Bilen

Familjens bil har alltid varit en central plats under semestrarna. När jag var liten satt vi ofta och kivades om ratten jag och brorsan, på någon gräsplätt bredvid en hyrd stuga i Norrland. Jag minns lukten av solvarm galon och bakelit, och ibland brända löv (på den tiden hade alla bilar cigaretttändare). En gång lyckades vi lägga ur både handbromsen och växeln, bilen hann rulla iväg ett par meter innan vi fick stopp. Inte fan sa vi nåt till farsan, och han märkte väl säkert vad som hade hänt men han sa aldrig något om det han heller. Små pojkar kunde gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, så var det i vår familj. Första gången jag var fyllechaffis åt mina föräldrar var jag nog bara tolv år gammal, det var visserligen ute på landet och efter små grusvägar men ändå ganska anmärkningsvärt om du frågar mig.

Tjugotalet år senare satt mina äldsta söner och kivades på samma sätt på en gräsplätt utanför stugan i Hälsingland. Skulle tro att det var sommaren 1997. Jag var separerad och fattig, bilen var en skrotig Opel Kadett (den sämsta bil jag någonsin ägt) som jag på ren chans åkte land och rike runt med i mitt jobb. Även den bilen hade en fungerande cigarrettändare, det var väl i stort sett det enda som fungerade på biljäveln. Sönerna lyckades aldrig ställa till med någon eldsvåda men väl dra ur batteriet. Jag började skälla på ungjävlarna när bilen visade sig vara helt död. Min far däremot, som alltid är rådig i mekaniska knipor, tog det hela med ro och hämtade batteriladdaren (en bra karl har alltid en sådan nära till hands). Små pojkar kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder.

Ytterligare tolv år senare sitter nästa ungskock och kivas bakom ratten. Sommaren 2009 är bilen ganska ny och fin, åtminstone är den nyare och finare än någon annan bil jag ägt. Sonen, han i röd tröja, tar självklart och naturligt plats bakom ratten (med, skulle det visa sig, kladdiga händer) och dottern väntar snällt bredvid. Det är inte likt henne, inte alls. Hon är den typen av tjej som snor alla grejer som lillebror leker med, som bryskt flyttar på honom om han råkar sitta på den plats där hon vill sitta och som alltid tar den sjäklvara ledarrollen varje gång duon ger sig ut på egna små äventyr. Men i bilen blir hon plötsligt avvaktande och betraktande, som om den sista nedärvda mansrollen bor där inne. Eller så tyckte hon helt enkelt inte att det verkade speciellt roligt att sitta och rycka i en ratt, vad vet jag.

Det finns iallafall ingen cigarettändare på den här modellen. Hålet finns visserligen kvar men det används till att ladda mobiltelefonen. Ingen eldsvåda alltså. Inget urdraget batteri heller, för slår man på lyset börjar det pipa, slår man på radion går den bara i en timme och stänger sedan av sig själv. Och handbromsen är elektronisk och går inte att lägga ur om inte motorn är igång. Små pojkar, och små flickor, kan gott få vänja sig vid bilen i tidig ålder, men biltillverkaren ifråga har effektivt satt stopp för alla sedelärande konsekvenser. Det kan jag tycka är lite synd.