fredag, juni 26, 2009

R.I.P Michael Jackson




Michael Jackson är död. Min rumsgranne på jobbet sa det när jag kom imorse, och jag vacklade till lite. För mig kommer han alltid att vara killen på bilden här ovanför, min bevakning av hans karriär efter Thriller har nämligen varit blygsam. En och annan skitbra låt under 90-talet, visst, men för den som är mer intresserad av musik än populärkulturella fenomen så har det varit svårt att hålla intresset vid liv. Jag menar inte att förringa honom nu, jag vet vet att det finns många fans där ute som sörjer hans bortgång och jag har all respekt för det, men enligt min åsikt var det ganska länge sedan han förtjänade titeln "King of pop". Eller så skiter vi i det där förtjänandet och säger som amerikanerna, once a champ always a champ.

Alldeles oavsett vad som hände med hans karriär senare så råder det åtminstone ingen som helst tvekan om att Thriller var, är och förblir ett av tidernas bästa popalbum.

torsdag, juni 25, 2009

Engagemang


Jag befinner mig en delvis ny och ganska knepig situation. Jag försöker balansera tiden och den samlade orken mellan arbetet och familjelivet, och där är inget nytt. Men eftersom allt jag gör på jobbet sedan jag kom tillbaka efter föräldraledigheten är nytt och det känns som att vad fan som helst kan hända när fan som helst så infinner sig ett vägval. För jag vet av erfarenhet att det går alldeles utmärkt att säga ja och jajamensan till allt som dyker upp på jobbet och det kan vara nog så roligt och tillfredställande att känna sig så nödvändig och duktig som man då kan göra. Men.. varje gång jag kommer hem så springer en liten kille mot mig med armarna utsträckta. Han behöver också mig. Sen tittar jag in i vardagsrummet och där sitter en liten tjej som inte gärna sträcker ut sina armar mot mig, hon är för cool för det, men hon behöver också mig. Och på golvet, där ligger en mindre tjej, en riktigt liten en, vars blick och leende får mig att aldrig vilja lämna huset. Och det är inte nog med det, för nere i källaren sitter två tonåringar och Wow-ar, vilket kanske låter som att ha två aliens i huset men faktum är att dessa killar är så oerhört snälla, roliga och älskvärda att jag smälter varje gång jag ser dem.

Med andra ord, varje gång jag kommer hem från jobbet vill jag aldrig åka tillbaka till jobbet. Sen sover jag, sen blir det morgon och autopiloten slår på. Det är inte så att jag vantrivs på jobbet, det så att jag trivs så förbannat mycket bättre där hemma. Och jobbet kan, i värsta fall, bli ett hot mot allt det jag håller kärt. Ett hot blir inte mycket större än så.

Jag får nog börja fundera lite på vad jag vill prioritera i livet, vilket förstås är en lyx i sig. Att behöva prioritera livets innehåll, det måste vara motsatsen till tomhet och ensamhet. Jag är lycklig, så mycket vet jag. Men jag har småkrisat de senaste dagarna, upplevt hotet. Jag är fånig, lite stingslig, men det kan bero på att jag varit hemma i sju månader och man studsar fan inte tillbaka till 190 knyck över en natt. Jag antar att jag helt enkelt har upplevt stress, mestadels emotionell sådan, och jag är inte skitduktig på att hantera den direkt. Men va fan, man kan ju inte vara duktig på allt, säger han som är farligt nära att fastna i duktig-pojke-fällan (jodå flickor, den fällan finns också).

onsdag, juni 24, 2009

Onsdag igen

Och onsdag betyder att jag skriver på Barstol. Idag klockan 09.00 publiceras en text som är lång, kanske en aning svårtillgänglig och möjligen till och med lite krävande. Och det är vad hela texten handlar om, att vi medborgare i informationssamhället får allt svårare att ta till oss budskap som överskrider en viss abstraktionsnivå. Låter det här intressant? Inte det? Men du.. ge det åtminstone en chans, okej?

onsdag, juni 17, 2009

Neil (forever) Young



Idag läser du min rapport från fredagens besök på WTAI-festivalen på Barstol

måndag, juni 08, 2009

WTAI

Nu är det bestämt. Det kom hastigt på och kommer att bli lite tajt men på fredag blir det WTAI för mig. Det SKA jävlar i mig gå! Valet av dag blev ganska enkelt, jag har aldrig (skäms på mig!) sett Neil Young och Moneybrother spelar på lördan. Visst, ett tvådagarspass hade kanske varit optimalt men en småbarnsförälder får ibland nöja sig med en hygglig kompromiss. Det är inte direkt så att jag klagar.. om någon trodde det.

Ses vi där då eller?

söndag, juni 07, 2009

Oj

När min 1,5-årige son säger "oj" brukar det betyda att han gjort något som han inte gör varje dag. Imorse klockan 05.57 satt han i sin spjälsäng och rabblade sitt lätt förvånade mantra, "oj.. ojoj.. oj". När jag kom in i rummet var det lite skumt, jag var sömndrucken och utan mina glasögon så jag såg inte riktigt vad det var han höll i handen. Att han hade lyckats ta av sig sin blöja stod klart, men det var inte förrän jag kom riktigt nära som jag kunde identifiera det olycksaliga föremålet i hans hand. Det var en bajskorv.

Konspirationsteoretikern där ute kan hävda att den här historien inte håller eftersom jag borde ha känt lukten på långt håll, men då ska du veta att min allergi så härs års effektivt hindrar all form av doftidentifikation. Även den av bajskorvar. En defekt som ibland, eller ganska ofta när man byter blöjor med den frekvens som jag gör, kan vara en välsignelse. Men imorse kom jag lite för nära.. det hade varit bra att få en varning av näsan åtminstone ett par steg ifrån.

fredag, juni 05, 2009

Jonathan Richman - I Was Dancing In The Lesbian Bar Live

Jag älskar den här mannen, han gör mig glad! Du som har sett "Den där Mary" känner igen honom som killen som dyker upp och sjunger i var och varannan scen, men mr Richman har förstås mycket mer på sitt samvete. Det började med Modern Lovers en gång i början av 70-talet, sen har han gått sin egen väg och gjort det som fallit honom in. En förebild, på alla sätt och vis.

torsdag, juni 04, 2009

Våga vägra twittra

Alltså twittra, vad fan är meningen? Är det meningen att jag ska vara intresserad av informationen "Har hällt upp ett glas rött och bänkat mig framför CSI Miami"? Jag är ledsen, twitter gör bara mitt människoförakt starkare.

Jag är inte den som sitter och snackar blaj med kompisar i telefonen, jag har telefonfobi. Alltså borde jag egentligen passa perfekt för twitter, uppdatera min status med jämna mellanrum och låta kompisarna veta vad som händer i mitt liv. Men för i h-e.. det är ju så jävla ointressant så klockorna stannar! Det faller liksom på själva grundidén, vem i h-e kan vara intresserad av om jag sitter och skiter eller har tagit en löprunda eller steker bacon eller, den här är fin, "myser i soffan"? Allvarligt alltså, vill ni veta sånt om mig?

Är det här en generationsfråga? Är jag för gammal? Nå, så svara mig då! Jag fattar kändisgrejen, det gör jag. Britneys hängivna fans vill veta allt, ibland vill kanske till och med jag veta vad hon gör. Men att Malin 37 i Bromma har hängt tvätt och öppnat en påse Gott & Blandat är information som gör mitt liv så mycket fattigare.

onsdag, juni 03, 2009

Lilla lördag kan väl spenderas sittande på en Barstol kan tänka

Idag försöker jag sammanfatta Ryan Adams karriär på Barstol.nu

tisdag, juni 02, 2009

Starstruck



Igår såg jag Jan Berglin på Konsum krysset och blev starstruck. Jag brukar se honom där ibland, och det är samma sak varje gång. Jag vill gå fram och uttrycka min beundran, men karln utstrålar en enorm integritet och jag blir blyg. Fast han kanske skulle bli jätteglad, vad vet jag.. det får fan bära eller brista nästa gång.. jag gör det! Eller.. så blir det fel, liksom att han betraktar Konsum krysset som en safe zone och tycker det är skönt att slippa kladdiga beundrare. Han kanske går omkring där och betraktar, han är ju en sån, en betraktare, och om jag klampar fram och börjar stamma så har jag blåst hans cover och sen blir det inga fler Berglin-serier. Tänk vad hemskt! Nej, den risken får inte tas. Jag håller käft, nu och för alltid. Det blir nog bäst så.