Edinburgh, en reseskildring

Om du funderar på att åka till Edinburgh rekommenderar jag att du läser mitt inlägg på Barstol.nu först. Det finns några fallgropar ser du, speciellt för den som reser med barn (vilket bilden ovan inte på något sätt illustrerar, där är det snarare klackarna i taket både för mig och lilla E).

Love is in the air

Kära läsare!

Det är lite sent påkommet, jag hann inte länka innan vi stack på minismekmånad förra veckan, men en rapport från bröllopet finns att läsa på Barstol.

Hur det var i Skottland? Jo.. både och, blandade känslor. En utförligare rapport kommer på Barstol på onsdag (låt mig bara säga att Edinburgh inte är den barnvänligaste stad jag besökt).

Nu måndag. Hujedamig, snacka om att man landar hårt efter den lyckligaste veckan i ens liv. Men det får det väl vara värt, det ska fan inte gnällas här inte!

Dan före dan

Imorgon gifter vi oss, och jag börjar så smått undra om vi har tänkt på allt. Det har vi väl inte, antar jag, men skit samma. Det är bara en fest, bara en fest.. nej, inte riktigt.

Jag försöker hålla fjärilarna i bröstet borta, andas lugna djupa andetag, men jag bara vet att jag kommer att vara lättrörd som en pulversås innan det här är över. En gång förra veckan började både jag och S att gråta när jag var hemma på lunchen. Vi satt och lyssnade på potentiella låtar att göra inmarsch till, och när Joni Mitchell sjöng A case of you brast det för oss båda. Vi är människor som normalt håller masken lika stenhård som Clint Eastwood, så den där lilla lunchincidenten är väldigt talande för exakt hur nära euforins yttersta och märkliga gräns vi befinner oss just nu. Den gräns där man gråter av glädje och skrattar av stress, det är ett underbart tillstånd måste jag säga men jag tror inte jag pallar så värst länge till. Bara tills imorgon, sen kan vi börja slappna av igen.

It's wednesday and you know where to go

Det är lilla lördag idag och jag har som vanligt fått äran att besudla bloggkollektivet Barstol med mina små krumma bokstäver. Idag skriver jag om svensexan som ägde rum i helgen.

Bilen

Familjens bil har alltid varit en central plats under semestrarna. När jag var liten satt vi ofta och kivades om ratten jag och brorsan, på någon gräsplätt bredvid en hyrd stuga i Norrland. Jag minns lukten av solvarm galon och bakelit, och ibland brända löv (på den tiden hade alla bilar cigaretttändare). En gång lyckades vi lägga ur både handbromsen och växeln, bilen hann rulla iväg ett par meter innan vi fick stopp. Inte fan sa vi nåt till farsan, och han märkte väl säkert vad som hade hänt men han sa aldrig något om det han heller. Små pojkar kunde gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, så var det i vår familj. Första gången jag var fyllechaffis åt mina föräldrar var jag nog bara tolv år gammal, det var visserligen ute på landet och efter små grusvägar men ändå ganska anmärkningsvärt om du frågar mig.

Tjugotalet år senare satt mina äldsta söner och kivades på samma sätt på en gräsplätt utanför stugan i Hälsingland. Skulle tro att det var sommaren 1997. Jag var separerad och fattig, bilen var en skrotig Opel Kadett (den sämsta bil jag någonsin ägt) som jag på ren chans åkte land och rike runt med i mitt jobb. Även den bilen hade en fungerande cigarrettändare, det var väl i stort sett det enda som fungerade på biljäveln. Sönerna lyckades aldrig ställa till med någon eldsvåda men väl dra ur batteriet. Jag började skälla på ungjävlarna när bilen visade sig vara helt död. Min far däremot, som alltid är rådig i mekaniska knipor, tog det hela med ro och hämtade batteriladdaren (en bra karl har alltid en sådan nära till hands). Små pojkar kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder.

Ytterligare tolv år senare sitter nästa ungskock och kivas bakom ratten. Sommaren 2009 är bilen ganska ny och fin, åtminstone är den nyare och finare än någon annan bil jag ägt. Sonen, han i röd tröja, tar självklart och naturligt plats bakom ratten (med, skulle det visa sig, kladdiga händer) och dottern väntar snällt bredvid. Det är inte likt henne, inte alls. Hon är den typen av tjej som snor alla grejer som lillebror leker med, som bryskt flyttar på honom om han råkar sitta på den plats där hon vill sitta och som alltid tar den sjäklvara ledarrollen varje gång duon ger sig ut på egna små äventyr. Men i bilen blir hon plötsligt avvaktande och betraktande, som om den sista nedärvda mansrollen bor där inne. Eller så tyckte hon helt enkelt inte att det verkade speciellt roligt att sitta och rycka i en ratt, vad vet jag.

Det finns iallafall ingen cigarettändare på den här modellen. Hålet finns visserligen kvar men det används till att ladda mobiltelefonen. Ingen eldsvåda alltså. Inget urdraget batteri heller, för slår man på lyset börjar det pipa, slår man på radion går den bara i en timme och stänger sedan av sig själv. Och handbromsen är elektronisk och går inte att lägga ur om inte motorn är igång. Små pojkar, och små flickor, kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, men biltillverkaren ifråga har effektivt satt stopp för alla sedelärande konsekvenser. Det kan jag tycka är lite synd.

Ia är igång igen

Jag noterade nyss, sprudlande glad, att en av mina absoluta favoriter har börjat blogga igen. Hon verkar ha varit igång ett tag, hur kunde jag missa det? Jo, det beror väl för fan på att jag har slutat läsa bloggar kan tro. Jag vet inte om jag tänker börja igen, det här kanske bara är ett tillfälligt tillstånd.

Hursomhelst, det är inlägg som detta (och många många andra) som gör att jag aldrig riktigt kan slita mig från hennes blogg.

Low-fi-bröllop

Så här är det. Vi ska gifta oss borgerligt, och vi vill göra en egen grej av det. Dvs icke-traditionellt, inte romantiskt geggigt utan.. ja, något eget. Vi är som vi är, och vi vill kunna stå för den här ceremonin nu och i evigt minne.

Det här har satt en del bryderier i våra huvuden. Det är ju alltid enklare att köpa det färdiga paketet, att göra som alla andra, då slipper man tänka ut skiten själv. Men har man satt fan i båten får man ro honom i land, och vi tänker inte backa en tum. Således kommer vi att ha ett bröllop utan bordsplacering, utan toastmasters (vi kallar dem värdar.. hmm..) och utan talarlistor. Sätt dig var du vill, ska du säga något så klinga i glaset och säg det. Sluta tjafsa liksom.

Insikten som slår en efter ett tag är att somliga gäster kommer att bli lite förvirrade, andra kanske till och med besvikna. Och frågan infinner sig, är det för deras skull vi har bröllopet? Nej. Borde vi inte då få som VI vill ha det? Nja. Det funkar inte riktigt så, har jag börjat inse. Ett bröllop är till i första hand för de som gifter sig men också ganska mycket för gästerna. Och folk har vissa förväntningar när de går på bröllop, så är det. Visserligen borde de som känner oss veta att de ska förvänta sig det oförväntade om det går på VÅRT bröllop, men ändå.. jag oroas lite av det här. Det gäller att stå på sig, för det finns människor omkring oss som försöker styra oss tillbaka till traditionen.

Nåväl, just nu våndas vi runt ett konkret problem: vigselförrättaren har övertygat oss om att vi bör ha musik i början av ceremonin, liksom för att samla gruppen och sätta tonen. Okej, vi ska ha musik. Men då får det vara något originellt, något som vi själva har en relation till. Så jag börjar gräva i skivsamlingen och hittar ett antal jävligt grymma låtar om kärlek (Ryan Adams version av Always on my mind, Only love can break your heart med Neil Young, A case of you med Joni Mitchell, Into my arms med Nick Cave, m fl). Problemet är bara att de vackraste låtarna om kärlek handlar om antingen FÖRLORAD eller HOPPLÖS kärlek. Inte direkt den tonen man vill sätta på ett bröllop.

Och en sån här grej gör mig sömnlös, vilket väldigt få saker gör. Innan jag har hittat den där perfekta låten får jag ingen ro i kroppen, men jag har liksom aldrig behövt tonsätta ett bröllop förut, man har ju fan bara lyssnat på de där sorgliga poeterna. Har du något förslag?

Barstol igen

Idag skriver jag om fördomar på Barstol

Syskonkärlek

Vad som får en att plötsligt slänga in ett inlägg efter en alldeles för lång tystnad kan naturligtvis variera. Den här gången var det bilden på mina två döttrar som jag bara inte kan undanhålla alla eventuellt kvardröjande läsare (om det finns någon kvar, tack för förtroendet!) Det är så mycket kärlek och ömhet i den här bilden att jag får tårar i ögonen varje gång jag ser den. Cheesy, jag vet, men vad fan.. man blir rätt mjuk när man har såna här manicker omkring sig hela dagarna.

Hela dagarna ja, det var ju så i tre veckor, det var den semester jag fick. Och vi fick en del gjort, som fjällvandring, en tripp till västkusten och ett par lata dagar vid sommarstället i Hälsingland (passar inte oss, vi behöver aktiveras). Men det kommer mera, för snart (nästa lördag) gifter vi oss och sen drar vi iväg till Edinburgh några dagar. Någon som har tips på vad man kan se och göra i den staden? Jag var bara ett barn sist jag var där, men någon slags whiskey borde iaf få slinka ner några gånger tycker jag.

Att gifta sig.. HA! Fan vad skumt det där känns. Skumt men bra, fast just nu mest stökigt. Jag kan inte bestämma mig för hur jag egentligen kände när jag köpte öl, vin och sprit på systemet för sjuochetthalvttusen härom dagen, det pendlade mellan "nu borde man grilla" och jordens närstående undergång. Måste vi dricka för att ha roligt? Ja, det måste vi.

Hoppas ni har det bra där ute.