tag. I’m sure we can make a deal.
PS. Ja, jag SKA snacka med grannarna innan jag låter schäfern mumsa på deras älskling.
MED VILKEN RÄTT, FRÅGAR JAG ER, FÅR KATTÄGARE, JUST KATTÄGARE MEN INGEN ÄGARE TILL NÅGOT SOM HELST HUSDJUR UTOM KATTER, SLÄPPA UT SINA ÄLSKLINGAR I DET FRIA SÅ ATT KRÄKEN KAN GÖRA LIVET SURT FÖR MIG? VA?!
Min granne har katt, ett svart litet kräk som verkar tycka att allt på vår sida staketet tillhör honom. Utan att generas sover han på våra utemöbler, vilket får till följd att dynorna är fulla av äckliga katthår. JAG ÄR ALLERGISK! Jag kan inte lämna altandörren öppen för då har jag skrället inne i huset. Varje gång jag har lämnat bilen ute på MIN EGEN uppfart över natten är den full av tassavtryck från en liten.. åhh så INTE gullig katt. En gång lyckades jag få fatt på kräket, då kastade jag minst en liter vatten på honom men inte fan har det avskräckt honom inte.
Jag tog upp den här diskussionen med en kollega som också har ”utekatt” (jag tror jag ska skaffa mig en ”ute-Dobermann” jag) och hon sa att jag måste köpa en grej som tydligen funkar bra för att hålla katter borta. JAG måste köpa? Nej nej, JAG ska inte behöva lägga ut pengar för att slippa era jävla katter. Den som äger katt och prompt måste låta den ströva fritt får minsann köpa upp hela lagret av denna kattbortskrämmarattrapp och dela ut i grannskapet. Det är det MINSTA man kan begära av kattägarna.
Jag förstår verkligen inte det här, vad är det med just katter som gör att dom får ströva fritt? Är det för att dom inte kan döda små barn? Är det där gränsen går? Det må så vara att katter inte kan döda människor men här kommer en liten sammanställning över vad katter KAN göra.
Repa billack (grattis hönshjärna, det kostar flera tusen att fixa)
Pissa i motorutrymmet (lukten sitter kvar läääänge)
Gräva i rabatter (jag har en spade för sånt, and i'm not afraid to use it)
Orsaka allergiska symptom (man kan dö!)
Göra inbrott (och skrämma skiten ur hederliga människor)
Skita i sandlådor (trevligt när barnen äter kattskit.. not!)
Hålla dig vaken om nätterna (jävla kåtylande)
Lägga döda småfåglar på verandan (dessa kommer att postas till kattägaren ifråga)
Jag är ledsen kattägare, men jag har noll komma noll förståelse för era husdjurs rätt att ströva fritt i staden. Okej om ni bor ute på landet, det kan jag haja, men alla ni som bor i lägenheter, radhus eller villor i tätbebyggda områden och gladeligen släpper ut era små älsklingar får fan bara skärpa er. Annars kan det bli så att er lilla gulliga utekatt får stifta bekantskap med ett mycket större och mycket farligare djur. Allt jag behöver göra är att snacka med den andre grannen, tok-Elvis, och fråga om jag får låna hans JÄVLIGT BÅNGSTYRIGA schäfer ett tag. I’m sure we can make a deal.
PS. Ja, jag SKA snacka med grannarna innan jag låter schäfern mumsa på deras älskling.
måndag, juni 18, 2007
Jag är vuxen
I ”The picture of Dorian Gray” som jag fortfarande läser har Dorian nu slagit ihjäl Basil och blivit en riktig best. Sin förföriska skönhet och fantastiska övertalningsförmåga använder han nu enbart till att låta andra sopa igen spåren efter hans sorgliga leverne.
Jag känner mig om något som motsatsen till Dorian Gray, fast han just nu i handlingen är exakt lika gammal som jag. I yngre år, visst, även om jag aldrig har ägt vare sig förförisk skönhet eller fantastisk övertalningsförmåga så var jag nog ändå mer som Dorian då. Man kommer undan med en hel del när man är nitton, som att skita i att dyka upp på familjefester pga bakfylla eller tvinga andra att ljuga åt en. Men så är det alltså inte nu.
Jag är vuxen i den meningen att jag alltid, verkar det som, vill kunna se mig själv i spegeln utan att behöva kisa för självföraktet. Är det vuxet? Moget? Vad är skillnaden? Det är nog till största delen miljöbetingat det här tror jag. Det går inte gå runt det faktum att jag har tre barn och en kvinna som jag alltid vill imponera på. Jag varken kan eller vill imponera på henne genom att, för att göra en referens till förra inlägget, bryta arm eller bygga en friggebod av en ask tändstickor. Hon är heller inte intresserad av det, så på det sättet passar vi väldigt bra ihop. Jag vill och försöker imponera på henne genom att vara rolig, smart, trevlig och.. och.. pålitlig. Ja faktiskt, kvinnor gillar pålitliga män, speciellt dom kvinnor som du har barn med.
Jag vill alltså vara pålitlig, både för henne och mina vänner och, mest av allt, mina barn. Jag mår fysiskt illa om jag sviker ett löfte till något av mina barn. Kan du förstå den känslan? Den är viktig i mitt liv. Viktig på så sätt att den styr väldigt mycket av mina handlingar. Om du förstår den så förstår du ganska bra hur jag fungerar.
Visst, jag super till ibland, gör konstiga saker, men aldrig om jag har lovat något annat. Jag är vuxen, visst? Jag måste kunna säga det utan att du varken rynkar på näsan åt min självglorifiering eller skrattar åt min strävan efter att äga egenskaper som du föraktar.
Jag tänker på det här när jag läser ”The picture of Dorian Gray”. Jag tänker att det nog skulle vara väldigt jobbigt att vara som nitton bast när jag i själva verket är trettiosju och har tre barn. Man måste nog förändras efter vägen, kanske t o m förändras fundamentalt, i grunden. Tro på något nytt som aldrig fanns förr, tro att det även i framtiden kommer att dyka upp ännu mer nya saker som förändrar en ännu mer. För om man inte tror det så kan man nästan inte fatta hur det ska gå ihop. Om man t ex är som man är när man är nitton och lägger in tre barn i ekvationen, då går det inte ihop. Man måste liksom mogna, och jag tror att jag har gjort det. Det tog ett tag men här är vi nu.
Jag känner mig om något som motsatsen till Dorian Gray, fast han just nu i handlingen är exakt lika gammal som jag. I yngre år, visst, även om jag aldrig har ägt vare sig förförisk skönhet eller fantastisk övertalningsförmåga så var jag nog ändå mer som Dorian då. Man kommer undan med en hel del när man är nitton, som att skita i att dyka upp på familjefester pga bakfylla eller tvinga andra att ljuga åt en. Men så är det alltså inte nu.
Jag är vuxen i den meningen att jag alltid, verkar det som, vill kunna se mig själv i spegeln utan att behöva kisa för självföraktet. Är det vuxet? Moget? Vad är skillnaden? Det är nog till största delen miljöbetingat det här tror jag. Det går inte gå runt det faktum att jag har tre barn och en kvinna som jag alltid vill imponera på. Jag varken kan eller vill imponera på henne genom att, för att göra en referens till förra inlägget, bryta arm eller bygga en friggebod av en ask tändstickor. Hon är heller inte intresserad av det, så på det sättet passar vi väldigt bra ihop. Jag vill och försöker imponera på henne genom att vara rolig, smart, trevlig och.. och.. pålitlig. Ja faktiskt, kvinnor gillar pålitliga män, speciellt dom kvinnor som du har barn med.
Jag vill alltså vara pålitlig, både för henne och mina vänner och, mest av allt, mina barn. Jag mår fysiskt illa om jag sviker ett löfte till något av mina barn. Kan du förstå den känslan? Den är viktig i mitt liv. Viktig på så sätt att den styr väldigt mycket av mina handlingar. Om du förstår den så förstår du ganska bra hur jag fungerar.
Visst, jag super till ibland, gör konstiga saker, men aldrig om jag har lovat något annat. Jag är vuxen, visst? Jag måste kunna säga det utan att du varken rynkar på näsan åt min självglorifiering eller skrattar åt min strävan efter att äga egenskaper som du föraktar.
Jag tänker på det här när jag läser ”The picture of Dorian Gray”. Jag tänker att det nog skulle vara väldigt jobbigt att vara som nitton bast när jag i själva verket är trettiosju och har tre barn. Man måste nog förändras efter vägen, kanske t o m förändras fundamentalt, i grunden. Tro på något nytt som aldrig fanns förr, tro att det även i framtiden kommer att dyka upp ännu mer nya saker som förändrar en ännu mer. För om man inte tror det så kan man nästan inte fatta hur det ska gå ihop. Om man t ex är som man är när man är nitton och lägger in tre barn i ekvationen, då går det inte ihop. Man måste liksom mogna, och jag tror att jag har gjort det. Det tog ett tag men här är vi nu.
Kort sammanfattning av en svensexa
Lerduveskytte suger för jag kom sist.
Gokart är roligt för jag vann (den som slår mitt varvrekord (49,8 sek) på Rörbergsbanan har gjort det bra).
Den samlade mängden testosteron hos grabbgänget (gubbgänget) var så pass hög att jag kände mig tvungen att outa mig som homosexuell, vilket var en ren och skär lögn. Men va fan, vad hade du gjort när gubbarna helt plötsligt börjar bryta arm med varandra inne på restaurangen? Man får ju panik, vill inte på något sätt förknippas med deras kukmätning.
Karaoke ÄR roligt, förutsatt att man är en smula packad. Jag var en hårsmån från att gå upp och köra Bee Gee’s ”Tragedy” men någon stoppade mig (tack?)
Gävle ÄR litet. På karaokestället fanns två möhippegäng och jag kände folk i båda gängen.
Tre sexor absinth är ganska mycket, säger brudgummen.
Tre sexor absinth är ganska dyrt, säger vi som betalade.
Det är skönt att det är över.
Gokart är roligt för jag vann (den som slår mitt varvrekord (49,8 sek) på Rörbergsbanan har gjort det bra).
Den samlade mängden testosteron hos grabbgänget (gubbgänget) var så pass hög att jag kände mig tvungen att outa mig som homosexuell, vilket var en ren och skär lögn. Men va fan, vad hade du gjort när gubbarna helt plötsligt börjar bryta arm med varandra inne på restaurangen? Man får ju panik, vill inte på något sätt förknippas med deras kukmätning.
Karaoke ÄR roligt, förutsatt att man är en smula packad. Jag var en hårsmån från att gå upp och köra Bee Gee’s ”Tragedy” men någon stoppade mig (tack?)
Gävle ÄR litet. På karaokestället fanns två möhippegäng och jag kände folk i båda gängen.
Tre sexor absinth är ganska mycket, säger brudgummen.
Tre sexor absinth är ganska dyrt, säger vi som betalade.
Det är skönt att det är över.
fredag, juni 15, 2007
Dirty deeds done dirt cheap
Det är fula tricks det här, inget annat än fula tricks. Så här är det. Jag ska vara toastmaster på ett bröllop nästa helg, jag blev tillfrågad av brudgummen för ett tag sen och vem kan tacka nej till ett sånt hedersuppdrag? Ni vet det och jag vet det, man kan inte tacka nej. Även om det känns lite skevt, även om man tycker att man inte står killen tillräckligt nära för att bli tillfrågad. Men okej, jag fixar väl det. Man har väl varit med förr, aldrig som toastmaster iofs men hur svårt kan det vara? En retorisk fråga som jag själv väljer att svara på. TYDLIGEN SVÅRARE ÄN MAN KAN TRO.
Det började med en lista över mina förväntade plikter. Den såg hyfsat rimlig ut, iofs rätt skumt att jag ska se till att bandet och kökspersonalen ska få sina arvoden men okej, fine. Sen har det eskalerat. Listan har uppdaterats, nya plikter tillkommer hela tiden och nu, alldeles nyss, kom ännu mer via mail från den kommande bruden (som jag för övrigt inte känner alls). Saken blir inte bättre av att killen som skulle fixa svensexan imorgon har visat sig vara en riktig planta som inte klarar av ett skit, så jag har fått styra upp det mesta av den också. Kort sagt, jag börjar bli rätt less och känner mig en aning utnyttjad.
Och man tänker så här, när man är jag, att å ena sidan så får man väl ställa upp, det är ju bara att försöka prioritera om lite och hitta tiden. Å andra sidan blir jag faktiskt jävligt irriterad när jag ser mig omkring och upptäcker att mina prioriteringar hela tiden störs av andra människors oförmåga att göra det dom ska. Nu är det ju faktiskt JAG som jobbar heltid och har tre barn, plus att jag är inblandad i en till svensexa och ett till bröllop. Det är inte jag som är singel och egentligen har all tid i världen men som skiter i att fixa prylar bara för att det liksom inte blev så. Jävla slackers, fan vad jag hatar er!
Och ja, efter ett par andetag så inser jag att det här är en fälla. En fälla som kanske, slå mig om jag har fel nu, oftast kvinnor faller i. Att ställa upp, att vara duktig och pålitlig. Det brukar kvinnor vara. Och det blir en ond spiral det här med att vara pålitlig, man blir känd som ”den som alltid ställer upp” och sen har man helt plötsligt blivit nån jävla kastrerad oxe (en dubbelkastrerad tjur alltså) som troget stretar iväg över åkern med plogen i släptåg.
Jodå, Matte kan man lita på. Nej det kan man inte ALLS det! Och jag ska hämnas, det kan ni lita på, för mitt tal på bröllopet kommer att vara allt annat än konventionellt ska jag säga er. Och kärringarna och gubbarna och slackerserna kommer att sätta vinet i halsen när jag drar igång, och vi kanske blir ovänner för livet jag och killen (för att inte tala om bruden) men så kan det gå när man tar mig för givet.
Och en kompis, som också ska på bröllopet, lägger handen på min axel och viskar i mitt öra. ”Säg bara nej nästa gång”. Säg bara nej.. NEJ NEJ NEJ NEJ.. nästa gång.
Det började med en lista över mina förväntade plikter. Den såg hyfsat rimlig ut, iofs rätt skumt att jag ska se till att bandet och kökspersonalen ska få sina arvoden men okej, fine. Sen har det eskalerat. Listan har uppdaterats, nya plikter tillkommer hela tiden och nu, alldeles nyss, kom ännu mer via mail från den kommande bruden (som jag för övrigt inte känner alls). Saken blir inte bättre av att killen som skulle fixa svensexan imorgon har visat sig vara en riktig planta som inte klarar av ett skit, så jag har fått styra upp det mesta av den också. Kort sagt, jag börjar bli rätt less och känner mig en aning utnyttjad.
Och man tänker så här, när man är jag, att å ena sidan så får man väl ställa upp, det är ju bara att försöka prioritera om lite och hitta tiden. Å andra sidan blir jag faktiskt jävligt irriterad när jag ser mig omkring och upptäcker att mina prioriteringar hela tiden störs av andra människors oförmåga att göra det dom ska. Nu är det ju faktiskt JAG som jobbar heltid och har tre barn, plus att jag är inblandad i en till svensexa och ett till bröllop. Det är inte jag som är singel och egentligen har all tid i världen men som skiter i att fixa prylar bara för att det liksom inte blev så. Jävla slackers, fan vad jag hatar er!
Och ja, efter ett par andetag så inser jag att det här är en fälla. En fälla som kanske, slå mig om jag har fel nu, oftast kvinnor faller i. Att ställa upp, att vara duktig och pålitlig. Det brukar kvinnor vara. Och det blir en ond spiral det här med att vara pålitlig, man blir känd som ”den som alltid ställer upp” och sen har man helt plötsligt blivit nån jävla kastrerad oxe (en dubbelkastrerad tjur alltså) som troget stretar iväg över åkern med plogen i släptåg.
Jodå, Matte kan man lita på. Nej det kan man inte ALLS det! Och jag ska hämnas, det kan ni lita på, för mitt tal på bröllopet kommer att vara allt annat än konventionellt ska jag säga er. Och kärringarna och gubbarna och slackerserna kommer att sätta vinet i halsen när jag drar igång, och vi kanske blir ovänner för livet jag och killen (för att inte tala om bruden) men så kan det gå när man tar mig för givet.
Och en kompis, som också ska på bröllopet, lägger handen på min axel och viskar i mitt öra. ”Säg bara nej nästa gång”. Säg bara nej.. NEJ NEJ NEJ NEJ.. nästa gång.
torsdag, juni 14, 2007
Bloggboken here we go again
Debatten om bloggbokens vara eller icke vara verkar ha skjutit fart igen. Somliga påstår att debattnivån präglas av ”kraftfull beslutsamhet” men det vill jag inte hålla med om. Det puttrar lite bara, i kölvattnet bakom den stora litteraturdebatten som handlar om.. ja.. vad handlar den om? Litteraturkritiker som kollar stängslen runt sina inmutade åsiktsodlingar, om du frågar mig.
Jag har skrivit om det här förut, och ställde mig då frågande till varför man vill göra en bok av sin blogg. Somliga, kanske samma människor som säger kraftfull beslutsamhet när man menar småkoka i tre minuter, tolkade detta som en dissning av bloggen som litterärt forum. Och jag måste vara dålig på att förklara mig, för jag menade precis tvärtom. Jag menade att bloggen på många sätt är bättre än en bok, så varför skulle man då vilja flytta sina texter från ett bättre till ett sämre forum, liksom.
Så missförstå mig inte nu kära vänner, jag skulle bli skitglad och jag fick en bok publicerad, absolut! Det är ju något av en dröm, en ära, en avsugning som heter duga. Men jag skulle ju aldrig basera den boken på den här bloggen, helt enkelt eftersom jag vet att texterna skulle förlora kraftigt på att flyttas till en bok. Då tappar dom nämligen två viktiga ingredienser: Dels den snabba reaktionsförmågan, dels kommunikationen med er läsare. För det är ju så, iaf i min blogg, att ni läsare bidrar till helheten genom era kommentarer, era tolkningar, era synpunkter. Det här är en kommunikation lika mycket som det är ett nedplitande av mina tankar.
Vidare är många av mina texter av naturen bevakning, dvs jag vill och försöker reagera snabbt på saker som händer i media, i politiken, i nöjesvärlden, osv. Efter att han dansat runt ganska länge och ganska noggrant i bloggvärlden drar jag slutsatsen att 98 procent av alla bloggar är av denna natur, alltså borde endast två procent av samtliga bloggar som finns vara tämligen fristående från beroendet av läsarnas kommentarer och snabb reaktionsförmåga. Som vanligt kan jag ha fel, och som vanligt tror jag inte det.
Dessa två procent står inte i rimlig proportion till hur många bloggar som faktiskt blir böcker, och många av dessa böcker möts också av kritik. Kritiken i sig kan vara felriktad, dvs riktad mot författaren eller texten istället för det felaktiga valet av forum. En Porsche 911 är en väldigt snabb bil, men på en gokartbana blir den frånåkt av en gokart. Texten passade för bloggen men inte för boken, för så kan det faktiskt vara.
Och jag lägger INGEN värdering i detta, jag påstår inte att boken är bättre än bloggen. Om något så är jag en av norra Europas största anhängare av detta forum, jag tycker blogg är skitbra av många anledningar men möjligheten att göra en bok av den hör inte till dessa anledningar.
Så är det inte i själva verket dom som så gärna vill göra en bok av sina bloggar som egentligen dissar bloggen som litterärt forum? Dom säger ”Nu får jag äntligen skriva på riktigt för nu får jag ge ut en bok”, som om boken skulle vara ett högre stående väsen bara för att det heter bok. Det är ju faktiskt en ganska vanlig kommentar, ”Du skriver så bra att du borde skriva en bok”. Men jag skriver ju redan här i bloggen, och jag når säkert många fler människor här än med en bok och jag får dessutom chansen att kommunicera direkt med mina läsare.
Så varför, frågar jag igen, vill man göra en bok av sin blogg? För att det är coolt att ha skrivit en bok? Ja, kanske det. Men är det inte egentligen coolare att nå jättemånga människor med nya texter varje dag då? Vasadu? Jaha.. man kan tjäna PENGAR på en bok.. jaja.. det är SÅ det är. Men SÄG det då.
Självklart ska man få tjäna pengar på sitt skrivande, och bloggen kan gärna få vara kanalen som du använder för att marknadsföra dig själv. Självklart! Men låt oss en gång för alla kalla saker vid dess rätta namn. En bok är en produkt som du kan tjäna pengar på, en blogg är det inte riktigt än (för ett fåtal är det pengar inblandade) men det kommer att bli det. Var så säker. Och så länge omvärlden, och med det menar jag nog i första hand litteraturkritiker, har en viss syn på böcker och en annan syn på bloggar, så kommer du som bloggare att få kämpa i motvind för att få dina alster betraktade som seriös litteratur.
Jag vill inte ha det så, jag vill att text ska bedömas utifrån sin egen kraft oavsett vilket forum den publiceras i. Men bloggen ÄR här för att stanna och snart nog, när en generationsväxling har skett hos kritikerna, så kommer vi att fokusera mer på innehållet och mindre på formen. När den dagen kommer spelar det inte längre någon roll om du skriver bok eller blogg, det enda som spelar någon roll är VAD du skriver.
Så när jag säger att ni ska sluta sukta efter att få bloggen utgiven som bok så menar jag just det, att bloggen står på egna ben och behöver inte låna bokens fjädrar. Det är när ni tror det som NI dissar bloggen, inte jag.
Jag har skrivit om det här förut, och ställde mig då frågande till varför man vill göra en bok av sin blogg. Somliga, kanske samma människor som säger kraftfull beslutsamhet när man menar småkoka i tre minuter, tolkade detta som en dissning av bloggen som litterärt forum. Och jag måste vara dålig på att förklara mig, för jag menade precis tvärtom. Jag menade att bloggen på många sätt är bättre än en bok, så varför skulle man då vilja flytta sina texter från ett bättre till ett sämre forum, liksom.
Så missförstå mig inte nu kära vänner, jag skulle bli skitglad och jag fick en bok publicerad, absolut! Det är ju något av en dröm, en ära, en avsugning som heter duga. Men jag skulle ju aldrig basera den boken på den här bloggen, helt enkelt eftersom jag vet att texterna skulle förlora kraftigt på att flyttas till en bok. Då tappar dom nämligen två viktiga ingredienser: Dels den snabba reaktionsförmågan, dels kommunikationen med er läsare. För det är ju så, iaf i min blogg, att ni läsare bidrar till helheten genom era kommentarer, era tolkningar, era synpunkter. Det här är en kommunikation lika mycket som det är ett nedplitande av mina tankar.
Vidare är många av mina texter av naturen bevakning, dvs jag vill och försöker reagera snabbt på saker som händer i media, i politiken, i nöjesvärlden, osv. Efter att han dansat runt ganska länge och ganska noggrant i bloggvärlden drar jag slutsatsen att 98 procent av alla bloggar är av denna natur, alltså borde endast två procent av samtliga bloggar som finns vara tämligen fristående från beroendet av läsarnas kommentarer och snabb reaktionsförmåga. Som vanligt kan jag ha fel, och som vanligt tror jag inte det.
Dessa två procent står inte i rimlig proportion till hur många bloggar som faktiskt blir böcker, och många av dessa böcker möts också av kritik. Kritiken i sig kan vara felriktad, dvs riktad mot författaren eller texten istället för det felaktiga valet av forum. En Porsche 911 är en väldigt snabb bil, men på en gokartbana blir den frånåkt av en gokart. Texten passade för bloggen men inte för boken, för så kan det faktiskt vara.
Och jag lägger INGEN värdering i detta, jag påstår inte att boken är bättre än bloggen. Om något så är jag en av norra Europas största anhängare av detta forum, jag tycker blogg är skitbra av många anledningar men möjligheten att göra en bok av den hör inte till dessa anledningar.
Så är det inte i själva verket dom som så gärna vill göra en bok av sina bloggar som egentligen dissar bloggen som litterärt forum? Dom säger ”Nu får jag äntligen skriva på riktigt för nu får jag ge ut en bok”, som om boken skulle vara ett högre stående väsen bara för att det heter bok. Det är ju faktiskt en ganska vanlig kommentar, ”Du skriver så bra att du borde skriva en bok”. Men jag skriver ju redan här i bloggen, och jag når säkert många fler människor här än med en bok och jag får dessutom chansen att kommunicera direkt med mina läsare.
Så varför, frågar jag igen, vill man göra en bok av sin blogg? För att det är coolt att ha skrivit en bok? Ja, kanske det. Men är det inte egentligen coolare att nå jättemånga människor med nya texter varje dag då? Vasadu? Jaha.. man kan tjäna PENGAR på en bok.. jaja.. det är SÅ det är. Men SÄG det då.
Självklart ska man få tjäna pengar på sitt skrivande, och bloggen kan gärna få vara kanalen som du använder för att marknadsföra dig själv. Självklart! Men låt oss en gång för alla kalla saker vid dess rätta namn. En bok är en produkt som du kan tjäna pengar på, en blogg är det inte riktigt än (för ett fåtal är det pengar inblandade) men det kommer att bli det. Var så säker. Och så länge omvärlden, och med det menar jag nog i första hand litteraturkritiker, har en viss syn på böcker och en annan syn på bloggar, så kommer du som bloggare att få kämpa i motvind för att få dina alster betraktade som seriös litteratur.
Jag vill inte ha det så, jag vill att text ska bedömas utifrån sin egen kraft oavsett vilket forum den publiceras i. Men bloggen ÄR här för att stanna och snart nog, när en generationsväxling har skett hos kritikerna, så kommer vi att fokusera mer på innehållet och mindre på formen. När den dagen kommer spelar det inte längre någon roll om du skriver bok eller blogg, det enda som spelar någon roll är VAD du skriver.
Så när jag säger att ni ska sluta sukta efter att få bloggen utgiven som bok så menar jag just det, att bloggen står på egna ben och behöver inte låna bokens fjädrar. Det är när ni tror det som NI dissar bloggen, inte jag.
onsdag, juni 13, 2007
Pappabloggen
Lilla I och jag ligger i hammocken och tittar upp mot himlen. Eller ja, hon tittar upp mot himlen, jag tittar mest på henne. Jag lutar mig mot henne och viskar ”Jag älskar dig” i hennes öra. Hon tittar på mig och ler, som om hon förstod vad jag sa, men det gör hon ju inte. Hon är inte ens sex månader gammal, men när hon tittar på mig ser det ut som hon förstår.
Sen tar hon tag i sin vänstra fot och försöker stoppa den i munnen, när inte det går blir hon lite irriterad och tar tag i mitt hår istället. Hon är stark i nyporna, det kan hennes långhåriga bröder vittna om. Så fort dom kommer i närheten försöker hon ta tag i deras hår och lyckas hon så river hon loss stora tovor.
Ibland skrattar hon till utan anledning, väldigt kort (”hehe”). Ungefär som du gör när du tänker på något roligt. När det händer undrar man ju varje gång varför hon gör det. Vad är det egentligen som rör sig i den lilla skallen?
Ibland befinner hon sig i sin egen lilla värld, säger ingenting utan bara blickar långt bort i fjärran och ser onaturligt smart ut. Hon är inte autistisk, jag vet det för jag har gjort testet. Det är viktigt för barn att få stimulans, säger barnmorskan, men ibland vill hon nog bara vara ifred tänker jag. Som alla andra.
Sen tar hon tag i sin vänstra fot och försöker stoppa den i munnen, när inte det går blir hon lite irriterad och tar tag i mitt hår istället. Hon är stark i nyporna, det kan hennes långhåriga bröder vittna om. Så fort dom kommer i närheten försöker hon ta tag i deras hår och lyckas hon så river hon loss stora tovor.
Ibland skrattar hon till utan anledning, väldigt kort (”hehe”). Ungefär som du gör när du tänker på något roligt. När det händer undrar man ju varje gång varför hon gör det. Vad är det egentligen som rör sig i den lilla skallen?
Ibland befinner hon sig i sin egen lilla värld, säger ingenting utan bara blickar långt bort i fjärran och ser onaturligt smart ut. Hon är inte autistisk, jag vet det för jag har gjort testet. Det är viktigt för barn att få stimulans, säger barnmorskan, men ibland vill hon nog bara vara ifred tänker jag. Som alla andra.
måndag, juni 11, 2007
Kvotera bort idioterna
Det finns en politisk fråga som åker omkring där ute och som lyder ”Ska kvinnor kvoteras in i bolagsstyrelser?” Själv svarar jag ja på den frågan, helt enkelt för att jag inte tror att något radikalt kommer att hända om inte ett ”tvång” införs. Helt oakademiskt och utan några som helst högskolepoäng har jag kommit fram till detta, utifrån mina egna erfarenheter.
Jag har också frågat en del andra människor vad dom anser och fått olika svar. Birgitta Ohlson t ex, folkpartisten, hänvisar till ideologi. Det är helt enkelt emot hennes liberala grundtanke att kvotera in kvinnor. Katrine Kielos talar om positiv särbehandling kontra omvandlande särbehandling, vilket jag knappt förstår och inte lyckas förstå efter att ha läst hennes text heller men så mycket förstår jag att hon är mot kvotering. Andra menar att det får motsatt effekt, att dessa kvinnor som kvoteras in snarare kommer att betraktas som icke önskvärda och bli ännu mer utanför. Man sitter på rätt tåg men i fel vagn liksom. Och jag köper dessa argument, jag tror också att den risken finns, men jag ser lik förbannat ingen annan väg än kvotering.
Du undrar varför och naturligtvis kommer jag att förklara det för dig nu, eftersom det här är min blogg och ingen jävel säger åt mig att hålla käften. Så här tror jag.
Den som tror att kvinnor väljs bort pga att män tror att kvinnor mindre kompetenta tror fel. Så är det inte. Män (nu drar jag alla över en kam här) är väldigt medvetna om kvinnors kompetens, och betraktar just därför kvinnor som ett hot. Detta är ett klassiskt maktbeteende, vill jag mena, och att missbedöma fienden så grovt som jag ändå tycker att många feminister gör kan vara ödesdigert. Den som har vill inte dela med sig, det kallas protektionism och har ingenting med bedömning av kompetens att göra. Man skulle snarare kunna säga ju mer kompetent kvinna, desto större hot.
Man ska heller inte glömma bort att män inte bara väljer bort kvinnor, dom väljer bort andra män också. Du ska stå, gå, se ut och låta på ett visst sätt för att få tillträde till maktens boningar. Alla som inte ”är som dom”, som inte talar deras språk (ja det kan ju vara en mängd olika varianter vi pratar om här men varför inte räkna upp homosexuella, invandrare och.. ehh. Kvinnor?) är enklare att välja bort än dom som passar in i mallen. Och när jag säger ”dom” och ”deras” så menar jag män i maktpositioner.
Om vi nu fortsätter den grova generaliseringen så vill jag påstå att män, mer än något annat, är lagspelare. Man söker upp sitt lag (kan det vara heterosexuella män av svenskt ursprung vi talar om kanske?) och där känner man sig hemma. Alla andra göre sig icke besvär. Alla andra är motståndare till det egna laget.
Det här kanske låter som en deprimerande beskrivning av mannen som knappt tänkande varelse, vilket det också är, men jag lovar er kvinnor och män som läser detta, jag har stött på alldeles för många av dessa räddhågsna lagspelare för att kunna ignorera denna faktor i uträkningen som ska leda fram till varför vi fortfarande inte har uppnått jämlikhet.
Alla män är inte så här, nej hujedamej, men tillräckligt många på tillräckligt viktiga poster ÄR SÅ HÄR.
Dessa män har också en benägenhet att hyfsat blint lyda auktoriteter, och här dyker då kärnfrågan i kvoteringsdebatten upp: Om denna auktoritet skulle råka vara kvinna, lyder mannen lika villigt då? Om svaret är ja, vilket jag vill tro, så betyder det att en kvotering in i toppen istället för att försöka förändra strukturerna från botten och upp är en långt mer effektiv metod för att förändra ett skadligt beteende där ute i corporate Sweden. Och det skadliga beteendet jag pratar om är protektionismen.
MEN.. jag tror också att det finns en annan mekanism här som spökar, och den spökar inifrån feminismens egna korridorer. Om man lagstiftar om kvotering, vad händer med kampen då? Ungefär som att legalisera husockupationer (ingen jämförelse i övrigt mellan kvinnor och husockupanter), då kan ju ingen.. ockupera längre.. liksom. Och jag tror också att vissa ledande feminister ser på förslaget på det sättet, att det bara är ett trick från ”den andra sidan” ämnat att tysta de gälla skriken. ”Nu har ni fått era styrelseplatser, så nu får ni faktiskt vara nöjda”.
Och ja, det kommer ju inte att RÄCKA det här, tok nej, men va fan, om bävern har byggt igen ån helt och hållet så lär det ju inte hjälpa att gång på gång påpeka konsekvenserna av hans handlande. ”Det blir en fördämning förstår du, det blir stopp här”. Nej, man får spränga skiten. Man får tvinga bort bävern och hans jävla svartbygge. Då kommer vattnet fram igen, så som det var tänkt. Och om staten är dom enda som har dynamit, so be it. Då får det bli en lag. Och om det känns bättre så kan vi ju säga att vi kvoterar bort idioterna istället.
Jag har också frågat en del andra människor vad dom anser och fått olika svar. Birgitta Ohlson t ex, folkpartisten, hänvisar till ideologi. Det är helt enkelt emot hennes liberala grundtanke att kvotera in kvinnor. Katrine Kielos talar om positiv särbehandling kontra omvandlande särbehandling, vilket jag knappt förstår och inte lyckas förstå efter att ha läst hennes text heller men så mycket förstår jag att hon är mot kvotering. Andra menar att det får motsatt effekt, att dessa kvinnor som kvoteras in snarare kommer att betraktas som icke önskvärda och bli ännu mer utanför. Man sitter på rätt tåg men i fel vagn liksom. Och jag köper dessa argument, jag tror också att den risken finns, men jag ser lik förbannat ingen annan väg än kvotering.
Du undrar varför och naturligtvis kommer jag att förklara det för dig nu, eftersom det här är min blogg och ingen jävel säger åt mig att hålla käften. Så här tror jag.
Den som tror att kvinnor väljs bort pga att män tror att kvinnor mindre kompetenta tror fel. Så är det inte. Män (nu drar jag alla över en kam här) är väldigt medvetna om kvinnors kompetens, och betraktar just därför kvinnor som ett hot. Detta är ett klassiskt maktbeteende, vill jag mena, och att missbedöma fienden så grovt som jag ändå tycker att många feminister gör kan vara ödesdigert. Den som har vill inte dela med sig, det kallas protektionism och har ingenting med bedömning av kompetens att göra. Man skulle snarare kunna säga ju mer kompetent kvinna, desto större hot.
Man ska heller inte glömma bort att män inte bara väljer bort kvinnor, dom väljer bort andra män också. Du ska stå, gå, se ut och låta på ett visst sätt för att få tillträde till maktens boningar. Alla som inte ”är som dom”, som inte talar deras språk (ja det kan ju vara en mängd olika varianter vi pratar om här men varför inte räkna upp homosexuella, invandrare och.. ehh. Kvinnor?) är enklare att välja bort än dom som passar in i mallen. Och när jag säger ”dom” och ”deras” så menar jag män i maktpositioner.
Om vi nu fortsätter den grova generaliseringen så vill jag påstå att män, mer än något annat, är lagspelare. Man söker upp sitt lag (kan det vara heterosexuella män av svenskt ursprung vi talar om kanske?) och där känner man sig hemma. Alla andra göre sig icke besvär. Alla andra är motståndare till det egna laget.
Det här kanske låter som en deprimerande beskrivning av mannen som knappt tänkande varelse, vilket det också är, men jag lovar er kvinnor och män som läser detta, jag har stött på alldeles för många av dessa räddhågsna lagspelare för att kunna ignorera denna faktor i uträkningen som ska leda fram till varför vi fortfarande inte har uppnått jämlikhet.
Alla män är inte så här, nej hujedamej, men tillräckligt många på tillräckligt viktiga poster ÄR SÅ HÄR.
Dessa män har också en benägenhet att hyfsat blint lyda auktoriteter, och här dyker då kärnfrågan i kvoteringsdebatten upp: Om denna auktoritet skulle råka vara kvinna, lyder mannen lika villigt då? Om svaret är ja, vilket jag vill tro, så betyder det att en kvotering in i toppen istället för att försöka förändra strukturerna från botten och upp är en långt mer effektiv metod för att förändra ett skadligt beteende där ute i corporate Sweden. Och det skadliga beteendet jag pratar om är protektionismen.
MEN.. jag tror också att det finns en annan mekanism här som spökar, och den spökar inifrån feminismens egna korridorer. Om man lagstiftar om kvotering, vad händer med kampen då? Ungefär som att legalisera husockupationer (ingen jämförelse i övrigt mellan kvinnor och husockupanter), då kan ju ingen.. ockupera längre.. liksom. Och jag tror också att vissa ledande feminister ser på förslaget på det sättet, att det bara är ett trick från ”den andra sidan” ämnat att tysta de gälla skriken. ”Nu har ni fått era styrelseplatser, så nu får ni faktiskt vara nöjda”.
Och ja, det kommer ju inte att RÄCKA det här, tok nej, men va fan, om bävern har byggt igen ån helt och hållet så lär det ju inte hjälpa att gång på gång påpeka konsekvenserna av hans handlande. ”Det blir en fördämning förstår du, det blir stopp här”. Nej, man får spränga skiten. Man får tvinga bort bävern och hans jävla svartbygge. Då kommer vattnet fram igen, så som det var tänkt. Och om staten är dom enda som har dynamit, so be it. Då får det bli en lag. Och om det känns bättre så kan vi ju säga att vi kvoterar bort idioterna istället.
The doers of this world
Noel Gallagher (en av bröderna i Oasis alltså, om nu NÅGON mot förmodan skulle ha missat detta faktum) verkar vara en rätt smart kille. Rapp som fan i käften och rolig också. Jag såg honom intervjuas av Parkinson på teve i lördags, och han framstod ju som en riktigt happy go jolly-kille som tar det mesta i livet med en klackspark. Jovisst, farsan spöade mig ofta när jag var liten men skit i det, det var ju längesen. Jovisst, jag knarkade som fan där ett tag och det var skitroligt men sen slutade jag för ”I couldn’t be bothered anymore”.
Jag känner igen typen, jag har ett par polare som är så där till synes icke-reflekterande och otroligt målstyrt framåtsträvande. Det är dom som helt plötsligt har startat en firma i Ryssland och kan sluta snusa cold turkey style. Omänskliga typer. Och när man försöker skrapa på dom lite, få dom att erkänna att det kanske är förnekelse dom sysslar med när dom envist vägrar att titta bakåt så får man alltid samma blick tillbaka. En oförstående och, beroende på hur många gånger dom fått frågan, mer eller mindre trött blick som bara säger ”näe”. Rätt sköna typer faktiskt, och inte sällan väldigt framgångsrika.
Och det måste nog betraktas som ett bra framgångsrecept att aldrig titta bakåt i syfte att försöka analysera vilka konsekvenser ens barndom och tidigare liv har och kommer att få. Det finns iaf alldeles för många exempel på det för att man ska kunna ignorera tanken, ”tänk om jag slutade tänka så in i h-e, vilka enorma resurser som skulle frigöras!”
Den här typen av människor kan också få en att känna sig underlägsen och smått anal. När man konfronteras med dom börjar man gärna ställa sig själv frågor, om varför man går och analyserar så jävla mycket och varför man inte kan förstå vissa saker, vissa personer, osv. En sån här människa som bara gör saker och sen gör andra saker och går genom livet med en nyfikenhet som han, till skillnad från mig och många andra, faktiskt hela tiden stillar blir ju lätt en aning läskiga. För det han lyckas med, bara genom att vara den han är och utan att säga ett enda jävla ord, är att få dig att ångra allt du inte gjort. Varför startade inte jag ett band? Var det för att farsan aldrig slog mig?
Så jag antar att vi som är tvärtom, vi som analyserar, gör det för att vi är intresserade av det. Inte nödvändigtvis för att vi tror att det ska leda någon vart. Och det låter ju dessutom alldeles för enkelt för att vara sant när man lyssnar på en kille som Noel, så man kämpar envist på med sina analyser. För livet kan väl för fan inte vara enkelt, eller?
Jag känner igen typen, jag har ett par polare som är så där till synes icke-reflekterande och otroligt målstyrt framåtsträvande. Det är dom som helt plötsligt har startat en firma i Ryssland och kan sluta snusa cold turkey style. Omänskliga typer. Och när man försöker skrapa på dom lite, få dom att erkänna att det kanske är förnekelse dom sysslar med när dom envist vägrar att titta bakåt så får man alltid samma blick tillbaka. En oförstående och, beroende på hur många gånger dom fått frågan, mer eller mindre trött blick som bara säger ”näe”. Rätt sköna typer faktiskt, och inte sällan väldigt framgångsrika.
Och det måste nog betraktas som ett bra framgångsrecept att aldrig titta bakåt i syfte att försöka analysera vilka konsekvenser ens barndom och tidigare liv har och kommer att få. Det finns iaf alldeles för många exempel på det för att man ska kunna ignorera tanken, ”tänk om jag slutade tänka så in i h-e, vilka enorma resurser som skulle frigöras!”
Den här typen av människor kan också få en att känna sig underlägsen och smått anal. När man konfronteras med dom börjar man gärna ställa sig själv frågor, om varför man går och analyserar så jävla mycket och varför man inte kan förstå vissa saker, vissa personer, osv. En sån här människa som bara gör saker och sen gör andra saker och går genom livet med en nyfikenhet som han, till skillnad från mig och många andra, faktiskt hela tiden stillar blir ju lätt en aning läskiga. För det han lyckas med, bara genom att vara den han är och utan att säga ett enda jävla ord, är att få dig att ångra allt du inte gjort. Varför startade inte jag ett band? Var det för att farsan aldrig slog mig?
Så jag antar att vi som är tvärtom, vi som analyserar, gör det för att vi är intresserade av det. Inte nödvändigtvis för att vi tror att det ska leda någon vart. Och det låter ju dessutom alldeles för enkelt för att vara sant när man lyssnar på en kille som Noel, så man kämpar envist på med sina analyser. För livet kan väl för fan inte vara enkelt, eller?
söndag, juni 10, 2007
Brollan var är du?
Vi har det så jäkla fint, jag och barnen. Solen skiner och S ringer eller SMS-ar en gång i timmen. Mår ni bra? Mår I bra? Äter hon? Svaret är ja på alla frågor. Ja, vi har det så oförskämt bra.
Så kommer mina föräldrar förbi på spontanbesök, det är inte likt dom. Farsan brukar vara spontan men inte morsan. Vi fikar på verandan och morsan frågar mig om jag hört från brorsan. ”Nej, varför skulle jag ha hört från honom? Han har ju inte hört av sig på flera månader, håller ju bara på med det där gamla huset. Jag börjar undra om jag har nån bror längre.” Morsan sväljer, hon ruvar på något. Det är en klump i hennes hals, varje gång hon ska leverera dåliga nyheter får hon exakt samma röst. Lite klämd och aningen hes, det är klumpen som gör det. Innan hon hinner säga det hon ska säga förstår jag vad som har hänt. Jag har redan hört henne säga det i mitt huvud, ”Dom ska separera”.
Det var inte oväntat kanske men inte väntat heller. Man vill aldrig vänta sig sånt. ”Fan å..” säger jag, lite lamt, och farsan suckar. ”Ja, vad ska man göra, man kan ju bara stötta i det här läget” säger han och kan samtidigt inte låta bli att le tillbaka åt I när hon fyrar av ett av sina vackraste leenden mot honom. I över tjugo år har dom varit tillsammans, det kallas väl high school sweethearts i USA. Morsan undrar hur det ska gå för barnen, speciellt den äldsta. Hon har svårt att prata med någon om det här, säger morsan. ”Det kommer att gå bra men det tar tid” säger jag, som om jag visste. Som om jag är nån jävla expert.
Nu är det jag som ska vara där för min storebror. Alla vet att det måste bli så, för jag är den enda i familjen som har separerat med barn. Den enda som har splittrat en familj, som vet hur det känns för honom nu. Åtminstone tror min mamma det. ”Han kan nog behöva en bror nu” säger hon och lägger en osynlig sten i mitt knä. Den stenen tar jag emot utan att blinka, det måste jag. Han är min bror, även om han inte har hört av sig på flera månader så är han min bror. Även om han spöade skiten ur mig var och varannan dag när vi var små så är han min bror.
Mamma säger att han behöver mig nu, och jag undrar hur det ska bli. Han har aldrig behövt mig förut och jag har aldrig behövt honom. Vi har bara varit brorsor, knappt ens polare. Vi har gått på hockey ibland och en gång tog jag hand om honom när han var aspackad. Han hade spytt på vardagsrumsgolvet, jag torkade upp det och fick honom i säng. Morsan och farsan märkte aldrig nåt, jag var fjorton då. Efter det bråkade vi aldrig, inte en enda gång. Han kanske också tänker på det nu, han kanske minns att jag ställde upp. Det känns så konstigt det här.
Så kommer mina föräldrar förbi på spontanbesök, det är inte likt dom. Farsan brukar vara spontan men inte morsan. Vi fikar på verandan och morsan frågar mig om jag hört från brorsan. ”Nej, varför skulle jag ha hört från honom? Han har ju inte hört av sig på flera månader, håller ju bara på med det där gamla huset. Jag börjar undra om jag har nån bror längre.” Morsan sväljer, hon ruvar på något. Det är en klump i hennes hals, varje gång hon ska leverera dåliga nyheter får hon exakt samma röst. Lite klämd och aningen hes, det är klumpen som gör det. Innan hon hinner säga det hon ska säga förstår jag vad som har hänt. Jag har redan hört henne säga det i mitt huvud, ”Dom ska separera”.
Det var inte oväntat kanske men inte väntat heller. Man vill aldrig vänta sig sånt. ”Fan å..” säger jag, lite lamt, och farsan suckar. ”Ja, vad ska man göra, man kan ju bara stötta i det här läget” säger han och kan samtidigt inte låta bli att le tillbaka åt I när hon fyrar av ett av sina vackraste leenden mot honom. I över tjugo år har dom varit tillsammans, det kallas väl high school sweethearts i USA. Morsan undrar hur det ska gå för barnen, speciellt den äldsta. Hon har svårt att prata med någon om det här, säger morsan. ”Det kommer att gå bra men det tar tid” säger jag, som om jag visste. Som om jag är nån jävla expert.
Nu är det jag som ska vara där för min storebror. Alla vet att det måste bli så, för jag är den enda i familjen som har separerat med barn. Den enda som har splittrat en familj, som vet hur det känns för honom nu. Åtminstone tror min mamma det. ”Han kan nog behöva en bror nu” säger hon och lägger en osynlig sten i mitt knä. Den stenen tar jag emot utan att blinka, det måste jag. Han är min bror, även om han inte har hört av sig på flera månader så är han min bror. Även om han spöade skiten ur mig var och varannan dag när vi var små så är han min bror.
Mamma säger att han behöver mig nu, och jag undrar hur det ska bli. Han har aldrig behövt mig förut och jag har aldrig behövt honom. Vi har bara varit brorsor, knappt ens polare. Vi har gått på hockey ibland och en gång tog jag hand om honom när han var aspackad. Han hade spytt på vardagsrumsgolvet, jag torkade upp det och fick honom i säng. Morsan och farsan märkte aldrig nåt, jag var fjorton då. Efter det bråkade vi aldrig, inte en enda gång. Han kanske också tänker på det nu, han kanske minns att jag ställde upp. Det känns så konstigt det här.
fredag, juni 08, 2007
Kika in på en fika
Jag ska vara ensam med alla mina tre fantastiska barn i helgen. S ska iväg på möhippa och lite andra festligheter i Uppsala och det har nog aldrig funnits en människa som varit mer värd en festarhelg än hon just nu. Jag hoppas verkligen hon får en kanonhelg.
Det finns två uppenbara fördelar med denna barnhelg. Dels naturligtvis att jag får umgås med glinen, ohämmat och förmodligen alldeles för närgånget vad mina två söner anbelangar, och dels att det kommer att vara mitt fullkomligt vattentäta alibi för att inte göra ett skit annat än att ta hand om dom. Med lilla I i släptåg kan jag nämligen glömma att riva duschen i källaren, åka till återvinningen med skit eller skrapa fönster. Det kommer inte att funka, och den enda jag behöver övertyga är förstås mig själv. Det finns ingen annan som kräver att jag ska göra detta.
Jag har ju så förbannat svårt att bara luta mig tillbaka och unna mig den där lata dagen. Vete fan egentligen men jag verkar ha gått och blivit en nyttoknarkare, jag måste göra nytta hela tiden. Förbannat irriterande är det också, för jag gillar inte såna människor. Och det är väl kanske inte gemene mans idé om en lat helg att vara ensam med tre barn, men för mig kommer det att vara en oas.
Alltså, trevlig helg på er alla trevliga människor. Var snälla mot varandra och drick mycket vatten, det är lätt att få vätskebrist i den här värmen. Kika in på en fika om du har vägarna förbi, jag kommer med all sannolikhet att vara hemma.
Det finns två uppenbara fördelar med denna barnhelg. Dels naturligtvis att jag får umgås med glinen, ohämmat och förmodligen alldeles för närgånget vad mina två söner anbelangar, och dels att det kommer att vara mitt fullkomligt vattentäta alibi för att inte göra ett skit annat än att ta hand om dom. Med lilla I i släptåg kan jag nämligen glömma att riva duschen i källaren, åka till återvinningen med skit eller skrapa fönster. Det kommer inte att funka, och den enda jag behöver övertyga är förstås mig själv. Det finns ingen annan som kräver att jag ska göra detta.
Jag har ju så förbannat svårt att bara luta mig tillbaka och unna mig den där lata dagen. Vete fan egentligen men jag verkar ha gått och blivit en nyttoknarkare, jag måste göra nytta hela tiden. Förbannat irriterande är det också, för jag gillar inte såna människor. Och det är väl kanske inte gemene mans idé om en lat helg att vara ensam med tre barn, men för mig kommer det att vara en oas.
Alltså, trevlig helg på er alla trevliga människor. Var snälla mot varandra och drick mycket vatten, det är lätt att få vätskebrist i den här värmen. Kika in på en fika om du har vägarna förbi, jag kommer med all sannolikhet att vara hemma.
Jag är alltid före min tid
Jaså, det är inne att bryggsegla nu? Va fan, det gjorde jag och skeppare L redan -98. En gång gjorde vi det fullt ut, dvs vi hissade seglen fast vi låg förtöjda. Det var i Sandhamn, på den snobbigaste bryggan.
I Sandhamn hände mycket roligt, på det där lite Stureplansdekadenta sättet. Det fanns ju många såna människor där, vad det nu är egentligen, och det var roligt att betrakta spektaklet och ibland delta i det. Jag och polaren L blev nämligen ibland inbjudna till de mest oväntade sällskap, såna man normalt inte umgås med (typ idrottsstjärnor eller rika arvtagare). Vi var tydligen "riktiga människor" sa man, och det gjorde mig alltid lite sorgsen när jag fick höra sånt.
Som om dessa rika människor som lever i sus och dus egentligen suktar efter det vanliga, det normala. Där struttar vi förbi, två lantisar med träbåt, och jet set-maffian blir alldeles tossig.
- Ska vi göra nåt crazy?
- Vadå?
- Ska vi umgås med vanliga människor?
Om man kunde se förbi deras löjliga manér, vilket jag kunde efter fyra stadiga groggar, så var dom förstås riktiga människor dom också. Riktiga människor med dyra leksaker, förvisso, men med samma längtan efter att bli älskade som alla vi andra.
- Hörrudu vanliga killen, tycker du om mig?
- Jadå, du verkar trevlig.
- Fan, du måste komma på min fest imorgon. E-type kommer.
- Då får det nog vara.
- Shit du är rolig alltså, du borde vara på teve!
Tack vare sprit, sol och båtar kunde såna här sociala experiment uppstå. Där och då, aldrig annars. Dagen efter drog vi till en lugn naturhamn och stekte falukorv på Triangaköket medan jet set-maffian drog till St Tropez och minglade med prinsessan Madeleine. Allt var som vanligt igen, men för en kort stund hade det varit jävligt ovanligt.
I Sandhamn hände mycket roligt, på det där lite Stureplansdekadenta sättet. Det fanns ju många såna människor där, vad det nu är egentligen, och det var roligt att betrakta spektaklet och ibland delta i det. Jag och polaren L blev nämligen ibland inbjudna till de mest oväntade sällskap, såna man normalt inte umgås med (typ idrottsstjärnor eller rika arvtagare). Vi var tydligen "riktiga människor" sa man, och det gjorde mig alltid lite sorgsen när jag fick höra sånt.
Som om dessa rika människor som lever i sus och dus egentligen suktar efter det vanliga, det normala. Där struttar vi förbi, två lantisar med träbåt, och jet set-maffian blir alldeles tossig.
- Ska vi göra nåt crazy?
- Vadå?
- Ska vi umgås med vanliga människor?
Om man kunde se förbi deras löjliga manér, vilket jag kunde efter fyra stadiga groggar, så var dom förstås riktiga människor dom också. Riktiga människor med dyra leksaker, förvisso, men med samma längtan efter att bli älskade som alla vi andra.
- Hörrudu vanliga killen, tycker du om mig?
- Jadå, du verkar trevlig.
- Fan, du måste komma på min fest imorgon. E-type kommer.
- Då får det nog vara.
- Shit du är rolig alltså, du borde vara på teve!
Tack vare sprit, sol och båtar kunde såna här sociala experiment uppstå. Där och då, aldrig annars. Dagen efter drog vi till en lugn naturhamn och stekte falukorv på Triangaköket medan jet set-maffian drog till St Tropez och minglade med prinsessan Madeleine. Allt var som vanligt igen, men för en kort stund hade det varit jävligt ovanligt.
torsdag, juni 07, 2007
Dagens ungdom, morgondagens vattenbärare
Säg mig, o allsmäktige allvetande skräphög, när jag blir gammal och trött, för trött för att orka, vem kommer att ta hand om mig då? Är det han där borta? Han med bar överkropp, en stor örn tatuerad på ryggen och en mördarhund i slakt koppel? Säg mig det.
Igår såg jag massor av ungdomar. Dom brukar samlas där i Boulognerskogen (jovisst, det finns en sån i Gävle, vive la france) och det gjorde vi också när jag var ungdom. Vi brukade kasta frisbee, spela brännboll eller bara glo på folk (tjejer). Idag är det ingen som kastar frisbee längre men annars är det väl ungefär same shit.
Jag måste verkligen ha blivit gammal vid det här laget för när jag ser ungdomar idag så tänker jag på hur det ska gå i framtiden. Och jag blev mycket mycket orolig när jag såg just dessa ungdomar i parken igår. För det jag såg var en flock killar, samtliga med bar överkropp, exakt likadana solbrillor, exakt likadana frisyrer och exakt likadana trekvartsshorts, och dom utstötte gutturala läten hela tiden. Bredvid killarna satt tjejerna och dom hade exakt likadana.. ja.. likadana allt. Det enda som skilde var att en kunde vara blond och en annan brunett, och möjligen var hon längst till vänster lite rundare om magen också men om jag såg det så tittade jag förmodligen för länge för allas trevnad. Tjejerna talade också ett språk som jag knappt förstod.
”Är det dom här som ska ta hand om mig när jag blir gammal?” tänkte jag och blev iskall i sommarvärmen. Hur fan ska det gå till?
Det är faktiskt inte roligt att tänka på sånt här. Att se bilder av sig själv liggandes i sin egen träck på långvården, och på varsin sida sängen står två spänniga killar med solbrillor uppkörda i Tintin-frillan och jämför triceps. Dessa spånplattor ska torka mitt bajs, är det tänkt. Och halvvägs genom förnedringen kommer en tjej in i rummet och utbrister något i stil med ”Men LOL.. fatta.. femte gången idag.. typ skitgubbe vadå liksom”.
Jag har alltså uppnått en ålder, fysisk eller mental spelar ingen roll, där jag inte längre kan ignorera konstiga ungdomar och kalla dom miffon innan jag hoppar in i tjänstebilen och susar iväg mot Arlanda för att ta ett plan till någon trevlig storstad i Europa där det finns mysiga caféer och pråliga kyrkor. Jag har nämligen börjat tänka på ungdomar som förvaltarna av min egen ålderdom, vilket har fått mina knän att börja darra i stretchjeansen. Fatta.
Så för att stilla min oro måste jag genast söka upp trevliga, smarta och ansvarstagande ungdomar. Nu på stört. Var finns dom? Vem ringer jag? Och vad säger jag om jag får tag på en? ”Kan du tänka dig att torka mitt bajs när jag blir gammal?” Det är inte helt säkert att den som svarar ja på den frågan kommer att stilla min oro. Jag måste nog förbereda mig mentalt på det. Men allvarligt alltså, hur ska det gå?
Man kan ju dessutom undra hur många 37-åriga gubbar som gick förbi Boulognerskogen och tänkte exakt samma sak när jag var ungdom.
Igår såg jag massor av ungdomar. Dom brukar samlas där i Boulognerskogen (jovisst, det finns en sån i Gävle, vive la france) och det gjorde vi också när jag var ungdom. Vi brukade kasta frisbee, spela brännboll eller bara glo på folk (tjejer). Idag är det ingen som kastar frisbee längre men annars är det väl ungefär same shit.
Jag måste verkligen ha blivit gammal vid det här laget för när jag ser ungdomar idag så tänker jag på hur det ska gå i framtiden. Och jag blev mycket mycket orolig när jag såg just dessa ungdomar i parken igår. För det jag såg var en flock killar, samtliga med bar överkropp, exakt likadana solbrillor, exakt likadana frisyrer och exakt likadana trekvartsshorts, och dom utstötte gutturala läten hela tiden. Bredvid killarna satt tjejerna och dom hade exakt likadana.. ja.. likadana allt. Det enda som skilde var att en kunde vara blond och en annan brunett, och möjligen var hon längst till vänster lite rundare om magen också men om jag såg det så tittade jag förmodligen för länge för allas trevnad. Tjejerna talade också ett språk som jag knappt förstod.
”Är det dom här som ska ta hand om mig när jag blir gammal?” tänkte jag och blev iskall i sommarvärmen. Hur fan ska det gå till?
Det är faktiskt inte roligt att tänka på sånt här. Att se bilder av sig själv liggandes i sin egen träck på långvården, och på varsin sida sängen står två spänniga killar med solbrillor uppkörda i Tintin-frillan och jämför triceps. Dessa spånplattor ska torka mitt bajs, är det tänkt. Och halvvägs genom förnedringen kommer en tjej in i rummet och utbrister något i stil med ”Men LOL.. fatta.. femte gången idag.. typ skitgubbe vadå liksom”.
Jag har alltså uppnått en ålder, fysisk eller mental spelar ingen roll, där jag inte längre kan ignorera konstiga ungdomar och kalla dom miffon innan jag hoppar in i tjänstebilen och susar iväg mot Arlanda för att ta ett plan till någon trevlig storstad i Europa där det finns mysiga caféer och pråliga kyrkor. Jag har nämligen börjat tänka på ungdomar som förvaltarna av min egen ålderdom, vilket har fått mina knän att börja darra i stretchjeansen. Fatta.
Så för att stilla min oro måste jag genast söka upp trevliga, smarta och ansvarstagande ungdomar. Nu på stört. Var finns dom? Vem ringer jag? Och vad säger jag om jag får tag på en? ”Kan du tänka dig att torka mitt bajs när jag blir gammal?” Det är inte helt säkert att den som svarar ja på den frågan kommer att stilla min oro. Jag måste nog förbereda mig mentalt på det. Men allvarligt alltså, hur ska det gå?
Man kan ju dessutom undra hur många 37-åriga gubbar som gick förbi Boulognerskogen och tänkte exakt samma sak när jag var ungdom.
Hur skapar man en tradition?
Den första lediga nationaldagen i världshistorien, vad gör man då? Vad gör folk? Och det folk gör, vad det nu är, kommer det att bli en tradition? Om grannen Leif köpte en napoleonbakelse igår, kommer han alltid att göra det på nationaldagen framöver? Det finns viss anledning att tro det, inte bara om Leif, för vi är ju rätt pigga på traditioner i det här landet.
Själv spelade jag minigolf, och jag hoppas för allt i världen att det inte kommer att bli vår nationaldagstradition för jag hatar minigolf. Och jag vet att det heter bangolf, om nu någon sådan entusiast irrar sig in här i googletider och förfasar sig över min okunskap, men jag väljer medvetet att föraktfullt kalla skiten minigolf.
Mitt problem är att jag inte kan slå rakt. Jag kan för mitt liv inte få bolljäveln att gå rakt ens längs en pinsamt kort sträcka som kanske två meter. Jag härstammar dessutom från en lång rad av män i min släkt som aldrig har slagit en boll rakt, så jag vill påstå att det är genetiskt.
Att räkna ut vinklar och snirkla mig fram längs spår som är till synes oframkomliga är min specialitet, ju krångligare desto bättre, men det där snacket om att det enkla är det svåra passar verkligen in på mig. Du vet den där sista banan, där man bara ska slå in bolljäveln i ett tämligen stort hål så att den åker in i minigolfhuset där minigolfuthyrarmänniskan sitter? Där fick jag fyra. FYRA! Get the fuck out of here, det är ju helt meningslöst.
Visst var resten av dagen jäkligt trevlig, inget snack om saken. När vi grillade och käkade ute på verandan var det trevligt. När vi käkade godis framför fotbollen på teve var det trevligt. Men när jag skulle somna var det lik förbannat den där jävla minigolfbollen, den ilsket röda, som dök upp i skallen. Jag drömde sen att jag dissekerade just en sådan boll med hjälp av ett antal power tools. Så imorse kändes det lite bättre, men minigolf ska inte bli vår nationaldagstradition så sant min farfarsfarfarsfar hette krok-Bengt.
Själv spelade jag minigolf, och jag hoppas för allt i världen att det inte kommer att bli vår nationaldagstradition för jag hatar minigolf. Och jag vet att det heter bangolf, om nu någon sådan entusiast irrar sig in här i googletider och förfasar sig över min okunskap, men jag väljer medvetet att föraktfullt kalla skiten minigolf.
Mitt problem är att jag inte kan slå rakt. Jag kan för mitt liv inte få bolljäveln att gå rakt ens längs en pinsamt kort sträcka som kanske två meter. Jag härstammar dessutom från en lång rad av män i min släkt som aldrig har slagit en boll rakt, så jag vill påstå att det är genetiskt.
Att räkna ut vinklar och snirkla mig fram längs spår som är till synes oframkomliga är min specialitet, ju krångligare desto bättre, men det där snacket om att det enkla är det svåra passar verkligen in på mig. Du vet den där sista banan, där man bara ska slå in bolljäveln i ett tämligen stort hål så att den åker in i minigolfhuset där minigolfuthyrarmänniskan sitter? Där fick jag fyra. FYRA! Get the fuck out of here, det är ju helt meningslöst.
Visst var resten av dagen jäkligt trevlig, inget snack om saken. När vi grillade och käkade ute på verandan var det trevligt. När vi käkade godis framför fotbollen på teve var det trevligt. Men när jag skulle somna var det lik förbannat den där jävla minigolfbollen, den ilsket röda, som dök upp i skallen. Jag drömde sen att jag dissekerade just en sådan boll med hjälp av ett antal power tools. Så imorse kändes det lite bättre, men minigolf ska inte bli vår nationaldagstradition så sant min farfarsfarfarsfar hette krok-Bengt.
tisdag, juni 05, 2007
Det finns många sommarminnen och här är ett till
Det var sommaren 1985. Jag var femton år, skulle fylla sexton, och hade arbetat en timme av första dagen på mitt allra första sommarjobb. Bredvid mig satt min far. Vi putsade varsin plåtbit, ungefär 10 x 7 cm stor. Min var herrgårdsgul och hans var roströd.
Min far hade fixat sommarjobbet åt mig, det var där han jobbade och det var ganska bra betalt. Det visste man, industrin ger bra betalt. Jag hade stått i valet och kvalet mellan detta jobb och jobbet som kyrkogårdsvaktmästare, vilket gav ungefär halva lönen, men ändå började jag ångra mig. Jag hade bara varit där en timme men det kröp i hela kroppen. Jag tänkte att jag skulle få sitta där och putsa plåtbitar hela sommaren, jag tänkte att farsan skulle sitta bredvid mig hela tiden. Jag började få panik.
Från ett takfönster högt uppe i skyn sken solen ner och brände som en svetslåga på mitt högra lår som var iklätt ett par splitternya gröna arbetsbyxor. Alla kunde se att jag var färsk sommarjobbare, man såg det på byxorna. Alla andras byxor var smutsiga och trasiga, ju smutsigare byxor desto högre rang.
Luften stod stilla och var fylld med kväljande dofter från gasoldrivna gaffeltruckar och lösningsmedlet på min trasa. Jag visste inte hur länge jag förväntades putsa plåtbiten så jag putsade den exakt lika länge som min far putsade sin. Plåtbiten hade jag för övrigt redan lärt mig att hata och jag visste inte ens vad den var till för.
Min far höjde ljudet på radion. Det var sommarmorgon på P3, Berts betraktelser. Jag började nästan gråta, aldrig hade jag längtat hem till mamma så intensivt som då. Vi hade ju suttit och lyssnat på Berts betraktelser bara någon dag innan, hon i sin gula morgonrock med en kopp kaffe och jag med en ostmacka och ett glas apelsinjuice. Jag kände mig frihetsberövad, satt i fängelse, och jag blev så besviken på min far som inte verkade fatta att vi satt i fängelse. Han verkade trivas där på fel sida den stora gröna plåtväggen, som lika gärna kunde ha varit en taggtrådsklädd mur. Det var sommaren 1985 och jag ville aldrig bli vuxen.
Min far hade fixat sommarjobbet åt mig, det var där han jobbade och det var ganska bra betalt. Det visste man, industrin ger bra betalt. Jag hade stått i valet och kvalet mellan detta jobb och jobbet som kyrkogårdsvaktmästare, vilket gav ungefär halva lönen, men ändå började jag ångra mig. Jag hade bara varit där en timme men det kröp i hela kroppen. Jag tänkte att jag skulle få sitta där och putsa plåtbitar hela sommaren, jag tänkte att farsan skulle sitta bredvid mig hela tiden. Jag började få panik.
Från ett takfönster högt uppe i skyn sken solen ner och brände som en svetslåga på mitt högra lår som var iklätt ett par splitternya gröna arbetsbyxor. Alla kunde se att jag var färsk sommarjobbare, man såg det på byxorna. Alla andras byxor var smutsiga och trasiga, ju smutsigare byxor desto högre rang.
Luften stod stilla och var fylld med kväljande dofter från gasoldrivna gaffeltruckar och lösningsmedlet på min trasa. Jag visste inte hur länge jag förväntades putsa plåtbiten så jag putsade den exakt lika länge som min far putsade sin. Plåtbiten hade jag för övrigt redan lärt mig att hata och jag visste inte ens vad den var till för.
Min far höjde ljudet på radion. Det var sommarmorgon på P3, Berts betraktelser. Jag började nästan gråta, aldrig hade jag längtat hem till mamma så intensivt som då. Vi hade ju suttit och lyssnat på Berts betraktelser bara någon dag innan, hon i sin gula morgonrock med en kopp kaffe och jag med en ostmacka och ett glas apelsinjuice. Jag kände mig frihetsberövad, satt i fängelse, och jag blev så besviken på min far som inte verkade fatta att vi satt i fängelse. Han verkade trivas där på fel sida den stora gröna plåtväggen, som lika gärna kunde ha varit en taggtrådsklädd mur. Det var sommaren 1985 och jag ville aldrig bli vuxen.
måndag, juni 04, 2007
Snotty, check.
Jomen visst serru, jag var ju på Snotty i lördags. Var var du? Jag och David satt och snackade skit och drack öl i ganska många timmar, min gamle vapendragare L var med ett tag också, och med risk för att låta inställsam som en Anders Björk på statsbesök så var det lika trevligt som vanligt. Ibland pratade vi om dig, och ibland om dig, du där borta ja. Det ska ni ju veta, att bloggsfären också i viss mån är en community och i en sådan pratar man om varandra. Men mest pratade vi nog om oss själva, och dunkade rygg, för vi är ju rätt bra båda två. Och när om inte efter sju öl ska man få tycka att man är rätt bra? Det får ju vara nån hejd på självkritiken.
Snotty var precis lika trevligt och intimt som en gång dess föregångare, Pet Sounds bar. Jag upplevde ingen större skillnad på inredningen men David berättade vänligt och insatt om de försiktiga förändringar som vidtagits. Och det är ju skönt, tycker jag min hill billy, att dom inte gjort om stället till en lounge area a la Clarion. Å andra sidan, den som skulle försöka sig på något sånt på Skånegatan måste ju vara både blind och döv kan man tycka, men det är faktiskt inte så långt bort till Clarion därifrån.
Åt det hållet men inte till själva hotellet gick jag strax före ett för att skaffa mig lite sömn. S och lilla I snusade sedan länge när jag, något vinglig, klev in genom dörren till S brorsas lägenhet. En kvart senare dök hennes brorsa upp, vi kan kalla honom K. Han var ungefär lika vinglig som jag och dessutom ganska irriterad. K är en synnerligen intelligent och tänkande ung man som, törs jag påstå, hatar inskränkthet och lågt i tak. Det gör vi väl säkert lite till mans men han tar det personligt. Kanske är det ungdomlig entusiasm (han är tretti..) kombinerat med fylla som gör att passionen lyser i hans ögon, men jag gillar verkligen hans sätt att med näbbar och klor försvara rätten att diskutera öppet utan att få klä skott för åsikter som, om man penetrerar dom en smula, snarare representerar ett kollektivt och socialt betingat tänk än en personlig åsikt baserad på reflektion och eftertanke.
Låter krångligt kanske men den här gången hade hela dispyten tydligen börjat med att en tjej sagt ”Men usch.. hur kan du ta jägarexamen?!” och sen pratat typ om djurens rätt i samhället. Och man kan väl lugnt påstå att K inte upplevde diskussionsklimatet som öppet och med högt tak, han blev ju snarare utpekad som mördare i sammanhanget.
Vi stod i hallen och pratade så pass länge att sommaren började ljusna utanför fönstret. När jag till slut gick och la mig minns jag att jag tyckte diskussionen hade varit den bästa jag varit med om på mycket länge och att jag dagen efter skulle försöka ta upp tråden med K.
Dagen efter kom, som den alltid gör, och efter en ganska lång tids konvalescens harklade jag mig och sa till K att det var minsann en fin diskussion vi haft där på natten. Han höll med, och sen blev det tyst. För varken han eller jag kunde minnas vad i h-e vi hade pratat om. Det kan man tycka är synd, fast å andra sidan finns en möjlighet att den inte skulle framstå som fullt så briljant i nyktert tillstånd. Kanske är det därför vi glömmer saker vi gör och säger på fyllan, för att dom helt enkelt inte överlever det nyktra ljuset.
Men för att knyta ihop påsen runt det här med alkohol och fotboll, för fastän jag inte ens såg matchen i lördags så har jag ändå hängt med på eftersnacket, så kan man kanske säga så här: Det är spritens fel att ni springer ut på planen och försöker slå ner domaren, och det är spritens fel att ni missar. Så det kanske jämnar ut sig i slutändan, det här med alkoholens konsekvenser.
Snotty var precis lika trevligt och intimt som en gång dess föregångare, Pet Sounds bar. Jag upplevde ingen större skillnad på inredningen men David berättade vänligt och insatt om de försiktiga förändringar som vidtagits. Och det är ju skönt, tycker jag min hill billy, att dom inte gjort om stället till en lounge area a la Clarion. Å andra sidan, den som skulle försöka sig på något sånt på Skånegatan måste ju vara både blind och döv kan man tycka, men det är faktiskt inte så långt bort till Clarion därifrån.
Åt det hållet men inte till själva hotellet gick jag strax före ett för att skaffa mig lite sömn. S och lilla I snusade sedan länge när jag, något vinglig, klev in genom dörren till S brorsas lägenhet. En kvart senare dök hennes brorsa upp, vi kan kalla honom K. Han var ungefär lika vinglig som jag och dessutom ganska irriterad. K är en synnerligen intelligent och tänkande ung man som, törs jag påstå, hatar inskränkthet och lågt i tak. Det gör vi väl säkert lite till mans men han tar det personligt. Kanske är det ungdomlig entusiasm (han är tretti..) kombinerat med fylla som gör att passionen lyser i hans ögon, men jag gillar verkligen hans sätt att med näbbar och klor försvara rätten att diskutera öppet utan att få klä skott för åsikter som, om man penetrerar dom en smula, snarare representerar ett kollektivt och socialt betingat tänk än en personlig åsikt baserad på reflektion och eftertanke.
Låter krångligt kanske men den här gången hade hela dispyten tydligen börjat med att en tjej sagt ”Men usch.. hur kan du ta jägarexamen?!” och sen pratat typ om djurens rätt i samhället. Och man kan väl lugnt påstå att K inte upplevde diskussionsklimatet som öppet och med högt tak, han blev ju snarare utpekad som mördare i sammanhanget.
Vi stod i hallen och pratade så pass länge att sommaren började ljusna utanför fönstret. När jag till slut gick och la mig minns jag att jag tyckte diskussionen hade varit den bästa jag varit med om på mycket länge och att jag dagen efter skulle försöka ta upp tråden med K.
Dagen efter kom, som den alltid gör, och efter en ganska lång tids konvalescens harklade jag mig och sa till K att det var minsann en fin diskussion vi haft där på natten. Han höll med, och sen blev det tyst. För varken han eller jag kunde minnas vad i h-e vi hade pratat om. Det kan man tycka är synd, fast å andra sidan finns en möjlighet att den inte skulle framstå som fullt så briljant i nyktert tillstånd. Kanske är det därför vi glömmer saker vi gör och säger på fyllan, för att dom helt enkelt inte överlever det nyktra ljuset.
Men för att knyta ihop påsen runt det här med alkohol och fotboll, för fastän jag inte ens såg matchen i lördags så har jag ändå hängt med på eftersnacket, så kan man kanske säga så här: Det är spritens fel att ni springer ut på planen och försöker slå ner domaren, och det är spritens fel att ni missar. Så det kanske jämnar ut sig i slutändan, det här med alkoholens konsekvenser.
fredag, juni 01, 2007
(Sjung med mig) "Thorbjörn Fälldin e homosexuell, homosexuell, homosexuell"
Hej Thorbjörn Fälldin, Yvonne Andersson, Staffan Danielsson, Ulla Löfgren, Mikael Oscarsson, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson och Hans Wallmark. Ni skriver bl a så här i er uppmärksammade debattartikel i DN där ni ställer er en smula aviga till homoäktenskap:
"Argumentet att enkönade par bör kunna ingå äktenskap, eftersom det finns de som genom adoption eller ett tidigare förhållande har barn, avvisas av den franska utredningen. Den slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan."
Lyssna på mig nu hörni, lyssna noga. Det är när man knullar som det blir barn, inte när man gifter sig. Herregud, skolkade ni från sexualundervisningen allihopa eller?
Dessutom bör ni veta detta, vilket kanske kommer som en chock för er. Ibland förstår ni, när en man och en kvinna knullar, så blir det inte barn ändå. Det kan antingen bero på att någon av dom använder preventivmedel (för att dom inte vill ha barn) eller för att en av dom eller båda har tjall på prylarna och inte kan reproducera sig. Enligt er definition av äktenskap borde dessa människor inte få vara gifta. Smart tänkt där.
Och det finns en fin paradox här också, nämligen att homosexuella snart nog är dom enda människor som vill gifta sig överhuvudtaget, och dom får inte gifta sig. Resten av befolkningen har ju tröttnat efter x antal misslyckade äktenskap och jobbiga skilsmässor.
Så det är väl egentligen fullt logiskt, enligt devisen "Man vill alltid ha det man inte kan få", att homosexuella fortsätter kämpa för sin rätt att få ingå äktenskap. Det tycker jag dom ska göra, det finns ju ändå en stor poäng i att ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett sexuell läggning. Men allvarligt talat hörni.. det där med att gifta sig, inte fan är det så mycket att sukta efter va? (Säger han som nyligen har förlovat sig..)
"Argumentet att enkönade par bör kunna ingå äktenskap, eftersom det finns de som genom adoption eller ett tidigare förhållande har barn, avvisas av den franska utredningen. Den slår istället fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön - detta som ett biologiskt faktum samt som en förpliktelse för både mamman och pappan."
Lyssna på mig nu hörni, lyssna noga. Det är när man knullar som det blir barn, inte när man gifter sig. Herregud, skolkade ni från sexualundervisningen allihopa eller?
Dessutom bör ni veta detta, vilket kanske kommer som en chock för er. Ibland förstår ni, när en man och en kvinna knullar, så blir det inte barn ändå. Det kan antingen bero på att någon av dom använder preventivmedel (för att dom inte vill ha barn) eller för att en av dom eller båda har tjall på prylarna och inte kan reproducera sig. Enligt er definition av äktenskap borde dessa människor inte få vara gifta. Smart tänkt där.
Och det finns en fin paradox här också, nämligen att homosexuella snart nog är dom enda människor som vill gifta sig överhuvudtaget, och dom får inte gifta sig. Resten av befolkningen har ju tröttnat efter x antal misslyckade äktenskap och jobbiga skilsmässor.
Så det är väl egentligen fullt logiskt, enligt devisen "Man vill alltid ha det man inte kan få", att homosexuella fortsätter kämpa för sin rätt att få ingå äktenskap. Det tycker jag dom ska göra, det finns ju ändå en stor poäng i att ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett sexuell läggning. Men allvarligt talat hörni.. det där med att gifta sig, inte fan är det så mycket att sukta efter va? (Säger han som nyligen har förlovat sig..)
Dagens ris
Två öl, två glas vin och en fyra whisky är inte tillräckligt för att göra mig bakis men lite smågrinig är jag ändå idag. Så jag tänkte passa på att spy lite galla, nu när jag för en gångs skull inte är så rosenskimrande lycklig för en stund.
För det första, till alla Alex Schulman-kritiker där ute. Ni måste vara dom spånigaste människor som går i ett par skor. Herr Schulman spelar en roll som provokatör, och en provokatör är ingenting utan sina kritiker. Fattar ni? Om ingen retar upp sig på hans provokationer så finns han inte. Punkt slut. Så om ni vill bli av med karln, radera honom från jordens yta, då ska ni ignorera honom. Istället sitter ni och retar upp er, ungefär som jag retar upp mig på er nu. Ni skriver ilskna kommentarer om tågtidtabeller i Ockelbo och Gud vet allt, och bara föder föder föder den mannens ego och rättfärdigar hans affärsidé. När ni skriver brev till honom så skriver ni brev till en seriefigur, och vad tror ni att vi ska få för svar? En ny provokation, naturligtvis. Ni kan aldrig vinna mot en seriefigur och jag tycker det är rätt åt er också, ni förtjänar honom era dumma jävlar.
För det andra, en ny rapport från Integrationsverket (som alliansen för övrigt ska lägga ner) visar att var fjärde svensk är beredd att rösta på ett parti som vill inskränka på invandrares rättigheter. Det är dags att börja fatta det här nu människor. Var fjärde svensk är inte en fet, inkrökt bonde i Skåne, var fjärde svensk finns överallt. Vad är det för samhälle vi vill ha? Ska vi ta och bestämma det nu en gång för alla och sen börja jobba mot det målet kanske? Whatcha gonna do about it Mr Politician?
För det tredje, hur kan det komma sig att varje gång Moneybrother släpper en ny låt så skriver recensenterna om hur bra den låten kommer att bli live? Hur kan dom veta det? Och vad säger egentligen den recensionen? Den här låten är egentligen inte så bra på skiva men den kommer att bli kanon live så köp skivan. Huh? Finns det nån annan artist som konstant får ett extra plus tack vare nånting som recensenterna tror kommer att hända på en scen nån gång i framtiden? Det är skivan ni ska recensera, ingenting annat, så skärp er.
För det fjärde, så är det åt h-e att man ska behöva åldras. Kroppen knarrar och knotar på morgonen, är trött på kvällen och däremellan får man vara glad om lunchkoman inte blir allt för överhängande. Det enda som irriterar mig mer än min åldrande svekfulla kropp är alla ni som försöker fuska er förbi i kön. Alla ni som lyfter, drar, stoppar in implantat och botoxar bort era rynkor. Allt det ni gör får bara mig att se ännu äldre ut, så lägg fan av med det.
Sign
Vän av ordning
För det första, till alla Alex Schulman-kritiker där ute. Ni måste vara dom spånigaste människor som går i ett par skor. Herr Schulman spelar en roll som provokatör, och en provokatör är ingenting utan sina kritiker. Fattar ni? Om ingen retar upp sig på hans provokationer så finns han inte. Punkt slut. Så om ni vill bli av med karln, radera honom från jordens yta, då ska ni ignorera honom. Istället sitter ni och retar upp er, ungefär som jag retar upp mig på er nu. Ni skriver ilskna kommentarer om tågtidtabeller i Ockelbo och Gud vet allt, och bara föder föder föder den mannens ego och rättfärdigar hans affärsidé. När ni skriver brev till honom så skriver ni brev till en seriefigur, och vad tror ni att vi ska få för svar? En ny provokation, naturligtvis. Ni kan aldrig vinna mot en seriefigur och jag tycker det är rätt åt er också, ni förtjänar honom era dumma jävlar.
För det andra, en ny rapport från Integrationsverket (som alliansen för övrigt ska lägga ner) visar att var fjärde svensk är beredd att rösta på ett parti som vill inskränka på invandrares rättigheter. Det är dags att börja fatta det här nu människor. Var fjärde svensk är inte en fet, inkrökt bonde i Skåne, var fjärde svensk finns överallt. Vad är det för samhälle vi vill ha? Ska vi ta och bestämma det nu en gång för alla och sen börja jobba mot det målet kanske? Whatcha gonna do about it Mr Politician?
För det tredje, hur kan det komma sig att varje gång Moneybrother släpper en ny låt så skriver recensenterna om hur bra den låten kommer att bli live? Hur kan dom veta det? Och vad säger egentligen den recensionen? Den här låten är egentligen inte så bra på skiva men den kommer att bli kanon live så köp skivan. Huh? Finns det nån annan artist som konstant får ett extra plus tack vare nånting som recensenterna tror kommer att hända på en scen nån gång i framtiden? Det är skivan ni ska recensera, ingenting annat, så skärp er.
För det fjärde, så är det åt h-e att man ska behöva åldras. Kroppen knarrar och knotar på morgonen, är trött på kvällen och däremellan får man vara glad om lunchkoman inte blir allt för överhängande. Det enda som irriterar mig mer än min åldrande svekfulla kropp är alla ni som försöker fuska er förbi i kön. Alla ni som lyfter, drar, stoppar in implantat och botoxar bort era rynkor. Allt det ni gör får bara mig att se ännu äldre ut, så lägg fan av med det.
Sign
Vän av ordning
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)