onsdag, augusti 05, 2009

Low-fi-bröllop

Så här är det. Vi ska gifta oss borgerligt, och vi vill göra en egen grej av det. Dvs icke-traditionellt, inte romantiskt geggigt utan.. ja, något eget. Vi är som vi är, och vi vill kunna stå för den här ceremonin nu och i evigt minne.

Det här har satt en del bryderier i våra huvuden. Det är ju alltid enklare att köpa det färdiga paketet, att göra som alla andra, då slipper man tänka ut skiten själv. Men har man satt fan i båten får man ro honom i land, och vi tänker inte backa en tum. Således kommer vi att ha ett bröllop utan bordsplacering, utan toastmasters (vi kallar dem värdar.. hmm..) och utan talarlistor. Sätt dig var du vill, ska du säga något så klinga i glaset och säg det. Sluta tjafsa liksom.

Insikten som slår en efter ett tag är att somliga gäster kommer att bli lite förvirrade, andra kanske till och med besvikna. Och frågan infinner sig, är det för deras skull vi har bröllopet? Nej. Borde vi inte då få som VI vill ha det? Nja. Det funkar inte riktigt så, har jag börjat inse. Ett bröllop är till i första hand för de som gifter sig men också ganska mycket för gästerna. Och folk har vissa förväntningar när de går på bröllop, så är det. Visserligen borde de som känner oss veta att de ska förvänta sig det oförväntade om det går på VÅRT bröllop, men ändå.. jag oroas lite av det här. Det gäller att stå på sig, för det finns människor omkring oss som försöker styra oss tillbaka till traditionen.

Nåväl, just nu våndas vi runt ett konkret problem: vigselförrättaren har övertygat oss om att vi bör ha musik i början av ceremonin, liksom för att samla gruppen och sätta tonen. Okej, vi ska ha musik. Men då får det vara något originellt, något som vi själva har en relation till. Så jag börjar gräva i skivsamlingen och hittar ett antal jävligt grymma låtar om kärlek (Ryan Adams version av Always on my mind, Only love can break your heart med Neil Young, A case of you med Joni Mitchell, Into my arms med Nick Cave, m fl). Problemet är bara att de vackraste låtarna om kärlek handlar om antingen FÖRLORAD eller HOPPLÖS kärlek. Inte direkt den tonen man vill sätta på ett bröllop.

Och en sån här grej gör mig sömnlös, vilket väldigt få saker gör. Innan jag har hittat den där perfekta låten får jag ingen ro i kroppen, men jag har liksom aldrig behövt tonsätta ett bröllop förut, man har ju fan bara lyssnat på de där sorgliga poeterna. Har du något förslag?

8 kommentarer:

Smilla sa...

Jag har faktiskt ett. Som jag tänkt spara till mitt eget bröllop, om det mot förmodan skulle bli något. Men det är en så fin, helgjuten, helrätt låt att jag inte kan låta bli att dela med mig. Stjäl den med glatt humör om den skulle falla på läppen - Feist med "Now at last".

Matte sa...

Smilla: Tack för tipset! Vi har faktiskt fortfarande denna fråga öppen.. vilket känns lite smånervigt.

Kaptenen sa...

Borgerligt?! Du borde gifta dig socialistiskt...

Matte sa...

Kaptenen: Jo det är ju lite lustigt att det heter borgerligt, men så mycket kan jag säga att ceremonin och festen kommer att vara allt annat än traditionell. Det blir en annorlunda tillställning, med referenser till den populärkultur man själv är uppväxt med istället för mossiga psalmer eller tårdrypare av Ainbusk singers.

Fabbe sa...

Borde inte den självklara låten vara Shoot to thrill?? Man kan annars tycka det. Annars borde You got another thing coming med världens bästa Priest funka rätt bra...

Matte sa...

Fabbe: Shoot to thrill, en av mina absoluta favoriter med AC/DC (från "fel" era enligt David), det skulle vara nåt det! Men vi har hittat en annan, den blir skitbra, och sen en låt som avslutar ceremonin, en låt vars text är så bang on target som det bara går. Kan inte avslöja nåt nu, några av bröllopsgästerna läser den här bloggen.

Fabbe sa...

Ja det är iof fel era, äkta AC/DC är med Bon Scott, iof har det gjorts en och annan bra låt med Brian Johnsson med, men AC/DC är Bon Scott

Anonym sa...

Ja, troligen sa det ar