Chuck Klosterman - Killing yourself to live

Det här är boken för dig som tycker att Nick Hornby har blivit tråkig och Douglas Coupland har blivit konstig (alltså en bok för alla med god smak, hehe). Chuck Klosterman är musikjournalist på tidningen Spin och ger sig i boken ut på en roadtrip för att besöka platser där rockstjärnor dött (av droger och/eller olyckor). Boken kryllar förstås av referenser till populärkultur, killen är ju trots allt musikjournalist, men det som hedrar Klosterman allra mest och skiljer honom från de flesta i hans skrå är att han inte hymlar med sin allt annat än (i musikjournalistsammanhang) korrekta smak. Uppväxt i byhålan Fargo på 80-talet gjorde han precis som de allra flesta gjorde på mitt plugg: han lyssnade på hårdrock. Inte den creddiga sorten heller, både Great White och Motley Crue förekommer i ganska smickrande ordalag.

Själva resan är förstås bara kanvasen på vilken Klosterman målar sin historia (oj så skitnödigt skrivet), men det är en roande och intressant kanvas för den som gillar musik och hör till författarens generation. Handlingen, själva huvudspåret, är väl inte krångligare än "sökandet efter mening i tillvaron". Vilket förstås inte låter så originellt men originell är precis vad denne man är. Det är vasst, rappt och jäkligt roligt skrivet, precis så som Hornby önskar att kunde skriva. Okej, nog med pikar åt Hornby, han har egentligen ingenting med det här att göra.

Utöver bokens självklara lyskraft för nämnda målgrupp finns det två saker som gör att jag personligen känner mig nästan besläktad med författaren. Dels har han kommit fram till samma slutsats vad gäller homoäktenskap, att det måste tillåtas eftersom de enda män som vill gifta sig nu för tiden är de homosexuella (jag har skrivit om det på bloggen tidigare). Dels delar författaren och jag samma svårförklarliga kärlek till Fleetwod Macs 70-talsplatta "Rumours" (jag tycker varenda spår på skivan är genial pop som får mig att nästan böla men jag kan inte förklara varför).

Köp boken på pocket, ta med den på bussen eller tunnelbanan. Kapitlen är hyfsat fristående, jag läser den samtidigt som jag läser en annan bok och det går alldeles utmärkt att hoppa in med några dagars mellanrum utan att man tappar tråden.

Audiofil

Det bästa ljudet i världen uppstår när mina tonårsbarn leker med mina yngre barn. Jag brukar tjuvlyssna. Blandningen av tonåringens spruckna målbrottsskratt och tvååringens porlande kvitter är helt oslagbart, jag ser bilder för mitt inre av stora och små hundar som leker tillsammans. Den gränsöverskridande kärleken, det lilla barnets obändiga livskraft som inte ens en cool fjortonåring orkar stå emot.

Bonniers slarvar till det

Jag har tagit mig ungefär en tredjedel in i Dennis Lehanes "Ett land i gryningen" och kan redan konstatera två saker.

1. Boken är så mycket mer ambitiös än någon av Lehanes tidigare titlar, faktum är att den gör anspråk på att vara the Great American Novel (en av dem). Ror han det i land? Kanske, det återstår att se. Konkurrensen i denna genre är stenhård så några superlativ tänker jag inte bjuda på, inte än iaf. Det är kanske inte konstigt att en författare som hittills ägnat sig på spänningslitteratur vill kliva in i ett finare rum, det är kanske till och med en naturligt utveckling, men han spelar högt den gode Lehane när han ger sig på detta epos. Troligen är också boken mer intressant för en amerikan än en svensk, tack vare det historiska värdet. Jag känner att jag ibland tappar lite fokus när handlingen får ge vika för beskrivningarna av USA på den tiden. Men visst, han driver det ändå framåt som den gode författare han är.

2. Min läsupplevelse störs å det grövsta av den otroligt slarviga korrekturen. Jag har nog aldrig sett så många stavfel och felaktiga meningsbyggnader i en bok, och detta i en bästsäljare från Albert Bonniers förlag. En gång byter till och med en karaktär ofrivilligt namn, från översättningens Diakonen till det troliga originalnamnet Deacon. För några sekunder undrar jag vem denne nye karaktär är, sen blir jag grymt irriterad. Skärpning Bonniers!

Återkommer framöver med en recension, just nu är jag upptagen med att författa ett argt brev till förlaget.

Sjukstugan

Ibland är det så jävla gulligt och fint att vara förälder, just nu är det ett mindre helvete. Vi har varit sjuka mer eller mindre sedan före jul, först vinterjävlakräksjukan och sedan förkylning modell värre. I minstingens fall ledde det till lunginflammation, han låg inlagd i helgen med dropp. Att natt efter natt, timme efter timme, ligga vaken och lyssna på sina barn hosta tills de spyr upp slem är inget annat än ren tortyr. Oron och vanmakten slår ett järngrepp runt strupen på mig, sömnlösheten berövar mig tålamodet som jag så väl skulle ha behövt. Matvägrande barn som magrar, det finns inget värre. Febern vill aldrig släppa.

Jag brukar inte gnälla över föräldraskapet, men nu börjar jag nå min gräns. Jag skulle lätt ta ett skott i buken eller amputera ett par fingrar om det gjorde slut på helvetet, men här sitter jag och kan inget göra. Det finns ingen värre känsla, ingen som jag upplevt iaf. Jävla skithelvete.

Spökskrivaren

Det är väl dags att erkänna nu. Det är inte jag som skriver de här texterna, det är lilla I. Hon är min spökskrivare, jag kommer bara med en del idéer.

Idag reflekterar hon över kriget i Gaza på Barstol. Man kan säga att hon är både arg och ledsen, hon börjar helt enkelt tröttna på Israels övervåld.