måndag, oktober 29, 2007

Ängslan, ta någon annans hand

Sönerna är hemma hela dagen för dom har höstlov. En av dom spelar X-Box och den andre sitter framför datorn och spelar WoW. Själv sitter jag naturligtvis framför min dator och skriver den här texten, vad skulle jag annars göra? Dom här texterna skriver ju inte direkt sig själva, om nu någon trodde det. Det här är tjugohundratalet i ett nötskal, vi sitter framför varsin skärm. Jag och sönerna är tämligen skärmberoende, det är bara att inse, medan sambon däremot är mer åt bokhållet. Ja, jag har faktiskt läst ganska mycket själv senaste tiden, se bara här ett axplock av höstens bokskörd:

Fantomerna – Klas Östergren
Patient 67 – Dennis Lehane
Mörker, ta min hand – Dennis Lehane
Gregorius – Bengt Ohlsson

Av att läsa andra bloggar har jag förstått att vissa par spenderar största delen av sin fritid framför varsin skärm. I somliga bloggar kan man t ex läsa att tjejen som skriver bloggen sitter och tittar på sin kille när han skriver i sin blogg, sen kan man tänka sig att dom läser varandras bloggar för att kolla läget, vilket ju känns rätt märkligt när man tänker efter.

Men det jag ville säga var egentligen inte att det finns märkliga människor där ute, för det vet ni redan. Jag ville heller inte säga att jag är skärmberoende, för om något så har dom senaste två månaderna bevisat att så knappast är fallet. Här sitter jag egentligen bara vid dom sällsynta tillfällen då lilla I sover middag och jag inte ägnar mig åt något slags hushållsarbete. Nej, jag ville istället tala om att jag har blivit mer av en läsare än en skribent på gamla dar. Skribent är förstås en titel som jag inte innehar, men du fattar att jag menar skribent i min egen blogg va? Här har ekat mellan glesa inlägg senaste tiden, och detta är bara resultatet av en fullt naturlig utveckling vill jag påstå. Varför skriva om man inte har något vettigt att berätta? Nej, just det. Läser andras bloggar gör jag inte heller i någon större utsträckning, där har böckerna tagit över rollen som skyfflare av input. Det finns så många bra böcker hörni, visst då?! Jajamen.

Så missuppfatta mig inte nu kära vänner, för jag gillar er allihop, men det är rätt skönt att ta en paus från bloggvärlden ett tag. Det känns inte lika ängsligt som när jag försökte hänga med och haka på hela tiden, om ni förstår vad jag menar.

Och apropå sambon, som innehar initialen S och fortfarande vill vara anonym, så kommer hon ibland hem från jobbet och ondgör sig över fenomenet Facebook. Jag brukar säga nåt i stil med ”Ja vad jag kan förstå så tycker alla att Facebook är asjobbigt men ingen törs kliva ur skiten, så du är knappast ensam där”. Naturligtvis har jag svårt att dölja stoltheten över att jag själv lyckats stå utanför detta vuxendagis. Och stolt är jag för det känns absolut som jag inom en snar framtid kommer att vara en sån person som kan säga ”Ja vad var det jag sa?” till alla som till slut kommit på att sånt där bjäfs hör hemma på ungdomsgårdar och därför skäms för att dom trillade dit så enkelt. Visserligen visar historien med all önskvärd tydlighet att personer som säger ”Ja vad var det jag sa?” aldrig får den revansch dom så hett efterlängtar, dom får snarare vistas i utkanten av alla sociala sammankomster (som parmiddagar, inflyttningsfester, barhäng, releaseparties, after work, försittningar och eftergäddor) eftersom ingen gillar en besserwisser. Men rätt, det kommer jag att få. Den här gången är jag säker, om ett år är ni inte så stolta över era Facebook-dagar mina vänner. Men det är okej, jag lovar att inte gnida in det i era ansikten. Bara jag får säga ”Ja vad var det jag sa?” en endaste gång så blir jag nöjd.

Men nog med detta tomma prat, ni har bättre saker att göra. Som att leta nya vänner på Facebook va? Fniss fniss..

måndag, oktober 22, 2007

Vilnius 17-20/10


Så länge jag tittar ner i barnvagnen på lilla I kunde jag lika gärna vara ute på en av mina dagliga promenader hemmavid, men när jag tittar upp befinner jag mig istället utanför det gamla KGB-högkvarteret i Vilnius. På långt håll syns inget som vittnar om den terror som ända fram till 1991 pågick i denna skräckens boning, men där jag nu står ser jag att varje grundsten har ett namn och ett årtal ingraverat. Det är namnen på Litauer som fallit offer för ockupationsmakten, och det mest skrämmande är att dom flesta av årtalen härrör sig från efter andra världskriget.

Inuti byggnaden finns idag ett museum som berättar historien om Litauens blodiga och skräckfyllda efterkrigstid. Där finns förvånansvärt många fotografier från partisankriget (1944-1953), en till synes väldokumenterad frihetskamp som utspelade sig i skogarna. Tiotusentals Litauer från alla håll av landet samlade en gerillaarmé som höll Sovjet stången i nio år men som till slut fick se sig besegrad. Därefter vidtog tvångsdeporteringarna till Sibirien, hela familjer som hämtades mitt i natten och sattes på godståg mot okänd destination, samtidigt som den riskfyllda motståndsrörelsen hela tiden pågick på hemmaplan.

Mitt i staden, längs den idag populära gågatan Gedimino, pågick från 1954 till 1991 förhör, tortyr, fängslande av oskyldiga människor och avrättningar i detta hus vars källare är en fruktansvärd skräckkabinett. Där finns isoleringsceller, förhörsrum med vadderade väggar och tvångströjor, vattenisolering (en cell vars golv kunde vattenfyllas för att bättre skynda på fångens medgörlighet) och ett djupt inbäddat källarvalv där avrättningarna skedde. Man går runt där och tror inte sina ögon och ryser av genuint obehag, men fram till för endast 16 år sedan var det en grym verklighet. Om du någon gång åker till Vilnius så måste du gå på KGB-museet, det är en order!

Vilnius är för övrigt en vacker och prydlig stad, att strosa längs turiststråken i gamla stan ger snarare en känsla av Wien än Warszawa. Vilniusborna är synnerligen elegant klädda och håller en nivå av artighet som många storstadsbor borde ta efter. Två gånger fick vi t ex biljetter av medresenärer på bussen när chauffören vägrade sälja åt oss. Visserligen kostar en biljett knappt fyra kronor men ändå, det skulle vara i Stockholm det! Det är som att man förenas mot varje tecken på överförmynderi, och just busschaufförer i forna östeuropa verkar utgöra dom sista spillrorna av ockupationsmaktens allt annat än serviceinriktade attityd.

Lite utanför staden, där vi av någon anledning alltid hamnar på våra resor, ser det istället ut som på bilden (utsikten från vårt hotellfönster). Och det säger sig självt när man tänker efter. Att köpa nya kläder tar inte lång stund, men att bygga nya bostäder åt alla människor som bor i dessa vidsträckta gråa områden av betongskog tar lite längre tid och Vilniusborna har hittills bara haft 16 år på sig. Och egentligen är jag glad att min sambo alltid ser till att vi hamnar på hotellen som ligger minst en mil utanför turiststråken (alltid norr om den obligatoriska floden också), för utan dessa intryck från förorterna och alla bussresor där man skaver axel med the locals skulle reseupplevelsen vara så mycket fattigare.

Så där har du det, Vilnius är väl värt ett besök. Åh.. jag glömde säga det, en stor stark kostar 13-14 spänn och maten är både billig och god. På caféerna kan man gott kosta på sig en avec till kaffet också, det kostar bara någon tia extra och värmer gott i oktoberkylan.

måndag, oktober 15, 2007

Happy Mondays

Det är måndag morgon. Klockan är 07.15 och trots att lilla I sover tungt bredvid mig i dubbelsängen, någon gång under natten har jag flyttat henne hit, väljer jag att kliva upp och hålla sönerna sällskap vid frukostbordet. Kroppen är öm och stel efter gårdagens hårda röjningsarbete, men det är en skön smärta för den påminner mig om arbetet jag lägger ner för att vi ska ha det bra. Sönerna sitter redan till bords, sina morgonrutiner sköter dom redan bättre än jag någonsin har gjort. E brukar vara den som kliver upp först, han ställer alltid sitt alarm några minuter tidigare än sin bror. Nästan varje morgon duschar han, och vi vuxna vill förstås tro att hans hygieniver beror på ett nyväckt intresse för flickor (en gång duschade han fyra gånger på samma dag). Efter duschen dukar han fram frukosten och vid det laget brukar hans bror komma släntrande ner från sitt rum på övervåningen. Oftast sitter dom ganska tysta mittemot varandra, tröttheten slår hårt mot deras i vanliga fall väloljade munläder, men den här morgonen är dom inbegripna i ett samtal om något som jag har svårt att uppfatta när jag kliver ut i köket från vårt sovrum. Jag frågar om dom sovit gott och får hummande svar innan jag i vanlig ordning styr stegen mot kaffebryggaren. S står i duschen, hon äter alltid medhavd frukost på jobbet som hon gör i ordning kvällen innan, allt för att hinna sova några minuter längre. Hennes morgonrutiner påminner mest om mina egna när jag var tonåring, med den skillnaden att hon inte brukar försova sig.

Efter att ha pussat, kramat och vinkat av alla som ska iväg häller jag upp en kopp kaffe och sätter mig med tidningen vid köksbordet. Jag låter det alltid stå och ryka ett tag innan jag dricker, jag är musbränd i munnen som min far skulle säga. Efter några minuter hör jag en bekant liten röst inifrån sovrummet, den utsövda dotters glada joller är precis raka motsatsen till henne trötta protestskrik. Jag svänger upp sovrumsdörren och möts som vanlig av ett stort leende. När jag sträcker armarna mot henne gör hon samma sak, hon har börjat med det på sista tiden. Vi sitter tillsammans vid köksbordet och äter vår frukost medan solen börjar stråla genom fönstret. Ivrig att komma ut i friska luften sveper jag allt för varmt kaffe och matar lilla I lite för snabbt, hon protesterar genom att spotta ut gröten på bordet och jag besinnar mig. Solen kommer inte att försvinna innan lunch, inte idag.

Efter tjugo minuters promenad ringer min mor på mobilen för att kontrollera att jag verkligen är ute i det vackra vädret. Hon berättar sen kort om sina upplevelser från Warszawa, och hur märkligt det var att hon befann sig där precis på dagen ett år efter att jag och S var där. Hennes intryck av staden stämmer helt överens med mina. Den märkliga blandningen av gammalt och nytt där gamla ruckel står och förfaller mellan toppmoderna skyskrapor och Porschar står parkerade bredvid bilar som ser ut att ha stått övergivna på en åker i många år. Hon kan inte heller förklara varför hon finner staden så oemotståndlig, och vi kommer överens om att det varken låter sig eller behöver förklaras.

Något senare möter jag en äldre man, troligen pensionär, längs motionsspåret där vi går. Han hejar först, sen stannar han och tittar på lilla I. Jag stannar också, det skulle kännas väldigt oförskämt att bara ignorera honom. Mannen spricker upp i ett brett leende, pekar på barnvagnen och säger ”Där har hon det bra!”, och jag svarar ”Ja, jag också”. Sen svalnar hans leende och hans blick förändras, det ser nästan ut som han blir sorgsen, och han säger ”Dom följer med en genom hela livet, dom där små liven”. Jag svarar något artigt och väljer att gå vidare, inte för att mannen kändes oberäknelig på något sätt men jag fick en känsla av att mötet med oss väckte bitterljuva minnen. Jag läser alltid in för mycket i främlingar jag möter, det kallas stoff tror jag.

På vägen hem somnar lilla I och jag fäller ner ryggstödet på vagnen och fäller upp suffletten så att hon slipper få solen i ögonen. Det är alltid lite tråkigare att promenera när hon sover. Hennes små lyckotjut så fort hon får syn på en fågel eller hennes lystna blick när vi passerar ett dagis och hon hör andra barns röster är kryddorna som lyfter mina rundor till en nivå belägen högt över vanlig motion. När hon sover känns det som jag bara knuffar onödig extravikt framför mig, därför snabbar jag som vanligt på stegen i förhoppning om att hinna hem och skriva några rader innan hon vaknar. När jag passerar sönernas gamla skola möter jag dock en syn som får mig att sänka tempot. Från skolgården kommer nämligen två killar i 10-årsåldern gående, och den ene killen håller sin arm om den andres axlar som om han försöker trösta honom. Jag finner synen så sällsynt och vacker att jag vill stanna och föreviga den på bild, men jag har ingen kamera med mig. Varför har jag aldrig kameran med mig? Jag måste tänka på det nästa gång.

Väl hemma kollar jag brevlådan och kör in vagnen genom garaget, precis som vanligt. Lilla I sover vidare tillräckligt länge, ska det visa sig, för att jag ska hinna skriva klart den här texten.

torsdag, oktober 11, 2007

Jag minns mitt 80-tal

”Ja jag bara ääälskaaar 80-tal!” säger Idol-Ola när han intervjuas på teve och jag undrar vad han egentligen menar med 80-tal. Menar han ett årtiondes samlade musikproduktion, vilket måste erkännas är rätt svårt att överblicka, eller menar han det sound som nu lanseras som en rättvis spegling av hur populärmusik lät back in the days? Troligen menar han det senare, vilket gör mig en smula irriterad. Folk häver överhuvudtaget ur sig horribla generaliseringar när det gäller musik utan att egentligen ha en susning om vad dom pratar om, och jag påstår inte att jag vet allt men jag var åtminstone med då när det begav sig och kan därför presentera viss bevisbörda i frågan.

Så det var nu imorse faktiskt som jag tog med mig lilla I ner i det kalla garaget för att börja leta efter mina gamla vinylskivor. Jag stod där och tänkte ”Nu ska han fan få sitt 80-tal den där Idol-Ola” och blev förstås omåttligt sentimental på kuppen. Om inte garaget var så förbannat kallt efter nattens minusgrader hade jag väl stått där än och förlorat mig i gamla ungdomsminnen.

Mycket kan förstås sägas om detta årtiondes musikproduktion, alla har sina egna favoriter och jag tänker inte ta det från A till Ö på något sätt för då riskerar jag att missa just din favorit. Men om man utgår ifrån min skivback (det hette så då och jag förvarar faktiskt ett urval av vinylplattorna i en orange gammal plastback som en gång i tiden troligen var avsedd för ölflaskor) så kan man dra vissa övergripande slutsatser.

Första slutsatsen jag drar är att första hälften av detta årtionde präglades av en brittvåg, även kallad New Romantics. Där hittar vi sidenband istället för skärp, svårt spacklade unga män och påfallande ofta saxofoner. Band som Duran Duran, Simple Minds, Human League, Spandau Ballet och Ultravox är förstås självskrivna storsäljare i detta kapitel, men även lite mer udda fåglar som Adam & the ants, A flock of seagulls, Bow Wow Wow, Bananarama, ABC och Heaven 17 bör nämnas (jag påminner återigen om att det är min skivback som utgör ramen för spaningen). Här kunde en ung man i sina gryende tonår finna gott om androgyna idoler, kanske är det därför jag aldrig har gillat hiphopens störtlöjliga machoattityd. Jag uppfostrades av taniga och bleka men ack så vackra unga män från Storbritannien som verkade härstamma i rakt nedstigande led från litteraturens romantiska era.

Andra slutsatsen jag drar är att 80-talets andra hälft präglades av comebackande åldringar som hade peakat under 60- och 70-talet, och här stod ingen androgynitet att finna på mils avstånd. Nej, här snackar vi om bredbenta män med skägg. Män som Eric Clapton, Phil Collins (okej, Face Value kom i början av 80-talet men glöm inte bort att han runt 87 var en demonproducent, väl i klass med dagens Timbaland), Steve Winwood (och när Idol-Ola säger att han gillar Toto-soundet i sin låt Nathalie så menar han egentligen Winwood-soundet), George Harrison, Tom Petty, Willy DeVille, Roy Orbison och varför inte allas vår Bob Dylan som även han fick lite svårt att fäktas mot ungtupparna där i början av årtiondet men som kom tillbaka. Dom förenade sig dessa gubbar, startade supergrupper och höll varandra om ryggen, allt för att ta tillbaka herraväldet över skivköparna. Mig vann dom, som synes, eftersom min skivsamling innehåller en onormalt hög halt av comebackande gubbar.

Vid sidan av detta spottade USA ur sig sina sedvanliga superstjärnor (Michael Jackson, Madonna, Springsteen) och britterna hade även dom sina Ullevi-fyllande artister (Bowie, U2). Sen har vi hiphopen, den omstylade rockabillyn, pudelrocken, svartrocken (ja man säger väl Goth idag förstås), reggaen och säkert något mer som jag glömt, så vad är det egentligen Idol-Ola och alla andra menar när dom säger att dom älskar 80-tal? Hur kan man sammanfatta allt detta spretiga i ett enda ord, 80-tal, och komma undan med det som om man pratade om en färg? "Ja jag bara ääälskaaar svart!”

Jodå, det går förstås alldeles utmärkt att göra så när preskriptionstiden har gått ut. Och för 80-talets del gjorde den väl det någon gång runt millenieskiftet, efter det var det bara att friskt vågat kasta sig ut i musikdebatten och använda termen ”80-tal” och låta alla andäktiga lyssnare förstå att man har hittat själva essensen, själva hjärtat i ett årtiondes samlade musikproduktion. Precis som vi, då på 80-talet, slarvigt slängde oss med termen ”50-tal”. Och 50-tal var väldigt inne på 80-talet, det ska ni veta ungar.

Men när jag sitter där i mitt vardagsrum med några dammiga vinylare och försöker hitta den röda tråden i mitt 80-tal så låter det sig faktiskt inte göras. Steel Pulse och Mike Oldfield åtskiljs av en ocean, och samtidigt som jag begriper detta så inser jag också att det här nog inte låter sig förklaras så lätt för den som inte var med då. Det kan nog lätt bli för mig som det blev för morsan, när hon skulle förklara 50-talets musikaliska mångfald för mig. ”Men snälla vän, då fanns ju BÅDE Elvis och Tommy Steele!”

tisdag, oktober 09, 2007

Monstret har visat sig igen

En ung kille blir ihjälsparkad utanför en fest, hur kunde det hända? För att förstå det behöver vi kanske gå till oss själva och börja gräva lite djupare än vi normalt gör när vi läser rubriker i kvällstidningar.

Djupt där inne, hävdar nämligen jag, bär vi alla på ett självförakt. För att kunna hysa självförakt behöver man dela upp sin egen person i två olika skepnader: En primitiv skepnad som tänker och agerar på impuls, och en mer förnuftsdriven och eftertänksam skepnad som betraktar och oftast fördömer det den primitiva skepnaden gör. Det är där självföraktet kommer in, när vi betraktar en del av oss själva som något vi inte vill veta av, som ett monster som bor inom oss men som vi ägnar en livstid åt att försöka vräka. Det lyckas sällan, men dom flesta av oss lyckas ändå hålla monstret i så pass strama tyglar att vi för det mesta klarar av att umgås med andra människor i möblerade rum. Att försöka förstå monstret är det däremot få av oss som mäktar med.

Självföraktet klarar inte av att förhindra monstrets tankar eller handlingar, bara fördöma dom i efterhand. Dess mekanismer är inte konstruktiva, dom är bara resultatet av tidigare skeenden. Självföraktet kan också påverkas och förstärkas av yttre faktorer, så som andras handlingar. Speciellt dom vi älskar från födseln, dom som planterat ett beroende i våra gener. Det där kan kännas lite orättvist, att somliga människor tvingas älska föräldrar som kanske är några av dom elakaste människorna som går i ett par skor. Somliga har t ex en polismördare till pappa, en polismördare som sitter i fängelse och som inte får kramas pga säkerhetsskäl. Men det finns också oerhört elaka föräldrar vars brott inte syns lika tydligt. Kanske finns dom även i dom så kallade fina familjerna som dom förhatliga sextonåringarna tillhör, och det är där någonstans som en skräckvision börjar växa fram. En vision om ett evigt kretslopp som föder nya monster, ett kretslopp som struntar helt i vilken socialklass du råkar tillhöra.

Så tillbaka till ursprungsfrågan, hur kunde det hända? Man tänker en första tanke om hur det är möjligt, sen tänker man nästa tanke om vad man själv egentligen är kapabel till. Tänk på det nu, vad du egentligen är kapabel till. Kan du döda? Klart du kan, i blint raseri kan vem som helst döda. Inte nödvändigtvis med avsikten att döda men resultatet blir lik förbannat det samma om du slår tillräckligt hårt och tillräckligt länge. Pulsen slutar slå. Så vad kan väcka ditt blinda raseri? Att någon våldtar ditt barn? Att någon mördar din mamma? Att någon lemlästar din hund? Kan du ärligt talat förneka att det skulle kunna hända? I såna fall vill jag hävda att du ljuger för dig själv.

Skillnaden mellan ”dom” och ”oss” är inte vår våldskapacitet, vi har alla ungefär samma high score i denna kategori. Och innan du säger att jag har fel vill jag att du går till ditt självförakt och läser igenom tidigare protokoll, tänk på alla gånger det har svartnat för dina ögon av ilska, alla gånger som den omöjliga men ändå lockande tanken har dykt upp: Tanken på att ta någon annans liv. Hittar du inga såna protokollförda stunder av blint raseri är du bara att gratulera, du är bevisligen en ängel och kommer att belönas rikligt i ditt nästa liv. I detta liv är vi tyvärr alldeles för dåliga på att uppmärksamma änglar.

Nej, skillnaden för dom allra flesta av oss ligger väl snarare i vad som kan tänkas väcka vårt blinda raseri, hur långt vi har till den där gränsen bortom vilken det inte finns någon återvändo. I fallet med sextonåringarna som förvandlades till monster var det kanske något, i våra ögon, trivialt som triggade igång processen. Kanske en situation som många av oss har varit med om och lyckats bemästra, trots att tanken kanske fanns där. Du är full, han tafsar på din tjej, du borde fan döda den jäveln. Vad vet jag. Du samlade iaf inte ihop ett possy, du jagade inte ner killen som ett djur, du sparkade inte ihjäl honom. Du försökte inte ens, men om du hade gjort det, hade du kunnat förutse vad som skulle hända? Eller skulle det bli självföraktet som i efterhand fick betrakta och fördöma det som inträffat? Precis som vårt kollektiva förakt nu betraktar och fördömer dessa sextonåringar. Vårt förakt som inte heller mäktar med att vara konstruktivt utan bara delar ut straffet, allt medan vårt självförakt lurar i mörkret.

Dessa pojkar tillgrep en nivå av brutalitet som möjligen kunde vara begriplig hos en man som sett sin familj slaktas och nu ger sig på mördaren, men som under dessa till synes triviala omständigheter ter sig fullständigt obegriplig. Jag vet inte varför det blev så, kanske vet dom inte själva det heller. Jag vet bara att deras väg fram till blint raseri för ett ögonblick blev alldeles för kort, och det är detta vi finner så obegripligt och bestialiskt.

fredag, oktober 05, 2007

Uppdatering

Nej men hörni, jag är faktiskt inte 37 längre för jag fyllde 38 igår. En aktningsvärd ålder vid vilken man kanske hade tänkt sig ha genomfört ett antal storverk, och det har jag ju också fast ur den mindre skalan. Jag talar förstås om min familj, och kanske arbetet som jag och farsan idag har lagt ner på att röja bort resterna efter den gigantiska jävla jättegranen på vår tomt som skogshuggaren Örjan sågade ner i förrgår. Denna gran verkar ha varit hatad av i stort sett hela gatan, för under röjningsarbetet har granne efter granne kommit förbi och berättat hur bra det är att skiten är borta. Ingen av dom erbjöd sig dock att hjälpa till, lata jävlar. Ni som bor i Gävle kanske inser storheten i vårt arbete om jag säger att pjäsen ifråga hade platsat som julgran på stortorget. Det är stort det, jag fyllde ett par containrar på återvinningen med grenar stora som träd och nu har jag ont i hela kroppen men det är en skön smärta. Jag har sagt det förr, att arbeta med kroppen är en lisa för själen.

Men det här med att fylla år är ju inte så hett längre, inte vid den här åldern, men jag kan ändå inte låta bli att summera livet den fjärde oktober varje år. Det brukar gå ganska fort, för jag snabbspolar i ärlighetens namn en hel del. Men det jag brukar komma fram till, mer övergripande liksom, är att mitt liv går att dela in i perioder då det inte händer ett jävla skit på ganska länge och perioder då precis allt händer på en gång. Dom senaste två åren har varit intensiva och helt fantastiska, det måste t o m en född pessimist som jag erkänna. Kärleken i mitt liv, ett helt jävla hus, pappa igen och jäklar vilket bygge vi har startat jag och S. Och jag tror att en del människor i vår omgivning har ryckts med av bara farten också, eller så är det jag som ser på världen med nya ögon men jag tycker att många verkar må fan så mycket bättre än dom gjorde för ett par år sen.

För att göra en lång historia kort, årets summering av mitt liv är nog ta mig fan den bästa i världshistorien. Och det mina vänner, vill inte säga lite det.

Big up! Nu tar vi helg.

onsdag, oktober 03, 2007

POW! En röd tröja rakt i ansiktet på regimen (not)

The swedish way: Åh.. jag blir så heligt förbannad så jag tror jag sätter på mig en röd tröja idag. Där fick dom så dom teg!

Är det inte väldigt svenskt det här med att visa sitt stöd genom att gå till jobbet med en röd tröja på sig som skymtar fram där under kavajen? Fin gest liksom, men den lär knappast uppmärksammas i CNN, BBC eller Deutsche Welle. Om vi tycker att det är så otroligt upprörande det som händer där borta i Burma, varför går vi inte ut på gatorna och protesterar då? Man ur huse, en lång ringlande orm av upprörda och solidariska människor som visar sin avsky skulle garanterat uppmärksammas i internationell press och kanske t o m nå ända fram till den styrande juntan där borta.

Den bistra sanningen är att vi har slutat protestera i det här landet. Vi låter alla bara köra över oss där vi sitter i köket och muttrar var och en för oss själva (kanske iklädda röda tröjor), vare sig det är finansminister Borg, den Burmesiska juntan eller fifflande investeringsbolag som väckt vår irritation. Jag tänkte på det här härom kvällen när jag tittade på den förträffliga serien ”Upp till kamp” på SVT. Det var avsnittet som avhandlade 70-talet, med husockupationer, vilda strejker och viva la revolution i var och varannan buske. Man kan tycka att åsikterna var naiva och att gesterna var överdrivna, men man samlades och förenades runt saker som man tyckte betydde något och som faktiskt gjorde det också, sett ur ett demokratiskt perspektiv. Ett land med en stark folklig opinion, med innevånare som engagerar sig och tar sin demokratiska roll på allvar, har mycket större chans att hålla demokratin levande och vital. Och det, mina vänner, kan jag garantera att vi även i fortsättningen behöver i allra högsta grad.

Detta har tidigare varit vårt adelsmärke men så icke längre. Idag samlas vi runt kvällskurser i libanesisk matlagning, trädgårdsodling och salsadans, vilket säkert är jättekul och otroligt bra på alla sätt och vis för den enskilde individen men för demokratin i vårt land gör det varken till eller från. Och jag är inte ett dugg bättre än du, för jag har också slutat demonstrera. Jag skriver arga inlägg på den här lilla skitbloggen ibland men who gives a fuck liksom.

Så okej, jag bar inte ens en röd tröja förra veckan och till mitt försvar skulle jag kunna anföra det faktum att på den skogspromenad jag gick, enda gången jag var utanför huset på hela dagen, så mötte jag inte en enda levande själ. Ingen ville veta vilken färg jag hade på tröjan så att säga. Men den egentliga orsaken till att min tröja var grå är att jag tycker det är en jävligt lam och meningslös gest som inte hjälper det frihetstörstande folket i Burma ett jävla dugg, utan bara på ett ganska skitnödigt sätt talar om för min närmaste omgivning att jag fortfarande anser mig vara en god människa.

Här ser ni en som inte gillar diktaturer, liksom.

Och det är väl kanske fint att svenska folket vill reda ut dessa självklarheter för varandra allt medan juntan i Burma skjuter sönder motståndet, fint för oss men helt betydelselöst för dom.

Men då säger du att det är väl ändå bättre än att inte göra någonting alls, och jag svarar att det beror helt på vilka slutsatser du drar av Operation Röda Tröjan. Om du tänker ”Vi gjorde så gott vi kunde, vi tog på oss röda tröjor men det hjälpte inte den här gången” så är det fan bättre att inte göra någonting alls. För om man tror att det där är ett skarpt instrument med vilket vi kan få världens diktaturer att lyssna på oss så är risken att vi för evig framtid låter dom riktigt skarpa instrumenten vila tryggt i verktygslådan klart överhängande.

Om du däremot inser att det var en symbolhandling som betydde mest för dig själv och den bild av dig som du vill visa upp för omvärlden så kan jag låta det passera. Ett utslag av fåfänga med en världspolitisk touch, ungefär som när fröken Sverige-kandidaterna svarar ”Fred på jorden” på frågan ”Vad önskar du dig mest av allt?” Det är en väldigt fin men fruktlös tanke vars avsaknad av handling är själva problemet.

Och tänk om den där röda tröjan du tog på dig förra veckan var gjord av barnarbetare i Bangladesh? Vad blir då egentligen summan av dina demokratiska välgärningar? Bara som ett exempel liksom.

måndag, oktober 01, 2007

Ryan Adams - Come pick me up

Vilka jävla låtar han gör. Vilket jävla band han har. Vilken jävla skitunge han är.

Fyra veckor in i det sociala experimentet

Det är när jag säger saker som ”Inte sparka pappa på pitten igen nu, det gör så jävla ont förstår du” till lilla I som jag undrar vem jag egentligen kommer att vara när den här föräldraledigheten är över i februari. Jag har ända från början sett fram emot den här pausen från mitt ordinarie liv av två anledningar: Dels en mycket högre närvaro i familjen, dels det sociala experiment det innebär att byta vardag under ett halvår.

Min ökade närvaro i familjen är jag hittills väldigt nöjd med. Tajmingen är dessutom perfekt eftersom min ledighet har sammanfallit med sönernas högstadieentré, en tid då dom (iaf enligt min mening) behöver allt stöd dom kan få för att klara av övergången från barndom till ungdom utan bestående men. På eftermiddagarna när dom kommer hem från plugget fikar vi och tar hand om läxorna, på kvällarna när tankarna börjar formuleras i deras huvuden finns jag där och kan bolla idéer. Jag ser också familjen utvecklas och ta form, relationen mellan sönerna och lilla I växer sig starkare för varje dag och hon älskar att bara vara med dom när jag hänger tvätt eller tar en dusch. Familjen är en stark struktur, när den funkar finns det inget som slår känslan.

Vad som händer i mitt eget huvud är lite svårare att vara hundra procent positiv till. Jag ska inte sticka under stol med att jag börjar bli något av en eremit, på gott och ont. På gott därför att min fokus på lilla I är skarp, den här lilla sparvungen kommer inte hökarna åt i första taget. På ont därför att.. ja.. det kan ni nog själva föreställa er vilka negativa konsekvenser ett eremitliv har i ett samhälle där social kompetens är nyckeln till allt. Det jag behöver tro på för att hålla mig lugn är min förmåga att skruva tillbaka den gamla skallen när det behövs. Vad är det för mode, frågar man sig själv, och hittar sen förmodligen rätt.

Mina sociala kontakter utanför familjen har inskränkt sig till ett antal hantverkare, kassörskorna på ICA samt en och annan polare som får sällsynta besök. När jag väl träffar någon jag känner blåser jag min täckmantel omedelbart och börjar pladdra som attan, ungefär faktiskt som eremiten i Monty Python’s ”Life of Brian”, ni vet han som hade suttit i en grop i sjutton år och inte sagt ett jota innan Brian ramlade ner i gropen och landade på hans fot.

Det här pendelartade humöret var jag till viss del beredd på, men drömmarna har kommit som en överraskning. Jag drömmer nämligen ganska ofta mardrömmar, i den meningen att jag vaknar kallsvettig och rädd. I natt var det spökerier och en mordbrännande bloggkollega som var i farten. Jo David, det var faktiskt du som hade träffat en psychobrud och brände ner mitt sommarställe men ta det inte personligt är du snäll. Shit mannen, jag var så jävla rädd för dig när jag vaknade vid tretiden i natt. Det var nästan så jag ville ringa dig bara för att kolla att du fortfarande är snäll.

Det är fritt fram för drömtydning här alltså, min egen amatörmässiga teori går ut på att mitt kontrollbehov har accelererat och oron som då hålls i strama tyglar får sitt utlopp under natten istället. Nånting måste ju ändå hända i skallen när man byter vardag så här, och än så länge verkar dom största effekterna ta sig uttryck i mina drömmar.