Black army, en samling hyggliga människor?

Jag var på fotboll igår, Gefle spelade en skitmatch mot AIK och torskade med 1-0 efter insläppt mål redan i första spelminuten. Matchen var inget att skriva hem om, AIK spelade tryggt defensivt och Gefle körde fast totalt.

Det såg ut ungefär som det brukar, fast precis tvärtom. Nu har Gefle äntligen hittat modet att hålla i bollen istället för att spela "sparka-spring-fotboll", men istället blir man totalt uddlösa när man får anfalla mot ett samlat försvar. Jag är orolig, med det här spelet blir man allsvenskans mest lättlästa lag istället för det mest svårspelade.

Även om den här fotbollen visserligen är trevligare att titta på än den gamla ”långa bollar på Dahlberg-varianten” (det började med Ytterbom, sen kom Oremo, sen Gerndt, sen Orlov, men spelidén har hela tiden varit densamma) så blir det desto mindre trevligt när antalet avslut på mål är noll.. NOLL! Vi har inga centrala mittfältare som kan fylla på och göra mål när våra anfallare står felvända med boll i straffområdet, då blir det väldigt lätt för ett lag som AIK att försvara sig.

Hursomhelst, nu till bomben, i dubbel bemärkelse. Det var faktiskt så att Black army stod för det mest positiva inslaget i gårdagens match, och jag sitter fortfarande och skakar av förvåning när jag tänker på det. En bit in i första halvlek briserar en rätt rejäl fyrverkeripjäs på plan, inkastad av någon i AIK-klacken. Vad händer? Jo, klacken hivar ut killen som kastade bomben över staketet till väntande polis och skanderar sedan ”UT MED PACKET!” 

Jag trodde inte mina ögon, men är fan inte den som är den. Jag har ondgjort mig mycket över Stockholmssupportrar genom åren men det här agerandet ska klacken ha cred för. Bra gjort! Black army kallade det självsanering, och det är väl förmodligen en effektivare väg fram till en sund supporterkultur än att jag sitter här och gnäller om sönderslagna bensinmackar.

Jag har sagt det förut, ingenting är som det brukar. Och ingen är gladare för det än jag.

Stora träd kastar långa skuggor

Känns det inte lite som att allt annat har hamnat i Breivik-rättegångens mediaskugga just nu? Förståeligt iofs, men tråkigt. Det blir så fattigt när bara en stor sak får plats i medierna.

Jag ska säga det på en gång, jag har inte hängt med i rättegången. Jag orkar inte, finner inget intresse. Efterspel är sällan roliga, även om jag förstår varför rättegången är öppen och välbevakad. Vi måste lära oss något av det här, det är väl alla överens om, men vad?

Att slagkraften hos ensamma galningar aldrig får underskattas? Att grumliga politiska förbund ibland kan kasta ur sig en sådan som Breivik? Är det här ett politiskt dåd eller en ensam galnings verk? Där, i den absolut viktigaste kärnfrågan, står man väl och vacklar fortfarande. Alla vacklar utom Breivik själv som väldigt tydligt vill tala om för oss att det han gjorde var politiskt motiverat och utfört vid alla sinnens fulla bruk.

Jag minns den norske terroristexperten som satt i direktsändning och var så arrogant tvärsäker på att Al-Qaida låg bakom bomben. Sen kom rapporterna från Utöya, och helt plötsligt blev allt ställt på ända. Det förstod till och med jag att en A-Qaida-terrorist inte gör en sån grej. Och tänk hur mycket enklare det hade varit för den norska befolkningen och resten av världen att förstå detta dåd om det varit en helt vanlig terrorist som låg bakom. En sån där muslimsk galning med bomb-bälte, den naturliga stereotypen. Istället en tvättäkta norrman som kanske eller kanske inte är galen. Värsta scenariot.

Hur man bedömer Breiviks psykiska tillstånd avgör straffpåföljden, och straffpåföljden kommer i sin tur att förfölja varenda norrman tills domedagen, om det inte blir så som majoriteten vill. Det verkar ju för övrigt som att majoriteten och Breivik är överens, straffet bör bli fängelse.

Jag är av en annan åsikt. Om någon önskar se minsta ånger hos den här mannen, minsta tecken på att han kommit till insikt om vad han faktiskt gjort, och jag tror att många önskar just det, så är det självklart vård som gäller. I fängelse kan han sitta och ruttna tills han dör, men om någon tycker att det är ett rättmätigt straff för det han gjort så är det ju bara nonsens. Det finns inget rättmätigt straff, det närmaste vi kan komma försoning är genom insikt och ånger hos förövaren. Det finns förstås inga garantier för att vi någonsin kommer att få bevittna denne mans ånger, men vård torde väl ändå vara den enda vägen som åtminstone öppnar upp möjligheten.

Nu har jag sagt det jag vill säga i den här frågan. 

SM-GULD!

DÄR SATT DEN!

Bojkotta Handelsbanken

Att banker bedriver en verksamhet som borde klassas som kriminell visste jag redan, så jag borde väl inte bli förvånad antar jag. Men historien tål att berättas lik förbannat, allmänheten bör varnas. Håll er borta från Handelsbanken, ty där har man gjort en konstart av att råna sina kunder.

Det var alltså en gång två intet ont anande bankkunder som stämde träff med sin PERSONLIGA bankman på Handelsbanken (vi kan kalla henne X). Det här utspelar på tiden innan den Stora Krisen, dvs en tid då rekommenderade sparformer ofta bestod av aktiefonder och dylika styggelser. De två bankkunderna, jag och min fru, ville prata om just sparformer och lade fram sina önskemål, som i stort (ej ordagrant) gick ut på följande:

Ge oss förslag på sparformer med låg risk och så hög avkastning som möjligt. Vi känner till att det finns en klar koppling mellan risk och avkastning, vi förstår att låg risk leder till låg avkastning, men ge oss inget högrisk-alternativ, ok?

Utifrån dessa förutsättningar presenterade den PERSONLIGA bankmannen ett förslag som påstods innebära en maximal risk på tretusen kronor. "Om allting går alldeles åt skogen så kan ni ändå inte förlora mer än så", förkunnade glatt den PERSONLIGA bankmannen. Bländade av det älskvärda bemötandet och banklokalens sobra inredning accepterade vi erbjudandet. Det här kunde väl ändå inte gå fel?

Jodå. Döm om vår förvåning när vi i förra veckan, flera år efter nämnda möte, plötsligt fick ett brev med posten som talade om att de fonder vi valt för vårt sparande hade upphört att gälla och att vi skulle få en återbetalning baserad på något slags "nominellt värde". Brevet talade inte om varför fonderna upphört att existera, ej heller vad detta nominella värde skulle betyda för oss i form av vinst/förlust. "Det här verkar skumt" sa min fru. "Ja, bäst att kolla upp det" sa jag.

Sagt och gjort, dagen efter gick min fru till banken med brevet och träffade en bankman (inte den PERSONLIGA denna gång ty hon är föräldraledig). Den opersonlige bankmannen tittade på brevet, slog lite på sin dator och berättade sedan att fonderna upphört att gälla eftersom deras slutdatum helt enkelt hade passerats. Vilken fullkomligt blixtrande logik. På frågan om man inte kunde tänkt sig att skicka ut information FÖRE detta datum som berättade att fonderna SKULLE KOMMA att upphöra hade den opersonliga bankmannen inget svar.

Jag menar, med tanke på att den nominella återbetalningen resulterade i en förlust på drygt TRETTIOFEMTUSEN KRONOR för oss så hade det varit GANSKA BRA ATT FÅ REDA PÅ DET SÅ HADE MAN KANSKE KUNNAT GÖRA NÅGOT ÅT SKITEN LIKSOM.

Jävla rövare, ni kan faktiskt dra åt h-e på riktigt. Inser ni hur mycket TRETTIOFEMTUSEN KRONOR är för en barnfamilj som sparar och gnetar och amorterar på huset för att kunna bo kvar även om en skulle bli arbetslös? Jag undrar, X, hur mycket du tjänade på affären. Hur mycket du tjänade på att ljuga oss rakt i ansiktet, medvetet eller bara för att du är inkompetent. Eller förresten, jag vill inte veta. Sätt in pengarna på mitt konto bara, den ursprungligen utlovade risken på tretusen kronor vill jag dessutom ha som ersättning för sveda och värk. Om detta inte sker kommer jag att göra en polisanmälan, och jag håller dig X personligt ansvarig för att ha rånat oss på trettiofemtusen kronor.

Jävla bankhelvetesidiotjävlar.

Sverige

På vägen till svärfars gård där vi firar påsk reser vi genom södra Norrlands inland och jag betraktar ett bortglömt Sverige genom bilrutan. Det är glest mellan de förfallna gårdarna längs de dåligt underhållna vägarna och staplarna som visar mottagning på min hypermoderna iPhone pendlar hela tiden mellan 1 och "ingen service".

Det här är landet som jag växt upp i, ändå känns det så oerhört främmande. Ju mer jag tittar på det, desto längre bort verkar det befinna sig. Ändå finns där en stark påminnelse om ursprung, en doft av lövbrasor och sura gummistövlar letar sig osynligt in i mitt medvetande. Det blir en resa genom tiden som då och då avbryts av fullkomligt vardagliga moderniteter. Mobilens ringsignal skär som en lie genom tidens väv, en osynlig hand för mig abrupt tillbaka från 70-talets barndom dit tankarna har förirrat sig.

Då när gårdarna vi passerade med pappas Opel Kadett inte var så nedgångna och slitna. Då när korna stod nära vägen, så nära att man nästan kunde ta på dem om man sträckte ut armen genom fönstret. Då när asfalten, som låg ny och slät under hjulen, kysste dikenas prunkande blomster. Då när jag satt i baksätet utan ens ett midjebälte på mig och försökte få in P3 på transistorradion (Bajazzo stod det på den, var den italiensk?)

Det är kanske inte så konstigt att jag blir nostalgisk när jag reser genom södra Norrlands inland ändå. Det är den tiden, jag har den rätta åldern för nostalgi. Men det är egentligen inte klokt att det gamla Sverige finns kvar där i skymundan och ser likadant ut som när jag var liten, bara lite mer slitet och öde. Man ser det ju väldigt sällan, bara de där få gångerna när man ska till någon avlägsen skidort eller på någon släktings begravning.

Somliga ser aldrig det gamla Sverige, de sitter kvar i städerna och tror att det är så vårt land ser ut 2012. Det är lite synd, för även om det gamla landet har sjukt dålig täckning och skogen är sååå ofräsch så är det därifrån vi liksom.. härstammar. Vill du inte veta var du kommer ifrån? Det är som att gå på museum förstår du, fast gratis, och överallt. Helt interaktivt. Värsta grejen.

Trevlig helg!

Ingenting är som det brukar

Moderaterna tappar mark, Brynäs är i SM-final och jag lyssnar på Frida Hyvönen, och jag vet inte vad som är mest överraskande.

Kanske är det ändå fröken Hyvönen. Jag har alltid tyckt att hon sjunger gnälligt och att musiken är överdrivet genomtänkt och lite fånig, på något sätt. Men texterna, det är där det lyfter. Här sitter jag och nynnar med i Terribly Dark, vem fan kunde ha trott det? Jag får revidera min uppfattning om henne som artist, och det gör jag inte ofta.

Moderaterna, äh.. sossarna upplever en sån där effekt igen, den brukar hålla i sig ända tills partiledaren ifråga börjar öppna käften. Vi såg det med Mona, vi såg det med Håkan, det är som gamla tiders sändningar från längdskidåkning med Gunde & co, "den tomma tv-rutans dramaturgi". En kommentator, lämpligast Christer Ulfbåge, säger "Nu borde Gunde vara HÄR" medan vi tittar på en tv-bild där små kluttar av snö faller graciöst från tyngda granar, men ingen Gunde inte. Det är spännande så länge inget händer, sen började de med mass-starter och allt var förstört.

Min gamle kompis Tommy har lett Brynäs fram till en SM-final och hela Gävle har hockeyfeber. Jodå, vi bodde grannar förr och satt på hans rum och lyssnade på Saints & Sinners med Whitesnake, men det var längesen nu. Bra jobbat Tommy, jävligt bra jobbat! Drakar har fällts, demoner har jagats på flykt, nu återstår bara att mangla ner norra AIK. Gudarna ska veta att den här bygden där fabriker läggs ner i samma takt som Anders Borg byter hårsnodd behöver lite framgång och framtidstro. Vi börjar liksom nästan tro nu att det skulle kunna gå vägen, att det kanske ändå inte går åt h-e den här gången. Eller som en av sönerna sa igår kväll när Brynäs vunnit första finalmatchen uppe i Skellefteå: "Ja nu lär vi ju inte torska med fyra raka iaf". Det är framtidstro a la Gävle det.

Och så lite sport

Update 4/4: JAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Tänk dig att din nemesis från högstadiet, han som alltid skulle vara där och peta och reta och betedde sig som ett svin i största allmänhet, är på väg att åka på fett med stryk av en liten taekwando-kille som är hälften så stor. Så känns det att vara Brynäsare idag.

Hoppet finns där, men man vågar inte ens tänka tanken. Nej, de där jävla Färjestad kommer förstås att vinna ikväll och ta det till sju matcher för de överlever ju alltid på något mirakulöst sätt. Men skit samma, faktiskt, för vad som än händer har årets upplaga av Brynäs visat att man kan komma väldigt långt med talang och fart odlad i de egna leden istället för att fladdra med plånboken och dra ihop ett köpegäng. Man har också bevisat att ett hockeylag år 2012 inte behöver innehålla 2-3 vedhuggare i +100-kilosklassen för att försvara sig i egen zon, det går bra med duktiga hockeyspelare också.

Schizofrenin är total, fotbollen har börjat mitt i hockeyslutspelet. Igår mötte Gefle MFF på bortaplan och jag sa redan innan (ja vad var det jag sa?!) att det skulle bli en poäng. En MFF-spelare, har glömt hans namn, påstod efter matchen att han hellre skulle sluta med fotboll än spela som Gefle gör. Det är bra, då vet man att man fått motståndaren ur balans.

Gefle kommer att spela bättre längre fram under säsongen, det brukar man göra. Men oron finns alltid där, en säsong med Pelle Olssons mannar är alltid en resa mellan hopp och förtvivlan. I år verkar de flesta vara säkra på att de landar på säker mark, alltså är det läge för en varning: tro nu för fan inte att det är lugnt, för då går det åt h-e. Ja, som vi brukar säga här uppe, det kan ju alltid gå åt h-e.

Men ikväll, åh Gud om det fick gå vägen, om vi fick skicka de där jävla hillbillysarna tillbaka till urskogen de kommer ifrån så Loob sätter snorkråkan i luftstrupen, det skulle vara så oerhört jävla SKÖNT!