Dan före dan

Imorgon gifter vi oss, och jag börjar så smått undra om vi har tänkt på allt. Det har vi väl inte, antar jag, men skit samma. Det är bara en fest, bara en fest.. nej, inte riktigt.

Jag försöker hålla fjärilarna i bröstet borta, andas lugna djupa andetag, men jag bara vet att jag kommer att vara lättrörd som en pulversås innan det här är över. En gång förra veckan började både jag och S att gråta när jag var hemma på lunchen. Vi satt och lyssnade på potentiella låtar att göra inmarsch till, och när Joni Mitchell sjöng A case of you brast det för oss båda. Vi är människor som normalt håller masken lika stenhård som Clint Eastwood, så den där lilla lunchincidenten är väldigt talande för exakt hur nära euforins yttersta och märkliga gräns vi befinner oss just nu. Den gräns där man gråter av glädje och skrattar av stress, det är ett underbart tillstånd måste jag säga men jag tror inte jag pallar så värst länge till. Bara tills imorgon, sen kan vi börja slappna av igen.